Kultur och samhälle. i språkets spegel

Transkript

1

2

3 Kultur och samhälle i språkets spegel

4

5 Kultur och samhälle i språkets spegel En essäsamling från Språkvetenskapliga fakulteten UPPSALA UNIVERSITET

6 Redigerad av Gunilla Gren-Eklund Omslag: Fröjdlund Grafisk Form Uppsala universitet ISBN Printed in Sweden 1999 Textgruppen i Uppsala AB Distribution: Studentbokhandeln, Box 2071, Uppsala

7 Innehåll Förord Bo Andersson: Jacob Böhme ( ). Skomakare, mystiker, filosof.. 9 Lennart Elmevik: Kultiska ortnamn i Sverige - verkliga och förmenta Tryggve Kronholm: Det skapande ögonblicket. Tidsuppfattningen i den gamla Främre Orienten Lars-Gunnar Larsson: Fränder genom språket: den finsk- ugriska språksläktskapen Donald MacQueen: Engelskt uttal: Mysteriet med det försvunna 'r' -et Ingrid Maier: Pressmeddelanden till ryske tsaren under trettioåriga krigets tid Bengt Nordberg: "Det borde ju ni väl veta". Om samtal i samhället Coco Noren: De ungas språk i dagens Frankrike Christine Palm Meister: De bevingade orden. Pelle Holm och den moderna fraseologin Olof Pedersen: Skriftens uppkomst och tidiga utveckling: kilskrift och alfabet Jan Olof Rosenqvist: Bysantinsk hagiografi: inte bara eremiter, transvestiter och dårar Gunnar Sorelius: Ingmar Bergmans Shakespeare Svante Strandberg: Ortnamnens vittnesbörd om den uppländska landhöjningen Sigbrit Swahn: Pastisch och parodi i Marcel Prousts romanverk Marianne Wifstrand Schiebe: En romare och hans språkteori: Lucretius om språkets uppkomst Sven Öhman: Language and cultural identity

8

9 Förord Under rubriken "Språkvetare föreläser" hölls under våren 1996 och hösten 1997 vid Uppsala universitet föreläsningar av språkforskare verksamma vid universitetet. Föreläsningarna, som här publiceras i något bearbetad form, vittnar om den mångfaldiga språkutbildning som ges i Uppsala liksom om den pågående språkforskningen och forskningen om de kulturer och litteraturer som bärs upp av de olika språken. Att lära sig tala och förstå språk ger möjlighet till kommunikation med andra. Men det är också en kunskap av mycket djupare betydelse eftersom språkinlärning och språkforskning inte bara innebär att försöka ta reda på hur själva språken fungerar utan i minst lika hög grad att både förstå sin egen kultur och att vinna insikter om de kulturer och samhällen som bärs och har burits upp av språk i olika områden av världen. Det är i språkliga dokument, rätt tolkade, man ser mänsklighetens historia tecknas och det är i dem man kan nå fram till en nödvändig förståelse för tankar och traditioner i skilda samhällen, från när och fjärran, från nutid och forntid. Lennart Elmevik Dekanus

10

11 Skriftens uppkomst och tidiga utveckling: kilskrift och alfabet Av Olof Pedersen Om skriftens uppkomst och tidiga utveckling finns flera mer eller mindre välkända fakta och flera teorier eller hypoteser. I grova drag kan man säga att så vitt vi vet uppkom de första fullvärdiga skriftsystemen i Främre Orientens tidiga högkulturer ca f.kr. (Figur 1). Mesopotamiens kilskrift är känd från ca f.kr. till 75 e.kr. i nuvarande södra Irak, egyptiska hieroglyfer (och de därur sekundärt utvecklade hieratiska och demotiska skriftena) från ca f.kr.till 400 e.kr. i Egypten, och protoelamitisk skrift (ej säkert tolkad) från ca f.kr. från nuvarande sydvästra Iran. I och med att vi får en skriftlig dokumentation börjar den historiska tiden i denna del av världen. Språk och skrift i Främre Orienten ca f.kr. o km "Protosinaitiska" SUMERISKA agglutinerande språk. Akkadiska semitiskt språk. Persiska indoeuropeiskt språk. Fet stil för något av ovanstående språkalternativ betecknar kilskrift. Utan fet stil för något av dessa språkalternativ betecknar alfabet. Ugaritiska och persiska använde kilskriftsalfabet. Figur 1. Språk och skrift i Främre Orienten ca f.kr. De viktigaste språken och de mest betydande skriftsystemen. "Proto-sinaitiska" betecknar det äldsta alfabetet för ej helt definierade västsemitiska dialekter och är inget språk.

12 134 Olof Pedersen Något senare uppkom induskulturens skrift ca f.kr., hettitemas hieroglyfskrift f.kr. och (det proto-sinaitiska eller proto-kanaaneiska) alfabetet (se nedan) i Främre Orienten och dess närområden. Västerut i medelhavsvärlden finns Linear A och B belagda ca f.kr. samt i östra Asien den kinesiska skriften från 1300 f.kr. Man brukar ofta anse att uppkomsten av de olika skriftsystemen i stor utsträckning går tillbaka på parallella utvecklingar i olika högkulturer med likartade behov i samhället. Ibland kan detta ha skett under inspiration eller påverkan från angränsande skriftkulturer, men en sådan påverkan är ofta svår att entydigt bevisa. Jag ska här koncentrera mig på två av skriftsystemen: kilskriften som var den mest spridda under första hälften av skriftens historia, och alfabetet som blev den mest spridda under andra hälften av samma skrifthistoria. Som vi ska se utvecklades dessa båda skrifter, till skillnad från flera av de andra, till generella skriftsystem som inte var bundna till ett språk eller en kultur. Förstadier till skriften Det kan ha funnits flera olika förstadier till de skriftsystem som utvecklades strax före 3000 f.kr. Under de sista årtiondena har speciellt betonats de "tokens", även kallade poletter eller räknestenar, som påträffats vid en rad olika utgrävningar i Främre Orienten. De har av den amerikanske arkeologen Denise Schmandt-Besserat satts i samband med skriftens uppkomst. Dessa tokens är omkring en centimeter stora figurer av lera. De har använts i Främre Orienten för kommunikation och dokumentation under flera årtusenden före den egentliga skriften började användas. Mot slutet av den förhistoriska perioden kunde grupper av tokens hörande till samma transaktion inneslutas i ett lerhölje som försågs med sigillavtryck och ibland med notering på lerhöljet som angav hur många tokens och av vilka slag det fanns inuti. En förenkling uppkom när man utelämnade alla tokens och bara noterade med hjälp av bilder på en lertavla de storheter som hörde till transaktionen, därmed var föregångaren till kilskriften ett faktum. Även om tokens troligen utgör förstadier till flera av kilskriftens tecken, framförallt dess talsymboler, får man anta att det fanns andra förstadier, bl.a. i form av streckfigurer, till andra kilskriftstecken och till de övriga skriftsystem, som inte lika lätt kan föras tillbaka på tokenstraditionen. Ett sådant förstadium är troligen de ännu inte tolkade tecknen från Balkanområdet. Kilskrift Under första hälften av den historiska perioden var kilskriften det mest spridda av skriftsystemen. Den utvecklades snart från den äldsta bildskriften som uppkom-

13 Skriftens uppkomst 135 mit som ett hjälpmedel för offentlig administration av de stora sumeriska templen ca f.kr. Under mer än tre årtusenden kom den sedan att användas till alla typer av skriftlig dokumentation och kommunikation tills den sista daterade kilskriftstexten skrevs 75 e.kr. Kilskriften blev under de sista århundraderna av sin mer än 3000-åriga historia till sist utkonkurrerad av det för användaren enklare alfabetet. Man skrev vanligen kilskrift på lertavlor. Dessa var för normala brev och dokument mellan 5 och 10 centimenter höga. För mer omfångsrika texter kunde lertavlorna ibland vara betydligt större. Längre litterära kompositioner kunde delas upp på flera lertavlor. I den mjuka leran tryckte man in de kilformade tecknen med hjälp av en stylus, som var ett pennliknande föremål med vinklad ände. Brev och dokument kunde förses med kuvert i form av ett lerhölje med brevets mottagare eller en kopia av dokumentet. Sigillavtryck i den ännu mjuka leran ersatte ofta senare tiders namnteckning. Ibland kunde kilskriften skrivas på trätavlor försedda med ett tunt vaxskikt i vilket tecknen trycktes in. Officiella monumentalinskrifter kunde t.ex. huggas in i sten. Kilskriften är en kombinerad ord- och stavelseskrift. Skrivriktningen är från vänster till höger. Kilskriften bestod av omkring 600 tecken utom under den allra första tiden när några tusen olika tecken var i funktion. Så gott som var och ett av de 600 tecknen kan beteckna både flera språkligt besläktade eller obesläktade ord (logogram) och samtidigt flera på skilda sätt relaterade stavelser. Under några perioder, t.ex. gammalassyrisk tid, och för bestämda yrkesgrupper, t.ex. köpmän, kunde det räcka med tecken för att t.ex. sköta bokföring och affärskorrespondens. Så_ kunde t.ex. tecknet SHU (Figur 2) användas som logo gram för begreppet 'hand', sumeriska shu, akkadiska qatu, eller på något annat språk. På likartat sätt kunde tecknet KUR läsas som logogram för 'berg', dvs. sumeriska kur, akkadiska shadu, som logogram för 'land', sumeriska kur, akkadiska matu, eller som logogram för verbet 'gripa', sumeriska kur, akkadiska kashadu. Tecknet GUD kunde användas som logo gram för begreppet 'oxe', sumeriska gud, akkadiska alpu, eller på något annat språk. Samma tecken användes även som stavelser. Dessa stavelser var ofta härledda ur logogrammen. Det ovan omnämnda tecknet SHU kunde ha ljudvärdena shu och qat. Tecknet KUR kunde läsas som stavelserna kur, mat, mad, shad eller shat. Tecknet GUD var ett av de mycket få tecken som inte användes som stavelsetecken. I de flesta kilskriftstexter blandades logogram och stavelser. Sammanhanget i texten och en viss läsvana avgjorde hur man läste tecknen. Till hjälp för att säkerställa läsningen av ett tecken eller en teckenkombination kunde man ibland skriva ytterligare ett tecken före eller efter som angav betydelsegrupp (determinativ) eller uttal av del av ordet (fonetiskt komplement). För att skrivarna skulle kunna hålla ordning på det ganska komplicerade skriftsystemet skapades så gott som samtidigt med den äldsta skriften omfattande samlingar av teckenlistor och ordlistor, som levde kvar under kilskriftens hela historia. Kilskriften var från början avsedd för sumeriska språket men utvecklades snart

14 136 Olof Pedersen Kilskrift Bildskrift Sumerisk Babylonisk Assyrisk Ursprung- Logogram med Ljud f.kr. kilskrift kilskrift kilskrift lig bild betydelse värde n 2500 f.kr f.kr. 700 f.kr. w w vatten- sum. a, 'vatten' a vågor akk. ma, 'vatten' A:::3 1!l!J i!! 12! hand sum. shu, 'hand' shu, akk. qatu, 'hand' qat Q ~ ~ ~ berg sum. kur, 'berg', kur, QQ 'land', 'gripa' mad, akk. shado, 'berg', mat, matu, 'land', shad, kashadu, 'gripa' shat u q)~~ ox- huvud sum. gud, 'oxe' akk. alpu, 'oxe' Figur 2. Kilskrift. Tre av de totalt omkring 600 tecknen från fyra olika perioder av kilskriftens historia. För varje tecken anges viktigare logogram för sumeriska och akkadiska, samt viktigaste ljudvärden. Mellan första och andra perioden har tecknen vridits 90 grader till vänster. till att bli en skrift med vilken man kunde skriva vilket språk som helst. Den kom att användas för språk av flera olika familjer eller typer: semitiska språk, indoeuropeiska språk och olika typer av agglutinerande språk ofta utan bevisad inbördes släktskap eller relation till andra kända språk (för agglutinerande jämför i senare tid t.ex. finska och turkiska). Den semitiska språkfamiljen var framförallt representerad av kilskriftstexter från Assyrien och Babylonien på akkadiska (i olika dialekter: gammalakkadiska, babyloniska, assyriska, 2300 f.kr.-75 e.kr.), som under vissa perioder blev ett lingua franca för internationell kommunikation, samt på eblaitiska (2300 f.kr.). Den indo-europeiska språkfamiljen var företrädd med kilskriftstexter från Hettiterrriket på hettitiska med släktingarna luviska och palaiska ( f.kr.). De agglutinerande, oftast ergativa språken (ingen familj) som skrevs med kilskrift var framförallt den med kilskriftens uppkomst och tidiga utveckling intimt förbundna sumeriskan (3200 f.kr. till kilskriftens slut), vidare elamitiska, hurritiska med dess släkting urarteiska, samt hattiska. Under påverkan av alfabetet uppkom två särutvecklingar av kilskrift, som inte

15 Skriftens uppkomst 137 hörde till den vanliga ord-stavelse typen av kilskrift utan var alfabetisk: ugaritisk kilskrift använd framförallt till den västsemitiska ugaritiskan (1200-talet f.kr.), samt gammalpersisk kilskrift för den indoeuropeiska gammalpersiskan ( 400-talet f.kr.). Alfabet Under andra hälften av den historiska tiden har alfabetet varit den dominerande skriften. I sin äldsta form var det proto-sinaitiska eller proto-kanaaneiska alfabetet en bildskrift, troligen åtminstone delvis uppkommen under påverkan av den egyptiska hieroglyfskriften under perioden f.kr. Under 1500 års samexistens med kilskriften kom alfabetet som den enklare skriften att efter hand bli den dominerande skriften i Främre Orienten och därifrån spreds den till övriga delar av världen. Alfabetisk skrift skrevs från början vanligen med något slags bläck på papyrus, pergament eller ostraka. Under de senaste århundradena har vi oftast skrivit eller tryckt skriften på papper. Alla dessa skrivmaterial är betydligt mer förgängliga än de lertavlor som vanligen användes för kilskrift och har därför endast bevarats från äldsta tid under extremt gynnsamma omsändigheter, t.ex. i torra delar av Egypten och vid Döda Havet. Vår kunskap om alfabetets äldsta historia är därför i stor utsträckning hänvisad till bevarade inskrifter inhuggna i sten, vilka inte behöver vara så representativa för användningen av alfabetet som de på förgängligt skrivmaterial hade varit, eller som vi vet att lertavlorna var för kilskriften. De första alfabetiska skriftsystemen bestod av konsonanter, vokaler tillkom först senare. Det proto-sinaitiska alfabetet med ca. 27 tecken var en ren konsonantskrift, som skulle kunna ses som en lokal skrift uppkommen under inspiration av egyptiska konsonanttecken. Egyptiska hieroglyfer var en kombination av ordtecken och konsonanttecken. Några av alfabetets äldsta tecken liknar till formen egyptiska tecken, men de representerar andra ljud än de egyptiska och är därför inga direkta lån. Ljudvärdet hos tecknen utgörs av det inledande ljudet i namnet på det föremål den ursprungliga bilden illustrerade uttalat på det språk alfabetets uppfinnare använde. De första bokstäverna i alfabetet kan tjäna som exempel (Figur 3). Första bokstaven i det proto-sinaitiska alfabetet var bilden av ett oxhuvud. Tecknets utseende liknar ett egyptiskt hieroglyftecken som betecknar oxe, men det egyptiska ordet för oxe passar inte alls i sammanhanget. På den semitiska dialekt som användes av alfabetets skapare hette oxe 'alpu, 'alaf, eller något liknande, hos fenikier, hebreer och arameer kallades den 'alaf eller 'alef. I alla dessa fall uttryckte tecknet konsonanten ' (uttalas som ett kort ljuduppehåll mellan två vokaler men kan även användas i börja av ord). Hos grekerna betecknade motsvarande tecken istället vokalen alfa, vårt A. Andra bokstaven i alfabetet avbildade ett hus, som liknade tecknet för hus i egyptiska hieroglyfer, men deras ord för hus passade inte här. Alfabetets skapare använde ordet betu, bet, eller något liknande, fenikier, hebreer och arameer kallade det bet, och hos grekerna kom det att heta beta, dvs. vårt B.

16 138 Olof Pedersen Alfabet Äldsta Fenikiskt, arameiskt, Grekiskt, bildskrift hebreiskt alfabete latinskt 1700 f.kr f.kr. alfabets cy i A D 9 B ursprunglig bild: oxhuvud alpu, alet, alfa ursprunglig bild: hus betu, bet, beta Figur 3. Alfabet. Det första av de mellan alfabetiska tecknen från tre olika perioder av alfabetets tidiga historia. Mellan varje visad period har tecknet ofta vridits till höger. De bevarade proto-sinaitiska texterna är mycket korta och inte helt förstådda inskrifter på sten skrivna med en västsemitisk dialekt. De korta proto-kanaaneiska texterna, som är en nordligare kronologisk fortsättning på de proto-sinaitiska inskrifterna, är ofta skrivna på ostraka eller metallföremål och är något bättre tolkade än de proto-sinaitiska. Först med de fenikiska texterna från ca talet f.kr. finns tillräckligt material bevarat för att vi i detalj ska kunna säkert beskriva alfabetet. Samma alfabet med mycket små variationer användes av fenikier, hebreer och arameer. Det omfattade 22 (eller 23) tecken, som alla var konsonanter och skrevs från höger till vänster. Vokaltecken saknades, men tre konsonanter kunde ibland användas som hjälptecken för att ange vokalisering: konsonanten ' (' alefj angav ibland vokalen a, j angav ibland i och w ibland u. Från detta alfabet, eller i några fall från dess föregångare det proto-sinaitiska/kanaaneiska alfabetet, har alla senare alfabet utvecklats genom ändring av tecknens form eller funktion, tillägg av tecken eller eliminering av obehövliga tecken. Tecknens ordning är oftast densamma i senare alfabet men med vissa modifikationer. Ungefär på 800-talet f.kr. eller eventuellt något tidigare övertog och anpassade grekerna det fenikiska alfabetet till sitt språk. Skrivriktningen blev efter en inledande period med vacklande riktning entydigt från vänster till höger. Eftersom vissa av de västsemitiska konsonanterna inte hade motsvarigheter i den indoeuropeiska grekiskan blev några tecken över. Istället använde man dessa som vokaler: så blev t.ex. den västsemitiska konsonanten ' (' alefj, som saknade motsvarighet i grekiskan, istället ett tecken för vokalen A (alfa). Även om funktionen härigenom blev helt annorlunda behöll vokalen den ursprungliga konsonantens plats först i alfabetet. Alfabet med både konsonanter och vokaler var således en grekisk skapelse, och de flesta alfabeten i världen är, ofta via det latinska alfabetet, vidare utvecklingar av detta. Vid sidan av de alfabeten, som utvecklades via det grekiska, levde det äldre vo-

17 Skriftens uppkomst 139 kallösa alfabetet för fenikiska, hebreiska och arameiska vidare i den hebreiska kvadratskriften, i den arameiskt-syriska skriften och i den arabiska skriften. Dessa skrifter kom att förbli vokallösa till grundstrukturen. Vokaler skrivs vanligen inte i löpande normal text. De kan dock antydas med de redan omnämnda konsonanterna som hjälptecken för vokaler. Under påverkan av de grekiska vokalerna utvecklades dessutom olika system med små enkla hjälptecken för vokaler över eller under tillhörande konsonanter. Dessa vokaliseringssystem används endast när risk för felläsning föreligger eller det finns extremt höga krav på korrekt läsning. I Etiopien och i Indien uppkom system för vokalisering av konsonantiska alfabet genom systematiska tillägg till eller annan förändring av konsonanten omedelbart före respektive vokal. Utblickar Världens olika skriftsystem uppvisar ofta likheter i sin uppkomst och delvis även i den vidare utvecklingen. Skriften kunde visserligen ha olika förstadier eller ha påverkats av andra redan existerande skrifter, men den kultur där skriftsystemet uppstod tycks ha haft en avgörande inverkan. Ursprunget till skriftsystemen var enkla bilder av konkreta föremål som betecknades med ord i det språk som användes i den för skriftsystemet ursprungliga kulturen. Skriftens utseende kunde genomgå olika former av stilisering och anpassing till skrivmaterialet för att underlätta skrivning och läsning. För skrivning med stylus på lertavlor anpassades den ursprungliga bildskriften så att den bestod av kilformade element som enkelt kunde tryckas in i den mjuka leran. Det ursprungliga alfabetets bilder stiliserades så att de med enkla penndrag snabbt kunde skrivas på papyrus och liknande. Under dessa förenklingsprocesser vreds tecknen en eller flera gånger för bägge skrifterna, och för alfabetet genomfördes en ändring av skrivriktningen för den majoritet av alfabeten som går tillbaka på det grekiska. Skriftsystemen var från början begränsade till enskilda kulturer och språkområden. Några av dessa mer begränsade skrifter utvecklades till mer generella skriftsystem. Under äldre tid gällde detta speciellt kilskriften, under senare tid alfabetet. Alfabetets enkelhet jämfört med övriga skriftsystem öppnade vägen till dess nutida nästan allmänna användande. Litteratur P.T. Daniels & W. Bright (utg.), World' s Writing Systems (1995). I.J. Gelb, A Study af Writing (1963 andra uppi. och senare nytryck). H. Giinther & 0. Ludwig (utg.), Schrift und Schriftlichkeit I Writing and its Use: ein interdisziplinäres Handbuch intemationaler Forschung I an lnterdisciplinary Handbook of Intemational Research 1, Handbiicher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft 10:1 (1994).

18 140 Olof Pedersen R. Labat, Manuel d' epigraphie akkadienne (femte omarbetade uppl eller senare uppdateringar av F. Malbran-Labat). J. Naveh, Early History of the Alphabet: An Introduction to West Semitic Epigraphy and Paleography (1982) H.J. Nissen, P. Damerow & R.K. Englund, Archaic Bookkeeping: Early Writing and Techniques of Economic Administration in the Ancient Near East (1993). B. Sass, The Genesis of the Alphabet and its Development in the Second Millennium B.C., Ägypten und Altes Testament 13 (1988). D. Schmandt-Besserat, Before Writing 1-2 (1992).

19 Språkforskare samlar inte bara kunskap om enskilda språk från skilda delar av världen och om språk som instrument for kommunikation i största allmänhet utan också om de kulturer och samhällen som bärs upp av de olika språken. I de språkliga dokumenten finns mycket att hämta for den rätta forståelsen av traditioner och tankar i samhällen från när och fjärran, från forntid och nutid. UPPSALA UNIVERSITET Språkvetenskapliga fakulteten