Skadeståndsrätt. Utom- och inomobligatoriskt skadestånd

Transkript

1 Skadeståndsrätt Skadeståndsrätten är den del av det juridiska systemet som reglerar möjligheten att få en särskild typ av ersättning (skadestånd) för skador som orsakas av någon annan. Det karakteristiska för skadeståndsrätten är alltså att det finns en person (vilket naturligtvis kan vara såväl en fysisk som en juridisk person, till exempel ett företag) som lidit en skada, den skadelidande, och en annan person som orsakat samma skada, skadevållaren. Vad skadeståndsrätten gör i en sådan situation är att den tillerkänner den skadelidande ersättning i pengar för den inträffade skadan. Utom- och inomobligatoriskt skadestånd Alla skadeståndsfrågor hör emellertid inte till skadeståndsrätten i egentlig mening. Till den juridiska disciplin som kallas skadeståndsrätt brukar man nämligen enbart hänföra frågor om så kallat utomobligatoriskt skadestånd, frågor rörande skadeståndsanspråk som inte har sitt ursprung i något avtal eller i en avtalsliknande situation mellan parterna. Sådana skadeståndsfrågor som däremot har sitt ursprung i olika slags avtal hänförs i allmänhet till den allmänna eller speciella avtalsrätten. Skadeståndsanspråk med anledning av ett köpeavtal där köparen är konsument behandlas således enligt konsumentköprättsliga regler och skadestånd med anledning av ett fastighetsköp faller under jordabalkens regler, för att ta två exempel. Lagstiftningen Den viktigaste lagen på skadeståndsrättens område är skadeståndslagen från 1972 Skadeståndslagen är en ramlag, vilket betyder att lagen enbart är avsedd att reglera vissa grundläggande frågor medan detaljreglerna ofta återfinns i annan lagstiftning. Vissa viktiga skadeståndsregler är över huvud taget inte lagfästa utan följer allmänna principer. Skadeståndslagen är dispositiv och får träda tillbaka för regler i avtal. Regler i mer specialiserad lagstiftning, som till exempel trafikskadelagen, har också företräde framför skadeståndslagens regler. Den viktigaste skadeståndsrättsliga lagstiftningen är skadeståndslagen (SkL) som trädde i kraft Tidigare var skadeståndsreglerna en del av dåvarande strafflagen, som i övrigt innehöll främst straffrättsliga regler av det slag som idag finns upptagna i brottsbalken. Att skadeståndsreglerna på detta sätt tidigare var inordnade i den straffrättsliga lagstiftningen är en illustration av den nära koppling som tidigare fanns mellan straffrätten och skadeståndsrätten. Sådana kopplingar mellan straff- och skadeståndsrätten finns fortfarande, som exempel kan nämnas att vissa regler i skadeståndslagen i princip förutsätter brottslig handling för att rätt till skadestånd ska föreligga (se SkL 2:2) samt att de objektiva ansvarsfrihetsgrunder som finns upptagna i brottsbalkens 24 kapitel (nödvärn etc.) också antas ha giltighet på skadeståndsrättens område. Skadeståndslagen är en ramlag Det är viktigt att känna till att skadeståndslagen är en så kallad ramlag. En ramlag är en lag som syftar till att tillhandahålla vissa grundläggande regler och en struktur för ett rättsområde, men mer detaljerade regler och principer lämnas utanför. I skadeståndslagen finns enbart en liten del av de skadeståndsrättsliga reglerna upptagna. Många viktiga skadeståndsprinciper är över huvud taget inte lagfästa, utan följer av allmänna rättsprinciper. Det viktigaste exemplet på detta är kravet på adekvat kausalitet, eller orsakssamband, som är det mest allmängiltiga kriteriet för skadeståndsansvar. Det är en allmän förutsättning i alla situationer där någon, ett företag eller en person, krävs på skadestånd för en skada att denna kan sägas ha orsakat skadan. Detta krav nämns inte i skadeståndslagen men stöd för hur orsaksbedömningen ska 1

2 och brukar utföras återfinns i praxis från Högsta domstolen och, i högre grad, i den juridiska litteraturen. Förhållandet till avtal och annan lagstiftning Skadeståndslagen är dispositiv. Det innebär att skadeståndsbestämmelser som har sin grund i avtal har företräde framför skadeståndslagens regler och följer av skadeståndslagens första paragraf ( I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas, om ej annat föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden ). Av skadeståndslagens första paragraf följer även att lagen inte är tillämplig om det finns speciallagstiftning som reglerar förhållandet ifråga. Detta är en viktig inskränkning i skadeståndslagens tillämpningsområde eftersom det finns åtskillig speciallagstiftning på skadeståndsrättens område som således har företräde framför skadeståndslagens allmänna regler. Bedömningen av skadeståndsansvar För att någon enligt svensk rätt ska hållas skadeståndsansvarig måste fem olika krav vara uppfyllda. Som en första faktor krävs att någon faktiskt drabbats av en skada av visst slag. Därefter fordras att vissa andra objektiva förutsättningar för skada är uppfyllda. Med objektiva faktorer avses förutsättningar som inte har direkt med den enskilda skadevållaren eller den skadelidande att göra utan hänför sig till situationen när skadan uppstod, till exempel att skadan uppstod i en nödsituation. Som ett tredje led krävs det sedan att vissa subjektiva förutsättningar är uppfyllda. Här tar man alltså sikte på förutsättningarna i det enskilda fallet. Det är till dessa subjektiva krav som skadeståndsrättens viktiga culparegel tillhör. Culparegeln innebär förenklat att skadeståndsskyldighet bara föreligger om den som orsakat skadan varit oaktsam, eller culpös (eller om man orsakat skadan med avsikt). En fjärde aspekt av skadeståndsbedömningen är kravet på orsakssamband. Slutligen kan också en jämkningsbedömning behöva utföras, för det fall skadeståndsansvar i övrigt anses föreligga. Jämkning innebär att en ersättningsskyldighet sätts ned av någon anledning (till exempel för att den skadelidande själv medverkat till sin skada eller för att skadevållaren var ung eller psykiskt sjuk.) Om man funderar över om en skada som man drabbats av kan ge rätt till ersättning så måste samtliga dessa led i skadeståndsbedömningen vara uppfyllda, men många gånger kan flera av leden i bedömningen utföras summariskt. Skada ska ha drabbat annan En första förutsättning för att skadestånd över huvud taget ska kunna komma ifråga är givetvis att någon är skadad. Skadeståndet är en särskild ersättning för just skador, vilket innebär att det inte är tänkt att ersätta alla slags besvär eller effekter. En vidare förutsättning för att skadestånd ska kunna utgå är att skadan drabbat någon annan än skadevållaren. Det kan tyckas självklart. Om jag vårdslöst skadar min egen egendom så framstår det som konstigt att jag skulle kunna vända mig till domstol för att kräva skadestånd från mig själv. Varför skulle jag över huvud taget vilja det? I alla situationer är det emellertid inte lika självklart. Det kan till exempel vara fråga om en juridisk person, säg ett större företag, där en anställd på en avdelning av företaget skadar egendom som används av en annan avdelning på samma företag. I ett sådant fall kan det ibland finnas skäl för att den ena avdelningen kräver skadestånd från den andra. Framför allt kan väl sådana skäl anses föreligga när det finns en ansvarsförsäkring som täcker anställdas skadevållande. Men enligt huvudregeln är alltså skadestånd i dessa situationer uteslutet. Vid bedömningen av om skada har inträffat måste den påstådda skadan klassificeras. Den svenska skadeståndsrätten utgår nämligen från en särskild skadekategorisering, som också får betydelse för om skadestånd ska utgå i ett enskilt fall. De viktigaste kategorierna i skadeståndslagen är således person- och sakskada. Vad som utgör personskada är i allmänhet 2

3 inte så svårt att avgöra. Sådana skador som brutna ben, sår eller ledskador är typiska exempel på personskador, men även psykiska skador är personskador. I vissa fall kan det vara svårt att avgöra om vissa besvär ska vara att hänföra till personskada eller annan skada (till exempel den särskilda kategorin kränkning, se SkL 2:3). Ett särskilt uppmärksammat exempel på detta är den psykiska chock som efterlevande drabbas av när en närstående dödats genom en skadeståndsgrundande, ofta våldsam, handling. Sakskador är i första hand skador som drabbar fysiska föremål, såväl lösa saker (till exempel en cykel) eller fast egendom (till exempel ett hus). Även förlust av en sak kan vara en sakskada. Om någon stjäl din cykel och du inte får tillbaka den har du drabbats av en sakskada, även om cykeln fungerar utmärkt för den som brukar den. En annan viktig skadetyp är ren förmögenhetsskada. Till ren förmögenhetsskada räknas enligt skadeståndslagen sådan ekonomisk skada som inte är en följd av en tidigare inträffad person- eller sakskada (SkL 1:2). Det innebär att exempelvis en förlust som uppstår i ett företag efter att en person skadat en maskin som företaget använder i sin produktion inte klassificeras som en ren förmögenhetsskada (utan en allmän förmögenhetsskada) eftersom förlusten är en följd av den tidigare sakskadan. Om någon däremot förlitar sig på ett felaktigt råd från en värderingsman inför en investering, till exempel, och därefter förlorar pengar så är det en ren förmögenhetsskada. Särskilda förutsättningar måste vara uppfyllda för att rena förmögenhetsskador ska ersättas. Som en särskild skadetyp kan också kränkning nämnas. Ersättning för kränkning är en form av ideellt skadestånd som inte förutsätter att någon drabbats av en fysisk skada. Ersättning för personskada Personskador kan som sagts vara av såväl fysiskt som psykiskt slag. Om skadeståndsförutsättningarna i övrigt är uppfyllda finns det särskilda regler om hur skadeståndet ska beräknas och vad det är som omfattas av skadeståndet. När det gäller den ersättning som den skadelidande kan erhålla vid personskada, framgår av SkL 5:1 att skadeståndet kan utgå för ett antal olika poster. Skadeståndet omfattar således ersättning för: (1) Sjukvårdskostnader och andra kostnader (inklusive skälig kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära); (2) inkomstförlust; (3) fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk), eller bestående art (lyte och annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan. Dels kan man vid skada alltså få ersättning för kostnader för vård, dels för inkomstförlust som uppstått till följd av skadan. Det är viktigt att notera att man inte har rätt till skadestånd i den mån kostnaderna ersatts från annat håll, vilket är av stor vikt när det gäller ersättning för sjukvårdskostnader eftersom kostnader för sjukvård i Sverige i hög grad betalas ur den allmänna sjukförsäkringen. Utöver de ekonomiska posterna utgår ersättning även för de ideella posterna sveda och värk (som gäller för till exempel smärtor eller övergående depressioner under den akuta sjukdomstiden), lyte och men (som ger ersättning för exempelvis vanprydande ärr, rörelseinskränkningar, bestående värk i nacken efter whiplash-skada, nedsatt syn eller hörsel, med mera) samt för särskilda olägenheter (med vilket bland annat avses vad som brukar kallas anspänning i arbetslivet, exempelvis när den skadelidande fortfarande kan utföra sina arbetsuppgifter men enbart med större ansträngning). I praktiken fastställs ofta skadeståndet för dessa poster med hjälp av de tabeller som trafikskadenämnden tagit fram för beräkning av trafikskadeersättning, vilka används även i andra fall av personskada än sådana som skett i trafiken. Om personskadan lett till döden kan de efterlevande erhålla ersättning enligt SkL 5:2. Ersättning för sakskada Sakskador är alltså fysiska skador på saker, till vilket i detta sammanhang även fast egendom räknas, samt förlust av saker. Enligt skadeståndslagen (SkL 5:7) utgår ersättning vid sakskada för (1) sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, (2) annan kostnad till följd av skadan och (3) inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. Det som i första hand ersätts är alltså sakens värde om saken går förlorad, eller kostnaderna för att reparera saken, 3

4 samt den värdeminskning som skadan medfört. Ett exempel kan vara att om någon stjäl din bil och du inte får tillbaka bilen så är du berättigad till ersättning för bilens värde, vilket i första hand beräknas efter vad det skulle kosta att anskaffa en likvärdig bil. Om bilen återlämnas skadad efter att biltjuven kört i diket med den, är du berättigad till ersättning för reparationen av bilen men även den bestående värdeminskning som skadan kan medföra på bilen. Vad som ersätts som en annan kostnad enligt (2) ovan är ibland svårbedömt. En vanlig post är så kallad stilleståndsersättning, som främst är aktuellt vid skada på fordon, enligt vilken en bilägare kan få ersättning för att hon inte kunnat nyttja bilen under den tid den varit på reparation. Med intrång i näringsverksamhet avses förluster som kan uppstå i exempelvis ett företag till följd av en sakskada. Som exempel kan tas situationen med en budfirma vars bil förstörs vilket får till följd av firman inte kan utföra några av sina körningar. Denna förlust ersätts som intrång i näringsverksamhet. Ersättning för ren förmögenhetsskada När det gäller person- och sakskador innehåller 5 kap. SkL åtskilliga regler om vad som kan ersättas genom skadestånd. När det gäller rena förmögenhetsskador saknas särskilda regler om beräkning och skadeståndet kan, i den mån den rena förmögenhetsskadan berättigar till ersättning, antas i allmänhet vara inskränkt till den ekonomiska förlust som den skadelidande drabbas av genom skadevållandet. Ersättningen för ren förmögenhetsskada torde därför inte omfatta ersättning för mer ideella skador. När det gäller förutsättningarna för att skadestånd ska utgå för rena förmögenhetsskador är det viktigt att notera den så kallade spärregeln i SkL 2:2 som fastslår att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ska ersätta skadan. Denna regel har genom en motsatstolkning antagits ge uttryck för en huvudregel som innebär att rena förmögenhetsskador enbart ger rätt till skadestånd om de orsakats genom en brottslig handling. I andra fall utgår således i allmänhet inte någon ersättning, även om det finns undantag i praxis. Skadestånd har i en sådan undantagssituation utdömts vid felaktiga fastighetsvärderingar, där värderingsintyget använts av fastighetsägaren vid ansökan om kredit. Vidare så kan strängare ersättningsskyldighet följa av speciallagstiftning, och särskilda regler finns till exempel i aktiebolagslagen. Men detta är undantag från huvudregeln som alltså är att rena förmögenhetsskador enbart ersätts om de orsakats genom brottslig handling. Exempel 1: Andrea förmår genom bedrägeri Bea att betala in pengar på sitt konto. Beas skada är en ren förmögenhetsskada som vållats genom brott. Bea har rätt till skadestånd. Exempel 2: Andrea som är journalist på en stor tidning skriver felaktigt att telekombolaget Bea hotas av konkurs. Aktieägarna noterar med fasa hur börskursen till följd av nyheten dyker och många aktieägare säljer till ett undervärde i krisen som uppstår, innan börskursen repar sig då det visar sig att Andreas rapport var falsk. Aktieägarnas skada är en ren förmögenhetsskada men i och med att gärningen inte är brottslig kan ersättning (förmodligen) inte utgå. Ersättning för kränkning Kränkning regleras nu (sedan 2001) i en särskild regel i skadeståndslagen (SkL 2:3). Regeln stadgar att Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett ingrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär. Vid allvarligare angrepp på någons integritet så kan enligt denna regel skadestånd utgå för själva integritetskränkningen, utöver den rätt till skadestånd som kan föreligga för fysiska eller psykiska personskador. Tidigare har nog ärekränkningen ansetts som det mest typiska exemplet på en kränkning som kan ge rätt till ersättning, som när någon förtalar en annan person. Idag är dock förmodligen kränkningar vid vålds- och sexualbrott det som de flesta kommer att tänka på. Exempel: Andreas misshandlar och våldtar Bea som drabbas av svåra skador. Förutom skadestånd för personskada tillerkänns Bea även ersättning för kränkning med kronor. 4

5 Andra objektiva förutsättningar för ansvar Efter att det konstaterats att en erkänd typ av skada inträffat och att den drabbat annan än skadevållaren, så kan de övriga objektiva förutsättningarna för ansvar undersökas som ett andra led i skadeståndsbedömningen. Vad avses då med dessa objektiva förutsättningar? Tanken bakom detta uttryck är att i detta led undersöka sådana förutsättningar för ansvar som är oberoende av individuella eller personliga förhållanden på skadevållarens sida. Det är alltså förutsättningar för skadeståndsansvar som kan bedömas utan att man behöver gå in på individuella faktorer hos skadevållaren, till exempel vad skadevållaren insåg eller borde ha insett, eller liknande. En första objektiv förutsättning för skada är att skada ska ha träffat annan, vilket redan har behandlats. Som andra objektiva förutsättningar kan nämnas att skadevållaren måste anses ha omfattats av en plikt att inte skada den som blev skadad, samt att inte några objektiva ansvarsfrihetsgrunder (såsom nöd eller nödvärn) förelåg. Det kan tyckas märkligt att exempelvis nöd är en objektiv ansvarsfrihetsgrund och inte hör till de subjektiva förutsättningarna för ansvar. Det hänger samman med att det är situationen vid skadetillfället som gör att den som orsakat en skada i en nödsituation slipper betala skadestånd och inte hur hon subjektivt uppfattat situationen. I vissa fall kan det dock tänkas att en situation egentligen inte var en nödsituation men att den som orsakade skadan hade skäl att tro det. Detta kan i sådana fall beaktas vid culpabedömningen, på ett sådant sätt att oaktsamhet inte anses föreligga. Plikt att inte skada annan En allmän förutsättning är alltså att skadevållaren i den enskilda situationen anses ha haft en plikt att agera på ett sätt så att skada inte uppstod. Det är härvid inte fråga om att gå in på en konkret bedömning av handlandet som sådant (detta är ett senare led enligt den här presenterade modellen, vilket diskuteras i samband med culpabedömningen) utan mer allmänt att undersöka om skadevållaren betett sig på ett otillåtet sätt. Huvudregeln är då att alla har en allmän skyldighet att inte aktivt agera så att det leder till person- eller sakskada. Som vi tidigare sett kan inte samma huvudregel formuleras för ren förmögenhetsskada, eftersom skadeståndsansvar för sådana skador i princip förutsätter brottslig handling. Särskilda överväganden gör sig gällande när det handlar om skadeståndsansvar för passivitet, eller för underlåtenhet att agera. I allmänhet medför det ingen skyldighet att förhålla sig passiv genom att inte ingripa i en skadesituation. I vissa situationer kan emellertid även passivitet ge upphov till skadeståndsansvar. En handlingsplikt kan således finnas föreskriven i lag eller annan författning. Som exempel kan nämnas att kommunerna har skyldigheter när det gäller att röja snö och sanda under vintertid och om detta inte uppfylls kan skadeståndsskyldighet uppstå. I avtalssituationer föreligger ofta också en handlingsplikt. När man ingår i ett avtal uppkommer ofta vissa lojalitetsförpliktelser vilket kan kräva att man till exempel måste informera sin avtalspartner om skada riskerar uppkomma. Slutligen kan passivitet också medföra ansvar för en person om skadan hänger samman med en tidigare handling som samma person utfört. Exempel: Andrea sätter upp ett stort tält på en campingplats som omfattas av allemansrätten. För att kunna surra fast tältet använder Andrea stora, vassa spikar som körs ned i marken. Andrea låter emellertid av slarv bli att ta bort spikarna efter att tältet tagits ned. Ett barn ramlar över spiken och får ett djupt sår. Skadeståndsansvar kan uppstå för Andreas underlåtenhet att undanröja risken för att någon skulle skada sig på spikarna. Ansvarsbefriande omständigheter Till de objektiva förutsättningarna för ansvar kan också räknas att den skadevållande handlingen inte kan anses rättfärdig på grund av särskilda omständigheter när den företogs. Skadevållande handlingar som i vissa situationer ger en självklar rätt till skadestånd kan i andra situationer anses försvarbara, kanske till och med berömvärda. I sådana situationer föreligger ingen rätt till ersättning för den som lider skadan. Att medvetet krossa fönsterrutan 5

6 på grannens hus ger i allmänhet grannen en rätt till skadestånd, men om fönstret krossas för att rädda grannens hund från en eldsvåda som brutit ut i huset är handlingen berättigad och medför inte skadeståndsskyldighet. Omständigheter som på detta sätt utesluter ansvar (enligt culparegeln) är nöd, nödvärn, tjänsteplikt och samtycke. Reglerna rörande dessa omständigheter finns främst i straffrätten, nämligen brottsbalken, kapitel 24. Subjektiva förutsättningar för ansvar Allmänt I det tredje ledet av skadeståndsbedömningen enligt den här presenterade modellen återfinns de subjektiva förutsättningarna för ansvar. Här blir det alltså fråga om att undersöka de särskilda förutsättningarna för att skadevållaren i just den specifika situationen ska hållas ansvarig för skadan. Under denna rubrik faller den svenska skadeståndsrättens viktigaste regel, culparegeln, men även speciella regler som hanterar särskilda situationer eller ålägger vissa grupper strängare ansvar. Viktigast bland dessa regler är specialreglerna för arbetsgivare. Ett culpaansvar är ett skadeståndsansvar som förutsätter att skadevållaren varit vårdslös för att bli skadeståndsskyldig. Om ett culpaansvar föreligger så blir man inte ansvarig för skador som man orsakar om man inte kan visas ha varit (minst) vårdslös, eller, som det ibland beskrivs, oaktsam eller culpös. (Ett annat uttryck som ibland förekommer är vållande, men detta uttryck används i delvis olika betydelser och kan inte sägas vara synonymt med de tidigare nämnda uttrycken.) Hur man bedömer vad som är oaktsamt ska behandlas nedan, men vi bör innan det se på andra subjektiva rekvisit som kan förekomma. Ibland uppställs ett krav på att någon inte bara varit oaktsam, utan kvalificerat oaktsam, för att vissa rättsverkningar ska inträda. Ett vanligt sätt att uttrycka detta är att personen måste ha varit grovt vårdslös, eller grovt oaktsam. Uttrycket förekommer inom exempelvis konsumentkrediträtten (se 34, 2 p, konsumentkreditlagen, som handlar om förlust av kontokort) och i försäkringsrätten (se 25 försäkringsavtalslagen) men även i skadeståndsrätten (viktigast härvid är SkL 6:1, som föreskriver att jämkning för medvållande vid personskada enbart kan ske om den skadelidande själv varit minst grovt vårdslös). Inom skadeståndsrätten brukar det sägas att en handling enbart kan betecknas som grovt vårdslös/oaktsam om den är av mycket allvarligt slag. Som ytterligare en kvalifikation kan understundom krävas att den skadevållande inte bara varit oaktsam eller ens grovt oaktsam, utan att hon agerat uppsåtligt. En synonym av uppsåt enligt ordboken är avsikt, men uppsåtsbegreppet har en särskild teknisk betydelse inom juridiken. Begreppet uppsåt hör främst till straffrätten och har sällan en avgörande betydelse i skadeståndsrättsliga sammanhang men förekommer i vissa regler i skadeståndslagen (se SkL 6:1). Indirekt har uppsåtsbegreppet en stor betydelse genom att det i många fall är avgörande för skadeståndsskyldighet att den skadevållande begått ett brott, men det är inom straffrätten som uppsåtsbedömningen får utföras i dessa fall. Några andra termer bör också nämnas i detta sammanhang. I vissa regler i skadeståndslagen talas det om att det krävs fel eller försummelse för skadeståndsansvar (se SkL 3:1-3). Uttrycket fel eller försummelse kan i stort betraktas som en omskrivning för ett culpaansvar, vilket alltså innebär att även dessa regler kräver oaktsamhet för att ansvar ska inträda, men det krävs inte mer än oaktsamhet. Culparegeln I SkL 2:1 stadgas: Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan. Detta är den lagfästa versionen av culparegeln. Regeln innebär alltså att skadeståndsansvar vid person- eller sakskada förutsätter vårdslöshet, vilket motsatsvis innebär att den som vållar skada men utan uppsåt eller vårdslöshet inte behöver 6

7 ersätta skadan (enligt huvudregeln). Den springande punkten är då vad som ska krävas för att någon ska anses ha agerat vårdslöst (culpöst, oaktsamt). I tidigare teori har man försökt att ställa upp modeller för culpabedömningen genom idealbilder av hur man bör bete sig, och idealbilden har därefter jämförts med hur personen i det aktuella fallet betett sig. Av olika skäl har sådana modeller nu i huvudsak övergivits och istället försöker man att utföra vårdslöshetsbedömningen med stöd av vissa riktlinjer givna i första hand av rättskällorna. Om det således finns normer för hur man bör bete sig i lagar, andra författningar eller föreskrifter, tidigare praxis eller sedvana kan stöd för bedömningen hämtas där. När det gäller författningsstöd kan som exempel nämnas att det finns åtskilliga regler i trafikförfattningarna som reglerar hur en trafikant ska uppträda. När det gäller andra föreskrifter så kan som exempel tas upp att det inom idrotten finns åtskilliga regler för hur en idrottsutövare ska bete sig. Inom vissa branscher finns det sedvaneregler för hur man bör bete sig och särskilt i de fall där dessa normer fått en viss fasthet och kanske till och med skrivits ned kan dessa ge stöd för culpabedömningen. Som exempel på branscher där det finns sådan etablerad sedvana kan nämnas sjukvården. Det är dock inte alltid så att enbart för att en norm överträtts så anses man automatiskt oaktsam i skadeståndsrättslig mening. Att man överträtt en idrottsregel eller en sedvanerättslig norm innebär inte säkert att man därigenom gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande oaktsamhet. Detta illustrerar att culpabedömningen är en förhållandevis öppen bedömning, vars utgång i ett enskilt fall inte sällan kan vara svår att förutse. I den mån en lagregel överträtts och överträdelsen medfört skada torde dock i allmänhet, men inte alltid, oaktsamhet också anses föreligga. I åtskilliga fall finns det inte något tydligt stöd för culpabedömningen i rättskällorna. I dessa fall får domstolarna utföra en fri bedömning av den påstått oaktsammes beteende och avgöra om hon borde ha agerat på ett annat sätt. Denna fria bedömning är karakteristisk för culpaansvaret. Vissa parametrar som har utvecklats i den juridiska litteraturen kan ge vägledning. Dessa kan även skönjas i åtskilliga domar. Det brukar således framhållas att man vid den fria bedömningen gör en allmän avvägning mellan vilken risk för skada som förelåg i den aktuella situationen, den riskerade skadans omfattning, möjligheterna att förebygga skadan samt skadevållarens möjlighet att inse risken för skadan. De tre första parametrarna är objektiva så till vida att den som utför bedömningen får uppskatta hur stor risken för skadan var i en situation såsom den där skadan inträffade och så vidare. Den sista parametern (skadevållarens möjlighet att inse risken för skada) är däremot rent subjektiv bedömningen tar sikte på den individuella skadevållarens möjligheter i det enskilda fallet. Att domstolarna resonerar på det här sättet är förhållandevis tydligt i många fall. Men lika tydligt är att domstolarna inte resonerar efter dessa linjer i alla fall. Exempel 1: Andrea är grävmaskinist och gräver i strid med gällande föreskrifter för nära en byggnad som får skador. Genom en bedömning av exempelvis de föreskrifter som gäller för grävningsarbeten konstateras att Andrea varit vårdslös. Exempel 2: Andrea är inne i en porslinsbutik när hon råkar halka. Hon drar i fallet med sig ett porslinsfat som krossas. Eftersom fallet var en ren olycka anses Andrea inte vårdslös och blir således inte skadeståndsskyldig. Arbetsgivaransvar (principalansvar) Huvudregeln är alltså att man i svensk rätt enbart blir ansvarig för skador som man oaktsamt orsakar. Men det finns många särskilda regler som kan medföra att en person (ofta en juridisk person) är ansvarig trots att personen inte varit oaktsam och det finns också regler som gör att ansvar kan vara uteslutet även för oaktsamma personer. Ett betydelsefullt exempel på detta är särregleringen av skador som orsakats av arbetstagare. En viktig regel i svensk rätt är nämligen att arbetsgivare blir ansvariga för skador som arbetstagare oaktsamt orsakar i tjänsten (se SkL 3:1). Detta kallas för arbetsgivarens principalansvar. Tanken bakom principalansvaret är att arbetsgivaren i allmänhet är en bättre ansvarsbärare för alla skador som kan härledas till den näringsverksamhet som bedrivs. En annan tanke är att arbetsgivaren 7

8 bättre än arbetstagaren kan hålla med försäkring för sådana skador som kan uppstå i verksamheten. Förutsättningarna för att en arbetsgivare ska bli ansvarig är att en arbetstagare oaktsamt orsakar en person- eller sakskada i tjänsten. Även rena förmögenhetsskador kan omfattas av ansvaret, men det förutsätter att arbetstagaren vållat skadan genom brott. Reglerna överensstämmer alltså med vad som gäller för ansvar för egen oaktsamhet. Det är viktigt att notera att arbetsgivaransvaret inte är ett rent strikt ansvar, det är inte ett ansvar som inträder oavsett oaktsamhet. Det kan således snarast ses som en variant av culpaansvaret. Det kan ibland vara svårt att bedöma om en skada uppstått i tjänsten. Som en tumregel kan sägas att skador som uppstår under arbetstid och som inte skett i samband med rent privata handlingar (till exempel om arbetstagaren cyklar på en fotgängare på sin lunchrast) som arbetstagaren utfört omfattas av arbetsgivarens ansvar. En annan inskränkning i arbetsgivarens ansvar gäller för så kallade abnormhandlingar, som brukar exemplifieras med mord och sabotagehandlingar. Sådana handlingar ansvarar aldrig en arbetsgivare för även om de uppstått under tjänstetid. Vem som är arbetstagare får främst avgöras enligt arbetsrättsliga regler. Det ska dock noteras att enligt SkL 6:5 så jämställs vissa grupper med arbetstagare vid tillämpning av skadeståndslagen, till exempel praktikanter som utför normala arbetsuppgifter. Exempel 1: En mekaniker som är anställd på en bensinmack kör oaktsamt på en bil som är parkerad vid macken när hon provkör en reparerad bil. Arbetsgivaren blir skadeståndsskyldig mot bilägaren. Exempel 2: Mekanikern i ovanstående exempel kör dessvärre också på en bil på parkeringen utanför sitt hus på kvällen, efter att hon kört hem från jobbet. Arbetsgivaren blir inte skadeståndsskyldig eftersom skadan inte uppstått i tjänsten. Exempel 3: En arbetstagare som hotats med avskedande skjuter två av sina arbetskamrater till döds. Handlingen är en abnormhandling som inte medför principalansvar. Arbetstagarens eget ansvar Det är som sagt tanken att arbetsgivaren ska stå risken för de skador som kan uppstå i samband med den näringsverksamhet som hon bedriver. I linje med det intar därför arbetstagaren själv en skadeståndsrättsligt skyddad position på arbetsplatsen. Av SkL 4:1 följer att arbetstagaren själv enbart blir skadeståndsskyldig om det föreligger synnerliga skäl med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Det krävs med andra ord mycket speciella omständigheter för att arbetstagarens ska bli personligen ansvarig. Som exempel kan tas att om arbetstagaren medvetet själv vållat skadan så kan skadeståndsskyldighet ibland (men inte alltid) uppstå. Exempel 1: En arbetstagare i en livsmedelsbutik välter av oaktsamhet en bur fullastad med mjölkkartonger, med följd att en mängd mjölkpaket förstörs. Arbetstagaren blir inte ersättningsskyldig gentemot arbetsgivaren eftersom det inte föreligger några särskilda omständigheter. Exempel 2: Situationen som ovan, men den utspillda mjölken rinner ut på golvet i butiken och en kund halkar i mjölken och förstör i fallet sina högklackade skor. Kunden kräver skadestånd direkt av arbetstagaren, men arbetstagaren är skyddad genom SkL 4:1. Kunden får istället vända sig till arbetsgivaren. Exempel 3: En arbetstagare i en livsmedelsbutik ser att en av hennes gamla fiender från skolan är kund i butiken. Arbetstagaren häller medvetet en liter mjölk över huvudet på kunden. Kunden kräver skadestånd direkt från arbetstagaren som kan bli personligen skadeståndsskyldig eftersom det får betraktas som att synnerliga skäl föreligger. 8

9 Andra grunder för arbetsgivares ansvar Förutom att arbetsgivaren kan bli ansvarig för sin arbetstagares oaktsamhet kan skadeståndsansvar även uppstå på grund av arbetsgivarens egen oaktsamhet. Sådan oaktsamhet kan till exempel föreligga om arbetsgivaren varit oaktsam i valet av arbetstagare för en kvalificerad uppgift, eller om arbetsgivaren varit slarvig med att ge instruktioner till eller övervaka arbetstagaren. I sådana situationer kan alltså arbetsgivaren bli ansvarig redan med stöd i den vanliga culparegeln, vilket kan ha viss betydelse. Exempel: Ett företag som hyr ut grävmaskinister har fått i uppdrag att gräva ett dike i anslutning till att nya kablar dras i ett tättbefolkat område. Uppdraget är kvalificerat eftersom det finns stora risker att en grävmaskinist med bristande skicklighet gräver av kabeln eller ledningar som finns i marken. Arbetsgivaren skickar trots detta en oerfaren sommarvikarie att utföra uppdraget. Grävmaskinisten gräver av en vattenledning och skada uppstår. Arbetsgivaren kan hållas skadeståndsskyldig även om arbetstagaren inte anses ha förfarit oaktsam, eftersom hon skickade en oerfaren och inkompetent person att utföra en svår uppgift. Rent strikt ansvar Vi har redan inledningsvis konstaterat att lagstiftaren har ansett att skadelidande behöver ett starkare skydd än vad som ges av culparegeln i vissa fall. Det finns därför ett antal speciallagstiftningar som ålägger särskilda personer, nästan undantagslöst juridiska personer, ett strängare ansvar. (I de fall det finns särskilda regler så har dessa företräde framför skadeståndslagens regler, enligt SkL 1:1.) Sådant ansvar kan vara av olika slag. Rent strikt ansvar är ett ansvar för alla skador som uppstår till följd av den verksamhet som omfattas av de särskilda reglerna. Exempel på lagstiftning som medför ett rent strikt ansvar är miljöbalkens regler (som bland annat reglerar skador vilka kan härledas från en fastighet); atomansvarighetslagen (som bland annat reglerar ansvaret vid kärnkraftsverksamhet); ellagen (som bland annat reglerar ansvaret för skador orsakade av el-anläggningar) och lagen om tillsyn över hundar och katter (som bland annat reglerar skadeståndsansvaret för hundägare). Exempel 1: En person är ute och rastar sin hund. Hunden sliter sig och biter en förbipasserande person. Hundägaren är rent strikt ansvarig enligt lagen om tillsyn över hundar och katter och blir skadeståndsskyldig för alla skador som den skadelidande drabbas av, även om hon inte varit oaktsam. (Det kan som ett kuriosum nämnas att katter inte omfattas av ett rent strikt ansvar enligt nämnda lag.) Exempel 2: Vid sprängningar på en fastighet skadas ett hus på en intilliggande fastighet. Husägaren får ersättning oavsett om sprängningen utfördes oaktsamt, eftersom sprängningar av detta slag omfattas av det strikta ansvaret i miljöbalken. Barns och föräldrars ansvar samt ansvar för psykiskt sjuka För barn och ungdomar finns det en särskild ansvarsregel i SkL 2:4. Regeln säger att den som vållar skada enligt SkL 2:1 3 innan han fyllt arton år blir ersättningsskyldig i den mån det är skäligt med hänsyn till ålder, utveckling, handlingens beskaffenhet, försäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Paragrafen innebär att små barn ofta helt kan undgå skadeståndsansvar. Vad gäller ungdomar mellan år är däremot tanken att regeln ska tillämpas restriktivt. Det bör i sammanhanget nämnas att föräldrar inte har ett rent strikt ansvar för sina barn. Föräldrar kan i och för sig bli skadeståndsskyldiga för sina barns skador men det förutsätter att de varit oaktsamma, till exempel i sin tillsyn av barnen. Exempel 1: Ett barn gräver vildsint med en spade vid lek på en lekplats och slår av misstag till ett annat barn. Föräldrarna blir inte skadeståndsskyldiga för barnets skadevållande. 9

10 Exempel 2: En förälder låter sitt fem år gamla barn leka med ett jaktgevär. Barnet avlossar ett skott som träffar en bil och sakskada uppstår. Skadeståndsskyldighet kan uppstå eftersom det (i Sverige) får anses vårdslöst att låta små barn handskas med skjutvapen av detta slag. Det finns även en regel i SkL 2:5 om skadeståndsansvar för psykiskt störda. I huvudsak är det samma bedömning som vid barns ansvar som få företas enligt denna paragraf, med det självklara tillägget att den psykiska störningens karaktär får inverkan på bedömningen. Orsakskravet En allmän förutsättning för skadeståndsansvar är kravet på orsakssamband eller som det ibland brukar kallas, kausalitet. Orsakskriteriet, eller kausalitetskriteriet, kan betraktas som skadeståndsrättens mest grundläggande beståndsdel. I praktiken innebär kravet på orsakssamband att om någon yrkar skadestånd så spelar det ingen roll hur klandervärt svaranden betett sig, eller hur svåra skador käranden drabbats av, om det inte är just svarandens agerande som orsakat skadan. Det är alltså orsakssambandskravet som binder samman den skadelidandes skada med skadevållarens agerande. Kravet på kausalitet följer inte av lagstiftning utan av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Kausalitetskravet kan sägas bestå av två delar som prövas genom två olika bedömningar. Dels frågar man sig om skadan rent faktiskt orsakats av den aktuella handlingen. Till exempel: Var anledningen till att A drabbades av en hjärnskada den misshandel hon utsattes för av B, eller kan det finnas andra anledningar? Om resultatet av den faktiska orsaksbedömningen är att orsakssamband föreligger blir nästa led i bedömningen att undersöka om orsakssambandet är av ett sådant slag att det rättsligt kan anses rimligt att lägga det till grund för skadeståndsansvar. En skada kan nämligen anses vara en så slumpmässig eller oförutsebar effekt av ett agerande att det inte är lämpligt att låta det resultera i ansvar. Avgränsningar görs med stöd i den s.k. adekvansläran, enligt vilken opåräkneliga eller slumpmässiga följder av ett agerande inte ger upphov till skadeståndsansvar. Man brukar säga att kausaliteten i dessa fall är inadekvat. Exempel: En taxiförare som kör en kund till flygplatsen tar av oaktsamhet (men inte uppsåtligt) fel väg och kommer fram sent till destinationen. Passageraren missar till följd av förseningen planet och tvingas ta nästa plan. Det senare planet kraschar. Rent faktiskt föreligger kausalitet mellan förarens oaktsamhet och skadan (dödsfallet): Hade inte föraren kört fel hade skadan aldrig inträffat. Men eftersom skadan är en helt opåräknelig och därmed inadekvat följd av felkörningen är skadeståndsansvar uteslutet. Jämkning och andra frågor Om de fyra ovan behandlade leden i skadeståndsbedömningen utfallit till den skadelidandes fördel är skadevållaren i princip skadeståndsskyldig. Ibland kan dock en sådan skadeståndsskyldighet anses alltför betungande för den skadeståndsskyldiga, men även av andra anledningar kan det finnas anledning att sätta ned en skadeståndsskyldighet. Reglerna om nedsättning av skadeståndsskyldigheten kallas för jämkningsregler. Jämkning av skadestånd innebär alltså att en skyldighet som i och för sig föreligger de grundläggande förutsättningarna för skadeståndsansvar är uppfyllda begränsas, i vissa (extrema) fall så att skadeståndet sätts ned till 0 kronor. Skadeståndslagen innehåller flera regler om jämkning, de viktigaste finns i lagens sista kapitel (kapitel 6). Allmänt I SkL 6:1 finns bestämmelser som medför att skadestånd kan jämkas om den skadelidande själv medverkat till sin egen skada. Det är en i praktiken ofta förekommande situation. Exempel 1: Andrea underlåter att se sig för innan hon cyklar ut från sin garageuppfart och kolliderar med Bea, som också oaktsamt underlåtit att hålla tillbörlig uppsikt. Andrea har 10

11 medverkat till (varit medvållande till) sin personskada, vilket i och för sig inte nödvändigtvis medför jämkning. Exempel 2: Andrea lånar ut sin bil till sin synbart berusade vän Bea, i vetskap om att Bea ska använda bilen för illegal streetracing. Om Bea kolliderar kan Andrea anses medvållande till sakskadan på sin egen bil. Jämkning vid personskada Enligt SkL 6:1 jämkas skadestånd vid personskada enbart om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Detta är en skyddsregel till förmån för den skadelidande. Ersättning för personskada sätts inte ned även om den skadelidande själv medverkat till skadan annat än i allvarliga fall. Man kan emellertid också säga att den skadelidande många gånger uppsåtligen har medverkat till sin skada i situationer där det föreligger samtycke, men skadestånd är då uteslutet redan på denna grund. Som exempel på situationer där samtycke föreligger kan nämnas då den skadelidande medvetet tagit en risk i samband med en operation, som gått snett och resulterat i personskador, eller då den skadelidande deltagit i en boxningsmatch. Grov vårdslöshet i detta lagrums mening antas föreligga enbart i mycket sällsynta fall det ska mycket till för att en person ska anses grovt vårdslös. Exempel 1: Andreas behöver kasta vatten och ger sig obehörigen in på en avspärrad byggarbetsplats. På grund av byggentreprenörens oaktsamhet är byggarbetsplatsen farlig. Andreas faller ned i ett schakt och skadar sig. Andreas medvållande till personskadan får anses vara av normalt inte grovt slag. Ojämkat skadestånd utgår. Exempel 2: Två unga män Andreas och Bertil har sett för mycket av teveserien Jackass på MTV och beslutar sig för att utföra ett så kallat stunt. Andreas lånar därför sin fars hagelgevär och Bertil sätter på sig en skyddsväst som tillhör hans far, som är polis. De ställer upp en videokamera och därefter ställer sig Andreas ungefär fem meter från Bertil och avlossar geväret mot Bertils bröst. Bertil skadas svårt eftersom skyddsvästen inte stoppar hagelsvärmen. Då Bertil uppsåtligen medverkat till sin skada kan skadeståndet jämkas. Jämkning vid sakskada och ren förmögenhetsskada I andra stycket av SkL 6:1 finns en regel om jämkning vid sakskada och ren förmögenhetsskada på grund av den skadelidandes medverkan. För dessa slags skador finns inte någon inskränkning till grovt vårdslös eller uppsåtlig medverkan, utan skadeståndet kan sättas ned redan vid oaktsamhet av normalgraden. Exempel 1: Två cyklister Andreas och Bertil kolliderar. Andreas cykel blir förstörd men eftersom Andreas anses ha varit medvållande genom att inte ha tillräcklig uppsikt jämkas skadeståndet. Jämkning på grund av skadevållarens situation Jämkning kan ske även på grund av faktorer på skadevållarens sida, enligt SkL 6:2, som föreskriver att om skadeståndsskyldigheten är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas. Detta är den så kallade allmänna jämkningsregeln som är tillämplig vid alla slags skador. Huvudregeln är att fullt skadestånd ska utgå och den allmänna jämkningsregeln är alltså en undantagsregel, i alla fall i teorin. I vissa situationer, främst när unga personer orsakat sakskador för till exempel det allmänna eller sakskador som täcks av försäkringar, är det nämligen kanske snarare regel än undantag att jämkning sker. Även skadeståndsskyldighet som uppstått till följd av brottsliga gärningar kan medföra jämkning. Bedömningen görs genom en avvägning av de i paragrafen upptagna omständigheterna. 11

12 Exempel: Två struliga 18-åriga flickor, Andrea och Bea, bränner ned ett stort hus. Huset ägs av kommunen. Skadorna uppgår till 15 miljoner kronor. Vare sig Andrea eller Bea har några inkomster och de har inte gått ut gymnasiet, men båda flickorna har nyligen påbörjat en utbildning i djurskötsel. Prognosen är därför ljusare för Andrea och Bea än på flera år. Eftersom skadeståndsskyldigheten anses allvarligt äventyra flickornas rehabilitering i samhället och det inte anses finnas några tungt vägande skäl på den skadelidandes sida som talar emot jämkning, sätts skadeståndet ned till kronor. Andra jämkningsregler Förutom de allmänna reglerna om jämkning på grund av den skadelidandes medvållande och skadevållarens ekonomiska förhållanden så finns det även mer specifika jämkningsregler i båda skadeståndslagen och speciallagstiftningen som kan nämnas. Vi har redan tidigare sett att det finns särskilda ansvarsregler för barn och psykiskt sjuka (i SkL 2:4 respektive 2:5). För dessa grupper kan skadeståndsskyldigheten sättas ned redan enligt dessa lagrum. Det ska dock noteras att nedsättning enligt dessa paragrafer enbart kan ske vid culpaansvar. Om till exempel ett barn äger en hund (för vilken hon är strikt ansvarig) som orsakar en skada kan skadeståndet inte sättas ned enligt 2:4. Flera skadeståndsskyldiga Det är mycket vanligt att en skada anses ha orsakats av flera personers handlande. Hur fördelas då ansvaret? I SkL 6:4 stadgas: Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem. Att ansvaret är solidariskt innebär att den skadelidande kan vända sig till vem som helst av de skadeståndsskyldiga och kräva den personen på det fulla beloppet. Den slutliga fördelningen av kostnaderna blir därefter en sak som skadevållarna får hantera sinsemellan det slipper den skadelidande bry sig om. Undantaget gäller om begränsning av ansvaret gjorts. Med begränsning avses att skadeståndet jämkats för någon av skadevållarna. Exempel 1: Andrea och Bea bränner ned ett hus värt 1 miljon kronor. Båda är solidariskt skadeståndsskyldiga mot den skadelidande som väljer att kräva ut hela beloppet från Andrea. Andrea riktar därefter i sin tur ett krav mot Bea, som åläggs att betala kronor till Andrea för sin delaktighet vid vållandet av skadan. Exempel 2: Andrea och Bea i exemplet ovan är 15 år gamla vid skadegörelsen och skadeståndet jämkas till kronor vardera, men var och en svarar i detta fall för sin egen del av skadeståndet. Den skadelidande kan få ut sammanlagt kronor, men som mest kronor av respektive skadevållare. Det allmännas ansvar Hitintills har bara skadeståndsansvaret för privata rättssubjekt (fysiska personer och juridiska personer, såsom företag) behandlats. Vad som däremot fortfarande inte nämnts är skadeståndsskyldigheten för det allmänna. Med det allmänna förstås staten eller kommunerna. I vilken mån kan staten eller en kommun bli skadeståndsskyldig för att, säg, en tjänsteman skadar en enskild medborgare genom att fatta ett felaktigt beslut eller för att han inte tillgodosett en persons intressen i tillräcklig utsträckning? Till att börja med ska nämnas att såväl stat som kommun kan bli ansvarig på samma sätt som alla andra i den mån de är inblandade i privaträttslig verksamhet. Detta innebär att om en anställd vid ett statligt ägt bolag orsakar en skada så kan principalansvar inträda för arbetsgivaren på samma sätt som om skadevållaren var anställd vid ett privatägt företag. Exempel: En okänd anställd vid Posten, som idag är ett statligt ägt och konkurrensutsatt företag, stjäl diamanter ur ett paket som lämnats in till Posten för befordring utomlands. Posten blir ansvarig enligt principalansvarsreglerna. 12

13 Ansvar för försumlig myndighetsutövning En av de viktigaste förändringarna med skadeståndslagen som infördes 1972 var att brister i statens och kommunens myndighetsutövning kom att medföra en grund för skadestånd. Detta var en radikal förändring, eftersom staten och kommunerna tidigare var fredade från sådana skadeståndskrav. Regeln om det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning finns i SkL 3:2, som säger att staten eller kommunen ska ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning, samt ersätta kränkning som vållas på samma sätt. Grundläggande förutsättningar Det finns ett antal förutsättningar för att en rätt till skadestånd från staten eller en kommun ska föreligga. En förutsättning är precis som vid skadeståndskrav mot ett privat rättssubjekt att de grundläggande kriterierna för ansvar är för handen. Skada ska således ha uppstått, skadan ska kunna tillskrivas en stat eller kommun och fel eller försummelse, vilket är ett annat uttryck för culpa, måste påvisas. Därtill måste orsakssambandet mellan den försumliga åtgärden och skadan bevisas. Ansvarssubjekt alltid stat eller kommun Men utöver de allmänna förutsättningarna finns det vissa andra särskilda förutsättningar för och aspekter av skadeståndsansvar för det allmänna. Det kan till att börja med noteras att det alltid är staten eller en kommun som ansvarar. Det innebär att om man vill begära skadestånd för skada som man åsamkats av ett statligt verk, till exempel Riksförsäkringsverket, så är det ändå staten som är motpart. Och om man vill begära ersättning för att man skadats i den kommunala skolan eller till följd av ett felaktigt beslut från en kommunal nämnd, så är det en kommun som blir motpart. Begreppet myndighetsutövning En vidare förutsättning för ansvar enligt SkL 3:2 är att det är fråga om en skada som vållats vid myndighetsutövning. Vad är då myndighetsutövning? I förarbetena till skadeståndslagen står det att myndighetsutövning utgörs av beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter. Det kanske inte gör begreppet så mycket klarare, men tydliggör att inte alla åtgärder från det allmänna som kan påverka enskilda medborgare är myndighetsutövning. På något sätt ska det vara fråga om situationer där den enskilde befinner sig i en underlägsen ställning. Det allmänna kan till exempel ålägga enskilda förpliktelser genom att tvinga dem att handla på ett visst sätt, polisen kan använda våld mot enskilda eller gripa dem, domstolarna kan döma en person till fängelse eller tvinga en förälder att överlämna sitt barn till den andra föräldern i samband med en vårdnadstvist, kronofogden kan utmäta egendom och så vidare. I paragrafen om myndighetsutövning står det att skadan ska vara orsakad vid myndighetsutövning, vilket innebär att det räcker med att det finns ett ganska vagt samband mellan den skadevållande situationen och myndighetsutövningen. Exempel 1: I det medialt uppmärksammade Grums-målet yrkade en flicka, J, ersättning för skador som uppstått till följd av mobbning i en kommunal skola i värmländska Grums. Motpart var Grums kommun, eftersom det alltid är en kommun (eller staten) som är ansvarssubjekt vid krav mot det allmänna. Högsta domstolen fastslog att trots att mobbningen i huvudsak skedde på raster och liknande så måste skadorna anses ha drabbat J vid myndighetsutövning. Exempel 2: Vid en exekutiv försäljning av en fastighet lämnar kronofogdemyndigheten vårdslöst felaktiga uppgifter om fastigheten, vilket leder till skada för köparen. Skadan ersätts eftersom den inträffat till följd av myndighetsutövning. En viktig skillnad mellan det allmännas ansvar enligt SkL 3:2 och det vanliga culpaansvaret är att ersättningsskyldigheten omfattar även rena förmögenhetsskador, utan någon inskränkning till brottsligt orsakade skador. 13

14 Informationsansvaret Ofta befinner sig enskilda i en situation där de förlitar sig på information från myndigheter och det förekommer att sådan information är felaktig. Det kan till exempel handla om felaktig information från försäkringskassan om hur föräldraförsäkringen fungerar eller att en verksamhet får löften om statliga bidrag som sedan inte infrias. I dessa situationer kan det ibland vara svårt att se den information som lämnats från myndigheterna som myndighetsutövning, trots den extensiva tolkning detta begrepp har getts, men det kan ändå finnas anledning att ge en ersättningsmöjlighet för dem som drabbas av förluster till följd av den felaktiga informationen i vissa fall. Genom en lagändring 1998 infördes för dessa situationer ett särskilt informationsansvar. Enligt SkL 3:3 kan stat eller en kommun bli skyldiga att ersätta en ren förmögenhetsskada som vållats av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnat felaktiga upplysningar eller råd. En förutsättning för ersättning är emellertid att det finns särskilda skäl. Det är svårt att säga generellt vilka situationer som enligt paragrafen kan ge rätt till ersättning. Vissa typer av felaktig information som lämnats från myndigheterna kan betraktas som ett led i myndighetsutövning. I dessa fall krävs inga särskilda skäl utan ansvar kan utgå enligt SkL 3:2. Exempel: En stadsarkitekt lämnar i samband med en försäljning av en kommunägd fastighet felaktig information till köparen om kommunens planer att bygga en bangård på en intilliggande fastighet. Köparen kan kanske erhålla skadestånd enligt SkL 3:3 om det visar sig att fastigheten har ett lägre värde än vad köparen trodde vid köpet, eftersom hon erhållit bristfällig informationen. Litteratur Bertil Bengtsson & Erland Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, Stockholm 2002 Jan Hellner & Svante Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl., Stockholm 2000 Jan Hellner, Skadeståndsrätten. En introduktion, Stockholm 2000 Peter Wahlgren (red.), Tort Liability and Insurance, Scandinavian Studies in Law 41, Stockholm