brytningstid en skrift om Valdemarsviks kustlandskap: Gryts och norra Tjusts skärgårdar MER ÄN TUSEN ÅR OCH NU Denna skrift är delfinansierad av:

MER ÄN TUSEN ÅR OCH NU brytningstid en skrift om Valdemarsviks kustlandskap: Gryts och norra Tjusts skärgårdar Denna skrift är delfinansierad av: Mål 5b Sydöstra Sverige EUROPEISKA UNIONEN Regionala fonden

Hav Granit och säl Som en skiljelinje norr - söder Styvsinta och hårdnackade Samlade kring bytomten Ett arv till framtidens barn Knotiga martallar och ljuva... sid 6 sid 10 sid 14 sid 18 sid 22 sid 26 Henning Ödsligheten, tystnaden finns fortfarande bevarad i Gryts skärgård. Där kobbarna reser sig både börjar och slutar det land som heter Sverige. Mankell, författare och deltidsboende i Gryts skärgård

Likt odödlig fågel Fenix Själen och havet Från lillöka till aluminium Där tystnaden aldrig upphör En resa i natur & kultur Bevara och utnyttja sid 30 sid 34 sid 38 sid 42 sid 46 sid 50 I gölen på Ytterö finns en vagn gjord i massivt guld. Den glänser under ytan som att den sänder ljus till månen eller svarar på stjärnornas tindrande lek. Den som vill äga guldvagnen måste frakta den till kyrkan i Gryt utan att yppa ett endaste ord. Många har försökt men när de sett dess skimmer och rikedom har ofta förtjusningens jubel fallit över deras läppar. En vinter lyckades dock tre män få vagnen ur gölen. Stumma betraktade de den. Lade den sedan försiktigt på släden och började sin långa, tysta vandring över ett gnistrande ishav. När de trötta och frusna kom in i Kyrkviken vände sig den ene av männen mot de andra: Nu när den är så nära kyrkan ska den väl inte ut till Ytterö igen. I samma stund var guldvagnen försvunnen. Än idag har ingen lyckats att bli ägare till guldvagnen. Precis på samma sätt kan ingen äga skärgårdens stillhet, skönhet, solstrålarna över vattenbrynet eller stjärnornas speglande rikedom. Liksom guldvagnen fortfarande glänser i månskenet på Ytterö, så ligger också skärgården öppen för den som ser, luktar, känner och tar emot. guldvagnen på ytterö bearbetad sägen från Gryt.

Gruvblomstret från Fångö Hon var vacker, charmerande och lockade män med sitt bländande leende. Ett riktigt yrväder tänkte de äldre. Tur han har Magda, äldsta dottern. Magda var förståndig och arbetsam. Hon tog väl hand om yrvädret till lillasyster och sin pappa som blivit änkling. En dag förälskar sig Magda. En stilig och stark pojke. Men hennes pappa har andra planer. När hennes förälskelse tragiskt omkommer i en gruvolycka finns ingen återvändo. Pappa gifter bort henne med en rik skeppare och hemmansägare från verklighetens Kättilö men i romanens Torsö. En dotter till gruvfogden ska ha ett gott parti. Att kärleken saknades och att i dess avsaknad följer kyla, ensamhet och tårar förstod aldrig hennes pappa. Det gick annorlunda för den vackra lillasystern Lisa som i hela Fångö gruvsamhälle gick under namnet Gruvblomstret på grund av sin skönhet. Hon finner och vinner sin kärlek. Men om det är en gammal och hotande spådom eller hennes obetänksamhet, lättja och ansvarslöshet som drar olycka över de båda turturduvorna är svårt att säga. Hon får visserligen behålla kärleken men allt annat lämnar henne. Barnen dör unga, rikedomen förbyts i fattigdom. Gruvblomstret vissnar men minnet av henne lever kvar i många gruvarbetares minne. Verklighetens Gruvblomster bar namnet Eleonora Charlotta. Hon dog 1913 på fattighuset i Gryt. fritt sammandrag av Mathilda Lönnbergs roman Grufblomstret, publicerad i Svensk Kalender 1886 4

Ett KUNSKAPS centrum för skärgård och kustland Forskning, dokumentationer och muntliga berättelser - intresset för Gryts och Tjusts skärgårdar är och har varit stort såväl nu som historiskt sett. Därför har vi gett ut den här skriften som på ett populärvetenskapligt och sammanfattande sätt beskriver valda delar av all den kunskap som finns om skärgården. I regi av Valdemarsviks kommun med privat medverkan och medfinansiering av bland andra landstinget i Östergötland, Östergötlands länsmuseum, Valdemarsviks folkbildningsråd, Arbetsförmedling och EU:s strukturfondsmedel har ett systematiskt insamlande av muntliga och skriftliga källor inletts under åren 1997 till 2000 i syfte att på lång sikt bygga upp ett kunskapscentrum kring skärgårds- och kustlandsfrågor. Alla dessa uppgifter finns i sökbara databaser eller samlade i pärmar och böcker. Tanken är att den som läst den här skriften och vill fördjupa sig ytterligare ska kunna ta del av materialet. Det kan vara för eget intresse, i släktforskningssyfte, för journalistiska ändamål eller för forskningens och vetenskapens utveckling. Valdemarsviks kommun - ett kunskapscentrum för skärgård och kustland - bjuder in alla som vill fördjupa sig att ta del av detta gedigna material om skärgården. Skärgården befinner sig i en brytningstid där någonting nytt väntar. Vi vill ta med mer än tusen år av kunskap och erfarenheter, liksom nuet, in i denna framtid. Torvald Karlsson Torvald Karlsson kommunstyrelsens ordförande Valdemarsviks kommun Göran Trysberg Göran Trysberg turistintendent Valdemarsviks kommun ETT NÖDVÄNDIGT KUNSKAPSCENTRUM Den svenska skärgården erbjuder natur- och kulturupplevelser som i många stycken är unika, inte bara ur ett svenskt perspektiv utan också ur ett internationellt. De speciella förutsättningar som skärgården ger för människors liv har format en kultur som är unik. Den framtida utvecklingen för skärgården och för de människor som verkar och lever här är i hög grad beroende av de förutsättningar som historien, kulturen och naturen ger. Tillgången till en samlad kunskap i dessa frågor utgör grunden för all planering av en framtida hållbar utveckling av skärgården och det kustland som historiskt starkt påverkats av närheten till vattenvägarna i skärgården. 5

i begynnelsen var Hav, granit och säl

Skärgården har tre ansikten. I havsbandet - i den yttre skärgården - möter oss ett hårt och kargt ansikte. Det visar ingen kärlek till det liv som försöker slå sig ner och anpassa sig där. Ingen har heller trotsat dess hårdhet genom att bosätta sig på Kalen eller Dannskären. Här finns ingen lös jord som kan ge fäste för vegetation. Inget skydd mot hav och vindar. I lovart bryter kraftiga skummande brott, i lä sugande och slukande baksjö. I mellanskärgården möter oss ett mjukare och vänligare ansikte. Det är särskilt tydligt i Gryts norra skärgård. Här häckar ejder och svärta, krumma och knotiga tallar sträcker sig mot skyn utan att riktigt lyckas och mellan öarna öppnar sig vida, välkomnande fjärdar. Mellanskärgårdens mustiga strandängar är bra betesmarker men också en av våra mest hotade naturtyper. Rynkor, veck och skönhet Skärgårdens snällaste ansikte är innerskärgårdens. Strandlinjerna är lugna med slipade stenar utan hårda klippor. För en främling kan det ibland vara svårt att avgöra om det är fastland eller en stor ö. De flesta åkermarker som fortfarande brukas finns just här, i sluttningarna nedanför lövskogen - på Kättilö, Kråkmarö, på Ålö. Omvänt mot ytterskärgården dominerar innerskärgårdens lummiga växtlighet över havet och bildar en mjuk nästan osynlig övergång till den egentliga kusten. Men skärgårdens ansikten är precis som alla andras. De förändras över tid och ibland är det svårt att urskilja de karaktäristiska dragen. En häll blir en båda, en båda blir kobbe, en kobbe ett skär, ett skär en holme och en holme blir en ö. På östra sidan av Björkskär är du i ytterskärgården medan du på den motsatta sidan möter innerskärgårdens lövskogar och ängar. Överallt ser vi spår av hur inlandsisen från norr till söder skapat rynkor och veck, skönhet och missbildningar i detta mångskiftande, temperamentsfulla ansikte. Hällar är mjukt slipade och rundade från nordväst av isen som på sydöstra läsidan lämnade kantiga stenblock och skarpt avhuggna strän- Det bästa med Gryts skärgård är tillgången på tystnad och att så mycket av det gamla kulturlandskapet har bevarats. Ole Söderström, författare, Fyrudden Skärgårdens hav: Östersjön 7

Skärspråk: När landtjäla åker på bergen, då är det vår (Landtjäla=is som frusit vid högvatten på hösten) från studiecirkel Dialekt från skärgården 1998-1999 Det är lätt att orientera sig i skärgården. Solens och månens rörelse över havet ger oss öster och väster, fastland och hav. Inlandsisens räfflor och brott ger oss nord och syd. ur Skärgård - sammanbrott eller utveckling, Håkan Kulves och Göran Harberg der. Östersjöns skärgård är så gott som ensam i världen om att så tydligt vittna om inlandsisens framfart. Efter isavsmältningen påbörjades en landhöjning som fortfarande pågår med cirka två millimeter per år. Direkt efter isen var där endast hav, granit och säl. För cirka 6000 år sedan landade för första gången små kanoter med skinnklädda män vid det dåvarande Litorinahavets stormpiskade skär. De kom dit för sälarnas skull. Då nådde havet drygt 30 meter högre än nu och större delen av det som idag är skärgård låg fortfarande under havsytan. Vad naturen gav Då var Valdemarsviks skärgård belägen i de västra delarna av Östra Eds och Gryts socken. Den nuvarande skärgården fick sin första fasta befolkning tidigast under medeltiden. Varje skärgårdssamhälle var anpassat till förutsättningarna. I byn eller fiskelägret fanns så många hemman och torp som marken, skogen, jakten och fisket kunde försörja. Människan anpassade sig till naturen och hade inte någon större negativ påverkan på miljön. Men under 1900-talet förändrades villkoren för skärgårdsnaturen. Industrialismen och välfärden skapade stora miljöproblem. Föroreningarna drev med regnmoln eller fördes med markens avrinning ut i Östersjöhavet och till skärgården. Det är inte längre en ny istid som är det stora hotet mot Östersjön. Det är istället föroreningarna och inte för inte kallas Östersjön för världens mest förorenade innanhav. Föroreningarna började märkas efter mitten av 1900-talet. Idag finns en stor medvetenhet om föroreningarnas risker och mycket görs för att minska utsläppen. Östersjön dör inte Flera farliga ämnen har förbjudits eller bytts ut mot mindre farliga. Det gäller till exempel båtbottenfärger, PCB och ogräsbekämpningsmedel. Man försöker även få till stånd slutna system för industriprocesser som pappersblekning och fotoframkallning. Man samlar in och återanvänder, eller specialbehandlar, produkter med farliga ämnen som Ni/Ka-batterier och kvicksilvertermometrar. När det gäller det ökande tillflödet av näringsämnen rekommenderar forskare att vi återanvänder och komposterar mer. De anser också att utsläpp från biltrafik och jordbruk måste minska, att vi måste fortsätta bygga reningsverk i öst samtidigt som vi strävar efter att överlag förbättra befintliga reningsverk. Det finns också positiva sätt att minska näringsämnena på. Det är att utnyttja näringen. Det kan vi göra genom att exempelvis odla musslor, stora alger och viss fisk som exempelvis gös. På frågan vad som skulle hända om Östersjön dör, svarar Stockholms Marina Forskningscentrum entydigt: Östersjön dör inte! Om ingenting görs för att minska utsläppen och miljögifterna så kanske somliga arter försvinner som till exempel blåstång, torsk och tumlare. Andra arter kommer sannolikt att stortrivas, till exempel grönalger, strömming, musslor och bakterier. Fast det är ju inte så vi människor vill ha Östersjön. 8 Skärgårdens hav: Östersjön

Jag minns min stolthet över den första egenhändigt uppdragna gäddan det glittrande sommarljusa - liksom det mäktigt skummande och Östersjön, dånande - är en del av min barndom. Jag minns badviken där jag tränade mina första simtag med den hemmasydda korkdynan runt magen. Jag minns strövtåg i strandkanten på jakt efter skatter. De förbjudna lekarna på bryggan eller i båtarna. Samma vikar är fortfarande mina "lekställen". Men nu vajar vassen tät i min badvik. Den mjuka sanden är borta. I stället sjunker mina fötter djupt i den till synes bottenlösa gyttjan. Vad har vi gjort med vår Östersjö? Vi vet att allt vatten bildades vid jordens födelse för mer än 4,5 miljarder år sedan. Genom årmiljoner har samma vatten vandrat runt i sitt eget kretslopp. Samma rena vatten har åter och åter vattnat vår jord, låtit skogar och ängar grönska, släckt djurens törst. För 11 000 år sedan vandrade de första människorna in i vårt land och bosatte sig utefter dåtida kuster. Människor som levde efter naturens lagar, dyrkade sol och vatten. Sen kom vi. Vi gjorde oss till herrar över naturen. Vi spred våra restprodukter i naturen, dumpade i haven. Nu breder grönslick ut sig vid våra stränder. Bottnarna i Östersjön är på väg att dö ut. Fisken har ingen reproduktionsplats. Allt detta har skett under min levnad! Kan man rädda Östersjön? Jag vet inte, men jag måste tro att det går. Jag minns min stolthet över den första egenhändigt uppdragna gäddan. Jag vill att även mina barnbarn och barnbarnsbarn ska få uppleva den glädjen. Margareta Andersson lärare i Gryts skola 1991-2000 Skärgårdens hav: Östersjön 9

HAVETS SILVER Havets silver - strömmingen - betingade skatteinkomster för staten från Gustav Vasas tid fram till 1994 då sista trålaren Kungshamn försvann från skärgården. Det bästa med Gryts skärgård är öarna, havets horisont, sjöfågeln - alla årstiders färger och dofter. Detta har varit min näring och givit mig livskraft i över 50 år. Gustav Mankell, kulturchef Linköping, sommarskärgårdsbo sedan 1950

Som en SKILJELINJE mellan norr och söder Skärgårdsmänniskans historia som bofasta skärgårdsbor börjar - som vi tidigare beskrivit - för cirka 600 år sedan, även om gamla gravfynd visar att öar som exempelvis Harstena hade besökare som dog och begravdes där redan under järnåldern. Från att skärgårdsborna hade levt fritt utan inblandning av myndigheter började medeltidens kungamakter att göra anspråk på delar av skärgården och dess avkastning. Kungamakten hade ett intresse av att befolka skärgården. Det fanns ett skatte- och försvarsintresse i att allmänningarna odlades och befolkades och ett intresse av att landet försågs med fisk. Skatt på 1500-talet Gustav Vasa, som styrde Sverige mellan 1523 och 1560, började ta ut skatt av notlagen i Gryts socken. De som fiskade i fiskelägren vid Häradsskär, Lökskär och Harstena betalade då skatten till kungens fogde på Stegeborgs slott. Även jakten, jordbruket och boskapsskötseln beskattades. Södra skärgården, söder om Flisdjupet, tillföll den adliga samhällsgrupp som var befriad från skatt och därför kallades frälset. Under lång tid hörde Gryts södra skärgårdslag till Karl Knutsson Bondes Fågelvik i Tjust. Den norra skärgården, norr om Flisdjupet, bestod däremot av så kallade kronohemman som löd direkt under kungen. Rätten att bruka hemmanen ( arrendeavtal ) kunde dock ärvas, köpas och säljas av brukarna som i praktiken var ungefär lika självständiga som självägande bönder. Detta kan kanske till viss del förklara kulturskillnader ända in i modern tid mellan norra och södra skärgården. Fyrudden 1955 I den södra har det förekommit en större omflyttning och inte alls lika stabila släktbyar som i norra skärgården. En del av dessa kronohemman gick dock under 1600-talet över till frälsehemman. Det gällde bland annat Ämtö och Gräsmarö som låg nära de stora frälsegodsen i Sankt Anna och Skällvik. Skärgården har från Gustav Vasas tid fram till modern tid utgjort en viktig utpost ur försvarssynpunkt. Från bemannade vårdkasar till ett modernt tränat marint hemvärn. I mitten av 1970-talet var så många som upp till 5 000 värnpliktiga från de tre vapengrenarna engagerade i försvaret av enbart Gryts skärgård. I början av 2000-talet läggs dock försvarsanläggningarna igen och gamla värn göms under mossa och enbuskar. Inga skattebönder före 1750 Några självägande bönder finner man inte i Gryts skärgård före 1750. År 1757 friköptes till exempel Harstena från staten för drygt 333 daler vilket motsvarade ungefär 8,5 kg silver. Översatt till silvrets dagspris är det cirka 12 500 kronor. Fram till Laga skifte kring mitten av 1800-talet ägdes byarna samfällt av byborna. Nyttjandet reglerades med millimeterrättvisa. Så böts till exempel fiskeplatserna mellan ägarna i tur och ordning efter ett rullande schema. Laga skifte kom till för att rationalisera jordbruket och berörde sällan fisket och jakten. Det förbättrade inte heller skärgårdsbornas villkor väsentligt eftersom de var mer beroende av fiske och jakt än av jordbruk. Skärgårdens historia 11

LAGA SKIFTE I den vevan kallades lantmätare även till Harstena, det var 1863. Han gick här några dagar och tittade på bergknallarna, så rådde han gubbarna att använda sina pengar till nånting trevligare och drog sina färde. Och ön har förblivit oskiftad. Skälen är flera. Säkert är att hemmanet inte skulle kunna föda så många hushåll, om det vore skiftat. Man har sett varnande exempel på andra öar. De mindre delägarna ha måst sälja sitt till de större och dra till en annan marknad. Kråkmarö (med tillhörande Armnö och Gränsö*) som är närmaste grannö inåt, föder t. ex. nu 8 hushåll mot 16 före skiftet. Åkerbruk har man ju inte och sin boskapsskötsel vore man nog ändå tvungen att sköta gemensamt. Och så är det sälfångsten, som alltid för Harstenaborna har varit en viktig näring och som i sin urgamla och mest praktiska form omöjligt kan drivas annat än av hela byalaget. Författare Sven Barthel beskriver i sin bok Harstena Laga skifte. * författaren avser Grönsö I decembermörkret år 2000 vid sjutiden på morgonen landar Roine Andersson med skolbarnen från norra skärgården. I Fyrudden byter de till skoltaxi eller buss för att komma till skolan. Längst fram från vänster står Ellen Johansson, åk 1, Albin Andersson, åk 2, Viktor Andersson, åk 4, Mattias Andersson, åk 4, Marcus Andersson, åk 6, Hannah Zschaeck, åk 5, Stina Zschaeck, åk8, samt Jacob Ljung, åk 7. Barn, barn och fler barn Runt mitten av 1800-talet ökade skärgårdsbefolkningen i antal. I början av 1900-talet startades flera fasta skolor i skärgården vilket var ett tecken på en stark tillväxt i skärgårdssamhället. 1903 blev det en fast skola på Ämtö och Liljeholmen efter att de tidigare bara haft en ambulerande skola under ett 50-tal år. År 1911 var skolan på Bokö färdigbyggd och Harstena skola byggdes 1922. Elis Magnusson gick i Harstena skola och var klar med sin skolgång 1926. Han minns skoltiden som en rolig tid i sitt liv: Det bästa av allt var teckning. Men vi hade slöjd också. Vi fick sticka grytlappar, vantar och laga kläder. Det viktigaste var räkning och kristendom. Ibland fick vi läxor, bland annat psalmverser som vi skulle kunna utantill. Vi hade gymnastik vid skolbänkarna och på rasterna spelade vi brännboll och lekte gömma. Vi var väldigt tysta inne i skolsalen. Bestraffningar förekom då vi fick lugg eller fick sitta kvar på rasterna eller efter skolan. En gång gjorde vi en skolresa. Det var 1924 då vi åkte med båt och motortåg till Söderköping. 83 % ägs av utbor På 1940-talet hade skärgården fortfarande en stor befolkning. Sedan blev fisket och utkomstmöjligheterna sämre och många flyttade till fastland och fast jobb. Många som föddes på 1940- och 50-talet växte upp med drömmen om Printing, en verkstadsindustri i Valdemarsvik som symboliserade fast månadslön och trygg anställning intill dödagar. De sista skolorna i skärgården lades ner på 60-talet. Barnen inackorderades i land till dess att skolskjutsar anordnades i början av 70-talet. Skärgårdshemmanen såldes till dem som betalade mest. Åretruntfastigheter blev sommarstugor. Utvecklingen mot en avfolkningsbygd startade. Vid millennieskiftet 2000 fanns det endast åtta djurhållare med djur på öar utan fast landförbindelse i Valdemarsviks kommun. Idag ägs endast 17 procent av Gryts skärgårdsöars 4 500 hektar av bofast befolkning. 12 Skärgårdens historia

Man borde släppa fiskevattnen fria för oss yrkesfiskare. Annars kommer ett gammalt hederligt yrke att försvinna. Karl-Gustaf och Laila Rolf, Björkskär. Yrkesfiskare och arrendatorer. Vi är några få som fortfarande försörjer oss helt på fiske i Gryts skärgård. Men det har blivit mindre med fisk och sämre betalt jämfört med tidigare och därför behöver vi yrkesfiskare mer fiskevatten för att klara oss. Redskap, båtar och motorer är kostsamma. En enda storhomma kostar som en ny bil och ska man dessutom köpa sig ett hus med fiskevatten blir det helt omöjligt. Vi har klarat att leva på fisket tack vare att jag ärvde redskap av min pappa och vi har byggt upp vår verksamhet under många år. Men visst skulle jobbet kännas tryggare om vi ägde hus och fiskevatten. Att vara arrendefiskare är en osäker situation. Men jag trivs med mitt jobb och kan inte tänka mig något annat. Det är friheten som är värt det, att själv få lägga upp sitt arbete. Och det är nyfikenheten som driver mig. Om jag inte sätter näten så vet jag ju aldrig om det hade funnits någon fisk just där. Skärgårdens historia 13

trivs jättebra här Jag på ön. Det roligaste är när alla kompisarna kommer och hälsar på. På sommarlovet kommer det många barn. De är från Stockholm och så brukar mina kusiner komma. Det är skillnad att bo i en stad och bo på en ö. När jag ska bada behöver jag bara gå ner till vattnet men i staden måste de åka långt med bil innan de kan bada. Vi brukar bada vid Farmors soffa. Det är en klippa som ser ut som en soffa och där har det suttit en farmor en gång. Ellen Johansson, 7 år, bofast på Gräsmarö.

Styvsinta och Idet genuina skärgårdssamhället upprätthölls ordningen mycket effektivt av en sträng social bevakning. Det låg i varje skärgårdsbos intresse att hålla reda på att ingen inkräktade på de domäner som han ägde och som hans familj var beroende av. Med van blick Med van blick iakttog de allt som rörde sig runt horisonten och så fort de upptäckte något misstänkt, till exempel larmande måsar över ett land, for de ut och kontrollerade vad som stod på. Skärgårdsborna var skickliga i att registrera någonting främmande. De kände igen varje land, varje kobbes silhuett i kvällssol som i dimma, de kände varje båt i skärgårdssamhället och motorljudet på långt avstånd. Sannolikt befolkades skärgården av bönder, fiskare och jägare från fastlandet eller den dåvarande innerskärgården. De hade tidigare använt den hårdnackade yttre skärgården för säsongsbetonat fiske, jakt, slåtter och bete. Gårdarna och fiskevattnen nyodlades ofta av en anfader som sedan lät det gå i arv till sina söner. På så vis delades gårdarna med tiden och blev mindre och mindre. På Kråkmarö levde brukarna på 1500- och 1600-talet nästan som storpampar men i mitten av 1800-talet var de nere i en nära nog proletär situation. Det som tidigare hade ägts av en enda storfamilj delades nu av ett 16-tal familjer varav en del ägde så lite som en 20-del eller 40-del av den ursprungliga gården. Det fanns ett starkt beroende av varandra i skärgården. På havet kunde man inte fiska ensam och på ön behövde man varandra när man skulle flytta en stenbumling, bygga bryggor eller för att fördriva tiden en höstmörk lördagskväll med ett parti priffe. Priffe var ett vanligt kortspel och påminner om en blandning av fyrmansvist och bridge. Kvinnor från Bokö har berättat för forskaren Malin Mobjörk vid Tema Vatten, Linköpings universitet, om hur livet tedde sig i skärgården i mitten av 1900-talet. För de flesta kretsade det mesta kring strömmingen. Inte ligga och dra sig Jag var inte med och fiskade på sjön, men det var heltidssysselsättning ändå. När min man kom i land på morgonen med strömmingen var jag där och hjälpte till att plocka av strömmingen från skötarna, den skulle sedan paketeras i lådor för att kunna transporteras till någon av bryggorna som tog emot fisk. På våren, när fisket var som intensivast, var han hemma vid en halv fyra på morgonen och då fick man springa upp ibland för att kolla om barnen hade vaknat. När de blev äldre fick man se till att de kom upp och i väg till skolan och var det inte klart i hamnen då så fick man springa ner igen och fortsätta. Fisken skulle helst vara i Breviksnäs klockan sju eller i Fyrudden klockan När man strövar längs havet längs strandängarna i denna socken, skuggade av ek, lind, al och hassel kan man en varm sensommardag ha chansen att plötsligt stå öga mot öga med sig själv som barn. Det är för mig det bästa med Gryts skärgård. Jonas Cornell, regissör och sommarboende på Bondekrok Skärgårdens befolkning 15

Eftersom roteföreståndaren bodde så nära fattighuset var han den förste, som fick del av hjonens bekymmer och beklaganden både över sina rotebönder och kamrater i fattigstuva. Det rådde stor avundsjuka de senare emellan. Särskilt gubben Jansson tyckte att Lille Stine åt alldeles för mycket och han talade om, att när ho får vräke i sa så mycke som ja eter på fjorton da, så sätter ho sa te å klage över att ho ha tappe matlusta. En dag hade man på matsedeln en ål, som skänkts av någon rotebonde. Då Jansson skulle äta så var de bästa bitarna borta. Det här måste ha vatt en konstig ål, han har bara hatt huve åt stjärt. Om begreppet socialvård ur boken Liv och Leverne i Eds skärgård, av Torsten Gustavsson. Beskrivningen handlar om de sista människorna som bebodde fattigstugan på Askö i Östra Eds skärgård i slutet av 1800-talet. Där fanns bl a Krestin, som kallades Lille Stine. Hon var änka efter en klabbsittare på Jungfruskär som varit en fattig fiskare. Jansson var den som stod för kvickheterna och kom från Strömsudden. SOCIALVÅRD FÖRR År 1871 beslutade staten att samhället skulle indelas i rotar. Rotarna och dess rotebönder tog ansvar för fattigvården i sitt område och försörjde de fattighjon som bodde i roten. Sjätte roten i Östra Ed var skärgårdsroten och bestod av Stora Askö, Horsö, Ytterby, Flatvarp och Torrö. Sjätte roten lät bygga en fattigstuga på Askö på Kullgården med utsikt över Askösundet och de höga bergen på Lilla Askö. åtta. Det var bråda tider, man fick inte ligga och dra sig. Under 1960-talet efter strömmingsfiskets glansperiod började befolkningen att minska. Vid millennieskiftet 40 år senare är antalet bofasta invånare i Grytsskärgården mellan 80 och 100 personer. De största öarna befolkningsmässigt är bland annat Gräsmarö, Harstena, Fångö, Bokö och Torrö. Sämskskinn Ett par hundra år tidigare försökte sig Johannes Enholm Eliaesson på att beskriva livet i skärgården och den dåtida skärkarlen i den östgötska skärgården. Han gjorde det i sin avhandling Enfalliga anmärkningar om de Östgötska skäreboars öfliga fiskesätt uti Östersiön som lades fram 1753 vid Åbo Akademi. Fritt översatt till modern svenska beskriver han dessa skärkarlar på följande sätt: Dessa skärkarlar skiljer sig från lantbrukarna på fastlandet både genom sitt arbete och genom sitt sätt att klä sig. Männen går ofta omkring med vita, gråa eller blåa kortärmade tröjor eller med Vallmarströjor. De bär ofta flera par byxor samtidigt. Närmast kroppen sämskskinnbyxor och det yttre lagret är långa och väl tilltagna i storlek. Ytterbyxorna är av samma färg och tyg som tröjorna. Som huvudbonad använder de vita eller gråa stickade yllemössor. De bär nästan alltid sina mössor men en del använder också hatt med nedvikta brätten. En beskrivning av skärkarlen gör sig inte så lätt, åtminstone inte om man försöker gå in på kynne, temperament och personlighet. En del säger att skärkarlen var styvsint och hårdnackad och i tingsprotokoll från 1600- och 1700-talet framgår att skärkarlarna inte alltid var så lätta att tas med. De var vana vid frihet och att själva ta ansvar för ordningens ting. Detta liksom avståndet till överheten kan kanske förklara en del utbrott genom tiderna av ganska styvsint motspänstighet. Stolt, lyhörd och ödmjuk Ibland tolkades skärkarlen som om att han trodde sig vara lite för mer än andra. Inte finare och rikare utan snarare friare och han behövde inte gå med näsan i jorden och plöja varje dag. Men det finns också en annan bild, en inkännande, lyhörd och ödmjuk. Kanske är det vädrets oövervinnliga makter som skapar denna ödmjukhet, kanske är det ljusskiftningarna, horisonterna och himlens molnlekar som skapar närhet till känslor, kanske är det beroendet av nyckfulla fiskstim och gäckande ejdrar som skapar lyhördhet. Johannes Enholm Eliaesson funderade också på vad som egentligen fick dessa skärgårdsbor att vilja stanna kvar på öarna istället för att söka lugn och trygghet på landbacken. Fritt översatt formulerade han följande slutsats: " Som en växt helst trivs på den ort där den vuxit upp, på samma sätt har skärgårdsborna en outsläcklig förkärlek till sitt levnadssätt. Visst skulle man kunna tycka att om de bara fick tillfälle så skulle de hellre välja att flytta till fastlandet och ägna sig åt jordbruk istället. Nu väljer de hellre att leva sitt liv med det farliga havet utan hänsyn till det gamla östgötska ordspråket: Havet dräper mången man ho jorden brukar säll är han. 16 Skärgårdens befolkning

Västanvinden drog över berget fram likt vingslag från svunnen tid den lekte i martallens krona och i enarnas ris som växte i skrevor bredvid Det jag såg av holmar och fjärdar - och av öppet hav Detta rike vid havets blåa rand varit och är, skärkarlars hemland Alsing Svensson, poet, fiskare och jägare på Fångö Skärgårdens befolkning 17

Bokö Gloön Kråkmarö Samlade kring bytomten

Bebyggelsen är speciell i skärgården: Båthus, bryggor, sjömärken och låga röda hus som skymtar i lä för nordosten och som helst vetter mot den ljusa och värmande södersolen. Arbetet i skärgården har varit utgångspunkten för hur dess bebyggelse sett ut: Funktionellt, praktiskt och stabilt. Den första bebyggelsen i skärgården tog form under senare delen av medeltiden, någonstans mellan 1300- och 1500-talet. Dessförinnan var det endast de stora öarna i innerskärgården - som Kättilö och den ö som Gryts kyrka då låg på - som befann sig tillräckligt högt över havsytan. Utan byggnadslov Med vilken äganderätt man började bygga hus och gårdar i skärgården är inte riktigt klarlagt. Troligen sågs skärgården som en allmänning i fjärran utmarker där alla markägande häradsbor kunde slå sig ner och bygga tak över huvudet. Fiskeläger kan efter hand ha utvecklats till boplatser för en eller flera familjer. Man brukar tala om de första boplatserna som tomtningar. Tomtningar är mycket enkla och små byggnader, mindre än en friggebod, där den nedre delen av väggarna utgjordes av stenvallar. På bland annat Änghäret norr om Häradsskär har man funnit rester av tomtningar. Efter tomtningarna började skärgårdshemmanen växa fram som ut- Flygbild över Bokö Skärgårdens bebyggelse 19

Grönsö Gräsmarö Förr i tiden lade man aldrig ett hus på en bergstopp eller på värdefull mark. Man försökte smyga in det i naturen och i lä för hårda vindar. Det är viktigt att respektera de gamla skälen till att husen i skärgården ligger där de ligger. Jag tycker att Gryts skärgård är ganska varsamt behandlad tack vare en strikt generalplan. Björkskär Håkan Ledin markägare Kråkmarö spridda ensamma gårdar. Men under 1600- och 1700-talet formades byar på de större öarna som exempelvis Harstena, Kråkmarö, Kättilö och Bokö. Till byn hörde många öar. Harstena by omfattade ett 70-tal öar med en areal av cirka 400 hektar. Kråkmarö by omfattade förutom själva Kråkmarö ett hundratal större och mindre holmar vars totala landareal uppgick till 500 hektar. By, bod, ladugård och sjöbod När man i dag talar om värdefulla kulturmiljöer är det den kompletta miljön med åker och äng samt bebyggelseplacering och hus av fyra olika grupper som man tänker på. Typiskt för skärgårdsbyarna är att husen placerades på bergen kring en äng - den så kallade bytomten. Stugorna låg gärna i lä och skyddade från insyn från det öppna havet. De var aldrig placerade på åkermark men ofta nära åker. Byn låg alltid nära hamnen. Det fanns ingen bygata kring vilken gårdarna grupperades och man skiljde inte heller husen åt som man nu gör med trädgårdar och gårdsplaner. Gårdshus och bodar låg utspridda och inte nödvändigtvis samlade intill det egna boningshuset. De gamla byborna visste ändå vilken bod som tillhörde vem. Till gårdarna hörde ladugårdar som placerats lite avsides i förhållande till stugorna. Invid strandkanten låg byns fjärde grupp av byggnader som bestod av sjöbodar och båthus. Oftast fanns ingen gärdsgård som omgav husen i byn utan man rörde sig fritt mellan husknutarna. Däremot så stängslades djuren ute från byn under större delen av året. Laga skifte påverkade skärgårdsbyarnas utseende genom att byarnas bebyggelse splittrades då den flyttades ut på ägorna. Skiftet gjorde också att det blev lättare att stycka av och sälja vilket i sin tur ledde till att man åtminstone i innerskärgården fick en motsvarighet till fastlandets torp. Hus byggdes där kanske en skepparfamilj bosatte sig eller någon som hade fisket som sin uteslutande huvudnäring. Lite mark hörde dock nästan alltid till dessa nybyggen för att man skulle kunna täcka det egna behovet av mjölk och potatis. Men det viktiga var fiskevattnet och en lugn vik att ankra skutan i under vinterhalvåret. Hustyperna var fram till skiftet enkla och anspråkslösa. De flesta var låga, omålade envåningshus. Rödfärgen var inte vanlig utan husen förblev gråa av väder och vind. 20 Skärgårdens bebyggelse

Björkskär Harstena Många av dessa så kallade enkelstugor i ett våningsplan var, som i Björkskärs fiskeläger, av typen ryggåsstugor. Efter 1800-talets mitt började skärgårdsborna på de större öarna att bygga en andra våning på sina hus. Övervåningen ersatte många gånger undantagsstugan och blev den äldre generationens bostad när den yngre tog vid. Vi förleds lätt att tro att den husbebyggelse vi ser idag är såsom skärgården alltid har sett ut. Mycket av den nuvarande bebyggelsen har kommit till efter 1800-talets mitt. Hus och hustyper finns dock kvar från både 1600- och 1700-talet och skapar omväxling och kontinuitet i landskapsbilden. I takt med att allt fler skärgårdshemman säljs till fritidsboende som bygger om efter nya behov förändras karaktären i skärgårdsbebyggelsen. Tomter styckas av och ger upphov till nybyggda fastigheter som inte alltid följer skärgårdsbornas byggvanor utan mer liknar lyxkåkar från någon häftig förort i storstaden. Röda dyra hus I takt med att allt fler bor och arbetar i tätorter ökar också skärgårdens attraktionsvärde för vila och rekreation. Det återspeglar sig inte minst i enormt höga fastighetspriser som skärgårdshemman betingar. Priser som en skärgårdsbo inte kan betala med inkomster från de traditionella näringarna. Fastighetsskatten går numera till statskassan men många menar att det vore bra om man kunde återgå till något som liknar den gamla utbotaxeringen. På så vis skulle kommuner som Valdemarsvik, med många fritidshus, få del av intäkterna från den relativt sett mycket höga fastighetsskatten i skärgården. Huspriserna är som högst i Västkustens skärgårdssamhällen. Där har det framförts önskemål om att staten bör införa stöd och regleringar som gynnar de bofasta och gör det möjligt för dem att köpa bostäder till rimliga priser. I Östergötlands skärgård har det resonerats om inrättandet av en stiftelse eller att på annat sätt hitta samverkansformer mellan markägarna, offentliga natur- och kulturvårdande intressen och dem som brukar skärgården. När det lyckas kommer fler människor att kunna bo i skärgården och försörja sig på de traditionella näringarna samtidigt som gårdarna, husen och miljöerna bevaras i välskött och ursprungligt skick. Många gånger försvinner själen i husen när de byggs om eller renoveras. Det är synd. Det går att bygga modernt och ändå behålla själen. Man ska vara rädd om de spröjsade fönstren, de rödmålade väggarna och det röda teglet. I en del hus som vi har renoverat har vi till och med hittat både gammal skötskunk, mossa och lera som isolering i väggarna. På Fångö hittade jag näver under taket. Det var förmodligen det gamla taket. Tänk vilket jobb att skala alla dessa björkar som det gick åt till att lägga undertaket. Berth Andersson Skärgårdssnickare Skärgårdens bebyggelse 21

Ett arv till framtidens barn

Gloön Vi strävar idag efter att behålla den biologiska mångfalden i naturen. Livets mångfald. Det handlar inte bara om att bevara så många olika växter och djur som möjligt, utan även den genetiska variationen inom arterna och varierande landskapmiljöer. Den biologiska mångfalden är ett natur- och kulturarv som förutsätter en bofast skärgårdsbefolkning. Natur- och kulturarv Det har alltid funnits en stor mångfald inom djur- och växtriket men idag är den till viss del hotad. Motiven för att bevara mångfalden är att en art aldrig kan återskapas. Det går visserligen att tillbringa där är en gåva. återskapa hela landskapstyper (så kallade biotoper) men det är mycket dyrt och tar lång tid. Erfarenheterna visar att det blir betydligt billigare och bättre att vårda och skydda värdefull natur medan den än finns kvar. Begreppet naturarv innefattar den mark och växtlighet som inte påverkats av människan. Kulturarvet finns däremot i de marker där människan har satt en skonsam prägel. Ekbackarna tillhör en av våra viktigaste kulturmarker. De är påverkade av hävd och bete och vi finner där en stor del av vårt naturarv; vårens vitsippa, vårlök, gullviva och gökärt. En och annan fridlyst orkidé smyger sig gärna in i blomsterprakten. Intill ekarna breder hasselbuskar ut sig och blir på sina håll riktiga hassellundar. På Sandgärdet ligger en vacker och omskriven hassellund och på Axelsö finns ett närmast urskogsartat hasselbestånd. Hasselnötter var förr en viktig exportvara för skärgården. Från Harstena såldes under goda år upp till 4 000 kilo nötter. De hade rykte om sig att vara särskilt goda och därför väldigt efterfrågade. På 1930-talet kunde de betalas med ända upp till fyra kronor per kilo vilket var en ansenlig summa på den tiden. Numera finns det knappt nötter så det räcker till julbordet. Vårdkasar, fyrar och båthus Vårdkasarna är en del av det kulturarv som går att bese för den intresserade besökaren. Vårdkasarna användes för att sända meddelanden om fara. Man tände exempelvis vårdkasen på Harstena och elden sågs från vårdkasen på Gubbö Kupa som man då tände. På så vis löpte meddelandet om fara vidare med ljusets hastighet. Systemet med vårdkasar är säkert lika gammalt som indianernas röksignaler och finns dokumenterat i bland annat landskapslagarna från 1300-talet. Ända Gryts skärgård är för oss vår oas i vardagslivet, vårt paradis på jorden - varje stund vi får Sten Lennquist, professor i kirurgi i Linköping och sommarboende på Harstena Skärgårdens natur- och kulturarv 23

Väder: Dit kråkflockarna flyger om kvällen, därifrån kommer vinden dagen därpå Ordspråk ur skärspråket Gryts Skärvårdsförening fram till och med första världskriget byggdes vårdkasar i skärgården ifall andra kommunikationssystem skulle slås ut. På krönet av Krogsö i Valdemarsviken kan man se en åtta meter stor rundel med eldskadade stenar som tolkas vara en vårdkasebotten. De byggdes av ved från skogen och med något lättantändligt i mitten, som tjärtunnor. Vid Slätbakens inlopp finns en 4,5 meter hög vårdkase kvar från mitten av 1800-talet. Sjömärken och båthus Fyrar, fasta sjömärken och båthus hör till de byggnader som av naturliga skäl inte finns på fastlandet. Den stora mängden båthus byggdes efter motorbåtarnas tillkomst och sannolikt för strömmingspengar. Men redan innan den första fiskebåten dunkade i skärgården i början av 1900-talet fanns det båthus om än mindre och enklare. I båthusen förtöjdes båten i skydd mot vind, regn och snö. Här kunde man ha en liten kamin som värmde frusna fingrar när isfiskets strömming skulle plockas av sköten eller isgäddan rensas. Mast med tunna Fyrarna byggdes under 1800- och 1900-talet och ersatte sjömärken och båkar som funnits i skärgården sedan medeltiden. Fartyg med destination Norrköping och Söderköping från Gotland eller från de baltiska och tyska hamnarna seglade in till Baresund via Häradskär. Även om sjömärket vid Häradskär funnits tidigare finns det första skriftliga dokumentet i navigationssammanhang från 1644. Då skrev Johan Månsson i Een siöbook : Bahrsund een hallf mijl ligger itt Skiär som kallas Härskiören, hwilket är itt Fiskieläger, ther på står een Mast medh en tonna upprest... Idag står där ingen mast med tunna utan en modern fyr som automatiskt kastar sitt outtröttliga ljussken över havet och visar sjöfararna vägen in mot Gryts skärgård. Som mest arbeta- arrenderar marken av sammanlagt fem markägare på Kråkmarö och Kättilö. Ägarna bor i Luxemburg, Lund, Jag Stockholm, Linköping och Skåne. De flesta kontrakten löper på fem år. Om jag inte skulle få förnyade kontrakt så är det bara att flytta iland igen. Jag odlar marken, röjer, sköter tillsynen och har betesdjur. Det måste finnas djur för att man ska få EU-bidrag till skötseln. Markägarna vill väl ha arrendatorer för de hinner inte själva sköta marken eftersom de oftast har högt uppsatta jobb inom sina företag. En är vd, en äger ett slott och de andra arbetar som läkare och arkitekt. När jag jämför med kompisar som har gårdar på Östgötaslätten är en del arrenden i skärgården väl så dyra som deras. Men det finns också markägare i skärgården som håller låga arrenden för de vill bara ha någon som sköter deras gård. Både jag och min familj trivs bra här ute. Det är en känsla av frihet att få bo så här och till skillnad från Östgötaslätten har vi ju sjöutsikt. Jonas Andersson, arrendator, Kättilö 24 Skärgårdens natur- och kulturarv

de 46 man med att uppföra det nästan 30 meter höga järntornet vars lysningsapparat kom ända från Frankrike. Torsdagen 1 oktober 1863 tändes fyren för första gången. Hundra år efter den första blinkningen ersatte automatiken den sista fyrmästaren. Odlingslandskap Kulturarvet finns också i det gamla sättet att bedriva jordbruk. Innan 1800-talet var det mest råg och korn som odlades för självhushållning. I övrigt användes all mark utanför inägorna till bete åt djuren. Kreatur och får flyttades mellan holmarna. Dessa områden kallades utmarker och var avsedda för vedhuggning och bete. På självhushållets tid var ängen detsamma som slåttermarken. Det var den mark som gav vinterfoder i form av hö och löv till kreaturen. Kreaturens gödsel gav sedan näring till åkern vilket också är innebörden av det gamla uttrycket ängen är åkerns moder. Ju mer äng man hade desto mer åker kunde brukas. För att på en 1700-talsgård få tillräckligt med gödsel till åkern behövde man åtta gånger mer äng än åker. I den mån vi idag har ängar kvar i skärgården har de kvävekänsliga arterna som jungfrulin, kattfot och darrgräs tagit stryk av luftens kvävenedfall på mellan tio och tolv kilo kväve per hektar och år. Under 1800-talet började den odlade arealen att öka på grund av att befolkningen i skärgården ökade. Ny mark bröts på utmarkernas stenbemängda moräner och stenarna lades som gärdsgårdar kring de nya odlingarna. Stenmurarna blev då en ny företeelse i skärgården och utvecklade också en ny typ av flora. Bland annat trivdes både nypon och kummin intill de värmande stenmurarna som alltid låg med en artrik gräsren mellan sig och första plogfåran. Efter Laga skifte minskade det gamla ängsbruket i betydelse och ängar omvandlades till åker. När sedan åkermarker mellan 1920- och 1950-talen lades igen på grund av att skärgårdsbefolkningen då drastiskt minskade försvann också en stor del av det gamla odlingslandskapet. Hjärtstilla och kattmynta Det finns flera kulturmarksväxter vid gamla gårdsmiljöer som nu håller på att försvinna: Hjärtstilla, bolmört, skär kattost och kattmynta för att nämna några exempel. Handelsgödselns inträde vid 1900-talets början, innebar också en utarmning av floran. Den ogödslade ängen är nämligen mycket artrik. I hela Östergötland återstår idag endast cirka 150 hektar slåtteräng, varav några hektar finns på Bokö naturreservat och några på Grönsö. Claus hade lite samvetsförebråelser där han satt, han borde kanske gjort gumman sällskap till kyrkan i dag, hon skulle få åka med en bondfamilj från Lilla Sandered. Egentligen var hon väl inte mer religiös än han men mera lysten på nyheter, som ju alltid vankades på kyrkbacken. Han visste också att hans yrkesbröder, trötta av nätters vaka och hårt arbete med fisket särskilt på våren, inte kunde hålla styvt på andakten. Ty mellan perioder av stilla slummer under prästens monotona mässande brukade de sitta och pilla bort sillfjällen från sina håriga nävar med ett tämligen frånvarande uttryck i sina sjöblå ögon. För dem som skulle städa kyrkan var det inte svårt att lokalisera var skärkarlarna hade suttit. Claus Jaensson på Värskär ur boken Liv och Leverne i Eds skärgård av Torsten Gustafsson Kossan Svea på Gräsmarö RELIGION Gryts skärgårdsbor klagade under 1300-talet på att färden var för vansklig, framför allt vintertid, för dop och begravning till Skällviks kyrka. Därför uppfördes vid den tiden den första kyrkan i Gryt. År 1607 byggdes ett kapell för den södra skärgården på Flotö nära Åsvik. Även de ansåg vägen för lång ända till Eds kyrka. Under senare halvan av 1800-talet spred sig frikyrkorörelsen. I Eds skärgård växte den till en ganska omfattande väckelserörelse. Skärgårdens natur- och kulturarv 25

Knotiga martallar

och ljuva kärleksörter Flera olika växtarter i skärgården har lärt sig leva i gränslandet mellan sött och salt vatten och är därför väldigt ovanliga. I skärgården kan man hitta den sällsynta och vackert gula klöverärten eller den resliga strandkvannen. Andra växter står inte längre att finna. Det gäller exempelvis sträv nejlikrot som botanisten N. C. Kindberg påträffade på Fångö, Totholmen och Lilla Ålö enligt hans bok Östgöta Flora vars första upplaga kom 1861. Floran varierar väsentligt mellan inner-, mellan- och ytterskärgård. Längst ut i havsbandet på Svartbådan eller Stora Lökskär växer gräslök, strandbaldersbrå och den försynta kärleksörten. I den inre skärgårdens skyddande vikar kan man träffa på både fackelblomster och strandaster. På Fångö finns en av skärgårdens få större myrar och ute på ytterskärgårdens berg finns fuktsvackor och hällkar där det förekommer arter som man vanligtvis bara påträffar på fastlandet invid ladugårdarnas gödselpölar. Fingerborgsblomma Några verkliga urskogar finns inte i skärgården. Men det finns vad botanister kallar urskogsliknande barrskogsbestånd vilket syftar på de mycket gamla tallskogarna. Det är barrskogen - och därmed tallen - som står för den ojämförligt största delen av skärgårdens vegetation. Martallsskogarna präglar hela skärgården. Martallarna återfinns på de högst belägna delarna av inner- och mellanskärgårdens öar och holmar och når ända ut till gränsen mot ytterskärgården. Martallen växer på hällmark och får därför en knotig, lågväxt form. I utsatta lägen är den ofta vindpinad och vriden. Den står rotad i smala jordfyllda sprickor eller skrevor där rötterna går djupt i sitt sökande efter vatten. De enda platser där martallen inte växer är där havets vågor och bränningar har spolat bort jorden. I inner- och mellanskärgården finner vi också gran- och ädellövsskogar. Bland de ädla lövträden är nog den majestätiska eken den vackraste. Den känns så full av klokhet och erfarenhet, kanske därför att den kan bli upp mot 1000 år gammal. Eken är inte bara ett ovanligt pampigt träd, den är också centrum för en fantastisk rikedom av liv. Inget annat av våra trädslag har så många djur och växter knutna till sig. Man räknar med att mer än tusen arter av bland annat insekter, svampar och lavar är beroende av eken och flertalet Det bästa med Gryts skärgård är sommaren, synligheten i naturens skiften, samspelet mellan sol, vind och hav och den vidunderliga skönheten med blommande öar och karga klippor. Agneta Dreber, förvaltningschef vid Stockholms läns landsting, vars förmödrar är från Gryts skärgård Skärgårdens flora 27

VANDRINGSLED För den som vill uppleva naturen på nära håll finns 150 kilometer vandringsled i Valdemarsviks kommun genom dess kustlandskap. Leden sträcker sig exempelvis genom naturreservaten Kvädö, Åsvikelandet, Licknevarpsfjärden och Torrö. Här finns spår efter torparfamiljer utmärkta, fångstgropar och jättegrytor. Vandraren passerar glittrande fjärdar, böljande sädesfält och djupa skogar. Vid Kattedalsfjärden ligger unika strandängar och gamla rester av ett tegelbruk. På Åsvikelandet är det flera kilometer mellan husen. På Torrö har återuppförts en snarlik kopia av det lotshus där lotsarna höll uppsikt över fartygen i farleden. Stugan är öppen som övernattnings- och raststuga för vandrare på Östgötaleden. av dessa är mycket sällsynta. Skärgårdens flora fortsätter ända ner till stranden och ut i havet. Det finns fyra olika typer av stränder i skärgården där floran slår rot: Strandängen, sandstränder, klippstränder samt klapper- och grusstränder. Exotiska växter De flesta av Östgötaskärgårdens sandstränder finns i Gryt. De är oftast belägna i vikar och bukter som vetter mot det öppna Flisdjupet där sydliga och sydvästliga vindar har malt och slipat sten till sand. Här trivs exempelvis gräset strandråg. I de yttre delarna av skärgården ligger klipporna och klapper- och grusstränder. Här växer ofta hallonbuskar och kråkvicker. På klippstränderna i den yttre skärgården kan man hitta en och annan exotisk växt. På Storkarlen växer bland annat klibbglim som egentligen är en stäppväxt från sydöstra Europa och inre Asien. Ett annat internationellt inslag i floran - åtminstone av namnet att döma - är dansk skörbjuggsört och amerikansk dunört. De vanligaste växterna på dessa fågelskär är kärleksört, gräslök och bländande mattor av gul fetknopp eller den sorgsna blåa styvmorsviolen som faktiskt kan bli upp mot en halv meter hög om den får växa ostört på skäret. Havets flora Basen för större delen av livet i Östersjön utgörs av växtplankton. Planktonalger är mat för djurplankton som i sin tur utgör föda åt större djur. Det är framför allt de så kallade hårdbottnarna utmed stränderna som är mest artrika och produktiva för livet i Östersjön. Två procent av Östersjöns totala bottenareal är hårdbotten. På Östersjöns hårdbottnar är blåstången den vanligaste algen och dessutom en av de få storvuxna alger som kan leva i detta brackvatten. Blåstångens utbredning har minskat kraftig sedan början av 1980-talet. Den låga salthalten i Östersjön gör blåstången allmänt stressad och gör att den har svårt att fortplanta sig. Ytterligare en stressfaktor är miljöpåverkan. Utmed Östergötlands kust växer blåstången numera endast ner till 0,5 och 1,5 meters djup. Uppgifter från 1940-talet gör gällande att den då växte ända till tolv meters 28 Skärgårdens flora

djup. Detta ger en fingervisning om hur rent och klart vattnet då var i Östersjön eftersom tången är beroende av att ljuset tränger igenom. Blåstångsskogarna är sannolikt kustens viktigaste växtsamhälle. De är barnkammare och skafferi för ett artrikt djurliv, inte minst för ett flertal viktiga fiskarter. På en enda tångruska kan det finnas över 1000 hjärtmusslor, 200 blåmusslor och flera hundra snäckor av olika arter. Blåstången har ett märkligt kärleksliv. Den kan bara fortplanta sig en gång om året - och då vid fullmåne. Det sker oftast på försommaren när de speciella ägg- och spermieblåsorna i toppen på tångruskan är sprängfyllda. När blåstångens inbyggda månklocka slår fylls plötsligt vattnet av tiotusentals ägg och spermier som flyter ut i det månbelysta vattnet. Det är bara om han- och honplantorna befinner sig tillräckligt nära varandra, högst ett par meter, som befruktning sker och en ny liten blåstångsruska börjar se månens ljus. mamma Rebecka var en klok kvinna. Hon tog tillvara de gamlas kunskap om växter och Min örter. Jag minns att hon alltid lade grodblad på våra sår och inflammationer. Hon använde dem även till finnar och bölder. Bladen sköljdes och lindades närmast såret. Hon använde det som fanns här på ön och var en samlerska som plockade till exempel kummin till brödbaket, slånbär och enbär för att göra bordsdricka. Men som jag minns min barndom gav naturen mer än nu. Nyponen var rödare och lingonen fler. Tången använde vi till gödsel, vassen för att dryga ut betet och grisarna fick svinmollan vi rensade ur rabatterna. Leksakerna gjorde vi själva av det som fanns i naturen. Vi var nästan helt självförsörjande. Maten förvarades i krukor och flaskor i jordkällaren; konserverad, syltad eller saftad. Det känns bra att ha fått ta del av de gamla traditionerna och blanda dem med nya. Jag plockar till exempel gärna johannesört till te. Det är bra att ta på kvällen för då somnar man så gott. Gerd Andersson, Torrö Skärgårdens flora 29

Likt odödlig fågel Fenix

Varje vecka, året om, sommar som vinter, åker tillsyningsmän runt i skärgården och bevakar djurlivet. De räknar, iakttar, skriver upp och rapporterar. Skärgården är viktig för fågellivet. Här finns nästan alla typer av fåglar representerade. Den är en barnkammare för ett 35-tal häckande arter. Den fungerar även som en transithall på en flygplats för flyttfåglarna från de finska och ryska fjällen och skogarna. Tillsammans på ytterskären De fåglar som häckar i kolonier som skräntärna, tordmule, sillgrissla, tobisgrissla och måsfåglar trivs bäst i ytterskärgården. I mellan- och innerskärgården är betingelserna bättre och där häckar oftast fåglarna ensamma. Det gäller till exempel skäggdopping, knölsvan, vigg, häger och knipa. Ejdern är skärgårdens karaktärsfågel nummer ett. Den kan ses häcka både ensam i innerskärgården eller i kolonier ute på de yttre skären. Inte lika karaktäristisk men desto mera välkänd är skarven, eller ålkråkan som den också kallas. Under de senaste åren har den ökat kraftigt i skärgården och orsakat konflikt mellan yrkesfiskare och fågelns försvarare. Anledningen är att skarven anses skada fiskeredskap och äter så mycket fisk, bland annat ål, att det påverkar fiskbeståndet negativt. Skarven häckar i kolonier och ödelägger hela kobbar och skär med sin frätande spillning. Växtligheten dör och skären lyser sterilt vita. Efter många års diskuterande har nu länsstyrelsen gett tillstånd till skyddsjakt och prickning av skarvens ägg för att förhindra att den breder ut sig i alltför stora kolonier. Några fågelarter som ökat i skärgården under de senaste 16 åren: Knölsvan +200% Grågås +800% Gravand +400% Havstrut +170% Fiskmås +80% Tordmule +80% Några fågelarter som minskat i skärgården under de senaste 16 åren: Svärta -70% Silltrut -90% Roskarl -60% Strandpipare -80% Tobisgrissla -50% Tillsyningsmännens rapporter visar att havsörnen är på väg tillbaka. Precis som sagofågeln Fenix återuppstod återkommer nu örnen genom att allt fler havsörnsungar föds varje år. Havsörnen - till skillnad från sin släkting kungsörnen - äter fisk och drabbades därför av miljögiftet DDT under 50-talet och framåt. Honornas fortplantningsförmåga skadades och Rönnskärshällarna. Skarv. äggskalen var så tunna att de knäcktes eller innanmätet dunstade. Men idag är Östersjön ett renare hav och nu bor minst 250 vuxna havsörnar utmed ostkusten och i Lappland. År 2000 kläcktes 240 ägg, varav ett 20-tal utmed östgötakusten, och lika många havsörnsungar såg dagens ljus. Allt fler sälar Liksom havsörnen har även sälen drabbats hårt av miljögifter, särskilt PCB, eftersom de båda befinner sig högt upp i näringskedjan. Näringskedjan börjar längst ned med bland annat plankton som äts av musslor. Fisken äter sedan musslorna. Sist i kedjan kommer fåglarna och sälarna som äter fisken. För varje steg ökar halten av miljögifterna. Det är alltid den som är sist som drabbas värst eftersom den får i sig de föregående ledens miljögifter som sparas i kroppen utan att förstöras. Av Sveriges tre sorters sälar finns bara gråsälen i östgötaskärgården. Vid 1900-talets början fanns det runt 100 000 gråsälar i Östersjön. I mitten av 1970-talet var stammen nere i 4 000 men nu ökar sälstammen med cirka sju procent varje år. Yrkesfiskarna har inte sett sälen med blida ögon eftersom den i huvudsak äter lax, sill, ål, torsk, gädda, abbor- Det är skärgården som lockar. Som en stor insjö, men ändå ett hav - en blandning mellan sött och salt - vilket gör att jag gärna återvänder till Gryt och klipporna vid Fyrudden. Annika Hagström journalist och ständig sommargäst i en liten stuga med vida utblickar Skärgårdens fauna 31

re och flundra. Den förstör ibland fiskeredskap för att komma åt sin föda men 1974 fridlystes sälen och inga fler skottpengar betalades ut. Älg, rådjur och mink Bland skärgårdens däggdjur har den upp till två meter långa valen tumlare helt försvunnit liksom uttern. Däremot finns det gott om både harar och minkar. Minkarna härstammar ursprungligen från minkfarmer. Minken upplevs av många som ett skadedjur eftersom den äter fågelägg och fågelungar, främst av alkor, tärnor och änder. På de större öarna finns även stora däggdjur som älg- och rådjur. På flera öar bedrivs till exempel älgjakt varje år. I skärgårdens hav lever förutom strömmingen många arter som normalt lever i sötvatten. Här trivs gädda, abborre, gös, flundra för att nämna några exempel. Den mest sägenomspunna av alla fiskar i skärgårdens fauna är ålen. Den gamla folkmedicinen, som arbetade efter mottot att ont ska med ont fördrivas, blandade ålblod och ålgalla med honung och bläck. Blandningen användes sedan för behandling av ögonåkommor. Det starka och nästan vattentäta ålskinnet användes som rep och grimmor, till att skinnsko sockar och som små torkade bitar i kaffet för att få en klarare dryck, så kallad klarskinn. Ålen har också bidragit till en del sanningar i det svenska språkets uttrycksformer. Hal som en ål är ett bekant uttryck liksom författaren Fritiof Nilsson Piratens det är lättare för ålen att släppa sitt skinn än för den girige att skiljas från sin penning. Ormens broder Ålen själv har i en blandning av skräck och fascination ofta kallats för ormens broder. Men den är i stort sett som vilken normal fisk som helst, med både gälar och fjäll även om fjällen är väl dolda i den tjocka läderhuden. På 1800-talet upptäckte forskarna att den till och med har äggstockar. För första gången ifrågasattes Aristoteles som redan 300 år f Kr hävdade att ålar bildades ur ruttnande slam och romaren Plinius som fyra hundra år senare trodde sig veta att nya ålar uppstod ur hudavskrap som vuxna ålar lämnat efter sig på steniga havsbottnar. Dessa uppfattningar om hur ålarna kom till var förhärskande även i Sverige där man dessutom hade tron att ålen självalstrades ur torsken. Numera vet vi att ålarna som fiskas i skärgården är långväga gäster från Sargassohavet söder om Bermuda. Där kläcks de cirka sex millimeter stora ållarverna som därefter driver 100 mil norrut för att komma in i Golfströmmen som de sedan följer. Som genomskinliga glasålar simmar ålungarna in i Nordsjön och når så småningom Östersjön där de växer och blir mellan en halv och en meter långa. Vid vuxen ålder vandrar ålen åter till Sargassohavet där den ger upphov till en ny generation. minskar i antal. Det beror delvis på att det blivit fler kanotister. Svärtorna Man tror att det bara är de stora brummande båtarna som stör men egentligen är det kanoterna som stör mest. De kommer så nära de häckande fåglarna. Svärtan är så knasig för om den blir störd sticker den och har svårt att hitta tillbaka till sina ungar. Jag har alltid varit intresserad av djur och natur. Det blir man nog när man som jag vuxit upp i skärgården. Min personliga favorit är alfågeln. De är lite klumpiga men det känns så mänskligt. De kan aldrig landa som andra fåglar utan de slänger sig i vattnet. Och så har de så härligt läte. När jag hör alfågeln sjunga, vet jag att våren har kommit! Ann-Sofie Zschaeck Tillsyningsansvarig mellan Ytterö/ Innerö och Arkösunds inlopp 32 Skärgårdens fauna

Sillsoppa En tar salt strömming och vattnar ur. Klipper i bitar och kokar med potatis och morötter. Och reder av det förstås med mjölk. Av Alsing Svensson, Fångö Stekt ål Rensa ålen, klipp bort "borsten". Skäres i bitar, ca 2,5 cm. Ströbröd blandas med vitpeppar och salt efter behag. Pannan fettas, helst med margarin. Stekes långsamt, brynes till ljusbrun färg uppnås (inte för hårt) efter ca 20 min. Prova så köttet lossnar från benet. De sista fem minutrarna med lock på pannan. Kan serveras varm, ljum eller kall. Av Yvonne Andersson, Ämtö Kläsost 8-10 liter mjölk kokas. Ungefär 1/2 liter kärnmjölk slås i tills det skär sig. 2 st ägg. 1 msk ättika, socker och salt tillsättes. Det hela får koka ihop. Vasslen silas bort. Ostmassan lägges i ett kläde och kvarbliven vassle klämmes ur. Osten packas i ett ostkar, så den får form. Ostkaret är en avlång låda av fem brädbitar med utskärningar. Osten upplägges. Brynes i stekpanna med smör på alla fyra sidorna. Ätes som kall smårgåsmat eller varm. Av Ester Kjellström, Grönsö Skärgårdens fauna 33

Folke Svensson harpunerar säl Sälar på Harstenas sälbådar

& Själen havet Fiske och jakt har bedrivits i skärgården sedan inlandsisen lämnade den. Kunskap och erfarenhet har gått i arv, från generation till generation. Till en början var fisket, äggplockningen och jakten en nödvändig del i självhushållet. För att bevara fisken soltorkades den. När man lärde sig att salta in fisken blev den möjlig att använda som handelsvara. Sedan kom ismaskinen. Isen lades i strömmingslådor för att hålla fisken färsk under transporten till städernas fiskaffärer. Strömmingen viktigast Strömmingen har varit den ekonomiskt viktigaste fisken under huvuddelen av skärgårdens historia. År 1934 bildades en kooperativt ägd försäljningsorganisation, Östergötlands Fiskeriförening, av de fiskare som då tillhörde Gryts fiskelag. Från början fiskades strömmingen med not eller skötar. Under 50- och 60-talet började man tråla efter strömmingen. I mitten av 1980-talet upphörde strömmingsfisket nästan helt. Då upphörde även Fiskeriföreningen som varit en bärande länk mellan fiskarna och konsumenterna. Strömmingsskötarna är djupa, långa och finmaskiga nät. Trålen är liksom noten utformad som en stor påse som dras efter båten - eller mellan två båtar - och samlar all fisk som kommer i dess väg. Vid sidan av strömmingen har gäddan och ålen varit en ekonomisk viktig fisk för skärgårdsborna. Ålen fiskas huvudsakligen med så kallade ålflytgarn eller ålbottengarn. Sälklubbning av jägare från Harstena John Svensson på Harstena Skärgårdens näringsliv 35

Sjögången, diesellukten - och sjösjukan ni att fiskare är ett yrke som endast män bör ägna sig åt? Det tycker inte Barbro Karlsson, 19 år, Tycker från Gryt. Hon har jobbat två år nu på sin pappas trålare Kungshamn och trivs bra med det. Så skrev Bo Bjärlind i Folkbladet Östgöten 27 februari 1974. Nästan 30 år senare ser Barbro tillbaka på den tiden med ett leende på läpparna. Hon minns hur de gick ända till Gotland för att fylla trålen, hon minns sjögången och diesellukten, och sjösjukan... Jag var alltid med pappa och fiskade när jag var yngre. Vi fiskade ål och gädda och när det var skötfiske blev jag väckt tidigt för att plocka av strömmingen innan det var dags att gå till skolan, berättar Barbro Karlsson som växte upp på Katrineholm i Gryts skärgård. Det är svårt med jobb för oss tjejer i skärgården. Utejobb finns nästan inte alls. Det är i så fall projektjobb. Jag var till exempel med och byggde delar av Östgötaleden i skärgården. I andra projekt jobbade vi med att ta jordprover på försurningen och inventera gamla torp. Det var jätteroliga projekt men ändå inget fast arbete där jag kunde satsa långsiktigt. Innan projekten arbetade jag på restaurangen i Fyrudden och många år på verkstadsindustrin Printing i Valdemarsvik. Jag har svårt att tänka mig att börja på en industri igen. Nu har jag fått en deltidstjänst på sambandscentralen i Fyrudden där vi bland annat passar telefonen från Estlands, Lettlands, Litauens och Polens fiskefartyg som måste anmäla sig när de ska in och fiska i den svenska EU-zonen. Nu känns det som cirkeln är sluten när jag åter har fått ett jobb vid Fyrudden efter 30 år. De används företrädesvis i ytterskärgården ut mot öppna havet. De är cirka tio meter djupa och 100 meter långa och kan kosta ungefär som en ny volvobil av bättre modell. I mellan- och innerskärgården bedrivs det yrkesmässiga ålfisket mer som förr i tiden, med större hommor eller mindre ryssjor. Den största delen av den ål som fiskas i skärgården säljs som exportvara till Tyskland. Invandringen av ål från västerhavet till Östersjön har minskat under senare år och därför flyttas små ålar från västkusten med tankbilar till ostkusten. Bland annat sker sådan utsättning i Fyrudden. Andra fiskarter som haft betydelse för kustfisket är laxen som fanns i rikliga mängder innan vattenkraften byggdes ut. Under 1980-talet gick torsken till men nu är det hellre gösfiske och fiskodlingar som är affärsmässiga komplement för de yrkesverksamma fiskarna. Sjöfågel och vettar Jakten har alltid varit en viktig del i skärgårdsbornas liv, både för att förstärka och variera kosten men också som ett avkopplande nöje och ibland som ett ekonomiskt tillskott i en mager kassa. Det är framför allt sjöfågeljakten som har lockat skärkarlen upp på morgonen för att sitta klar i skjutkojan med vettarna utlagda när solen stiger ur horisonten. Under andra världskriget då det var brist på livsmedel såldes sjöfågeln bland annat till Norrköping. Innan gevärens tid fångade man sjöfågel med hjälp av nät som spändes över smala sund. Alfågeln ropar. A-alle-alle. Längre bort hörs ådans skrockande: Ock, ock, ock. Dimman ligger tät över fjärden och när sträcken sveper förbi smyger vingbruset in under värmande vintermössor. Någonstans längre ut smäller ett skott, dovt som om tjockan dämpar knallen. I kojan är det fuktigt, luktar unket blött av gamla filtar som varit med på många sjöfågeljakter. På lagom skotthåll guppar vettarna i sjöbrisen. Men var de inte fem?! Nu 36 Skärgårdens näringsliv

ligger där sex. Bössan mot axeln, osäkra, kornet på huvudet, ett fruset avtryckarfinger sluter sig - och pang! Fjädrarna rycker kring trästommen som vetten var byggd av och med hast lämnar en skrockande, kacklande guding, vilt flaxande för livet, våra vettar. Vi tar varsin kopp kaffe ur termosen, spetsar med brännvin för att värma våra frusna och stela kroppar. Ock - ock - ock! Sådana här historier hörs berättas då och då av de äldre skärgårdsborna. Förmodligen har det verkligen hänt. De fjäderklädda vettarna, uppstoppade på en lång granbräda var inte alltid så lätta att skilja från de verkliga fåglarna i morgondiset innan dimman lättat och dagens ljus når skjutkojan. Dramatisk själjakt Andra målande och levande beskrivningar av jakttillfällen rör naturligtvis säljakten och då främst från Harstena som nästan blivit synonymt med säl. Berättelserna hur harstenaborna ror ut till de yttersta sälbådorna, störtar iland på blöta och hala hällar för att klubba ihjäl sälen är otaliga. De beskriver hur sälarna ligger mycket tätt packade och en enda båda kan rymma upp mot tusen sälar. De vaggar med huvudena, hasar runt med sina tunga kroppar och råmar. Slaget måste vara kraftigt och träffa över näsroten. Klubban kallas knop och är lång som en skärkarl och tillverkad av ungek. På fötterna bär jägarna grova järnbroddar för att inte halka på de av träck och vatten hala kobbarna. Ibland kastas en gammal kavaj eller filt för att ge fäste på berget. Jakten bygger på överraskning. Sälen ska inte få vittring, den ska helst stängas in i återvändsgränder och man ska hinna slå och slå så fort och så många som möjligt under de två till tre minuter man har på sig. Ett sälslag kunde på ett tiotal man ge många sälar om alla förutsättningar stämde in. Sälslaget skedde alltid tidigt i gryningen eller i sen skymning. Sälperioderna var två om året. En ägde rum under maj och juni. Den andra perioden var på hösten till dess isen lade sig. Sälen - eller själen som skärborna sa - jagades inte bara med sälknop. Ibland användes gevär. Jägarna lockade sälen till lagom skjuthåll genom att härma den, böla säl. Man smög sig även på den i vattnet för att hugga den från ökan eller kanoten med en harpun som kallades valljärn och var uppträtt på ett långt träskaft. Sälspäcket saltades i tunnor för att senare smältas till tran i ett illaluktande kokeri. Tranet såldes till Lundbergs läderfabrik i Valdemarsvik. Hudarna köptes av garverier och av en del skinn tillverkades bland annat handskar till personalen vid Stockholms spårvägar. Köttet saltades och såldes. Det ansågs gott och näringsrikt och blev både till biff, kalops och köttbullar. Mångsyssleri Nu bedrivs inga sälslag. Skärgårdsborna försöker numera i bästa fall få sin utkomst på fisket och kombinera det med andra näringar. Det kan vara förädling av fisk som rökning eller filetering. Vissa har bisysslor som uthyrning till sommargäster, skötsel av sommarfastigheter, båttransporter, skogsbruk eller vård av kulturlandskap genom åkerbruk och boskapsskötsel. Nu liksom förr präglas livet i skärgården av mångsyssleri och en småskalig företagaranda. Det fåtal arbetsplatser som funnits, har lagts ner. De stora trålarna sysselsatte upp mot en fem till sex anställda när trålfisket pågick som bäst. På fanns fram till modern tid en bemannad lotsstation. År 1999 beslutade SMHI att lägga ned den bemannade väderstationen på Harstena. Kvar som arbetsplatser finns Kustbevakningens sambandscentral, som visserligen inte är belägen på en ö men väl är att anse som en arbetsplats i skärgården. Kommunen, landstinget och posten bidrar med arbetstillfällen genom sina åtagande att ordna skolskjutsar, färdtjänst, kompletteringstrafik, sophämtning och lantbrevbärning för de bofasta i skärgården. Man kan inte tvinga sig fram till sjöss om det blåser för hårt. Det är aldrig så viktigt att få ut posten eller skolbarnen så att man riskerar liv. Jag har kört båt sedan jag var 15 år gammal. Postkörningarna började jag med 1965 och sedan har det fortsatt med alla möjliga sorters transporter. Allt från taxi, turåkning, grus, sand, sjuktransporter, skolbarn och räddningstjänstskjutsar. Mina båtar har varit med om begravning och bröllop men som tur är har ännu inte någon fött barn i dem. Det skulle nog vara svårt att hjälpa till och samtidigt styra... Tommy Ljung Lantbrevbärare i Gryts norra skärgård Skärgårdens näringsliv 37

Från lillöka till aluminium

Notöka Skärgårdsborna bodde före det moderna vägnätets tillkomst med början på 1920-talet, före telefon, radio och tv i en fjärran trakt. Visserligen hade de över sjön och stundom över isen goda transportmöjligheter men de rörde sig ganska sällan från sina öar. Särskilt gäller det kvinnorna. Som lotsar och sjöfolk kom karlarna i kontakt med de skepp som seglade genom Barösund och med stora världen. Själva hade de många rodd- och segelleder som korsade skärgårdens fjärdar och sund och som begagnades bland annat då de for till marknader och till köpstäder som Söderköping och Stockholm. I jämförelse med många andra trakter tog Östgötakusten tidigt emot många kulturdrag utifrån. Roddsump Skärgårdsborna rodde till såväl arbete som fest. Det var skolrodd, bådrodd, barnmoskerodd och mjölkningsrodd för att nämna några exempel. Det fanns särskilda båtar för olika ändamål. Gemensamt för dem alla var att de var klinkbyggda och sällan kallades för båt. De hade var och en sin speciella modellbeteckning. Skjutökan användes till jakt liksom lillökan till småfiske och mindre transporter. Mellanökan var ungefär 18 fot lång och användes för ålfiske, notfiske men även av skärgårdens lotsar. Storökan var den största i båtsamlingen, upp till 26 fot, och var skärkarlens stolthet. Den användes vid strömmingsfisket och när man rodde till marknader för att sälja kött, fisk eller hantverk. En del hemman var också utrustade med den snipformade roddsumpen. Själva sumpen låg i aktern där man förvarade fisken levande tills man kom iland. Andra hade kofärjor där de fraktade bland annat boskap, hö, sand och ved. Riggad med sprisegel Från början användes råsegel medan man på 1800-talet riggade ökorna med sprisegel. De hade en eller två master beroende på ökans längd. Under 1900-talet började skötbåtarnas tändkulemotorer dunka gemytligt i skärgården för att sedan ersättas med trålare som köptes begagnade från västkusten där de satsade på större fartyg. Under 1980-talet började man bygga en helt ny typ av båtar som skulle motsvara skärgårdsarbetets moderna krav. Det var snabba plastbåtar och tåliga aluminiumbåtar. Aluminiumbåtarna byggdes till en början av båtkonstruktör Jan Skerfe i Gryt. Han var sannolikt den första i Sverige som använde aluminium som byggmaterial till båtar. Idén praktiserade han först i Västindien där han byggde aluminiumbåtar på Trinidad. Den aluminiummodell som betytt mest för skärgårdsbefolkningen påminner om en Koster Aluminiumbåt Lillöka Gryt erbjuder en genuin orörd skärgårdsmiljö med balans mellan bevarande och förnyelse. Lars Wohlin, ekonomie doktor samt Boköbo sedan 1975 Båtar och skutor 39

Jag började bygga aluminiumbåtar för att jag ville ha en själv. Jag lärde mig av Jan Skerfe och har väl nu byggt ett 20-tal på egen hand. Det roligaste är själva skapandet. Ingen båt är den andra lik. Jag tycker om att experimentera. De ska gå lätt i sjön och dra lite bränsle. Den här som jag bygger nu, är till mig själv. Jag tänkte fira båten när den är klar med en tur på kanalerna i Holland. Niklas Östlund Platschef Gryts varv blandning av de forna kofärjorna och styrpulpetbåtar. De senare modellerna har både hytt och utrymme för att frakta djur, traktorer och byggnadsmaterial. Ångbåtar och fraktskutor Innan dess, fram till mitten av 1800- talet, var det alltså åror och segel som gällde när man skulle till vårens ungdomsmarknad i Söderköping eller till oktobermarknaden i Valdemarsvik. Senare började ångbåtstrafiken att gå i skärgården likt linjebussar. År 1864 gjorde Waldemar sin jungfruresa på linjen mellan Norrköping och Valdemarsvik. Den ersattes senare av ångbåten Skärgården och 1909 av den svarta ångaren Borgholm. Den sista på traden hette Maria och togs ur drift under 30-talet. Hon var långsmal och snabb och körde med framgång ikapp med de större Stockholmsbåtarna Tjust och Gamleby på deras väg in i Valdemarsviken. Många skärgårdsbor ägnade sig också åt frakttrafik med större skutor, skutfart. Här fanns galeaser, skonare och slupar i allsköns blandning. Gryts stora skutepok varade i ungefär ett hundra år fram till 1930-talet. På 1880-talet fanns nära femtio skutor i socknen vilka i huvudsak bemannades av socknens unga pojkar och seglades av bygdens skeppare som hade delägare bland sockenborna. Omkring ett par hundra man sysselsattes då i den egna skutfarten utöver dem som seglade i "utgående fart" på alla världens hav. Med hjälp av god kustkännedom, lod och kompass seglade de sina laster av säd, ved, kalk, fotogen, garvextrakt, salt och tegel. De äldsta och sämsta skutorna flöt mest på beck och myrstackar som användes för att täta springor och glipor i bordläggningen. Skutorna seglade i farlederna utmed kusten och ibland över till Gotland eller till södra Östersjön. Lotsstationerna utgjorde också stora arbetsplatser i skärgården förr i tiden. Mellan slutet av 1500-talet och 1895 var Kättilö och Bokö några av skärgårdens viktigaste lotsplatser. 40 Båtar och skutor

Skärspråk: Du var mig en redig kvape du Här fanns också de så kallade kustroddarna som hade till uppgift att kontrollera och förhindra smuggling, dåtidens kustbevakning. Skonerten Olga förliser Men lotsarna till trots gick ett och annat skepp till botten i skärgården. Öster om Bokö ligger ett oidentifierat skepp på 14 x 4 meter som har förlist någon gång i slutet av 1700-talet. Utanför Valdemarsviken sprang Sjöhäxan läck och ligger än kvar på botten. Myntvraket som ligger på 27 meters djup utanför Häradskär är ett populärt dykarmål. Vraket härstammar från drottning Kristinas tid och fraktade mynt som krigsbyte eller betalning till hennes soldater i Tyskland. Skonerten Olga av Oskarshamn sjönk vid Kyrkogårdsskär söder om Halssundet och ligger kvar där än idag. Nils Nyholm var ögonvittne till olyckan och berättade i Norrköpings Tidningar 1998 för Tore E Helander: (uttryck för barn som vill synas eller är lillgamla medan kvape egentligen är namn på en kork eller träbit som utmärkte fiskredskap) ur studiecirkel Dialekt från skärgården 1998-1999 Det måste ha varit sommaren 1933 eller 1934. Olga kom seglande från Småland med last av björkved. Destinationen var Långholmens fängelse i Stockholm. Hon hade ingen hjälpmaskin utan fick i trånga skärgårdsleder ta hjälp av släpbåten som surrades till låringen med motorn igång. Där leden böjer runt Kyrkogårdsskär sprang hon läck men skeppare Svensson kunde sätta Olga på grunt vatten, lägga ut förtöjningar och beslå seglen. Fartyget låg längs med stranden. Det blåste nu upp från väster, förtöjningen släppte och fören svängde ut på djupt vatten och Olga sjönk till botten. Gammal led som ny Den äldsta segelleden som finns dokumenterad härstammar ända från början av 1200-talet och omnämns i kung Waldemar Sejrs jordebok. Den passerar förbi Kyrkogårdsskär såväl som genom Halssundet. Leden är rekonstruerad sedan 1994 för att även dagens seglare ska kunna följa i kung Waldemars kölvatten. Utmed ledens sträckning har också en del sevärda platser av olika slag och från skilda tider vårdats och skyltats. Invigningen av den nya Waldemarsleden skedde i samband med att stiftets dåvarande biskop invigde ett 16 meter högt sjömärkeskors på Torrös nordöstra udde, Korsudden. Det var i häxjaktens Sverige när Mats och Anna försökte fly undan straff för dubbelt hor. Anna var gift, så var också Mats och därför blev det dubbelt. De båda hade sedan flera år inlett ett förhållande. Därför tog Mats på Kättilö storökan 25 januari 1672 och rodde till Häradskär för att hämta Anna mitt i vinternatten. Sedan började flykten. Havet låg lugnt och spegelblankt och ännu hade ingen is lagt sig så här långt ut bland skären. De rodde mot söder, Danmark eller möjligen Tyskland, med nya falska pass i fickan. Men på Öland blev de häktade och fördes till Kalmar för rannsakning. Skärtingrätten dömde de båda till att i eld brännas. bearbetad text ur Gryts Skärvårdsförenings arkiv, Per Gräslund Mjölkbåten Smacken från Kråkmarö Båtar och skutor 41

Där tystnaden aldrig upphör

Något öster om kung Waldemars segelled ligger Fångö. Där bländade den sköna Eleonora Charlotta Källgren med sin utstrålning, så till den grad att hon gav upphov till en roman i följetongsformat publicerad 1886. Hon var dotter till gruvfogden på Fångö och på grund av sin skönhet kallades hon Gruvblomstret (se även sid 4). Mellan åren 1821 och 1874 bröt man på Fångö tusentals ton koppar. 115 arbetare var anställda och totalt bodde 180 personer på ön där det idag finns ett tiotal bofasta. Malmen seglades till smältverket i Valdemarsvik och förädlades med varierande lönsamhet. Gruvans botten låg under havsnivån och den var omkring 100 meter djup. Än idag kan den intresserade bese denna märkliga gruvplats med sina gruvhål, varphögar och byggnadslämningar från ett svunnet gruvsamhälle. Enligt muntlig tradition var de första gruvarbetarna ryska krigsfångar och skulle ha gett upphov till öns namn. Men ingenting i tryckta källor stöder detta och namnet Fångö ska istället komma av orden fånga eller fångst. Bo Mitt emot Fångö gruva ligger Gubbö Kupa, en av tre kupor i Östergötlands skärgård. Gubbö Kupa har ett kummel som sjömärke uppfört i början av 1800-talet på bergstoppen med vida utsikt över skärgårdslandskapet. Den uppfördes av lotsarna på Kättilö. Ett levande naturreservat Utmed Waldemarsleden ligger många sevärdheter för såväl den bofaste som den tillfällige besökaren. I södra skärgården börjar leden vid det gamla lotshemmanet Torrö. På Torrö liksom längre norrut på Kyrkogårdsskär finns gamla begravningsplatser för sjöfarare. Vid dessa båda platser har skärgårdsborna begravt anonyma sjömän som förlist eller drabbats av kolera och pest. På Bokö finns ett av skärgårdens mest levande naturreservat. Ön är på 80 hektar och en stor del av den odlade marken och skogsbruket har återställts i det skick dessa var på 1700- och 1800- talet. En permanent utställning visar också den rikedom av flora, fauna, näringsliv och kulturlandskap som en gång funnits i skärgården. Bebyggelsen ligger samlad i byn och ger ett lika oskiftat intryck som Harstena by. Utmed Waldemarsleden ligger många fler sevärda platser. Björkskär bär spår av det gamla fiskelägrets tid med sina karaktäristiska och ovanligt låga stugor på ostsidan. Idag finns här en yrkesverksam fiskarfamilj men i slutet av 1800-talet bodde 70 personer på Björkskär. Kättilö är en intressant ö med lång historia och med pågående modern utveckling. Ön blev rikskänd när tennisstjärnan Björn Borg köpte ett hemman där. Dessförinnan var ön känd för sin gamla tullstation vars kulturminnesmärkta hus fortfarande är i Tullverkets ägo. Tullstationens föregångare härrörde från 1637 då Stora Sjötullen flyttades hit från Norrköping. Strax intill finns en vik som sannolikt var en av det tyska köpmannaförbundet Hansans handelsstationer på 1200-talet. Norrut från Kättilö passerar den båtburne Bondekrok med sin skärgårdsby samt Ämtö och Väggö som ofta omnämns i gamla segelledsbeskrivningar. Det bästa med Gryts skärgård är att färdas längs spannet kustnära lummiga holmar - havsslipade utskär. De bofasta och deras boningar. Sylvan, professor, ingift sommarbo Skärgårdens sevärdheter 43

En dörr mot skärgården På fastlandet finns de vackra herrgårdarna Fredriksnäs, Åbäcksnäs och Breviksnäs i Gryt samt Fågelviks slott i Tryserum. Det senare har anor från medeltiden och var en gång säte för den svenske kungen Karl Knutsson Bonde. Den viktigaste porten till skärgården är Fyruddens fiskehamn som ännu har stor betydelse för övärldens skärgårdsbor, både som kommunikations- och servicepunkt. Här landas än idag den fisk som fiskas, här hämtas de sommargäster som ska ut i skärgården, här köper ortsborna sin mat och härifrån utgår kustbevakningens båtar. För många är det här den första resan i skärgården börjar. Om jag ska visa mina kompisar skärgården så är det naturligtvis Gräsmarö först och främst - eftersom jag bodde där. Det är väldigt fint där. Men om jag skulle rekommendera några att ta ett par dar i skärgården så tycker jag att de ska försöka se så mycket som möjligt. Åka runt och inte stanna på de här exploaterade öarna som Harstena till exempel där det finns bilväg, kiosk och kafé. Jag skulle rekommendera dem att ta med sig någon som känner skärgården väl och åka omkring och se småöarna. De fina ställena. När jag själv hade kompisar hemma var det platserna och miljöerna som de tyckte var spännande. Vi var i ladugården, lekte med min lillasysters häst, byggde kojor. Vi sprang över hela ön. De tyckte det var spännande, det fanns så mycket att göra och vi gjorde det med en känsla av frihet. Det säger Anette Andersson, 26 år, som vuxit upp på Gräsmarö. Hon och hennes föräldrar flyttade till fastlandet 1990 när hon som 16-åring började gymnasiet. Naturupplevelse Precis som Anette Andersson antyder står inte skärgårdens stora sevärdheter att finna i någon turistbroschyr. De upptäcks vid solnedgången när man paddlat ut till Kalen och havet mojnar vid dagens sista ljusstråle. En stormande och vindpinande höstdag då havet brinner vite och vinden rensar alla sinnets mörka moln. Eller den där turen med postbåten då man ser vardagslivet i skärgården, ejdersträcken över horisonten, lanternorna i skymningen. Eller när isen ligger blank för långfärdsskridskor och sparkåkning. Snöstormens yrande, dimmans lugn eller morgonrodnadens oändlighet. Där är sevärdheterna som skapar minnen för livet och etsar känslointryck i våra själar. 44 Skärgårdens sevärdheter

Jag tycker turisterna är rätt bra. Det är lugnt folk. Jag håller fortfarande på och fiskar fast jag är 82 år - det är fisket som håller en uppe. Men visst får jag en del drag i garnen, så jag behöver aldrig köpa några drag själv. När jag hänger nät här på bryggan vid Eköns camping brukar turisterna komma förbi och titta. Om de frågar något så är det nästan alltid hur man bär sig åt för att fiska och hur vi hade det när vi växte upp. Det är ju sådant de inte vet något om. Nils Lindberg, Ekön första trålfiskaren i Gryt Ansvarig campingvärd 1955-67 Skärgårdens sevärdheter 45

en resa i natur och kultur

Ann-Britt Skärgårdens och kustlandets landskap är ovärderliga tillgångar för turismen i Valdemarsvik. Många tusentals människor söker sig till skärgårdsidyllen under sommarmånaderna och befolkningen fördubblas när alla sommarstugor fylls. Största verksamheten Turismen står sammantaget för en mycket betydande näring i Valdemarsviks kommun både vad gäller omsättning och sysselsättning. Dess betydelse ökar från år till år och har stora utvecklingsmöjligheter i framtiden. Turistbranschen är dock lika väderberoende som en gång i tiden fiskenäringen var. Enligt vetenskapen är det framför allt vädret som styr turismen, i andra hand avgörs den av om det är högeller lågkonjunktur och i tredje hand avgör marknadsföringen. Ett annat aber för näringen är den korta säsongen som i huvudsak sträcker sig från midsommar till och med första veckan i augusti. Det är allemansrätten som borgar för att vi alla ska kunna ta del av detta natur- och kulturarv som finns bevarat i skärgården vare sig vi kallar oss turister eller naturälskare. Allemansrätten är unik för Sverige och ska vårdas med försiktighet och inte missbrukas. För att garantera bevarandet av den flora och fauna som hör skärgården till har man inrättat både naturreservat, fågelskyddsområden och sälreservat. Till de öar som har fågelskydd är det tillträdesförbud under den känsliga häckningtiden vilken enligt bestämmelserna omfattar i princip vår och sommar, i vissa fall även senvinter. I sälreservaten är det förbjudet att färdas, uppehålla sig eller landa med båt eller annan farkost året om. Även känsliga naturmiljöer, biotoper, kan numera skyddas enligt lag. Det kan exempelvis gälla en speciell stenmur, vattenkälla, en allé eller en särskilt värdefull skogsmark. Ansvarsfull turism Genom en utveckling av natur- och kulturturismen där kunskapen om de unika miljöerna och dess upplevelser förmedlas, skapas en ökad förståelse för att säkra dessa områden och miljöer för framtida generationer och för framtida turistprodukter. Härigenom kan man säga att turismen utgör ett skydd för de unika natur- och kulturvärden som finns i skärgårdens och kustlandets landskap och kulturmiljöer. Det bästa med Gryts skärgård är människorna, vattnet, fisken och tystnaden.det är en underskön miljö där jag kan släppa all världens problem och lämna bruset kvar i staden. Grünewald, f d fängelsechef och sommarboende på Säterön Turism 47

Vi har inga större bekymmer av turismen. De flesta är kunniga i navigation, allemansrätt och sjövett. Sedan finns det ju vissa... Men det kommer man aldrig ifrån. Det står faktiskt i sjölagen att man ska fara fram med vett och sans. Vi har alla blivit mer miljömedvetna. Det ligger inte längre en massa skräp utmed stränderna.det beror bland annat på sopmajorna som är utplacerade på de mest besökta öarna. De stora utsläppen, som exempelvis när båtar olagligt gör rent sina tankar, sker oftast söder och sydost om Öland och Gotland vilket gör att vi förskonas från sådana utsläpp här. När jag själv är ledig åker jag helst till öarna runt Häradskär där jag var mycket som barn. Där jagar jag sjöfågel och kopplar av. Lars Åman kustbevakningsinspektör Det talas ofta om en ansvarsfull turism i skärgården. Detta innebär att skärgården bör satsa på att utveckla ett turistutbud av hög kvalitet inom vars ram man öppnar de kultur- och naturvärden som finns för en bredare allmänhet. Dessa värden består bland annat av ett väl vårdat kulturlandskap som brukas av skärbor samt av ett landskap där bebyggelsen inte stör utan anpassar sig till miljön och dess bebyggelsetradition. För att lyckas med en ansvarsfull turism får man inte exploatera skärgårdens friskhet och ovanlighet så till den grad att detta försvinner. En ansvarsfull turism innebär också att inte missbruka allemansrätten genom att exempelvis researrangörer utnyttjar öar och vatten för sina ändamål utan att först ha överenskommelse med ägare och brukare. En långsiktigt hållbar fisketurism kan också rymmas inom begreppet en ansvarsfull turism. Fisketurismen kan bedrivas uthålligt utan konflikter och ge skärgårdsborna överlevnadsmöjligheter. Många anser dock att detta förutsätter att det så kallade fria handredskapsfisket upphävs eller ändras. En småskalig turism som kompletterar andra näringar kan tänkas bestå i att besökare får delta i skärgårdsbornas fiske och jakt. Sådana former av upplevelsesemestrar blir mer och mer aktuella i takt med att människor söker alternativ till enbart sol och bad. Enmans- eller familjeföretag Turistföretagen i skärgården drivs ofta som enmans- eller som familjeföretag. Det är få stora bolag inblandade i turistnäringen. Istället är turismen en binäring till ett redan befintligt mångsyssleri. Detta innebär att turisten kommer närmare den bofasta befolkningen och den ursprungliga miljön vilket skapar hög kvalitet. För att driva ett turistföretag i skärgården krävs mycket arbete och slit. Man får verkligen ligga i. Vi är ett så litet företag att vi inte har råd med marknadsföring och då når vi inte heller ut till några större grupper. Reklamen får istället spridas från mun till mun men det innebär att det 48 Turism

tar lång tid att nå ut. Om det skulle finnas fler bofasta med verksamhet i skärgården så skulle vi bli ett större nätverk. Det skulle ge fler ringar på vattnet och gynna oss allesammans. Förr hade en företagare turridning på grannön och då kunde vi skjutsa våra gäster dit och de fick mer ut av sin tid. När vi har stora sällskap behöver vi anlita någon med en större båt. På det viset gynnas vi alla och även turisterna av att vi är fler i skärgården med fler resurser. Det säger Gudrun Svensson som driver uthyrningsstugor med konferenslokaler samt båttransport, catering och äventyrsaktiviteter i mindre skala tillsammans med sin man på Bokö. Längre säsong Gudrun och Janne Svenssons företag är också med i den företagarförening för turism, Turistföreningen Destination Valdemarsvik, som bildades i slutet av 1990-talet med stöd bland annat av EU. Föreningen har till uppgift att främja utveckling och samverkan mellan medlemmarna och regionala samarbetspartners. Föreningen arbetar bland annat med att stärka turistutbudet under lågsäsong och även förlänga nuvarande turistsäsong. Turistpolicy Valdemarsviks kommun har tillsammans med det lokala näringslivet arbetat fram en strategi och målbeskrivning för turismen i kommunen. Den tar sin utgångspunkt i de naturliga förutsättningar som kommunen har. Det gäller till exempel den natur och stillhet som finns här till skillnad från de flesta andra platser i Europa. Strategin talar om ekoturism, hög kvalitet när det gäller service och mottagande, lyhördhet för besökarens önskemål, småskalighet, långsam utbyggnad, lokala entreprenörer i ett nära samarbete med lokalbefolkningen vilket även borgar för god förankring i bygden. Genom ökad kunskap om de unika natur- och kulturmiljöer som finns i skärgården bidrar turismen till att skydda dessa områden från en förstörande exploatering. Göran Trysberg turistintendent Valdemarsviks kommun Turism 49

Framtidens förutsättningar - bevara och utnyttja Vad händer med skärgården i framtiden? Den frågan diskuteras och utreds mycket och ofta. Åsikterna går isär och idéerna är många. Många utredningar I början av 1990-talet kom Naturvårdsverkets rapport om de områden som ansågs vara av riksintresse för naturvård och friluftsliv. Hela Östergötlands skärgård, omfattande 123 400 hektar, klassas i rapporten som riksintressant. Tio år tidigare genomfördes en botanisk inventering av skärgården där de olika växtmiljöerna presenterades. I inventeringen beskrivs nästan varje ö i hela skärgården med sin växtlighet. I mitten av 1990-talet genomförde länsstyrelsen i Östergötland en regional miljöanalys som även omfattade skärgårdsområdet. Kring millennieskiftet presenterades ett miljö- och hushållningsprogram för Östergötlands och Kalmars skärgårdar under namnet Hållbar skärgård. Den beskriver problem, mål och åtgärder på ett par hundra sidor. Den utredningen har identifierat 120 olika åtgärder som skulle kunna sättas in samt vilka konsekvenser dessa åtgärder får. Som exempel kan nämnas åtgärd 119 som beskrivs som en avlönad ersättning för arbetsinsats och inte som ett passivt bidrag: Införa ersättning från samhället till ägare/brukare som på ett överenskommet och planlagt sätt vårdar landskapet och bibehåller skärgården som en nationalklenod. Som motiv och syfte anges att åtgärden kan föra oss bort från stöd- och 50 En hållbar utveckling

bidragstänkandet. Klargöra att samhället värdesätter aktivt brukande. Bevara kulturlandskapet. Värna den biologiska mångfalden. Den möjlighet som ligger i en sådan åtgärd är att göra det ekonomiskt möjligt för dem som bor på öarna att överleva där samt öka möjligheterna för nya bosättningar året runt i skärgården. Utnyttja och stödja den lokala kunskapen. Myndighetsansvaret läggs på regeringen och man räknar med att åtgärden skulle innebära en offentlig finansiering med cirka 20 miljoner kronor per år. Kontroversiella åtgärder Andra åtgärder i Hållbar skärgård innebär att man exempelvis ska utreda formerna för en skärgårdsstiftelse. Den skulle bland annat kunna förhindra privata uppköp för fritidsändamål av områden och byggnader som har strategiska värden för skärgårdsborna och för det rörliga friluftslivet. Mer kontroversiella åtgärder är att ge licensierade yrkesfiskare i skärgården möjlighet att använda miljöfarlig båtbottenfärg, att inrätta allmän jakt på skarv och delstopp för det fria fisket. Länsstyrelsen skriver i inledningen till utredningen: Befolkningsutvecklingen på öarna är oroande. Det är angeläget att insatser görs för att människor ska kunna bo kvar och försörja sig. En bofast och yrkesverksam befolkning är en förutsättning för att åstadkomma en hållbar skärgård... Länsstyrelsen anser att nuvarande något ad-hoc-artad hantering med bl a årsvisa tillstånd till äggprickning m m inte är långsiktigt hållbar. Den tydligaste effekten av dessa insatser är att skarvarna brett ut sig i skärgårdarna, sannolikt snabbare än vad som är naturligt. Avsaknaden av en samlad nationell policy för hantering av frågor kring skarv - säl - kustfiske känns besvärande och behöver omedelbart utarbetas av Naturvårdsverket... Länsstyrelsen delar bedömningen att besöksnäringarna är en viktig framtidsbransch i skärgården. För att bli långsiktigt hållbar måste utvecklingen av besöksturism dock ske på ett samordnat sätt, med ekologiska förtecken, i dialog mellan aktörerna och med de bofasta skärgårdsborna i aktiva roller... Inte förhalas Utredningen Hållbar skärgård är en av sju länsstyrelsers skärgårdsprogram som överlämnades till regeringen vid millennieskiftet. Miljödepartementets miljövårdsberedning har utifrån dessa formulerat ett betänkande till riksdag och regering. Valdemarsviks kommun har i sitt remissvar på detta betänkande betonat att något måste göras - nu! Det är viktigt att arbetet inte avstannar eller förhalas genom tillsättning av nya utredningar. Utredningar om utveckling av skärgården saknas inte. Nu behövs istället konkreta förslag, åtgärder och krav på medverkan från många aktörer och från många nivåer i samhället. Valdemarsviks kommun har även framfört önskemål om att luckra upp strandskyddet som förbjuder bebyggelse närmare än 150 meter från vatten i skärgårdsområdet. Kommunen vill att man nyanserar skyddet. I ytterskärgården kan det vara motiverat. Men i innerskärgården och på fastlandet kan det ibland finnas motiv för att bygga närmare stranden. Åtminstone då det gäller det lokala näringslivet och därtill knutet boende anser Valdemarsviks kommun. Debatten, utredningarna och utvecklingen fortsätter. Var det slutar vet ingen. Det är till sist du som läser den här skriften, dina grannar och dina vänner som tillsammans kan svara på frågan hur skärgården kommer att förändras. Genom att göra din röst hörd, vara med i debatten eller passivt låta andra ta besluten, påverkar du skärgårdens utveckling. Förändringar blir det alltid - men om det blir på dina eller på andras villkor återstår att se. Det handlar om LIVSKVALITET är för vår egen skull vi satsar på ett företag Det i skärgården. Man kan inte bara tänka rent lönsamhetsmässigt. Det handlar även om livskvalitet. Värdet ligger i att ta en lunchpromenad utmed stranden, sätta nät på morgonen, jaga en ledig eftermiddag och låta barnen växa upp naturnära. Det säger Kjell Andersson som tillsammans med en kompanjon flyttade företaget Skärgårdskompaniet till Ämtö 1998. Verksamheten på Ämtö är under uppbyggnad och har som mål att driva konferensverksamhet för ITanställda, IT-utbildning och distansarbetsplatser för projektarbeten. Parallellt med IT-verksamheten ska vi även sköta fastigheterna, skogen, marken och fiskevattnet. Vi har miljömässiga ambitioner med verksamheten. Vi har gjort en grön skogsvårdsplan och undersöker möjligheterna för vindkraft. Vi driver även andra IT-företag i Stockholm och räknar med att vara halvtidsboende på Ämtö. Jag tror att man på klassiskt skärgårdsmanér måste ha många kompletterande verksamheter för att det överhuvudtaget ska gå runt. Det är ett dilemma att fastighetspriserna i skärgården är så höga att man inte kan köpa en fastighet här och driva den med lönsamhet på ett traditionellt sätt. Därför återstår kanske bara att fler kan förlägga delar av sin arbetstid i skärgården men behålla huvudnäringen i staden. Förutsättningen är dock en fullödig datakommunikation, kanske i form av satellitöverföring. Kjell Andersson En hållbar utveckling 51

Om särart - dess förklaring och värde utifrån har uppmärksammat att vårt skärgård bevarat en god del av Betraktare sin friska ursprunglighet. Spåren av sex hundra års skärkarlsliv har blivit mindre överlagrad av marinor och bungalows än på många andra kuster och än har inte alla sjöbodar blivit uthyrningsstugor, restauranger och glasskiosker. Skärborna är för få, men de finns. Att så många hemmans åkrar, ängar och hagar hävdas förklaras ej blott av att kvarlevande, gamla skärgårdsfamiljer, till exempel på Håskö, håller skärbruket igång, utan även av att många bortflyttade eller inflyttade ägarefamiljer hållit sina hemman i hävd. Flera har lyckats med hävden på grund av att de samarbetat med duktiga brukare. Därigenom har även en äkta skärgårdsbefolkning, trots markpriser som är orimliga ur skärbrukets synpunkt, kunnat få sin bärgning och bidragit till skärgårdens liv och sälta. Gamla exempel på god skärvård med lokala brukare eller i egen regi finns på Kättillö, Fångö, Grönsö och Gräsmarö. På Grytö och Kråkmarö har i sen tid skett stora upprustningar av kulturlandskap och bebyggelse. Nya engagerade ägare syns följa skärvårdstrenden på Stora Ålö, Emtö och Ormö. På Bokö har staten följt de privata vårdarna i spåren och gjort storverk. Varför så mycket privat engagemang? Enklast tror jag att man kan sammanfatta: Av kärlek till skärgården. Till en god utveckling av vår skärgård hör vård av dess särart i betydelsen salt friskhet och ett ovanligt väl vårdat landskap, där skärbor kan leva och verka. Särart betyder att ej motståndslöst ta mönster av mer kommersialiserade och hårdexploaterade skärgårdar, av vilka det kommer att gå tretton på dussinet. Min farfar som var född skärkarl lämnade 1929 över den gård som varit under släktens bruk sedan 1500-talet till nästa generation med orden: Gräsmarö är en pärla, av naturen skapad och av kärleksfulla händer vårdad. Bara om vi alla behandlar vår skärgård som en dyrbar och glänsande pärla, så kommer den att kunna locka både invånare och kvalificerade turister och bidra till kommunens tillväxt och skärbornas överlevnad. Utöver kärlek krävs förstås även fasta tag från opinion och myndigheter mot exploatörer utan känsla och stil. Skärgården saknar tyvärr inte exempel på både gammalt och pågående, privat och samhälleligt missbruk. Vi medborgare i Valdemarsvik är det yttersta skyddet mot sådant. Det förpliktigar. Per Gräslund, Grönsö Källförteckning: SKRIFTLIGA KÄLLOR A Almkvist L., Olsson M., Söderberg S. Sälar i Sverige. Svenska Naturskyddsföreningen 1980. Andersson, Tommy. 40 år efter läderkraschen. Viksnytt 2000. Aneer, Gunnar, Länsstyrelsen i Stockholms län, Informationscentralen för Egentliga Östersjön. Internet: http://www.ab.lst.se/infobalt, utdrag från 00-08-22. B Barthel, Sven och Mellström, Rolf. Harstena.Bonniers förlag 1933. Bergmark, Matts. Vallört och vitlök. Prisma Magnum1981. Bergengren, Kurt. Hundra år framåt i skärgården. Bonniers 1969. Boköprojektet. Boköutställningen 1999. Länsstyrelsen i Östergötland och Valdemarsviks kommun. C Carson, Rachel L. Havet. Tidens förlag1951. F Forskningsrådsnämnden. Får vi liv i Östersjön - forskare diskuterar Östersjöns framtid. 1994. Fältbiologerna. Liv och död i Östersjön. 1982. G Gryts skola. Hur var det i skolan förr. Av klass 5-6 1977. Gryts hembygdsförening. Gryt - förr och nu. 1981. Gryts Skärvårdsförening. Medlemsblad Gryts-skanken. 1995-2000 Gräslund, Helge. Ordlista över skärspråket. 1967. Gräslund, Per. Grufblomstret av Matilda Lönnberg med inledning av Per Gräslund. 1998. Gräslund, Per. Harstena och Kråkmarö - en oskiftad och en skiftad skärgårdsby. 1972. Gräslund, Per. Kråkmaröborna - skärbor i Gryts socken, Östergöt-

land. 2000. Gräslund, Per. Skärgårdens ängar och hagar. 1994. Gustafsson, Torsten. Liv och leverne i Eds skärgård. 1981. Gärsgård, Inge redaktör. Ål från Sargasso till gillesbord. Antologi, Bokförlaget Settern. 1985. Göteborgs universitet m fl. HavsUtsikt. Nr 2/1999. H Harberg, Göran och Kulves, Håkan. Skärgård - sammanbrott eller utveckling.bonniers Förlag 1971. K Kautsky, Robert och Brenner, Ulrika. Växter och djur i Östersjön. Walter och Kautsky Media HB, 2000. L Lindeskog, Rudolf. En bok om Östra Ed. 1962. Lundgren, Svante. Kust. 1957. Länsstyrelsen i Södermanlands län, Eckerrot Åsa. Guide till värdefulla natur- och kulturmiljöer i Sörmlands skärgård. 1996. Länsstyrelsen i Östergötlands län, planeringsavdelningen. Botanisk inventering av Östergötlands skärgård. 1983. Länsstyrelsen i Östergötlands län. Fågelskydd i Östergötlands skärgård. 1984. Länsstyrelsen i Östergötlands län.miljön i Östergötland. Rapport 1995:5. Länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län. Hållbar skärgård - miljö- och hushållningsprogram för Östergötlands och Kalmar skärgård. 1999. Löfgren, Henrik. Minnen och händelser från Valdemarsvik.1982. M Mobjörk, Malin. Bokö - människor berättar. Under ledning av Johan Hedrèn, Tema Vatten i natur och samhälle, Institutionen för Tema vid Linköpings universitet, Linköping 1999. Magnusson Stella, Görtz Stig. Kort historia över Harstena. 1976. N Nationalencyklopedin. Naturskyddsföreningen. Världens sjukaste innanhav. Årgång okänd. Naturvårdsverkets och Sveriges lantbruksuniversitets ArtDatabank. Internet: http://www.dha.slu.se/ index.html Naturvårdsverket. Hav i balans samt levande kust och skärgård. Pressfaktablad 1999. Naturvårdsverket: Ihse Margareta,Tulback Klara, Bråvander Lars- Gunnar. Naturvårdsvärden i skärgården - metodstudier i IR-flygbilder av utvalda naturtyper. Skärgårdsutredning 2000. Naturvårdsverkets rapport 3771. Områden av riksintresse för naturvård & friluftsliv.1991. Naturvårdsverkets webplats. Internet: http://www.environ.se/ utdrag från 00-08-22. Nilsson, Erik. Intervju om familjen Ericksson på Björkskär. Nordenskiöldsamfundet. Skärgård i Omvandling. Raben & Sjögren 1974. O Oskarshamns kulturförvaltning. Slåttergubbar och liemän - om odlingslandskap i förändring. 1993. R Regeringskansliet. Agenda 21 for the Baltic Sea Region. 1997. Regeringskansliet. The Swedish Government s Baltic Sea Policy. 1997. S Sjöberg, Harry. Den siste skärkarlen. Natur och Kultur 1975. Stockholms Marina Forskningscentrum, Miljöövervakningen i Egentliga Östersjön. Östersjö 97 och 98. Årsrapporter 1998 och 1999. Stockholms Marina Forskningscentrum, SMF. Internet: http://www.smf.su.se/ utdrag från 00-08-22 Strindberg, Synnöve. Liv och leverne - Förr i tiden i Östra Ed. Aluprojekt Valdemarsvik 1998. Svensson, Alsing. Diktsamling. Sveriges Fiskevattenägareförbund. Fiskevård. Nr 1/2000. T Tryserum-Hannäs Kulturhistoriska Stiftelses årsbok 1996, 1998, 1999-2000. Gård och släkt. Världsnaturfonden. WWF Eko, tidskrift nr 2/2000. V Valdemarsviks kommun. Informationsmaterial om vandringsleder, turistmål med mera. 1995-2000. Vattenkikaren. Internet: http://www.vattenkikaren.gu.se/ utdrag från 00-09-05. Världsnaturfonden. WWF Eko. Nr 2-2000. Världsnaturfonden. Uttern - en vattenakrobat. 1995. Ö Östergötlands länsmuseum. Östergötlands skärgård. 1995. Östergötlands läns ornitologiska förening. Vingspegeln. Nr 1,2 och 4 år 1998. Kunskapscentrum för skärgård och kustland. Klipp från Norrköpings Tidningar - Östergötlands Dagblad. Intervjuer, videoband, dialektförteckningar, Kalendarium, bouppteckningar, lagfarter m m. Sammanställda av kulturarbetare Karin Klöör för ett Kunskapscentrum för skärgård och kustland, Valdemarsviks kommun. MUNTLIGA KÄLLOR Muntliga källor som inte anges i direkt anslutning till citat i texten: Ekström, Göran. Naturreservatsföreståndare. Eskilsson, Nina. Valdemarsviks kommun Gräslund, Per. Gryts Skärvårdsförening. Klöör, Karin. Kulturarbetare. Sahlström, Sivert. Arméns vapenofficer. Skerfe, Jan. Båtkonstruktör, Gryt. Svensson, Alsing. Skärgårdsbo Fångö. Trysberg, Göran. Valdemarsviks kommun. 53

Blås K ajsa blås Varje julafton klockan tolv går vi upp på Kikarbergets topp för att trumma in julafton. Efter det ska alla julförberedelser upphöra. Vid midnatt är det dags igen, sedan en gång i timmen fram till klockan två. Då går vi runt husen och spelar på trumman för att alla ska vakna och sätta på julskinkan. Sedan är det dags att gå till julottan i Fogelvik eller i Betesdalen. Trumman fick vi av drottning Kristina. Det lär vara den enda bytrumma som finns kvar. Berättat av Lennart Magnusson på Källskär BILDER Fotograf Cia Lindkvist/Mediahavet utom bilderna på följande sidor: 11 Fyrudden 1955, Ingemar Ahlströms fotoarkiv/foto Runes eftr., Valdemarsvik 18-19 flygbild över Bokö, Valdemarsviks kommun 20 Grönsö och Gräsmarö, Per Gräslund, Grönsö 27 Teckning, Sissi Helmersson, Risö 31 Skarv, P G Bentz/Sturnus, Falsterbo 34-35, sälbilder Rune Svenssons fotoalbum, Harstena, samt Lars Eckerbom 39 Notöka, Karin Klöör, Gryt 39 Lilllöka, Per Gräslund, Grönsö 41 Mjölkbåt, Karin Klöör, Gryt 54 Bytrumma, Karin Klöör, Gryt 55 Skonare, Karin Klöör, Gryt Samtliga bilder finns i arkivet för Kunskapscentrum för skärgård och kustland, Valdemarsviks kommun 54

Syd om Källskär, somna Kajsa och vårt segel hängde dött. Hej, blås opp igen, Fru Kajsa, är du snäll! Utav tjocka och av regn var allt ombord så surt och blött, Vi fick lov att trösta oss med en putäll. Utav tjocka och av regn var allt ombord så surt och blött, Vi fick lov att trösta oss med en putäll. En seglarevisa ur Elenors loggbok av Evert Taube Skonaren Amalia av Kråkmarö, förd av skeppare Per Vilhelm Sjögren. Han levde mellan åren 1847 och 1934. REDAKTION Materialet som ligger till grund för denna skrift har sammanställts av Göran Trysberg, Valdemarsviks kommun, Per Gräslund, Gryts skärvårdsförening och Karin Klöör, kulturarbetare. Urval, språklig bearbetning och kompletteringar är gjorda av Mediahavet: Journalist Johnny Lundström och fotograf Cia Lindkvist. Nutidsintervjuer och fotografering är i huvudsak genomförda under åren 2000 och 2001. Ansvarig utgivare: Göran Trysberg, Valdemarsviks kommun Text, layout och grafisk design: Mediahavet, Bäckviken, 610 42 Gryt. Tel. 0123-40110. Fax 0123-29223. E-post: redaktionen@mediahavet.se Utgivning: Valdemarsviks kommun, Landstinget i Östergötland och EU Mål 5B. Brytningstid kan beställas av: Valdemarsviks kommun, 615 80 Valdemarsvik. ISBN 91-631-0701-5. Tel 0123-19100. Fax 0123-19104. E-post: kulturcentrum@valdemarsvik.se 55