När man kommer ut i naturen är det på riktigt

Transkript

1 När man kommer ut i naturen är det på riktigt Om att klättra Lina Midholm Från min trädgård har jag utsikt mot ett högt berg. Det är ett lummigt och vackert berg och vyn förändras med årstiderna: ljusgrönt, mörkgrönt, inbäddat i dimma eller skimrande i solstrålarnas ljus, på hösten brinner det i gult och rött, på vintern är det kalt med stora isrännor som hänger utför bergskanten. Och ibland klänger människor utmed klippkanterna. Att det är ett populärt klätterberg hade jag inte en aning om när vi flyttade till egnahemsområdet i utkanten av Göteborg. Men jag upptäckte ganska snart att berget är rikskänt och att det dessutom i bekantskapskretsen fanns flera människor runt om i Sverige som klättrar. Mitt intresse väcktes. Varför klättrar man? Jag gjorde ett minifältarbete på berget och efterlyste bland annat berättelser om klättring på Facebook. I den här artikeln blandas mina egna observationer med några röster som berättar om just deras förhållande till klättring och natur. En man född 1975 skriver: I klättringen hittade jag just ett sätt att vara aktiv och samtidigt vara ute i naturen. [ ] Att vistas utomhus med goda vänner och bestiga klippor och berg var en känsla som var oslagbar till allt annat som jag tidigare gjort. Delvis var det skrämmande att befinna sig på okänd mark och bestiga ett berg som man aldrig bestigit innan. Man behövde lita på sig själv till 100% och sin förmåga att klara av det man gett sig in på. Först behövde man övervinna rädslan för att överhuvudtaget ge sig upp på berget. När man har bestämt sig och påbörjat klättringen så går man in i en total fokusering på sig själv, säkerheten, balansen och berget som man skall bestiga. När 265

2 Utsikten från trädgården; ibland skymtar klättrare i berget. Foto: Lina Midholm. man kommit upp, även om det rör sig om en kort led, så är det en enorm känsla av tillfredsställelse. Det är svårt att definiera vem som är en klättrare. Är det den som klättrar en gång i veckan, den som klättrat mycket men har tagit en paus, den som klättrat en gång på en inomhusvägg eller helt enkelt den som äger ett par klätterskor? Härmed är det också svårt att beräkna antalet klättrare i Sverige, men Svenska Klätterförbundet bedömer att det finns uppemot personer i Sverige som är någorlunda aktiva (februari 2013). Det finns de som säger att det finns lika många anledningar till varför man klättrar som det finns klättrare. Etnologen Orvar Löfgren beskriver hur 1800-talets borgerskap började intressera sig för bland annat bergsbestig- 266

3 ning som en del av den nya individualismen. Berget stod för det friska och rena, för individen i kamp med naturen och speglar både askesoch prestationsmoralen. Men vad är det som får människor att klättra idag? Några svar som jag har fått då jag har ställt frågan handlar om utmaningar och motivation, att växa som människa, bra träning och spänning. En kvinna född 1981 skriver: Jag har bestigit Kebnekaise, Galdhöpiggen och Kilimanjaro. Nu vill jag på större berg med fler utmaningar och inser därför vikten av att kunna klättra. Klättrar inomhus kontinuerligt och för en vecka sedan isklättrade jag för första gången och det är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Spännande, utmanande och samtidigt farligt. Men det handlar också om själva upplevelsen, om möjligheten att komma ut i naturen och att umgås, som en kvinna född 1983 skriver: Vinden, solen, fågelkvitter, träden, klippan. Betydelsen av naturen och att uträtta en personlig bedrift är en kombination som jag anser vara en vital del av varför jag håller på med klättring. Dock är själva klättringen en del av upplevelsen. Att ta sig dit, kånka utrustningen och att fika är också en viktig del av att komma ut och klättra i naturen. Enligt Svenska Klätterförbundet är det idag inomhusklättringen som lockar flest. En inomhusvägg förknippas ofta mer med sport och träning, och många av de som klättrar ute använder sig av inomhusväggar som ett komplement under vintermånaderna. En inomhusvägg är ett säkert och bekvämt sätt att klättra på och det är dessutom rent jämfört med utomhus. I naturen kan det vara blött och halt, man kan få jord i ögonen, det är vassa kanter och oberäkneliga grepp, myror och spindlar. Samtidigt handlar utomhusklättring om så mycket mer än bara själva klättringen att träffa vänner, komma bort från civilisationen med mera. En kvinna född 1983 jämför inomhusklättring och utomhusklättring med att springa på löpband på gym och att springa terränglöpning på stigar i skogen. En inomhusvägg kan hon förbanna och ge otrevliga öknamn, något som hon aldrig skulle göra med en utomhusvägg för den bestämmer och jag gör det bästa av vad jag hittar. I samband med mitt nyväckta intresse för klättring upptäckte jag även att det finns en spännande namngivning av klätterleder. I området där jag bor finns till exempel namn som Koskenkorva, Ikaros, Hollywoodväggen, Rabiesväggen, Bananblocket, Ragnhilds näsa, Bakterieväggen och Monster crack. En tradition inom klättring är att det är den som först klättrar en led som också namnger den. Dessa namn är oftast mycket subjektiva och varierar beroende på vem det är som hittar på namnet. De kan provocera, vara roliga eller tråkiga. Det finns ordningsnamn som Ettan, Tvåan och så vidare. Minnesnamn kan ha uppkommit efter en person som omkommit i en klättringsolycka. Incidentnamn bygger på något som hände första gången som leden klättrades och fantasinamn är hämtade från film eller litteratur. Det finns temanamn, 267

4 Att umgås är för många en stor del av själva klättrandet. Foto: Maximiliano Lubian. religiösa namn, associationsnamn samt beskrivande namn, där bland annat tidigare nämnda Bananblocket är ett exempel. Jag lämnar min trädgård och går upp mot ängarna. På stigen möter jag två killar med så kallade crashpads på ryggen. På ängen som ligger vid foten av berget är det fullt med folk, det är liv och rörelse överallt. Några grillar, barn springer runt och leker. Bredvid ett jätteblock står en barnvagn parkerad och en gänglig man i 40-års åldern försöker ta sig upp på undersidan av klippblocket. Lite längre bort står en man med en bäbis i bärsele och tittar på en kvinna som försöker ta sig upp för ett annat klippblock. Annars verkar barn, åtminstone små barn, ganska ofta vara en anledning till att man slutar klättra att det inte längre hinns med och att det är annat som prioriteras i livet. Men det finns också de som menar att klättring är den perfekta familjeaktiviten frisk luft, man kommer ut i naturen, träningen och att man umgås. Och flera planerar semestern efter klättringen. En man född 1975 skriver: Vi planerade oftast sommarresor där vi klättrade och campade under 1 2 veckor. I början klättrade vi mycket i Bohuslän, Mölle och senare i Norge, Frankrike, Österrike med mera. Jag fortsätter min promenad, svänger upp mot höger uppför de uthuggna trapporna i berget. Vid sidan av den tillrättalagda stigen är tre personer fullt sysselsatta med att guida en fjärdes klättring uppför den Övre väggen. Längre upp sitter ett gäng och fikar och ytterligare lite längre upp är det fler som klättrar. Snart är jag uppe på berget, trapporna och stigen ersätts av trätrall över en sank mark. Det är folktomt, lugnt och bara vindens sus som hörs och jag får en liten aning om hur det känns när man väl är uppe. 268

5 Referenser Artikeln bygger främst på de observationer jag gjort samt människors berättelser om varför de klättrar. Jag gjorde en efterlysning på Facebook där jag bad om berättelser stort tack till er som tog er tid att svara och har även fått svar på flera frågor av Svenska Klätterförbundet. I Klättrarens själ. En bok om motivation, mål och utmaningar (2005) skriver Per Calleberg om olika människors motivation till varför de klättrar. Calleberg har även skrivit om namngivning av klätterleder i artikeln Varför heter de som de gör? i Outside (oktober 2008). Klättring i Göteborg med omnejd av Tomasz Ratajczak (2002) och Boulderguiden Göteborg (2006) har varit mig till stor hjälp för att förstå klätterlederna i det berg jag skriver om. I avsnittet Människan i naturen i Den kultiverade människan (Jonas Frykman och Orvar Löfgren, 1979) skriver Orvar Löfgren om hur den svenska turistnäringen växte fram i och med 1800-talets borgerskap och hur bland annat bergsbestigning var en stor del av detta. Olika former av klättring: inomhusklättring, klippklättring, isklättring, snöklättring, mixad klättring (blandning av klippa, is och snö). Bouldering: klättring nära marken, på stenblock eller mindre bergsväggar. Klippklättring: klättring på bergsväggar som är cirka hundra meter höga. Big-wall-klättring: klättring på stora bergsväggar; tar en till flera dagar. Alpinism: klättring på större berg uppemot 6000 meter. Expeditionsklättring: klättring i Himalaya, Anderna etc. Soloklättring: klättring ensam med eller utan utrustning. Fri solo: bara klätterskor används. Friklättring: användning av utrustning endast för att stoppa fall. Artificiell klättring/aidklättring: utrustning belastas med kroppsvikt, både till vila och att förflytta sig uppåt. Sportklättring: repet kopplas i förplacerade bultar. Trad-klättring: klättraren säkrar sig själv med olika kilar i bergets naturliga sprickor. Crashpad: en matta som används som skydd när man klättrar på relativt låga höjder utan rep (se bouldring). 269