Svensk Mykologisk Tidskrift. Volym 37 nummer

Transkript

1 Svensk Mykologisk Tidskrift Volym 37 nummer

2 Svensk Mykologisk Tidskrift inkluderar tidigare: Svensk Mykologisk Tidskrift Tidskriften publicerar originalartiklar med svampanknytning och med svenskt och nordeuropeiskt intresse. Tidskriften utkommer med fyra nummer per år och ägs av Sveriges Mykologiska Förening. Instruktioner till författare finns på SMF:s hemsida Tidskriften erhålls genom medlemskap i SMF. Tidskriften framställs med bidrag från Tore Nathorst-Windahls minnesfond. Redaktion Redaktör och ansvarig utgivare Mikael Jeppson Lilla Håjumsgatan TROLLHÄTTAN jeppson@svampar.se Hjalmar Croneborg Gammelgarn Mattsarve Katthammarsvik tel hjalmar.croneborg@gmail.com Jan Nilsson Smeberg BULLAREN janne@smeberg.se Äldre nummer av Svensk Mykologisk Tidskrift (inkl. JORDSTJÄRNAN) finns på en CD som kan beställas från SMF. Previous issues of Svensk Mykologisk Tidskrift (incl. JORDSTJÄRNAN) are available on a CD which can be ordered from SMF. Sveriges Mykologiska Förening Föreningen verkar för - en bättre kännedom om Sveriges svampar och svampars roll i naturen - skydd av naturen och att svampplockning och annat uppträdande i skog och mark sker under iakttagande av gällande lagar - att kontakter mellan lokala svampföreningar och svampintresserade i landet underlättas - att kontakt upprätthålls med mykologiska föreningar i grannländer - en samverkan med mykologisk forskning och vetenskap. Medlemskap erhålles genom insättning av medlemsavgiften på föreningens bankgiro Medlemsavgiften för 2016 är: 275:- för medlemmar bosatta i Sverige 375:- för medlemmar bosatta utanför Sverige 125:- för studerande medlemmar bosatta i Sverige (maximalt under 5 år) 50:- för familjemedlemmar (erhåller ej SMT) Subscriptions from abroad are welcome. Payments for 2016 (SEK 375.-) can be made by credit card by visting our webshop at or to our bank account: IBAN: SE BIC/SWIFT: SWEDSESS Sveriges Mykologiska Förening Institutionen för biologi och miljövetenskap Göteborgs universitet Box Göteborg Omslagsbild Röd flugsvamp (Amanita muscaria). Västergötland, Trollhättan, Slätthult, Foto Jörgen Jeppson.

3 I detta nummer nr Svamppresentationer 2 Stjärnhovstryffel (Choiromyces venosus) Patrick Björck 12 Djävulssopp, falsk djävulssopp och deras djävulskt lika dubbelgångare röda relikter i släktena Rubroboletus och Imperator funna i Skandinavien Mattias Andersson, Tommy Knutsson & Michael Krikorev 26 Studier i släktet Mycena - 2 Mycena floridula en färgvariant av Mycena flavoalba (gulvit hätta) Arne Aronsen & Ellen Larsson 32 Stinksvampar - vackra och oblyga Mikael Jeppson 47 Pistagespindling, Cortinarius ionochlorus, funnen i Sverige Ingrid Angelöf, Johan Nitare & Arne Pettersson Mykologivecka 53 Några glimtar från SMF:s Mykologivecka september 2016 i Borghamn Karin Grape, Ingrid Högberg, Magnus Källberg & Britt Persson Recept 65 Svamp och bovete "stir-fry" Elle Nikishkova Resor 67 Svampvänner i österled Gunilla Kärrfält Bokpresentationer 31 Pilzkompendium Band 4 52 The genus Mycena s.l. Fungi of Northern Europe vol. 5. Naturvård 49 Vem bryr sig om bombmurklor Kerstin Varenius Mycena flavoalba (gulvit hätta) till vänster och Boletus satanas (djävulssopp) till höger. Akvareller av Erhard Ludwig. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 1

4 Stjärnhovstryffel (Choiromyces venosus) Patrick Björck Svensk Mykologisk Tidskrift 37 (3): ABSTRACT Pig truffel - Choiromyces venosus in Sweden. Choiromyces venosus was originally described from southernmost Sweden by Elias Fries as Mylitta venosa. The current distribution in Sweden seems to be confined to the provinces of Sörmland and Östergötland, in SE Sweden (cfr distribution map). In Sweden it forms mykorrhiza mainly with Quercus, Tilia, Betula and Corylus. Its typical habitats are light deciduous woodlands, wooded pastures and parks, on somewhat loamy, neutral to slightly basic, calcareous soils. Wild boars (Sus scrofa) are attracted by Choiromyces but the author discusses also the common magpie (Pica pica) as a potential dispersal vector. Choiromyces is considered an edible species in Sweden despite its somewhat rubber-like smell. Grated and quickly fried in butter on top of freshly boiled pasta, it is a delicacy, according to the author. Inledning Jag har ett kärleksfullt och passionerat förhållande till den här märkliga svampen med sin ganska udda geografiska utbredning. Den återfinns på många håll i Europa, men utbredningen i Sverige är tydligt koncentrerad till en region i Sörmland och en region i Östergötland, även om ströfynd finns även på andra platser i landet (fig. 1.) Som barn fick jag ibland följa med min farmor på besök till en av hennes svampintresserade väninnor, fru Wallner. Det här var på den tiden en gift kvinna faktiskt kunde tituleras så, utan att man riskerade en smocka. Jag parkerades oftast med ett glas saft och Dähnckes 700 Pilze att bläddra i medan det dracks kaffe (fig. 2). En dag låg en stor, potatisknölig svamp på diskbänken. Ituskuren visade den ett pärlskimrande, vackert gråmelerat inre och den doftade som... inget annat jag tidigare känt. Den doften är ett så starkt minne att jag ännu, nästan fyrtio år senare, så fort jag känner den, förflyttas i tid och rum till Anna-Lisa och Birgers kök en kvalmig augustimorgon i Sparreholm i slutet av sjuttiotalet. Fig. 2. En modern klassiker, en vacker bok som, liksom stjärnhovstryffeln, fungerar som en madeleinekaka. Här någonstans, bland färgbilderna, föddes nog passionen för svamp. Fig. 1. Utbredningen av stjärnhovstryffel (Choiromyces venosus) i Sverige. Bearbetad karta efter ArtDatabankens Artfakta. 2 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

5 Doft och smak Doftreferenserna skiljer sig betydligt beroende på svampens mognadsstadium. Som ung har den en markant jordig gummidoft, som hos en cykelhandlare med stampat jordgolv, om man kan föreställa sig det, medan den mogna fruktkroppen får en tydligt myskig, sensuell ton och man känner doftnyanser av ädeltryffel, som hos en mogen sommartryffel (Tuber aestivum), men fortfarande med en distinkt gummiton. Då svampen passerat ätligt stadium smyger sig en doft av surströmmingsspad in, en väldigt tydlig sådan, som fortfarande känns i fördjupningar i marken där svampen vuxit och fått mogna i fred, även sedan fruktkroppen ruttnat bort. Vänner som bjudits på stjärnhovstryffel, även vana tryffelätare, har ofta haft ganska svårt att fördra den gummiton som finns. Det är nog en i högsta grad aquired taste, som man behöver vänja sig vid. Jag plockar och äter svampen, säkert delvis av nostalgiska skäl, men också för att jag vant mig vid och uppskattar den litet opolerade smakkaraktären. Den kan användas som vilken annan tryffel som helst, i rått eller delvis tillagat skick. Långvarig eller hård tillagning bör undvikas eftersom de specifikt tryffellika doft- och smakkomponenterna försvinner och bara gummilukten består... Att bara snabbt vända grovriven stjärnhovstryffel i skirat smör och hälla över nykokt färsk pasta är faktiskt en höjdare! Fakta om svampen och dess biotoper Stjärnhovstryffeln är en på utsidan inte speciellt vacker hypogeisk svamp även om dess storlek kan vara uppseendeväckande. Jag hittar ganska ofta exemplar runt halvkilot eller mer, vilket får betraktas som något av tungviktare bland andra Tuberaceae (fig. 3). Det här är en god, mycket distinkt art, beskriven av Fries som Mylitta venosa, vars underbara beskrivning håller streck än idag. Stjärnhovstryffeln...liknar till utseende en kålrot eller rofva. Formen är oregelbunden, rundad, med vågig, mjölig, hvit yta. Inuti är den solid, fylld med ett hvitt, fast kött, som är randigt af mörkare ådror af en gelatinöst hornartad substans, uti hvilka frökornen ligga. Ådrorna äro mycket hit och dit Fig. 3. Fruktkropparna hos stjärnhovstryffel kan bli rejält stora och tunga. Författarens dotter Disa med det största exemplar hon sett. Foto Patrick Björck. böjda, sins emellan invecklade, ofta afbrutna... (Lindblom 1830: 248). Det saknas helt möjliga förväxlingsarter till Choiromyces venosus hos oss. Kombinationen av karaktärer är unik (fig. 3 10). Stjärnhovstryffeln uppges vara en uppseendeväckande god bioackumulator för arsenik (As) Fig. 4. Den liknar till utseende och storlek en kålrot eller rofva. Fries originalbeskrivning av Mylitta venosa (Lindblom 1830). SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 3

6 Fig. 5. Stjärnhovstryffel (Choiromyces venosus). Sörmland, Hyltinge, avtagsvägen mot Valingen från rv 57, Foto Patrick Björck. med ett innehåll på 2,1 mg/kg råvikt, faktiskt i paritet med den mer kända arsenikupptagande arten ametistskivling (Laccaria amethystina). Den uppgiften kan dock möjligen bero på att arten inom delar av sitt utbredningsområde förefaller växa symbiotiskt med gran även på sura jordar, i överslutna, unga planteringar på sandig mjäljord (ph 3,9 4,6), vilket är en avsevärd skillnad mot förhållandena hos oss. En sur miljö medför ökade nivåer tillgänglig arsenik i marken. Det höga arsenikinnehållet gör att svampen inte anses lämplig för humankonsumtion i åtminstone en studie (Ljubojevic m fl 2014). Där jag själv finner stjärnhovstryffel är förhållandena väsentligen annorlunda. Svampen växer framförallt på relativt ljusöppna lund-, hagmarks- eller parkartade lokaler i gräsmark, även i villaträdgårdar, med ett ganska sparsamt vegetationstäcke. Jordmånen är undantagslöst måttligt humushaltig lerjord med en neutral till basisk reaktion. Både flora och funga på lokalerna är påtagligt ofta av det kalkgynnade slaget med exempelvis gulsippa (Anemone ranunculoides) blåsippa (Hepatica nobilis) och med gul strävsopp (Leccinellum crocipodium) och jättekamskivling (Amanita ceciliae) i närheten. Växtplatserna är alltid frisk mark under en del av året, lerjorden har ju en god vattenhållande förmåga, men är i regel också sommarupptorkande. Mina erfarenheter stämmer alltså med dem hos till exempel Wedén (2007) där lerjord, öppna habitat med ädellöv och sparsam markvegeta- Fig. 6. Ådrorna äro mycket hit och dit böjda, sins emellan invecklade, ofta afbrutna. Fries beskrivning står sig än idag. 4 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

7 Fig. 7. Genomskuren fruktkropp på ätmoget exemplar med den typiska meandrande ådringen som ger det beige/vita melerade utseendet. Hyltinge, Sörmland, Foto Patrick Björck. Fig. 8. Nyligen framgrävd tryffel på klassisk lokal, lindallén mellan Hyltinge kyrka och Sparreholms slott. Hyltinge sn, Sörmland, Foto Patrick Björck. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 5

8 Fig. 9. Det karaktäristiska utseendet på den mognande tryffelns utsida, ljust rödbrunt uppsprickande i beigevitt, gör att man inte behöver klyva fruktkroppen för att bli säker på art. Foto Patrick Björck. Fig. 10. Det ytliga växtsättet gör att fruktkroppen exponeras för både mekanisk skada och predatorer. Gräsklippare, bollspel och sniglar, liksom exempelvis skator, kräver sin tribut. Trots ytliga skador kan en tryffel mogna och producera sporer. Foto Patrick Björck. 6 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

9 tion anges som typiska växtplatser. De mykorrhizapartner jag själv finner svampen under är framförallt ek (Quercus robur) men ofta även lind (Tilia cordata), björk, (Betula verrucosa) och någon gång under hassel (Corylus avellana) och eventuellt även bok (Fagus sylvatica). Att säkert avgöra vilket enskilt träd en given svamp är symbiont med är som bekant ibland svårt eller omöjligt (fig ). Från kontinentaleuropeiska förhållanden anges ännu fler potentiella värdträd som exempelvis avenbok (Carpinus betulus) och gran (Picea abies) (Csorbainé m fl 2008). Än mer exotisk ter sig förstås uppgiften om att Choiromyces venosus skulle bilda mykorrhiza med cistros (Cistus sp.), som föredrar väldränerad mark (Moreno m fl 2012). Även från en annan ungersk studie anges de föredragna markförhållandena som lerjord med tydligt sur reaktion, till skillnad från min erfarenhet av svenska förhållanden (Csorbainé m fl 2009). Växtsätt Växtsättet hos svampen är hypogeiskt, men den tränger ofta i samband med mognad upp i markytan där den buffar undan jord och förna, ungefär som en stinkkremla (Russula foetens) också kan göra. Växtsättet och växtplatserna gör att den lätt hittas i gräsmark mellan (juni) juli september (oktober) i samband med till exempel gräsklippning. Svampen äts lokalt där den finns, men inte i någon större utsträckning. Däremot pågår vissa försök att odla och kommersialisera arten, som anses ätbar i åtminstone delar av norra Europa, medan den av någon anledning anses oätlig eller t o m giftig i delar av Sydeuropa (Wedén m fl 2009). Min egen erfarenhet är att fynden av stjärnhovstryffel samvarierar ganska exakt med tillgången på blek kantarell (Cantharellus pallens). Goda kantarellår finner man mycket stjärnhovstryffel och vice versa. Varför det skulle förhålla sig så har jag förstås ingen aning om, men man kan spekulera i om fruktkropparna av stjärnhovstryffel inte blir lika stora under regnfattiga somrar och då kanske inte heller förmår Fig. 11. Till vänster om stigen, under eken, kommer nästan varje år fruktkroppar av stjärnhovstryffel. Förvånansvärt få ser dem, trots att de är väl synliga i det kortbetade gräset. Sörmland, Hyltinge, Sparreholm, Knalludden. Foto Patrick Björck. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 7

10 Fig. 12. Typisk lokal i kuperad terräng med ek och lind. Det höga gräset gör fruktkropparna svårare att hitta än i kortklippt eller betad grässvål. Här får man använda sitt väderkorn... Sparreholmsbadet, Hyltinge sn, Sörmland. Foto Patrick Björck. tränga upp till ytan i den leriga jordmånen som hårdnar till en skorpa vid sommartorka. Både vid det tillfälle jag guidade Christina Wedén och då jag guidade svampklubben Mandelriskan på stjärnhovstryffeljakt i Sparreholm, var det sent på säsongen och torrförhållandena innebar att jakten i båda fallen blev rätt... fiaskoartad. Jag minns inte om vi hittade ens någon enda fruktkropp då Christina var här, däremot minns jag att vi var tvungna att söka oss till en privattomt i Sparreholm för att de stackars Mandelriskorna skulle få se svampen. Enklare än att försöka leta upp svampen själv är förstås att använda ett djur med känsligare luktsinne, som en tryffelhund eller ett tryffelsvin. Mari-Ann Skiöldebrand på Lyftinge strax utanför Sparreholm berättar om hur hennes morfar, Emil Dickson med en lagom stor gris i koppel (sic!) med stor framgång letade tryffel i den kilometerlånga lindallén mellan Sparreholms slott och Hyltinge kyrka (fig. 13). Den planterades 1762, men var lindarna då kom ifrån finns tyvärr inga uppgifter om. Just i denna allé hittar jag ännu stjärnhovstryffel, antagligen under just de lindar kammarherre Dickson också fann dem. Lindarna är dessutom värdar för många andra spännande arter som Amanita magnivolvata och ametistkantarell (Cantharellus amethysteus). Mari-Ann minns däremot tyvärr inte hur svampen tillagades, vilket inte är så konstigt då morfar Emil framförallt bedrev den jakten på 1920 och 1930-talen. Spridning Hur sprids då svampen? Många hypogeiska arter är beroende av att ett djur krafsar fram och eventuellt också äter fruktkropparna. Vildsvin (Sus scrofa) äter gärna stjärnhovstryffel där de finner den, men det finns ingen anledning att anta att svampen skulle vara specialiserad på just vildsvin som vektor, tvärtom. Grisarna var ju helt utrotade i vilt tillstånd i Sverige redan på sextonhundratalet och de flesta värdträden är betydligt yngre än så. I slyngelåldern upptäckte jag en mycket tidig morgon hur skator pickade och väsnades under en stor ek vid badplatsen i Sparreholm, så pass intensivt att jag helt glömde mitt sällskap (vilket hon nog fortfarande inte förlåtit) och när jag tittade efter vad de kivats om upptäckte jag en massa flisor av en svamp med tydlig lukt av mysk och gummi - stjärnhovstryffel. Sedan dess har jag flera gånger själv sett just skator picka på arten och jag är inte heller ensam om den erfarenheten. Inga-Lisa och Arne 8 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

11 Rundqvist berättar att de alltid först märker att stjärnhovstryffeln på deras tomt kommit genom att skatorna pickar fram dem. Samma erfarenhet hade deras mångårige granne, Marianne Karlsson, som berättade att gräsmattan, då tryffeln började mogna, alltid genomsöktes av just skator som med stor frenesi pickade fram fruktkropparna under gräs och mossa. Skatorna verkar rätt effektiva. Det blir inte många bitar kvar av de frampickade tryfflarna. Frågan är om det här är en tillfällighet, en inlärd, lokalt betingad förmåga som de unga skatorna lär sig under födosök med föräldrarna eller om skatan (Pica pica) faktiskt överallt är vektor för Choiromyces venosus. Skatan finns överallt inom svampens vidsträckta utbredningsområde. För den spekulationen talar personlig erfarenhet, mot den att stjärnhovstryffelns fruktkroppar inte alltid tränger upp i marknivå och att de också verkar mogna även under markytan, där de inte är lätt åtkomliga för fågeln. Oavsett hur den nu sprids är det en fascinerande svamp. Det hoppas jag har framgått av denna personliga betraktelse som både slutar och börjar i ett kök, till doften av den svamp som följt mig genom livet. Det ligger en tryffel, nyss framtagen ur frysen, på en tallrik intill mig. Den har precis börjat dofta och hösten förvandlas till sensommardag. Fig. 13. Norra Europas längsta lindallé leder till Sparreholms slott. Här kan man mycket väl föreställa sig slottsherren spatsera med en lagom stor gris i koppel sökande tryffel i gräset under lindarna. Tack Redaktionen vill tacka Anders Bohlin (Trollhättan) som varit behjälplig med litteraturstudier kring svampens brokiga namnhistoria. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 9

12 Faktaruta Choiromyces venosus (stjärnhovstryffel) beskrevs av Elias Fries 1830 som Mylitta venosa från trakten av Ronneby i Blekinge (fig. 4; Lindblom 1830). Det är en sporsäcksvamp (ascomycet) som har visat sig vara nära besläktad med de äkta tryfflarna varför den förs till familjen Tuberaceae. Den bildar mykorrhiza med diverse lövträd. Efter det blekingska primärfyndet 1830 påträffades den vid Cedersberg i Östergötland Svampen felbestämdes då av Elias Fries själv till Tuber niveum (numera Tirmania nivea), en sydeuropeisk och afrikansk tryffelart som Fries ansåg gör ett anmärkningsvärdt hopp till Östergöthland (Fries 1855). I Sveriges ätliga och giftiga svampar (Fries 1861) fick den byta namn till Terfezia leonis, en likaledes exotisk, sydeuropeisk art (numera Terfezia arenaria) som bildar mykorrhiza med solvändeväxter (Cistaceae). Enligt Fries (1909) var det Stockholmsmykologen M. A. Lindblad som i en artikel i en trädgårdstidning 1882 påvisade att den svenska vita tryffeln från Östergötland inte var någon afrikansk art utan istället identisk med den av Carlo Vittadini (1831; fig ) från Italien beskrivna tryffeln Choiromyces meandriformis. Elias Fries son, Theodor Magnus Fries (1909), konstaterade att den av hans far beskrivna tryffeln från Ronneby var identisk med den östgötska tryffeln, som han förde över den till Vittadinis släkte Choiromyces, och skapade därvid namnet Choiromyces venosus, som är det idag gällande. På svenska benämndes den från början Hvita tryffeln, Hvittryffel och vit tryffel (Bülow 1917, Fries 1861, Romell 1901) eller den Afrikanska tryffeln (Smitt 1866). I början av 1880-talet påträffades arten upprepade gånger vid Stjärnhov i Södermanland (Fries 1909) och flera belägg från den tiden finns i Naturhistoriska riksmuseets herbarium (S). Lönnegren (1904), och några år senare Fries (1909), valde därför att kalla den Stjärnhovstryffel, vilket är dess nuvarande officiella svenska namn (dyntaxa.se). Fig. 14. Choiromyces meandriformis (= C. venosus, stjärnhovstryffel). Illustration i Vittadini (1831). Fig. 15. Choiromyces meandriformis (= C. venosus, stjärnhovstryffel). Sporsäckar och sporer. Illustration i Hollós (1911). 10 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

13 Litteratur Bülow, W Svampar för hem och skola. Lund. Csorbainé, A.G., Bratek, Z., Merényi, Z., Illyès, Z., Dimény, J Choiromyces meandriformis and Mattirolomyces terfezioides: peculiar truffles with new perspectives. XVII Convegno Nazionale di Micologia, Pavia: Csorbainé, A.G., Illyés, Z., Dimény, J., Merényi, Z., Bratek, Z Choiromyces meandriformis, Mattirolomyces terfezioides, phytoindication, soil characteristics. Micologia Italiana 38(1): Fries, E.M Om en i Sverige funnen art af Tryffel. Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-akademiens förhandlingar 12: Fries, E.M Sveriges ätliga och giftiga svampar. Kongl. Vetenskaps-Akademien, Stockholm. Fries, T.M Skandinaviens tryfflar och tryffelliknande svampar. Svensk Botanisk Tidskrift 3(3): Hollós, L Magyarország földalatti gombái. Budapest. Lindblom, A.E Bidrag till Blekings Flora. Kongl. Vetenskaps-Academiens handlingar för år 1830: ser. 3(19): Ljubojevic, S., Marceta, D., Stupar, V Habitat conditions and usability of the hog truffle (Choiromyces meandriformis Vitt.) found in Bosnia and Herzegovina. I: Book of proceedings: Fifth International Scientific Agricultural Symposium "Agrosym 2014", Jahorina, Bosnia and Herzegovina, October 23-26, 2014: University of East Sarajevo, Faculty of Agriculture. Lönnegren, A.V Nordisk Svampbok. Lättfattlig framställning. Stockholm. Moreno, G., Alvarado, P. and Manjón, J.L Phylogenetic affiliation of Choiromyces magnusii and C. venosus (Tuberaceae Ascomycota) from Spain. Mycological Progress 11(2): Romell, L D:r M. A. Lindblads svampbok. Stockholm. Smitt, J.W Skandinaviens förnämsta ätliga och giftiga svampar. Stockholm. Vittadini, C Monographia tuberacearum. Mediolani. Wedén, C., Research on Choiromyces venosus a new delicacy. Opera Mycol. 1: Wedén, C., Larsson, S., Burman, R., Backlund, A The edible truffle Choiromyces venosus and its use in Sweden. Acta Botanica Yunnanica, 31, suppl. 16: Personlig kommunikation Anna-Lisa Wallner, Sparreholm Inga-Lisa och Arne Rundqvist, Sparreholm Marianne Karlsson, Sparreholm Mari-Ann Skiöldebrand, Sparreholm Patrick Björck Bergvägen Sparreholm karljohan@mail.com SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 11

14 Svensk Mykologisk Tidskrift 37 (3): Djävulssopp, falsk djävulssopp och deras djävulskt lika dubbelgångare röda relikter i släktena Rubroboletus och Imperator funna i Skandinavien Mattias Andersson, Tommy Knutsson & Michael Krikorev ABSTRACT The species of the genera Rubroboletus and Imperator in Scandinavia. By molecular methods and DNA-analyses five new genera, previously included in Boletus sect. Luridi Fr. sensu Singer, have recently been introduced, viz. Suillellus, Exsudoporus, Neoboletus, Rubroboletus and Imperator. In this paper the genera Rubroboletus and Imperator are presented in more detail. In Scandinavia three Rubroboletus species and one Imperator species have so far been reported: R. satanas, R. legaliae, R. rhodoxanthus and I. rhodopurpureus. All of them are red-listed and extremely rare in Scandinavia, occurring at the northern limit of their European distributions. They are considered relict species from earlier, warmer periods. All species prefer open, sun-exposed localities in broad-leaved woodlands or tree-covered pastures and meadows. Historically these species have caused much taxonomic confusion. This paper presents the current knowledge of the species characteristics, ecology and distributions in Scandinavia. Inledning Soppsläktet Boletus har fått stor uppmärksamhet av mykologer ända sedan Elias Fries dagar. Här i Skandinavien har bland annat Sven Nilsson och Olle Persson (1977), Klaus Høiland (1987) och Andy Taylor intresserat sig för släktet. Före dagens molekylärbiologiska metoder fanns tillgängliga, gjorde Høiland (1987) ett försök att använda kemiska karaktärer, exempelvis pulvinsyror och liknande färgämnen från arter inom Boletales, och utifrån dessa kemotaxonomiska markörer göra en fylogenetisk analys. Andy Taylor har ett mångårigt intresse av Boletales (Knudsen & Taylor 2012, Taylor & Eberhardt 2006). Han har också sekvenserat en hel del svenskt material (Nuhn m fl 2013). I Danmark görs också arbeten kring soppsläkten med rödaktiga rörmynningar (Vesterholt & Holm 2002), liksom ett pågående projekt med identifieringsscheman (Petersen 2016). Singer (1986) delade upp Boletus i sju olika undersläkten baserade på morfologiska skillnader som färgen på rörlagret, köttets färgförändring vid oxidation och smak. Med molekylära metoder har det visat sig att sektionen Luridi (Boletus sect. Luridi Fr. sensu Singer) inte är en monofyletisk grupp (Marques m fl 2010, Nuhn m fl 2013, Andersson 2013, Vizzini m fl 2014 och Wu m fl 2014) utan splittras upp i flera olika klader. En av dessa klader har nu definierats taxonomiskt och morfologiskt tillhörande släktet Rubroboletus i en publikation av kinesiska forskare (Zhao m fl 2014). I deras arbete ingick åtta arter med den asiatiska arten R. sinicus som typart. År 2015 adderades ytterligare fem arter (Della Maggiore 2015, Frank 2015, Vizzini 2015). I Skandinavien förekommer tre av de sju europeiska arterna i Rubroboletus: R. satanas (djävulssopp), R. legaliae (falsk djävulssopp) och R. rhodoxanthus (rosensopp). Den i Skandinavien förekommande Imperator rhodopurpureus (purpursopp) har tidigare ansetts stå nära arterna i Rubroboletus, men ingår numera i ett nybildat släkte, Imperator, med I toro- 12 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

15 sus som typart (Assyov m fl 2015). Ytterligare en art finns i släktet, I. luteocupreus, men den förekommer inte i Skandinavien. Alla tre Imperator-arterna har förekomster i Europa, men är mycket närstående varandra och av vissa ansedda som synonymer. Ett par översiktsartiklar som förklarar bakgrunden och beskriver anledningen till uppdelningen av bland annat Boletus till en hel hop nya släkten har nyligen publicerats (Vellinga & Kuyper 2015, Vellinga m fl 2015). I Skandinavien har dessa arter varit notoriskt svåra att artbestämma. Både i herbarier och i skandinavisk litteratur förekommer felbestämningar och felaktiga bilder. När taxonomin nu är utredd och arternas specifika karaktärer är bättre kända och ett bra bildmaterial finns, hoppas vi att dokumentationen underlättas och att vi kan stimulera en ökad eftersökning och rapportering av dessa arter. De flesta något så när fräscha fruktkroppar bör kunna bestämmas makroskopiskt, men belägg rekommenderas vid tveksamheter och för framtida DNA-analyser från kollekter samlade från nya fyndlokaler. Belägg från nedan beskrivna fyndlokaler bör undvikas då det är bättre att fruktkropparna får utvecklas ifred. Artpresentationer Rubroboletus Morfologiskt skiljer sig Rubroboletus från övriga Boletus-släkten genom kombinationen av grå till vitgrå hatt med inslag av rosa eller rödaktiga färgtoner, orange till rödaktiga rörmynningar och gula rör, fot med rosa eller rödaktigt ådernät eller fläckar på gul botten, kött svagt blånande med svag eller icke-amyloid reaktion, släta sporer, olivbrunt sporpulver samt sammanvävt trichoderm hatthud (Zhao m fl 2014). I Danmark har släktet fått namnet giftrørhatte eftersom flera av arterna i denna grupp är dokumenterat eller misstänkt giftiga (Petersen 2016). Vi föreslår det svenska namnet "giftsoppar" som harmonierar med det danska. Rubroboletus satanas (djävulssopp, EN) fig Syn.: Boletus satanas Djävulssopp är i Danmark funnen på ett 40-tal fyndlokaler [ på östra Jylland. Den har rödlistekategori VU (Sårbar) i Danmark. Den är också påträffad på Ösel, Estland (Andersson 2000). Djävulssopp har ännu Fig. 1. Djävulssopp (Rubroboletus satanas). Gotland, Vallstena, Alvena lindaräng/alvne änge Foto Michael Krikorev. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 13

16 Fig. 2. Djävulssopp (Rubroboletus satanas). Öland, Långlöt, Kvistorp, Utseendet på djävulssopp varierar ganska mycket och ibland finner på bland de många mycelen kring Amundsmosse på Öland fruktkroppar som har de röda färgerna betydligt dämpade samtidigt som hattfärgen är mera brungul än normalt. Denna form med mera tydligt gul pigmentering är sedan tidigare känd och beskriven från Danmark (Vesterholt i Svampe 45:7). Om det rör sig om olika genotyper eller enbart är ett fenotypiskt fenomen återstår att utröna. Foto Tommy Knutsson. Fig. 3. Djävulssopp (Rubroboletus satanas). Öland, Långlöt, Kvistorp, Foto Tommy Knutsson. inte påträffats i Norge eller Finland. I Sverige är djävulssopp känd från Öland och Gotland, men ännu inte från fastlandet. På Gotland finns den på ett 10-tal lokaler från Fårö i norr till Fide i söder och nästan samtliga utgörs av lövängar. På Öland förekommer den på fyndplatser i anslutning till Mittlandsskogen på mellersta Öland, men nästan samtliga förekomster ligger inom ett mycket begränsat område om ca 5 km 2. I ett åtgärdsprogram beskrivs de speciella torra brynmiljöer i det mosaiklandskap med kalkrika ädellövbärande fodermarker som karakteriserar växtplatserna för djävulssoppen (Knutsson 2009). En uppföljande inventering på Öland genomfördes (Knutsson & Fritz 2013). Flera nya mycel observerades på tidigare kända lokaler, men inga nya lokaler påträffades utanför det tidigare kända kärnområdet. Särskilt rika förekomster noterades invid kalkrika våtmarker som exempelvis Amundsmosse, vilket gör att detta område nu har den rikligaste kända förekomsten av djävulssopp i norra Europa. Djävulssoppen bildar i Sverige mykorrhiza med ek men på växtplatserna finns i princip alltid även hassel, varför denna inte helt kan uteslutas som värdträd. På lokalerna finns en lång rad följearter av mycket sällsynta och hotade svampar och några andra soppar som man kan hitta i dessa miljöer är Caloboletus radicans (rotsopp), Butyriboletus appendiculatus (bronssopp), B fechtneri (sommarsopp) och ibland Hemileccinum impolitum (bleksopp), samt H. depilatum. 14 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

17 Fig. 4. Djävulssopp (Rubroboletus satanas). Växtplats i Avena lindaräng på Gotland, Foto Michael Krikorev. Fig. 5. Djävulssopp (Rubroboletus satanas). Öland, Långlöt, Åstad, Vitkärret, En ung fruktkropp lutar sig mot en hasselstam (Corylus avellana). Det återstår dock att bevisa att arten verkligen kan bilda mykorrhiza med hassel då det alltid går att hitta en äldre eller yngre ek (Quercus robur) inom räckhåll för mycelen. Foto Tommy Knutsson. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 15

18 Fig. 6. Djävulssopp (Rubroboletus satanas). Utbredning i landet. Artportalen Beskrivning En påfallande kraftig art med en hattdiameter upp till 30 cm och kombinationen vit till vitgrå hatt, rödaktiga rörmynningar och kraftigt röd fot. Foten är kraftigt uppsvälld med finmaskigt rött ådernät. Köttet är gulvitt och blånar svagt vid genomskärning. Äldre exemplar har en tydligt motbjudande lukt som påminner om rutten kål eller ammoniak. Rubroboletus legaliae (falsk djävulssopp, EN) fig Syn.: Boletus legaliae Falsk djävulssopp har en vid utbredning i Europa, men är överallt sällsynt. Nyligen rapporterades det första fyndet från Polen och arten har även förekomster i Bulgarien, Frankrike, Italien, Kroatien, Montenegro, Rumänien, Schweiz, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Turkiet, Tyskland och Ungern (Halama 2016). I Skandinavien finns den endast i Danmark och Sverige. I Danmark har falsk djävulssopp en liknande utbredning som djävulssopp och är rödlistad som EN (Starkt hotad). I Norge finns ännu inga bekräftade fynd av falsk djävulssopp. Den svenska utbredningen är begränsad till fyra fyndplatser i Uppland, Sörmland, Östergötland och på Öland och utbredningen sammanfaller därmed inte med den för djävulssopp, som den förefaller göra i Danmark [ dk]. Falsk djävulssopp har ännu inte bekräftats från Gotland, men eftersök uppmuntras då lämpliga miljöer kan finnas där. Sammantaget tyder utbredningen på att det finns skillnader i ekologiska krav hos de bägge arterna som vi ännu inte riktigt förstår. Den splittrade fyndbilden kan också tyda på att förekomsterna är reliktartade och så få, att nyetableringar sker mycket sällan i dagens landskap. Den falska djävulssoppen föredrar kalkhaltig mark med tillgång till ekar som ofta står solitärt på mer eller mindre öppna och solbelysta varma lokaler. Även om fyndunderlaget är begränsat verkar arten kunna förekomma med en- Fig. 7 Falsk djävulssopp (Rubroboletus legaliae). Öland, Borgholm, Borgehage, Färska fruktkroppar av falsk djävulssopp uppvisar en helt annan färgsättning liksom färgförändringar vid tryck och genomskärning jämfört med övriga i gruppen. Lägg märke till den speciella rosa färgtonen över hela hatten samt den tydliga och kontrasterande gula och röda pigmenteringen. Även om den blånar kraftigt efter en stund vid genomskärning likt purpursoppen så sker det inte lika snabbt och hattytan blånar inte alls! Foto Tommy Knutsson 16 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

19 Fig. 8. Falsk djävulssopp (Rubroboletus legaliae). Öland, Borgholm, Borgehage, Foto Tommy Knutsson. staka gamla solitära ekar längs vägkanter och parkliknande ytor i tätortsbebyggelse. Falsk djävulssopp bildar i Sverige mykorrhiza med ek men har utanför Skandinavien även noterats under bok. Från övriga Europa har noterats hur ett flertal fyndplatser legat i närheten av anlagda dammar eller vattendrag, något som förmodligen gynnat en god solexponering (Halama 2016, Mikšik 2012). Liksom är fallet i Sverige har flera fyndplatser betraktats som termofila hotspots där flera andra sällsynta soppar och andra värmegynnade arter påträffats. Vid den polska fyndplatsen påträffades till exempel förutom falsk djävulssopp även Aureoboletus gentilis (gyllensopp), Caloboletus radicans (rotsopp), Boletus aereus, Leccinellum crocipodium (gul strävsopp), Suillellus luridus (eldsopp), samt även Tricholoma sejunctum (sydlig kantmusseron) och T. ustaloides (mjölmusseron). Den svenska utbredningen av falsk djävulssopp utgörs av fyra fyndplatser. I Drottningholms slottspark är den känd sedan 1950-talet, med återkommande fruktkroppsbildning (Andersson 2013). Växtplatsen är en solexponerad ekallé, inte långt ifrån en anlagd damm, på näringsrik lerhaltig något kalkhaltig jord. Andra termofila arter som påträffats där är gyllensopp, rotsopp, eldsopp och sommarsopp. Utanför Linköping i Östergötland finns ytterligare en fyndplats. Även här är fyndet gjort i en parkmiljö med ek och andra värmegynnade arter (gyllensopp och rotsopp). Nyligen har ytterligare en fyndplats identifierats vid Sparreholm i Sörmland. Fyndet har inte bekräftats med DNA-analys, men baserat på dokumentation och bildmaterial bedömer vi att det sannolikt handlar om falsk djävulssopp. Ekhagarna vid Sparreholm utgör en typisk hotspot med fynd av många andra värmegynnade arter som gyllensopp, gul strävsopp, rotsopp, sommarsopp, eldsopp, sydlig kantmusseron och mjölmusseron. År 2016 har så falsk djävulssopp påträffats på Öland, där obekräftade fynduppgifter tidigare figurerat. Samtliga tidigare fynd som kunnat granskas har dock visat sig vara felbestämda andra arter i gruppen av stora soppar med rödaktiga rörmynningar. På Öland har främst den sent förstådda purpursoppen varit boven i dramat och ofta blivit kallad falsk djävulssopp. Det nya fyndet av falsk djävulssopp gjordes nedanför Borgehage på mellersta Öland, där den växte i en vägkant under en senvuxen skogsek stående i ett bryn mellan sluten skog och öppnare marker (fig. 10). I området fanns också mycket rika förekomster av bland andra sommarsopp, bleksopp, och bronssopp. På Öland skiljer sig kustädellövskogens funga ganska mycket från den i Mittlandsskogen, vilket närmare kommer analyseras i annat sammanhang (Knutsson opubl.). I kustädellövskogen finns till exempel även purpursopp men däremot inte djävulssopp och tvärtom. Ekologiskt skiljer sig Mittlandet och kustädellövskogen bland annat i att markförhållandena är något mindre kalkstarka nedanför landborgen, men även skillnader i ekologisk kontinuitet kan vara en orsak. Intressant är dock att konstatera att skillnader i SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 17

20 Fig 9. Falsk djävulssopp (Rubroboletus legaliae). Uppland, Lovön, Drottningholms slottspark, Mera uttorkade exemplar av falsk djävulssopp kan till stor del tappa den rosa pigmenteringen på hatten och ibland visa en mera gulbrun ton. Den rosa färgtonen kan dock ses svagt mot hattkanten. Foto Tommy Knutsson. utbredningsdetaljer finns såväl lokalt som i ett större geografiskt sammanhang. Beskrivning Hatten kan bli upp till 18 cm i diameter. Till en början är den vit till gråvit och sammetslen, men får snart mycket karakteristiska rosa färgtoner. Äldre exemplar har mer beige till ljust brunaktiga nyanser. Hattytan blånar inte vid beröring vilket är en viktig skiljekaraktär gentemot purpursopp (se nedan). Rören är gula, lätt blånande vid beröring, rörmynningarna varierande guldgula till orange, orange-röda. Foten är utvidgad mot basen, 4 10 cm hög, och 2 9 cm bred. Övre delen täcks av ett finmaskigt orangerött ådernät, som övergår i orange till rödrosa fläckar eller punkter mot basen. Köttet är ljust gult och blånar vid genomskärning, dock mycket svagare än hos purpursopp. Lukten påminner om libbsticka eller buljong och förstärks vid torkning. Fig 10. Falsk djävulssopp (Rubroboletus legaliae). Växtplats vid Borgehage, Öland, Arten växer under en senvuxen tämligen grov skogsek (Quercus robur) i vägkanten som samtidigt utgör ett bryn i den öländska s k kustädellövskogen. Foto Tommy Knutsson. Rubroboletus rhodoxanthus (rosensopp, EN) fig Syn.: Boletus rhodoxanthus Det finns idag inga bekräftade uppgifter om rosensopp från Danmark. Nyligen har ett fynd bekräftats från Norge med hjälp av DNAsekvensering (Brandrud 2014). Fyndplatsen sammanfaller med tidigare rapporter av Rubroboletus legaliae (Knudsen & Taylor 2012). Det nyligen konfirmerade fyndet av rosensopp gör det därför troligt att det tidigare fyndet av falsk 18 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

21 Fig. 11. Falsk djävulssopp (Rubroboletus legaliae). Utbredning i landet. Artportalen djävulssopp är just falskt, och istället utgörs av rosensopp. Fyndplatsen ligger i Telemark, Blekebakken NR, i ett öppet bryn i en varm, torr stäppartad kalkhaltig ädellövskog med ek och lind. Arten bildar mykorrhiza med ek och bok. De svenska fynden av rosensopp kommer från tre skånska lokaler och har ännu inte sekvenserats (Östberg 2015). Vid Bökenäset utanför Kristianstad växer den i en kalkrik, sjönära bokskog tillsammans med bronssopp, Gyroporus castaneus (kastanjesopp), Cortinarius foetens (nunnespindling), Cortinarius bergeronii (sydlig gyllenspindling), C. citrinus (citronspindling) och Lepiota grangei (grönfjällig fjällskivling). Den andra fyndplatsen ligger vid Klöva hallar (Söderåsen, Klippans kommun), också en kalkrik bokskog. Den växer där tillsammans med Ramaria sanguinea (fläckfingersvamp), R. formosa (lömsk fingersvamp), R. subbotrytis (praktfingersvamp), Cortinarius cinnabarinus (cinnoberspindling) och Porphyrellus porphyropus (dystersopp). Slutligen är rosensopp funnen vid Dunderbäckens naturreservat, Linderödsåsens nordsluttning, sydost om Degerberga. Dunderbäcken är ett kalkrikt lövskogsområde med framförallt bok (Dahlberg 2006). Längs bäckfårorna finns även sumpskog med al och ask. Källflödena och bäckfårorna ger upphov till en hög luftfuktighet som säkerligen påverkat fungan positivt. Andra sällsynta svampar i området är bronssopp, flera fjällskivlingar ur släktet Lepiota som L. grangei (grönfjällig fjällskivling), L. echinacea (taggfjällskivling) och L. tomentella (luddfjäll- Fig. 12. Rosensopp (Rubroboletus rhodoxanthus). Norge, Telemark, Porsgrunn, Blekebakken NR, Porsgrunn, , leg. T. E. Brandrud & Bálint Dima. Foto Bálint Dima. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 19

22 Fig. 13. Rosensopp (Rubroboletus rhodoxanthus). Norge, Telemark, Porsgrunn, Blekebakken NR, Porsgrunn, , leg. T. E. Brandrud & Bálint Dima. Foto Bálint Dima. skivling) samt spindelskivlingar som Cortinarius splendens (svavelspindling), citronspindling och cinnoberspindling. Beskrivning Hatten blir upp till 20 cm i diameter och är som ung sammetslen, senare slät. Färgen är till en början vit till vitgrå, senare ockragrå till ockragul, mot kanten med rosa toner. Hattytan blånar inte vid beröring. Rören är gula och rörmynningarna orange till röda och blånar vid tryck. Foten är svagt klubbformad hos yngre exemplar, men blir som utvuxen mer cylindrisk. Foten har ett tydligt rödaktigt ådernät som kontrasterar mot en påfallande gul botten. Köttet är ljust gult i hatten och mörkare gult i foten. Köttet blånar i hatten men knappast alls i foten. Ingen utpräglad lukt. Något syrlig smak. Fig. 14. Rosensopp (Rubroboletus rhodoxanthus). Utbredning i landet. Artportalen Imperator De tre europeiska arterna i släktet Imperator har visat sig utgöra en monofyletisk grupp och är mycket närbesläktade (Assyov 2015). Arterna är kända från kalkrika ädellövskogar. Släktet karakteriseras av kombinationen gult till orangerött ådernät på foten, som missfärgas mörkt violett från basen med åldern, en typisk blå till svartnande missfärgning av hattytan vid beröring och en intensiv blånande reaktion i köttet vid genomskärning. Hyfväggarna i fotköttet har en amyloid reaktion med Melzers reagens. Det 20 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

23 danska namnet för släktet är pragtrørhatte. Vi föreslår det svenska namnet "praktsoppar" som är i linje med det danska namnet för släktet. Imperator rhodopurpureus (purpursopp, EN) fig Syn.: Boletus rhodopurpureus Ett fåtal säkra fyndlokaler finns rapporterade från Danmark (Fyn, Falster och östra Jylland). De svenska fynden av purpursopp har gjorts på några få lokaler på västra Öland, i den så kallade kustädellövskogen, och ett fynd i Sturefors naturreservat i Östergötland. På samtliga svenska lokaler växer den på kalkhaltigt underlag med ek och hassel tillsammans med värmekrävande svamparter som exempelvis bronssopp, gul strävsopp, mjölmusseron, sydlig kantmusseron, Tricholoma bresadolanum (fjällig gallmusseron), Hygrophorus penarioides (ekgräddvaxskivling), H. russula (kremlevaxskivling) och Lycoperdon mammiforme (slöjröksvamp). Purpursopp bildar på de svenska lokalerna mykorrhiza med ek på kalkrik mark i solvarma lägen i ädellövskogar och brynmiljöer. Beskrivning Hatten blir upp till 30 cm i diameter. Den är från början gul till persikofärgad, senare mer djupröd till kopparfärgad, oregelbundet bucklig, knottrig eller vårtig. Hatthuden blånar eller svartnar extremt snabbt vid beröring, vilket skiljer den från alla andra här behandlade arter. Rören är gula med orangeröda mynningar och blånar kraftigt vid tryck. Foten är klubbformigt vidgad vid basen men blir med tiden mer cylindrisk. Övre delen är klart gul, nedre delen orange till rosaaktigt röd. Hela foten har ett fint rött till brunrött ådernät. Köttet är ljust gult och blånar kraftigt omedelbart vid genomskärning. Svampköttet är påfallande kompakt och gör att fruktkropparna känns tunga för sin storlek. Ingen utpräglad lukt. Fig. 15. Purpursopp (Imperator rhodopurpureus). Öland, Högsrum, Halltorps hage, Som fräsch har purpursoppen ofta lysande färger i gult, koppar och rött. Vid minsta tryck var som helst på svampen blånar fruktkropparna omedelbart. Foto Tommy Knutsson. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 21

24 Fig. 16. Purpursopp (Imperator rhodopurpureus). Öland, Högsrum, Halltorps hage, Foto Tommy Knutsson. Fig. 17. Purpursopp (Imperator rhodopurpureus). Öland, Högsrum, Halltorps hage, Purpursoppen kan anta imponerande dimensioner och ibland bli lika stor som djävulssopp (Rubroboletus satanas.) De tydliga purpurfläckarna och snabba reaktionerna på tryck är dock karakteristisk för endast purpursopp. Foto Tommy Knutsson. 22 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

25 Fig. 18. Purpursopp (Imperator rhodopurpureus). Utbredning i landet. Artportalen Sammanfattning Märkligt nog förekommer de olika arterna, trots till synes liknande ekologiska krav, geografiskt på lite olika platser. Purpursoppen förekommer på Öland och i Östergötland, men inte i Mälardalen eller på Gotland. Falsk djävulssopp förekommer i Mälardalen, Östergötland samt på Öland. Djävulssopp bara på Öland och Gotland men inte på fastlandet och slutligen rosensoppen som bara påträffats i Skåne. I Danmark verkar djävulssopp och falsk djävulssopp kunna finnas på geografiskt närbelägna platser, och till exempel på Lolland finns både djävulssopp och falsk djävulssopp i samma skogsområde ( Samtliga beskrivna arter har karaktären av isolerade reliktförekomster (Brandrud 2014, Knutsson & Fritz 2014) vilket skulle betyda att mycelen är mycket gamla och har etablerats under tidigare värmeperioder, snarare än som nyetableringar under de senaste decennierna med förhöjda temperaturer. Förhoppningsvis kommer denna artikel bidra till och uppmuntra till flera svenska fynd av dessa sällsynta praktfulla och spännande soppar de förtjänar all uppmärksamhet de kan få. Tack Vi vill tacka Tor Erik Brandrud för information om Rubroboletus rhodoxanthus i Norge och Bálint Dima för bilder på samma art. Litteratur Andersson, M Stockholms svampvänner på besök i Estland. Jordstjärnan 21(1): Andersson, M En av kungligheterna i Drottningholmsparken - falsk djävulssopp, Boletus legaliae. Svensk Mykologisk Tidskrift 34(3): Assyov, B., Bellanger, J.M., Bertéa, P., Courtecuisse, R., Koller, G., Loizides, M., Marques, G., Muñoz, J.A., Oppicelli, N., Puddu, D., Richard, F., Moreau, P.A "Nomenclatural novelties". Index Fungorum 243. Brandrud, T.E Kalklindeskog. I: Evju, M. (red.), Bakkestuen, V., Blom, H., Brandrud, T.E., Bratli, H., Nordén, B., Sverdrup-Thygeson, A., Ødegaard, F. & Åström, J NINA Minirapport 525. Kartlegging og overvåking av rødlistearter: Framdriftsrapport for ARKO-prosjektet Dahlberg, J Beskrivning av naturvärdena i Dunderbäcken, Kristiansstad kommun. Länsstyrelsen i Skåne län. ISBN: Della Maggiora, M "Nomenclatural novelties. Index Fungorum 246. Frank, J.L "Nomenclatural novelties. Index Fungorum 248. Halama, M Rubroboletus legaliae (Boletales, Basidiomycota), a species new for Poland. Acta Mycologica 50(2): 1 11 [ dx.doi. org/ /am.1066]. Høiland, K A new approach to the phylogeny of the order Boletales (Basidiomycotina). Nordic Journal of Botany 7(6): Knudsen, H & Taylor, A Boletus L.: Fr. I: Knudsen, H. & Vesterholt, J.(eds.). Funga Nordica. Agaricoid, boletoid, clavarioid, cyphelloid and gastroid genera. Copenhagen: Nordsvamp: Knutsson, T Åtgärdsprogram för svampar i kalkrika ädellövbärande fodermarker Rapport Naturvårdsverket. Knutsson, T. & Fritz, Ö Svampar i kalkrika ädellövmarker på Öland: Inventeringar av djävulssopp, sötdoftande spindling och blomspindling Länsstyrelsen i Kalmar län. Meddelande nr 2014:04. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 23

26 Bestämningsnyckel till kraftiga soppar med orange eller rödaktiga pormynningar: Neoboletus, Suillellus, Rubroboletus och Imperator 1. Fot utan nätmönster 2 Fot med nätmönster 3 2. Fot med tätt sittande röda prickar på gul bakgrund, fotbasen ej mörkare än resten av foten Neoboletus luridiformis (blodsopp) Fot slät eller med glest sittande orangeröda prickar, gulaktig till brungul överst, kontrasterande mot den vinröda fotbasen Suillellus queletii (flamsopp) 3. Hatt övervägande brun, gråbrun, gulbrun, olivbrun eller vinröd. Starkt amyloid reaktion med Melzers reagens i fotbasen 4 Hatt med övervägande vita, ljust gråa, ockragula, rosa eller röda färger; utan eller med svag amyloid reaktion i fotbasen 5 4. Hatt brun, gråbrun, gulbrun eller olivbrun. Fot gul till orange med grovt nätmönster. Sporer ellipsoida, Q= 2,1-2,4 Suillellus luridus (eldsopp) Hatt med vinröda nyanser. Fot med rödaktigt nätmönster upptill, övergående till tätt sittande röda prickar nedtill. Sporer smalt ellipsoida, Q= 2,6-2,8; ej med säkerhet funnen i Skandinavien Suillellus mendax 5. Hattytan blåsvart vid beröring, kött kraftigt blånande Imperator rhodopurpureus (purpursopp) Hattytan oförändrad vid beröring, kött svagt blånande 6 6. Kött utpräglat gult i foten. Fot cylindrisk med ganska grovt rött nätmönster kontrasterande mot den gula bakgrunden. Blånar i hattköttet men knappast alls i foten Rubroboletus rhodoxanthus (rosensopp) Kött vitaktigt till ljust gult. Fot cylindrisk eller oftare med uppsvälld fotbas eller bredast på mitten, med finmaskigt nätmönster Hatt filtartad, vit till gråvit hos unga exemplar, men snart med rosa till brunrosa färger. Fot cylindrisk, med något utvidgad fotbas eller bredast på mitten. Lukt kryddaktig påminnande om libbsticka eller buljongtärning, speciellt tydligt vid intorkning. Rubroboletus legaliae (falsk djävulssopp) Hatt vit till gråaktig, ibland svagt rosa i kanten. Fot ofta starkt utvidgad mot basen. Lukt hos unga exemplar svag, senare obehaglig påminnande om rutten kål eller ammoniak. Rubroboletus satanas (djävulssopp) Marques, G.M., Pinto C.C. & Muñoz, J.A S4P4. DNA barcoding Mediterranean Boletales. I: ECBOL 2, 2010 International Year of Biodiversity,.2 Conference of the European Consortium for the Barcode of Life, 2 4 June 2010, Braga, Portugal, Book of Abstracts: 74 [ files/ecbol2%20-%20book%20of%20abstracts.pdf]. Mikšik, M Rare and protected species of Boletes of the Czech Republic. Field Mycology 13(1): Nilsson, S. & Persson, O Svampar i naturen 1. Wahlström & Widstrand. Stockholm. Nuhn, M.E., Binder, M., Taylor, A.F.S., Halling, R.E. & Hibbett, D.S Phylogenetic overview of the Boletineae. Fungal Mycology 117(7): SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

27 Petersen, J. H Svampeatlas. Bestemmelseshjul rørhatte [ dk/svampecirkler/roerhatte.jpg]. Singer, R The Agaricales in the modern taxonomy. 4th ed. Koeltz Scientific Books, Koenigstein. Taylor, A. & Eberhardt, U Släktet Xerocomus i Sverige. Svensk Mykologisk Tidskrift 27(3): Vellinga, EC. & Kuyper, T.W Mycolegium: New Mushroom Genera: Horn of Plenty or Deluge? Fungi 8(4): Vellinga, E.C., Kuyper, T.W., Ammirati, J., Desjardin, D.E., Halling, R.E., Justo, A., Læssøe, T., Lebel, T., Lodge, D.J., Matheny, P.B., Methven, A.S., Moreau, P-A., Mueller, G.M., Noordeloos, M.E., Nuytinck, J., Ovrebo, C.L. & Verbeken, A Six simple guidelines for introducing new genera of fungi. IMA Fungus 6(2): [ ingentaconnect.com/contentone/ima/imafung/2015/ / /art00008]. Vesterholt, J. & Holm, M Store rørhatte med røde rørmundinger. Svampe 45: Vizzini, A., Simonini, G., Ercole, E. & Voyron, S Boletus mendax, a new species of Boletus sect. Luridi from Italy and insights on the B. luridus complex. Mycological Progress 13: Vizzini, A "Nomenclatural novelties. Index Fungorum 233. Wu, G., Feng, B., Xu, J., Zhu, X.T., Li, Y.C., Zeng, N.K., Hosen, M.I. & Yang, Z.L Molecular phylogenetic analyses redefine seven clades and reveal 22 new generic lineages in the fungal family Boletaceae. Fungal Diversity 69: Zhao, K., Wu, G. & Yang, Z.L A new genus, Rubroboletus, to accommodate Boletus sinicus and its allies. Phytotaxa 188(2): Östberg, H Åtgärdsplan för lokala ansvarsarter i Kristiansstads kommun. Kristiansstads kommun. [ upload/naturvatten/dokument/rapport_ansvarsarter_atgardsprogram.pdf]. Mattias Andersson Eva Lagerwalls väg Uppsala Egenföretagare och konsult inom läkemedelsutveckling, kemi och mykologi. Sedan 2000 ordförande i Stockholms svampvänner och tidigare styrelseledamot i SMF. mattias@ssv1879.se Tommy Knutsson Nedra Västerstad Mörbylånga Tommy Knutsson är biolog och bor på södra Öland. Han är ledamot i ArtDatabankens expertkommitte för svampar och sedan många år en drivande kraft bakom en pågående inventering av Ölands svampar. tommy.tok.knutsson@gmail.com Michael Krikorev c/o Enqvist Ymsenvägen Årsta Michael Krikorev arbetar som mykolog på ArtDatabanken, SLU i Uppsala. Är ledamot i styrelsen för Sveriges Mykologiska Förening och driver hemsidan Svampguiden.com. Familj, svampar, fotografering och kunskapsspridning är stora intressen. krikorev@gmail.com SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 25

28 Studier i släktet Mycena - 2 Mycena floridula en färgvariant av Mycena flavoalba (gulvit hätta) Arne Aronsen & Ellen Larsson Svensk Mykologisk Tidskrift 37 (3): ABSTRACT Studies in Mycena 2. Mycena floridula a colour form of Mycena flavoalba. Based on morphological and molecular data the well-known but illegimate name Mycena floridula is suggested to be a synonym and a mere colour form of Mycena flavoalba. The morphological concept of the white form of M. flavoalba is shown to comprise two phylogenetic species. Species descriptions, line drawings of micro-characters and colour photos of habitus are provided. Inledning Här i Norden har Mycena floridula länge varit känd som en ganska sällsynt art. Med sina vackert rosa färger placerar den sig mellan sina närstående släktingar M. adonis (rönnbärshätta) och M. flavoalba (gulvit hätta). Den låter sig förhållandevis lätt bestämmas redan i fält. Ändå är det inte så lätt att sätta ord på vad som karaktäriserar arten och flera mykologer har påpekat likheten med M. flavoalba, i synnerhet när det gäller äldre, urblekta exemplar. Några har rätt och slätt behandlat M. floridula som en variant av M. flavoalba (se exempelvis Kühner & Romagnesi 1953). Vad är Mycena floridula? Det är oklart vad Fries (1838) menade med Agaricus floridulus. Maas Geesteranus (1990) betraktade Fries originalbeskrivning som en trolig synonym under Mycena adonis. Han accepterade likväl M. floridula som en egen art så som den tolkats av Kühner (1938). Kühner, å sin sida, kallade arten M. floridula (Fr.) sensu Ricken, non. Bres. och antydde samtidigt att M. mucronata Velen. var en synonym. Mycena floridula är således inte ett giltigt namn och Species fungorum [ listar både M. floridula (Fr.) Quél. och M. floridula (Fr.) P. Karst. som två av många synomymer till Atheniella adonis (Bull.) Redhead, Moncalvo, Vilgalys Desjardin & B.A. Perry (= M. adonis (Bull.) Gray). Som resultat av molekylära studier upprättade Redhead m fl (i Redhead 2012) det nya släktet Atheniella och flyttade de fyra arterna Mycena adonis, M. amabillissima, M. aurantiidisca och M. flavoalba till detta släkte. Det finns goda argument för att upprätta ett eget släkte för dessa arter. Även morfologiskt skiljer gruppen ut sig i det tydligt polyfyletiska släktet Mycena. Bland annat är sporerna inte amyloida, en karaktär som annars är typisk för de flesta arter i släktet Mycena. Vi har trots detta valt att behålla Mycena även för dessa arter i väntan på grundligare DNA-analyser. Mycena floridula är hur som helst inte något giltigt namn, och vi var intresserade av att undersöka om vi kunde finna en lösning på problemet. Beskrivning av Mycena floridula (efter Aronsen 2016; översättn. red) - fig Hatt 5 15 mm i diameter, först halvklotformig, senare konisk till konvex, vanligen något nedtryckt i mitten, slät, knappast eller mycket svagt veckad, genomskinligt strimmig eller ej, hygrofan, som mycket ung korallröd med något blekare kant, senare rosa med vitaktig kant, bleknande till halmgul med en svag rosa nyans och blekare kant. Lameller som når foten, urnupna, 26 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

29 Fig. 1. Mycena floridula. Sverige, Gotland, Fårö, Foto Arne Aronsen. svagt till brett vidväxta, ibland nedlöpande med en mycket kort tand, med tväråsar, gulvita till svagt rosa med blekare egg. Fot x 1 1,5 mm, ihålig, rak, jämntjock, slät, i toppen pruinös, vit till gulvit, sällan med en nyans av hattfärgen, men mycket svagare; fotbas tätt täckt av vita trådar. Lukt och smak ej påfallande. Basidier x 5,5 6 µm, 4-sporiga. Sporer 7 9,5 x 3,5 5 µm, Q = 1,5 2,1, Qmedel = 1,9, kärnformiga till nästan cylindriska, släta, ej amyloida. Cheilocystider x 7 11 µm, blandade med basidier, spol- till flaskformade, släta och enkla, sällan gaffelgrenade i toppen. Pleurocystider identiska. Lamelltrama blir ej vinrött i Melzers reagens. Pileipellishyfer 1,5 4 mm breda, tätt täckta med utväxter av varierande form, några upp till 10 x 5 µm. Hyfer i fothuden 1,5 3,5 µm breda, släta. Caulocystider 7 22 x 5 8 mm, klubbformade, globosa eller subglobosa. Söljor förekommer i alla vävnader. Fig. 2. Mycena floridula. 1. Hatthudshyfer 2. Cheilocystidier 3. Caulocystidier 4. Sporer Skalstreck 20 µm. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 27

30 Det verkar inte vara några mikroskopiska karaktärer som skiljer Mycena floridula från M. flavoalba (fig. 3). Det är den rosa färgen som gör det möjligt att särskilja M. floridula. Men, som flera författare har påpekat, kan äldre exemplar blekna avsevärt och kommer då att lika mycket överensstämma med M. flavoalba (se exempelvis Emmett m fl 2012). Maas Geesteranus (1991) rapporterade emellertid att när urblekta exemplar av M. floridula torkas, återtar de sin ursprungliga färg medan detta inte sker hos torkade exemplar av M. flavoalba. Ludwig (2012) hävdade att M. flavoalba har kortare sporer, men detta kan inte verifieras i vårt material, och inte heller i annan litteratur. De rosa-röda färgerna gör att M. floridula också kan påminna starkt om M. adonis (fig. 4). Maas Geesteranus (1990) uppgav färgen på lameller och hatt som skiljekaraktärer dem emellan. Han hävdade att lamellerna hos M. adonis är delicately pink, turning whitish to white medan de hos M. floridula är bright pinkish red to coral red at their bases, pallescent.. I tillägg anförde han angående hattfärgen hos M. adonis att den har no trace of yellow, nor turning yellowish when fading men för M. floridula turning bright yellow with age. Enligt vår erfarenhet är lamellerna hos M. floridula gulvita till svagt rosa med blekare egg och vi har aldrig sett de lamellfärger som Maas Geesteranus uppger. Normalt har M. adonis 2-sporiga basidier medan de hos M. floridula är 4-sporiga. Dessutom är sporformen en god skiljekaraktär. M. floridula har förhållandevis smala sporer med ett genomsnittligt Q-värde > 1,8. M. adonis har bredare sporer med ett genomsnittligt Q-värde < 1,8. Detta är dock mätt utifran 2-sporiga basidier hos den ena arten och 4-sporiga basidier hos den andra. Även om vi aldrig själva har observerat det, så har 4-sporiga former av M. adonis rapporterats i litteraturen (ex Emmet m fl 2012). Huruvida sporerna från 4-sporiga former av M. adonis är lika breda har vi inte någon information om. Skillnaderna listas i tabell 1. Fig. 3. Mycena flavoalba (gulvit hätta). Norge, Vestfold, Nøtterøy, Torød, Foto Arne Aronsen. 28 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

31 Fig. 4. Mycena adonis (rönnbärshätta). Canada, Newfoundland, Salmonier Nature Park, Foto Arne Aronsen. Tabell 1. Morfologiska karaktärer hos Mycena adonis, M. flavoalba och M. floridula. * 4-sporig form har rapporterats, men är uppenbarligen sällsynt i Europa. Fylogenetisk analys Vi har undersökt nio ITS-sekvenser av Mycena floridula, fem sekvenser av M. flavoalba och fem sekvenser av M. adonis. I den fylogenetiska analysen (fig. 5) kommer alla sekvenser av M. floridula i samma grupp som M. flavoalba och är klart skilda från M. adonis. Mycena floridula kan alltså avvisas som egen art och bör behandlas som en rosa form av M. flavoalba. Sedan tidigare finns namnet M. flavoalba var. floridula (Fr.) Kühner & Romagn., men med den stora variation vi har observerat SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 29

32 Fig. 5. Ett av träden från den fylogenetiska analysen presenterat som ett fylogram där grenlängderna motsvarar antalet genetiska karaktärsförändringar. Bootstrap-värden från den statistiska analysen är markerade på grenarna. Analysen visar att kollekter bestämda till Mycena flavoalba och M. floridula har identiska ITS-sekvenser och bör betraktas som en och samma art. Kollekter bestämda till M. adonis bildar en egen klad med högt supportvärde, skild från M. flavoalba. Tre av kollekterna bestämda till M. flavoalba skiljer ut sig och bildar en egen klad, Mycena sp., vilket antyder att det i gruppen finns ytterligare en art som är genetiskt skild från M. flavoalba och M. adonis. Förkortningar på kollektnumren står för AA=Arne Aronsen, ABN= Alf och Britt Nilsson, EE= Ernest Emmet, EL= Ellen Larsson, KB= Kerstin Bergelin, MK= Michael Krikorev. inom M. floridula, från starkt rosa till nästan helt vita exemplar, tycker vi att det kan vara mer ändamålsenligt att uppfatta den som enbart en form. Tre belägg bestämda till M. flavoalba skiljer ut sig i en egen grupp i analysen, vilket tyder på att morfo-arten omfattar två olika fylogenetiska arter. Om det går att identifiera dessa två morfologiskt, eller om de har olika ekologiska preferenser, är det ännu omöjligt att uttala sig om. Detta får undersökas i framtida studier. Tack Vi vill tacka Ernest Emmett (Skottland) för att han ställt sitt material till vår disposition. Ett stort tack också till Britt Nilsson för översända kollekter av Mycena floridula. Litteratur Aronsen, A The Mycenas of Northern Europe. [ 2016]. Emmett, E., Aronsen, A., Læssøe, T., Elborne, S.A Mycena (Pers.) Roussel. I: Knudsen, H. & Vesterholt, J.: Funga Nordica. Agaricoid, boletoid, clavarioid, cyphelloid and gastroid genera. Nordsvamp Copenhagen. Fries, E Epicrisis systematis mycologici. Uppsaliae. Kühner, R Le genre Mycena (Fries). Encyclopédie Mycologique 10. Paris. Kühner, R. & Romagnesi, H Flore analytique des champignons supérieurs (Agarics, bolets, chanterelles). Paris. 30 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

33 Ludwig, E Pilzkompendium. Band 3. Beschreibungen. Die übrigen Gattungen der Agaricales mit weißem Sporenpulver. Berlin. Maas Geesteranus, RA Conspectus of the Mycenas of the Northern Hemisphere 14. Sections Adonideae, Aciculae, and Oregonenses. Proc. Kon. Ned. Akad. v. Wetensch. 93 (2): Maas Geesteranus, R.A Studies in Mycenas. Additions and Corrections, Part 1. Proc. Kon. Ned. Akad. v. Wetensch. 94 (3): Redhead, S.A Nomenclatural novelties. Index Fungorum 14. [ Arne Aronsen Torødveien 54 N-3135 Torød Norge Arne Aronsen är bosatt på Nøtterøy i Vestfold fylke på västra sidan av Oslofjorden. Han är utbildad filolog och har under större delen av sitt yrkesliv varit gymnasielärare. I mer än 30 år har han ägnat sig åt Mycena och har publicerat en rad artiklar om släktet i både norska och internationella tidskrifter. Han har också beskrivit flera nya arter i släktet. Ellen Larsson Institutionen för biologi och miljövetenskap Göteborgs universitet Box Göteborg Ellen Larsson är ordförande i Sveriges Mykologiska Förening och ansvarig för de mykologiska samlingarna vid Herbarium GB, Institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet. ellen.larsson@bioenv.gu.se araronse@online.no Erhard Ludwig Pilzkompendium Band 4 Bilddel: 280 färgplanscher; alla svampar i naturlig storlek Textdel: ca 900 sidor Erhard Ludwig meddelar att fjärde delen i hans Cortinarius cyanites (rodnande spindling) är en av de arter som behandlas i Erhard Ludwigs Pilzkompendium 4. bokserie Pilzkompendium kommer att vara klar för distribution i februari Innehåll: Galerina (42 taxa), Hebeloma (ca 50 taxa), Inocybe (237 taxa), Cortinarius (inkl. Dermocybe, Leprocybe och Phlegmacium, 200 taxa), Phaeogalera (2 taxa) Bokpresentation Pris: Bilddel 150.-; textdel 85.- Porto tillkommer: Bilddel + textdel: Vid köp av komplett paket med 4 x Bild + 4 x Text blir portot totalt Beställningar till Erhard Ludwig: erhardludwig@gmx.de Fakturan betalas när böckerna erhållits. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 31

34 Svensk Mykologisk Tidskrift 37 (3): Stinksvampar - vackra och oblyga Mikael Jeppson ABSTRACT Stinkhorns beautiful and unashamed. Six species of stinkhorns belonging to the families Clathraceae, Lysuraceae and Phallaceae, occurring in Sweden are presented with descriptions and photos. Only three species (Mutinus caninus, Phallus hadriani and P. impudicus) are considered native in northernmost Europe, whereas Clathrus archeri (from Australia) and Mutinus ravenellii (from North America) have been unintentionally introduced and are continuously expanding their distribution ranges. Lysurus cruciatus is in Fennsoscandia known only from ephemeral occurrences in plantations and greenhouses (Gothenburg, Sweden 1936; Norway 1942; Eckblad 1955, Jørstad 1944, Skottsberg 1936). In agreement with Andersson (1989) and Kreisel (1996, 2001) Phallus impudicus var. togatus (Kalchbr.) Costantin & L.M. Dufour is considered a synonym of the North American Phallus duplicatus Bosc (syn. Dictyophora duplicata (Bosc) E. Fisch.). The sub-veiled form of the common stinkhorn, that in Europe has been repeatedly reported as Dictyophora duplicata or Phallus impudicus var. togatus, is here treated as P. impudicus var. pseudoduplicatus O. Andersson. Inledning Den oblyga stinksvampen (Phallus impudicus) brukar tilldra sig uppmärksamhet genom sin kombination av lukt och utseende. Ytterligare fem stinksvampsarter har rapporterats i landet. Här presenteras dessa i bild och text tillsammans med lite funderingar kring utbredning och spridning. Endast tre arter är inhemska i landet (Mutinus caninus, Phallus hadrianii, P. impudicus liten stinksvamp, dynstinksvamp och stinksvamp). Övriga är sentida inkomlingar. En av dessa (Lysurus cruciatus) verkar ha visat sig en enda gång för ganska exakt 80 år sedan och har därefter aldrig mer synts till, medan två (Clathrus archeribläckfisksvamp och Mutinus ravenelii rödfotad stinksvamp) verkar ha etablerat sig och är stadda i spridning, främst i park- och trädgårdsmiljöer. Stinksvamparna räknas till ordningen Phallales. Molekylära data visar att arterna i Phallales är relativt nära besläktade med jordstjärnorna (Geastrales), violgubben (Gomphales) och fingersvamparna (Ramariales). Phallales utgör en förhållandevis stor artgrupp i den så kallade Gomphoida-Phalloida kladen (Hosaka m fl 2006). Här finns arter som producerar fruktkroppar både epigeiskt (ovan jord) och hypogeiskt (underjordiskt; tryf- flar). De epigeiska arterna har ganska få inhemska representanter i Europa (< 10; Kreisel 2001) men är väl representerade i tropikerna. Flera för oss främmande stinksvampar med ursprung i Nordamerika och Asien har emellertid ofrivilligt introducerats till Europa av människan och flera av dessa har etablerat sig och expanderat kraftigt under det senaste århundradet. Inräknat de i sen tid introducerade arterna förekommer nu ca 20 arter i Europa (Kreisel 2001). Dessa räknas till familjerna Clathraceae, Lysuraceae och Phallaceae (Hosaka m fl 2006). Alla har mer eller mindre kraftigt illaluktande spormassa och har insekter som huvudsakliga spridningsvektorer. Alla arter antas vara nedbrytare av förnarester och ved. Insektsspridning Alla stinksvampar har små, ellipsoida cylindriska, släta, hyalina sporer. Hos mogna fruktkroppar hittar man sporerna i en slemmig, illaluktande, mer eller mindre grönaktig massa, som består av sporer och resterna av de nedbrutna basidierna. Dofttämnen bidrar till att dra till sig insekter (främst flugor), vilka ganska glupskt och snabbt slukar spormassan. Sporerna passerar genom insekternas tarmsystem och återbördas så 32 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

35 till naturen för att ge upphov till nya etableringar (Ingold 1971). Inte bara lukten, utan även fruktkropparnas form och färg torde locka insekter. Flera arter, exempelvis bläckfisksvampen, påminner om färgglada blommor. Morfologi och taxonomi Unga stinksvampar är som unga rundade, äggformade och brukar kallas häxägg. I genomskärning ser man ett omslutande vitaktigt peridium, en invändig, porös struktur som vid mognaden sträcker sig och bildar ett receptaculum, ett skaft, på vars armar eller i vars topp gleban utvecklas. Mellan peridiet och anlaget till receptaklet finns i det outvecklade häxägget ett tjockt gelatinöst skikt. Receptaklet sträcker sig mycket snabbt vid mognaden, spräcker peridiet och exponerar gleban. Vid basen finns resterna av peridiet som en volva. Hos arterna i familjen Clathraceae grenar sig receptaklet strax ovan basen och får antingen spretande armar eller armar vars toppar är sammansatta till en mer eller mindre nätaktig, rundad struktur. Gleban sitter på armarnas insida. Hos familjen Phallales är receptaklet ett enkelt och poröst skaft vars topp täcks av gleban. Hos arterna i släktet Phallus är toppen på receptaklet utvecklad som en klockformad, nätlikt fårad mössa Hos några Phallus-arter finns dessutom en nätlik slöja som hänger ut under mössan, ett indusium. I det närstående släktet Mutinus sitter sporer- Fig. 1. (till vänster) Clathrus ruber (syn. Clathrus cancellatus). Illustration i Michael (1917). Fig. 2. (nedan) Clathrus ruber. Spanien, Barcelona, Maresme, Sant Iscle de Vallalta, Foto Jörgen Jeppson. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 33

36 Fig. 3. Colus hirudinosus. Spanien, Huelva, La Palma de Condado, , leg. M. Jeppson (6186). Foto Jörgen Jeppson. na likaså i receptaklets topp, men utan mössa. Familjen Lysuraceae har fruktkroppar med en enkel fot (som i Phallaceae) men spricker i toppen upp i mer eller mindre spretande fingrar. Denna familj inräknas av bland annat Index fungorum in i Phallaceae. Europeiska och i Europa introducerade arter De inhemska arter vi har i Europa är ganska nära besläktade med varandra och hör i huvudsak hemma i familjen Phallales. I familjen Clathraceae finns två inhemska arter, Clathrus ruber (fig. 1, 2), Colus hirudinosus (fig. 3) men dessa når inte upp till skandinaviska breddgrader. Åtminstone elva arter kan betraktas som sentida inkomlingar i den europeiska fungan och några av dem har etablerat sig och sprider sig, i första hand i människoskapade miljöer (trädgårdar, parker, växthus), men verkar efterhand även kunna uppträda i mera naturliga naturtyper. 34 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

37 Tabell 1. Stinksvampar i familjerna Clathraceae, Lysuraceae och Phallacae som förekommer i Europa (bearbetat efter Kreisel 2001, Pegler m fl 1995, Sarasini 2005). Svamppresentationer Bestämningsnyckel till nordiska stinksvampar 1. Enkelt, ogrenat receptaculum med spormassa i toppen 2 1. Grenat receptaculum med spormassa på insidan av grenarna Clathrus archeri 2. Övre delen av receptaklet uppsplittrat i koniska, korta grenar Lysusrus cruciatus 2. Övre delen av receptaklet ogrenat 3 3. Receptaculum med vita nyanser; övre delen med en klockformad mössa på vilken spormassan sitter 4 3. Receptaculum orange eller rosa; övre delen avsmalnande, utan mössa 5 4. Häxägg/volva med rosa till violetta nyanser; i sand (oftast sanddyner) P. hadriani 4. Häxägg/volva vit; i humusrika miljöer i skog, trädgårdar, undantagsvis i sanddyner P. impudicus 5. Fot gulorange orange; receptaculum med en svag insnörning direkt under spormassan; med sötaktig doft; sporer 5 7 µm långa Mutinus caninus 5. Fot rosa karminröd; receptaculum jämnt avsmalnande ända upp i toppen; illaluktande; sporer 4 5 µm långa Mutinus ravenelii Artpresentationer Clathrus archeri (bläckfisksvamp) fig. 4 6 Syn.: Anthurus archeri Arten är lätt att känna igen med sina utsvängda, röda armar som gör att den påminner om en bläckfisk. Den är inte inhemsk i Europa utan har introducerats från Australien. Det första europeiska fyndet gjordes i Vogeserna i Frankrike ca 1920, det vill säga direkt efter första världskrigets slut. Det sägs att den kan ha införts med amerikanskt krigsmateriel som lagrats i detta område, men detta motsägs av det faktum att arten inte förekommer naturligt i Nordamerika, utan härrör från Australien (Ramsbottom 1953). Enligt senare teorier kan den ha spridits med ull som importerats från Nya Zealand (jmf Ryberg m fl 2001). Hur som helst har den expanderat i Eu- SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 35

38 Fig. 6. Clathrus archeri (bläckfisksvamp). Fynduppgifter i Artportalen (Artfakta). Fig. 4. Clathrus archeri (bläckfisksvamp). Skåne, Ängelholm, Rössjöholm, Foto Susanne Hernqvist. Fig. 5. Clathrus archeri (bläckfisksvamp). Skåne, Ängelholm, Rössjöholm, Foto Susanne Hernqvist. 36 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

39 Lysurus cruciatus fig. 7 9 syn. Anthurus australiensis Denna art påminner lite om den vanliga stinksvampen (Phallus impudicus) men har sin övre del uppsplittrad i korta koniska grenar ( fingrar ). Den har endast påträffats vid ett tillfälle i Sverige, nämligen vid Näset i Västra Frölunda (Göteborg) år 1936 i en morotssäng vid en sommarstuga (Skottsberg 1936). Den bestämdes då till Anthurus australiensis, ett namn som sedermera synonymiserats med det äldre Lysurus cruciatus. Arten förekommer inte naturligt i Europa utan har introducerats från tropikerna. I USA, där den även anses som introducerad i sen tid, går den under namnet lizard s claw stinkhorn. Det första europeiska fyndet gjordes på hästgödsel i Tyskland Den har senare påträffats i Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Portugal, Norge och Sverige, i trädgårdsjord (importerad?) eller i anslutning till stall där hästarna utfodrats med importerat spannmål. Ursprungsbeskrivningen av arten gjordes på en kollekt från Franska Guyana (Sydamerika). Den har inte påträffats i Sverige seropa och, från att ursprungligen ha förekommit i människoskapade miljöer (trädgårdar med importerade växter, fruktträdgårdar etc) verkar den nu ha intagit mer eller mindre naturliga miljöer, gärna i glesa lövskogar i lokalt varma områden med sandig mark. Kreisel (2004) illustrerar dess expansion i Europa med en karta. I Sverige sågs den första gången i Blekinge 2001 (Rydberg m fl 2001) och den har sedermera påträffats i Skåne och Bohuslän (jmf Artportalen). I Artportalen finns ett fynd med frågetecken från Tinnerö eklandskap i Östergötland, men uppgifterna är alltför knapphändiga för att kunna beaktas. Arten är känd från Danmark men är hittills ej funnen i Norge. En närstående art, Clathrus ruber (fig. 1, 2), som troligen är inhemsk i Europa och som förekommer i Medelhavsområdet och med spridda och tillfälliga förekomster i Central- och Västeuropa har ännu inte påträffats i Skandinavien (Dring 1980, Kreisel 2001). Fig. 7. Lysurus cruciatus. Fruktkropp under utveckling. Västergötland, Göteborg, Foto T. Nathorst-Windahl i Skottsberg (1936). Fig. 8. Lysurus cruciatus. Mogen fruktkropp med utspretande fingrar i toppen av receptaklet. Västergötland, Göteborg, Foto T. Nathorst-Windahl i Skottsberg (1936). SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 37

40 Arten är inte funnen i varken Danmark eller Finland. Enligt ArtDatabanken ( artdatabanken.se/) betraktas arten som LC (least concern, dvs livskraftig) i Sverige. Detta får nog anses vara en kraftig överdrift. Fig. 9. Lysurus cruciatus. Fynduppgifter i Norden. Källor: Jörstad (1944) och Skottsberg (1936). dan primärfyndet för 80 år sedan. Ett norskt fynd härrör från ett växthus med tomater på Finnøy i Rogaland i sydvästra Norge 1942 (Jörstad 1944). Mutinus caninus (liten stinksvamp) fig M. caninus är en karaktäristisk, liten stinksvamp med orange fot. Den förekommer främst i ädellövskogar (gärna bokskog). Enstaka fynd har även gjorts i granplanteringar, men då gärna i anslutning till äldre, kvarstående lövträdsstubbar. Utbredningen är nemoral boreonemoral (Andersson 1990). Mest frekvent är arten i Skåne och södra Halland men fynd finns även längs Bohuskusten, i Blekinge, Östergötland, Närke, Södermanland och Uppland. På Artportalen finns ett geografiskt kraftigt avvikande och felbestämt fynd från Resele i Ångermanland. Habitatet uppges vara ruderatmark vilket tyder på att det rör sig om den närstående M. ravenelii, som just Fig. 10. Mutinus caninus (liten stinksvamp). Häxägg i genomskärning. Skåne, Kågeröd, Böketofta, Foto Jan Svensson. 38 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

41 Fig. 12. (nedan) Mutinus caninus (liten stinksvamp). Mogen fruktkropp. Observera den svag insnörningen på receptaklet, i glebans underkant. Skåne, Kågeröd, Böketofta, Foto Jan Svensson. Fig. 11. (ovan) Mutinus caninus (liten stinksvamp). Ung fruktkropp där receptaklet är i färd med att sträcka sig. Gleban är hos mycket unga fruktkroppar omsluten av ett tunt hölje. Skåne, Andrarum, Christinehof, Foto Jan Svensson. Fig. 13. Mutinus caninus (liten stinksvamp). Detaljbild av den mogna gleban och det orangefärgade, porösa receptaklet. Skåne, Mölle, Larås, Foto Susanne Hernqvist. förekommer i människoskapade miljöer. M. ravenelii har för övrigt senare rapporterats på Artportalen från samma lokal av en annan rapportör (med foto, vilket gör bestämningen som M. ravenelii otvetydig). M. caninus är ursprunglig i Europa. Den uppges ha en svag, sötaktig lukt. Den förekommer även i Danmark, södra Finland och södra Norge. Fig. 14. Mutinus caninus (liten stinksvamp). Fynduppgifter i Artportalen (Artfakta). Fyndet i Ångermanland utgörs av en den närstående M. ravenelii. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 39

42 Fig. 15. Mutinus ravenelii (rödfotad stinksvamp). Fruktkroppar i olika utvecklingsstadier. Observera att insnörning i receptaklet under gleban saknas, en karaktär som, förutom receptaklets färg, skiljer den från M. caninus. Norge, Østfold, Fredrikstad. Foto Ingvild Rokseth. Mutinus ravenelii (rosaröd stinksvamp) fig M. ravenelii är en amerikansk art som etablerat sig i Europa och är under expansion. Den skiljer sig från M. caninus genom att ha i huvudsak karminröda nyanser på foten och lukta mycket illa (M. caninus är mera gul orange och luktar svagt, sötaktigt). Den rapporterades första gången i Europa från en platskola i Storbritannien (1888) och har senare påträffats i bland annat Danmark, Finland, Lettland, Nederländerna, Norge, Polen, Tjeckien, Tyskland och Sverige (Kreisel 2001; karta över expansionen i Kreisel 2004). Det första svenska fyndet gjordes i Kramfors, Ångermanland, i slutet av 1970-talet. Den har senare observerats Skåne, Halland, Bohuslän, Västergötland, Värmland, Medelpad, Ångermanland (nyfynd) och Västerbotten. Den förekommer uteslutande i låglänta områden. Dess utbredning skiljer sig väsentligen från dess inhemska släkting M. caninus. I Nordamerika förekommer M. ravenelii i skog medan den i Europa i huvudsak har etablerat sig kulturskapade miljöer (parker, trädgårdar, ruderatmarker). En närstående art är M. elegans, även den med ursprung i Nordamerika. Den har ett rödorange receptaculum som smalnar av långsamt uppåt; den blir oftast större än M. caninus och M. ravenelii och skiljer skiljer Fig. 16. Mutinus ravenelii (rödfotad stinksvamp). Fynduppgifter i Artportalen (Artfakta). 40 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

43 Fig. 18. Phallus hadriani (dynstinksvamp). Mogen fruktkropp. Halland, Halmstad, Västra stranden, Foto Jan Svensson. genom att receptaklets yta inte har öppna porer utan bara är knottrig. Sporerna hos M. elegans är små (3,5 5 µm långa) och överensstämmer således med M. ravenelii. I Europa observerades M. elegans första gången i Italien 1929 och den har nu nått norra Tyskland (jmf Kreisel 2004). Foton finns i Sarasini (2005). Phallus hadriani (dynstinksvamp) fig Dynstinksvampen liknar den vanliga stinksvampen (Phallus impudicus) men har rosa violetta toner på utsidan av häxägget (fig. 17, 21) och förekommer hos oss huvudsakligen i kustnära sanddyner och sandmarker i södra Sverige (Andersson 1950b, Fritz 2016). Ett fynd på södra Öland har gjorts vid en rotvälta på sandig mark i en hedartad skogsbiotop (Södra Lunden, Ottenby; Artportalen). Artens nordligaste fynd är gjort på Fig. 17. Phallus hadriani (dynstinksvamp). Häxägg. Observera den violetta nyansen på peridiet. Halland, Halmstad, Västra stranden, Foto Jan Svensson. Fig. 19. Phallus hadriani (dynstinksvamp). Mogen fruktkropp. Mössans rutnät syns tydligt när flugor ätit av spormassan. Halland, Halmstad, Västra stranden, Foto Jan Svensson. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 41

44 Fig. 20. Phallus hadriani (dynstinksvamp). Serbien, Vojvodina, Deliblatska Peščara, Foto Mikael Jeppson. Fig. 21. Phallus hadriani (dynstinksvamp). Detalj av peridium/volva. Serbien, Vojvodina, Deliblatska Peščara, Foto Mikael Jeppson. människoskapad sandutfyllnad på Huvudskär i Stockholms södra skärgård (Gothnier & Strid 2004). Arten är känd från kusttrakter i Europa men finns också i kontinentala, sandiga biotoper i Central- och Östereuropa och centrala Spanien. Den är inhemsk i Europa. I våra nordiska grannländer är den känd från sanddyner i Danmark och södra Norge. Fig. 22. Phallus hadriani (dynstinksvamp). Fynduppgifter i Artportalen (Artfakta). Phallus impudicus (stinksvamp) fig Stinksvampen beskrevs av Linné i Species plantarum (Linnaeus 1783). Det är en art som är inhemsk i Europa och som huvudsakligen förekommer i skogsmiljöer men som också etablerat sig i parker och trädgårdar. Den är vanlig över hela Europa (även om en del sydeuropeiska fynduppgifter kan vara sammanblandningar med P. hadriani). I Skandinavien är den allmänt förekommande från Skåne upp till gränstrakterna mellan Uppland och Gästrikland ( Limes norrlandicus, motsvarar ungefär ekens naturliga utbredningsområde) men den har dessutom spridda fynd längs Bottenhavskusten upp till Umeå. I de nordiska länderna är den känd från Danmark (allmän), Finland, Island (i trädgård) och Norge (låglänta, ofta kustnära områden upp till Nordland fylke). Den förekommer i både löv- och barrskog och uppges ofta vara associerad med vedrester. Andersson (1950a) rapporterade fynd av den amerikanska arten Dictyophora duplicata (fig. 30) från två lokaler i Skåne. Den beskrevs som snarlik Phallus impudicus, från vilken den skiljde sig genom att Fig. 23. Phallus impudicus (stinksvamp). Häxägg i genomskärning. A. Receptaculum B. Mössa C. Gleba D. Gelatinöst skikt E. Peridium. Skåne, Helsingborg, Välskogen, Foto Jan Svensson. 42 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

45 tidigare beskrivits från Nordamerika av Bosc (1811). P. duplicatus skiljer sig från P. impudicus var. pseudoduplicatus genom att ha en kontstant, hängande slöja och svagt rosafärgad volva. Den antas vara närmast besläktad med dynstinksvampen (P. hadriani; jmf Kreisel 1996). Den är inte inhemsk i Europa men har vid ett par tillfällen påträffats införd i södra Spanien och i Frankrike (Kreisel 2001). Andersson (1989) redogör ingående för skillnader och de båda namnens historia och har flera foton av var. pseudoduplicatus. Buczacki (2012: 447) har en vacker illustration av var. pseudoduplicatus under namnet var. togatus. I tropikerna finns en närstående art, Phallus indusiatus, som har en kraftig utstående/nedhängande nätlik slöja med stora maskor (fig. 31). Fig. 24. Phallus impudicus (stinksvamp). Mogen fruktkropp med gleba som ännu ej upptäckts av flugorna. Halland, Laholm, Osbecks bokskogar, Foto Jan Svensson. ha ett indusium, det vill säga en nätlik slöja som hängde ner under receptaclet. D. duplicata hade tidigare rapporterats från flera länder i Centraleuropa men efterhand har det uppdagats (Andersson 1989, Kreisel 1994) att det faktiskt ingenstans i Europa rörde sig om Dictyophora, utan endast former av P. impudicus, där rudimentära rester av indusiet blivit kvar vid fotens sträckning. Andersson (1989) publicerade en varietet, P. impudicus var. pseudoduplicatus (fig. 29), för denna form, som sedermera har rapporterats från några få svenska lokaler (Andersson 1990, Artportalen, Olsson 2001; fig. 28). Ibland används oriktigt (t ex Buczacki 2012) P. impudicus var. togatus som en äldre synonym till Anderssons var. pseudoduplicatus. Varieteten togatus är baserad på Hymenophallus togatus som beskrevs av Kalchbrenner (1884) på amerikanskt material från Pennsylvania. Hans beskrivning och illustration syftar dock på den verkliga Phallus duplicatus Bosc (= Dictyophora dublicata (Bosc.) E. Fisch.), som redan Fig. 25. Phallus impudicus (stinksvamp). Tvillingfruktkroppar. Observera de vita, hängande slöjorna som hänger nedtill på receptaklet. Dessa utgör ett rudiment av ett indusium, som ibland ses som en oregelbunden hängande slöja hos stinksvampen.västergötland, Tranemo, Torpa stenhus, Foto Susanne Hernqvist. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 43

46 Fig. 26. Phallus impudicus (stinksvamp). Receptaklets övre del, mössan, där insekter är i färd med att äta upp spormassan. Den underliggande, nätlika strukturen på mössans yttersida syns tydligt. Västergötland, Västra Tunhem, Hunneberg, Foto Jörgen Jeppson. Fig. 27. Phallus impudicus (stinksvamp). Fynduppgifter i Artportalen (Artfakta). Fig. 28. Phallus impudicus var. pseudoduplicatus. Fynduppgifter i Artportalen (Artfakta). Fig. 29. (längst till vänster) Phallus impudicus var. pseudoduplicatus (stinksvamp). England, New Forest. Observera det oregelbundna, nätlika indusiet. Efter Ramsbottom (1953) som Dictyophora duplicata. Fig. 30. (till vänster) Phallus duplicatus. USA, Observera det regelbundet finmaskiga indusiet. Efter Coker and Couch (1928) som Dictyophora duplicata. 44 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

47 Fig. 31. Phallus indusiatus. Observera det välutvecklade, regelbundet grovmaskiga indusiet. Sydamerika. Foto Václav Kautman. Avslutning Stinksvamparna har ett fåtal representanter i Sverige och Norden, men ytterligare några av de i Europa introducerade arterna torde kunna dyka upp och på sikt etablera sig hos oss. Kreisel (2006) nämner flera införda stinksvamparter som gynnas av den globala uppvärmningen och som antas expandera ytterligare i Europa. Så vem blir först med att hitta Mutinus elegans hos oss? Tack Jag vill tacka Susanne Hernqvist, Jörgen Jeppson, Ivona Kautmanová, Václav Kautman, Ingvild Rokseth och Jan Svensson för lån av bilder. Litteratur Andersson, O. 1950a. Bidrag till Skånes Flora 44. Tre för landskapet nya gasteromyceter. Botaniska Notiser 1950: Andersson, O. 1950b. Larger fungi on sandy grass heaths and sand dunes in Scandinavia. Botaniska Notiser Suppl. 2(2). Andersson, O Stinksvampen, Phallus impudicus, i Sverige. Svensk Botanisk Tidskrift 83: Andersson, O Stinksvampsläktet Mutinus i Norden. Svensk Botanisk Tidskrift 84: Bosc, M Mémoires sur quelques espèces de champignons des parties méridionales de l Amérique. Magazin der Gesellschaft Naturforschenden Freunde Berlin 5: SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 45

48 Buczacki, S Collins Fungi Guide. Harper- Collins Publishers. London. Coker, W.C. & Couch J.N The Gasteromycetes of the eastern United States and Canada. Reprint 1974, Dover Publications. New York. Dring, D.M. Contributions towards a rational arrangement of the Clathraceae. Reprint from Kew Bulletin 35(1): Eckblad, F.-E The Gasteromycetes of Norway. The Epigaean genera. Nytt Magasin for Botanikk 4: Gothnier, M. & Strid, T Dynstinksvamp funnen i Sörmland den svenska nordgränsen har flyttats. Svensk Botanisk Tidskrift 98(5): Hosaka, K., Bates, S.T., Beever, R.E., Castellano, M.A., Colgan, III. W., Domínguez. L.S., Nouhra, E.R., Geml. J., Giachini, A.J., Simpson, N.B., Spatafora, J.W., Trappe, J.M Molecular phylogenetics of the gomphoidphalloid fungi with the establishment of the new subclass Phallomycetidae and two new orders. Mycologia 98(6): Ingold, C.T Fungal spores their liberation and dispersal. Clarendon Press. Oxford. Jørstad, I Notes on Norwegian fungi 1 3. Blyttia 2: Kalchbrenner, K Új vagy kevsbbé ismert hasgombák. Gasteromycetes novi vel minus cogniti. Ertekezések a Természettudományi Köréböl Magyar Tudományos Akadémia 13 (8): 1 10, Tab. I V. Kreisel, H Europäische und Nordamerikanische Schleierdame nicht identisch! Boletus 18(4): Kreisel, H A preliminary survey of the genus Phallus sensu lato. Czech Mycology 48(4): Kreisel, H Checklist of the gasteral and secotioid Basidiomycetes of Europe, Africa, and the Middle East. Österreichische Zeitschrift für Pilzkunde 10: Kreisel, H Globalisierung der Pilzflora. Verh. Bot. Ver. Berlin Brandenburg 137: Kreisel, H Global warming and mycoflora in the Baltic Region. Acta Mycologica 41(1): Linnaeus, C Species plantarum. Tomus II. Holmiae. Michael, E Führer für Pilzfreunde 3. Ausgabe B. Zwickau. Olsson, U Slöjstinksvamp fynd på Söderåsen. Jordstjärnan22(2): Ramsbottom, J Mushrooms and Toadstools. Collins. London. Ryberg, A., Strid, Å., Örstadius, L Bläckfisksvampen, Clathrus archeri (Berk.) Dring. Fynd i Blekinge. Jordstjärnan 23(3): Sarasini, M Gasteromiceti epigei. A.M.B. Fondazione Centro Studi Micologici. Trento. Skottsberg, C Anthurus australiensis, en för Norden ny Phalloidé. Meddelanden från Göteborgs Botaniska Trädgård XI: , tav Källor på internet Artportalen [ Artfakta [ Mikael Jeppson Lilla Håjumsgatan Trollhättan Mikael Jeppson är redaktör för Svensk Mykologisk Tidskrift och ledamot i styrelsen för Sveriges Mykologiska Förening. jeppson@svampar.se 46 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

49 Svensk Mykologisk Tidskrift 37 (3): Pistagespindling, Cortinarius ionochlorus, funnen i Sverige Ingrid Angelöf, Johan Nitare & Arne Pettersson ABSTRACT Cortinarius ionochlorus Maire is reported as new to Sweden. One fruitbody of this rare termophilic species was found on the island of Gotland, Linde parish, Lindeberget on November 17, This is the most northern record of C. ionochlorus in Europe. The locality is a small hill of reef limestone, with mixed old trees of pine, spruce and oak growing on the plateau of the calcareous rock, with only a thin layer of black calcareous soil (mull). The summer 2016 was extraordinary dry and hot, a fact that might explain its fructification. Lindeberget på Gotland är en mindre inlandsklint bestående av revkalksten som ligger isolerad och reser sig upp i det omgivande flacka jordbrukslandskapet. Här finns rester av två gamla fornborgar och ur botanisk synpunkt är det ett sedan länge välkänt område för ovanliga kärlväxter. På bergets platå, som ligger på 63 meter över havet, växer huvudsakligen en gles hällmarkstallskog med inslag av gammal gran och ek men även andra lövbärande träd och buskar. I samband med en svampinventering, som genomfördes på uppdrag av länsstyrelsen på Gotland, visade det sig att Lindeberget hyste flera anmärkningsvärda svamparter. Vid en efterkontroll den 17 november 2016 gjordes ytterligare ett besök i området av en av oss (Ingrid Angelöf), som då fann en ensam fruktkropp av pistagespindling (Cortinarius ionochlorus). Det sensationella fyndet meddelades Johan Nitare och Arne Pettersson, varpå vi ansåg det värdefullt att tillsammans ge en kort rapport. Pistagespindling är en vacker art bland lökspindlingar (Phlegmacium) som många mykologer drömt om att finna i Sverige. Den har aktivt eftersökts i decennier både på Öland och Gotland, men inte blivit funnen förrän nu. Sommaren 2016 var extremt torr och varm, vilket troligen kan vara en förklaring till att denna värmeälskande art dök upp just denna höst, när det åter blev fuktiga förhållanden. Det märkliga och oväntade var den sena tidpunkten för fyndet, i Svamppresentationer mitten av november, när det åter blev milt efter en kort men mycket kall period med snö och vinterlika förhållanden. Pistagespindling är en lövskogsart som uppges vara knuten till ek, ibland bok (i Sydeuropa ofta stenek, Quercus ilex). Svampen har olivgrön hatt, gul fot och lilafärgade skivor. Den är mycket närstående svartgrön spindling (Cortinarius atrovirens), som växer i mossig kalkbarrskog med gran, och har gula skivor. Vissa författare anser att pistagespindling enbart utgör en underart eller form av svartgrön spindling, men arterna skiljer sig åt vad gäller 1) värdträd och andra ekologiska krav, 2) utbredning och 3) morfologi (lilafärgade skivor). Fig. 1. Pistagespindling (Cortinarius ionochlorus), Gotland, Linde socken, Lindeberget, Foto Ingrid Angelöf. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 47

50 Fig. 2. Pistagespindling (Cortinarius ionochlorus), Gotland, Linde socken, Lindeberget, Foto Ingrid Angelöf. Pistagespindling är en extremt termofil (värmeälskande) art med huvudutbredning i Nordafrika och Medelhavsområdet, medan svartgrön spind-ling är en barrskogsart som är betydligt mind-re värmekrävande och i Mellaneuropa mest förekommer i bergstrakter med silvergran (Abies) och hos oss med gran (Picea abies) i kalkbarrskog (uppgifter om att den även skulle växa med tall är sannolikt felaktiga). Svartgrön spindling har sin svenska utbredning koncentrerad till Gotland där den är en karaktärsart i gammal kalkgranskog. Pistagespindling har uppgivits från flera länder runt Medelhavet, där den lokalt kan uppträda frekvent. I resten av Europa är den mycket sällsynt med bara enstaka fynd gjorda på nordliga utpostlokaler i exempelvis Slovakien, Tjeckien och södra Tyskland. Fynddata Gotland: Linde, Lindeberget, hällmarksskog på revkalksten med tunn svart kalkrik mulljord i skyddat läge på krönet av mindre höjdrygg inte långt från den västra fornborgen, , leg. Ingrid Angelöf (GB). Johan Nitare Skolgatan 23A Huskvarna johan.nitare@skogsstyrelsen.se Arne Pettersson Järnvägsgatan Visby p.arne.pettersson@telia.com Ingrid Angelöf Gerums Mickelbys Hemse gerum.redovisning@gotlandica.se 48 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

51 Svensk Mykologisk Tidskrift 37 (3): Vem bryr sig om bombmurklor? Naturvård Kerstin Varenius ABSTRACT Who cares about Sarcosoma globosum? My PhD project is concerning forestry and fungi and last summer I got interested in how fungi are handled in Swedish environmental law and practice. I interviewed eight persons with different expertise and perspectives in the topic. In this article I aim to make a summary of these laws and the ideology I perceive as the underlying ideas for the laws. Fungi provide us with goods known as ecosystem services, which is why we value fungi as a natural resource. Environmental laws should be a way to weight the society's interest in ecosystem services and conservation of species and the interest of the private landowner in getting money for their timber. Currently there is a conflict regarding how the laws regulating forestry and species conservation should be interpreted. It seems we need to reach a common interpretation of the current laws and there is a need for a landscape perspective when prioritizing between different interests. En skogsägare i Värmland fick i våras avslag på sin ansökan om dispens från artskyddsförordningen av länsstyrelsen eftersom den hotade svamparten bombmurkla (som är nationellt och globalt rödlistad) finns i skogen där han anmält att han skulle avverka. Skogsägaren fick inte rätt till någon ersättning för att han inte kunde avverka sin skog och överklagade därför till mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Överklagandet avslogs av mark- och miljödomstolen (se mål i Vänersborgs tingsrätt för mer detaljer) och ärendet är nu överklagat till Markoch miljööverdomstolen som gett prövningstillstånd. I skrivande stund är det ännu oklart vad som kommer hända i fallet men det ska bli väldigt intressant att följa. Själv doktorerar jag på frågor kring skogsbruk och svampar och förra sommaren blev jag intresserad av hur svampar behandlas i lagstiftning så väl som i tolkningar och tillämpningar av den. Jag intervjuade därför åtta personer med olika erfarenheter i de här frågorna från politiken, forskningen, myndigheter, skogsföretag och miljörörelsen. Att sammanfatta vad som sades är inte helt enkelt eftersom åsikter och perspektiv skiftade mycket från person till person och därför bör jag vara tydlig med att det jag nu skriver inte representerar var och en av de tillfrågades åsikter utan är mina egna reflektioner efter de här samtalen. Något jag slogs av var dock hur mycket känslor och åsikter det råder om de lagar som finns för att skydda hotade arter som bombmurklan och inte minst om hur dessa lagar ska tolkas. Som jag ser det finns det tre viktiga komponenter för att förstå fallet med bombmurklorna; hur svampar skyddas av svensk lagstiftning, hur dessa lagar tolkas och praktiseras samt vilken ideologisk grund lagarna bygger på. Om vi börjar i ideologin - varför skyddar vi hotade svampar? Vad är svamparna egentligen bra för? Nu för tiden blir begreppet ekosystemtjänster mer och mer populärt. Ekosystemtjänster betyder produkter eller funktioner i ekosystem som vi människor värdesätter, alltså tjänster som naturen gör oss. Det är ett vitt begrepp som för svampar kan handla om allt från kolinlagring i marken till den känslomässiga glädjen någon får ut av att plocka svamp. Den intressekonflikt jag tycker mig se i fallet med bombmurklorna är alltså mellan markägarens intresse att bruka sin SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 49

52 Naturvård Fig. 1. Bombmurkla (Sarcosoma globosum) en av våra fridlysta svampar. Foto Helena Björnström. skog och det statliga naturvårdsintresset företrätt av länsstyrelsen i Värmland. Alltså handlar det om vilka ekosystemtjänster man anser är viktigast och om vilket lagligt skydd dessa ekosystemtjänster har. Lagstiftningen bör ju vara ett sätt att väga dessa intressen mot varandra och avgöra vad som bör prioriteras utifrån samhällets perspektiv. Efter mina samtal förra sommaren fick jag dock intrycket av att de två regelverken Skogsvårdslagen och Artskyddsförordningen sprungit ur och i viss mån representerar dessa olika perspektiv. Därför blir de också svåra att kombinera. Så vad säger lagstiftningen om skydd av svampar? Skogsvårdslagen anger att naturvårdshänsyn inte avsevärt får försvåra pågående markanvändning, vilket i den praktiska tillämpningen innebär att hänsynen inte får överskrida 10 % av skogens värde. Om man har identifierat känsliga miljöer (till exempel för att man hittat ovanliga svampar där) och vill att en större del av området än 10 % skyddas från avverkning kan man förbjuda avverkning med stöd av miljöbalken eller bilda naturreservat, också med stöd av miljöbalken, och då har markägaren rätt till ersättning. Artskyddsförordningen, som är en tillämpning av EU:s art- och habitatdirektiv, utgår istället från en lista på arter som ska skyddas och anger att alla arter som anses behöva skydd ska få det, alltså oavsett hur stor del av området som behöver sparas. Enligt artskyddsförordningen behöver dock markägaren inte ersättas för den hänsyn som görs. Det var just utifrån artskyddsförordningen som Länsstyrelsen i Värmland gav skogsägaren avverkningsförbud genom avslag på dispensansökan och eftersom markägaren då inte fick rätt till ersättning uppstod en konflikt. Om vi tittar lite närmare på skyddade svamparter i artskyddsförordningen så är de för övrigt inte särskilt väl representerade; endast fem arter (bombmurkla, igelkottstaggsvamp, doftticka, saffransticka och storporig brandticka) finns med. Det kan jämföras med kärlväxter som omfattar 275 arter eller fåglar som omfattar samtliga Sveriges 250 fågelarter. Att så få svampar finns listade beror förmodligen på att svampar först helt nyligen uppmärksammats inom naturvården 50 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

53 Naturvård Fig. 2. Förutom bombmurklan är följande svampar fridlysta i Sverige: A. saffransticka (Aurantioporus croceus). B. igelkottstaggsvamp (Hericium erinaceus). C. nordlig anisticka (Haploporus odorus). D. storporig brandticka (Pycnoporellus alboluteus). Foton A: Klas Jaederfeldt, B: Sigvard Svensson, C: Alf Pallin, D: Sebastian Kirppu. för alla de ekosystemtjänster de bidrar med, vilket i sin tur säkert delvis beror på att det fram tills nyligen varit svårt att övervaka och studera svampar då många arter endast syns ovan jord en kort period och under speciella förhållanden. Den konflikt som uppstod i Värmland är egentligen inte ny. Det har länge diskuterats hur skogsvårdslagen, miljöbalken och artskyddsförordningen ska tolkas och det finns bristande kunskap om hur de förhåller sig till varandra. Den här osäkerheten kan ju dels leda till att arter som bör skyddas inte får skydd, att de som avverkar skogen inte vet vad som gäller och att markägare känner sig orättvist behandlade av myndigheterna. Jag anser att vi behöver nå en gemensam tolkning så att det blir tydligt för alla, så väl de som brukar skogen som de som värnar om skydd av hotade arter, vad som gäller. Många av dem jag talade med lyfte också fram behovet av ett landskapsperspektiv. Om vi kunde göra prioriteringar mellan olika värden så att olika värden gavs olika prioritet i olika skogar kanske fler skulle uppleva att deras intressen tillgodosågs. Dessutom tror jag utifrån mitt perspektiv dels att vi forskare behöver delta mer i diskussionerna kring lagstiftningen och att lagstiftarna behöver efterfråga information om den kunskap som finns så att vi kan få en lagstiftning som beaktar alla de ekosystemtjänster som svampar utför. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 51

54 Naturvård De jag intervjuade var: Maria Forsberg lektor i miljörätt vid juridiska institutionen, Uppsala universitet samt vid Centrum för biologisk mångfald, Sveriges Lantbruksuniversitet Börje Petterson Ekolog, Bergvik Skog Christina Wedén Forskare vid Uppsala universitet med fokus på tryfflar, medlem av Uppsala svampförening och företagare med inriktning mot tryffel Jan-Olof Tedebrand Fd politiker för Miljöpartiet Johan Nitare Ekolog, Skogsstyrelsen Malin Sahlin Sakkunnig skog, Naturskyddsföreningen Maria Forslund Biolog med ansvar för åtgärdsprogram för hotade arter, Länsstyrelsen i Uppsala Mora Aronsson Koordinator för biologisk mångfald, Artdatabanken Redaktionen tackar Helena Björnström, Klas Jaederfeldt, Sebastian Kirppu, Alf Pallin och Sigvard Svensson för att ha bidragit med foton av fridlysta svampar. Kerstin Varenius kerstin.varenius@slu.se Bokpresentation Arne Aronsen & Thomas Læssøe The genus Mycena s.l. Fungi of Northern Europe vol. 5. Inbunden, 373 sidor. Kerstin Varenius är doktorand vid institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi på SLU. Hennes doktorandprojekt handlar om skogsbruk, svampar och ekosystemtjänster. Arne Aronsens och Thomas Læssøes bok om Mycena (hättor) har sett dagens ljus. Den har kommit ut i den danska bokserien Fungi of Northern Europe och är volym 5, efter Hygrocybe (hagvaxskivlingar), Lactarius (riskor), Hebeloma (fränskivlingar) och Tricholoma (musseroner). Mycenaboken omfattar beskrivningar, foton och teckningar av mikroskopiska karaktärer av 113 arter. Boken kan köpas via Svampetryk (Foreningen till svampekundskabens Fremme, och kostar DKR för icke medlemmar i den danska föreningen. 52 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

55 Svensk Mykologisk Tidskrift 37 (3): Några glimtar från SMF:s Mykologivecka september 2016 i Borghamn Karin Grape, Ingrid Högberg, Magnus Källberg & Britt Persson Mykologivecka ABSTRACT Some short notes from the annual field week of the Swedish Mycological Society 2016 are given. The summer and autumn of 2016 was very dry in the province of Östergötland, where the event took place. Despite of that, many fungi (660 taxa) were recorded in the national species database Artportalen [ Inledning Så var det då dags för mykologivecka i Östergötland, anordnad av Linköpings svampklubb. Senaste gången i Östergötland var 1983 i Sätravallen, lite söder om Linköping. Tio år senare, 1993, stod Östergötland med Mats Elfström vid rodret som arrangör av Fungi Lapponici 93 med förläggning i Storuman. Men det är en annan historia. Arbetsgruppen för mykologiveckan 2016 var Monica Andersson, Maj Thulin och Björn Ström, som jobbat med förberedelserna under lång tid. Mikael Hagström hade tagit fram kartor och grundtexten till (den fyrtiosjusidiga) exkursionsguiden varpå arbetsgruppen bestämt lokaler, anpassat texten och åkt runt och rekat. Själv kom jag in mot slutet i min roll som föreningens kassör och blev slutligen utsedd att hålla ordning på svamputställningen. Sextiotalet deltagare hade anmält sig till veckan. Kursledare var Mikael Jeppson och Michael Krikorev. Tre personer, Björn Larsson, Diana Miscevic och Mattias Sonemar, var engagerade för att se till att alla fynduppgifter matades in i Artportalen allteftersom svamparna blivit artbestämda. Veckans förläggningsort var Borghamn alldeles vid Ombergs norra ände (fig. 1). Borghamns Vandrarhem & Konferens stod för utomordentligt god och riklig mat, husrum och lokaler för svampstudier, mikroskopering och genomgångar. Svamputställningen var placerad utomhus i ett partytält, som placerats så skuggigt och vindskyddat som möjligt (fig. 2). Ytterligare ett par redovisningar från veckan presenteras nedan av Ingrid Högberg, Karin Grape och Britt Persson. Fig. 1. Solnedgång över Vättern från vandrarhemmet i Borghamn. Foto Magnus Källberg. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 53

56 Mykologivecka Fig. 2. Utställningstältet. Foto Magnus Källberg. Resultat Den torra och varma sommaren och hösten hade verkligen inte varit till fördel för svamptillgången, men det kunde i slutet av veckan, när det mesta matats in i Artportalen, ändå konstateras ett tämligen stort antal arter, 660 taxa, varav 81 rödlistade och 68 nya för Östergötland, varav 12 rödlistade. Sammanlagt rapporterades 2820 fynduppgifter till Artportalen. Rutiner Vid utflykterna var en person utsedd att anteckna vanliga arter som man var överens om och som inte behövde en ingående undersökning. Dessa arter kunde sedan läggas ut direkt på utställningen utan att passera kursledarnas ögon och signatur. Fynduppgiften kom in i Artportalen via anteckningslistan. Detta förfarande minskade trycket på kursledarna, registratorerna och den utställningsansvarige, men minskade förmodligen antalet utställda vanliga arter, vilket kunde vara till nackdel för de deltagare som kom från andra delar av landet och kanske inte alltid var förtrogna med en del arter som är vanliga i Östergötland. Svampar som behövde noggrannare undersökning lades efter bestämning på tallrikar med ifylld fyndetikett, kollades av kursledarna eller annan specialist och kunde efter godkännande registreras i Artportalen. Först därefter hamnade de på utställningen i tältet (fig. 3). På kvällarna presenterades fyra till fem lokaler för deltagarna att välja bland. Första kvällen hade naturfotografen Lennart Gustavsson engagerats för att prata och visa bilder på främst fågellivet vid Tåkern, den välkända fågelsjön alldeles nära Omberg. Jag skriver lite kort nedan om de exkursioner, som jag själv deltog i. Fig. 3. Svamputställningen som den såg ut på torsdag eftermiddag. Foto Magnus Källberg. 54 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

57 Mykologivecka Fig. 4. Cystolepiota adulterina (flockig puderskivling) Östergötland, Kärna sn, Kärna mosse, Foto Michael Krikorev. Exkursioner Tisdag 13 september Alla grupper åkte till olika lokaler på Omberg och återvände med många fynd. Jag åkte till Storpissans naturreservat i sluttningen ner mot Vättern. Det är en urskogsliknande barrskog med mycket döda träd och stundom svårframkomligt. Dagens fynd kom från Storpissan och var en jättetråding (Inocybe fibrosa) med få svenska fynd. Senare i veckan bestämde skinnspecialisten Gunilla Hederås ett vitt skinn från Storpissan till alpskinn (Conohypha albocremea). Det blev också dagens fynd, om än några dagar efter själva fyndet. Alpskinn hittades i Storpissan i slutet av 1800-talet, sedan återfanns det hundra år senare och så nu igen, Alla de tre fynden var alltså från Storpissan och visar på att svampar kan finnas på samma plats under mycket lång tid. Onsdag 14 september Vi åkte främst till lokaler i närheten av Motala. Min färd ställdes dock mot Mjölby och Skogssjöområdets naturreservat där Mikael Hagström rekognoscerat de bästa områdena för dagens exkursion. Området är präglat av istiden, med branta sandiga åsar och dödisgropar. Men där fanns det liksom i Storpissan ganska gott om svamp, taggsvampar, spindelskivlingar och annat. Några fynd var lakritsmusseron (Tricholoma apium), persiljespindling (Cortinarius sulfurinus) och dropptaggsvamp (Hydnellum ferrugineum). Radio Östergötland uppmärksammade mykologiveckan och reportern Titti Elm följde oss i skogen under någon timmes tid och sände direkt i programmet Förmiddag i P4 Östergötland, som man kan lyssna på i efterhand på nätet [sverigesradio.se]. Torsdag 15 september Utflykterna gick alla till olika lokaler i Linköpings närhet. Jag valde Kärna mosse med både löv- och barrskog. De finaste fynden kom nog från lövskogspartiet med bland annat flockig och violettfotad puderskivling (Cystolepiota adulterina; fig. 4 och C. bucknalli) och SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 55

58 Mykologivecka Fig. 5. Cortinarius odorifer (anisspindling). Foto Michael Krikorev. den imponerande håriga jordstjärnan (Geastrum melanocephalum). I barrskogen hittade vi bland annat fina exemplar av anisspindling (Cortinarius odorifer; fig. 5). samma dag. Andra grupper åkte till fuktigare skogar, bland annat Trolleflod, nära gränsen till Närke och hade med sig åtskilligt fler svampfynd hem till Borghamn. Fredag 16 september Jag valde att åka till Västra Hargs lövskogar (fig. 6), men det var torrt i skogen och få svampar hittades, men så många plattickor (Ganoderma lipsiense) har jag nog aldrig skådat förr på en och Lördag 17 september Sista utflyktsdagen, lördagen, gick till några lokaler som redan besökts tidigare och en hemlig lokal väster om Väderstad, som man inte visste så mycket om. Jag valde att åka till Ull- Fig. 6. Från vänster Lill Eilertsen, Lars Inge Hedlund och Gunilla Ångström Balla vid en fallen ek i Västra Hargs lövskogar. Foto Magnus Källberg. 56 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

59 Mykologivecka Fig. 7. Kremlorna på utställningen för allmänheten. Foto Magnus Källberg. stämmaskogens naturreservat strax söder om Linköping, som är en av våra favoritlokaler i Linköpings svampklubb med mestadels fuktig granskog och partier med bland annat alkärr. Den ovanliga gräddtickan (Perenniporia subacida) förevisades för dem som ville se denna, för Östergötland ovanliga art. Svamputställning för allmänheten Svamputställningen arrangerades om på lördagskvällen för att bli mer anpassad för allmänheten, som var inbjudna till söndag förmiddag. Gunilla Ångström Balla och Jan Olsson stod för detta arbete och bjöd dryga tjugotalet besökare på en utställning med 137 svamparter (fig. 7). Naturmorgon Naturmorgon i radions P1 hade tipsats om Mykologiveckan och ringde upp på lördagsmorgonen och pratade med Mikael Jeppson och tryffelmatten Anne Molia, som letat underjordiska svampar med hjälp av sin tryffelhund Lello (fig. 8). Programmet finns att lyssna till på nätet [sverigesradio.se], cirka 10 minuter från programmets start. Fig. 8. Tryffelhunden Lello blev allas favorit. Från vänster matte Anne Molia, Jan-Åke Lönqvist och Björn Ström. Foto Magnus Källberg. Magnus Källberg Tränggatan Linköping Magnus har varit engagerad i Linköpings svampklubb i olika roller nästan sedan starten 1984 och var tidig med att presentera klubben på nätet [svampklubben.org]. Han har även varit kassör för SMF under några år och är idag ledamot av SMF:s valberedning. Han är mest intresserad av lite större marksvampar, särskilt riskor. magnus@kaellberg.se SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 57

60 Mykologivecka Borghamn Det var en fantastisk plats som Linköpings svampklubb inbjöd oss till, Borghamn, precis vid Vätterns strand, norr om Omberg. Maj Thulin, Monica Andersson, Magnus Källberg och Björn Ström hade inkvarterat oss i historiska lokaler med hänförande utsikt över Vättern, inte att förglömma de sköna baden framåt eftermiddagen tack vare härligt sommarväder. Vi befann oss på historisk mark. Redan på 1100-talet byggde cisterciensermunkar Alvastra kloster med kalksten från Borghamn. Även till Vadstena kloster, Visingsborg, Karlsborgs fästning med flera byggnadsverk togs kalksten härifrån. I början av 1800-talet påbörjades bygget av Göta Kanal och då hämtades kalksten från Borghamn till kanalbygget. Arbetsstyrkan var då uppe i 600 man under Baltzar von Platens ledning tog Karlsborgs regemente över stenbrytningen i Borghamn och då uppfördes nuvarande byggnader. Vi fick bo i bland annat Översten, Kommendanten, förläggningar, som sedan användes av lanthushållsskolan Ur det vackra exkursionskompendiet valde vi den fridfulla bokskogen vid Strand inklusive ädellövskog vid Alvastra parkeringsplats. Redan tre meter från parkeringen stod gruppen med näsan i marken och studerade eldsoppar (Suillellus luridus; fig. 9). En diskussion uppstod om den röda skiljelinjen ovanför porskiktet var ett tillförlitligt artkännetecken, tillsammans med rött ådernät på foten och röda pormynningar. Stora bokar och fina almträd var något som förvånade oss från Skåne. Mikael Jeppson blev också lycklig när pilfotsspindling (Cortinarius caesiocortinatus; fig. 10) och den sällsynta Cortinarius vesterholtii (fig. 11) dök upp i samma dike. Därefter blev det tryffelhunden Lellos (vit lagotto) tur att börja arbeta (fig. 12). När den orange linan kopplades på honom var det slut med allt kos. Området som gällde var en ädellövskog ovanför parkeringen. Lövlagret får inte vara för tjockt och det måste ha passerat djur på platsen om det skall finnas någon tryffel. Här i lövskogen nosade han upp svart hjorttryffel (Elaphomyces anthracinus), som har en stark doft av en riktigt gammal källare. Lello hittade också en större brun hjorttryffel, en vitlöksdoftande art som är nära besläktad med marmorerad hjorttryffel (Elaphomyces muricatus), men som ännu inte är beskriven. Lellos ägare Anne blev överlycklig när han nosade upp ytterligare två olika arter, som fick tas med hem för bestämning. Vid Alvastra klosterruin åt vi en väl tilltagen lunch, Fig. 9. Suillellus luridus (eldsopp). Foto Michael Krikorev. 58 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

61 Mykologivecka Fig. 10. Cortinarius caesiocortinatus (pilfotsspindling). Östergötland, V. Tollstad, Omberg, Alvastra, Foto Michael Krikorev. som smakade utmärkt. På eftermiddagen drog vi oss ner till Ellen Keys drömhus från Huset användes som gästhem för kvinnor från stan som behövde komma ut på landet. Ellen Key var en mycket praktisk kvinna. När inköpen skulle göras nere i Hästholmen bad hon om kalvbräss, som hon stoppade i en ficka i kjolfållen. Då fick hon båda händerna fria och hennes hund följde med hem utan koppel. Fig. 11. Cortinarius vesterholtii. Östergötland, V. Tollstad, Omberg, Alvastra, Foto Michael Krikorev. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 59

62 Mykologivecka Fig. 12. Tryffelhunden Lello och matte Anne Molia i bokskogen vid Alvastra. Foto Mikael Jeppson. Redan första kvällen fick vi en bildvisning över Tåkern med omnejd, som inspirerade oss att besöka Natur rum, en arkitektonisk upplevelse. I Borghamn fanns Magnus Källberg, som hade ansvar för att alla svampar kom ut i visningstältet, rätt etiketterade. Det vackra vädret gjorde svamplokalerna extremt torra, men trots det hittades under de första tre dagarna 491 arter. Själva fick vi också tillfälle att besöka det vackra eklandskapet vid Sturefors och barrskogen vid Stora Boda. Dessutom hann vi plocka korgen full med rödgul trumpetsvamp vid Kärna mosse. Veckan gav en intressant inblick i en del av Östergötlands många naturtyper - mossiga smålandsskogar, mörka bergslagstrakter, skånska bokskogar och herrgårdslandskap som i Sörmland. Vi tackar för en angenäm och väl organiserad mykologivecka. Karin Grape Älgskyttevägen Huddinge karin.grapes@hotmail.com Britt Persson Egnahemsvägen Mörarp brittobengt@telia.com Exkursion till Tåkern 14 september 2016 När vi fick veta vilka alternativ vi hade den andra exkursionsdagen var Tåkern ett självklart val för mig, eftersom jag också är intresserad av fåglar. Vi blev omkring tio personer i gruppen och Kjell Antonsson var ledare. Han var en ny bekantskap för oss och ledde oss till olika områden och antecknade noggrant de arter vi identifierade. Kjell berättade att han är entomolog och arbetar vid Länsstyrelsen Östergötland. Han är även guide vid Naturum Tåkern. Först åkte vi till Svälinge och gick ner mot beteshagarna vid Tåkern. I skogen fångade en stor häxring av rodnande fjällskivling (Chlorophyllum rachodes; fig. 13) vår uppmärksamhet. Den blev flitigt fotograferad. Totalt hittade vi ca 12 arter på denna lokal. Vi åkte vidare och vårt andra stopp var vid Källsta hopabete. Där gick vi först mot strandängarna och sedan in i skogen. Vi gjorde fynd av eldsopp (Suillellus luridus), rotsopp (Caloboletus radicans), den vackra svarta taggsvampen (Phellodon niger) med flera arter. En liggande björk med många exemplar av klibbticka (Fomitopsis pinicola), fnöskticka (Fomes fomentarius) och björkticka (Piptoporus betulinus) fångade vår uppmärksamhet. Totalt noterade vi omkring 24 arter här. När det närmade sig lunch föreslog Kjell att vi skulle äta den ute i trädgården vid ett torp, som han och hans fru äger. Vi satt bland växter från olika världsdelar bland annat en mäktig gunnera och andra 60 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

63 Mykologivecka Fig. 13. Chlorophyllum rachodes (rodnande fjällskivling) Östergötland, Herrestad sn, Svälinge, Foto Michael Krikorev. Fig. 14. Cortinarius osmophorus Östergötland, Motala sn, Sjöbo-Knäppa, En sällsynt spindelskivling med en tydlig doft av citrusblommor. Tidigare känd från Skåne, Bohuslän och Öland. Foto Michael Krikorev. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 61

64 Mykologivecka storbladiga växter. I trädgården fanns självklart många arter som lockade till sig insekter och det var ett ständigt surrande omkring oss. Kjell brukar visa trädgården för olika grupper och vi fick en kort guidning av den innan vi gick till Dags mosse. Där gjorde vi dagens flesta fynd av svamp, omkring 26 arter. Slutligen åkte vi fyra kvarvarande med Kjell till Naturum Tåkern. Där finns byggnader med unik arkitektur. Fasaden är helt täckt med vass. Invändigt är väggar och golv klädda med furu. Kjell guidade oss. I en monter fanns små snidade fåglar i trä och det var alla arter som observerats vid Tåkern. Utanför byggnaden gjordes det enda svampfyndet här, en svarteggad skölding (Pluteus atromarginatus). Vi fick uppleva en inspirerande svampdag vid Tåkern som kompletterades med växter, insekter och fåglar tack vare Kjells kunskaper. Ingrid Högberg Fig. 15. Hygrophorus discoxanthus (mörknande vaxskivling). En vanlig art under bok (Fagus sylvatica) på Omberg. Östergötland, V. Tollstad, Bokskogen, Strand, Foto Mikael Jeppson. 62 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

65 Mykologivecka Fig. 16. Echinoderma hystrix (mörk spärrfjällskivling). Östergötland, Kärna sn, Kärna mosse, Foto Michael Krikorev. Fig. 18. Inocybe fibrosa (jättetråding). Östergötland, V. Tollstad, Omberg, Storpissan, SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 63

66 Mykologivecka Fig. 17.Conohypha albocremea (alpskinn). Östergötland, V. Tollstad, Omberg, Storpissan, , Foto Michael Krikorev. Fig. 19. Rimbachia arachnoidea. Östergötland, V. Harg, på mossa, Foto Michael Krikorev. Fig. 20. Gruppbild på deltagarna i 2016-års Mykologivecka. Foto Michael Krikorev. 64 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

67 Svensk Mykologisk Tidskrift 37 (3): Svamp och bovete "stir-fry" Recept Elle Nikishkova Efter ett litet uppehåll fortsätter vi med svamprecept på temat rysk svampmat! Denna gång vill jag slå ett slag för smakkombinationen svamp och rostat bovete. Bovete är ett vanligt förekommande inslag i den ryska matlagningen. Man skulle kunna säga att bovetet serveras lika frekvent som ris, pasta eller potatis i Sverige, till kött, grönsaker och inte minst med svamp. Namnet till trots är bovete inget vete och heller inget sädesslag. Växten är nära släkt med rabarber och ängsyra, är glutenfri, innehåller mineraler, essentiella aminosyror och har en fyllig och nötig smak som passar utmärkt tillsammans med våra goda och umamirika svampar. Och på tal om umami; som vi redan vet, får vissa svampar förhöjd smak efter torkning. Detta beror på att en del av proteinerna i svampen bryts ner vid torkning och får aromförstärkande effekter. Därför använder jag torkad Karl Johan tillsammans med torkad kungschampinjon i denna bovete stir-fry, som innehåller väldigt få ingredienser, är enkel att laga och blir otroligt god och smakrik! En viktig parentes i samband med val av bovete: inhandla rostat bovete (av märket Sevan) som nu för tiden finns på hyllorna i välsorterade butiker. Det rostade bovetet är brunt till färgen till skillnad från orostat bovete som är beige grönt. Kokt orostat bovete blir kletigt vid kokning och har inte samma nötiga smak. Funkar i gröt men inte i denna rätt. Som framgår av bilderna lagades denna rätt utomhus på muurikka men det går lika bra att laga detta inomhus. Till 4 portioner Ingredienser 4dl rostat bovete 8dl vatten 1-2dl valfri torkad svamp 1 stor lök 1dl hackad dill och persilja salt och peppar olja till stekning Tillagning Blötlägg svampen i god tid så att den hinner mjukna. Skölj bovetet och koka som ris i saltat vatten. Använd gärna det vatten som svampen har blötlagts i. När vattnet och bovetet har kokat upp, sänk temperaturen och låt sjuda i ca 15 minuter. Bovetet ska inte koka sönder, det ska bli mjukt men hålla ihop. SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 65

68 Recept Medan bovetet sjuder, hacka löken och stek den i olja tills den har fått färg. Krama ur den blötlagda svampen och lägg i stekpannan tillsammans med löken. Stek i ytterligare någon minut. När bovetet och kokt, tillsätt det i stekpannan och stek ihop det med löken och svampen. Smaka av med salt och peppar och tillsätt sist de färska örterna. Klart att serveras! Elle Nikishkova Elle driver eget på olika fronter. Dels ett arbetsintegrerande socialt företag, Permakultur Uppsala, där man arbetar med ekologisk stadsodling, permakultur och grön rehabilitering. Sen jobbar hon med outdoor cooking och svamp i den egna firman EllesUtemat. 66 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

69 Svensk Mykologisk Tidskrift 37 (3): Svampvänner i österled Resor Gunilla Kärrfelt ABSTRACT Report from a mycological foray in Estonia. Den 21 september 2016 tog ett dussin av Stockholms Svampvänner båten för att under fyra dagar gästa Eesti mükoloogiaühing, Estlands mykologiska förening, som med ett 20-tal medlemmar var ute på sin årliga fältövning. Vi rörde oss på halvön Pakri några mil öster om Tallin, där den gamla svenskstaden Paldiski gav en dyster aning om hur en ubåtsbas kunde gestalta sig under sovjettiden. Man hade valt lokalerna med stor variation. Vid en av exkursionerna kröp vi omkring i mossiga kustförsvarsruiner. Det fanns, för en mellansvensk, ovanligt mycket ädellövträd både i förvildade parker och i skog, som bitvis var slyig men gudskelov utan stickiga buskar. Vi besökte även snustorra tallskogar och ett intressant betat område. Resans enda lilla regnskur kom när vi stod under stora granar och tittade på Geastrum fimbriatum (fransad jordstjärna), som det var gott om litet överallt. Den estniska svampfloran föreföll snarlik vår egen. Det var roligt att se de unga estniska mykologerna flockas kring sin nestor Vello Liiv, när fina fynd examinerades. Till exempel hittade Kruskantarell (Pseudocraterellus undulatus) Vello Liiv och Inga-Lill Franzén med en av många stora, vackra spindelskivlingar. vi Pseudocraterellus undulatus (kruskantarell), Polyporus badius (stor tratticka), Polyporus tuberaster (stenticka), Suillus viscidus (grå lärksopp), Limacella guttata (droppklibbskivling), Lepista glaucocana (blek blåmusseron), Melanophyllum haematospermum (granatskivling), Cystolepiota adulterina (flockig puderskivling), Cortinarius olidus (kornspindling), Cortinarius praestans (jättespindling), Cortinarius odorifer (anisspindling), Cortinarius cupreorufus (kopparspindling) och Lycoperdon echinatum (igelkottröksvamp). Tack vare att vår Aime Must talar flytande estniska blev språket inte något problem. Allmän munterhet väckte undertecknads försök att göra sig förstådd på engelska. Då hon bad den trevlige värden på Pedase Guesthouse om en wifikod, fick hon i stället en flaska gott vitt vin! SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016) 67

70 Resor På en av lokalerna hittade vi stora mängder av vinriska (Lactarius sanguifluus). Författaren med ett exemplar av jättespindelskivling (Cortinarius praestans). Anisspindelskivling (Cortinarius odorifer). Gunilla Kärrfelt Norrtullsgatan Stockholm 68 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 37: 3 (2016)

71 Styrelse Ellen Larsson ordförande Kullingsbergsvägen 12, ALINGSÅS Elisabet Ottosson vice ordförande Kill Persson kassör Mastens väg 18, GULLBRANDSTORP Jeanette Södermark sekreterare Duvvägen 10, TIMRÅ Mikael Jeppson Lilla Håjumsgatan 4, TROLLHÄTTAN Michael Krikorev c/o Eneqvist Ymsenvägen 13, ÅRSTA Johan Nitare Skolgatan 23A, Huskvarna Henrik Sundberg Evolutionsbiologiskt centrum, Norbyvägen 18 D, UPPSALA Maj Thulin Björkdalsgatan 15, LJUNGSBRO Revisorer Inga-Lill Franzén Hallandsgatan 24, STOCKHOLM Lars-Göran Hellsten Havsörnsgatan 7, 6 tr 1503, JÖNKÖPING lg.hellsten@yahoo.se Carina Jutbo suppleant Tallvägen 9A, SUNDSVALL carina.jutbo@miun.se Monica Svensson suppleant Östergatan 1A, BOLLNÄS , Valberedning Jan Nilsson sammankallande Smeberg 2, BULLAREN janne@smeberg.se Mattias Andersson Eva Lagerwalls väg 22, UPPSALA mattias@ssv1879.se Magnus Källberg Tränggatan 5, LINKÖPING magnus@kaellberg.se Svamp under mikroskopet SMF har äntligen fått färdig handboken om svampmikroskopering, Det är en revidering/uppföljning till den tidigare handboken som sålts av SMF. Finns klar för leverans före jul. Köp den i vår web-shop Pris endast 150:-

72 Svensk Mykologisk Tidskrift Volym 37 nummer INNEHÅLL Andersson, Mattias, Knutsson, Tommy, Krikorev, Michael: Djävulssopp, falsk djävulssopp och deras djävulskt lika dubbelgångare - röda relikter i släktena Rubroboletus och Imperator funna i Skandinavien The species of the genera Rubroboletus and Imperator in Scandinavia...12 Angelöf, Ingrid, Nitare, Johan, Pettersson, Arne: Pistagespindling, Cortinarius ionochlorus funnen i Sverige Cortinarius ionochlorus is reported as new to Sweden...47 Aronsen, Arne, Larsson, Ellen: Studier i släktet Mycena - 2. Mycena floridula - en färgvariant av Mycena flavoalba (gulvit hätta) Studies in Mycena - 2. Mycena floridula - a colour form of Mycena flavoalba...26 Björck, Patrick: Stjärnhovstryffel (Choiromyces venosus) Pig truffle (Choiromyces venosus) in Sweden...2 Grape, Karin, Högberg, Ingrid, Källberg, Magnus, Persson, Britt, : Några glimtar från SMF:s Mykologivecka september 2016 i Borghamn Reports from the annual field week of the Swedish Mycological Society Jeppson, Mikael: Stinksvampar - vackra och oblyga Stinkhorns - beautiful and unashamed...32 Kärrfelt, Gunilla: Svampvänner i österled Report from a mycological foray in Estonia...67 Nikishkova, Elle: Svamp och bovete stir-fry Mushroom and buckwheat stir-fry...65 Varenius, Kerstin: Vem bryr sig om bombmurklor? Who cares about Sarcosoma globosum?...49 Imperator rhodopurpureus (purpursopp, syn Boletus rhodopurpureus). Akvarell av Erhard Ludwig. Tryck: Munk Reklam, Munkedal december 2016 Repro: Munk Reklam, Munkedal Omslag: Artic Gloss 250g Inlaga: Artic Silk 115g