Ert datum. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd.

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (12) Datum Rättsavdelningen ÅM 2011/7270 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost B Rotel 24 Högsta domstolen Box Stockholm HB./. riksåklagaren ang. grovt rattfylleri m.m. (Svea hovrätts, avd. 1, dom den 28 februari 2011 i mål nr B ) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd. Bakgrund Åtalet HB åtalades för grovt rattfylleri och olovlig körning, grovt brott. Det gjordes gällande att HB, som saknar körkort, den 8 augusti 2009 fört lastbil mellan Finnhögst och Furudal och då varit så påverkad av alkohol och narkotikaklassade läkemedel att det kunde antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet. Det gjordes gällande att rattfylleribrottet skulle bedömas som grovt rattfylleri eftersom HB varit avsevärt påverkad av alkohol och narkotikaklassade läkemedel samt utgjort en påtaglig fara för trafiksäkerheten då han framfört fordonet vingligt på körbanan. Slutligen gjordes gällande att den olovliga körningen var att bedöma som grovt brott eftersom HB tidigare dömts för olovlig körning. Enligt analysbesked från Rättsmedicinalverket hade HB 0,73 promille etanol i blodet samt 0,2 mikrogram diazepam, 0,3 mikrogram nordazepam och 0,04 mikrogram lorazepam per gram blod. Tingsrättens dom HB erkände att han kört bil utan körkort men bestred ansvar för grovt rattfylleri eftersom han inte varit påverkad under körningen. Enligt HB hade han intagit den föreskrivna dosen av läkemedlen före körningen. Efter körningen drack han omkring 20 centiliter whisky, men intog då inga läkemedel. På åklagarens begäran hölls vittnesförhör med en person som arbetar på den återvinningscentral dit HB körde aktuell dag samt med två personer som iakttog HBs körning aktuell dag. Tingsrätten dömde HB för grov olovlig körning och grovt rattfylleri till fängelse i tre månader. Påföljden avsåg även brottsligheten i ett avgörande från Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C registrator@aklagare.se Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (12) den 6 maj 2009 (grovt rattfylleri, rattfylleri, olovlig körning, grovt brott, hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd, skadegörelse och snatteri). Samtidigt undanröjdes tidigare utdömd skyddstillsyn. I skulddelen anförde tingsrätten bl.a. följande. Att HB har kört bilen efter att ha intagit förskrivna narkotikaklassade läkemedel är styrkt genom hans uppgifter och analysbesked. Han har kört långt på en trafikerad väg och utredningen visar att han har framfört bilen på ett ytterst trafikfarligt sätt. Detta kan omöjligen ha berott på något fel på bilens styrning. Omedelbart efter körningen har han uppträtt på ett sätt, som gjort att personer i omgivningen har uppfattat honom som mycket berusad och därför tagit hand om hans startnyckel för att hindra fortsatt färd. Vid körningen har HB uppenbarligen varit avsevärt påverkad av narkotikaklassade läkemedel. Däremot är det inte visat att han druckit alkohol före körningen. HBs körning har utgjort en påtaglig fara för trafiksäkerheten och han skall därför dömas för grovt rattfylleri. Hovrättens dom HB överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet för grovt rattfylleri skulle ogillas. I andra hand yrkade han att han skulle dömas särskilt till en icke frihetsberövande påföljd eller till ett kortare fängelsestraff än det utdömda. Han yrkade i vart fall strafflindring. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. I skulddelen uttalade hovrätten bl.a. följande. Det är utrett att HB kört lastbil, en Nissan King Cab, efter att ha intagit förskrivna narkotikaklassade läkemedel. Genom vittnenas uppgifter är det också utrett att han under färden har framfört fordonet i varierande hastighet och att fordonet har vinglat sidledes på körbanan i sådan omfattning att flera personer funnit trafikfaran vara så påtaglig att de ringt polis. Därtill kommer att körningen avslutades med att HB i låg fart körde in i en container på en återvinningsstation samt att såväl personal som besökare där bedömde honom vara så pass påverkad av någonting att han inte borde köra därifrån. Även om det må ha varit något fel på bilens styrning eller däck förklarar detta inte samtliga dessa omständigheter. Hovrätten finner det i stället klarlagt att HB vid körningen varit avsevärt påverkad av narkotikaklassade läkemedel. Överklagandet HB har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen ogillar åtalet i dess helhet samt att han under alla förhållanden ådöms en lindrigare påföljd än den av hovrätten utdömda. Han har till grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. Han medger att han intagit narkotikaklassad medicin. Han har dock inte frångått den dosering han fått. Enligt läkemedelslagen är en receptutfärdare gentemot patienten skyldig att informera om hur ett läkemedel påverkar bl.a. körförmågan. Han har inte erhållit några som helst restriktioner därvidlag. Han har inte heller vid

3 Svarsskrivelse Sida 3 (12) aktuellt tillfälle på något sätt känt sig påverkad av medicinen. Således måste han i vart fall anses sakna uppsåt i förhållande till den straffbelagda gärningen. Rimligen måste det endast vara i undantagsfall som 4 tredje stycket trafikbrottslagen kan tillämpas då en person haft receptförskriven medicin, följt den dosering han fått och ej erhållit någon varning från läkare om att medicinen kunnat medföra nedsatt körförmåga. Det kommer naturligtvis an på åklagaren att bevisa såväl att förutsättningar för ansvar enligt tredje stycket objektivt är uppfyllda som att erforderligt uppsåt förelegat hos den tilltalade. HB har som skäl för prövningstillstånd anfört bl.a. följande. Det föreligger prejudikatintresse beträffande i vilka fall tredje stycket ska tillämpas när det är fråga om att en person följer den ordination han erhållit. Grunderna för min inställning Rattfylleri Bestämmelser om ansvar för rattfylleri finns i 4 trafikbrottslagen (1951:649). Enligt paragrafens första stycke döms den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet eller 0,10 milligram per liter i utandningsluften för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt paragrafens andra stycke döms även den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som avses i 8 narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor mängd att det under eller efter färden finns något narkotiskt ämne kvar i blodet för rattfylleri enligt första stycket. Hänvisningen till narkotikastrafflagen innebär att bestämmelsen omfattar såväl illegal narkotika som legal, dvs. narkotikaklassade ämnen som ingår i läkemedel. Vissa typer av narkotika omvandlas i kroppen och bildar metaboliter, en form av nedbrytningsprodukter, som kan utgöra ett annat narkotikaklassat ämne än det som ursprungligen intagits. Bestämmelsen har därför utformats så att det narkotiska ämne som ska ha funnits i blodet ska omfattas av 8 narkotikastrafflagen, men behöver inte vara identiskt med den narkotika som intagits (se prop. 1998/99:43 s. 49). Den nollgräns som gäller narkotika omfattar således också narkotikaklassade läkemedel. När nollgränsen för narkotika infördes den 1 juli 1999 gjordes emellertid ett undantag för medicinskt bruk av narkotikaklassade läkemedel eftersom sådana, om de tas i förskriven, mindre dos, inte nödvändigtvis behöver innebära någon trafikfarlig påverkan på föraren (a. prop. s. 27 och 49). I andra stycket görs därför ett undantag om narkotikan intagits i enlighet med läkares eller annan behörig receptutfärdares ordination. Med begreppet ordination avses en sakkunnig instruktion om viss behandling, i detta fall medicinering med narkotikaklassat läkemedel av viss angiven dos. Illegal

4 Svarsskrivelse Sida 4 (12) åtkomst av narkotikaklassat läkemedel liksom bruk av illegal narkotika eller överdosering av egna läkemedel faller utanför undantaget och omfattas av nollgränsen (a. prop. s. 49). Den som på grund av sjukdom eller annat tillstånd är i behov av narkotikaklassade läkemedel och som använder medlet i enlighet med läkares ordination omfattas alltså inte av totalförbudet. För dessa förare gäller i stället reglerna i tredje stycket om s.k. kliniskt rattfylleri. Enligt denna bestämmelse döms för rattfylleri också den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han eller hon inte kan framföra fordonet på ett betryggande sätt. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel. Uttrycket annat medel omfattar samtliga medel som kan ge en trafikfarlig påverkan. Hit hör exempelvis narkotika, olika bedövningsmedel, sömnmedel, smärtstillande medel, medel mot epilepsi, olika psykofarmaka, medel mot allergier och andningssvårigheter samt vissa hostmediciner (prop. 1989/90:2 s. 48 och prop. 1998/99:43 s. 17). Det förhållande att någon ordinerats ett narkotikaklassat läkemedel, eller ett annat läkemedel som kan ge trafikfarlig effekt, innebär således inte att bilkörning kan ske utan vidare. Tvärtom måst föraren i samråd med läkaren noggrant överväga om bilkörning helt eller delvis bör underlåtas under behandlingstiden. Det är därför viktigt att den som ordinerats behandling med narkotikaklassade och andra trafikfarliga läkemedel ges klar och tydlig information om läkemedlets påverkan på bl.a. körförmågan (prop. 1998/99:43 s. 30 f.). Ansvar för kliniskt rattfylleri bör kunna komma i fråga så snart föraren varit så berusad/påverkad att han vid en objektiv bedömning framstår som olämplig som förare (prop. 1989/90:2 s. 36). Gärningsbeskrivningen tar direkt sikte på den betydelse som påverkan har på körförmågan. Betydelsen för körförmågan varierar emellertid väsentligt mellan olika individer och för samma individ vid olika tillfällen. (a. prop. s. 37). För att en förare ska kunna fällas till ansvar för kliniskt rattfylleri krävs utredning och bevisning till grund för antagandet att föraren inte kunnat framföra sitt fordon på ett betryggande sätt. Det fordras således en viss kvalificerad påverkan som ofta uttrycks så att den i någon mån ska vara iakttagbar (prop. 1998/99:43 s. 17). Domstolen är därvid hänvisad till sådana bevismedel som den misstänktes egna uppgifter som vad och hur mycket han eller hon har förtärt, vittnesutsagor, läkarundersökning och blod- eller urinanalys (Olle Hoflund, Trafikbrottslagen, 6 uppl., s. 71). I NJA 1982 s. 114 har Högsta domstolen prövat vilka beviskrav som kan ställas i mål om kliniskt rattfylleri beträffande frågan om den tilltalade var påverkad

5 Svarsskrivelse Sida 5 (12) av alkohol eller annat berusningsmedel. En alternativ förklaring fanns till det vårdslösa körsättet. Grovt rattfylleri Enligt 4 a trafikbrottslagen är straffskalan för grovt rattfylleri fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om 1. förararen har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften, 2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller 3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Frågan om ett rattfylleribrott är grovt ska avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet (prop. 1989/90:2 s. 49). Rekvisitet avsevärt påverkad i punkten två är främst avsedd för fall där den misstänkte har varit påverkad av något annat trafikfarligt medel än alkohol eller där det inte föreligger någon bevisning om alkoholkoncentrationen i förarens blod eller utandningsluft (prop.1998/99:43 s. 17). Punkten tre aktualiseras främst när föraren har kört vårdslöst eller om brottet är begånget när föraren haft en särskilt ansvarsfull uppgift (prop. 1989/90:2 s. 49). I de fall där rattfylleristen har kört på ett sådant sätt att han ensam eller till huvudsaklig del har varit vållande till en olycka eller ett allvarligt tillbud torde det inte möta några betänkligheter mot att tillmäta hans vårdslöshet betydelsen att rattfylleriet kvalificeras som grovt (a. prop. s. 50). En annan omständighet som enligt lagens förarbeten bör kunna beaktas vid avgörande av om en gärning ska bedömas som grovt rattfylleri är att färden skett med ett fordon som haft betydande brister från trafiksäkerhetssynpunkt, t.ex. blankslitna däck eller bromsar som har ingen eller ringa effekt. Faran för trafiksäkerheten kan också påverkas av andra omständigheter såsom att väderleksförhållandena varit sådana att föraruppgiften blivit särskilt krävande. Ju lägre alkoholkoncentrationsgraden är desto större krav får ställas på de omständigheter som kan föranleda att körningen anses ha inneburit påtaglig fara för trafiksäkerheten (a. prop. s. 50). Enligt Hoflund talar kravet på att faran ska vara påtaglig för trafiksäkerheten rent språkmässigt för att det ska vara fråga om en konkret fara, vilket också exemplifieringen i 1990 års förarbeten samt vissa avgöranden av Högsta domstolen gör, däribland NJA 1993 s. 718 och NJA 1994 s. 102 (Hoflund, a.a. s. 75 med däri gjorda hänvisningar). Med konkret fara brukar avses att det varit möjligt att gärningen skulle medföra en viss effekt samt ska det dessutom ha förelegat en viss sannolikhet för effekten (det ska vara existentiellt möjligt och

6 Svarsskrivelse Sida 6 (12) plausibelt att en viss effekt inträffar, se Petter Asp m.fl. Kriminalrättens grunder, 2010, s ). Det subjektiva rekvisitet Rattfylleri är ett uppsåtligt brott, dvs. utgångspunkten är att ansvar kan ådömas endast om gärningsmannens uppsåt täcker alla brottsrekvisit. Uppsåt erfordras till själva förandet och till att det varit fråga om ett motordrivet fordon. Vad som vidare ska omfattas av uppsåtet är dock för föraren underkastat vissa begränsningar. Ansvaret kan, enligt Asp m.fl., sägas vara strikt i fråga om själva graden av påverkan och körförmågan (Asp m.fl., a.a. s. 390). Det räcker således att föraren förstår att han eller hon har förtärt alkohol i viss mängd. Beträffande annat berusningsmedel krävs att föraren har förstått att medlet i den intagna dosen var rusgivande, eventuellt i kombination med alkohol (Nils Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 352 och Josef Zila, Specialstraffrätten, En introduktion, 6 uppl., s. 30). Se t.ex. NJA 1956 s. 66, NJA 1961 B 33, 1969 B 20, SvJT 1965 rf s. 72, 1970 rf s. 81. Uppsåtet behöver, enligt Asp m.fl., inte vara mer preciserat än att gärningsmannen förstår att han inte kan köra bil på ett betryggande sätt (dolus generalis); exakt varför gärningsmannen tror att han eller hon är påverkad, av alkohol, mediciner etc., är inte av direkt betydelse (Asp m.fl., a.a. s. 390). För att punkten tre i bestämmelsen om grovt rattfylleri ska bli tillämplig måste föraren ha förstått att körningen inneburit vissa risker för trafiksäkerheten (Hoflund, a.a. s. 83, Jareborg, a.a. s. 352 och prop. 1989/90:2 s. 50 och 65). Narkotikaklassade läkemedel Enligt 8 narkotikastrafflagen (1968:64) förstås med narkotika läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter och som omfattas av någon av de internationella konventioner om narkotika som Sverige har anslutit sig till eller som av regeringen har förklarats vara att anse som narkotika. Läkemedelsverket upprättar förteckningar över vad som anses vara narkotika på grundval av de nämnda narkotikakonventionerna och regeringens beslut, se LVFS 2011:10. Såväl diazepam, nordazepam och lorazepam är narkotikaklassade läkemedel enligt LVFS 2011:10, förteckning IV. Förteckning IV omfattar substanser med lägre beroendepotential och bred terapeutisk användning.

7 Svarsskrivelse Sida 7 (12) Läkemedelslagen m.m. I läkemedelslagen (1992:859) finns bestämmelser om läkemedel och om hur läkemedel ska hanteras. Enligt 22 d läkemedelslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vad som ska gälla vid förordnande eller utlämnande av ett läkemedel. I 10 kap. 4-5 a läkemedelsförordningen (2006:272) bemyndigas Läkemedelsverket att meddela föreskrifter i vissa frågor. Enligt 21 läkemedelslagen ska sådan information om läkemedel som har särskild betydelse för att förebygga skada eller för att främja en ändamålsenlig användning av läkemedel lämnas skriftligen när ett läkemedel tillhandahålls konsumenten. Enligt 22 läkemedelslagen ska den som förordnar eller lämnar ut läkemedel särskilt iaktta kraven på sakkunnig och omsorgsfull vård samt upplysning till och samråd med patienten eller företrädare för denne. I Läkemedelsverkets föreskrifter LVFS 2009:13 finns bestämmelser om förordnande och utlämning av läkemedel och teknisk sprit. Enligt 2 kap. 15 LVFS 2009:13 ska när trafikfarliga läkemedel förordnas, förordnaren noga upplysa patienten om hur sådana läkemedel kan påverka reaktionsförmågan och därmed förmågan att uppträda som trafikant eller utföra riskfyllt eller precisionskrävande arbete. Enligt 5 kap. 21 LVFS 2009:13 ska apotekspersonalen genom att ge individuellt anpassad information så långt det är möjligt förvissa sig om att patienten kan använda läkemedlet på rätt sätt. Varje läkemedelsförpackning ska innehålla information i form av en bipacksedel. Eftersom trafikförmågan kan försämras och andra aktiviteter som kräver skärpt vaksamhet kan påverkas vid medicinering med vissa läkemedel ska bipacksedeln ange om förmågan att framföra fordon eller använda maskiner påverkas eller inte. Sedan den 1 juli 2005 innehåller bipacksedeln en varningstext under rubriken Trafikvarning (se 13 LVFS 2005:11 om märkning och bipacksedlar för läkemedel och Vägledning för Läkemedelsverkets föreskrift 2005:11 om märkning och bipacksedlar för läkemedel) 1. Varningstexten i sin helhet lyder: Du är själv ansvarig för att bedöma om du är i kondition att framföra motorfordon eller utföra arbete som kräver skärpt vaksamhet. En av faktorerna som kan påverka din förmåga i dessa avseenden är användning av läkemedel på grund av deras effekter och/eller biverkningar. Beskrivning av dessa effekter och biverkningar finns i andra 1 Före den 1 juli 2005 var sådana läkemedelsförpackningar försedda med en varningstriangel.

8 Svarsskrivelse Sida 8 (12) avsnitt. Läs därför all information i denna bipacksedel för vägledning. Diskutera med din läkare eller apotekspersonal om du är osäker. På varje läkemedelsförpackning ska finnas en upplysning om att bipacksedeln ska läsas (se 2 7 p. LVFS 2005:11). Min bedömning Skuldfrågan Enligt analysbesked från Rättsmedicinalverket hade HB diazepam, nordazepam och lorazepam i blodet vid blodprovstagning kl aktuell dag. HB har själv uppgett att han före färden, som avslutades vid kl , intagit narkotikaklassade läkemedel i enlighet med läkares ordination. Den som på grund av sjukdom eller annat tillstånd är i behov av narkotikaklassade läkemedel och som använder medlet i enlighet med läkares ordination omfattas inte av totalförbudet i 4 andra stycket trafikbrottslagen mot att köra bil efter att ha intagit narkotika. Eftersom annat inte är visat än att HB intagit läkemedel i enlighet med läkares ordination är bestämmelsen i 4 andra stycket trafikbrottslagen inte tillämplig. I stället aktualiseras bestämmelsen om s.k. kliniskt rattfylleri i 4 tredje stycket trafikbrottslagen. För att HB ska kunna dömas för rattfylleri erfordras till en början att det är visat att han varit så påverkad av läkemedlen att det kan antas att han inte kunde framföra fordonet på ett betryggande sätt. Enligt HB själv har han inte på något sätt känt sig påverkad av medlen. Enligt HB kan den vingliga färden förklaras med att det vid tiden för körningen var fel på bilens styrled, vilket gjorde bilen svår att köra. Enligt hovrättens bedömning är genom vittnenas uppgifter utrett att HB under färden har framfört fordonet i varierande hastighet och att fordonet har vinglat sidledes på körbanan i sådan omfattning att flera personer funnit trafikfaran vara så påtaglig att de ringt polis. Därtill kommer att körningen avslutades med att HB i låg fart körde in i en container på återvinningscentralen samt att såväl personal som besökare där bedömde honom vara så pass påverkad av någonting att han inte borde köra därifrån. Enligt vittnet Margareta Carlsson, som arbetar på återvinningscentralen, vinglade HB när han gick och pratade högt med sig själv. Jag delar hovrättens bedömning att även om det varit något fel på bilens styrning eller däck, detta inte kan förklara alla ovan angivna omständigheter. Jag delar hovrättens slutsats att det genom den förebringade bevisningen är styrkt att HB vid körningen varit så påverkad av narkotikaklassade läkemedel att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunde framföra sitt fordon. När det gäller huruvida brottet är att bedöma som grovt rattfylleri ger vittnenas utsagor vid handen att HB varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel vid körningen. Jag delar därför hovrättens bedömning att HB vid

9 Svarsskrivelse Sida 9 (12) körningen varit avsevärt påverkad av narkotikaklassade läkemedel. HB framförde sitt fordon mitt på dagen, utan körkort, tre mil på allmän väg med viss trafikintensitet. Vittnet Carin Nilsson har uppgett att HBs bil vid flera tillfällen varit nära att krocka med mötande trafik och vägräcken samt köra ned i diket på både höger och vänster sida av vägen. Även om någon trafikolycka inte inträffat är det mot denna bakgrund enligt min uppfattning uppenbart att HBs framförande av fordonet inneburit en konkret, påtaglig fara för trafiksäkerheten. Jag delar därför hovrättens bedömning att brottet är att bedöma som grovt rattfylleri. De objektiva förutsättningarna för att fälla HB till ansvar för grovt rattfylleri är således uppfyllda. För att HB ska kunna fällas till ansvar erfordras också att gärningen täcks av hans uppsåt. HB har invänt att han inte förstått att körförmågan kunde påverkas av de läkemedel han intagit, att han inte känt sig påverkad och att han inte erhållit några som helst restriktioner när det gäller bilkörning efter att ha intagit aktuella läkemedel. Som anges ovan erfordras i subjektivt hänseende att föraren antingen när han intog medlet eller senare under färden hade uppsåt som omfattade att medlet i den mängd han intog var rusgivande. En person som intar läkemedel bör ta del av bl.a. den varningstext som ska finnas på aktuella bipacksedlar, varefter det är upp till den enskilde att avgöra huruvida det aktuella medlet i det enskilda fallet verkar så rusgivande att körförmågan kan påverkas. HB har uppsåtligen intagit narkotikaklassade läkemedel enligt ordination av läkare. I målet är inte klarlagt vilka läkemedel HB intagit eller huruvida han tagit del av varningstexten på bipacksedeln. Det är inte heller klarlagt vad förskrivande läkare eller utlämnande apotekspersonal har informerat HB om i detta hänseende. Även om HB inte tagit del av någon varningstext eller annan information om läkemedlens rusgivande verkan bör det inte ha varit helt främmande för honom att narkotikaklassade läkemedel kan vara rusgivande, särskilt som det rört sig om substanser som ingår i sömnmedel respektive lugnande och ångestdämpande preparat. Enbart denna omständighet är dock inte tillräcklig för att uppsåt ska anses föreligga i detta hänseende. Enligt vad som genom den förebringade bevisningen har framkommit i målet om HBs körsätt och uppträdande omedelbart efter körningen måste HB emellertid efter att ha intagit aktuella läkemedel ha insett att han blivit påtagligt berusad och därför inte var en lämplig bilförare samt att han inte skulle kunna framföra fordonet på ett betryggande sätt. I vart fall måste detta ha stått helt

10 Svarsskrivelse Sida 10 (12) klart för honom sedan han påbörjat den mycket vingliga och trafikfarliga färden mot återvinningscentralen. Enligt min uppfattning råder inte något tvivel om att HB haft insiktsuppsåt i förhållande till att intagna läkemedel haft en rusgivande verkan. I vart fall måste HB vid körningen starkt ha misstänkt att läkemedlen haft en rusgivande verkan samt skulle visshet om detta, mot bakgrund bl.a. av att han tidigare vid flera tillfällen gjort sig skyldig till rattfylleri, inte utgjort ett relevant skäl för honom att avstå från att föra sitt fordon; han var vid förandet av fordonet likgiltig inför huruvida han var berusad eller ej (likgiltighetsuppsåt). Slutligen är det enligt min uppfattning klart att HB vid förandet måste ha insett att han framförde fordonet på ett trafikfarligt sätt. Lika med hovrätten anser jag därför att HB ska dömas för grovt rattfylleri. Påföljdsfrågan HB har yrkat att han ska dömas till en lindrigare påföljd än den av tingsrätt och hovrätt utdömda. Vid val av påföljd ska rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott (30 kap. 4 brottsbalken). Grovt rattfylleri är brott av sådan art att utgångspunkten är fängelse om inte särskilda skäl talar för en icke frihetsberövande påföljd (se bl.a. NJA 1999 s. 9, NJA 2000 s. 17 I och II samt NJA 2002 s. 653). Vidare ska HB dömas för olovlig körning, grovt brott. Han har tidigare vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till såväl grovt rattfylleri som olovlig körning. Hans återfall i likartad brottslighet talar även det för fängelse. HB dömdes den 6 maj 2009, dvs. tre månader före det att aktuella brott begicks, för grovt rattfylleri, grov olovlig körning, rattfylleri, hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd, skadegörelse och snatteri till skyddstillsyn med föreskrift om behandling jämte 90 dagsböter. Eftersom de aktuella brotten begåtts under prövotiden för skyddstillsynen har hovrätten undanröjt skyddstillsynen och dömt till ett gemensamt fängelsestraff för den samlade brottsligheten. Enligt vad som framgår av ett yttrande från Frivården Dalarna av den 9 februari 2010 har HB haft täta återfall i alkoholrelaterad brottslighet samt har han ett långvarigt och omfattande missbruk för vilket han inte verkar vilja

11 Svarsskrivelse Sida 11 (12) genomgå någon behandling. Frivårdens uppfattning är att han inte är lämplig för fortsatt skyddstillsyn eller för samhällstjänst. Jag delar hovrättens bedömning att förutsättningar för fortsatt skyddstillsyn saknas samt att den tidigare utdömda skyddstillsynen därför bör undanröjas och en fängelsepåföljd bestämmas för den samlade brottsligheten. Hovrätten har vid straffmätningen beaktat såväl brottslighetens samlade straffvärde som vad HB undergått av skyddstillsynen och de utdömda böterna (se 34 kap. 6 femte stycket brottsbalken). Hovrätten har bestämt fängelsestraffets längd till tre månader. Jag instämmer i denna bedömning och anser därmed att hovrättens dom ska stå fast i sin helhet. Prövningstillstånd Prejudikatdispens Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken, 54:26). HB har anfört att det föreligger prejudikatintresse beträffande i vilka fall tredje stycket ska tillämpas när det är fråga om att en person följer den ordination han erhållit. Enligt min uppfattning står emellertid helt klart att tredje stycket är tillämpligt i samtliga de fall där en person följer den ordination av ett läkemedel som han eller hon erhållit, givet att personen i fråga blivit så påverkad därav att det kan antas att han eller hon inte kan framföra fordonet på ett betryggande sätt. När det gäller det subjektiva rekvisitet står också, mot bakgrund av såväl äldre avgöranden från Högsta domstolen som uttalanden i doktrinen, klart att uppsåt erfordras i förhållande till att den intagna mängden av aktuellt medel var rusgivande. HB har enligt analysbesked från Rättsmedicinalverket haft 0,73 promille etanol i blodet några timmar efter körningen. Även om det enligt underrättsdomarna inte är styrkt att han druckit alkohol före körningen innebär denna omständighet att målet lämpar sig mindre väl för en prövning i Högsta domstolen när det gäller att bedöma huruvida HB haft uppsåt i förhållande till intagna medels rusgivande verkan. Målet präglas också av bevisfrågor såväl när det gäller att avgöra huruvida HB varit så påverkad att det kunde antas att han inte på ett betryggande sätt kunde

12 Svarsskrivelse Sida 12 (12) framföra sitt fordon som när det gäller huruvida han haft uppsåt i förhållande till att den intagna mängden läkemedel var rusgivande, vilket även det gör målet mindre lämpat för en prövning i Högsta domstolen. Sammanfattningsvis anser jag att en prövning av den aktuella domen inte skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Inte heller finns det synnerliga skäl för en sådan prövning. Jag avstyrker således prövningstillstånd. Bevisuppgift Jag ber om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet. Kerstin Skarp Kopia till: Utvecklingscentrum Malmö Åklagarkammaren i Falun (AM ) Hedvig Trost