Beträffande de konkreta förslagen i utredningen, som vi motiverar mer utförligt längre fram, har vi följande synpunkter:

Transkript

1 Jordbruksdepartementet Naturresurs och sameenheten Att: Anna Larsson Stockholm Ert dnr Jo2004/ Svenska Rovdjursföreningens remissvar på rapporten Precisering av Svenska Jägareförbundets allmänna uppdrag att leda delar av viltvården och jakten i landet Svenska Rovdjursföreningen (SRF) har tagit del av rubricerad rapport med förslag till precisering av det allmänna uppdraget (AU). Madeleine Emmervall har presenterat en väl strukturerad och lättbegriplig utredning och SRF finner det angeläget att det allmänna uppdraget preciseras och värderas och att krav kan ställas på utföraren av uppdragen. SRF finner det även viktigt att ta tillvara den kompetens och de erfarenheter som finns inom Svenska Jägareförbundet (SJF) till nytta för samhället. Dock har vi flera invändningar mot förslagen i utredningen, liksom på uppdragets karaktär. Sammanfattning Sammanfattande synpunkter på utredningen: Utredaren har, enligt vad SRF förstår, utgått från SJFs verksamhet istället för från samhällets behov av insatser inom viltvården och jakten i sina förslag till precisering av det allmänna uppdraget. Förslagen är i stora delar oacceptabla av skäl som i hög grad faller tillbaks på rena demokratiskäl och behov av mångfald i viltvården. Flera av förslagen sätter de demokratiska spelreglerna ur spel på ett helt oacceptabelt sätt. I de fall SJF ska anvisas uppgifter inom ramen för AU bör dessa huvudsakligen begränsas till sådant som har med praktisk jaktutövning och praktisk viltövervakning att göra, alternativt bör även andra organisationer anvisas likartade uppgifter. Sammanfattande synpunkter på uppdragets karaktär: SRF menar att hela frågeställningen kring det allmänna uppdraget och SJFs traditionella roll i detta bör genomgå en gedigen utvärdering med härför gängse metoder och omprövas av regering och riksdag. Samtidigt bör man tar upp till prövning möjligheten att definiera andra och fler aktörer som, tillsammans med SJF, kan vara lämpliga för uppdrag inom ramen för det allmänna uppdraget att delta i arbetet med jakten och viltvården i Sverige. Det bör även omprövas om jaktkortsavgiften i framtiden, helt eller delvis, skall betraktas som en jaktskatt. Beträffande de konkreta förslagen i utredningen, som vi motiverar mer utförligt längre fram, har vi följande synpunkter: * Sakkunskap: Förslaget att SJF skall vara en resurs för myndigheter och allmänhet genom att i jaktoch viltfrågor avge expertutlåtanden och yttranden till myndigheter är oacceptabelt då det ger SJF en myndighetsliknande tyngd och sätter de demokratiska spelreglerna ur spel. SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN tel: , tel Box 144, S LEKSAND e-post: info@rovdjur.se org.nr bankgiro: , postgiro:

2 * Den praktiska jakten och viltvården: SRF ser betydande problem med förslaget om SJFs tunga roll i den praktiska viltvården, då det innebär att en unik aktör i Sverige får stora resurser till att lära ut sin syn på viltvård, samtidigt som får de medel till att bygga upp specialistkompetens för att kunna genomföra uppdraget. SRF menar att två framsynta förslag vore att SJF - inom ramen för AU åläggs uppgifter om metodutveckling för att i möjligaste mån rovdjursanpassa jakten, samt för att aktivt motverka illegal jakt, något som vi ser som högt prioriterade uppgifter inom ramen för AU. * Viltövervakning: En viltövervakning enligt de förbättrade metoder SRF förespråkar skulle kunna ingå i det allmänna uppdraget, men i form av öronmärkta pengar som betalas ut först när uppdraget är utfört, vilket ger incitament för ett gediget genomförande. * Älgförvaltning: SRF finner det lämpligt att SJF samordnar älgförvaltningen, men menar att det bör det ställas krav på SJF att ta ansvar för att även rovdjursförekomsten och rovdjurens beräknade uttag av bytesdjur utgör underlag vid de lokala samråden och upprättandet av älgvårdsplaner. Målet bör vara en väl sammansatt älgstam i balans med betestillgången, och i balans med rovdjursförekomsten. * Rovdjursförvaltning: SRF ser det som en absolut förutsättning för förslagets giltighet att samtliga aktörer som, på samma sätt som SJF bidrar till rovdjursinventeringar och deltar i rovdjursgrupper, ges samma uppdrag och ekonomiska möjligheter som SJF. Inventeringarna ska finansieras i form av öronmärkta pengar som betalas ut först när uppdraget är utfört, vilket även här ger incitament för ett gediget genomförande * Vilt och Vetande: SRF menar att det svårligen går att åtskilja information inom ramen för AU och annan information på Vilt och Vetande. Eftersom SJF är ett partsintresse och förbundets information inte uppfyller kraven för vetenskaplig objektivitet, anser vi inte att detta är ett lämpligt uppdrag för SJF inom ramen för AU. * Skyddsjakt: Enligt SRFs mening ska SJF endast uppdragas uppgifter inom ramen för AU som har med det praktiska genomförandet av skyddsjakt att göra. Vi menar också att det vore av värde för samhället om skadeförebyggande åtgärder preciserades så att SJF ska vara tamdjursägare behjälpliga vid uppsättning av rovdjurssäkra elstängsel. * Vilt och Trafik: SRF anser att eftersök av trafikskadat vilt är en utmärkt uppgift för SJF, men föreslår en stärkt skrivning så att SJF inom ramen för AU ska tillhandahålla eftersöksekipage och bedriva eftersök av trafikskadat vilt. * Yrkesmässig jägarutbildning: Om det inte går att säkra att SJFs utbildningar inte enbart speglar SJFs syn på landets jakt och viltvård utan även till minst 50% avspeglar samhällets och naturvårdens syn - är vi mycket tveksamma till att denna uppgift kan ingå inom ramen för AU utan att den inverkar negativt på viltvården i Sverige. 1) INLEDNING Trots att vi är medvetna om att det i utredarens uppdrag inte ingick att ifrågasätta huruvida SJF som enda organisation skall anförtros statens uppdrag att leda delar av viltvården och jakten i landet utan endast att precisera innehållet i det allmänna uppdraget - vill vi framföra som vår mest övergripande och viktigaste synpunkt på föreliggande utredning samt de villkor som ligger till grund för utredningen, att det är direkt oacceptabelt att en enda intresseorganisation ensam anförtros hela detta statens uppdrag om den svenska viltvården. Jägareförbundets förlängda arm i kraft av det allmänna uppdraget genomsyrar stora delar av viltvårdssverige, vilket får allvarliga konsekvenser när det gäller andra intressens möjligheter till inflytande. Att SJF ges en sådan enorm tyngd i det svenska viltvårdsarbetet är otidsenligt och odemokratiskt och snedvrider möjligheten till inflytande i samhällsdebatten mellan jaktens och naturvårdens förespråkare till förmån för de förra. 2

3 Även när det gäller de preciserade uppgifter Emmervall föreslagit skall ingå i Jägareförbundets allmänna uppdrag är vi kritiska och finner att det ur demokratisk synvinkel är orimligt att lägga stora delar av den typ av uppgifter Emmervall föreslår på en enda intresseorganisation och tillika stark opinionsbildare. Utredaren har, som SRF tolkar det, haft som främsta ambition att få så stor samhällsnytta som möjligt av SJF inom ramen för AU, vilket är en vällovlig ambition. Härvidlag har dock utredaren tyvärr missat att reflektera över om det är rimligt att en organisation får betydande allmänna medel till att utföra i många fall exakt samma uppgifter som andra organisationer gör, utan att få motsvarande stöd från samhället. Emmervall har en mycket okritisk syn på SJF och förefaller ovetande om SJFs starka roll och framtoning i att driva sina egna intressefrågor när det gäller jakt och viltvård gentemot myndigheter, regering och riksdag. Många av de föreslagna uppdragen handlar om information, fakta, råd, expertkunskap, utbildning, anmodan till remissvar osv., vilka samtliga innebär att SJF ges stort utrymme att framföra förbundets egen syn på jakt och viltvård till myndigheter och allmänhet, de främsta målgrupperna förutom de egna medlemmarna och andra jägare, enligt Emmervall. Vi återkommer med mer detaljerade synpunkter på de enskilda förslagen längre fram i remissvaret, efter att vi först framfört våra synpunkter på uppdragets karaktär nedan. 2) SYNPUNKTER PÅ UPPDRAGETS KARAKTÄR Sammanfattande slutsats: Hela frågeställningen kring det allmänna uppdraget och SJFs traditionella roll i detta bör genomgå en gedigen utvärdering med härför gängse metoder och omprövas av regering och riksdag. Samtidigt bör man tar upp till prövning möjligheten att definiera andra och fler aktörer som, tillsammans med SJF, kan vara lämpliga för uppdrag inom ramen för det allmänna uppdraget att delta i arbetet med jakten och viltvården i Sverige. Det bör även omprövas om jaktkortsavgiften i framtiden, helt eller delvis, skall betraktas som en jaktskatt. SRF är starkt kritisk till de begränsningar som regering och riksdag ålagt utredaren redan i direktiven till utredningsuppdraget, så som vi förstått det på grundval av uppgift från utredaren själv, på så vis att det i utredarens uppdrag förutsatts att det allmänna uppdraget är förbehållet endast SJF. Det är också en brist att själva utredningsuppdraget för en utredning av sån kontroversiell karaktär angivits utredaren muntligen, vilket ju innebär att utredningens förslag inte kan stämmas av mot detta i efterhand. Utgångspunkten för utredarens uppdrag är att regering och riksdag i ett antal beslut (1938, 1951 och 2000) anförtrott Svenska Jägareförbundet ledningen av jakten och viltvårdsarbetet i landet. Senast år 2000 beslöt riksdagen, efter förslag från regeringen, att övervägande skäl talar för att förbundet även i fortsättningen ges huvudansvaret för att leda delar av viltvården och jakten i landet. SRF är mycket kritisk till det senaste riksdagsbeslutet och de löst grundade beslut som lett fram till detta, som vi refererar till nedan. Grundfrågan om huruvida AU skall tilldelas intresseorganisationer eller kanaliseras via myndigheter måste, enligt SRFs mening, omprövas på nytt av regering och riksdag. Om intresseorganisationer befinns lämpliga för uppdraget, måste i nästa steg särskilt utredas huruvida SJF skall vara den enda intresseorganisation detta uppdrag skall gå till. Det aktuella riksdagsbeslutet, att så är fallet, är inte förankrat i någon faktisk uppfattning om konsekvenserna av det faktum att SJF varit och fortsatt skall vara ensam uppdragstagare inom ramen för AU. Inte heller har någon faktisk utvärdering gjorts av hur uppdraget skötts, vilket förvisso stöter på svårigheter eftersom uppdraget aldrig varit definierat eller särredovisats av SJF. Uppdraget har haft karaktären av ett allmänt organisationsstöd av omfattande karaktär beloppsmässigt, vilket starkt bidragit till att SJF kunna bygga upp den organisation man har idag, utan krav på angivna motprestationer. I den nu föreliggande utredningen skriver Emmervall: Regering och riksdag har således vid ett flertal tillfällen uttalat att förbundet sköter det sk. allmänna uppdraget på ett tillfredställande sätt utan att det funnits någon exakt beskrivning av vad det allmänna uppdraget egentligen innebär. Ironin i detta är uppenbar och SRF finner det synnerligen anmärkningsvärt att regering och riksdag bedömt att SJF 3

4 skött uppdraget tillfredställande när innehållet i uppdraget aldrig konkretiserats. Avsaknaden av definition av uppdraget framgår med önskvärd tydlighet av Emmervalls uppdrag, nämligen att precisera verksamheter som skall främjas, syften och mål som fortlöpande kan utvärderas, samt prestationer som skall utföras. Varken precisering av verksamheter, syften, mål, prestationer eller någon löpande utvärdering har någonsin existerat, varför SRF frågar sig på vilka grunder regering och riksdag gjort de upprepade bedömningarna att SJF skött sitt uppdrag tillfredställande? Vi åberopar Ulla Petterssons betänkande Jaktens villkor (SOU 1997:91) i vilket hon framför som sin mening att SJF inte längre ensamt skall ha statsmakternas uppdrag att ansvara för den praktiska viltvården och jakten. Pettersson menar att det finns risk för att en intresseorganisation får ett orimligt inflytande över verksamheten, och för fram som sin åsikt att ideell verksamhet av likartat slag skall ges lika möjlighet att bedriva sin verksamhet. SRF håller det inte för osannolikt att det faktum att riksdagen inte hörsammat Ulla Petterssons rekommendationer till icke oväsentlig del påverkats av den styrkeposition SJF innehar som ett resultat av det inflytande och de resurser förbundet tilldelas via AU. Emmervall uppger att ingen detaljerad ekonomisk redovisning har skett för hur SJF använt de ekonomiska medlen från Viltvårdsfonden och att förbundet inte heller har haft sin ekonomiska redovisning anpassad för detta. Medlen har således, som Emmervall skriver på sid 6, anvisats till förbundet för dess allmänna verksamhet. I skälen för regeringens beslut 2004 om medel ur Viltvårdsfonden till SJF angavs att huvuddelen används för personal- och lokalkostnader (sid 6). SRF har, trots regeringens ambition att låta en utredare särskilja SJF verksamhet inom och utanför - det allmänna uppdraget, mycket svårt att förstå hur ett sådant särskiljande går till i praktiken när betydande investeringar i lokal- och personalkostnader tycks täckas av medlen från Viltvårdsfonden. Ett problem med Viltvårdsfonden är att den uteslutande finansieras av jaktkortslösare, vilket lätt leder till att starka kopplingar till jägarorganisationerna ses som ofrånkomliga. Jaktkortsavgiften infördes emellertid efter det att en jaktskatt diskuterats i 30 år. Det är således inte helt fel att betrakta avgiften som en viss form av samhällsbeskattning för jakten. För att komma ifrån den ofta framförda uppfattningen att Viltvårdsfonden är jägarnas pengar och för att markera att viltvården handlar om så mycket mer än jaktbart vilt, föreslår SRF att finansieringen av Viltvårdsfonden ses över. T.ex. skulle man kunna tänka sig att helt eller delvis frikoppla jaktkortsavgiften från Viltvårdsfonden och utforma den som en jaktskatt, delvis avsedd för viltvård såsom definierad i Jaktlagen och Miljöbalken. Viltvårdens innehåll Genom hela Emmervalls utredning upprepas att SJF är en rikstäckande organisation som har en specialistkompetens inom områdena jakt och viltvård, vilket utgör en stark del av motiveringen för de olika uppgifter som föreslås. Detta äger sin riktighet men ger långt ifrån en heltäckande bild av den specialistkompetens som finns i Sverige när det gäller viltvård eller de olika distinktioner som det är viktigt att göra när det gäller den moderna viltvårdens innehåll. I begreppet viltvård ingår idag så mycket mer än att bara vårda de jaktbara stammarna genom huvudsakligen beskattning. Vi vill här lyfta fram några klargöranden ur Petterssons betänkande (SOU 1997:91). Pettersson menar att det råder oenighet om vilka åtgärder som är nödvändiga för att bevara våra viltarter och gör en distinktion mellan viltvård och jaktvård. Enligt Pettersson omfattar viltvård alla åtgärder som syftar till att bevara våra viltstammar i naturliga bestånd // och att i möjligaste mån,., sörja för att dessa inte utvecklas negativt pga mänskliga aktiviteter. Jaktvård däremot omfattar alla sådana åtgärder som syftar till att hålla bestånden av jaktbart vilt på högsta möjliga lämpliga nivå och huvudsyftet med jaktvården är att skapa fler jakttillfällen och en högre köttavkastning. Distinktionen är tämligen tydlig den förra syftar primärt till bevarande, medan den senare syftar till nyttjande/beskattning. Naturvårdsorganisationer som t.ex Svenska Naturskyddsföreningen (SNF), Världsnaturfonden (WWF, Svenska Rovdjursföreningen och Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) mfl har delvis likartad, men 4

5 i huvudsak en annorlunda kompetens och andra målsättningar än vad jägarorganisationerna har - vilka i högre grad är förenliga med, den av Pettersson definierade viltvården, än vad Jägareförbundets kompetens och målsättningar är. Riksdagen poängterade i riksdagsbeslutet 2000 att för ett effektivt arbete med ja kt och viltvård krävs det ett omfattande samarbete med myndigheter och organisationer och menade att SJF redan idag har ett sådant organiserat samarbete. Detta var en viktig grundbult för beslutet att ansvaret lades på en enda organisation. Här ser vi oss föranledda att poängtera att motsättningarna mellan naturvårdens och jaktens företrädare har växt sig allt starkare i takt med att de stora rovdjuren gjort sitt återinträde i naturvårdspolitiken. I ledaren i Svensk Jakt nr talar SJFs ordförande Wiktorin om fem prioriterade frågor för framtiden för Jägareförbundet, och det är värt att notera att direkt efter ett nytt älgjaktssystem väljer Wiktorin att ta upp en förändrad rovdjurspolitik. I begreppet viltvård i dagens Sverige ingår förvaltningen av de stora rovdjuren som en framträdande komponent, såväl pga deras egenskap som vilt som pga att de livnär sig av de klövviltarter SJF ges i uppdrag att övervaka, vårda och beskatta. Det är olämpligt att särskilja viltvården av klövviltstammarna från viltvården av rovviltstammarna eftersom övervakning, planering och förvaltning måste beakta samspelet mellan predatorer och deras bytesdjur pga de dynamiska interaktioner som per definition alltid äger rum dem emellan. Eftersom SJF uppbär 45 miljoner kr årligen inom ramen för AU och samtidigt har en helt annan rovdjurspolicy än vad riksdagen antagit finner vi det obegripligt att vare sig utredaren eller riksdagen ser en stor konflikt i detta. Petterson tryckte i sin utredning (SOU 1997:91) på att Det praktiska utförandet av jakten och viltvården skall självfallet följa de mål som statsmakterna uppställt för jakten och viltvården. Ingen kan med trovärdighet hävda att bidraget för det allmänna uppdraget, som finansierar betydande delar av SJFs organisatoriska uppbyggnad, inte används av samma organisatoriska uppbyggnad för att föra fram SJFs rovdjurspolicy. 3) SYNPUNKTER PÅ UTREDARENS FÖRSLAG Sammanfattade slutsats: Utredaren har utgått från SJFs verksamhet istället för samhällets behov av insatser inom viltvården och jakten i sina förslag till precisering av AU. Förslagen är i stora delar oacceptabla av skäl som anförs nedan och som i hög grad faller tillbaks på rena demokratiskäl och behov av mångfald i viltvården. Flera av förslagen sätter de demokratiska spelreglerna ur spel på ett helt oacceptabelt sätt. I de fall SJF ska anvisas uppgifter inom ramen för AU bör dessa huvudsakligen begränsas till sådant som har med praktisk jaktutövning och praktisk viltövervakning att göra, alternativt bör även andra organisationer anvisas likartade uppgifter. När det gäller Emmervalls förslag till preciseringar har SRF, till att börja med, invändningar mot utredarens tillvägagångssätt och utgångspunkter för förslagen om både AUs innehåll och anslagens storleksordning. I förslagen till innehåll i AU har utredaren utgått från den verksamhet SJF har redan idag, och anpassat sina förslag till samhällets behov av viltvårdsinsatser, efter detta. Detta är mest sannolikt en konsekvens av att uppdraget på förhand reserverats enbart för SJFs räkning, men ger inte en fullständig bild av vad samhället prioriterar för insatser inom den moderna viltvården som bör bekostas av Viltvårdsfonden och ingå i det allmänna uppdraget. Vad SRF förstår är samtliga förslag baserade på sådan verksamhet som SJF redan bedriver idag och vi efterlyser nytänkande och nya förslag, fristående från SJFs nuvarande verksamhet. En mycket bredare ansats krävs som utgångspunkt för att definiera innehållet i AU där ett helhetsgrepp på viltvården som sådan bör tas med avseende på vad samhället har för mål inom viltvården som sådan och inte bara den typ av viltvård som har anknytning till det tidigare begreppet jaktvård och SJFs verksamhet. 5

6 Emmervall har vidare utgått från SJFs egen rekommendation att 49 miljoner kr är en lämplig summa för att utföra uppdraget och anpassat denna till regeringens senaste, opreciserade anslag till SJF på 45 miljoner kr. Anslagsberäkningen har således utgått från SJFs behov av personal och lokaler och inte från samhällets behov att få uppdrag utförda. Ett mer acceptabelt tillvägagångssätt vore att utgå från de mål samhället vill uppnå med det allmänna uppdraget när det gäller jakt respektive viltvård samt åtskilja dessa bägge begrepp - och utifrån detta noggrant bedöma vilken typ och storlek av personella resurser som krävs för att uppnå de respektive målen. Först därefter kan den totala kostnaden för personella och andra resurser beräknas och således även de totala delbelopp för jakt respektive viltvård som bör finansieras inom ramen för AU. 3a) Sakkunnig inom jakt och viltvård (kapitel 3) SJF föreslås inom ramen för AU - vara en resurs för myndigheter och allmänheten genom att i jaktoch viltfrågor avge expertutlåtanden och yttranden till myndigheter. Dessutom föreslås att SJF skall anmodas att ge remissvar till myndigheter till skillnad från andra som bereds tillfälle. Detta ger SJF en unik särställning när det gäller den demokratiska möjligheten att komma med synpunkter på myndighetsfrågor som berör inte bara jakt utan även viltvård. Skall SJF avlönas för att framföra egna synpunkter och driva medlemmarnas intressen, medan andra organisationer med andra uppfattningar än SJF i frågorna skall finansiera sin personal och sin kompetensutveckling på egen hand? Detta förslag ger SJF en myndighetsliknande tyngd och sätter de demokratiska spelreglerna ur spel på ett helt oacceptabelt sätt. Emmervall menar att SJF inom ramen för AU - skall tillhandahålla såväl allmänheten som myndigheter neutral (vår kursivering) information faktauppgifter, sakkunnigutlåtanden och råd i viltvårds- och jaktfrågor. Konkreta faktauppgifter kan presenteras på väldigt olika sätt och resultera i mycket olika, direkta eller indirekta, slutsatser beroende på vem avsändaren är och vad denna har för intresseinriktning, målsättningar och intentioner. Att information från en intresseorganisation, med en uttalad hållning i en fråga och som driver ett medlemsintresse i form av jakt skulle vara neutral är fullständigt orealistiskt. På samma sätt som naturvården driver sina intressen och tolkar fakta utifrån dessa gör SJF det. Ingen av dessa avsändare tillhandahåller neutral information och de måste därför av staten behandlas likvärdigt när det gäller att anförtros statliga uppdrag som berör landets viltvård. Utredaren bedömer det som viktigt att det finns ett väl fungerande samarbete mellan Naturvårdsverket (NV) och SJF och tycks omedveten om SJFs roll som mycket stark påtryckningsgrupp gentemot såväl NV som regering och riksdag i många viltfrågor där förbundet har avvikande uppfattning mot politiker och förvaltande myndighet. Ulla Pettersson däremot har i sin utredning (SOU 1997:91) uppmärksammat att SJF främst är en intresseorganisation för jakt och skriver Av naturliga skäl har en jägarorganisation störst intresse av att tillvarata jägarnas och sina egna medlemmars intressen. En förening kan därvid få svårigheter att tillvarata såväl medlemmarnas intressen som det allmännas intresse. Ett främjande av jaktintresset får självfallet inte leda till att andra viktiga intressen blir lidande. Slutsats: Förslaget att SJF skall vara en resurs för myndigheter och allmänhet genom att i jaktoch viltfrågor avge expertutlåtanden och yttranden till myndigheter ger SJF en myndighetsliknande tyngd och sätter de demokratiska spelreglerna ur spel på ett helt oacceptabelt sätt. 3b) Den praktiska jakten och viltvården (kapitel 4) Även när det gäller förslaget om SJFs tunga roll i den praktiska viltvården ser SRF betydande problem med förbundets dubbla roller som dels en intresseorganisation och dels som unik mottagare/ uppdragstagare av statsmaktens uppdrag inom viltvården. Emmervall menar att förbundet inom ramen för AU skall erbjuda kontinuerlig utbildning för främst markägare, jakträttshavare och jägare i viltvård och jakt. Detta innebär att en unik aktör i Sverige får stora resurser till att lära ut sin syn på viltvård, vilket av Emmervall exemplifieras med t.ex. mänskliga aktiviteter som påverkar viltet, åtgärder för att bevara viltarter eller ge arter en acceptabel utveckling. I dessa frågor har naturvården 6

7 och jägarorganisationerna inte sällan mycket olikartade uppfattningar om vad som är lämpligt. När det gäller jakt med lös hund t.ex. anser jägarna detta vara en gammal kulturyttring, nästan i klass med en obestridlig rättighet, medan naturvården ser jaktformen som problematisk ur många synvinklar pga de störningar detta innebär för viltet i en rad olika situationer. Ett framsynt förslag vore att SJF - inom ramen för AU åläggs uppgifter som handlar om metodutveckling för att i möjligaste mån rovdjursanpassa jakten till exempel. Eftersom jakten utvecklats under en period då det i princip inte funnits några rovdjur i Sverige kan jaktens utövning ibland komma i konflikt med rovdjuren och deras naturliga beteenden. Ett exempel vore tex att arbeta för att utveckla metoder som syftar till att jakthundar inte aktivt söker upp och stör rovdjur som tex varg och björn, vilket i sällsynta fall kan få olyckliga konsekvenser. En annan aspekt av förslaget är att SJF får betydande resurser till att utbilda sina egna medlemmar och funktionärer i just de frågor viltvård och jakt som det allmänna uppdraget handlar om. SRF frågar sig hur andra organisationer ska kunna bygga upp motsvarande specialistkompetens för att kunna ta del av delar av det allmänna uppdraget samt matcha förbundet i diskussionen om viltvård och jaktfrågor i samhällsdebatten om det är SJF som tilldelas hela uppdraget och samtidigt tilldelas alla medel för att kunna genomföra det? SRF instämmer i Emmervalls påstående att jakt skall bedrivas med hög etik och med viltets bästa för ögonen. Trots detta förekommer en hel del avarter inom ramen för det jaktliga utövandet. Så är exempelvis den illegala jakten på rovdjur anmärkningsvärt hög i Sverige, varför vi ser det som särskilt angeläget att SJF, som Sveriges största jaktorganisation inom ramen för AU åläggs att sprida regelbunden information och utbildning samt utveckla metoder för att mer aktivt komma till rätta med illegal jakt och andra former av oetiska beteenden under jaktens utövande, inom och utom legal jakttid. Uppdraget om illegal jakt skulle kunna specificeras närmare med tanke på mätbarhet och redovisas och utvärderas i form av utförda åtgärder. Detta ser SRF som en högt prioriterad uppgift som SJF med fördel skulle kunna åläggas inom ramen för AU. Slutsats: SRF ser betydande problem med förslaget om SJFs tunga roll i den praktiska viltvården, då det innebär att en unik aktör i Sverige får stora resurser till att lära ut sin syn på viltvård, samtidigt som får de medel till att bygga upp specialistkompetens för att kunna genomföra uppdraget. SRF menar att två framsynta förslag vore att SJF - inom ramen för AU åläggs uppgifter om metodutveckling för att i möjligaste mån rovdjursanpassa jakten, samt för att aktivt motverka illegal jakt, något som vi ser som högt prioriterade uppgifter inom ramen för AU. 3c) Viltövervakning Emmervall föreslår att det även i fortsättningen skall ingå i förbundets allmänna uppdrag att dokumentera och sammanställa utvecklingen hos de jaktbara arterna. Hon menar att en bra viltövervakning är en god grund för att följa viltstammarnas utveckling för att i god tid upptäcka förändringar i viltstammen så att avskjutningen kan läggas på rätt nivå. SRF instämmer i det senare och menar att det närmast är en förutsättning för att kunna bedriva ansvarsfull jakt. Utredaren menar också att det ligger ett stort värde i att samhället kan ställa krav på att SJF skall utföra inventering och dokumentation av det jaktbara viltet. SRF ser det som positivt att krav fortsättningsvis kan ställas på avskjutningsstatistiken, men vill framhålla att Naturvårdsverket bör specificera de krav som samhället ställer på viltövervakningen för att få en godtagbar standard på denna, samt göra stickprovskontroller av att kraven uppfylls tillfredställande. T.ex hur ska övervakningen av tillgången på vilt och förändringar av viltet utvärderas? På vilket sätt skall jakten anpassas efter viltet? Hur har sådant hittills fungerat? Finns statistik/historia? Eftersom avskjutningsstatistiken utgör mycket viktiga basdata för viltövervakningen måste underlaget hålla hög kvalitet, vilket innebär att SJFs rutiner som de fungerar idag måste förbättras avsevärt eftersom jaktvårdskretsarnas täckningsgrad för avskjutningsstatistiken (ett mått på hur många jaktlag i 7

8 en krets som rapporterat in avskjutningen) i dagsläget bara är ca 30%. Rapporteringen är frivillig och även om bara en jägare i jaktlaget rapporterar in sin avskjutning, så bedöms det laget vara rapporterat. Vissa jaktlag kräver förvisso att varje jägare skall rapportera, men hur många detta är av rapporterad täckningsgrad är okänt. Om avskjutningsstatistik skall användas som bas för viltövervakningen så måste också, förutom obligatorisk rapportering, förbrukade mantimmar eller jaktdagar uppges för att kunna göra en rimlig bedömning av relationen mellan avskjutning och tillgång på vilt. De brister vi påtalar gör det vanskligt att använda SJFs avskjutningsstatistik med den kvalitet den håller idag som underlag för viltövervakningen enligt Emmervalls förslag. Som ex. kan nämnas att det är mycket bristande överensstämmelse mellan forskarnas resultat och SJFs "viltövervakning" när det gäller tjäder. Avskjutningen de senaste 2-3 årtiondena har, enligt SJFs statistik, legat och pendlat mellan tjädrar per år, under samma tidsperiod som forskningen rapporterat om en dramatisk nedgång i tjäderbeståndet. Liksom Emmervall, menar SRF att vikten av kvalitet och säkerhet i viltövervakningen är av avgörande betydelse för att kunna göra en bedömning av viltstammarnas utveckling, vilket kräver betydligt uppstramade rutiner i dagens övervakningsarbete om det skall ingå i det allmänna uppdraget och finansieras av Viltvårdsfonden. SRFs uppfattning är att NV bör ange vilka metoder som är acceptabla för uppföljningar av de jaktbara arternas utveckling (eller i vart fall de arter som visar vikande trend) och att dessa metoder ska bygga på säkerställda, vedertagna metoder av typen finska triangelinventeringar eller liknande. Detta inte minst för att viltövervakningen också är en del av Naturvårdsverkets miljöövervakning. Slutsats: En viltövervakning enligt de förbättrade metoder SRF förespråkar ovan skulle kunna ingå i det allmänna uppdraget, men i form av öronmärkta pengar som betalas ut först när uppdraget är utfört, vilket ger incitament för ett gediget genomförande. 3d) Älgförvaltning Målet för SJFs föreslagna samordning och stöd till älgförvaltningsarbetet föreslås vara att SJF genom att samordna och stödja älgförvaltningsarbetet strategiskt och operativt på lokal nivå skall medverka till att nå målet med en väl sammansatt älgstam i balans med betestillgången. Här vill SRF tillägga att i målet bör även ingå och i balans med rovdjursförekomsten. Förbundets uppgift föreslås vara att sammankalla berörda parter till lokalt samråd och ta ansvar för att det hålls ett sammanträde med syfte att upprätta en översiktlig älgvårdsplan för distriktet i enlighet med av samhället uppställda mål. Enligt överenskommelsen om de lokala samråden bidrar jägarna med avskjutningsstatistik samt bedömningar om älgstammens storlek och sammansättning och SRF vill även under denna punkt poängtera vikten av uppstramade rutiner och förbättrad kvalitet beträffande avskjutningsstatistiken. När det gäller älgförvaltningen och de lokala samråd som hålls bör även hänsyn tas till förekomst av eventuella rovdjur - särskilt varg som till stor del livnär sig på älg, men även björn i upprättandet av älgvårdsplaner för ett distrikt. I enlighet med den föreslagna uppgiften om inventering av stora rovdjur bör det ställas krav på SJF att förbundet tar ansvar för att även rovdjursförekomsten och rovdjurens beräknade uttag av bytesdjur utgör underlag vid de lokala samråden och upprättandet av älgvårdsplaner. Slutsats: SRF finner det lämpligt att SJF samordnar älgförvaltningen, men menar att det bör det ställas krav på SJF att ta ansvar för att även rovdjursförekomsten och rovdjurens beräknade uttag av bytesdjur utgör underlag vid de lokala samråden och upprättandet av älgvårdsplaner. Målet bör vara en väl sammansatt älgstam i balans med betestillgången, och i balans med rovdjursförekomsten. 8

9 3e) Rovdjursförvaltning (kap 7) Utredaren föreslår att "SJFs arbete med inventeringar av de stora rovdjuren skall utgöra en del av det allmänna uppdraget" Förslaget innefattar också skrivningen tillhandahålla fakta om rovdjursförekomsten. I sammanhanget är det inte oväsentligt att påpeka att SRF står för minst 50% av all vargspårning som ligger till grund för forskarnas utvärdering om stammens utveckling på samma sätt som Ornitologerna står för en omfattande kungsörns- och havsörnsinventering. Med hänvisning till vad vi anfört tidigare ser vi det närmast som självklart att även andra organisationer som utför viktigt inventeringsarbete stöds av medel från staten ur Viltvårdsfonden för sina insatser på samma sätt som SJF. Vi vill också erinra om att tillhandahålla fakta om rovdjursförekomsten inte handlar om en absolut kvantifiering utan i hög grad handlar om att kvalitetssäkra observationer och tolka resultat. Även här kan naturvården och jägare ha olika ambitioner när man inventerar rovdjur utifrån respektive egenintresse. Medan jägarkåren har en tendens att överskatta rovdjursstammarna och underskatta klövviltet, tenderar naturvårdens företrädare att tillämpa försiktighetsprincipen i större utsträckning. SJFs förslag till lodjursjakt för anger tydligt tendensen att vilja räkna upp lostammen så högt som möjligt i syfte att tillgodose jägarkårens krav på lodjursjakt. Under förutsättning att alla insatser värderas och uppmuntras lika av samhället anser SRF att rovdjursinventeringar kan ingå i det allmänna uppdraget, men på samma sätt som under punkt 3c) ovan menar vi att de skall finansieras i form av öronmärkta pengar som betalas ut först när uppdraget är utfört, vilket även här ger incitament för ett gediget genomförande. Vi saknar dock krav på yttäckande inventeringar, vilket är rimligt inom ramen för det allmänna uppdraget. De s.k. rovdjursobservationerna som jägarna rapporterar in är slumpartade, saknar kontinuitet och är ur kvalitetssäkringssynpunkt en undermålig metod när det gäller inventeringar av stora rovdjur. Utredaren föreslår också att SJF, inom ramen för det allmänna uppdraget, skall tilldelas medel ur Viltvårdsfonden för att ingå i rovdjursarbetsgrupper och liknande. SRF finner det fullständigt uteslutet att en part i dessa rådgivande organ en part som dessutom oftast har helt andra utgångspunkter än både naturvården och samhället på rovdjursfrågorna skall ges en särstatus i form av ett arvoderat uppdrag av staten för att ingå i dessa grupper. Förutom att det möjliggör kraftfullare, mer kontinuerlig och avlönad representation från jägarnas sida kommer det ytterligare att stärka jägarrepresentanternas uppfattning att de har större kunskap, rättigheter och befogenheter att få sina krav och önskemål tillgodosedda i dessa sammanhang än vad andra mindre bemedlade organisationer har. I likhet med argumenteringen ovan är inget annat rimligt än att även andra organisationer som av nödvändighet ingår i de regionala rovdjursgrupperna också skall ha ersättning från Viltvårdsfonden i motsvarande grad. Detta ser vi som en absolut demokratisk nödvändighet. I avsnittet uttrycker utredaren en förhoppning att SJF skall kunna avlasta NV med informationsfrågor när det gäller de stora rovdjuren. SRFs delar Naturvårdsverkets uppfattning om att det inte är lämpligt att SJF skall tillhandahålla rovdjursinformation inom ramen för AU. Vår uppfattning är att Viltskadecenter (VSC) och etablerade rovdjurscentra är de bäst lämpade aktörerna för att mottaga bidrag från Viltvårdsfonden för att hantera och kvalitetssäkra den faktamässiga rovdjursinformation som staten önskar skall distribueras av olika aktörer i samhället. Vi återkommer till frågan om rovdjursinformation under punkten Vilt och Vetande. Slutsats: SRF ser det som en absolut förutsättning för förslagets giltighet att samtliga aktörer som, på samma sätt som SJF bidrar till rovdjursinventeringar och deltar i rovdjursgrupper, ges samma uppdrag och ekonomiska möjligheter som SJF. Inventeringarna ska finansieras i form av öronmärkta pengar som betalas ut först när uppdraget är utfört, vilket även här ger incitament för ett gediget genomförande 9

10 3f) Förvaltning av jaktbara viltarter (kap 8) Utredaren föreslår att SJF bör vara myndigheter, markägare, jakträttshavare och jägare behjälpliga i frågor som rör vad som kan anses vara lämpliga viltbestånd. Emmervall specificerar i början av förslaget att hon med viltbestånd avser jaktbara viltstammar och vi utgår från att det inte innefattar fredade arter som de stora rovdjuren. Dock vill SRF peka på det faktum att SJF kan ha särintressen även när det gäller andra arter, där delade meningar kan råda om vad som är lämpliga bestånd beroende på intresseinriktning. När det gäller rådjurs och älgbestånden t.ex har SJF ett intresse av att maximera dessa stammar av jaktbart vilt och hålla nere bestånden av andra arter, som tex predatorer. Detta belyser problematiken med att uppdraget ensidigt tilldelas en enda intresseorganisation. 3g) Vilt och vetande Information inom ramen för det allmänna uppdraget skall vara saklig och objektiv, och tillgänglig för alla, enligt Emmervall, som till SRFs stora förvåning hänvisar till att SJF själva anser att förbundets tjänst Vilt och Vetande är uppbyggt på det sättet! Emmervall nöjer sig med SJFs egen bedömning i frågan och har inte tillfrågat något motstående intresse om eventuella synpunkter på objektivitet och saklighet. SJFs egen bedömning av just objektivitet och saklighet är en partsinlaga som kan ha föga tyngd som referens i sammanhanget. Andra intressenter i viltvården som har andra intresseinriktningar och prioriteringar än förbundet delar nog inte denna bedömning. Ett exempel är att SRF inte instämmer i att den information som finns under rubriken varg på Vilt och Vetande är saklig och objektiv i alla väsentliga delar. Det saknas väsentliga delar om vargens hotstatus och genetiska belägenhet och avsnittet ger ett helt annat intryck än om SRFs skulle beskrivit vargens situation i dagsläget och gjort anspråk på att den skulle var uppdaterad. Och även om SJF inte har som specifikt uppdrag inom ramen för AU att informera om rovdjur hur skiljer man ut just denna information från tjänsten Vilt och Vetande, som föreslås ingå i AU och tilldelas 3 miljoner kr? Hur vet man överhuvudtaget vad som är information inom ramen för det allmänna uppdraget och vad som är annan typ av information (sådan om rovdjur till exempel) eller rentav sådant som i viss mån kan betraktas som partsinlagor från SJF när det gäller Vilt och Vetande? Utredaren hävdar att samhället kan ställa krav på att informationen skall vara objektiv och saklig men hur kontrolleras detta och vilken instans är skickad och har resurser att göra denna bedömning? Enligt vår erfarenhet gör en intresseorganisation med så uttalade särintressen och ståndpunkter som SJF ofta tolkningar och presenterar fakta på ett sådant sätt att det stämmer in med den egna uppfattningen på ett sätt som inte går att jämställa med de krav som råder för vetenskaplig objektivitet. Ulla Pettersson för fram i jaktutredningen (SOU 1997:91) att: Den dubbla roll jägarorganisationerna har på informations- och upplysningsområdet är av sådan karaktär att konflikt kan uppstå mellan organisationens intressen och det allmännas intresse. Här framkommer svårigheterna med att tillvarata såväl medlemmarnas intressen som det allmännas intresse av opartisk saklig information. // Utredningen ser ett behov av en starkare opartisk aktör när det gäller informations- och upplysningsarbetet vad gäller främst den praktiska viltvården. Eftersom regeringen angivit som skäl för sitt bidrag för 2004 att huvuddelen används för personaloch lokalkostnader (sid 6), finner SRF det svårt att se att bidraget inte samtidigt är en förutsättning för upprätthålla även andra Vilt och Vetande mycket närliggande tjänster som inte skall ingå i AU. Dvs egna tjänster, för vars utformande SJF åtnjuter sin frihet att utforma budskapet som de vill i egenskap av att vara en intresseorganisation och opinionsbildare. Detta vore inte fullt så anmärkningsvärt om även andra intresseorganisationer med annan uppfattning om tex. uttolkningar av fakta och vilka åtgärder som är nödvändiga för att bevara viltarter av olika slag fick motsvarande uppdrag och medel. 10

11 Slutsats: SRF menar att det svårligen går att åtskilja information inom ramen för AU och annan information på Vilt och Vetande. Eftersom SJF är ett partsintresse och förbundets information inte uppfyller kraven för vetenskaplig objektivitet, anser vi inte att detta är ett lämpligt uppdrag för SJF inom ramen för AU. 3h) Skyddsjakt (kap10) Emmervall föreslår att SJF inom ramen för AU skall biträda myndigheter mfl med kompetens och rådgivning i det praktiska genomförandet vid skyddsjakt och andra skadeförebyggande åtgärder. ME anför att SJF har bred kunskap om det jaktbara viltet och åberopar det faktum att redan idag yttrar sig SJF regelmässigt över ansökningar om skyddsjakt. SJF ansöker också om, eller föreslår, själva skyddsjakt på fredare arter, som lo, varg och björn - och har regelmässigt avvikande uppfattning när det gäller lämplighet och beståndens tålighet för sådan jakt än vad tex naturvårdsorganisationerna har. Dessa organisationer, som besitter annan kompetens och har en annan intresseinriktning för bevarande av olika arter yttrar sig också regelmässigt över ansökningar om skyddsjakt. Förslaget förefaller vid en första anblick gälla enbart praktisk hantering av själva jaktens utförande, medan det under rubriken mätbarhet anges att angivna yttranden skall redovisas, vilket för tanken till att SJF inom ramen för AU (i likhet med förslaget under punkt 3a) anmodas att yttra sig över skyddsjaktsärenden rent generellt, och inte enbart bistå med råd vid den praktiska hanteringen. Yttrande som skall mätas skall i så fall endast gälla yttranden som avser det praktiska genomförandet av ett skyddsjaktsärende, och inget annat. Emmervall hävdar att SJF ger råd om hur skador kan förebyggas och kan hjälpa till med att hitta andra metoder än jakt med vapen för att komma till rätta med aktuellt problem, men har missat att definiera detta som viktiga uppgifter för SJF inom ramen för AU. Eftersom stora delar av den viltvård staten ålägger SJF inte specifikt handlar om jakt, vore det av stort värde om förbundets resurser inom ramen för AU- kunde tas i anspråk för det krävande arbetet med skadeförebyggande åtgärder som behövs för att dämpa konflikter mellan fredade arter och mänskliga intressen. Utöver det som förbundet redan gör idag enligt Emmervall, skulle det vara mycket värdefullt om jägarkåren kan vara tamdjursägare behjälpliga vid uppsättning av rovdjurssäkra elstängsel. Eftersom SJF samarbetar med LRF och ofta åberopar tamdjurägares problem vid skyddsjaktsansökningar på rovdjur är detta en fråga som, liksom skyddsjakt på rovdjur, uppenbarligen ligger i förbundets intresse. Slutsats: Enligt SRFs mening ska SJF endast uppdragas uppgifter inom ramen för AU som har med det praktiska genomförandet av skyddsjakt att göra. Vi menar också att det vore av värde för samhället om skadeförebyggande åtgärder preciserades så att SJF ska vara tamdjursägare behjälpliga vid uppsättning av rovdjurssäkra elstängsel. 3i) Vilt och trafik (kap 11) Utredaren anger i AU att SJF kan (vår kursivering) vara polis och övriga myndigheter behjälpliga.. och genom att tillhandahålla kompetenta eftersöksekipage bidra till att minska lidandet för trafikskadat vilt. SRF anser att detta är ett utmärkt förslag till uppgift för SJF, men menar att det är angeläget att samhället kan ställa krav på SJF även för detta uppdrag och föreslår en stärkt skrivning att SJF inom ramen för AU ska tillhandahålla eftersöksekipage och bedriva eftersök av trafikskadat vilt. Emmervall föreslår också att SJF inom ramen för AU skall delta arbetet med att sprida kunskap till allmänheten om hur man agerar för att minska risken för viltolyckor. En sådan en tänkbar åtgärd vore att verka för en ökad vargstam och en mindre älgstam, något som SRF dock svårligen ser att det skulle ligga i förbundets intresse att propagera för. Detta belyser ånyo problematiken med att uppdraget ensidigt tilldelas en enda intresseorganisation. 11

12 Slutsats: SRF anser att eftersöks av trafikskadat vilt är en utmärkt uppgift för SJF, men föreslår en stärkt skrivning att SJF inom ramen för AU ska tillhandahålla eftersöksekipage och bedriva eftersök av trafikskadat vilt. 3j) Yrkesmässig jägarutbildning (kap 12) Skall det allmänna uppdraget verkligen bekosta yrkesmässig jägarutbildning? Det går inte att bortse från att flertalet utbildade jägare sannolikt kommer att anställas inom SJFs egen organisation som anställda eller konsulenter. På så vis bekostar Viltvårdsfonden både jägarnas yrkesmässiga utbildning och i ett senare skede möjligen även delar av deras yrkesutövning i den mån de utför uppdrag inom ramen för AU. Utredaren uppger helt riktigt att kommuner och länsstyrelser fattat viktiga beslut om viltvårds- och jaktfrågor och bör ha hög kompetens i dessa frågor, och menar att det är angeläget att SJF tillhandahåller sådan utbildning inom ramen för AU. Men eftersom beslut som rör jakt och viltvård inte alltid är helt okontroversiella förefaller det oss högst kontroversiellt att SJF skall utbilda och förmedla sin syn till dessa beslutsfattare inom ett område som berör långt fler människor än jägarkåren. Återigen ett partsintresse och SRF ser det som mer angeläget att samhället kan engagera fler biologer på dessa myndigheter. I den mån SJF ska bedriva utbildning i jakt och viltvård inom ramen för AU bör denna granskas och utvärderas så att den verkligen är objektiv med hänsyn till förbundets intressefrågor, samt att den innehåller relevanta miljö-, naturvårds- och bevarandeinslag i godtagbar omfattning. För de senare inslagen bör företrädesvis ansvar ges till inhyrda biologer utanför den jaktliga sfären. Slutsats: Om det inte går att säkra att dessa utbildningar inte enbart speglar SJFs syn på landets jakt och viltvård utan även till minst 50% avspeglar samhällets och naturvårdens syn - är vi mycket tveksamma till att denna uppgift kan ingå inom ramen för AU utan att den inverkar negativt på viltvården i Sverige. Leksand den 10 december 2004 SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN Björn Ljunggren Ordförande Ann Dahlerus Vice ordförande 12