Med stor dramatik! Konservator för sextio medeltidskyrkor på Gotland

Transkript

1 En viktig källa för detta kapitel är de 14 radioprogram som UR Gotland sände Lena Swenson intervjuar där en pensionerad konservator, en»seriös och bildad buspojke«som gärna berättar. Det är fantastiskt levande dokument som är värda att ta del av. De finns att låna på Almedalsbiblioteket. Under våren sändes serien Dunkla sällsamheter och under hösten När det töade på kyrkväggarna. Med stor dramatik! Konservator för sextio medeltidskyrkor på Gotland 94 Eriks uppväxt var fylld av berättelser. Fiskare, skeppare, hantverkare, släkt och vänner lämnade sina bidrag. Det gjorde också gårdar och fornlämningar på ön. Detta kan ha bidragit till att han kom att ägna en stor del av sitt liv, med så stort intresse, åt att knacka fram det medeltida bildberättandet. Kontakten med andra kulturer fanns ständigt närvarande i historierna och historien. När Eriks konstnärliga ådra mötte möjligheten att få vara med och ta fram svunna tiders bildskatter ledde det till att han kom att bli Gotlands dominerande kyrkokonservator under talen. Erik kommer väl ihåg hur det var att knacka fram bildsviten med tjuvmjölkerskan assisterad av smådjävlar i Norrlanda kyrka Akryl 1992.

2 Bild 01. Livet handlade bl.a. om att samtala och laga nät. Detalj från väggmålning på Åvallegården i Klintehamn. Arne Fransson och Erik Olsson olja Bild 02. Björn-Masse bar 12 valbräder i kamp med styrman som bar 11. Björn-Masse var pappa till skepparna Viktor och Edvard från Klintehamn. De var två av de befarna skeppare som kunde berätta om sina resor över haven till andra kulturer. Erik tog också del av skeppsdagboken som Kerstins morfar skrev. Målningen hänger på vårdcentralen i Klintehamn, där den tillsammans med ett dussintal stora målningar av Erik utgör en permanent utställning om bygdens historia. Olja Konservatorns uppdrag kan beskrivas som att förebyggande eller aktivt vårda och förstärka det gemensamma kulturarvet. Det kräver ett praktiskt handlag, materialkännedom och kunskap om det sociala-kulturella sammanhanget. En kyrkokonservator bör nog också ha vissa kunskaper om olika tiders bildspråk och om den bibliska historien. Tjugofem år av överraskningar Under drygt tjugo år hade Erik ansvaret för att ta fram medeltidens bilder då och då med häpnadsväckande överraskningar i 60 av Gotlands kyrkor. Det uppmärksammades i lokaltidningarna ofta i utförliga artiklar, med dramatiska rubriker. Under den här tiden fick Erik en djup kunskap om hantverkstraditioner och den bibliska historien. Han erövrade en absolut känsla för hur måleriet placerades i kyrkorummet och kyrkorummets idé. Han hade ingen akademisk utbildning. Han var autodidakt. Men han lärde av möten med erfarna bönder, skickliga hantverkare, engagerade konstnärer och någon enstaka professor. Han läste och reste för att lära. Vidareutbildade sig i Rom och Ravenna. Det var där han lärde känna den danske restaureringsarkitekten och läraren Erik Hansen. Han fann en själsfrände och mentor i professor Johnny Roosval på Muramaris som var den främste experten på Gotlands medeltidskyrkor och författare till Bild 04,1. Eriks arbete uppmärksammas, som t.ex. här i Follingbo. Gotlands Folkblad Bild 04,2. Kyrkorna tävlar med varandra ungefär som på dagens sportsidor. Gotlands Allehanda Bild 04,3. Det är inte ofta konsthistorien får braskande rubriker. Men i fallet Eskelhem hände det gång på gång. Gotlänningen

3 Bild 05,1. En tidig Änkans skärv i olja. Den fattiga änkan gav mer än alla de rikare. Det var viktigt för en fattig församling med alltför stora och dyra kyrkobyggnader bra och hade en ekonomisk situation som inte krävde slitet i de kalla kyrkorna. Ett tredje att nu nästan alla kyrkor fått sin tids omgång och att det inte gick att göra så många nya upptäckter. Men det viktigaste var hans protest mot, som han såg det, Riksantikvarieämbetets brist på principer när det gäller konsekvenserna av felaktig uppvärmning. Själv uttrycker sig Erik på detta sätt i UR-programmet från Dalhem: Därför slöt jag i protest mot att Riksantikvarieämbetet inte hade några principer att gå efter. Det började med att kyrkorådet i Vänge i juni 1973 gav Erik i uppdrag att rengöra väggar och valv i samband med att en ny värmeanläggning skulle installeras. Den 21 februari 1974 skriver Erik ett formellt brev i ärendet till Riksantikvarien med några principiella frågor. Han börjar med att beskriva situationen: Kyrkan är nu svart och smutsig som en smedja. Jag var med 1949 och tog fram kalkmålningarna i koret och nu 25 år senare ska jag göra rent igen. Bunge görs om efter 18 år. Lye restaurerade jag 1954 och om församlingen Bild 05,2. En sen kyrktagning i akryl. Kyrktagning var den förnedrande ritual kvinnan måste genomgå för att få tillträde till kyrkan efter en förlossning hade råd så skulle man göra den ren nu igen. Han beskriver sedan den skonsamma rengöringsmetod han lärt på Instituto Centrale del Restauro i Rom, Gomma Pane kokad av bl.a. vetemjöl. Men felaktig värme torkar ut väggar och valv och kalkmålningarna blir sköra. De tål bara några få behandlingar. 98 Den gotländske ciceronen m.fl. Den cyklande professorn och den cyklande konservatorn inspirerade varandra. Var gång man hittat nåt, cyklade man till Roosval som sa: Ack dessa kyrkor. Det är som en illustrerad veckotidning det kommer nya nummer jämt. Nu ska du få en bok av mig, din lille glädjespridare. (UR Bro 2) Tiden i kyrkorna gav inte bara unika kunskaper utan också en förstörd hälsa. Det råa klimatet under vinterhalvåret med utrivna fönster och kalkdamm slet hårt på luftrören. Varje år, långt efter den aktiva konserveringsperioden i kyrkorna, drabbades Erik av halsbesvär. Men kyrkojobbet var också en stor inspirationskälla för att forma en egen berättarstil. Ett av skälen till att Erik slutade med kyrkojobben efter drygt tjugo år, var att han ville dela med sig av sina berättelser om Gotland och särskilt Gotlands historia. Ett annat var att han sålde så Med franskbröd som används på fastlandet skulle de slitas ännu värre. Så kommer de första frågorna: Nu vill jag fråga RA om vi får komplettera eller måla i där målningarna blir slitna efter behandlingen? Vilka krav har RA på uppvärmning? Med hänvisning till danska regler frågar han sedan: Hur lyder era normer? Sker det över huvud taget någon forskning i RAs regi på detta för mig mycket väsentliga problem. Om jag ej får ett positivt svar på detta spörsmål så vill jag icke medverka längre som konservator på Gotland utan får sluta under stor protest. Erik hänvisar sedan till att Gunnar Svahnström sagt att man väl får kalka över målningarna igen om man inte kan lösa problemet. Därför har han låtit Bengt G. Söderberg skriva boken om de gotländska kalkmålningarna. Detta dömer Erik ut: Ja så kan kanske en konsthistoriker se på problemen, men jag ska leva kvar här på ön. 99 Bild 05,3. Med hjälp av medeltidens portalbilder kommer Erik fram till att kvinnliga präster har sin givna plats på Gotland. Odaterat men troligen från sjuttiotalets början.

4 Och har inte dessa målningar blivit kulturskatter att strida för? Slutligen nämner Erik att även inventarierna av trä förstörs av värmen, t.ex. i Öja kyrka. Två veckor innan Erik skrev sitt protestbrev hade han i ett annat brev till Riksantikvarien påpekat problemen med kopparplåtars ärgning. Han har särskilt studerat problemen med nya material och kopparplåt har under talen använts i bl.a. takrännor med missfärgning som följd på Lau, Gammelgarn och Stånga kyrkor. Snabba åtgärder för att få bort kopparn är nödvändiga. Han hänvisar också till Ingmar Holmström på Byggforskningen. Erik får snabbt stöd av biskop Olof Herrlin som i ett brev till RAÄ påpekar att situationen är otillfredsställande när det gäller konsekvenserna av uppvärmningen. Han föreslår att RAÄ tar initiativ till en konferens, gärna på Gotland. Efter drygt ett år får Erik ett kort svar från Riksantikvarien, Roland Pålsson. Ämbetet är medveten om problemet men saknar ekonomiska och personella resurser för att sammanställa erfarenheter och ge ut råd och anvisningar. Efter omorganisation kan det eventuellt bli bättre i framtiden. Riddarholmskyrkan i Stockholm är det skonsammaste exemplet på uppvärmning. Erik svarar snabbt, den första april Han tackar artigt men konstaterar att han inte fått svar på den fråga som föranlett honom att sluta i protest. Det gäller normer för behandling av kalkmålningar som skadats av felaktig värme. Om exemplet Riddarholmsfärgning från kopparplåt tillsammans med landsantikvarien och Bild 06. I denna insändare i GT den 19 november 1996 beskriver Erik hela problematiken kring kalkmålningar kyrkan med kontinuerlig men låg värme: Jag skulle vilja beteckna Erik. och uppvärmning som om ingenting hänt på tjugo år. den som det effektivaste sättet att mörda även en Gotlandskyrka. Man kan konstatera att Erik inte bara slutar rakt av som det Hans analys kvarstår: Värmen är problemet. Går det Den 15 augusti 1975 skriver Riksantikvarien ett svar på förstaaprilbrevet där han hänvisar till tidigare skrivelse. Den radikalaste riga myndigheten att ta sitt ansvar men han misslyckas. Vi kan grafiken på Konstmuseet. ofta beskrivs. Han gör faktiskt ett seriöst försök att få den ansva- att lösa är vi på rätt väg. Bilden från 1981 finns bland lösningen att helt avstå från uppvärmning torde vara möjlig att inte bedöma om han visste att det var kört och organiserade en tillämpa endast i ett fåtal av landets kyrkor. liten demonstration eller om han verkligen trodde att han hade RAÄ beklagar en oklar formulering när det gäller Riddarholmskyrkan. Nuvarande system har varit skadligt men avsikten betet. auktoritet nog att driva fram en förnyelse på riksantikvarieäm- är att byta det mot ett system som till stor del utnyttjar strålvärme. Tillsammans med konservatorsförbundet överväger RAÄ lands kyrkor 1991 ansökte om en ny rengöring av väggar och valv Det är också intressant att konstatera att Samfälligheten Got- att ordna en diskussion om uppvärmning och kalkmålningar. i Vänge och översyn över och eventuellt byte av värmesystemet. 100 Dessutom vill ämbetet närmare undersöka problemet med miss- Landsantikvarien tillstyrkte. 101

5 Bild 07 och 08. Vännen, konstnären och den politiske aktivisten Nils Hammarström kommenterar några av Eriks strider de myndighetsföreträdare som Erik förde en ständig kamp med. Denna strid var tämligen offentlig och konstnärskollegan Nils Hammarström kommenterade den på följande sätt i en liten skrift Skisser och ord 1975:»Du borde kapa en kyrka, Erik. Sånt är ju inne nu. Vi kan hjälpa dig att låsa in landsantikvarien och länsarkitekten och några till i sakristian. Sen ringer vi tidningarna och Gotlands Radio och meddelar att den första kyrkokapningen är ett faktum.«från födkrok till brinnande intresse Erik var egentligen yrkesmålare. Och det var som yrkesmålare han fick sina första kyrkojobb. Det ledde till att han efter kriget kom i lära hos konservator Bertil Bengtsson i Linköping. På vintrarna under åren var han på Linköpings Museums konservatorsateljé och på somrarna praktiserade han i olika kyrkor. Det var fattigt och hustru Kerstin hade aldrig råd att besöka honom i Linköping. Sommaren 1948 hade Erik två kr i timmen. Han ledsnade och hotade med att stanna hemma. Då frågade Bengtsson vad han ville ha. Tre kronor svarade Erik. Och så blev det. När Bengtsson förklarade att Erik inte skulle få något betyg bestämde han sig för att söka stipendium från fabrikatör Ekströms stiftelse för sådana yrkesarbetare som ville vidareutbilda sig. Stiftelsen krävde att han skulle redovisa vad han gjort och med hjälp av en kamera han fått av svärmor gjorde han en hel bok i stort format med sina arbeten: 1700-talsporträtt, krucifix osv. När han fick stipendiet sänkte Bengtsson lönen till 1:20. Men han blev tvungen att vidimera Eriks arbetsbok och på så sätt kunde Erik så småningom bli godkänd som konservator av Riksantikvarieämbetet och kunde ta sig an sin första egna kyrka, Väskinde, Det gick till på så sätt att Väskinde församlings kyrkoråd den 23 november 1952 skrev till RAÄ och begärde att få anlita Erik Olsson: En synnerlig viktig del av dessa arbeten utgöres av framtag- Som ivrig folkbildare drev Erik den pedagogiska linje som förespråkade begriplighet, dvs han ville gärna fylla i och förtydliga så att bilderna blev synliga i sin helhet och kunde förstås av kyrkobesökare nu och i framtiden. Landsantikvarien Gunnar Svahnström var med på noterna i början men ändrade sig efter påtryckningar från Riksantikvarieämbetet som vid den tiden hyllade ruinens ning av gamla målningar å valv och väggar samt av övriga konserveringsarbeten. Församlingen är mycket angelägen om att dessa arbeten 102 oantastbarhet och kyrkan som museum.»svagström«var en av 103

6 utföres av därtill särskilt väl lämpad och kvalificerad person. Kyrkorådet, som gjort studieresor och införskaffat uppgifter, har så småningom kommit fram till en mycket bestämd uppfattning, att rådet önskar anförtro hr Erik Olsson, Kovik, Klintehamn, dessa konserveringsarbeten. Hr E, Olssons kvalifikationer torde vara Ämbetet väl bekanta, Kyrkorådet ber också få hänvisa till de yttranden, som professor J. Roosval och landsantikvarien Greta Arvidsson förklarat sig villiga avgiva. (Så kvalitetsinriktat kunde det gå till innan Lagen om Offentlig Upphandling stiftades). RAÄ krävde in en arbetsbeskrivning innan man tog beslut. Erik levererade en vackert handtextad sådan den 8 december. Den 16 december undertecknade Per-Olof Westlund tillståndet å RAÄs vägnar. Det krävdes dock en särskilt noggrann kontroll från landsantikvarien eftersom Olsson som självständig konservator ännu är tämligen oprövad. Under sommarjobben hos Bengtsson arbetade Erik bl.a. med Anga kyrka Erik berättar själv om detta i bidraget EN LYCKLIG TID i boken till Johnny Roosval, som visar att bildberättaren också behärskar berättandet med ord:»finns det någon här?«, så började min livslånga vänskap med Johnny Roosval. Jag hade börjat i konservatorslära hos konservator Bertil Bengtsson i Linköping, och min första kyrkorestaurering var Anga lilla kyrka på östra Gotland. Halvards runor på norrväggen i Anga kyrka som Erik Roosval hade varit några gånger i kyrkan på besök, men knappast knackade fram lagt märke till mig. Jag hade blivit lämnad ensam i kyrkan, då nästan hittat namnet på målaren. Han heter Halvard.«Längre hann jag allt var framknackat: valvmålningar från 1200-talet. Passionsfris och inte förrän Roosval exploderade:»vet ni vad ni sejer?«jag svarade: helgonbilder från 1400-talet och den märkliga runinskriften på norra»naj, det är en runolog däruppe.«roosval sjönk ihop med en suck: väggen. Den berättade om de 12 bönderna, som byggt kyrkan och bidragit»o, tack gode Gud för det då!«med 5 ök och släpat sten till kyrkobygget. Men en liten bit vägg Vi blev vänner efter detta. Han skrev om dessa runor och höll ett var kvar framme vid triumfbågen, och där fann jag den bäst bevarade radioföredrag 1 september 1946.»Nya fynd på skattkammarön.«runinskriften. Denna runinskrift handlade uppenbarligen om stenkörslor till valven. Dagen efter kom en runolog på besök. Han hade hört om den stora Kort efter denna upptäckt brast kalken över en annan inskrift för den runinskriften och nu kom han lämpligt. Han tolkade och jag skrev, unge konservatorselevens kniv. Det var som om man öppnat ett brev då någon ropade nere i kyrkan.»finns det någon här?«jag rasade till sig själv, ett brev med en hälsning från kamraten för 600 år sedan. 104 nerför stegen och där stod Roosval. Glädjestrålande sade jag:»vi har Eller det var som att höra talsmannen från långt borta ropa: 105

7 »Det är jag som talar till dig gosse, jag Halvard, kyrkmålaren. Hör du mig genom seklerna? Jag heter Halvard, jag är mästare nu Vad är du 1946?«Icke underligt att den unge målaren blev röd om kinderna, när på en gången lärd turist händelsevis kom cyklande till Anga och tydde de runor, som han skrapat fram för honom. Samtidigt kunde en konstlärd besökare berätta för honom vad runorna innebar ur målarsynpunkt. De berättade om en donation till kyrkans limning, d v s putsning med tillhörande målning på putsen, och för vilka själars frälsning som donationen gjorts. Till sist kom en konstnärssignatur HALVARDR GERDI, d.v.s. Halvard gjorde, eller Halvard putsade och målade Anga kyrka. Erik sommarjobbar sedan under Bengtsson i kyrkorna i Fleringe 1947, Barlingbo 1948, Vänge 1949 och Rute Dessutom hinner han under denna tid bygga lilla ateljén i Kovik och påbörja fiskerimuséet. Erik lärde sig mycket av Bertil Bengtsson men han var också kritisk. Det gällde t.ex. entreprenadsystemet. Bengtsson lämnade alltid fast pris med tillägg per kvm om det fanns kalkmålningar. Erik tyckte inte om systemet utan bröt med det. Ingen av de sextio kyrkorna har han konserverat till fast pris. Han ansåg att det var att lura bönderna, att bedra folk att bara dra till med något. Därför jobbade han på löpande räkning. Han var också kritisk mot Bengtssons hemlighetsmakeri i samband med dokumentationen av konserveringsinsatser. Det krävdes ett stort engagemang från socknarna/församlingarna. I Sundre socken t.ex. var det bara ett tjugotal församlingsbor som skulle bära ansvar och ekonomi för de invändiga insatserna. Intresset förstärktes också av att Erik och hans medarbetare var inhysta i socknen när de genomförde sitt uppdrag. Det var församlingarna ofta små och fattiga som valde arkitekt och konservator. De måste söka tillstånd hos Riksantikvarieämbetet. Villkor för tillståndet var att konservatorn följer ämbetets anvisningar under arbetets gång och inom tre månader lämnar en redogörelse (konserveringsrapport) med foton före engagemang i uppvärmningsfrågan. Han förbannade alla de värmeelement som sattes in i kyrkorna på ett okunnigt sätt och som 106 och efter insatsen. Ämbetets kontrollant var i allmänhet lands- 107 antikvarien i Visby. Marianne Korsman som arbetade med Erik under fyra år fram till det att han slutade, har i boken Sprängda valv lagt in sin konstvetenskapliga uppsats om Hejdeby kyrkas restaurering. Vi får följa med i ofta många turer och ställningstaganden inför restaurering. När provknackningar görs kan kunskap och erfarenhet av att uppfatta detaljer och karaktären i måleriet vara avgörande för om valet blir att ta fram målningarna eller inte. Ur uppsatsens kapitel II STÄLLNINGSTAGANDE INFÖR RESTAURERING citerar vi: Parallellerna var emellertid slående och det inspirerade ytterligare de båda männen, prästen och konservatorn, att få ytterligare bevis för sina upptäckter. Det var ett spännande skede. Att få lyssna till väggarnas eget språk och låta kyrkan själv tala om sin egen historia. Men än så länge var det bara fråga om provframknackning. De fick vara ytterst försiktiga och endast knacka på strategiskt viktiga ställen, där det kunde tänkas finnas figurframställning. Detta skedde enligt det liturgiska mönstret för kyrkorummets utformning som varit tradition och som ursprungligen står beskrivet i bibeln om kung Salomos tempelbygge och senare utvecklats genom det bysantinska kyrkoidealet. Landsantikvarien uppmanade nu konservator Olsson att ta fram 1200-talet i koret och de medeltidsmålningar som inte var dolda av 1700-tal i långhuset. Erik hade således som konservator ett begränsat uppdrag och begränsade befogenheter. När det gällde valet av restaureringens art och omfattning så bestämdes det i ett samspel mellan byggherren, dvs församlingen, arkitekten och riksantikvarieämbetet/ landsantikvarien. Men Erik vidgade och fördjupade sina kunskaper och sitt engagemang. Konserveringsyrket gick från födkrok till ett brinnande intresse. Detta medförde att han ibland gick långt utöver sitt formella uppdrag. Ett exempel på det är att när arkitekten för restaureringen av Alskogs kyrka ville riva en pelare. Erik protesterade och tillfrågade en expert. Beskedet var att om de rivit pelaren skulle de ha fått 80 ton sten över sig. Ett annat exempel är Eriks stora Bild 09,1 Marianne Korsman kalkar över målningar i Hejdeby kyrka Foto av EO. Ur Mariannes avhandling.

8 Bild 09,2. Bilden är hämtad från Byggforskningens Rapport 23/67, Restaurering av gamla byggnader ur främst teknisk och antikvarisk synvinkel. Erik har bidragit med mycket kunnande och foton i denna rapport. medförde att smutsen fastnade på väggarna: Jag vill inte vara den som använder halva mitt liv till att knacka fram kalkmålningar och andra halvan till att tvätta dem rena! I UR-programmen från ett urval av de kyrkor Erik haft uppdrag i lägger han ut texten om hur man kan uppleva kyrkoarkitekturen och kyrkorummet: Visst är det en magnifik märkvärdig anläggning hela det här arrangemanget det är inga dåliga grejer. Stigluckorna i höga murade portiker som ofta har spetsigt tak. Så går man in genom en rund valvbåge när man öppnar dörren in till kyrkogården. Och det spetsiga tornet likt ett himmelskt spjut i Garda. När det gäller kyrkorummet har jag iakttagit i fler av kyrkorna att i bakre valvet är det varmare färg och framåt i kyrkan är det högtidligt svalare och rummet är uppåtsträvande framåt och utåtsträvande bakåt. Erik citerar återigen Roosval: Detta kallar jag crescendo och beskriver upplevelsen av kyrkorummet: Man kommer dit som döpt och bärs in i koret som död. Visst är det en magnifik märkvärdig anläggning hela det här arrangemanget Den gotländska kyrkan ska ses långt bort i det flacka landskapet. Kyrkorna ligger alltid med tornet i väster, långhuset österut och som ett tillägg längst ut ligger absiden där koret med altaret ligger placerat, halvcirkelformat. I Barlingbo är det fyrkantigt. Erik citerar Johnny Roosval: Ja, Cisterciensermunkarna reste vartannat år på konvent i Clairveaux i Frankrike och säkert fick någon av byggmunkarna följa med. Alltså fick man hem de senaste rönen i kyrkbyggande ganska omgående. Gotland är ingen avkrok utan låg De gotländska medeltidskyrkorna är så självklara i sin form 108 mitt i den katolska världen. Det här är en mycket vacker arkitektur! och uppbyggnad att de kan klara nästan hur ovarsamma ingrepp 109 Bild 10. Arbetslaget vid Sundre kyrka Erik och Frasse i vita skyddsrockar. Foto Marianne Korsman ur hennes bok Sprängda valv.

9 Garde kyrka på avstånd. Etsning som helst. Olika tidsåldrar har också haft helt olika uppfattningar om hur man ska restaurera dessa byggnader. Från 1800-talet får varje kyrka någon form av tillägg. Det kan gälla inredning, måleri, värmeanläggning osv. Man kan se de stora insatserna i Dalhem som ett särskilt tydligt exempel. Erik berättar i UR-programmet från Dalhem om hur det gick till: Man sa så här vi kan måle mycket bättre medeltida målningar än vad dom kunde alltså gjorde vi nya målningar. Nu fördömer man det som gjordes här. Hantverkaren W Pettersson (Gotlandspelle från Rone) fick skulden. De medeltida målningar som fanns skrapades bort de var väldigt fragmentariska. Pettersson målade nya efter Gotlandskonstnären Axel Herman Hägg s akvareller. Men från början ansåg man att det här var fantastiskt, och Dalhems Garde kyrka innanför stigluckan (portiken) kyrka blev en stor turistattraktion. Man reste båt ifrån Stockholm och tog tåget från Visby hamn ner till Dalhem för att se på den fantastiska renoveringen man såg det som en lustresa. Jag kan inte fördöma W Pettersson och det han åstadkom. Vad man gjort i sin tid är gjort rätt utifrån den tidens principer. (UR Dalhem) Erik berättar vid flera olika tillfällen om hur han ser på sin tids restaureringsprinciper och vad som styrt honom i arbetet: Så kom nya principer att det är originalet som är av värde i kyrkorna. Professor Roosval, Curman och andra unga radikala killar förbannade exempel där man målat nytt som Visby domkyrkas kor och Ardre kyrka. 111 Bild 10,1. Kyrkorna seglar som väldiga skepp i landskapet. Fröjel. Odaterad och osignerad skiss av EO.

10 Den här lilla boken Sockenkyrka och Salomos tempel har varit min bibel. Det var professor Roosvals lilla bok där han verkligen beskrev Guds möbler och människans möbler. Människans fungerar en timme på söndan, guds fungerar alltid. (UR Barlingbo och Norrlanda). Roosval beskriver i boken som ursprungligen var ett tal han höll för de gotländska prästerna i Visby 1941 grunderna för utformningen av Guds hus. Medeltidskyrkan är ett crescendo från förhall via långhuset till koret. Därför ska dopfunten stå i tornrummet. Glasmålningen skapar ädelstenar av själva ljuset. Utifrån Gamla testamentet beskriver han medeltidskyrkans fyra huvuddrag: 1) som offer till Gud med självändamål eller med två ord som»guds hus«, han skulle söka de gömda rikedomarna. Han förstod vikten av att knacka fram de ursprungliga bilderna. Han förstod att uppskatta de unika glasmålningarna som skapar ädelstenar av själva ljuset. Det är begripligt att denna lilla skrift av Johnny Roosval från 1943 blev Eriks vägvisare i arbetet med de gotländska kyrkorna. Den är tunn, bara trettio sidor, men sprängfylld med drastiska formuleringar och visa analyser och råd. Men det var inte bara Erik som hade att anpassa sig till de principer som Johnny Roosval förfäktade. Riksantikvarieämbetet inhämtade Roosvals synpunkter i alla ärenden som gällde de gotländska medeltidskyrkorna från mitten av 20-talet till 1956! Och Roosval hade skaffat sig stor respekt hos såväl präster som bönder. 2) som komponerad enligt en crescendoidé, 3) som smyckad med kostbara ämnen och 4) som byggd av hållbaraste material och hållbaraste teknik liksom för evigheten Bild 12. Första sidan av professor Roosvals okonventionella yttrande över restaurering mm i Väskinde kyrka, Roosval hävdar att hans tids kyrkokonst helt har tappat kunskapen om dessa huvuddrag. Kyrkan har blivit en maskin att sitta hösten i precis som bostaden med Le Corbusiers ord har blivit en maskin att bo i. Maskinen fungerar under predikan i övrigt är den tom och avstängd. Den nya kyrkoarkitekturen sysslar alldeles för mycket med sittmöjligheterna,»accentuerar dem, emfatiserar dem«. Roosval hävdar också att människomöblerna (bänkkvarter, orgel, predikstol etc.) tar för stor plats jämfört med gudsmöblerna (altare, triumfkors, dopfunt). Han avslutar en kritisk genomgång av tidens tendenser med orden önskvärt att kyrkor med en storslagen arkitektur och med värdefulla gudsmöbler befriades från människomöblerna. Roosvals slutsatser är formulerade som fem råd om hur man bör hantera kyrkogården, orgeln, dopfunten, triumfkrucifixet och det viktigaste av allt brandskyddet! Roosvals lilla bibel på biblisk grund gav Erik en teoretisk grund. Han kunde göra sin del av insatsen för att förverkliga ett Guds 112 hus för evigheten med stöd av crescendoidén. Han förstod var 113 Bild 11,1 Axel Herman Häggs restaureringsidéer för Dalhem genomfördes bara delvis. Pressklipp??

11 Exempel på de lysande glasmålningarna i Lye kyrkas kor från 1300-talet. Det är Katarina av Alexandria med svärdet, korsfästelsen och Marias och Elisabeths möte. Vid pågående restaurering 2010 kommer en belysning att monteras utanför fönstren så att målningarna alltid kan vara tända. Ädelstenar av ljus Även glasmålningarna har stor betydelse för upplevelsen av arkitekturen. Erik beskriver det som så att hela kyrkans tanke är det slutna rummet som stänger in dig med din herre. Det är därför vi har glasmålningar som hindrar utblicken och som skildrar det himmelska ljuset. Erik berättar vidare i UR-programmen från Lye och Barlingbo: Glasmålningar! Ska inte bara ses utan upplevas. Jag minns en morgon när vi jobbade här. Harald Norrby, Bertil Nyström och jag. Vi tog ledigt en stund när solen kom fram och tände målningarna. Vi satt som stumma i andakt. Åk dit en morgon och se vad vi fick se! Nordfönstret lär visst British Museum bjudit 8000 pund för år Det är en stor summa pengar men då sa Barlingbobönderna nej. Har de sittit där så länge, kan de sitta kvar. Och i Dalhemsprogrammet berättar Erik en historia som visar hans känsla för arkitektur och bildkomposition: Glasmålningar med stor dramatik. När vi jobbade här tittade jag ofta på den vackra Margaretarutan, den ruta i norr i koret, som är en av ja, jag vill påstå den nästan finaste i norra Europa. Det är ju så att vi har mer glasmålningar i original än i hela norra Europa. Ja denna Margaretaruta, det var inte någon gotisk rytm i målningen, något var galet. Kerstin, min fru, hade huvet på skaft. Kan det inte vara så att någon av rutorna är felvända? Jo så var det, hur kan det ha hänt? Glasrutorna evakuerades under kriget. När dom sen fraktades tillbaka till Gotland så sattes rutorna in bak och fram. Därför blev det ingen gotisk rytm. Nå, då kunde man ju konstatera att ingen kyrkohistoriker varit i Dalhems kyrka sen före kriget. Så vändes den rätt det var stor glädje

12 Det var inte bara kalkmålningar som gällde. Här arbetar Erik med votivskeppet från Västergarn hemma i stora ateljén. Han fick kunskaper om skeppsbyggnad som han kunde använda när han senare gjorde sina skeppsporträtt. Detta är Gotlands äldsta och mest fantastiska votivskepp från Okänd fotograf Tre kyrkor om året det gick undan Under mellankrigsåren hände inte så mycket med de gotländska kyrkorna. Man lappade och lagade det som ansågs mest akut. Efter krigen fanns ett uppdämt behov av större restaureringar. Insatserna kulminerade på 50-talet då 36 kyrkor genomgick omfattande restaureringar. Under år 1957 återöppnades inte mindre än 7 kyrkor. Med något undantag var Erik ansvarig för konserveringsinsatserna i alla dessa. Huvudansvarig för hela restaureringen var olika arkitekter men Erik tecknade egna avtal med församlingarna. Han hade ingen konkurrens men engagerade ett antal kunniga konstnärer/hantverkare som medarbetare. Stöttepelare var främst Arne Fransson och Harald Norrby. Under efterkrigstiden talen gjordes de största ingreppen som någonsin gjorts i de gotländska kyrkorna enligt antikvarien Joakim Hansson på länsstyrelsen som numera har ansvaret för de gotländska kyrkorestaureringarna. Det är då man höjer komforten väsentligt i dag finns inte en sockenkyrka på Gotland som inte har bytt ut sin gamla kamin mot en modern värmeanläggning t.ex. Då passade man på att också göra annat. Man gjorde upp med vissa perioder, 1800-talets restaureringar rensas nästan helt ut. Många gånger med ganska märkliga motiveringar; man påstår att saker och ting är i dåligt skick, man beskriver ändringarna som osmakliga. Man går inte bara löst på 1800-talet utan även på och 1600-tal. Man prioriterar det medeltida. Detta leds från RAÄ och Fornsalen med Gunnar Svanström som den ledande profilen som propsar på att medeltiden ska fram. Så gör man inte idag enligt Joakim Hansson, tar fram det medeltida till vilket pris som helst. Vår reflektion är att det nästan låter som om man är tillbaka till tiden före Roosval. Erik var inte direkt inblandad i de beslut som formade tidens restaureringsprinciper men han får i uppdrag att plocka bort målningar och lyfta fram medeltiden. Han utvecklade en tek- Strappo i Sanda kyrka 1956, placerad i tornrummet bakom orgeln

13 Exempel på kalkmålning i Sanda. Erik har gjort en parafras i mosaik i Kovik. nisk skicklighet som passade de ledande ideologerna. I Hall och Sanda kyrkor t.ex. tog han bort 1700-talsmålningar genom att göra strappo på dem. Det innebär att kalkmålningen överförs till en masonitskiva. Joakim Hansson medger att visst kan man göra så, men man måste ta hand om dem också. Alltför mycket ha gått förlorat. Det var en väldigt omvälvande period. Komforten höjdes men till ett högt pris när värmeledningar drogs fram och bänkinredningar revs ut. Vi har sökt återskapa värden. Det var nåt underligt med kalkmålningarna. De var katolska sa man. De skulle kalkas över för folk skulle inte titta på målningar utan höra på orden. Ibland bröt man upp stora fönster så att prästen kunde se att läsa. Och så skulle man lyssna på predikningarna. Ett exempel på hur det kunde gå till, har Erik beskrivit i konserveringsrapporten från Stenkyrka. Han är uppenbarligen inte överens med arkitekten, men måste underordna sig: Dessa målningar är utom bården och konsekrationskors på vänster»vi tittar på dom som bilder bara, men dom har ju sin stora mening.«erik var angelägen om att man ska förstå innebörden i bilder, förstå vad de vill berätta. Det gäller både kyrkväggarnas och hans egna bilder. sida överkalkade, enl. Arkitektens bestämda order. De två figurerna i dicculum var inte sämre en de i koret i styrka, men absiden skulle vara vit och då störde trasiga bilder. Vi har kalkat över dessa med tjock kalk för att ej skada målningarna. När protestantismen kom till Gotland fick man lära sig att ordet var 118 det väsentliga, själva kyrkorummet skulle vara enkelt och framförallt skulle målningarna bort. Församlingen skulle lyssna på prästen inte titta på bilder. I Garde kyrka hänger akvarellskisser som Erik gjorde när de var där och restaurerade på 60-talet. Skisserna visar hur den bysantinskt målade Garde kyrka har sett ut. Förlaga till västväggen i Garda är målningarna i Torcello utanför Venedig. De följer samma schema enligt den bysantinska traditionen. Det är dock först nu på 2000-talet som Eriks rekonstruktionsskisser delvis förverkligats. Erik lever sig in i de bilder han knackar fram och berättar gärna på sitt sätt om bildernas innehåll. Detta är ett exempel från Stenkyrkarapporten: Öst om fönstret själavägning, en krokig man som på ryggen och huvudet bär ett postament som Mikael står på. En kvinna lägger en bok i vågskålen. I den andra djävlar som klänger och bär 2 st. klockor som dom lägger i vågskålen. En djävel sliter en man i håret, bakom kvinnan en stad där en hund tittar ut ur en glugg. Över dessa bågar med en man som blåser basun och en ängel svänger ett rökelsekar. Och i Martebo drar tankarna iväg både söderut och norrut: På Martebo sydfasad sitter en stenskulptur av S:t Dionysius, på 200- talet blev han halshuggen i Paris. Det var en jäkla kille det, han tog 119

14 Eriks akvareller från 1968 som visar hur han tänkte sig att Garde kyrka sett ut på 1300-talet. Gardes interiör

15 Bild 19. Eriks foto av själavägningen på sydväggen i Stenkyrka. Ur konserveringsrapporten sitt huvud under armen och så klökade han i väg till Montmartre. Han är Paris helgon. Han finns i fler gotländska kyrkor vi tycker om galningar vi. Det här att knata i väg med huvudet under armen med änglar runt omkring, det är ganska skickligt gjort, faktiskt. Det vet ja inte ens om Fåröborna klarar av. (UR Martebo) Erik lyfter gärna fram drastiska detaljer och iakttagelser: Går man upp någon gång och ser på takstolarna: titta in till höger, där kan du se vad muraren hade för byxor på sig. Man ser avtryck från knän, det är ett grovt tyg tidigt 1200-tal kanske? (UR Garde) Eller som i dessa reflexioner från Martebo: Egypticus, kyrkbyggfirman/bygghyttan med arkitekter, skulptörer, kalkmålare, glasmålare har varit även här. Man kan bli ledsen ibland när man kommer tillbaka, men inte här. Vad det står sig bra, ja alltsammans. Här är det flott! Vad jag blev glatt överraskad, när jag fick se hur fint det är. Jag tror det var 1972 som vi kalkade och restaurerade och plockade fram målningar och det är precis som det var gjort i går. Märklig värme som bak i tornbågen blåser upp varmluft som sen sugs in under bänkarna tillbaks igen så det blir varmt för församlingen. Inte bara arbetsplats Erik och hans medhjälpare hyrde in sig hos församlingsborna under 50-talet. Att cykla hem till Kovik var för långt och ingen hade bil. Mat och husrum ingick i lönen. Det är klart att Erik fick många goda vänner i de socknar vars kyrkor han restaurerade, och många historier och skrönor berättades vid köksborden på kvällarna. Respekten för kunnandet hos de människor som bodde på ön växte till motsats för byråkraterna. Så här beskriver han t.ex. den gotländska demokratin: Nu måste jag berätta om Sina-Per som var min mycket gode vän en dynamisk bonde. Jag brukar använda honom som norm när jag tänker på den gotländska demokratin. För jag har jobbat i 60 kyrkor Arne Fransson, Harald Norrby och Erik Olsson poserar för lokalpressen i Garde 1968? Ett tecknat tack från Erik till Vänge prästgård, där han inhystes under arbetet med Vänge kyrka under konservator Bengtssons ledning Bild 21,3. Här är gänget samlat i Dalhems kyrka med sina kaffeburkar. Arne, Harald och Erik. Gotlands Allehanda En kärleksfull bild av Arne Fransson. Odaterad och osignerad kolteckning.

16 Bild 21,2. Arbetsbild ur Marianne Korsmans Sprängda valv. Erik och Marianne restaurerar altarskåp i Fornsalens verkstad. Droppdräll från Eskelhem respektive den nya altarduken. Foto Erik Olsson 1959 respektive Ylva Hammar då finns det alltid någon hederlig bonde som känner ansvar. Som kommer fram och tar befälet i kyrkan. Alltså det fina med det här är att när jobbet är slut då blir han bonde igen. Men du vet när en barberare blivit riksdagsman och du ber han klippa igen då blir han förbannad. Han har blivit något annat på kuppen. Men de här sunda bönderna som tog ansvar och beslut och stod för det, en sån var Sina-Per. Det lokala kunnandet betyder mycket: Krucifixet hade jag hemma, så hittade jag dukbitar som låg över skarvarna i trät. Jag tog ur tygbitarna och tvättade dem och la dem mellan några glasbitar. Så kommer Sina-Per och hans hustru Elin en kväll och då visade jag det här. Då säger Elin, som är lite bas över kyrkans syförening: Nu får Olsson fara in till Visby och visa det här för hemslöjden så kan de räkna trådar. Så ska vi väva en sån duk på altaret. Och det var droppdräll elva skaft! Under den här tiden cyklade EO runt i socknarna och tecknade. Det blev snabba skisser från framförallt gårdar och kulturhistoriska platser, en del är förändrade i dag. Under 60-talet bodde inte konservatorsgänget kvar ute i socknarna i samma utsträckning. Erik hade skaffat sina första trehjuliga bilar. Från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet gjorde han ett stort antal grafiska blad i form av etsningar hemma i lilla ateljén på grundval av skisserna. År 1994, vid 75 års ålder, donerade en stolt Erik Olsson 320 grafiska blad till Gotlands Konstmuseum. Många är motiv från tiden med kyrkojobben. Sammanlagt har han tryckt 374 olika bilder hemma på sin egenhändigt konstruerade press, en ombyggd mangel. Arbetsmiljö och arbetsvillkor var inte alltför utvecklade på den här tiden. Man fick balansera på enstaka ställningsplank, det var Erik trycker på sin press i lilla ateljén. Fotograf okänd, men troligen är det Eriks kamera. Bilden han trycker är en torrnål? med tallar vid Folhammar, Ardre

17 kallt och dragigt och dålig belysning. Så här berättar Erik: När vi kom hit uj uj det var mörkt det var smutsigt och det hade rinnit ner vatten, ja jag får nog bekänna att jag blev i god stämning när jag knacka fram det där paradiset och fick fram Johannes evangelisten. Då sa jag nu åker vi hem sorkar och så dricker vi ur pappas finkonjak. Jag är ju nykterist men grabbarna fick, för jag förstod att det var sensationellt fina målningar.(eskelhem?) Att Erik och hans gäng hade roligt ute på sina jobb och ville ge sina hälsningar till eftervärlden, skvallrar en del exempel om. I Follingbo kyrkas innertak från 1600-talet finns både Erik själv, den sällan avbildade Harald Norrby, kyrkoherden Lars Magnus Holmbäck och kanske Bertil Nyström bland änglaansiktena. I Bild 23. En stolt Kerstin bredvid en av Eriks första bilar (Messerschmitt K3 175 cc -54). Erik tog bilden 1954 eller Nya bilder från Follingbo. Dalhem kan man hitta en liten lastbil på väg ut genom W Petterssons stadsport och en TV-antenn på taket. Kyrkorummet var avlyst under restaureringen i en protestantisk kyrka. Därför var det inget som hindrade att det gick livligt till. En katolsk kyrka kan inte avlysas, den är alltid helig. Ska vi ta den historien? Det var en skandal. Man restaurerade kyrkan i Lübeck efter kriget. Det var en kollega till mig som jobbade med det, men den attan han släppte inte in någon och han målade nya målningar. Han målade Greta Garbo, Rasputin och alla möjliga. Han fick 18 månaders fängelse för det men jag har klarat mig! (UR Lye) Rast vid Silte kyrka Och inte var det brännvin man drack. Foto Stig T Karlsson till Tidningen Vi. 127

18 Bild 25,1. Ny bild från Dalhem. Bild 27. Norra långväggen i Väskinde. Teckning i konserveringsrapporten 2 december Fiskarbefolkningens trosuppfattning sätter sina spår också i kyrkorna. Här ett fynd under golvet i Rute kyrka Ett strömmingsgarnsflöte från före Man trodde att ett fiskeredskap i kyrkan gav bättre fiskelycka. Fynd och överraskningar Erik Olsson har med varsamma händer tillsammans med Arne Fransson och Harald Norrby knackat fram medeltiden i våra gotländska kyrkor. Ett måleri som innehållit dunkla sällsamheter. Här följer några exempel på kyrkor som bjudit på fynd eller överraskningar: Stenkyrka 1955 Gotlänningen skriver 22/ under rubriken»bildstenar och målningar i mängd funna vid restaurering i Stenkyrka«att de upptäckter som redan gjorts innan Erik Olsson och hans kamrater satt igång är av så stort värde att de förändrat hela restaureringsprogrammet Jo kära nån då vi jobbade här hittade vi fragment från ungefär 100 bildstenar. Stenarna låg i golv och lite var stans. Det var nog så dramatiskt med altaret för på baksidan fick Arvidsson för sig att det var en bildsten med ett skepp på. Men vi kunde ju inte bara tro på att det var så. Så går det ju inte till, man river inte ett altare för vad man tror att det ska finnas. Då kom vi på att ta ett staniolpapper och så låg vi där och klappade fram stenen Då stod det klart att det var en bildsten som vi fick plocka fram. Professor Lindquist var lyrisk. Han tältade utanför kyrkan så hade han stenarna stående där och i nattljuset lyste vi på stenarna med fick- Väskinde 1953 Ett pressklipp från GA 27/ med rubriken»stilfulla kyrkmålningar funna i Väskinde«kompletteras med en detaljerad rapport från det pågående arbetet. Ett litet citat om Erik: Och efter ytterligare någon tid hade vi därtill fått fram flera jättefina saker på väggarna än vi någonsin själva vågat drömma om.»titta bara här på norra väggen«säger han och eskorterar mig, vig som en lampa från sidan. Då framträdde bilderna bättre som reliefer. 128 apa, uppför en av de svajande metallstegarna i främre långhuset Bildstenarna till kyrkan kommer sannolikt från det stora gravfäl- 129 Bild 28 Rubrik och ingress om Stenkyrkafynden i Gotlänningen22 april 1955.

19 tet någon kilometer åt Tingstädehållet, i Bjärs. Norra Europas största gravfält från bronsåldern. Det betydde mycket att få med sig de dödas monument i den nya kyrkan, alltså byggde man in de gamlas stenar i den nya tron. Eskelhem 1959 Gotlänningen skriver 7/ »Målningar från 1200-talet. Sensationellt fynd i Eskelhems kyrka.«erik Olsson intervjuas: Ja, nog är det märkligt, säger han, här har man hållit på med restaurering av så många kyrkor och tyckt att så mycket fint kommit i dagen, och så träffar man här helt plötsligt på något som ligger på toppen av alltsammans. Att det här kommer att gå till konsthistorien är då ett som är säkert. Det är helt enkelt fråga om en»felande länk«mellan tvenne stilepoker. En milt sagt annorlunda målning återfinns på norra tornväggen. Det är en stor kalender, ursprungligen en runalmanacka omgiven av djurkretsen, som nästan helt är utplånade. Vi hittade kalendariet bakom läktaren. I Campus Santos i Piza där jag varit finns en liknande. Bengt G. Söderberg skrev en artikel, Mästerverk i Eskelhem, i Konstrevy Nr Den inleds på följande sätt: Det har skett stora ting i Gotlands konsthistoria under de senaste åren; det har»töat på kyrkväggarna«, som professor Roosval uttryckte sig, och där har kommit i dagen ett högmedeltida monumentalmåleri Kalendariet i långhusvalvet. Foto EO Några av Eriks foton som ingår i konserveringsrapporten från Eskelhem som vi förut bara hade antydningar om men som nu har växt ut till ett helt nytt kapitel i nordisk målerihistoria. Ingvar Ygeman skriver 11/ : De gotländska restaureringsmannarna har aldrig sett lyckligare och gladare professor än runprofessor Sven B. F. Jansson. Han dunkade konstnären Erik Olsson i 130 ryggen, hoppade jämfota när han på tisdagen tydde några runor som 131

20 kunde betyda himmel, och hela tiden mumlade och ropade han för sig själv: Fantastiskt, fantastiskt. Det som träder fram i Eskelhems kyrka är en stor»takmålning«vilken som en praktfull orientalisk vävnad täcker kyrkans tre valv, och en stor väggmålning på tornets nordvägg som föreställer världsaltet. Om den sistnämnda säger runologen och professorn Jansson: Aldrig någonsin har jag sett så monumentalt runmåleri. I ett handskrivet brev till Textilavdelningen R.Ä. meddelar EO att han hittat duk på krucifixet från Han lät kvinnorna i Eskelhems syförening låna en bit duk eftersom de absolut ville ha detta mönster till en altarduk. Erik berättar: Sedan fick Agnes Geijer som var specialist på medeltida textil och arbetade på Statens Historiska Museum i Stockholm höra talas om dukbitarna. Dom skickades upp till Agnes. Då kom sensationen. De dukarna var rivna i remsor till krucifixet 1250 i Eskelhems kyrka. Men duken dropp dräll elva skaft som det heter kunde man inte göra i Europa. Det var inte uppfunnet än. Det var en vanlig duk i Kina. Ja, Agnes hon ringde till mig när hon fått dem, hon skrek i telefonen jag fick hålla luren på armlängds avstånd. Kan du hitta en stadkant så ska jag också säga var i Kina den är vävd. Nog är det fantastiskt. Denna duk har kommit hit på kamelryggar på Sidenvägen. När jag jobbat i Afghanistan i Herat kanske den vandrat förbi den där moskén. Karl var en duktig kalkarbetare och det hade nog sin betydelse. Kalkens betydelse lärde sig Erik i Rom. Särskilt av Paulo och Laura Mora. Tillsammans med muraren David Simander i Hemse som jobbade åt Fornsalen, verkade han för att få fram bättre kalk. Den gamla kalkugnen i Hejnum sattes igång och gjorde den bästa kalken. Byggforskningen stöttade utvecklingsarbetet men Jag är expert! industrin var negativ till att börja med. Cementa hävdade att»vi Erik blev med tiden mycket tekniskt kunnig när det gäller material kan alltid satsa mer på motpropaganda«. Så småningom kom och arbetsteknik alltifrån färgpigment till hela restaure- industrin dock med på båten. ringsprocessen. Ett exempel som Erik gärna berättade om på sitt Särskilt viktigt var det enligt Ingmar Holmström att Erik fick sätt: En grupp kinesiska arkeologer var på Gotlandsbesök. De Byggnadsstyrelsen att utarbeta tekniska restaureringsanvisningar planerar att använda cement för att reparera kinesiska muren. eftersom han upplevt stora brister hos både yrkesutövare och Erik Nylén rekommenderade ett besök hos Erik Olsson som utifrån materialtillverkare. Ingmar och Erik skrev tillsammans till Bygg- kunskapen om gotländska kallmurar kraftfullt avrådde. Erik nadsstyrelsen Tidskriften Byggmästaren publicerade en del kunde sedan konstatera att nu har jag räddat kinesiska muren! resultat och 1968 inrättade Lennart Holm en avdelning Enligt Ingmar Holmström som var arkitekt och byggnadstekniker för byggnadsvård på Statens Institut för Byggnadsforskning. Erik för många av Eriks kyrkojobb var Erik oerhört hantverks- tog också initiativ till annat utvecklingsarbete och 1969 ordna- 132 mässigt kunnig och behärskade många tekniker. Hans pappa des en kurs för arbetsledare i Visby. 133 Bild 29,3. Invid entrén till Sanda kyrka provade Erik olika stenkonserveringsmedel. Detta redovisar han i konserveringsrapporten från oktober Fotot är från samma fasadparti sommaren Bild 29,1 och 29,2. Eriks entusiastiska informationsbrev 21 mars 1960 till Textilavdelningen på Riksantikvarieämbetet om de dukar från 1250 som han hittat på krucifixet. Läsbar storlek

21 Ur brev till Byggnadsstyrelsen , RESTAURERING AV GOTLANDS KYRKOR, av Ingmar Holmström och Erik Olsson: Förslag till åtgärder för att råda bot på de allvarliga missförhållanden som råder främst på det byggnadstekniska området: 1.»Normalbeskrivning«av olika arbetsmoment lika Bygg AMA Förslagsvis en komplettering av AMA speciellt för Gotlands kyrkor. 2. Exempel på kontrakt mellan byggmästare och byggherre (=församling). Kontraktet baseras på Teknologföreningens formulär xxx med restaureringskomplement. Ordergång vid restaurering (vem bestämmer vad?) 3. Teknisk konsultverksamhet till församlingarnas tjänst i samråd med arkitekt BS egen. 4. Ordentliga utredningar av vissa frågor bl.a. a) Fukt i väggar (orsak, verkan, avhjälpande) b) Sammansättning, framställning, arbetsförfarande för kalkbruk c) Hur olika sorters puts och färg påverkar väggens fuktbalans. Vad tål en kalkmålning? d) Uppvärmning av kyrkor e) Konservering av utvändig sten i skulpturer mm. f) Material i och utförande av faltak 5. Inventering och översyn över möjligheterna till ekonomisk hjälp åt de alltför små Gotlandsförsamlingarna Några exempel på Eriks materialkunnande kan hämtas ur konserveringsrapporterna för Bro och Sanda: Sanda 1956 Ett skepp som seglar mot öster. På akterkastellet en biskop som stöter sin kräkla i en sjöjumfru som håller i rodret. Troligtvis Nickolaus, uppe i seglet 4 jävlar 2 st är bara fragment, en man som styr fartyget och figurer vid relingen. Det främre partiet av skeppet är mycket skadat av en omdömeslös skrapning nerifrån golvet med en lång ribba med en spik i ändan, gjort i 1400-talets början, så mycket detaljer är förstörda på detta sätt. Fiskarna står på ända i vattnet utom sjöjumfrun är det en halvfisk och människa med vingar samt en halvfisk och örn (se bilder på sid. 118, 202 och omslaget). Det centrala i medeltidskyrkan var krucifixet. Det var här man målade med det dyrbara guldet guds färg, men allt är inte guld som glimmar. Erik berättar hur han tar till lite tjuvtrix med färg på detta sätt i UR-programmet från Eskelhem: Jag brukar tala om bedrägeriet med den stora gotiska kyrkan som blev så stor att man fick ta till fuskmetoder här och där. Krucifixet är stort och magnifikt och det är där som gummiguttan hamnar. I triumfbågen med Kristus, det är inte en lidande Kristus, det är en kung som framställs. Det har jag gjort i ordning. Allt till krucifixet är guld, dvs det är guds färg. Nu kommer bedrägeriet. Man hade inte råd att klä detta stora krucifixet med guld utan man fick ta till lite tjuvtrix här. Ländklädet, hår, skägg och krona, det är riktigt guld. Man vågade inte bedra Kristus själv. Men hela korset har jag lagt med bladsilver och sen blandar man två färger, gummigutta och drakblod. Drakblod det är en röd färg som är laserande. Dragblodsträdet finns i södra Europa, det är hartsen från trädet. Och gummiguttan är en gul harts. Målar man på silver, då blir det guld. Nu är det så här att i och med att färgen är lite genomlysande då reflekteras ljuset mot silvret och så går ljusstrålen ut igen i vissa fall kan det bli en kollosal intensitet i det här. Det används också på ikoner. (UR Eskelhem) Erik var enligt egen utsago EXPERT. Han var dock inte expert på uppvärmningsfrågor. Men han reagerade när kyrkorna så snabbt blev nedsvärtade genom olämplig uppvärmning. Han snappade upp en hel del kunnande. Ingmar Holmström berättar Bro 1955 Alla målningar är rengjorda med absorene, rengöringsmassa ytorna kalkade och patinerade i anslutning till målningar. Material: Oaxens målarkalk och Kalkäkta brytningsfärger tals målningar i prickade på skadade partier 1200tals målningarna mycket litet retuscherade. att arbetet i Garde stod stilla i flera år eftersom Erik vägrade göra 134 färdigt något som skulle bli förstört av uppvärmningen. Bygg- 135 Krucifix från Lokrume kyrka inspekteras av Erik omkring Foto ur Eriks samling. Fotograf okänd.