183 Redaktören har ordet

Transkript

1 innehåll 2004:2 183 Redaktören har ordet Uppsatser 187 Eva Andersson, Vad kostade kläderna? Manliga tjänares dräkt under första hälften av 1300-talet (Summary: How Much Were They? The Prize of Male Servant Clothing in the First Half of the Fourteenth Century p 201) 203 Leif Runefelt, Från yppighets nytta till dygdens försvar - den frihetstida debatten om lyx (Summary: From the Usefulness of Luxury to the Defence of Virtue The Debate on Luxury in the Age of Liberty p 224) 225 Leos Müller, Kolonialprodukter i Sveriges handel och konsumtionskultur, (Summary: The Consumer Revolution and Colonial Goods in Eighteenth-Century Sweden p 248) 249 Anna Eriksson-Trenter & Hanna Hodacs, Konsumenten, producenten, medborgaren och staten några konsumentpolitiska perspektiv på efterkrigstiden i Sverige och USA (Summary: The Consumer, the Producer, the Citizen and the State some Perspectives on the Politics of Consumption in Post-War Sweden and the United States p 258) Debatt 261 Dag Lindström, Civiliseringsprocessen en konstruktion? 273 Arne Jarrick & Johan Söderberg, Svar till Dag Lindström 289 Dag Lindström, Svar till Arne Jarrick & Johan Söderberg Översikter 291 Gudrun Andersson, Ståndsmanifestation och modeväxlingar konsumtionskultur under tidigmodern tid 299 Katarina Friberg, Konsumtion och politik

2 Litteratur 308 Friller og politikk på Island i middelalderen Audur Magnúsdóttir, Frillor och fruar, anm av fakultetsopponent Sverre Bagge 313 Universitetets landbor Anders Thoré, Akademibondens plikt, universitetets rätt, anm av fakultetsopponent Carl-Johan Gadd 322 Att rättfärdiga förtryck. Rastänkande i Sydafrika Karl Magnusson, Justifying Oppression, anm av fakultetsopponent Rune Johansson 359 Benkt Konnander, Rapport från Edenmans departement, anm av Lars Geschwind 360 Robert Elson, Suharto, anm av Stefan Eklöf Meddelanden 363 Lars-Arne Norborg in memoriam 365 Litteratur inkommen till redaktionen Kortare recensioner 331 Jörn Rüsen (ed), Western Historical Thinking, anm av Hans Johnsson 332 Jørgen Nybo Rasmussen, Die Franziskaner in den nordischen Ländern im Mittelalter, anm av Dick Harrison 334 Kirsi Salonen, The Penitentiary as a Well of Grace in the Late Middle Ages, och Per Ingesman, Provisioner og processer, anm av Birgitta Fritz 337 Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa, och Richard Ringmar, Gustaf Eriksson Vasa, anm av Bo Eriksson Janbrink 339 Francesc Relaño, The Shaping of Africa, anm av Dick Harrison 340 Ola W Jensen, Forntid i historien, anm av Johanna Widenberg 342 Arthur Burns, The Diocesan Revival in the Church of England c , anm av Jakob Evertsson 343 Karin Sarja, Ännu en syster till Afrika, anm av Yvonne Maria Werner 345 Sebastian Haffner, Geschichte eines Deutschen, anm av Johan Östling 347 Kevin Passmore, Fascism, anm av Lena Berggren 348 Mario König & Bettina Zeugin (Hrsg), Die Schweiz, der Nationalsozialismus und der Zweite Weltkrieg, anm av Johan Östling 350 Roger Fjellström & Stephen Fruitman (red), Sidor av Förintelsen, anm av Pär Frohnert 352 Josephine Askegård, Kjersi Bosdotter & Klaus Misgeld, Kvinnor tar plats, anm av Ann-Katrin Hatje 354 Håkan Blomqvist, Socialismens sista sommar, anm av Samuel Edquist 355 Jens Holger Schjørring (red), Nordiske folkekirker i opbrud, anm av Yvonne Maria Werner 357 Olli Vehviläinen & Attila Pók (eds), Hungary and Finland in the 20th Century, anm av Laura Palosuo

3 Redaktören har ordet Vad kostade kläder under medeltiden? När försvann dygden från ekonomin? Varför dricker engelsmän te medan svenskar föredrar kaffe? Hur förhåller sig rollen som konsument till rollen som medborgare? Dessa och många andra frågor besvaras i föreliggande häfte, ägnat konsumtion, av Göteborgshistorikern Eva Andersson, den stockholmske ekonomhistorikern Leif Runefelt, Södertörnhistorikern Leos Müller och Uppsalahistorikerna Hanna Hodacs och Anna Eriksson-Trenter. Konsumtionsforskning är ett livaktigt fält såväl inom ekonomisk historia som historia varför ett temanummer om just konsumtion är motiverat. Livaktigheten framgår bland annat av Uppsalahistorikern Gudrun Anderssons och Växjöhistorikern Katarina Fribergs översikter, som behandlar nyare forskning om konsumtionskultur under tidigmodern tid respektive konsumentkooperationens kultur samt kooperationens upp- och nedgång. Med tanke på att all historia är samtidshistoria är det föga förvånande att historiker och ekonomhistoriker i allt högre grad kommit att intressera sig för konsumtion; vi lever som bekant i konsumismens era, där gränsen mellan medborgare och konsument blir alltmer diffus, där den allt snabbare globaliseringsprocessen homogeniserar smak och utbud och samtidigt väcker motstånd och protester och där varumärken spelar en allt större roll för våra livsstilar även om historiker just i detta avseende kanske inte hör till de allra mest trendkänsliga. Dagens debatt liknar i vissa avseenden 1700-talets. Dock skulle ingen idag komma på tanken att hävda att lyxkonsumtion är av godo så länge det är de rika som står för den. Rimligen var också konsumentinflytandet mera begränsat då än nu. På 1700-talet hade ingen hört ordet bojkott ; det myntades som bekant först år 1880, då godsförvaltaren Charles Boycot på Irland i en tvist om arrendevillkor i påtryckningssyfte isolerades från ekonomiska och sociala förbindelser av sina arrendatorer. Varken Boycot eller hans arrendatorer var bekanta med ordet buycotts, som är en skapelse av vår egen tid och ett uttryck för det växande intresset för politisk konsumtion, det vill säga konsumtion som politiskt ställningstagande och påtryckning. Att köpa produkter märkta Bra Miljöval, Krav et cetera och att investera i etiska fonder är att ta politisk ställning. Möjligen handlar det också, precis som i tidigmodern tid, om manifestation; genom att köpa rätt varor demonstrerar man

4 184 Redaktören har ordet Redaktören har ordet 185 att man är en medveten, god och ansvarskännande medborgare. Den miljövänliga tygkassen, fylld med ekologiskt odlade produkter manifesterar en livsstil och en livshållning på samma sätt som 1600-talets adelsmans överdådiga spenderande och hip-hoparens byxor med jättehäng. Konsumtion och manifestation hänger samman, då som nu. Häftet rymmer också en debatt mellan å ena sidan Linköpingshistorikern Dag Lindström och å den andra historikern Arne Jarrick och ekonomhistorikern Johan Söderberg, båda verksamma i Stockholm. Debatten behandlar civiliseringsprocessen i Jarricks och Söderbergs tappning och dess förklaringsvärde. Huruvida det rör sig om en favorit i repris eller ej är debattörerna oense om, liksom mycket annat. Oavsett om debatten i år firar tioårsjubileum eller inte är den intressant och viktig; svenska historiker debatterar på tok för sällan mera övergripande förklaringar och deras värde. Det är min förhoppning att föreliggande debatt skall inspirera fler medlemmar av professionen att fatta pennan. Någon brist på ämnen att diskutera är det som bekant inte. Vis av tidigare erfarenheter är jag dock inte överdrivet optimistisk; det förefaller vara svårare att få svenska historiker att gå i polemik i offentligheten än att få radikalpacifister att slåss. I föreliggande häfte skriver Lundahistorikerna Lars Edgren och Sverker Oredsson om sin nyligen bortgångne kollega, Lars-Arne Norborg. Jag hade själv förmånen att ha Lars-Arne Norborg som lärare när jag i början av talet läste grundkursen i historia i Lund. Han var en entusiasmerande föreläsare och en grundlärd människa som bar sin bildning med stor lätthet. Lars- Arne Norborg tog sina studenter och deras frågor på största allvar och rycktes ibland med så till den grad att han i sin iver att förklara inte bara fyllde tavlan utan även overheadduken. För undertecknad framstår Lars-Arne Norborg som sinnebilden för den gode akademiske läraren: kunnig, flitig, alltid påläst och välförberedd, lidelsefullt engagerad och ständigt nyfiken och med en närmast obegränsad tilltro till studenternas förmåga. Lars-Arne Norborgs lärar-, forskar- och folkbildargärning väcker respeket och manar till efterföljd. Häftet innehåller som vanligt även opponenters recensioner av avhandlingar samt kortrecensioner. Jag vill passa på att uppmana dem som opponerat på svenska avhandlingar i historia och ekonomisk historia under åren 2002 och 2003 och som ännu inte inkommit med sina recensioner till Historisk tidskrift att snarast göra detta. Arbetet med det utlovade separata opponentrecensionsnumret är i full gång. Min förhoppning är att vi i detta nummer skall kunna få med samtliga ännu inte publicerade opponentrecensioner för 2002 och 2003 så att vi från och med nummer fyra i år kan börja publicera anmälningar av avhandlingar framlagda under Opponentrecensionsnumret beräknas komma ut efter sommaren. Jag vill också upprepa min uppmaning till samtliga Historisk tidskrifts läsare att börja recensera i tidskriften. Till redaktionen inkommen litteratur finns förtecknad på sidorna 365 till 367. Det är bara att anmäla sitt intresse till redaktionen. Lars M Andersson

5 186 Vad kostade kläderna? Manliga tjänares dräkt under första hälften av 1300-talet Av Eva Andersson Kläder fyllde under medeltiden, precis som under andra tidsperioder, flera olika funktioner. Förutom de primära behoven av värme och skydd, uttryckte klädedräkten samhällsposition och status. Kläder spelade också, då som nu, en stor roll i konstruktionen av genus. I synnerhet den kvinnliga dräkten markerade inte bara bärarens kön utan också hennes status i förhållande till män: ogift, gift, änka eller nunna. En viktig skillnad mellan medeltiden och nutiden är att kläder inte var konsumtionsvaror utan snarast kapitalvaror, ungefär som dagens möbler, TV, stereo och bilar. Det är svårt för den nutida människan att föreställa sig vilka ekonomiska värden kläder och olika textilier representerade under medeltiden. Även kläder tillverkade i hemmet eller lokalt representerade ett stort värde på grund av den stora arbetsinsats som krävdes. Kläder sågs som en investering och var av största vikt för den roll man önskade spela i samhället. De hade också en betydligt längre livslängd än kläder under 1900-talet. Orsakerna till detta är två: Dels var medeltidens kläde, det vanligaste materialet i kläder för de högre samhällsklasserna, av en mycket hög kvalitet och i det närmaste outslitligt, dels skedde förändringar i klädedräktens utseende mycket långsammare än under de senaste 200 åren. Ett plagg kunde därför användas under en längre tid än idag. Kläderna genomgick en förändring i status under sin livscykel, från finkläder till vardagsdräkt, för att kanske slutligen ges bort eller tas isär för att tyget skulle kunna användas till annat. Även kläder av andra sorters ylletyg hade en hög slitstyrka och represente- Fil mag Eva Andersson, f 1968, är doktorand vid Historiska institutionen, Göteborgs universitet, och arbetar på en avhandling om klädedräkten i Sverige och Norge Hennes senaste publikation är Det enda könet och klädedräkten, i Kors och tvärs bland teorierna. Ett undervisningsexperiment vid Göteborgs och Karlstads universitet, i redaktion av Hans Abelius med flera. Adress: Historiska Institutionen, Göteborgs universitet, Box 200, Göteborg E-post: eva.andersson@history.gu.se

6 188 Eva Andersson Vad kostade kläderna? 189 rade ett högt värde för individen. Detta höga och förhållandevis bestående ekonomiska värde är anledningen till att kläderna lämnar spår efter sig i olika dokument och skriftliga källor. I denna artikel kommer jag att diskutera ett område som inte tidigare undersökts i någon högre grad för svensk och norsk medeltid: De lägre samhällsklassernas kläder. Av utrymmesskäl, men också på grund av källsituationen, kommer jag att begränsa mig till den manliga klädedräkten under 1300-talets första hälft. Det är en gynnsam period tack vare ett förhållandevis rikt skriftligt material, men också för att jämförelser kan göras med arkeologiskt dräktmaterial. Jag kommer även att föra en bredare diskussion om de lägre samhällsklassernas kläder och modets spridning, både socialt och geografiskt. Källmaterial till medeltidens dräkt När man undersöker den medeltida klädedräkten är tre olika grupper av källmaterial aktuella: Bildkonst, för medeltiden i huvudsak kyrkmålningar, handskriftsillustrationer och skulptur; arkeologiska fynd, dels av hela plagg som i fallet med Bockstensmannens dräkt, dels i form av olika tygfragment, knappar, spännen et cetera. 1 Slutligen finns även skriftliga källor av olika slag för nordisk medeltid i huvudsak testamenten och litteratur. Även köpehandlingar av skilda slag, inventarier, kungliga stadgor om prissättning på tyg och skräddares arbete samt enstaka notiser i senmedeltida godsräkenskaper förekommer. I min kommande avhandling utgörs källmaterialet i huvudsak av diplom, där testamenten utgör den dominerande delen. 2 Av dessa framgår tydligt vilken stor ekonomisk investering klädesplagg var och vilket värde medeltidens människor satte på dem. Faktum är att cirka 40 procent av de svenska testamenten jag undersökt innehåller kläder eller tyg som antingen anges vara avsedda för kläder eller kan antas vara avsedda för det, beroende på vilket slags tyg det är. Skulle man även räkna med inredningstextilier och tyger som är avsedda för kyrkan blir andelen ännu högre Bockstensmannen är ett unikt fynd som gjordes i Bockstens mosse Det är det enda kompletta fyndet av en medeltida mansdräkt; omfattande kjortel, hosor, kappa/mantel och hätta. Fyndet förvaras nu på Varbergs museum. Den mest grundliga och aktuella beskrivningen av fyndet och dräkten fås i Margareta Nockert m fl, Bockstensmannen och hans dräkt, Borås Avhandlingen kommer att behandla den medeltida dräkten i Norge och Sverige och förutom en grundlig diskussion av klädedräktens utseende och utveckling kommer jag även att ta upp dess betydelse för skapande och upprätthållande av genus och samhällelig status. Den beräknas vara färdig vid slutet av Beräkningarna är mina egna och kommer att redovisas mer detaljerat i min kommande avhandling. Tyg och kläder som betalningsmedel Under medeltiden var det vanligt att betalning vid köp helt eller delvis erlades i lösöre. Bland dessa lösören var kläder och tyg förmodligen vanliga till följd av deras höga värde. Bevarade köpehandlingar där kläder och tyg ingår stammar i huvudsak från den senare delen av medeltiden och är dessutom betydligt mindre vanliga än till exempel testamenten. Det som gör köpehandlingar viktiga är framför allt de möjligheter till värdejämförelser som de ger. Ibland anges även värdet på kläderna i till exempel pengar eller kor. Ofta erlades köpeskillingen i en del pengar, några kreatur, kanske ett par grytor och ett eller flera klädesplagg. När exempelvis Aslak Lodinssön och hans hustru Aasta år 1470 sålde en halvpart av gården Sigurderud var betalningen en kiortil vm atta mark en grytha til halffæmthæ mark en kopar kætil til halff tridiæ mark three køor oc halfth annandh pundh korn ok roogh. 4 Likaså sålde Anund Thoraldssön och hans hustru Gunlaug 2 H öresbol jord för nio alnar kläde och en ny kanna. 5 Även högt uppsatta personer kunde använda tyger, om än inte sina gamla kläder, som betalning när köp gjordes upp. År 1429 sände Aslak Bolt, biskop i Bergen, sin kaplan herr Vilkin till Sverige med 18 H stycke kläde för att köpa koppar till S:t Olafs relikskrin. 6 Även i lagstiftningen finns exempel på tyg som betalningsmedel: Dalalagen stadgar att böter skall erläggas i linnelärft och enligt Gutalagen skall en man ge sin oäkta son 15 alnar kläde, ett täcke, yllelakan och stridsvapen, då sonen lämnar hemmet. 7 Andrahandsmarknad? Både förekomsten av kläder som betalningsmedel och det faktum att det var så vanligt att kläder testamenterades visar att det fanns avsättning för begagnade kläder. Belägg för en andrahandsmarknad under medeltiden finns exempelvis från Italien. 8 Motsvarande uppgifter saknas från Sverige och Norge. Någon form av andrahandsmarkand bör ändå ha funnits att begagnade kläder användes som betalning innebär ju att de såldes vidare och därmed fanns 4. Diplomatarium Norvegicum 7, s 464f, nr Diplomatarium Norvegicum 10, s 115, nr Diplomatarium Norvegicum 5, s , nr Åke Holmbäck & Elias Wessén, Svenska landskapslagar, Andra serien, Uppsala 1979, s XIIIff, 5; Åke Holmbäck & Elias Wessén, Svenska landskapslagar, Fjärde serien, Uppsala 1979, s LXIV LXXV, 221f. 8. Raymond van Uytven, Cloth in Medieval Literature, i Negley B Harte, & Kenneth G Ponting (eds), Cloth and Clothing in Medieval Europe, London 1983, s 168.

7 190 Eva Andersson Vad kostade kläderna? 191 sannolikt även i Norden någon form av handel med använda kläder, om än inte för pengar utan som en del av betalningen för något annat, vanligen jord. Att man testamenterade kläder i så hög grad visar också att man inte hade något emot att bära andras kläder; möjligen var det också så att den som mottog kläderna sålde dem vidare. Med den förhållandevis svaga urbaniseringen i Sverige och städernas ringa storlek är det dock osäkert om det fanns underlag för att bedriva försäljning av begagnade kläder som huvudsysselsättning. Ett annat sätt förvandla kläder till reda pengar var att gå till en pantlånare. Även om detta var vanligt förekommande runt om i Europa, bland alla samhällsklasser, under senmedeltiden och renässansen har jag inte hittat några belägg för detta i vare sig Sverige eller Norge under medeltiden. 9 Då min undersökning i stort sett är begränsad till diplom utesluter jag inte att den sortens uppgifter skulle kunna hittas i annat källmaterial, till exempel i tideböcker och skotteböcker. Gåvor av kläder till tjänare I de medeltida testamentena är det främst aristokratins kläder vi ser, men i det skriftliga materialet förekommer även landsortspräster, borgare och bönder. Flera av dessa testamenten innehåller förordnanden om kläder som skall skänkas till landbor och tjänare. Ofta är det testatorns egna kläder, men det är inte heller ovanligt att testamenten stipulerar att kläder skall sys upp till tjänare. I dessa fall anges vilka plagg som skall sys upp och ofta anges även vilka material som skall användas. Det var inte bara i samband med dödsfall som tjänare mottog kläder av sina arbetsgivare. Även långt efter medeltiden var det vanligt att en stor del av lönen utgick i olika varor, främst mat och kläder. Ofta uppgick värdet på kläderna till långt mer än den lön som utbetalades i pengar. 10 Från bland annat England och Frankrike finns kungliga beställningar av kläder till tjänare från 1300-talet bevarade, men den sortens uppgifter har vi tyvärr inte att tillgå från Sverige. 11 Därför är det endast i testamenten vi får en bild av vilka kläder som ansågs lämpliga för tjänare. Ett exempel där en mycket stor grupp tjänare får kläder, erbjuder Magnus Niklassons och hans hustru Ingrids testamente från 1329 där en stor mängd kläder distribueras till olika personer. 12 Personernas relation till givarna är svår att bestämma, men 28 män anges som parets tjänare och en kvinna omnämns som amma. Huruvida kläderna avsedda för amman är redan existerande plagg som tillhört husfrun eller om de ska sys upp framgår inte, men med tanke på deras höga värde är det troligen husfruns kläder som går i arv. Just ammor nämns i flera testamenten och de får ofta gåvor av förhållandevis högt värde, vilket avspeglar den nära relationen mellan en amma och det ammade barnets familj, kanske framför allt barnets mor. Vid ett tillfälle får amman en blå kjortel där man skall sätta i de knappar som nu sitter i en dotters hätta. 13 De manliga tjänare som nämns i Magnus Niklassons och Ingrids testamente skall däremot få plagg uppsydda, alla i samma material, kläde från Nivelles i Brabant. Av tjänarna får 13 både kjortel och mantel/ kappa, medan 15 endast får varsin kjortel. Det finns inga tydliga exempel där kläder skall sys upp till tjänarinnor, utan i de flesta fall är det husfruns egna kläder eller tyg som testamenteras bort. Här finns det alltså en tydlig skillnad mot förhållandena för manliga tjänare. Varför det är så är svårt att veta. Det skulle kunna avspegla att det helt enkelt fanns färre kvinnliga tjänare i de stora hushållen, eller att kläder inte ingick i deras lön på samma sätt. Det kan också visa på en närmare relation mellan arbetsgivare och kvinnliga anställda gåvorna av husfruns använda kläder blev på så sätt en mer personlig gåva och inte ett utslag av tidens avlöningssystem. Om det hade varit vanligare att kvinnor än män fick tyg hade förklaringen kunnat vara att kvinnor förväntades sy sina kläder själva, men så är inte fallet, utan det är lika vanligt för båda könen, efter att man tagit hänsyn till kvinnornas totalt sett mindre antal. Manliga tjänares kläder under 1300-talets första hälft För att ta reda på vad en manlig tjänares kläder kunde kosta har jag valt att titta på 13 svenska testamenten från perioden , där det anges att tjänare skall få klädesplagg. Av dessa testamenten kan man i sju fall med viss säkerhet säga att det är kläder som ska sys upp. Det är alltså inte fråga om testatorns egna kläder. Perioden har, som framhållits, valts av flera skäl: För det första finns det många testamenten där kläder till tjänare räknas upp. För det andra finns det en möjlighet att jämföra med Bockstensmannens 9. Ann Rosalind Jones & Peter Stallybrass, Renaissance Clothing and the Materials of Memory, Cambridge 2000, s 26 ff. 10. Jones & Stallybrass 2000, s 17f. 11. Stella Mary Newton, Fashion in the Age of the Black Prince, Bury St Edmunds 1980, passim 12. Svenskt Diplomatarium 4, s 127ff, nr Magnus Nilsson tillhörde Ivar Nilssons ätt och var riksråd och riddare. Släkten var i huvudsak hemmahörande i Södermanland. Hustrun Ingrid var systerdotter till drotsen och riddaren Abjörn Sixtensson (Sparre av Tofta). Uppgifter från Hans Gillingstam, Pontus Möller & Folke Wernstedt, Äldre svenska frälsesläkter, Stockholm , s 64f. 13. Svenskt Diplomatarium 9, s 580, nr 7955.

8 192 Eva Andersson Vad kostade kläderna? 193 dräkt, som är daterad till första hälften av 1300-talet. 14 För det tredje finns uppgifter om priser på olika tyger från den prisstadga för Kopparberget som ingår i det av kung Magnus Eriksson utfärdade privilegiebrevet från år Idealt hade endast testamenten från perioden runt 1350 ingått i undersökningen då de ligger nära stadgan i tiden, men tyvärr innehåller dessa testamenten så få uppgifter att jag varit tvungen att komplettera även med äldre testamenten. Orsaken till att jag endast undersöker manliga tjänares kläder är, som tidigare nämnts, att inga fall finns där det anges att kläder skall sys upp till kvinnliga tjänare, utan det rör sig då om husfruns eller husbondens egna kläder. Dessa arv avspeglar därför inte konsumtion avsedd för tjänare utan den ursprungliga ägarens inköp av tyg och kläder. Manliga tjänare ingår däremot ofta i en grupp som alla får samma typ av kläder. Detta borde avspegla vilken typ av kläder de brukade få av sina arbetsgivare, de plagg som ingick i deras lön. I några fall får både tjänare och landbor tyg, men jag har valt att inte ta med det i denna undersökning eftersom jag inte säkert kan säga att tyget var avsett för kläder, även om så troligen var fallet. Det plagg som oftast testamenterades till tjänare var kjorteln, som också är det plagg som mest frekvent nämns i alla former av diplom. Kjorteln var basplagget under större delen av medeltiden, både för män och kvinnor. Det är därför förväntat att det skall dominera i materialet. Kjortelns form och konstruktion ändras dock över tid, från och det tidiga 1300-talets vadlånga modekjortlar via de mycket kortare och snävare kjortlarna på 1360-talet till 1500-talets kjortlar som är konstruerade med midjesöm. Arbetande män hade emellertid korta kjortlar under hela medeltiden. Troligen var aristokratins vardagsplagg och plagg för resor et cetera också kortare och enklare även under den tid som modet föreskrev långa kjortlar. Förutom kjortlar testamenterades kappor, vad vi idag skulle kalla en mantel, hättor samt linkläder, det vill säga underplagg som skjorta och brokor (kalsonger). I enstaka fall förekommer också stövlar, skor och hosor. De förstnämnda plaggen ingår oftast i hela uppsättningar plagg och samma uppsättning ges till flera olika tjänare medan skor, hosor och stövlar är exempel på gåvor till enskilda tjänare. Eftersom majoriteten av arven består av antingen bara kjortel eller också kjortel och kappa kommer jag att titta närmare på just dessa. 14. Med hjälp av C 14-analys kan man endast komma fram till 1300-talet som datering, i övrigt är dateringen baserad på stilistiska drag. Margareta Nockert & Göran Possnert, Att datera textilier, Södertälje 2002, s Svenskt Diplomatarium 5, s 636ff, nr Vad var tyget värt? Materialet i kläder vid gåvor av tyg anges oftast med tygets ursprungsort. För de manliga tjänares gåvor jag undersökt ser fördelningen ut som följer: tabell 1. Tyger i kjortel och kappa. Nivelles (i närheten av Bryssel) 42 Poperinge (i Flandern) 5 Mark (i Westfalen) 2 Lübeck 1 Vadmal 1 Okänt 33 Anmärkningar: I siffran rörande Poperinge ingår två exempel på att tjänaren ska få en uppsättning kläder. Baserat på de fall när det nämns vad som ingår i en uppsättning bör minst två ylleplagg ingå. Jag har valt att räkna med detta minsta antal. Som man kan se dominerar Nivelles stort, framför allt beroende på ett enda testamente där alla utom ett av plaggen ingår. I övrigt är det Poperinge som är den viktigaste orten. Så är även fallet om man ser till gåvor av tyg till tjänare. Där förekommer även vadmal 16 samt kläde från Kortrijk (Courtrai), en av de verkligt prestigefyllda flamländska textilstäderna. Flertalet av dessa material ingår i prisregleringen från kung Magnus privilegiebrev för Kopparberget från år Undantag är ylle från Nivelles och Lübeck. Kläde från Kortrijk, som endast förekommer som en gåva av tyg till en tjänare, var det dyraste i stadgan och skulle kosta 4 öre alnen. Popirst, det vill säga tyg från Poperinge, kostar 3 öre per aln, medan tyg från Mark endast var värt 1 öre och gott vadmal skulle kosta 2 örtugar. Förutom en skillnad i kvalitet var det troligen också skillnad i tygbredden, åtminstone mellan popirst och vadmal. Jag har inte tillgång till vävbredden för kläde från Poperinge, men de flesta kläden från Flandern och Brabant hade en vidd på cirka 2 m efter valkning och annan behandling. 17 Vadmal var däremot vävt på enmansvävstolar och en trolig vådbredd är högst en meter Med vadmal menas vanligen inhemskt tillverkat ylletyg. Vadmal kunde var vävt både i tvåskaft och kypert och omnämns både som valkat och ovalkat. Else Østergård, Som syet til jorden. Tekstilfund fra det Norrøne Grønland, Gylling John H Munro, Textiles, Towns and Trade. Essays in the Economic History of Late-Medieval England and the Low Countries, Yarmouth 1994, kap V, s 34f. 18. Det finns inte så många medeltida nordiska dräktfynd där båda stadkanterna är bevarade: Från Herjolfsnes på Grönland finns exempel på vådbredder upp till en meter; Leksandsmanteln har en vådbredd på 73,5 cm och Bockstensmannens mantel en på 60 cm. Leksandsmanteln är gjord av en fin

9 194 Eva Andersson Vad kostade kläderna? 195 Tygåtgång och kostnad för en tjänares kläder För att se det ekonomiska värdet på gåvorna av kläder måste vi beräkna tygåtgången. Det material som är vanligast i kjortlar är kläde från Brabant, närmare bestämt från städerna Poperinge och Nivelles. Jag kommer därför att utgå från en vådbredd på 2 m. Bas för mina beräkningar kommer att vara Bockstensmannens dräkt, som daterats till första hälften av 1300-talet, det vill säga samma tid som de undersökta testamentena och prisstadgan. Bockstensmannens dräkt kan, enligt min mening, ses som ett exempel på vad en man ur det lägre hantverkarskiktet, en bonde eller en tjänare kunde ha på sig. Materialet är troligen ylletyg från Sverige. Det är en ganska grov kypert som sedan valkats. Vådbredden på manteln är endast 60 cm, vilket utesluter att tyget skulle vara tillverkat i de stora textilstäderna på kontinenten. Kjorteln är knäkort; en mer moderiktig dräkt under större delen av den aktuella perioden skulle ha varit betydligt längre, även om knäkorta dräkter började dyka upp i kontinentalt mode runt Kappan är inte speciellt lång, utan mer ett praktiskt plagg. Struthättan är det plagg som ger det mest modemedvetna intrycket. Den är snävt skuren och har en lång strut. Denna, tillsammans med de nätta lågskorna och den moderiktiga frisyren gör att jag vill placera Bockstensmannen i en urban miljö, eller i nära kontakt med en sådan, snarare än i en rural, lokal miljö; Bockstensmannen var sannolikt inte någon småbonde från trakten. Troligast var han hantverkare eller tjänare hos någon person ur frälset eller borgerskapet. Om han var tjänare visar det enkla materialet, i jämförelse med klädet som tjänare får i samtida testamenten, att han antingen hade en lägre position i hushållet eller att hans husbonde befann sig lägre på den sociala skalan. De plagg som oftast nämns i dokumenten är kappa och kjortel och jag börjar med att titta på kappan. Kappan/manteln är 240 cm lång från kant till kant i öppet läge och har en vidd på 380 cm nertill. Den är i huvudsak tillverkad av två 60 cm breda våder, med en kil isatt bak på plagget. Mitt fram är ett stort hål uttaget för halsen. Det är stadkanter på båda sidorna om våderna vilket gör att vi vet vävbredden. 19 Margareta Nockert, som är den som senast konserverat och analyserat dräkten, beräknar tygåtgången till cirka 415 cm med den aktuella vådbredden på 60 cm. 20 Med en tygbredd på 2 m skulle eventuellt tillskärningen ha varit annorlunda, till exempel hade kappans längd då inte behövt delas i två våder. Då kappan är bredare än tygets bredd behöver man i vilket fall som helst lägga den i tygets längdriktning. Åtgången av tyg blir då cirka 240 x 130 cm (kilen tillagd längst ned på kappan). Detta lämnar en rest på som minst 70 x 240 cm men då kappan är halvcirkelformad blir denna rest på vissa ställen mycket bredare. Under medeltiden var man mycket noga med att ta till vara allt det dyrbara tyget och denna rest är utmärkt för att tillverka en kjortel. Tygåtgången för Bockstenmannens kjortel har av Nockert beräknats till 450 cm. Vilken vådbredd detta är beräknat på är oklart, troligen på den största bevarade vådbredden, vilken är 55 cm. Då det endast finns stadkant i ena sidan kan man emellertid omöjligt avgöra vilken vådbredd tyget hade. För min undersökning är den dessutom av mindre intresse eftersom jag vill se vad tygåtgången blir på kläde från Brabant. Kjortelstyckets längd utgör 230 cm, och bredden utan kilar är alltså 55 cm. För att kunna få ut även en kjortel behövs ett något längre stycke än de tidigare nämnda 240 cm, cirka 60 cm ytterligare. Det innebär att det behövs cirka 3 m kläde från Poperinge för en mantel och en kjortel. Uträkningen ovan är förhållandevis exakt vi vet måtten på klädesplaggen och den ungefärliga tygbredden på kläde från Brabant. Vad som gör nästa steg, att räkna ut kostnaden för detta, betydligt svårare är att vi saknar exakta uppgifter om alnens längd under 1300-talet. Alnen varierade, enligt danska uppgifter, under medeltiden mellan 52 och 64 cm. Norska uppgifter talar om en lång och en kort aln, där den korta användes för att mäta tyg; denna skulle då ha varit 47,4 cm. 21 Enligt David Hanneberg var alnen i landskapen kring Mälaren och Östergötland innan 1604, när en riksaln på 59,38 cm infördes, 56 cm. 22 Mellan dessa uppgifter har vi alltså en variation mellan 47,4 och 64 cm. Alnen verkar ha haft en tendens att växa i längd och då det rör sig om ett relativt tidigt omnämnande bör vi lägga oss någonstans i den kortare änden. 23 Att den korta norska alnen specifikt används till att mäta tyg talar också för en kortare aln; någonstans mellan 47 och 56 cm. En uträkning med så oprecisa uppgifter kan bara ge ett ungefärligt resultat, men man diamantkypert men Bockstensmanteln är tillverkad av valkad treskaftad kypert, vad som enligt samtida terminologi mycket väl kan vara vadmal. Poul Nørlund, Buried Norsemen at Herjolfsnes, i Meddelelser om Grønland, bind LXVII, Köpenhamn 1924, s 88; Margareta Nockert m fl 1997, s 56; Margareta Nockert, Textilfynden, i Birgitta Dandanell (red), Tusen år på Kyrkudden, Falun Nockert 1997, s Nockert 1997, s Hilmar Stigum, uppslagsord alen, Kulturhistoriskt Lexikon för Nordisk Medeltid, band 1, Malmö Sam Owen Jansson, Måttordbok. Svenska måttstermer före metersystemet, Stockholm 1950, s Stigum 1956.

10 196 Eva Andersson Vad kostade kläderna? 197 kan ändå få en uppfattning om vilket kostnadsutrymme vi rör oss i. Tygåtgången för kappa och kjortel i popirst blir då mellan 5,4 och 6,3 alnar, vilket ger en kostnad på mellan 2 mark och 2 mark och 3 öre. Om man endast skall tillverka en kjortel av ett så pass brett tyg som 2 m, är det mest effektiva att göra den med axelsömmar, och inte i ett stycke som Bockstensmannens kjortel. Man behöver då inte mycket mer än kjortelns längd, något ytterligare för att få ut alla kilar omkring 160 cm, det vill säga mellan 2, 9 och 3, 4 alnar beroende på alnens längd, vilket i sin tur ger en materialkostnad på mellan drygt 1 mark och 1 mark och 2 öre. I de flesta fall var det mer än en kjortel som skulle ges bort, vilket ger möjlighet till ett mer effektivt utnyttjande av tyget och en rimlig åtgång för två kjortlar i popirst är cirka 5 alnar. Tygkostnaden bara för en manlig tjänares mest grundläggande ylleplagg: kjorteln, kan jämföras med priset för en tunna öl (125,6 liter) som var 1 mark och 4 öre. 24 Detta är plagg av importerat kläde, som även om det inte kommer från någon av de mer exklusiva städerna, hör hemma i den övre delen av prisskalan. En kjortel och kappa i vadmal skulle, om man räknar på samma vådbredd som Bockstenmannens dräkt, kosta mellan 1 öre 7 örtugar och strax över 1 H öre, det vill säga ungefär detsamma som en tunna sill. 25 För en komplett dräkt tillkom även kostnaderna för skjorta, brokar och hosor om vilka vi vet litet. Skjortan och brokarna var tillverkade i linnelärft. Bred lärft, troligen av utländsk tillverkning, kostade ett halvt öre per aln, alltså mer än vadmal, medan svensk smal lärft kostade tio penningar. 26 Även om vi kan anta att skjortan var skuren på ungefär samma sätt som kjorteln, något som både samtida bildmaterial och en fransk skjorta från 1200-talets slut visar, finns inga bevarade brokar som kan ge oss någon ledning angående deras tillskärning. 27 Bredden på linnelärft är dessutom omöjlig att beräkna då smal och bred inte är några absoluta mått. Hosor förekommer inte i som gåvor till tjänare i de testamenten jag undersökt här, men att det ingick i husbondens förpliktelser att hålla sina tjänare även med hosor framgår av ett brev från riddaren Eggert Frille år 1453, där han ber sin hustru skicka grönt kläde att använda till hosor till hans småsvenner Lars O Lagerqvist & Ernst Nathorst-Böös, Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar, upplaga 4:2, Borås 1999, s 45, Lagerqvist & Nathorst-Böös, 1999, s 45, Svenskt Diplomatarium 5, s 637, nr Ludvig den heliges skjorta, se Dorothy K Burnham, Skjortor, särkar och blusar. Traditionella mönster från hela världen, Stockholm Diplomatarium Norvegicum 11, s 172, nr 197. Vilka påverkades av modet? En fråga som det råder mycket olika uppfattning om är hur mycket de lägre samhällsklassernas dräkter påverkades av modet och dess växlingar. Framför allt allmogedräkten har ibland beskrivits som i stort sett oförändrad från tidig medeltid till och med 1700-talet. Denna uppfattning finns framför allt inom äldre folkdräktsforskning, där man emellanåt med vag bevisföring hänfört olika drag i allmogens klädedräkt under och 1800-talen till medeltidens dräkt. 29 Det är emellertid en uppfattning som numera har frångåtts och istället visar nyare forskning på den kontinuerliga påverkan från den så kallade borgerliga dräkten från 1500-talet och framåt. Det motsvarande bör ha gällt även för tidigare perioder, men det är mycket svårt att komma åt hur just allmogedräkten såg ut under medeltiden då intresset för att dokumentera denna ligger mycket längre fram i tiden. De kyrkomålningar vi har som främsta källa till den medeltida dräkten i Sverige finns förvisso ofta i lantliga kyrkor, men målarna hade ett större samröre med städernas kultur än vad de hade med den omgivande landsbygden. Ofta hade de kontakt även med en internationell, i synnerhet tysk, stadskultur. För att målningarna skulle kunna fungera som illustrationer och identifikationsbilder var det dock samtidigt nödvändigt att bilderna inte skilde sig alltför mycket från människors vardag. Hur mycket de lägre klasserna påverkades av det internationella modet, för modet var även under medeltiden internationellt, har naturligtvis att göra med hur mycket kontakt de hade med de högre klasserna och med en urban miljö. I städerna bör dock modet ha påverkat de flestas, med undantag av de allra fattigastes, klädedräkt. Ett belysande exempel på de stora likheterna mellan olika samhällsgruppers klädedräkt under 1300-talet ger Stella Mary Newton: Hon visar att skillnaden mellan de kläder som tillhörde den franska drottningen och dem som tillhörde en advokatfru i Valence-sur-Rhône var mycket mindre än man skulle kunna tro. Både typen av klädesplagg och materialet var i många fall desamma. Skillnader var till exempel att advokatfrun hade återanvänd päls som foder i en av sina dräkter (något även drottningen kan ha haft, men knappast skulle ha talat om) och använde gros vair, gråverk där mycket mer av den grå pälsen hade behållits. 30 Fint gråverk hade endast en tunn rand av grå päls runt ekorrens vita mage. Nu är förvisso inte en advokat någon vanlig borgare, men samtidigt är Frankrikes drottning inte någon 29. T ex Sigfrid Svensson, Skånes Folkdräkter, Stockholm 1935, s 45ff; Anna-Maja Nylén, Folkdräkter ur Nordiska Museets samlingar, Lund 1971 (andra upplagan, första upplagan kom 1949), s Newton 1980, s 27f.

11 198 Eva Andersson Vad kostade kläderna? 199 vanlig medlem av frälset heller. Beroende på vilken position hennes make hade inom rättsväsendet och i stadens sociala liv så kan advokatfrun ha tillhört dem som jag kallar de primära modekonsumenterna, frälset och det högre borgerskapet, men det är långt ifrån säkert då advokatyrket i sig inte garanterade någon upphöjd position. Det jag vill studera här är hur mycket av modet som spred sig från de primära modekonsumenterna till andra grupper i samhället. En annan intressant fråga, som källmaterialets knapphet tyvärr gör det omöjligt att undersöka för medeltidens Sverige, är vad som upptogs i det lägre borgerskapets och allmogens dräkt. Modets spridning neråt var knappast en slavisk efterapning, utan man får också räkna med medvetna val från mottagarna. Om vi går tillbaka till frågan i rubriken kan vi konstatera att jag för att besvara den måste avgränsa begreppet de lägre samhällsklasserna till att omfatta dem som på olika sätt hade kontakt med frälset och städernas högre borgerskap. Med tanke på hur vanligt det var att kläder spreds vidare till tjänare och landbor, bör denna grupp ändå ha varit ganska stor. Ett exempel på hur modeidealen spreds, inte bara socialt utan även geografiskt, erbjuder de dräkter som hittats på kyrkogården i Herjolfsnes på Grönland. Herjolfsnes var en nordisk bosättning på södra Grönland, grundad i slutet av 900-talet. Den bestod av ett flertal gårdar och hade också en kyrka och kyrkogård. När bosättningen övergavs vet vi inte, men gravarna innehåller klädesplagg som är daterade till och 1400-talen. Klädesplaggen är hittade i gravar på framför allt den nordöstra sidan. Den södra delen av kyrkogården var vid utgrävningen i stort sett bortsköljd av havet. Närmast kyrkan, både på den södra sidan, som brukade räknas som finare, och på de andra sidorna, finns de gravar vilkas ägare hade en högre social status. Dessa begravdes i träkistor, en lyxvara på Grönland. Längre från kyrkan, på den nordöstra sidan, hittar vi människor som istället för i kistor begravts i ett slags svepning bestående av gamla kläder. Vanligen är kroppen bara instoppad i plaggen och armarna är inte trädda i ärmarna. Det är inte säkert att det var de dödas egna kläder, men överensstämmelsen mellan klädernas storlek och skelettens längd är dock god och vid något tillfälle korresponderar en kroppslig deformitet med konstruktionen på ett plagg. De flesta plaggen bär spår av nötning och flera är lappade. Både gravarnas position i förhållande till kyrkan och begravningssättet visar på att dessa personer hade en lägre social status. Så mycket mera anmärkningsvärt är då att plaggen överensstämmer så väl utseendemässigt med vad vi vet om samtida europeiskt mode. Dräkterna överensstämmer i många fall med dåtidens modeideal. De har en förhållandevis avancerad tillskärning som inte bara är styrd av tygets form och man har även lagt ner extra arbete på dekor och detaljer som inte är funktionella, till exempel så kallade falska sömmar. Materialet var däremot hemvävt ylle, troligen tillverkat lokalt. 31 När man arbetar med skriftligt material har man inte möjlighet att undersöka klädernas snitt och faktiska utseende på samma sätt, utan här är det framför allt vilka namn dåtidens människor gav de olika klädesplaggen som framgår. Att länka benämningar på plagg med bilder av kläderna är ett av den dräkthistoriska forskningens huvudproblem, i alla fall för äldre tid där det inte finns bilder och benämningar i samma sammanhang. Vad man kan se av det skriftliga materialet är emellertid att samma plagg dominerar inom alla de grupper som är representerade i källmaterialet. Den viktigaste skillnaden mellan olika sociala gruppers kläder ligger istället i vilka material som användes. Där frälset använde kläde från de gamla textilstäderna Kortrijk, Gent och Ieper i Flandern fick andra nöja sig med enklare kläde eller andra ylletyger. Detta kom från nyare produktionsorter som Poperinge och Nivelles i Brabant och Comines i Flandern, inte långt från Kortrijk, från tyska och numera polska städer som Lübeck, Marienburg (Malbork) och Thorn (Torun), eller var inhemskt producerat. Inte bara de skriftliga källorna, utan även bilder från medeltiden visar att de flesta bar kläder av samma grundtyp. Det fanns skillnader i plaggens utseende, till exempel att arbetande män avbildas i knäkorta plagg även när modet föreskrev långa. Människor med mindre ekonomiska resurser använde sig generellt av mindre tyg, till exempel genom att begränsa vidden på kjortlarna, eller göra dem kortare. Jämför man de tre källmaterialen kan man ändå säga att klädedräkten bestod av ungefär samma plagg och att plaggen var av samma typ inom de flesta samhällsgrupper. Framför allt det arkeologiska materialet visar att även de lägre klasserna strävade efter den moderiktiga dräktens utseende, även om materialen i kläderna var av enklare slag. Mycket talar alltså för en förhållandevis bred spridning av modet under medeltiden. Även personer som inte hade råd med det importerade klädet sydde eller lät sy upp kjortlar, hättor och kappor av samma slag som bars av Europas aristokrati och rika borgare. Att det är så pass vanligt att frälsemän och kvinnor testamenterar sina egna plagg till tjänare och landbor visar också att kläderna som bars av de respektive grupperna inte kan ha skiljt sig så mycket åt. Det kan heller inte ha funnits tydliga regler om att vissa material och klädesplagg var förbehållna överklassen. 31. Nørlund 1924; Østergård 2003.

12 200 Eva Andersson Avslutande diskussion I min artikel har jag velat visa hur vi genom att kombinera information från olika källor, här framför allt testamenten med gåvor av kläder till tjänare och arkeologiska fynd, kan få en inblick i hur medeltidens vanliga, arbetande människor, var klädda. Jag jämför ett antal fall från 1300-talet där testamenten förordar att manliga tjänare ska få kläder uppsydda till sig dels med uppgifter om tygbredd och priser, dels med Bockstensmannens dräkt. Det vanligaste materialet i kläder till manliga tjänare under den första hälften av 1300-talet var kläde från Nivelles och Poperinge, men det finns ett stort antal plagg där materialet inte anges, vilket gör att uppgifternas värde när det gäller den total konsumtionen blir mindre. Däremot är de användbara för att beräkna tygåtgång och kostnader för gåvorna, som vanligen består av kjortel och kappa. Priserna för flera olika tyger är kända från Kung Magnus prisstadga i privilegiebrevet för Kopparberget från 1347 medan bredden på kläde från Brabant och Flandern är dokumenterad i olika reglementen för väverier. Resultaten från denna uträkning visar att bara en kappa och en kjortel, på många sätt medeltidens basplagg, utgjorde en förhållandevis stor investering, då tygkostnaden för enbart en kjortel i importerat kläde kan jämföras med till exempel priset för en tunna öl. Kjorteln och kappan från Bockstensmannens dräkt, som troligen är tillverkade i vad man kallade vadmal, skulle ha kostat strax över 1 H öre, det vill säga ungefär lika mycket som en tunna sill, mindre än en tiondel av vad samma kläder skulle ha kostat i popirst. En fråga som diskuterats mycket är vilka som omfattades av modets spridning. Både det faktum att dräkterna från Herjolfsnes, vilka återfanns i gravar tillhörande personer med lägre social status, så väl återspeglar det samtida modet och att samma benämningar på plagg dominerar oavsett social grupp i det skriftliga materialet, tyder på att utseendeidealen spreds i de flesta grupper i samhället. Att det är så vanligt att tjänare får ärva husfolkets kläder visar också att det inte kunde finnas alltför stora skillnader mellan de olika gruppernas dräkt. Det visar också att det inte fanns några fasta regler för vilka material de olika grupperna fick använda, något som frånvaron av detaljerade bestämmelser om klädedräkten i de fåtaliga nordiska överflödsförordningarna bekräftar. Vad kostade kläderna? Summary: How Much Were They? The Prize of Male Servant Clothing in the First Half of the Fourteenth Century 201 My aim in this article is to show how it is possible, by combining information from different kinds of evidence, mostly wills containing gifts of clothing to servants and archaeological evidence, to gain knowledge of how common working men were dressed in the Middle Ages. I compare several wills from the fourteenth century in which clothes were given to male servants and where both fabric width and price were stated, with the clothes of the so-called Bocksten Bog man. The most common material in clothes given to male servants during the first half of the fourteenth century was cloth from Brabant: Nivelles and Poperinge. In a large number of cases the material is not stated, which reduces the value of this information. Nevertheless, even this information is valuable when calculating the yardage and cost of those gifts, which usually consisted of a tunic and cloak. The prices of many of the materials are listed in king Magnus Eriksson s statute for Kopparberget, the copper mining area in Dalecarlia, from 1347, while the width of woollen cloth from Brabant is documented in weaver s regulations. The results show that a tunic and cloak of the same type as those worn by the Bocksten man, in many ways the basic garments for a man in the Middle Ages, was a substantial investment, since the cost of only a tunic of imported cloth can be compared to the cost of 126 litres of beer. The cost of the tunic and cloak of the Bocksten man, which were probably made from a coarse homespun called vadmal, would have been approximately the same as for a barrel of herring, less than a tenth of the cost for the same clothes made from material imported from Poperinge. A much debated issue among historians concerns which groups in society were affected by fashion. Both the fact that the clothes from Herjolfsnes in Greenland, which were found in the graves of people of lower social status, corresponds well with current European fashion and that the same garments dominate in written descriptions of the time, irrespective of social group, suggest that the fashion ideals spread to most parts of society. The frequency of gifts to servants of the master s or mistress own clothes show that there were no fixed rules concerning materials or cut for different social groups. This is also confirmed by the lack of detailed regulations on dress in the few Nordic examples of sumptuary regulation.

13 Från yppighets nytta till dygdens försvar den frihetstida debatten om lyx Av Leif Runefelt Den gängse bilden av den frihetstida lyxdebatten bygger på uppfattningen att det merkantilistiska tidevarvet var den period då det ekonomiska tänkandet i allmänhet, och synen på lyxen i synnerhet, kom att avmoraliseras. 1 För svensk del anses detta förlopp ha haft sin begynnelse i Anders Johan von Höpkens berömda tal Om yppighets nytta i Vetenskapsakademien år Detta påstås ha varit den första egentliga utläggningen inom svensk litteratur av lyxens ekonomiska funktion och verkningar i ett samhälle. Tidigare hade lyxen fördömts utifrån en religiös eller en moralisk ståndpunkt, medan ekonomiska aspekter varit frånvarande. von Höpken däremot framhöll lyxens stora ekonomiska nytta i ett samhälle. En inhemsk lyxkonsumtion borde leda till en inhemsk lyxindustri, och följaktligen till sysselsättandet av en lång rad hantverkare, konstnärer, arbetare och fattiga, vilka annars skulle gå sysslolösa. Sparsamheten, länge prisad av otaliga moralister, framhölls som skadlig. 2 Centralt i von Höpkens tal var bejakandet av människans egennyttiga begär. De tidigare författarna hade ställt dygden och undersåtens plikter mot överheten i centrum. von Höpken däremot såg människan som hon var en 1. Denna bild kom till redan 1912, genom Oscar Wieselgrens inflytelserika studie Yppighets nytta. Ett bidrag till de ekonomiska åskådningarnas historia i Sverige under det adertonde århundradet, Uppsala Den har sedan okritiskt anammats av en lång rad forskare. Nämnas kan Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden, Stockholm 1975, s 106ff; Britta Allzén, Yppighets nytta Liten encyklopedi över människor, idéer och dyrbarheter i svensk rokoko, Malmö 1979, s 4; Karin Johannisson, Naturvetenskap på reträtt. En diskussion om naturvetenskapernas status under svenskt 1700-tal, i Lychnos 1979/ 1980, s 117; Bo Peterson, Yppighets Nytta och Torftighets Fägnad Pamflettdebatten om 1766 års överflödsförordning, i Historisk tidskrift 1984:1, s 5 8; Ann Öhrberg, Vittra fruntimmer. Författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare, Uppsala 2001, s 230f. 2. Wieselgren 1912, s 21ff. Fil dr Leif Runefelt, f 1971, disputerade 2001 med avhandlingen Hushållningens nytta. Affektlära, hushållningslära och ekonomiskt tänkande under svensk stormaktstid. Sedan dess har han bedrivit forskning kring såväl psykologiska och etiska föreställningar som ekonomiskt tänkande under 1700-talet. Adress: Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet, Stockholm E-post: leif.runefelt@ekohist.su.se

14 204 Leif Runefelt Från yppighets nytta till dygdens försvar 205 lastbar varelse driven av sina passioner, sina begär men menade att vissa av de mänskliga begären inte hade negativa konsekvenser för samhället, utan i stället positiva. Detta innebar ett ställningstagande för Bernard Mandevilles uppfattning att enskildas laster kunde vara till samhällets nytta. 3 von Höpkens uppfattning om de mänskliga passionerna som drivkrafter var inte ny tvärtom var den central i västerländsk människouppfattning sedan århundraden men normalt ansågs att dessa måste hållas i strama tyglar av förnuftet för att inte löpa utom kontroll och leda människan till extrema, lastbara beteenden. Denna förnuftets kontroll av passionerna var själva kärnan i den tidigmoderna sedeläran och kan sammanfattas i ordet dygd dygden var begärens motsats och beviset på att de var under kontroll. 4 Därför innebar bejakandet av passionernas okontrollerade kraft också ett förkastande av dygden som intressant kraft i ekonomin och därmed i förlängningen av hela moralen som grund för samhälleligt välstånd. von Höpken var inspirerad av olika utländska författare, främst den nämnde Mandevilles berömda bifabel, som väckte moralisk panik när den i Storbritannien kom ut i en lång rad utökade upplagor under det tidiga talet. Där prisades lyxens nyttiga verkan, enligt devisen Private vice public benefit. Med Sten Högnäs träffande beskrivning är Mandevilles bifabel historien om ett samhälle som drabbas av dygden och därmed förlorar sin livskraft. 5 De dygdiga människorna företar sig ingenting som driver samhällets utveckling framåt; de har tyglat sina begär och sitter därför och är goda mest hela dagarna, vilket är en föga tillväxtskapande verksamhet. Enligt fabeln är det istället de enskilda individernas begär som driver samhällsutvecklingen, och det till det bättre. von Höpkens tal har framhållits som en vattendelare, eftersom de ekonomiska författare som följde efter von Höpken inte har ansetts bidra med något nytt till synen på lyxen. Lyxen hyllades och allt moraliskt bråte slängdes överbord. Visserligen fanns det lyxmotståndare, men dessa anses ha fördömt lyxen utifrån de gamla teologiska och moraliska grunderna, medan de däremot inte anses ha några ekonomiska argument att komma med. Först mot det slutande 1760-talet, när fysiokratiskt influerade ekonomiska tänkare 3. Anders Johan von Höpken, Tal, om yppighets nytta, Stockholm 1741, s En redogörelse för denna uppfattning framför allt under svensk stormaktstid finns i Leif Runefelt, Hushållningens dygder. Affektlära, hushållningslära och ekonomiskt tänkande under svensk stormaktstid, Stockholm 2001, kap Sten Högnäs, Människans nöjen och elände. Gyllenborg och upplysningen, Lund 1988, s 89. som Johan Fischerström lät publicera sig, kom åter en mer lyxkritisk hållning till uttryck, något som beror på dessa tänkares upphöjande av jordbruket och det enkla livet på landet. Syftet med följande redogörelse är att ge en annan bild av den frihetstida lyxdebatten. Inledningsvis visar jag hur lyxen faktiskt diskuterades utifrån ekonomiska ståndpunkter långt före von Höpken. Framför allt försöker jag dock visa att von Höpkens mandevilleska, avmoraliserade syn på lyxen inte kunde få fäste i det av etiska föreställningar starkt präglade frihetstida klimatet. Tvärtom tog en lång rad ekonomiska författare de som ofta setts som von Höpkens eftersägare till pennan för att försvara dygden och för att återinföra denna som den främsta drivkraften i ekonomin. Att det var de egennyttiga begären som skulle föra utvecklingen framåt var en för dessa författare oacceptabel uppfattning. Den tidiga frihetstiden Det var Oscar Wieselgren som med sin studie Yppighets nytta från 1912 etablerade den gängse bilden av frihetstidens syn på lyxen och dess nytta. Enligt denne förekommer det inga ekonomiska argument vare sig för eller emot lyxen före von Höpkens tal, utan endast moraliska. Det tidigaste verk Wieselgren tog upp och dömde som moraliskt var Sven Lagerlöfs Wälmente Tanckar om Deßa Tiders Skadelige Öfwerflödigheet (1714). 6 Lagerlöfs arbete handlar dock om hur man skall skapa ett inhemskt välstånd och ett större ekonomiskt oberoende av omvärlden, vilket förvisso var den ledande ekonomiska frågan under frihetstiden, och central redan då Lagerlöf verkade. 7 För Lagerlöf, liksom för andra författare under sen stormaktstid som diskuterade lyxen fanns det två huvudargument mot denna. Båda bottnade i ett intresse av att ordna landets hushållning på bästa möjliga sätt, i syfte att skapa nationellt välstånd. Det ena argumentet kan vi kalla psykologiskt; det gick ut på att lyxen var en last, ett begär, och därmed ett uttryck för människans egennytta. Egennytta, förknippad med begären, uppfattades såsom alltigenom skadlig och som motsatsen till den allmännytta som följde på dygden och ett förnuftigt, begärskontrollerande beteende. Ett sådant dygdigt beteende var en förutsättning för all god hushållning. Den luxuöse var egennyttig och därmed en som inte agerade enligt sitt förnuft och enligt de skyldigheter han 6. Wieselgren 1912, s Sven Lagerlöf, Wälmente Tanckar om Deßa Tiders Skadelige Öfwerflödigheet I Kläder och Hushåldning, Stockholm 1714, passim, särskilt kap IV.

15 206 Leif Runefelt Från yppighets nytta till dygdens försvar 207 hade gentemot sina medmänniskor. Genom sitt beteende skadade han inte endast samhället, utan även sig själv. 8 Det andra huvudargumentet, som kan kallas ekonomiskt, var att lyxen vanligen var utländsk, och därmed ett hot mot rikets oberoende. Denna strävan efter oberoende var inte ny. Det stormaktstida ekonomiska tänkandet, präglades, utöver att kretsa kring några centrala dygder (sparsamhet, måttlighet, rättvisa och flit) av ett oberoendeideal. En stat skulle vara om inte självförsörjande, vilket knappast var möjligt, så åtminstone i hög grad oberoende av omvärlden. Staten skulle liksom en god husbonde sälja och inte köpa, varför onödig import, det vill säga en import som gick att ersätta antingen med likadana inhemska produkter eller alternativa sådana, var av ondo, och mest onödig av allt var då lyxen. Den inledande frihetstiden präglades vad gäller synen på lyxen av kontinuitet från stormaktstiden. Det psykologiska argumentet manifesterade sig tydligast genom satirer över sprätthöken eller Petit-mätern ordet hade alltså en helt annan innebörd än idag som drabbats av tidens mode- eller lyxåkomma, fördrivandes sina dagar framför spegeln och på kaffehusen med en onödig konsumtion av kläder, kaffe och puder. Då Petit-maitrarna var den vanligast förekommande måltavlan i Olof Dalins Argus kom detta motiv att bli populärt; det gjorde också framgång på teatern genom Carl Gyllenborgs skådespel Swenska Sprätthöken. 9 Att leva à la mode var ett kostsamt leverne, vilket Dalin redogjorde för i Argus 1733; nuförtiden ville inte en skomakare vara en skomakare och en smed en smed, utan alla tävlade om att leva överdådigt och över sin rang. Ofta slutade utsvävningarna i familjers ruin och fattigdom, då tillgångarna inte alls motsvarade konsumtionen en rimlig följd av att leva över sitt stånd. 10 Ståndsmässig konsumtion och därmed igenkännbarhet, det vill säga att kläder och beteenden skulle vara en spegel av och ge en signal om en individs ståndstillhörighet, var vad som behövdes, för såväl samhälle som individ. Lyxen talade direkt till människors irrationella drivkrafter och skadade därmed såväl dem själva som samhället i stort. Till det kom så även det ekonomiska argumentet: Med igenkännbarhetens försvinnande försvann även svenskarnas pengar ut över gränserna. Med tunga Plåtar måste wi/ Betala 8. Om den stormaktstida lyxdebatten, se Runefelt 2001, kap Exempel ur Argus är Olof von Dalin, Den Swänska Argus utgifven af B. Hesselman och M. Lamm, Stockholm , I, s 64f, 255; II, s 360, 400. Carl Gyllenborg, Swenska Sprätthöken, Uppsala 1959, passim. 10. Dalin , I, s 83ff. lätt Galanteri står att läsa i en dikt från När lyxen kom in åkte pengarna ut, och handelsbalansen gick åt skogen. Den utländska lyxen skulle utestängas. Med vad skulle den ersättas? I samma dikt lyfts en svensk enkelhet fram. Det utländska galanteriet skall ersättas av en svensk, manlig enkelhet. 11 Denna sammankoppling av det utländska med osedlig lyx, högfärd och veklighet, och det svenska med enkelhet och manlighet kan ses som ett tredje viktigt argument mot lyxen, som jag helst vill benämna götiskt-moraliskt. De utländska lyxvarorna skall enligt diktens författare Wilhelm Kruse inte ersättas med inhemska likvärdiga varor, utan med manliga, enkla sådana. Det götisk-moraliska argumentet byggde på att det fanns en särskild svensk natur, präglad av enkelhet. Det intar en framträdande plats i Olof Dalins författarskap. I Argus menade Dalin att förfäderna inte hade lika stora problem med att försörja sig som dagens människor, som inte klarade dagen utan vare sig vin, kaffe eller te, och som snöt sig i silkesnäsdukar istället för i näven. 12 Man kan kanske ana en viss ironi i Dalins pris av de ändå tämligen o- borstade förfäderna. Han återkommer dock till frågan flera gånger. Wieselgren nämner Voltaires dikt Le Mondain (1736) som en viktig inspirationskälla till avmoraliseringen av lyxen, där lyxens ekonomiska effekter hyllades och torftigheten, la frugalité, fördömdes. I den dikten finner man en kritik av flera arbeten, varav ett är Fénelons roman Les Aventures de Télémaque från Detta episka verk så oerhört tråkigt för en modern läsare var ett av 1700-talets mest lästa litterära alster, inte endast på kontinenten utan även i Sverige, där den utkom i flera översättningar. 13 Hos Fénelon stod la frugalité i centrum bland de dygder som ett samhälle måste bygga på, där fördömdes lyxen på sedvanligt vis och förespråkades en enkelhetslära som måste tilltalat många götiskt sinnade svenskar. När Dalin gav sig i kast med att skriva en parafras av Voltaires Le Mondain April-Wärk om wår härliga tid (tryckt förmodligen år 1737) utmynnar denna i en hård kritik av Voltaires uppfattning, en hyllning av förfädernas enkla seder i linje med Fénelons roman, och ett raljerande över sprätthökar och kaffedrickare. 14 Hos 11. Wilhelm Kruse, i Jonas Alströmer, Den Swänska Wårdande Fåra-Herdens Trogne Wäg-Wisare Til en god Fåra-Skiötsel Jemte et Bihang om Potatoes eller JordPäron, samt Alm- Wild-Apal- och Eke- Träns Planterande. Alla Sweriges Rikes Inbyggare och wårdande Hushållare till tienst, i god wälmening allmän giord, i Får och Potatis. Jonas Alströmer 1727 och 1732, Veberöd 1992, s 22f, citat s Dalin , I, s 84f, 145. Se även Olof von Dalin, Sagan Om Hästen, Stockholm 1740, s 26f. 13. En första översättning trycktes i Åbo 1721, en andra i Stockholm Nils Olof Dyberg, Olof Dalin och tidsidéerna. En komparativ undersökning av hans diktning till omkring 1750, Uppsala 1946, s 68 76; Sverker Göransson, Världsföraktaren. Studier kring ett motiv i frihetstidens litteratur, Göteborg 1972, s 32f.

16 208 Leif Runefelt Från yppighets nytta till dygdens försvar 209 Dalin liksom hos andra författare under det tidiga 1700-talet flöt moraliska argument om den enkla svenska naturen samman med ekonomiska argument om sparsamhetens nödvändighet för skapandet av välstånd och psykologiska argument om begärskontroll som en förutsättning för sparsamhet. Dock bör nämnas den ekonomiska skrift i vilkens lyxens nytta först påtalas i Sverige, nämligen Heinrich Bodes Macht-Konst Eller Outöselig Guld- Grufwa/ hwarigenom höga Öfwerheten kan sin macht föröka och sine Undersåtare rike giöra, översatt från tyska i samband med riksdagen Däri sägs vid ett tillfälle att moderiktiga varor är skadliga, så länge de är utländska, men att de annars är av godo. Bode föregår också von Höpken då han menar att ett överdådigt byggande sätter folk i arbete. Vid ett annat tillfälle sägs dock att särskilda tillsyningsmän bör se till att var och en inte förtär mer i mat och kläder än vad hans stånd tillåter Henrich Bode, Macht-Konst Eller Outöselig Guld-Grufwa/ hwarigenom höga Öfwerheten kan sin macht föröka och sine Undersåtare rike giöra, Stockholm 1723, s 147, 44f. 16. [Erik Salander], Bihang Til Then höga Wäxel-Coursen och låga Handels-Balancen, samt Dyra Tiden. Med bewis, At Öfwerflöd är bättre än Sparsamhet; Äfwen som Förtäring gifwer Näring, Stockholm 1745, passim. 17. [Salander] 1745, s 4. Förtäring föder näring - von Höpkens efterföljare Wieselgren menade att lyxförespråkarnas syn dominerade efter von Höpkens tal fram till slutet av frihetstiden. von Höpkens uppfattning fick dock ringa genomslag under återstoden av frihetstiden. Erik Salander skrev en kort pamflett år 1745 vari han framhöll vikten av inhemska överflödsprodukter som ett medel att hålla pengarna i cirkulation och folk i arbete, medan sparsamheten och svensk enkelhet fördömdes, allt enligt den redan i arbetets titel presenterade devisen förtäring föder näring. 16 Kopplingarna till von Höpkens utläggningar om människans natur var förvisso få, men då Salander framställde överflödet som en ytterlighet och sparsamheten som andra extremum, med den dygdiga medelvägen måttlighet i mitten, var i alla fall det en direkt koppling till sedeläran, enligt vilken dygden var medelvägen mellan två motsatta laster. Överflödet framställdes alltså som ett begär och uppenbart ett för samhället positivt sådant, medan sparsamheten (eller girigheten) då var ett skadligt begär. 17 Om dygdens eventuella nytta sades inget alls, vilket i och för sig är talande. Liknande argument förekom i den svenska översättningen av Jean François Melons Essai Politique sur le Commerce, som utkom Människorna styrdes av sina begär, och det var överhetens skyldighet att försöka vända dessa till samhällets gagn. Strävan efter vällust snarast att översätta med bekvämlighet kunde därför bejakas; vällust tog sig uttryck i lyx och denna var en uppmuntran till arbete. 18 Melon menade att den luxuöse själv arbetade flitigt för att erhålla de bekvämlighetsprodukter han eftersträvade inte endast fattiga och hantverkare gavs sålunda arbete genom lyxen, även den överflödige blev flitig. Liksom Salander attackerade Melon girigheten, som liksom lättjan framhölls som ett för samhället skadligt begär. Melon menade vidare att lyx i grunden var ett tecken på rikedom. Ett samhälle sysselsatte sig inte med lyx förrän de grundläggande behoven var tillgodosedda. 19 En av de mer ohämmade pläderingarna för lyxen kom från arkitekten och konstnären Carl Fredrik Adelcrantz i ett tal i Vetenskapsakademien år 1757 om konstens nytta. Lyxen skapade enligt Adelcrantz sysselsättning åtminstone för alla de konstnärer som fått i uppgift att smycka kungars och ädlingars palats. Det främsta argumentet för lyxen var för Adelcrantz att den skapade idoghet och motverkade lättjan. Återigen ställde en lyxförespråkare alltså ett för samhället gynnsamt begär mot ett skadligt. Inte endast adel utan även borgare och bönder hade rätt till lyx även om Adelcrantz var noga med att påpeka att böndernas lyx inte kunde vara densamma som de rikares och deras vilja att konsumera lyx drev dem till att arbeta hårdare. De blev därmed välbärgade och betalade följaktligen mer i skatt, varför även staten tjänade på lyxen. 20 Pehr Niclas Christiernin sällade sig till lyxförespråkarna i en avhandling om den ostindiska handelns nytta (1768). Liksom de tidigare nämnda ansåg Christiernin att lyxkonsumtion liksom mycket annan konsumtion föregicks av handel inom riket med dessa varor, och att denna handel gav liv och rörelse åt handeln. Överflödsförordningar innebar därför endast att handeln hindrades i sitt lopp. Christiernin höll med Melon och Salander om att en långt gången sparsamhet inte var av godo för ett land, samt att lättjan, snarare än lyxen, utgjorde ett hot för samhället Jean François Melon, Et Politiskt Försök om Handelen, Stockholm 1751, s 64f. 19. Melon 1751, s 61f, 70, Carl Fredrik Adelcrantz, Tal Om de fria konsters värde och nytta, Stockholm 1757, s 19ff. 21. Pehr Niclas Christiernin (præses), Hans-Gustav Almgren (resp), Academiskt Försök, Om Sveriges Nytta af handelen och Segelfarten på ost-indien, Uppsala 1768, s 27, 34ff.

17 210 Leif Runefelt Från yppighets nytta till dygdens försvar 211 Måttlighetens lov argument mot lyxens samhällsnytta Ibland ges intryck av att den von höpkenska synen på lyxen snabbt slog igenom och därmed var representativ för sin tid. Lyxen, liksom sprätthöken eller petit-maitren är dock en självklar måltavla även för den sena frihetstidens samhällsdebattörer. Lyxen kritiserades i såväl skönlitterära verk som i de otaliga sedeläror som kom av trycket. 22 Inom den mer utpräglat ekonomiska litteraturen togs lyxen upp av otaliga författare. Här skall jag behandla ett antal tongivande eller typiska arbeten i vilka lyxen diskuteras mer ingående. En god utgångspunkt är då den framstående hattpartisten Henrik Jakob Wredes tal i Vetenskapsakademien Om et Borgerligt Samhälles Eller Et Land och Rikes rätta Styrka (1743). Det är intressant av flera anledningar. För det första sammanfattar Wrede i rangordning de fem viktiga frågorna eller punkterna i all frihetstida ekonomisk diskussion: först frågan om rikets oberoende och det nödvändiga tillvaratagandet av de inhemska resurserna; sedan den om den inhemska förädlingen av desamma (manufakturerna), sedan frågan om behovet av en väl ordnad handel, med syfte att byta överflödiga produkter mot nödvändiga varor som inte kan produceras i landet, därefter frågan om lyxen, samt sist frågan om befolkningens storlek. För det andra är Wredes tal intressant då han vad gäller lyxen riktar sig direkt mot von Höpkens tal och kritiserar detta. För det tredje är talet intressant därför att det inte beaktats av forskningen. Wrede kritiserar inledningsvis kort spartanernas kung Lacaedemons alltför kärva torftighetsideal. Längre fram tar han dock upp lyxen till kritisk behandling. Redogörelsen är till synes direkt riktad mot von Höpkens tal: Wrede säger att det kan tyckas som om enskilda personers lyx inte gör någon större skada, så länge den är inhemsk, då den till och med kan ge sysselsättning åt fattiga. 23 Detta kan kanske vara sant, men dessa positiva effekter kan inte på något sätt motverka lyxens negativa verkan, då lyxen inte endast är ett svårt begär i sig utan också en moder till otaliga laster och i slutändan leder till samhällets sammanbrott. 24 Wredes kritik bottnar alltså i det första argumentet ovan, att lyxen är ett affektstyrt beteende som har med mänsklig egennytta att göra och därmed motverkar det gemensamma bästa. Han ger 22. Kritiken mot lyx i skönlitteratur och etisk litteratur kommer att behandlas i ett annat sammanhang. 23. Henrik Jakob Wrede, Tal Om et Borgerligt Samhälles Eller Et Land och Rikes rätta Styrka, samt Sätt och utvägar at komma där til, Stockholm 1743, s 16f. Kritik av Laecademon, s Wrede 1743, s 17f. ytterligare ett argument mot von Höpken, som också det bottnar i människornas benägenhet att följa sina begär, nämligen lusten att vara som de rikare. De luxuösa fördärvar människors tillvaro liksom landets ekonomi genom att locka vanligt folk att följa deras dåliga exempel. 25 Bland de hattpolitiker som diskuterade von Höpkens uppfattning var den blivande biskopen i Åbo, Linnés gode vän Johan Browallius. Denne menade i ett tal i Vetenskapsakademien år 1747 att lyx visserligen kunde ge sysselsättning åt vissa människor. Lyxen fick dock inte bli allmän utan måste begränsas till de rikaste i samhället; ett fåtals lastbara lyx skulle uppvägas av flertalets måttlighet. Måttlighet måste här förstås som ett begrepp vilket inbegrep dygden, då denna till sitt väsen är måttlig: en kontrollerad balansgång mellan begärens extremer. Vidare var det enligt Browallius orimligt att tänka på lyx innan hushållningen var väl utvecklad, vilket den inte var i Sverige; först måste de grundläggande behoven tillfredsställas, först därefter kan finnas ett utrymme för lyx. 26 Vid tiden för Browallius tal förespråkade hattarna en långt driven sparsamhet vilken inte gick att förena med en alltför positiv syn på lyx. Denna sparsamhetsiver manifesterade sig till exempel i sparsamhetskommissionens tillsättande 1745 och 1746 års överflödsförordning. von Höpken var förstås en ledande hatt vid denna tid. 1748, åtta år efter talet om yppighetens nytta, pläderade von Höpken för överflödsförordningar, med hänvisning till människans oförmåga att kontrollera sina begär: Han såg i och för sig stora problem med överflödsförordningar, men främst vad gällde kontrollen av undersåtarnas efterlevnad. Dessa hade nämligen så många och kraftiga begär, att myndigheterna knappast kunde tämja dem alla. Böjelsen till förbjudna varor var sålunda större än fruktan för lagen. Trots detta försvarade von Höpken 1746 års förordning, och menade att man inte fick gifva lastarenom rum, i det att den ena luxen räcker den andra hand och blir sällan eller aldrig allena. 27 Vad han avsåg med detta senare yttrande kanske kan förklaras med en anteckning från tidigt 1750-tal, då han menade att lyxen måste häm- 25. Wrede 1743, s Johan Browallius, Känningar Af GUDS Försyn Vid Nyttiga Vetenskapers Främjande, i et Tal. Stockholm 1747, s 18. Se även Olof Ehrenström, Anmärkningar öfver det Gensvar, som en obekant autor utgifvit emot det som uppå herr Ammiralen och Landshöfdingens Theodor Ankarcronas den 12 julii hollne tal, Stockholm [1744], s 4f, 17, fotnot C. 27. Yttrande till rådsprotokollet den 11 april 1748, i Anders Johan von Höpken, Riksrådet Grefve Anders Johan von Höpkens skrifter samlade och i urval utgifna af Carl Silfverstolpe, I II, Stockholm , II, s 125f.

18 212 Leif Runefelt Från yppighets nytta till dygdens försvar 213 mas, samt att denna emanerade ifrån den högstes exempel igenom gradationer till den lägsta i riket. 28 Att von Höpken som ledande hatt särskilt fördömde de utländska överflödsprodukterna med hänvisning till handelsbalansen och oberoendet är föga förvånande; den åsikten är ju också förenlig med såväl hans tidigare som hans senare syn på lyxens verkningar i samhället. 29 Ytterligare en i den ekonomiska debatten tongivande hatt som har förts till de mer ivriga lyxförespråkarna är Anders Berch Sten Högnäs vill sålunda föra honom till det von höpkenska lägret och tillskriva honom en mandevillesk uppfattning av lyxen. En central punkt i Mandevilles syn var dock förkastandet av dygden som drivkraft i samhället. Berch lade däremot stor vikt vid måttligheten i sitt centrala arbete, Inledning til almänna hushålningen (1747). Berch såg liksom von Höpken en nytta i lyxen så länge den var inhemsk; den satte enligt Berch pengarna i cirkulation. Utländsk lyx däremot var skadlig i enlighet med rådande föreställningar om oberoende och sysselsättning. 30 Trots att Berch alltså i hög grad såg inhemsk lyx som nyttig är det svårt att se att han delade von Höpkens uppfattning. Berch menade nämligen att även den senare typen av lyx kunde vara ett missbruk, och att ett sådant måste motverkas, genom att överheten verkade för måttlighet: Så snart man släpper nogot af lefnadssättet tygelfritt och obundit, som icke tiänar til lifwets oundwikeliga nödtorft, så är wägen strax öpnad för missbruk: Följakteligen blifwer den säkraste utwäg, hwarigenom måttelighet kan hållas inom sina skrankor, at belägga alla de til yppighet tiänande behof med wissa til detta ändamål bidragande lämpelige afgifter. Då medförer missbruket sit egit straff. 31 De varor som innebar ett missbruk kunde alltså avgiftsbeläggas, varmed den som inte kunde tygla sina begär så att säga skulle straffa sig själv, och de övriga manas till måttlighet. Denna måttlighet som Berch återkommer till vid flera tillfällen är sedlighetens måttlighet, den som även Salander och Browallius berörde. Den avser då den dygdiga medelvägen mellan två ytterligheter. 28. von Höpken, odaterad minnesanteckning, 1750-tal, i von Höpken , I, s Betänkande om orsakerna till rikets medellösa tillstånd, 1746, i von Höpken , II, s 85; Yttrande till rådsprotokollet angående handelsbalansen, 10 feb 1756, II, s Anders Berch, Inledning Til Almänna Hushålningen, Innefattande Grunden Til Politie, Oeconomie, Och Cameral Wetenskaperne, Stockholm 1747, s 57ff, citat s 59f. 31. Berch 1747, s 64. Till skillnad från Salander och Melon såg Berch inte det positiva i att i sitt beteende söka vare sig den ena eller den andra ytterligheten. Det ålåg varje människa att sträva efter måttlighet: När man går medelwägen emellan bägge dessa extrema, råkar man på det som kallas Liberalitas, Magnificentia, eller det lefnadssätt, hvilket esomoftast hålles för yppighet. 32 Den som gick medelvägen mellan extremerna var generös och frikostig, inte skadligt luxuös. Ett otyglat begär efter lyx var inget för Berch; snarare förvandlade han von Höpkens och Mandevilles ståndpunkt till något helt annat: De för dem centrala egennyttiga begären, privat vices, bytte han ut mot måttligheten och dygden: privat virtues, public benefits. I själva verket skulle samhällets hierarkiska ordning och igenkännbarheten som följer på denna hålla lyxen inom rimliga gränser. Måttlighet innebar att konsumera i enlighet med sitt stånd, och det gällde samtliga nivåer i samhället. Om de rika var omåttliga skulle de lägre följa efter. 33 Berchs samhälle var en produkt av samhällskontraktet; genom människornas sammanslutning i samhällen hade de övergivit sin naturliga frihet och jämlikhet till förmån för ett tryggt men ojämlikt samhälle. Grunden för detta samhälles bestånd var, vid sidan av hushållningen, sedligheten, och måttligheten var kärnan i denna. Människan var dock benägen för osedlighet, och därför kunde förordningar som försvarade igenkännbarheten i samhället vara lämpliga, på samma sätt som förordningar som stängde ute utländska lyxvaror var det. 34 Kopplingen mellan lyx och en dålig sedelära framträder i ett tal av Matthias Alexander von Ungern Sternberg i Vetenskapsakademien år Denne prisade lantlevnaden (långt före några fysiokratiska inflytanden), eftersom den innebar frånvaron av de retelser på begären som storstaden rymde. Den bästa levnaden var den där begären inte väcktes genom frestelser; genom det strävsamma och enskilda lantlivet skapades ett framtida välstånd. von Ungern Sternberg medgav i och för sig att vissas lyx kunde skapa inkomster åt andra. 35 Trots detta var lyxen i ett längre perspektiv mer skadlig än nyttig. von Ungern Sternberg menade att lyxen hade spridit sig i samhället, och att det inte endast var de högre stånden som hängav sig åt lyx. Detta var allvarligt, och det var därför av största vikt att varuproducenternas lyxkon- 32. Berch 1747, s 58f. 33. Berch 1747, s Berch 1747, s 100ff. 35. Matthias Alexander von Ungern Sternberg, Tankar om Sveriges Handel och Allmänna Hushållning, Stockholm 1752, s 7f.

19 214 Leif Runefelt Från yppighets nytta till dygdens försvar 215 sumtion stoppades. Den drog nämligen upp priserna i samhället. Om alltså lyxen blev för vanlig i Sverige, skulle inte fler, utan färre näringar skapas: då skulle mindre luxuösa hantverkare i andra länder kunna tillverka varan för en lägre lön och därmed konkurrera ut den svenska produktionen. 36 Samma argument förde för övrigt Anders Schönberg fram i den populära essäsamlingen Bref af Menalcas (1759). 37 von Ungern Sternberg lägger till detta argument ytterligare ett ekonomiskt skäl till lyxens hämmande. Lyxen ökade konsumtionen i samhället. Detta tvingade ett land till två saker: dels att dra ner sin export eftersom de producerade varorna behövdes för att stilla befolkningens lyxhunger dels att importera andra varor än de som var rena nödvändighetsvaror. Därmed tvingades landet till att föra ut reda pengar, varmed ett beroende av utlandet skapades och det alltså oavsett om lyxprodukterna var av utländskt eller inhemskt fabrikat. En sådan ordning gick förstås helt stick i stäv med tidens uppfattning om en god hushållning, och det fanns heller ingen hejd på lyxens skadlighet, enligt von Ungern Sternberg, då den på lång sikt undergrävde och utblottade hela samhället. Tillvaratagandet av resurserna i Sverige var ännu inte väl utvecklat. Därför var sparsamhet och måttlighet ännu den rätta medicinen, och de förnämsta medlen för ett land under uppodling. 38 Däremot behövde lyxen inte vara skadlig i ett samhälle där resurstillvaratagandet var genomfört och de inhemska behoven alltså sörjda för genom inhemsk produktion. Dit var det dock en lång och måttfull väg för svenskarna att vandra. 39 Adolph Henning Gyllenborg såg också en viss nytta i en viss typ av lyx. Han menade i ett tal mot lyxen i Vetenskapsakademien 1757, att det var de rikares skyldighet att konsumera mycket, och därmed lämna sina torftigare medbröder en möjlighet att förtjäna sitt uppehälle. 40 Detta skall dock inte tolkas som någon uppfattning om att utbredd lyx var positivt i ett hierarkiskt ståndssamhälle ingår det som vi skall se att de rikare konsumerar mer och de fattigare mindre. Det var enligt Gyllenborg därtill bättre att de rika istället för att ägna sig åt lyx röjde ängar, uppodlade mossar, sprängde berg och anlade trädgårdar för att på så sätt bereda de fattiga möjligheter att 36. von Ungern Sternberg 1752, s Anders Schönberg, Bref af Menalcas. Första delen, Stockholm 1759, s 237ff. 38. von Ungern Sternberg 1752, s von Ungern Sternberg 1752, s Henning Adolph Gyllenborg, Tal, Om Den omsorg våra Förfäder användt til Öfverflöds afskaffande, Stockholm 1757, s 14. försörja sig. Gyllenborg anförde ytterligare ett argument mot von Höpken, utifrån oberoendeidealet. Oberoende skulle främst nås genom ett bättre tillvaratagande av de inhemska resurserna. Lyx innebär dock högre konsumtion. Vad var det för mening med att inventera och uppodla landet och tillvarata dess resurser, om konsumtionen samtidigt ökade kraftigt på grund av lyxen? På så sätt nåddes inget oberoende. 41 Edvard Runeberg resonerade (1760) på samma sätt, men tog samtidigt fasta på att de mänskliga begären låg bakom lyxkonsumtionen. Dessa begär skapade inbillade behov, som människan upplevde att hon måste tillfredsställa. De inbillade behoven ledde till att konsumtionen ökade, med följd att brist på flera varor inom landet kunde uppstå, varigenom det därmed tvingades till en onödig import. 42 Även i Carl von Linnés avhandling om kaffet år 1761 förenades det ekonomiska och det psykologiska argumentet. Han framställde kaffedrickandet som ett för samhället dyrt begär genom att räkna upp alla onödiga produkter som behövdes för denna onödiga varas inmundigande: en kaffepanna, en kaffekvarn, en silverkaffekanna, en silvergräddkanna, en silversockerskål, en silvertång att ta sockret med, et cetera, et cetera. 43 Linnés betoning på ädla material som silver och porslin pekade på såväl det lastbara, fåfänga och högmodiga i kaffekonsumtionen, som att det handlade om utomlands ifrån kommande produkter. Både silver och kinesiska koppar och lackerade bord var produkter som, tillsammans med kaffet, importerades. Den omåttlige kaffedrickaren bidrog alltså till Sveriges beroende av omvärlden och till en negativ handelsbalans. Den relativa lyxen ytterligare prisanden av måttligheten Ovan nämndes Berchs betoning av måttlighet. Denna innebar en konsumtion i enlighet med ståndsposition, och därmed ett upprätthållande av samhällets tydligt igenkännbara hierarkiska ordning. Igenkännbarheten var central även för Olof von Dalin, när denne återvände till lyxproblematiken i ett tal i Vetenskapsakademien år Först konstaterade han där att lyxen var relativ: när en bonde konsumerade ett stop vin i veckan var det överflöd, men när en köpman använde 100 buteljer Champagne och Bourgogne till en enda 41. Gyllenborg 1757, s 14f. 42. Edvard Fredrik Runeberg, Tal, Om varors värden, Stockholm 1760, s 21f, Carl von Linné, Kaffedrycken (Potus Coffeæ). Akademisk avhandling under Linnés presidium Uppsala 1761, Ekenäs 1966, s 12.

20 216 Leif Runefelt Från yppighets nytta till dygdens försvar 217 måltid var det inte nödvändigtvis så. Vidare var det som våra förfäder hade upplevt som den största lyx eller kanske inte ens kände till vardagsprodukter i Dalins tid. 44 Härav följde att en skadlig överflödskonsumtion ägde rum när det konsumerades mer än vad som producerades eller fanns intäkter till och det inom såväl enskild som allmän hushållning. Så länge ett land inte konsumerade mer än vad det producerade förekom där inte överflöd. Varje regering hade som uppgift att stävja undersåtarnas beteenden så att en sådan situation inte förbyttes i motsatsen. Om det skedde hamnade landet under främmandes inflytande och miste sitt oberoende. Dalin hade inte släppt sin tidigare uppfattning om torftighetens nytta: om lyxkonsumtionen ledde till vällust och veklighet hjälpte det inte att produktionen var lika stor som konsumtionen. Konsumtionen måste alltså vara den rätta, och inte bidra till sedernas fördärvande. Dalin var dock noga med att påpeka, att eftersom lyxen var relativ, kunde det hans tid fördömde i en framtid bli ett tecken på välstånd. 45 Som Sverker Göransson visat var Olof Dalin inte kritisk mot de rikas överdådiga konsumtion. Den sade han aldrig något om i enlighet med hans syn på lyxen som relativ. Ehuru överdådig höll den sig inom den måttlighet som var påbjuden för de rika. Det var de ringares överflöd han var kritisk mot; hur dessa lågadel, borgare eller bönder levde över sina stånd och på så sätt bäddade för såväl samhällets som sin egen skada. Alla ville vara den andra lik. 46 Den ringare mannen lockades av de högre ståndens prål, och strävade efter att leva som dem, istället för att flitigt bedriva sitt yrke. Detta minskade mängden närande i samhället, samt uppfyllde landet med högfärd, skadlig yppighet och vårdslös hushållning förelöpare till länders undergång. Sättet att motarbeta denna strävan var dels att fostra ungdomen i sedeläran något även Berch såg som en uppgift som åtminstone delvis hörde till ekonomivetenskapen varmed de lärde sig vad som är värt att eftersträva, dels att överheten och de högre stånden föregick med gott exempel i sin konsumtion. 47 Uppfattningen om lyxens relativa innebörd framträdde även i några skrifter från 1760-talet. Det var det centrala resonemanget i Carl Leuhusens Det riksfördärfweliga Swenska Öfwerflödet. Leuhusen menade att lagstiftningen mot införsel av lyxprodukter inte fungerat. Istället måste konsumtionen av lyx stoppas människornas vanor måste förändras. Leuhusen gjorde ingen skillnad mellan inhemska och utländska produkter. I stället framhöll han lyxens allmänna skadlighet då den upplöste igenkännbarheten och sederna i samhället. 48 Leuhusen är känd som en mössa och som en tänkare som inte uppskattade hattarnas manufakturstöd, varför det är lätt att tänka sig att det var därför han inte gjorde någon skillnad mellan inhemska och utländska lyxvaror. Innan man drar den slutsatsen kan man dock se att även hängivna manufakturförespråkare som Johan Fredrik Kryger och Anders Odel argumenterade på ett liknande sätt, och lyfte fram vikten av igenkännbarhet. Kryger behandlade lyxen i en essä i andra delen av essäsamlingen Tankar Wid lediga Stunder (1763). Enligt honom var en hierarkisk samhällsordning naturgiven, och denna skulle också synas på samhällsmedborgarna. De lägre i samhället dömde andras inre egenskaper utifrån deras yttre, varför tydliga skillnader mellan högre och lägre skapade vördnad och lydnad för överhetens ämbetsmän. 49 Kryger förde ett ganska långtgående resonemang om när lyx var skadligt för ett rike. Enligt honom gjorde många det misstaget att de blandade ihop ökat välstånd med yppighet: de såg att allt fler levde allt yvigare i förhållande till äldre tider, och stämplade detta som ett skadligt överflöd. Liksom Dalin menade dock Kryger att det som varit överflöd för förfäderna var vardagsprodukter i det rådande tidevarvet, tack vare ett ökat välstånd. Det som många såg som lyx var alltså sunda tecken på välstånd. Liksom så många andra kritiserar Kryger en till girighet förvandlad sparsamhet. Skapandet av välståndet förutsatte nämligen en ökande konsumtion. 50 Samtidigt kunde dock lyxen bli skadlig. Om de rikas konsumtion var alltför överdådig, väckte den ett begär hos de ringare som tvingade dem till att vilja likna fåtalet. Detta begär kom sig av människans natur att alltid sträva efter vällust. Fåtalets annars så nyttiga yppighet förbytt till ett skadligt överflöd, satte en snöboll av allmän lyxkonsumtion i rullning, som kanske inte 44. Olof von Dalin, Tal vid Præsidii Afläggande Om Sverige i sit Ämne och Sverige i sin Upodling, Stockholm 1749, s 14ff. Om detta tal, se Göransson 1972, s 40f. 45. Dalin 1749, s Göransson 1972, s 18ff. 47. Dalin 1749, s 20f. Berch om uppfostran, 1747, s 23f, Carl Leuhusen, Det riksfördärfweliga Swenska Öfwerflödet, Uti några wißa rum och ställen, samt nödige botemedel deremot, Stockholm 1765; om igenkännbarhet och hierarki särskilt s 4, 8f. Första upplagan kom Johan Fredrik Kryger, Tankar wid Lediga Stunder. Andra Delen, Stockholm 1763, s Kryger 1763, s 249; om girigheten s 247.