Rötter i trädlöst land Eyjólfur Stefánsson
Vissa platser är man ifrån. Andra platser kommer man ifrån eller kommer till. Men det finns platser man aldrig kommer ifrån. Jag tänker ofta på sådana platser som finns i mitt liv. Det är platser som lever sitt eget liv i mitt, som påminner om det liv jag en gång levde där och som ständigt ropar: Glöm inte! Jag glömmer inte. Med åren har minnena blivit suddiga, men bilderna framkallar dem igen. Påminner, längtar, suckar och gläds över att det finns något så starkt, som inte ger upp sina försök att hålla mig kvar där, trots att jag är långt borta. Det är om dessa platser som jag vill berätta. Med enkla bilder och några tankar.
Rötter i (nästan) trädlöst land
Där ditt hjärta är, där kommer din skatt att vara. Variant på Jesu ord i Matteusevangeliet 6:21
Utsikt. Nästan överallt finns det utsikt. Ingen skog eller träd i vägen, bara öppna vidder. Det är förstås inte alltid givet att molnen håller sig borta. Detta är min favoritutsikt. Ingen annan plats där jag någonsin varit kan mäta sig med denna. Det är inte för att det är så storslaget, häftigt eller ovanligt. Det är bara för att det är min plats, min utsikt, mina rötter i ett trädlöst land. Nåja, nästan trädlöst! Det gröna gräset, tuvorna, bäckarna, kråkbären (som är goda!), ån som ringlar sakta ner mot havet, havet, öarna ja allt detta är en del av mig själv. Dessa bilder får mig att minnas hur det var och fortfarande är en del av mitt liv.
Ett hus med många minnen. Numera kallas det blåa huset. Men det var inte blått från början. Jag var med om att måla om huset. Det var en upplevelse att få göra något sådant som ung tonåring. Hit flyttade farfar och farmor ungefär 1965 när han slutade arbeta som bonde. Jag var alltid där, tyckte jag. Alltid betydde varje sommar. Först hela som-maren, sen åtminstone hälften. Detta hus är det enda hus från min uppväxttid som fortfarande är kvar inom släkten. Det är i varje fall det viktigaste huset. Där var jag som barn i frihet, fri att upptäcka naturen runtomkring, fri att läsa böcker eller vad jag ville. Där byggdes en relation till farfar upp. Som första barnbarn och med hans namn blev det en speciell upplevelse att lyssna till honom och hans berättelser från det stora landet i väster. Han utvandrade till Canada 1913 och
återvände 1926. Jag tror att han hade mycket av sina upplevelser kvar inom sig och att vi bara fick höra det som var roligast att berätta. Vi spelade ibland kort med farmor. Det gällde att vara på sin vakt, för hon fuskade alltid. Hennes humor hade jag svårt att förstå, även om hon var rolig. Den typen av humor har spridits ojämnt inom familjen och jag fick tyvärr inte så mycket av den. Utanför huset stod farfars gamla ljusblåa traktor. Dink-dink fick den heta därför att den lät så. Egentligen var det en tysk Deutz från 1956 ungefär. Hastighet max 15 km i timmen. Alldeles lagom fart för farfar, som oftast åkte antingen till min farbrors lagård för att hämta mjölk, eller 500 meter åt andra hållet för att handla mat.
Ovanför det blåa huset står detta fjall, Brunnárhyrna. Efri Brunná är namnet på gården, som för länge sedan byggdes lite längre norrut vid fjällets rötter. Där låg det gamla bostadshuset, övergivet 1975 och så småningom uppeldat på nyårsafton någon gång. Humorn i familjen är ju lite speciell. Farfar och farmor flyttade dit 1947 från en mindre gård i socknen. Här fanns landets bästa mjölkkor under många år. Men det är hårt att vara bonde och svårt att få arvtagarna att ta över. Det är andra tider nu. Moderna tider. Inte nödvändigtvis bättre tider. Men fjället är kvar och det är viktigt för mig.
Gräs växer nästan överallt. Men uppe på fjället, mitt bland sand, stenar och grus som rasat ner från det porösa berget, växer det ibland små blommor som trotsigt samlar ihop sina rottrådar till små bollar för att klara sig bättre.
Vatten, levande vatten. Fortfarande går det bra att luta sig ner till bäcken och dricka det kalla, friska källvattnet. Källan finns någonstans i berget. Här på landsbygden är det bara att leta upp närmaste bäck och ansluta sina dricksvattenledningar dit. Det regnar mycket på Island.
Detta är en gammal bygd. Här har det bott människor och brukat jorden sedan 900-talet. Även om det inte bor många där längre, är det många som har sina rötter här. Här levde storhövdingar och storbönder, här svalt man inte när resten av landet hade hungersnöd. Utanför kusten, ute på öarna i bukten är det fortfarande gott om sjöfågel.
Vägen går förbi det blåa huset. Numera är vägen asfalterad. Det hör till nutiden. Här går huvudleden till nordvästra Island. Trafiken är inte särskilt intensiv, men numera tar det inte så lång tid till Reykjavik. Här går det att bo, alltså. Men det är inte så många som gör det längre. Landsbygden lever ett liv som sakta utarmas. Mitt i socknen står kyrkan. Förr fanns det två kyrkor, men när en kyrka skulle byggas 1897 (?) hamnade den på en ny plats. Det finns inga riktigt gamla kyrkor på Island. Den här bilden är för mig hemkomst och avsked. Det är vägen till mina rötter, och vägen därifrån och i sista hand på något sätt vägen tillbaka.
Stenblock
Inte ens de isländska stenblocken är riktigt gamla. Det får man säga ur geologisk synvinkel. Ur mänsklig synvinkel blir det annorlunda. Då kan denna stenbumling som någon gång rasat ner från berget ovanför berätta en historia och tala om en tid som obönhörligen går. Dag efter dag, dag efter dag, dag efter dag. Och mossan växer, stenen blir en del av landskapet och inte bara en främling.
Berget ser hårt och svårforcerat ut. Men tar man sig tid och går nära kan man upptäcka nyanser, brytningar i stenen, mönster som talar ett annat språk. Bara man tar sig tid, är det mycket att upptäcka. Allt vi gör måste inte vara nyttigt.
Det kommer alltid tid för nödvändigt arbete. Som att hugga en sten som skall tala om människors liv. Den här stenen talar om min farmor och farfar. För dem som inte vet blir det bara namn och årtal. För oss andra väller minnena fram och ger liv åt händelser och berättelser från den tid som varit, men som aldrig kommer igen. Minnet är värt att slipa en sten. Det finns så många kvar som är oslipade.
Folktom glesbygd
Härifrån är det för långt till Reykjavik. Det har det alltid varit. Men det är nya tider nu. Den nya vägen går inte förbi här. Fjorden har fått en bro längre ut. Eller snarare en fyllnadsmassa med minimalt sund där bron finns. Men gården blev nog öde innan bron fanns. Det finns många andra ödegårdar närmare stan. Här föddes min far, farfar och många andra. Förr användes alla små landremsor för att kunna överleva. Landsbygden fanns överallt och alla bodde där. Nu vill de flesta något annat. Ett tidens tecken som signalerar att allt skall gå fort och enkelt. Jag undrar hur länge det dröjer innan människorna tröttnar på fartblindheten.
Inga människor, knappt några bilar som kör förbi i närheten, nästan bara naturens ljud. Och vattenfallets dån kväver resten av alla ljud. Här kan man vara för sig själv och gå in i en inre tystnad. Här finns mycket mer än vad vi kan se på en bild. Sådana här platser finns det gott om på Island.
Vägen går över heden bort till en an nan landsända. Ibland är det inte så långt att gå för att komma långt bort till annan plats. Men det är få som finner denna lilla stig. För att finna den måste du resa till Kleifar í Gilsfjörður, Island, följa ån, förbi vattenfallet. Eller leta upp stigen från andra hållet. Den vägen får du hitta själv.
Det är alltid något mer att se (att vara turist i sitt eget land)
Isländska hästar i sin rätta miljö. De är tämligen fria och nästan alltid nyfikna. Stanna till vid vägkanten när du ser en flock med islandshästar och var säker på att de kommer för att se vem du är.
Jag gillar historia och historiska platser. Detta är en av dem. Inskriptionen på stenen handlar om en irländsk kvinna som bosatte sig på Island under 900-talet. Texten lyder: Auður den djupsinniga bodde på gården Hvammur. Hon höll sina böner på Krosshólar. Där lät hon resa ett kors för hon var döpt och mycket troende. Namnet Krosshólar har denna kulle förstås fått eftersom hon reste sitt kors där. Det är inte mer än rätt att platsen behåller sitt namn.
Från Krosshólar går vägen som den gör på Island, runt kusten. På små landremsor vid kusten och i dalgångarna byggdes gårdarna upp, en efter en. Nu är det inte så många gårdar kvar i bruk, men namnen lever än. I de här trakterna levde Erik den röde, han som seglade till Grönland för att han inte fick bo kvar på grund av sitt temperament. Det var av samma anledning han fick lämna Norge. Sonen Leifur hamnade en gång på väg mot Grönland för långt söderut och gav det landet namnet Vinland. Men det är en annan historia.
En sen sommarkväll framåt midnatt körde vi med jeepen upp på ett litet fjäll. Det är inte mörkt, inte natt så här års, men färgerna blir annorlunda. Utsikten är inåt landet, bort till ännu flera fjäll, hedar, glaciärer och öde trakter. Spännande.
Nästan alla vill bo där, och alla vägar leder dit. Men närmare huvudsta den än så här kommer vi inte den här gången. Utsikten mitt i natten är underbar, fast lite disig. Och naturen säger mig att här skall man ta god tid på sig att leva. Därför avstår vi stadens brus.
Att resa är att färdas från en punkt till en annan. Det är viktigt för människan att kunna resa. Somliga resor är bara en sträcka som vi avklarar därför att vi måste. Andra resor väcker hela vårt inre till liv och blir därför mycket mer än bara en fysisk upplevelse. Att resa som turist i sitt eget land är att utforska sina rötter, sin historia och samtidigt också ta del av de rikedomar som det egna landet har att erbjuda. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan Atlanten.
Tyskar, holländare, japaner, japaner, danskar, fransmän, svenskar och norrmän, ja hela turisthopen kommer hit. Seljalandsfoss är ett litet vattenfall med stor attraktionskraft. Den lilla Trabanten har fortfarande DDR märket kvar året är 2000.
Hit kommer ingen Trabant eller små bilar. Här är mer eller mindre väg löst land, för med jämna mellanrum måste man korsa floder för att komma vidare. Men detta är ett av Islands vackraste naturområde, mitt bland glaciärer, dalgångar och floder.
Mäktiga krafter döljs ibland under en storslagen yta.
Den nya tidens häst krafter behöver ingen större presentation för nutidens folk. Men dess förare tror ibland att de blir oövervinnliga med sina jeepar. En av bildens tre bilar var övergiven på grund av att föraren kört för hårt genom vattenmassorna. Det kan ta lite tid att torka.
Flodens vatten strömmar ständigt. Det är på denna sida som den underbara naturen börjar bli ännu härligare, nästan lite oisländsk? Men först måste man ta sig hit, över floden. Sen kommer vi till den grönskande dalen, långt inne i obygden.
Denna storslagna natur där den grön skande dalen finns har ett namn, Þórsmörk. Hit kommer de som vill vandra, tälta, uppleva ett naturäventyr. Här samlas också ungdomshopar till fyllehelger, något som är mindre trevligt för mer stillsamma turister. Men naturen lockar till sig olika typer av människor, det är bara att inse att förmodligen kommer ungomarna tillbaka som familjefäder och mödrar tjugo år senare för att visa barnen den underbara naturen som de fick se som ungdomar. Troligtvis får barnen inte höra hela historien.
Vandra sakta i den stilla dagen och njut av solen som värmer och lyser upp alla färger. Här får man inte ha bråttom. Stigen är inte så lång.
Vid stigens slut öppnar sig mer land skap att utforska. Om du kommer hit, ta stigen ner i dalen men var beredd på att det kan ta tid att njuta av allt du får se.
Ett litet barns lek i en stor natur. Så kan det vara för var och en som tar sig tid att se sig omkring. Vi måste också lära oss att bara vara, var vi än befinner oss i världen.
Livets rottrådar väver in både människor och landskap ens liv. Här vill Livets rottrådar väver in både människor och landskap i ens liv. Här vill jag visa bilder från mitt barndoms land dit jag numera bara kommer som jag visa bilder från mitt barndoms land dit jag numera bara kommer som turist. Men jag blir aldrig bara turist. Jag är också hemma. Landskapet, turist. Men jag blir aldrig bara turist. Jag är också hemma. Landskapet, färgerna, de stora vidderna finns inom mig också när jag är långt borta. färgerna, de stora vidderna finns inom mig också när jag är långt borta. Med bilderna kan jag tänka mig tillbaka, vara där jag innerst inne hör hemma och samtidigt leva ett annat liv.