Förslag till bedömningsgrunder för att fastställa om en fastighetsägare är avgiftsskyldig för dricksvatten och spillvattenförsörjning

Transkript

1 SKELLEFTEÅ KOMMUN PROTOKOLLSUTDRAG 10 Tekniska nämnden Dnr Förslag till bedömningsgrunder för att fastställa om en fastighetsägare är avgiftsskyldig för dricksvatten och spillvattenförsörjning Sammanfattning Det finns ett behov av att tydliggöra när en fastighetsägare är avgiftsskyldig för kommunalt dricksvatten och spillvatten. Fastighetsägarens egen uppfattning om behovet av en allmän VA-lösning tillmäts inte någon självständig betydelse. Objektiva bedömningsgrunder gäller. Det krävs i princip att fem förutsättningar, enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV), ska vara uppfyllda för att avgiftsskyldighet för dricksvatten och spillvattenförsörjning ska uppstå för fastighetsägaren: 1. Fastigheten ska finnas inom verksamhetsområdet för den allmänna va-anläggningen 2. Fastigheten ska ha behov av anordningar för vatten och/eller avlopp 3. Fastighetens behov ska inte bättre kunna tillgodoses på annat sätt 4. Huvudmannen ska ha dragit fram ledningar fram till förbindelsepunkten och ordnat med övriga behövliga anordningar så att den allmänna anläggningen är i funktion 5. Huvudmannen ska ha informerat fastighetsägaren om förbindelsepunktens läge, så att det är möjligt för fastighetsägaren att ansluta sina anordningar (dvs. vainstallationen inom fastigheten) till den allmänna anläggningen. Tekniska kontoret önskar tydliggöra bedömningsgrunderna avseende punkterna 2 och 3, för när det kan anses att en fastighetsägares egna VA-lösningar kan accepteras och där avgiftsskyldighet inte ska utgå. Sammanfattningsvis ska fastigheten (fastighetsägaren) uppfylla följande krav för att slippa avgiftsskyldighet vad gäller anslutning av dricksvatten: - vattenförsörjningen ska ske genom en befintlig lösning - vattenförsörjningen ska vara varaktig och juridiskt säkerställd - vattenförsörjningen ska ha tillräcklig kapacitet - vattenkvalitén ska vara tillräckligt bra Vad gäller anslutning av spillvatten bedöms kommunal spillvattenhantering i varje enskilt fall vara den bästa lösningen. Här är rättspraxis entydig. Det framgår mer utförligt enligt beslutsunderlaget bilaga 1. Detta är ett elektroniskt protokollsutdrag. Bestyrkta protokollsutdrag kan fås hos respektive nämnd.

2 SKELLEFTEÅ KOMMUN PROTOKOLLSUTDRAG 11 Tekniska nämnden Arbetsmaterial och riktlinjer till dessa förtydligande av bedömningsgrunder, är i enlighet med den sammanställning som Sveriges Kommuner och Landsting, Avdelningen för Juridik, Germund Persson har gjort, Tekniska nämndens beslut Godkänna förtydligade bedömningsgrunder enligt bilaga 1, Beslutsunderlag Tjänsteskrivelse Bilaga 1: Bedömningsgrunder för att fastställa om en fastighetsägare är avgiftsskyldig för dricksvatten och spillvattenförsörjning, Bilaga 2: Avgiftsskyldighet för renvattenförsörjning, utarbetat av Sveriges Kommuner och Landsting, Avd. för Juridik, Germund Persson, Sänt till: TK, vatten- och avfallsavdelningen: Stefan Johansson, Carina Castehav TK, administrativa avdelningen Detta är ett elektroniskt protokollsutdrag. Bestyrkta protokollsutdrag kan fås hos respektive nämnd.

3 Bilaga 1 Direkttelefon Referens Mobil: Tekniska kontoret Vatten- och avfallsavdelningen Carina Castehav BILAGA Bedömningsgrunder för att fastställa om en fastighetsägare är avgiftsskyldig för dricksvatten och spillvattenförsörjning Enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV) är fastighetsägare och vissa andra användare (bl.a. tomträttshavare) avgiftsskyldiga till va-huvudmannen under vissa förutsättningar. Rättsförhållandet mellan va-huvudmannen och fastighetsägarna kräver inte att det tecknas avtal/abonnemang, utan avgiftsskyldigheten inträder under vissa i lagen angivna förutsättningar vare sig fastighetsägaren vill det eller ej. Bebyggda bostadsfastigheter vare sig det handlar om fritidshus eller hus för permanentboende anses ha behov av anordningar för både vatten och avlopp. Fastighetsägarens egen uppfattning om behovet spelar ingen roll behovet ska bedömas på objektiva grunder och med hänsyn till fastighetens användningsmöjligheter på sikt, enligt regeringens proposition 2005/06:78, Allmänna vattentjänster, s Det krävs i princip att fem förutsättningar, enligt LAV, ska vara uppfyllda för att avgiftsskyldighet ska uppstå för fastighetsägaren: 1. Fastigheten ska finnas inom verksamhetsområdet för den allmänna va-anläggningen 2. Fastigheten ska ha behov av anordningar för vatten och/eller avlopp 3. Fastighetens behov ska inte bättre kunna tillgodoses på annat sätt 4. Huvudmannen ska ha dragit fram ledningar fram till förbindelsepunkten och ordnat med övriga behövliga anordningar så att den allmänna anläggningen är i funktion 5. Huvudmannen ska ha informerat fastighetsägaren om förbindelsepunktens läge, så att det är möjligt för fastighetsägaren att ansluta sina anordningar (dvs. va-installationen inom fastigheten) till den allmänna anläggningen. Vad gäller förutsättningarna enligt punkt 1 samt 4-5 behövs inte något förtydligande i dagsläget. För förutsättningar enligt punkt 2-3 finns dock behov av förtydligade bedömningsgrunder. Det är fastighetsägaren, som för att undgå avgiftsskyldighet måste kunna bevisa att behovet kan tillgodoses bättre på annat sätt än genom den allmänna anläggningen. Postadress: Skeppargatan Skellefteå Besöksadress: Skeppargatan 16 Skellefteå Fax: Tel: Organisationsnummer: Internet: E-post: carina.castehav@skelleftea.se Dokumentnamn: Bilaga 1- beslut till kriterier om en fastighetsägare är avgiftsskyldig - StJ Sida

4 SKELLEFTEÅ KOMMUN För att fastighetsägaren ska slippa avgiftsskyldighet ska samtliga nedan angivna kriterier uppfyllas: 1. För att anses som ett bättre alternativ än den allmänna va-anläggningen, måste fastighetsägaren kunna bevisa att denna kan försörjas genom en redan befintlig enskild lösning. När det gäller spillvattenavlopp anses det genom rättsliga prövningar inte finnas bättre sätt att tillgodogöra sig tjänsten än genom den allmänna spillvattenlösningen. Fastighetsägaren har då avgiftsskyldighet. Frågan om faktisk anslutningsskyldighet hanteras därefter av den lokala tillsynsmyndigheten. Särskilt beslut (TN 2009: 202) hanterar eventuell ekonomisk reglering av onyttigbliven privat avloppsanläggning. 2. Det är inte nödvändigt att det enskilda alternativet utgörs av en vattenbrunn på den egna fastigheten. För att komma ifråga som godtagbart alternativ krävs att vattenförsörjningen är varaktigt och juridiskt säkerställd för fastighetens behov. En vattentäkt kan vara gemensam för en eller flera fastigheter, belägen på en annan fastighet. Vattentäkten måste då vara säkrad genom en befintligt servitutsrätt eller genom att fastigheten redan ingår i en gemensamhetsanläggning med ansvar för vattenförsörjningen (nytecknande medges inte). Andra alternativ, t.ex. genom mera lösa avtal, räcker inte till för att undgå avgiftsskyldighet. Om en avtalslösning dessutom bara tagit sikte på att ordna s.k. sommarvatten, räcker detta inte för att undgå avgiftsskyldighet. 3. Fastighetsägaren eller gemensamhetsanläggningen måste kunna redovisa, via en objektiv bedömning, att den enskilda brunnen har tillräcklig kapacitet för att försörja fastigheten/fastigheternas behov på längre sikt. Detta kan ske genom protokoll från provpumpning. Utredningen sker på fastighetsägarens bekostnad. 4. Fastighetsägaren måste kunna visa att det enskilda vattnet är tjänligt enligt de kvalitetskrav som berörda myndigheter ställer vid varje tidpunkt. Detta görs genom att lämna in analysrapport från ett vattenprov uttaget i den enskilda brunnen. Analysen bekostas av fastighetsägaren. Vilka krav som ställs beror bland annat på brunnens användningsområde, hur många personer som försörjs av brunnen etc. Kraven kan komma att förändras över tid. Ovanstående bedömningsgrunder är utarbetade i enlighet med den sammanställning som Sveriges Kommuner och Landsting, Avdelningen för Juridik, Germund Persson har gjort, daterad Dokumentnamn: Bilaga 1- beslut till kriterier om en fastighetsägare är avgiftsskyldig - StJ Sida 2(2)

5 Avdelningen för Juridik Germund Persson Tfn direkt Skellefteå kommun Tekniska kontoret Vatten- och avfallsavdelningen Att, Carina Castehav SKELLEFTEÅ Avgiftsskyldighet för renvattenförsörjning Enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV) är fastighetsägare och vissa andra användare (bl.a. tomträttshavare) avgiftsskyldiga till va-huvudmannen under vissa förutsättningar. Rättsförhållandet mellan va-huvudmannen och fastighetsägarna kräver inte att det tecknas avtal/abonnemang, utan avgiftsskyldigheten inträder under vissa i lagen angivna förutsättningar vare sig fastighetsägaren vill det eller ej. Man brukar därför säga att LAV är en i huvudsak offentligrättslig lagstiftning. Den grundläggande bestämmelsen finns i 24 LAV som har följande lydelse: En fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän va-anläggning, om fastigheten 1. finns inom va-anläggningens verksamhetsområdet, och 2. med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt. För att avgiftsskyldighet ska inträda krävs dessutom att huvudmannen ordnat de ledningar och andra anordningar som behövs fram till den s.k. förbindelsepunkten och informerat fastighetsägaren om förbindelsepunktens läge (se och 25 LAV). Det krävs alltså i princip att fem förutsättningar är uppfyllda för att avgiftsskyldighet ska uppstå för fastighetsägaren: 1. Fastigheten ska finnas inom verksamhetsområdet för den allmänna va-anläggningen 2. Fastigheten ska ha behov av anordningar för vatten och/eller avlopp 3. Fastighetens behov ska inte bättre kunna tillgodoses på annat sätt 4. Huvudmannen ska ha dragit fram ledningar fram till förbindelsepunkten och ordnat med övriga behövliga anordningar så att den allmänna anläggningen är i funktion 5. Huvudmannen ska ha informerat fastighetsägaren om förbindelsepunktens läge, så att det är möjligt för fastighetsägaren att ansluta sina anordningar (dvs. vainstallationen inom fastigheten) till den allmänna anläggningen. Sveriges Kommuner och Landsting Post: Stockholm, Besök: Hornsgatan 20 Tfn: växel , Fax: info@skl.se Org nr:

6 (9) Som framgår krävs för avgiftsskyldighet varken att fastighetsägaren har begärt anslutning eller tecknat något abonnemangsavtal och heller inte att fastighetens anordningar rent fysiskt anslutits till den allmänna anläggningen. Om berörda fastigheter ligger inom verksamhetsområdet för den allmänna vaanläggningen och huvudmannen dragit fram ledningar för vatten och avlopp till fastigheterna, upprättat förbindelsepunkter och informerat fastighetsägarna om förbindelsepunktens läge, är tre av kriterierna för avgiftsskyldiga. Det som återstår att pröva är då fastighetens behov av anordningar för vatten och/eller avlopp och framförallt hur detta behov bäst kan tillgodoses. I förarbetena till LAV uttalar regeringen följande om detta (regeringens proposition 2005/06:78, Allmänna vattentjänster, s 79 och 142): Det är visserligen huvudmannen som måste visa att fastigheten faktiskt har behov av vattentjänsterna. Om det finns ett sådant behov måste fastighetsägaren, för att undgå avgiftsskyldighet, kunna bevisa att detta behov med större fördel kan tillgodoses på något annat sätt än genom den allmänna anläggningen. Enbart det förhållandet att huvudmannen har byggt ut den allmänna va-anläggningen i ett område medför inte automatiskt att fastigheterna där kan avgiftsdebiteras. Avgiftsskyldigheten måste i princip vara motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds. Fastighetsägaren är inte skyldig att betala avgifter för några andra tjänster än sådana som han faktiskt utnyttjar och sådana som fastigheten kan anses behöva vare sig de utnyttjas eller inte. Detta behov skall bedömas på objektiva grunder. Fastighetsägarens egen uppfattning om behovet tillmäts ingen självständig betydelse. Om det kan konstateras ett relevant behov av erbjudna vattentjänster uppkommer frågan om hur behovet tillgodoses med största fördel. Detta avgörs genom en samlad bedömning av rådande omständigheter mot bakgrund av fastighetens användningsmöjligheter på sikt. Trots att det är en individuell prövning måste hänsyn tas till den omgivande bebyggelsen och områdets karaktär i övrigt. Detta har fått en allt större betydelse i rättspraxis. Om förhållandena i bebyggelseområdet i stort behöver en kollektiv lösning av va-frågan, har detta redan i sig ansetts innebära en stark presumtion för att andra lösningar inte heller är bättre i det enskilda fallet. Miljöaspekten är också viktig i det här sammanhanget, men det är inte avgörande vilket system som är mest kretsloppsanpassat. Också andra miljösynpunkter skall beaktas, exempelvis arten och omfattningen av de ingrepp i naturen och boendemiljön som olika lösningar medför. Det är dock i första hand hälsoskyddsskäl som motiverar utbyggnaden av en allmän va-anläggning. Hänsyn skall vidare tas till vad en modern boendestandard kan anses kräva och till rena bekvämlighetssynpunkter, va-lösningarnas varaktighet och hållbarhet, betydelsen av möjliga framtida förändringar i fastighetens användning och ägarförhållanden, samt de rent tekniska och ekonomiska förhållandena. (s. 79) Genom att det redan av lagtexten framgår att fastighetens behov grundas på skyddet för människors hälsa och miljön, minskas risken att läsaren ges det felaktiga intrycket att det skulle vara fråga om en faktisk anslutningsskyldighet som skall prövas mot behovet i det enskilda fallet. I praxis anses hälsooch miljöskäl från objektiva utgångspunkter tala för att fastigheten har behov av anläggningen och att fastighetsägaren därför skall bidra till att täcka kostnaderna för anläggningen. (s. 142)

7 (9) Bebyggda bostadsfastigheter vare sig det handlar om fritidshus eller hus för permanentboende anses ha behov av anordningar för både vatten och avlopp. Det är värt att upprepa det som sägs i förarbetena på den här punkten: fastighetsägarens egen uppfattning om behovet spelar ingen roll behovet ska bedömas på objektiva grunder och med hänsyn till fastighetens användningsmöjligheter på sikt. I sammanhanget kan nämnas att behovet för obebyggda fastigheter inom detaljplan, ska bedömas som om fastigheten vore bebyggd i enlighet med planen (se 24 tredje stycket LAV). Det som sägs i förarbetena om att huvudmannen måste kunna visa att fastigheten har behov av anordningar för vatten och/eller avlopp, kan således klaras mycket enkelt genom att huvudmannen hänvisar till att det är fråga om en bebyggd bostadsfastighet (eller att det är fråga om en fastighet inom detaljplan med rätt att uppföra bostadshus). Den fråga som kan vara mera svårbedömd, är det femte kriteriet för avgiftsskyldighet, nämligen om behovet kan tillgodoses bättre på annat sätt än genom den allmänna anläggningen. Som framgår av förarbetena till LAV ligger bevisbördan här på fastighetsägaren, som för att undgå avgiftsskyldighet måste kunna bevisa att behovet kan tillgodoses bättre på annat sätt än genom den allmänna anläggningen. Att så är fallet framgår också av en fast rättspraxis (i den juridiska litteraturen brukar hänvisas till rättsfallen R 1964 ref. 11 och Va-nämndens beslut BVa 13/75; se vidare nedan). Som framgår av ovanstående redovisning är bl.a. följande faktorer viktiga vid denna bedömning: - Fastighetens användningssätt och belägenhet (bedömningen ska ske med bortseende från fastighetsägarens särskilda uppfattning av fastighetens användning den ska alltså ske på objektiva grunder). - Hälsoskyddsaspekterna (dvs. sanitära och hygieniska aspekter, vartill även räknas risken för brist på fullgott vatten) - Vad en modern boendestandard kan anses kräva och rena bekvämlighetssynpunkter - Fastighetens användningsmöjligheter på sikt samt möjliga framtida förändringar i fastighetens användning och ägarförhållanden - Va-lösningarnas varaktighet och hållbarhet - Förhållandena i bebyggelseområdet i stort (dvs. den omgivande bebyggelsen och områdets karaktär i övrigt och den samlade riskbilden inom området) - Miljö- och naturvårdssynpunkter - Tekniska och ekonomiska förhållanden När det gäller spillvattenavlopp kan kort konstateras att man sedan många år varit mycket hård i rättspraxis. Man kan helt enkelt utgå från att ägare av bostadsfastigheter är avgiftsskyldiga för ändamålet spillvattenavlopp. Vi har faktiskt inte sett ett enda rättfall de senaste 30 åren där någon fastighetsägare klarat sig undan avgiftsskyldig-

8 (9) het för detta ändamål. Det har därför viss relevans att tala om tvångsanslutning när det gäller spillvattenavlopp, även om vattentjänstlagen i och för sig inte handlar om den faktiska anslutningsskyldigheten utan bara om avgiftsskyldigheten. Det finns därför ingen anledning att utarbeta några kriterier för ändamålet spillvattenavlopp. Det enda kriteriet som behövs är att här råder avgiftsskyldighet!! När det gäller renvattenförsörjningen är bilden mera komplex. Den vägledning som ges i propositionen är uttalandet att behovet av rent vatten ofta ansetts kunna med större fördel tillgodoses genom fastighetens egen vattenbrunn när brunnen har ett godtagbart vatten i tillräcklig mängd. I lagkommentaren (Qviström Vattentjänstlagen, en handbok, s ) kompletteras detta uttalande med konstaterandet att en kostnadsjämförelse i sådana fall kan få fördelsbedömningen att väga över till det enskilda alternativet. Närmare besked om hur bedömningen kan eller bör göras ges dock inte. Hur ska man t.ex. vikta en något sämre vattenkvalitet i förhållande till en bättre men dyrare lösning? Och vilken bevisning krävs mera konkret kring de olika lösningarna framförallt när det gäller fastighetsägarens bevisbörda om alternativa lösningar? Att lagkommentaren inte ger närmare besked i de här frågorna, beror troligen till dels på att det inte går att dra några enkla slutsatser av rättspraxis i de här frågorna. Varje situation är i någon mån unik. Trots detta går det att skönja vissa linjer i rättspraxis. En genomgång av ett stort antal Va-nämndsavgöranden, med tonvikten på de sista 30 årens avgöranden, som behandlar frågan om avgiftsskyldighet för renvatten föranleder nedanstående slutsatser. För att anses som ett bättre alternativ än den allmänna anläggningen, måste det i praktiken handla om befintliga enskilda lösningar. Fastighetsägare som försökt undkomma avgiftsskyldighet genom att hänvisa till möjliga nya lösningar (dvs. hypotetiska lösningar), t.ex. genom anläggande av en ny brunn, vare sig grävd eller djupborrad, har regelmässigt ådömts avgiftsskyldighet (se bl.a. Va-nämndens beslut BVA 22/79, refererat som Avgöranden i va-mål del 2, 9A:10). Det är inte nödvändigt att det enskilda alternativet utgörs av en vattenbrunn på den egna fastigheten. För att komma ifråga som godtagbart alternativ krävs dock att vattenförsörjningen är varaktigt och juridiskt säkerställd för fastighetens behov, vilket den kan vara t.ex. genom en servitutsrätt eller genom att fastigheten ingår i en gemensamhetsanläggning med ansvar för vattenförsörjningen, se t.ex. Va-nämndens beslut BVa 21/94 (refererat som Avgöranden i va-mål del 5, 9A:1) där fastighetens behov av vattenförsörjning ansågs tillgodosett genom en med servitutsrätt säkrad vattentäkt en djupborrad brunn på grannfastigheten. Som regel torde andra alternativ, t.ex. genom mera lösliga avtal, inte räcka till för att undgå avgiftsskyldighet. Om en avtalslösning dessutom bara tagit sikte på att ordna s.k. sommarvatten, är det än mer som talar för att det inte är fråga om en sådan varaktig lösning som svarar mot fastighetens objektiva behov på lång sikt (Vattenöverdomstolens dom DTVa 10/96, refererad som Avgöranden i va-mål del 6 9A:1).

9 (9) Som nämnts är det fastighetsägaren som har bevisbördan för att den lösning han eller hon hänvisar till är bättre än anslutning till den allmänna anläggningen. Kommunens inställning i de här frågorna har förstås betydelse i många fall har den tillmätts avgörande betydelse för den bevisning som krävs av fastighetsägaren. Om kommunen godtar fastighetsägarens påstående att den egna brunnen ger ett såväl kvantitativt som kvalitativt sett godtagbart vatten, brukar Va-nämnden utgå från detta vid sin bedömning. Om kommunen istället ifrågasätter brunnens förmåga att ge ett bra vatten av tillräcklig mängd, ankommer det däremot på fastighetsägaren att bevisa att den ger ett fullgott vatten av tillräcklig mängd även på sikt. Va-nämndspraxis som belyser frågan om den utredning som krävs ifråga om enskilda vattenbrunnars kapacitet, är sparsam. Det kan bero på att va-huvudmännen/kommunerna sällan brukar ifrågasätta fastighetsägarnas uppgifter på den punkten. Men om omständigheterna är sådana att det finns anledning att misstänka att vattentillgången inte är tillräcklig (t.ex. genom utredning/inventeringar av kommunens miljönämnd/miljöförvaltning eller andra sakkunniga instanser), behöver va-huvudmannen naturligtvis inte utan vidare godta uppgifter från fastighetsägaren om att vattnet räcker till. Om fastighetsägarens uppgifter ifrågasätts, torde det ankomma på fastighetsägaren att bevisa att den enskilda brunnen trots allt har tillräcklig kapacitet för fastighetens behov objektivt sett, t.ex. genom protokoll från provpumpning (så skedde i Vanämndens beslut BVa 3/99). För bedömningen av vattenkvaliteten krävs i praktiken analys av ett vattenprov uttaget i den enskilda brunnen. I rättsfall där det saknats sådan utredning och kommunen ifrågasatt vattenkvaliteten har fastighetsägaren regelmässigt ansetts avgiftsskyldig för ändamålet renvatten. Detta framgår numera av ett stort antal rättsfall.(se bl.a. Vanämndens beslut BVa 30/95, BVa 119/95 och 47/06). Även om Va-nämndens beslut inte alltid formulerats med stor tydlighet när det gäller de närmare kvalitetskrav som ställts, uppfattar vi rättspraxis så att det är tillräckligt från kvalitetssynpunkt att det enskilda vattnet är tjänligt enligt bedömningsgrunderna för enskilt vatten. Det finns i varje fall flera exempel i praxis där man uppenbarligen accepterat ett enskilt vatten som uppfyller myndighetskraven som tillräckligt bra vid jämförelsen med det kommunala vattnet (även om kraven på allmänt vatten i vissa avseenden är högre). Å andra sidan kan nämnas Va-nämndens beslut BVa 18/91 (refererat som Avgöranden i va-mål del 5 9A:2) där nämnden bl.a. yttrade: I rättspraxis har enskild vattentäkt endast godtagits i de fall då vattnet varit av lika god kvalitet eller bättre än vattnet från den allmänna anläggningen. Som vi ser det är det nog ändå svårt att komma någon vart med att det enskilda vattnet är sämre än det allmänna vattnet om det väl är godkänt som enskilt vatten, om det inte går att peka på några särskilda olägenheter vid nyttjandet, vilket även belyses av diskussionen nedan om vilka närmare krav på vattenkvaliteten som ställts i praxis. Det kan ju också vara så att kostnadsjämförelsen fällt utslaget till det enskilda alternativets fördel i de fall kvalitetsskillnaderna varit marginella.

10 (9) För enskilt vatten gäller liksom för allmänt vatten att det är dagens krav som ska uppfyllas. För dricksvatten från vattenverk och enskilda brunnar eller enskilda dricksvattenanläggningar som i genomsnitt tillhandahåller mindre än 10 kbm dricksvatten per dygn, eller som försörjer färre än 50 personer (såvida inte vattnet tillhandahålls eller används som en del av en kommersiell eller offentlig verksamhet) gäller numera Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2003:17) om försiktighetsmått för dricksvatten. Är det fråga om t.ex. föreningsvatten där fler än 50 personer försörjs, så är det istället Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) om dricksvatten, omtryck (LIVSFS 2005:10), som gäller. I rättspraxis tycks avgiftsskyldighet ha ansetts föreligga i de fall vattenkvaliteten i den enskilda brunnen bedömts otjänligt eller bedömts tjänligt med anmärkning, så länge anmärkningen inte varit helt bagatellartad i sammanhanget. Förekomst av E-coli eller koliforma bakterier, höga nitrathalter, problem med järn och/eller mangan, höga kopparhalter eller hög andel aggressiva kolsyror har således i olika avgöranden gjort att det enskilda vattnet inte bedömts bättre än anslutning till den allmänna vattenanläggningen. Mycket mjukt vatten eller lågt ph, där gränsvärde för enskilt vatten saknas, har däremot inte lett till samma slutsats. Kemisk anmärkning avseende radonhalt dock inte så hög att uppvärmning eller vispning krävts har heller inte i sig hindrat att slutsatsen att det enskilda alternativet vid en kostnadsjämförelse bedömts bättre. Som framgått kan kostnadsjämförelsen i gränsfall vara av betydelse. I Va-nämndens beslut (refererat som BVa 8/84, refererat som Avgöranden i va-mål del 3, 9A:2)) beaktades en även med tanke på dåvarande penningnivå förhållandevis låg anslutningsavgift (3 300 kr) när konstaterade problem med vattenkvaliteten avsåg höga nitrathalter. Motsatsvis tycks högre anläggningsavgifter kunna fälla avgörandet till det enskilda alternativets fördel, om det enskilda vattnet i sig anses godtagbart (här kan t.ex. nämnas Va-nämndens beslut BVa 56/98 och BVa 45/01 där anläggningsavgiften för ändamålet renvatten var respektive kr). Det måste dock sägas att kostnadsjämförelsen många gånger tycks ha gjorts tämligen slentrianmässigt åtminstone såvitt framgår av beslutsskälen och utan att beslutsmotiveringen ger besked om kostnaderna för det enskilda alternativet. Slutligen bör noteras att det inte bara är förhållandena på den egna fastigheten som är av intresse vid bedömningen. Om det kan visas att vattnet på den egna fastigheten är tjänligt som enskild vatten och vattentillgången tillräcklig, framgår av dock rättspraxis att det som regel inte räcker för va-huvudmannen att hänvisa till att det funnits problem med vattenkvaliteten på vissa fastigheter i området, som i sig motiverat utbyggnaden av den allmänna anläggningen, och att det rent allmänt finns risk för försämring av vattenkvaliteten. Tvärtom har Va-nämnden i flera fall hänvisat till att riskerna för problem snarast minskat genom utbyggnaden av allmänna renvattenledningar i området och framförallt genom utbyggnaden av allmänna spillvattenledningar i området. Att den allmänna vattenförsörjningen kanske kan anses säkrare brukar heller inte i sig

11 (9) räcka vid den ekonomiska jämförelsen (Va-nämndens beslut BVa 125/95, 127/95, 13/96, BVa 56/98 samt Va-nämndens beslut BVa 38/99 och Miljööverdomstolens dom DTVa 16/00). För att utfallet ska bli annorlunda, krävs därför i princip att kommunen kan peka på någon särskild problembild i det aktuella området. Ett sådant exempel är när utbyggnaden av den allmänna renvattenanläggningen motiverats av problem med saltvatteninträngning och där den ökade risken för ytterligare försämring av situationen vid fortsatt, oförminskat grundvattenuttag ansetts innebära att den aktuella fastighetens behov av renvatten inte på sikt kunnat tillgodoses bättre genom den egna brunnen än genom den allmänna vattenanläggningen (se bl.a. Va-nämndens beslut BVa 14/03, 36/03 och 51/03 beslutet BVa 36/03 är också intressant såtillvida att kommunen där hade framgång med en invändning om att fastighetsägare som väntat in i det längsta med anslutning inte borde komma i ett bättre läge). Ibland invänds från fastighetsägaren att kommunens vatten inte heller är bra. Sådana invändningar brukar inte tillmätas avgörande betydelse, bl.a. med hänvisning till kommunens skyldighet att alltid leverera ett fullgott vatten för hushållsändamål. I beslutet BVa 36/03 skrev Va-nämnden t.ex.: Kommunen har visserligen bekräftat uppgiften, men invänt att den bristfälliga vattenkvaliteten berott på ett haveri i vattenverket och varit av tillfällig karaktär. Annat har inte framkommit än att bristerna i vattenkvaliteten gällt en begränsad period och att det av kommunen levererade vattnet annars uppfyller ställda krav. Mot risken för kvalitetsbrister hos det kommunala vattnet står en skyldighet för anläggningens huvudman att alltid leverera ett godtagbart hushållsvatten. Ett åsidosättande av denna skyldighet kan föranleda skadeståndsskyldighet eller nedsättning av va-avgift. Förhållandena i detta mål i nu angivet hänseende är som sagt däremot inte sådana att de har någon betydelse för bedömning av fastighetens avgiftsskyldighet för renvatten. Efter denna inte helt korta redogörelse ska jag försöka besvara de ställda frågorna. 1. Som jag ser det kan va-huvudmannen inte kräva att det ska tas prov från enskilda vattentäkter. Det bör däremot bygg- och miljökontoret ha möjlighet att göra enligt sitt regelverk. Va-huvudmannen kan däremot informera om att det enligt rättspraxis krävs att fastighetsägaren kan visa att det enskilda vattnet är fullgott för att han eller hon inte ska bli avgiftsskyldig för ändamålet renvatten. Och från bevissynpunkt är det naturligtvis bättre ju mera omfattande analysen är, men mot bakgrund av det ovan sagda ställer jag mig tveksam till om det regelmässigt går att hävda att en utvidgad kontroll enligt dricksvattenföreskrifterna är nödvändig om det gäller t.ex. en vattentäkt som används för en eller två fastigheters behov, i alla fall om det inte finns särskild anledning till det. Redan en normal analys är tämligen omfattande och omfattar både mikrobiologiska parametrar och kemiska och fysikaliska parametrar, bl.a. mangan (se bilaga 2 till Socialstyrelsens allmänna råd, SOSFS 2003:17) I Socialstyrelsens allmänna råd sägs vidare att provtagning av andra ämnen och mikroorganismer än de som ingår i ordinarie analys bör utföras, om det finns anledning att misstänka att de kan förekomma i sådana halter att de kan utgöra en olägenhet för människors hälsa. Så

12 (9) om det t.ex. finns skäl att misstänka radonförekomst i ett område, är det som jag ser det fullt naturligt att upplysa om att även den parametern kan vara av intresse vid bedömningen. 2. Om analysen väl visar att vattnet från den enskilda vattentäkten är bra, får man anse att fastighetsägaren har fullgjort sin bevisbörda. Om kommunen/va-huvudmannen i ett sådant fall ändå vill göra avgiftsskyldighet gällande, är det huvudmannen som måste kunna bevisa att det enskilda alternativet ändå inte kan anses vara en bättre lösning. Som framgått ovan så ibland vara fallet om det finns en särskild problembild i området som gör att enskilda vattentäkter i princip inte kan godtas t.ex. om det finns en risk för ökad saltvatteninträngning i områdets grundvattenmagasin. 3. När det gäller vattentillgången ligger bevisbördan förstås på fastighetsägaren. Om inte förhållandena i stort i området eller vad som är känt om brunnens konstruktion föranleder misstankar om att vattentillgången inte är tillräcklig, känns det dock möjligen som en överloppsgärning att alltid kräva en provpumpning av brunnen. Om kommunen ifrågasätter brunnens kapacitet torde dock av bevisbörderegeln följa att det är fastighetsägaren som har att bevisa att den har tillräcklig kapacitet med tanke på fastighetens objektiva användningsmöjligheter. 4. Frågor om funktionalitet/bekvämlighet är knappast något som behöver bevisas, vare sig av fastighetsägaren eller av va-huvudmannen. Man kan nog utgå från att det är vedertaget att tillgång till allmän vattenförsörjning anses vara en både bekvämare och säkrare lösning än vatten från egen brunn. Det hindrar inte att det kan finnas anledning för va-huvudmannen att framhålla de fördelarna med den allmänna lösningen. 5. Som nämnts ovan finns det knappast något rättsfall där någon närmare kostnadsanalys lagts till grund för avgörandet. Med utgångspunkt från vad som är känt om brunnens konstruktion, den tekniska lösningen, förekomst av ev. reningsutrustning etc., bör det gå att få en hygglig bild av kostnaderna för drift, underhåll och reinvestering. Anslutning till den allmänna anläggningen medför å andra sidan skyldighet att betala både anläggnings- och brukningsavgifter och förutsätter dessutom många gånger ny ledningsdragning inom fastigheten. Om det står och väger är det inte dock uteslutet att det kan vara av betydelse t.ex. om kommunen kan visa att kostnadsskillnaden är förhållandevis liten. I sådana fall kan det därför finnas skäl att titta närmare på kostnadsbilden. Som framgår av det anförda är det inte helt enkelt att slå fast exakt vad som krävs för att slippa avgiftsskyldighet för vatten och det är följaktligen inte heller lätt att utforma enkla riktlinjer för bedömningen. Delvis är det också en politisk fråga ska kommunen inta en liberal eller en sträng hållning? Juridiskt kan ett antal faktorer vara av betydelse för bedömningen. Som utgångspunkt kan man säga att om en egen brunn (eller brunn på annans fastighet som är säkrad med servitut) ger tillräckligt med vatten för fastighetens behov objektivt sett och på sikt (där jag antar att kommunen själv kan ha en uppfattning om vilken kapacitet som krävs t.ex. för ett enbostadshus per dygn etc.) och vattnet är tjänligt utan anmärkning som enskilt vatten enligt analysprotokoll, så

13 (9) finns det goda möjligheter för fastighetsägaren att undgå avgiftsskyldighet. Möjligen kan det finnas skäl att kräva någon slags utredning, t.ex. provpumpningsprotokoll, även när det gäller enskilda brunnars kapacitet, men jag ställer mig något tveksam till om det är motiverat att slentrianmässigt kräva sådan utredning. Om man vet att brunnen har en konstruktion som är tveksam eller om det helt enkelt råder allmän vattenbrist i området, är det naturligtvis en annan sak. Om det finns någon särskild hotbild mot vattentillgången i ett visst område, kan som framgått ovan, även det vara av betydelse vid bedömningen. Om kommunen vill ha enkla rutiner/riktlinjer kan man förstås tänka sig att kommunen går med på att avgiftsskyldighet för renvatten inte föreligger om vattentillgången enligt fastighetsägarens egna uppgifter är tillräcklig och fastighetsägaren ger in en analysrapport som visar att vattnet är tjänligt enligt kriterierna för enskilt vatten. Om kommunen vill ha hårdare kriterier än så för att gå med på att avgiftsskyldighet för renvatten inte föreligger, så blir det svårare att ange några bestämda kriterier. Ska kommunen t.ex. regelmässigt kräva provpumpningsprotokoll eller annan konsultutredning för att påståenden om egna brunnars kapacitet ska godtas? Eller ska sådan utredning bara krävas ifråga om vissa typer av brunnar eller i vissa områden, där det finns problem med tillgången till vatten? Och när är det motiverat att kräva att analys av ytterligare parametrar på vattenkvaliteten. Ska det göras bara i vissa områden eller mera generellt? Och sedan har vi kostnaderna. Frågan är om det är motiverat att generellt avkräva fastighetsägarna någon slags kostnadsredovisning? Det torde närmast handla om kostnader för drift, underhåll och förnyelse. Eftersom man kan misstänka att många fastighetsägare underskattar sina kostnader här, är väl frågan om inte kommunen enklare kan göra en rimlig kostnadssammanställning. Om kostnaderna för det enskilda alternativet är låga i förhållande till kostnaderna för kommunal anslutning, är dock frågan vad en sådan utredning/redovisning ger. Frågan är därför som antytts ovan om det inte är bättre att bara fördjupa sig i den frågan i rena gränsfall. Hoppas dessa synpunkter kan vara till någon vägledning för ert fortsatta arbete. Med vänliga hälsningar Sveriges Kommuner och Landsting Avdelningen för Juridik Germund Persson