Kapitel 1. Hej! Hej! Jag heter Klara och är 12 år. Jag går på vasaskolan och älskar magiska väsen och magi. Ingen annan i min klass gillar det. Dem bryr sig bara om smink och hur man ser ut. Min mamma heter Karoline och hon är världens bästa mamma. Hon är som min bästa vän. Jag vet att inget som har med magi och magiska väsen finns på riktigt men varje gång jag tänker på det mår jag bra. Igår upptäckte jag en dörr i skolan som alltid har funnits där men som ingen tänker på. "Fläktrum nr. 13" står det på den. Jag vill in där nu, men den enda som har nycklarna är syslöjdsläraren. Henne gillar jag inte! Hon har sylvassa tänder och är blek som vitt papper. Jag vet inte om jag vågar fråga henne om nycklarna än.
Kapitel 2. Brevet Förra onsdagen såg jag ett brev sticka ut ur dörren i skolan. Det stod: Hej! Jag behöver din hjälp. Mina vingar kan inte bära mig längre. Skynda dig! Hälsningar, Tova. Jag fick genast panik. Jag måste rädda Tova. Vad ska jag göra? Tänk om världen (om det nu är en värld) där inne är farlig? Vad ska jag säga till mamma? Jag måste samla mod till mig och ta kontakt med syslöjdsläraren.
Kap. 3 Nycklarna Nu var jag tvungen att få tag i nycklarna till den magiska dörren. Det är bara syslöjdsläraren som har dem. Jag har ingen aning varför men det får jag tänka på sedan. Hur ska jag få tag på dem? Nu vet jag! På rasten sitter hon alltid och syr. Jag kanske kan smyga in och på något sätt... Nej. Det går inte. Jag måste tänka. Då fick jag en idé. På måndag har jag slöjd och så fort Lisbeth lägger ifrån sig dem så tar jag dem! Så svårt kan det ju inte vara. Det borde funka. På måndagen går jag nervöst till slöjden. Så fort någon behöver hjälp ser jag dem frestande, frestande ligger på bordet. Nu har jag chansen. Jag skyndar mig och sträcker fram handen mot dem... Men då kommer Lisbeth tillbaka! Efter ett tag gör jag ett nytt försök. Det gick!! Snabbt, snabbt springer jag bort ifrån Syslöjden till den magiska dörren. Med darrande händer vrider jag sakta om nyckeln i låset...
Kapitel 4. En annan värld. Vinden tar tag i mitt hår och helt plötsligt ser jag ingenting. När jag öppnar ögonen är det en svart himmel med gråa moln och lilablå färgsprakande kometer som far hit och dit. Jag går framåt och skyggar för alla moln. Plötsligt kommer det ett guldigt glitter farandes emot mig. Nu ser jag, en älva! Jag som alltid har drömt om att se se en livs levande magiskt väsen. -Kom med mig, skriker älvan -Varför, frågar jag -Jag hinner inte förklara, kom nu! Älvan drar med mig in i en slags inhängnad. Där inne finns inga färgsprakande kometer eller mörka moln -Allt är gjort av naturen! Det är guldigt glitter överallt! Vi går in i en liten stuga som ser ut som världens största ekollon. Vi sätter oss vid ett svamplikt bord och älvan börjar prata. Hon pratar så fort att jag blir helt snurrig. Några saker som jag får höra är att hon heter Tova och att det var hon som skickade brevet. Jag ska tydligen hjälpa henne att hindra hennes värld att gå under. Jag är fortfarande förvånad och nästan svimfärdig över att jag är här.
Kap. 5 En annorlunda värld. Jag stoppar Tova och säger att hon ska svara på några frågor. Vad är det här för värld? Min gammelmormor har berättat för mig att detta är en värld emellan människovärlden och rymden, sa Tova fundersamt. Men varför är det just jag som är här, frågar jag. Dem ända som kan ha möjlighet att vara här är någon som bar ett förband med den här världen, alltså har du det. Vad heter du förresten? Jag heter Klara, svarade jag blygt. Fint namn. Nej nu startar vi igång det här! Starta vadå? Frågade jag. Jo, det är såhär. Tova berättar om att hennes pappa (som leder landet) har haft en vän som heter Kristina, men när Tovas pappa tog över landet blev Kristina avunsjuk, och svek honom. Nu vill hon hämnas! Med hjälp av hennes magiska glas sten kan hon förgöra världen. Du måste våga slåss mot din värsta fiende, sa Tova med en rädd röst. Wow!, jag gör det.
Kapitel 6 - Mitt uppdrag. Rätt som det var kom jag på hur jag skulle göra. Eller, iallafall försöka för jag menar, man vet ju inte om det kommer att fungera. Jag skulle först prata med Kristina. Försöka få henne att förstå att hon fortfarande kunde vara kompis med Tovas pappa, även fast han ledde landet. Sedan hade jag en plan B. Jag skulle locka henne med Tovas pappas krona, som bevisade att man var boss ända in till fängelsehålan. En kompis i Klaras klass hade en hund som var gigantisk stor. Buren var dubbelt så stor som Klara själv, så Kristina skulle få plats i den. Den skulle dem sätta fast i taket i ett rep, och den skulle falla över Kristina. Men för att få tag i det måste jag åka hem ett tag, och hämta sakerna. Jag behöver: - Karlas bur - Ett rep Och en Leksaksprinsesskrona Tova, jag har en plan, och jag VET att den kommer att funka. Vad bra, svarade Tova. Jag måste hämta några saker, vi ses sedan, sa jag och sprang ut bland dem färgsprakande kometerna och molnen. Jag kastade en sista blick på Tova. Hon var faktiskt ganska lik mamma.
Kap.7 Tillbaka i skolan När jag kom tillbaka i skolan var allt som vanligt. Jag tänkte att jag måste få tag på sakerna ensam. Jag tänkte lite på mamma, att jag hade fått en ny vän och att jag inte brytt mig om henne på länge. Men jag hade ju faktiskt en värld att rädda. Okej, ett rep. Ett hopprep ifrån skolgården kanske? Ja, det får duga. Jag sprang och hämtade ett hopprep i från Boden. Nu var det bara Karlas bur och Leksaksprinsesskronan och det fanns hemma. Allt var så enkelt, innan syslöjdsfröken stoppade mig. Jag blundade och kunde se syslöjd fröken framför mig. Hennes rödgrå korta hår och hennes röda livsfarliga ögon. -Klara! det var syslöjdsläraren som avbröt Klaras mardrömmar. -Har du sett mina nycklar frågade syslöjdsläraren med sin vassa röst. Jag blev genast rädd och kallsvettig. Jag kände på nycklarna i bakfickan och försökte att inte ser så nervös ut. -Ne..n...ej...jj, stammade jag. -Hmm.. Men vart var du påväg då? Klara gömde snabbt undan allt hon hade tagit bakom ryggen. Vad ska du göra nu? Jag var helt stum av rädsla: det ändå hade huvudet var "fly, fly, fly" Jag sprang. Sprang för allt jag var värd och så länge mina ben orkade mig. När jag kom hem så hämtade jag min lilla gamla prinsesskrona och Karlas bur. Nu måste jag skynda mig, tänkte jag. Jag sprang vidare till magiska dörren...
Kapitel 8. Sanningens ögonblick Jag tog mod till mig och gav mig iväg och sa hejdå till Tova. Jag fick rida dit på en häst som hette Picasso. Hästen var vit och hade en lång man och svans. Den var så vacker. - Det är bara att ropa på mig om du behöver mig, sa Tova bestämt. Jag red mot Kristinas slott och försökte att inte andas in den gråa röken. När jag kom fram band jag Picasso i ett träd och knackade jag hårt på porten. Jag tyckte jag hörde mumlande röster inifrån. Porten öppnades med en smäll. Jag rykte till. - Nämen, vad är det jag ser, en ung dam, sa en kvinna som jag tror var Kristina. Damen hade medellångt hår med gråa slingrande slingor i sitt bruna hår. Man såg att hon försökte se yngre ut än vad hon var. Hon hade blåsvart ögonskugga och mörkröda läppar. Kristina var mager, och hade gröna livsfarliga ögon... Nu visste jag, hon var jättelik syslöjdsläraren Lisbeth. Runt halsen hade hon sin glassten som lös. - Jag, jag heter Klara. - Jag heter Kristina. Och vad gör du här då?, kom in vetja, sa Kristina. När Klara kom in var hon så rädd att hon skakade. De satte sig vid ett gammaldags bord. Det luktade lite unket men ändå lyxigt. -Vart finns det toalett? Frågade Klara. -Upp för trappan och sedan åt höger. Klara smög upp för den knarrande trappan och plockade genast upp hopprepet ur väskan. Hon knöt fast hopprepet i Karlas bur och band den sedan i en krok på taket. Hon tog med en bit av hopprepet och fäste det i bakfickan. När hon kom ner igen förklarade Klara för Kristina att kungen vill gärna bli hennes vän igen men att hon måste sluta med massa elakheter. Hon blev genast rasande, men Klara hade en plan B. Hon tog fram "Tovas pappas krona" och ställde sig en bit ifrån Lisbeth. -Vill du ha den kom och ta den, sa Klara Kristina såg glad ut och kom närmare Klara och kronan. Klara drog i repet och buren föll rakt över Kristina.
Kristina skrek ett vrål så högt att jag fick hålla för öronen. Med darrande händer rycker jag av hennes halsband med stenen på. Den blixtrar till och jag flyger baklänges. Allt blir svart. Jag kan inte ge upp nu! - TOVAA! Jag ropar på Tovas hjälp. Jag tar Kristinas glassten och slänger den i marken. - Neeeeej! Kristina skriker och hon blir helt plötsligt jättegammal. Hennes händer blir rynkiga och och hon blir ännu smalare. Nu dör jag, tänker jag. Jag kommer aldrig mer se ljuset igen, aldrig. När jag vaknar så ligger jag i en mjuk säng i ett stort ekollon. Jag lever! Plötsligt ser jag några ansikten som skymtar fram. Det är Tova, Tovas pappa och många andra ifrån världen. Dem berättar vad som hände sedan och att Kristina gott upp i rök. Hennes sten hjälpte henne tydligen att se ung ut och utan den var hon ingen. - Picasso! Jag kom just på att jag glömt honom. - Han har vi tagit hand om, sa Tova. Alla berömmer mig och tycker jag är en riktig hjälte. Dem hade kommit för att hjälpa mig men då hade jag tydligen svimmat av. Jag tittar ut genom fönstret och jag ser att himlen har spräckt upp i en regnbåge. - Jag måste skynda mig hem till mamma och skolan, sa jag men en sorgsen röst. - Tack för all din hjälp, sa Tovas pappa. Tack vare dig kan vi leva lyckliga. - Tack, sa Tova. Du är alltid välkommen tillbaka och hälsa på. Jag visste att jag och Tova skulle vara vänner för livet.
Kapitel 9. Tills någon öppnar dörren igen Dagen efter satt jag på lektionen och tänkte på allting som hänt. Allt var så verkligt men på något sätt kändes det som om inget hänt. Kvällen innan hade jag och mamma haft myskväll framför tven. Jag berättade inte något om magiska dörren för henne. Jag tänkte att det var och skulle bli en hemlighet. På rasten såg jag syslöjdsläraren, och det var något som inte stämde. Hon såg liksom ledsen ut. Hon kanske är ledsen för att hon inte hittar sina nycklar. Det kommer en bil. Lisbeth kan bli påkörd. Jag rusar fram till bilen och skriker STOPP! Det känns som om jag får kraft ifrån något. I örat hör jag någon som viskar: Tack... Det var Tovas röst. När jag öppnar ögonen igen så står bilen stilla framför mig. - Tack du räddade mitt liv, sa syslöjdsläraren med darrig röst. Lisbeth kramar mig hårt. - Varför såg du så ledsen ut, frågade jag. - Jag har tappat bort mina nycklar, så nu kan jag aldrig mer sy. - Här. Jag sträcker fram min hand med nycklarna i. Men Lisbeth blir inte arg, tvärtom. - Tack, tack, tack! Lisbeth blir jätteglad men ser sedan fundersam ut.
- Besegrade du henne, du vet Kristina. Lisbeth viskade i mitt öra. - Ja, det gjorde jag. Jag viskade tillbaka. Syslöjdsläraren satte fingret för munnen. - Shhhh... Jag nickade till svar. Nu visste jag att Lisbeth var snäll. Jag hade fått en ny vän, som vet min hemlighet.
Slut