Viltförvaltning - precisering av jägareförbundets allmänna uppdrag

Transkript

1 Jordbruksdepartementet Stockholm Stockholm Viltförvaltning - precisering av jägareförbundets allmänna uppdrag Sammanfattning Svenska Rovdjursföreningen (SRF) vill uttrycka sin tillfredsställelse över att ett arbete nu igångsatts för att precisera det allmänna uppdraget. Vi finner att utredaren har gjort ett i långa stycken berömvärt arbete, men har invändningar i vissa betydelsefulla avseenden. Vår huvudinvändning är att utredaren fortfarande fokuserar nästan uteslutande på det jaktbara viltet och vi menar att viltvården så som den definieras i Jaktlagens 4 är underordnad det övergripande målet i Miljöbalken om att bevara biologisk mångfald. Av detta följer att ett väsentligt syfte med viltvården även är att bevara hotade och sårbara arter. Vår övergripande synpunkt på utredningens förslag är att Svenska Jägareförbundet (SJF) sannolikt har den högsta kompetensen och bästa organisatoriska strukturen för att utföra ett allmänt uppdrag när det gäller rent jaktliga frågor, men också beträffande viltvård avseende jaktbara arter. SRF föreslår därför att Jägareförbundet även fortsättningsvis anförtros väsentliga delar av det allmänna uppdraget som handlar om jakt och jaktbart vilt. Men vi föreslår också att även andra organisationer med specialkunskaper, såsom Sveriges Ornitologiska Förening (SOF), Svenska Naturskyddsföreningen (SNF), Världsnaturfonden (WWF) och Svenska Rovdjursföreningen, ges delaktighet och på samma grunder som Jägareförbundet anförtros ansvar för relevanta delar av det allmänna uppdraget. Den nuvarande ordningen med en intresseorganisation som mottagare av stora ekonomiska bidrag från staten har lett till en snedvridning av viltvårdsdebatten på flera områden kanske främst på rovdjursområdet där andra organisationer, med en annan uppfattning inte haft samma möjligheter att nå ut. Att Jägareförbundet dessutom, som intresseorganisation, har andra mål i vissa angelägna frågor än de som uppdragsgivaren ska företräda, enligt utredaren och den generella förutsättningen för det allmänna uppdraget, ser vi som anmärkningsvärt och oförenligt med ett sådant uppdrag. I linje med att Viltvårdsfonden, både i lagens och enligt SRFs mening, ska omfatta även annat än jaktbart vilt, bör en förändrad finansiering av fonden övervägas. SRF stödjer tanken med en viltvårdskonsulent vid varje länsstyrelse. Av skäl som har med risk för partiskhet att göra får det dock inte vara en person som är knuten till en tjänst på någon intresseorganisation. SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN tel/fax: Box 144 e-post: rovdjursforeningen.s@telia.com S LEKSAND postgiro: org.nr

2 Inledning Trots att utredaren på ett flertal ställen i utredningen påpekar att viltvården idag handlar om mycket mer än det jaktbara viltet, präglas hela utredningen såväl som samtliga förslag och exemplifieringar av en betoning på nästan uteslutande det jaktbara viltet. Älg, hjortdjur och klövvilt nämns och exemplifieras vid åtskilliga tillfällen, även om några andra arter, inklusive rovdjursstammarna nämns i förbigående vid några tillfällen. I kapitel 3 (sid 21), kapitel 5 (sid 36-38) och i kapitel 8 (sid 43) talas om andra intressen av viltet än jägarens, och utredaren anger tex att viltet "omfattas idag av många olika gruppers intressen ur skilda aspekter... viltet blivit av intresse för allt större icke-jagande grupper som söker naturupplevelser i första hand. Utredaren drar av detta slutsatsen att viltets värde är m.a.o. av stort allmänt intresse. Ändå ifrågasätts inte slutsatserna i regeringens prop 1999/2000:73, i vilken anges att - trots ett visst fog för den dåvarande utredningens slutsatser att det allmänna uppdraget inte bör läggas på en intresseorganisation så finner regeringen att övervägande skäl talar för att SJF även i fortsättningen skall ges huvudansvaret för att leda delar av viltvården och jakten. Inte heller återspeglas den bredare innebörden av viltvård och viltvårdens ändrade inriktning sedan 1938, eller de olika intressegruppernas olikartade engagemang i viltet, på något sätt i de förslag som ges. Utgångspunkter om viltförvaltning (kapitel 4) I kapitel 4 (Viltförvaltning) anges definitioner på såväl vilt som viltvård, samt styrande mål och medel för viltförvaltningen så som definierat bl.a. i Jaktlagen och Miljöbalken. Under punkt 4.4 nämns en av Miljöbalkens viktigaste grundprinciper, att bevarande skall integreras med varaktigt, hållbart nyttjande. Att miljöbalkens kravregler dock inte omnämnts i en utredning som innefattar viltvård, är en brist, inte minst med tanke på att miljöbalken är en omfattande och stor lagreform. Jaktlagen (JL) tillhör balkens följdlagstiftning. Av detta följer att jakten inte får strida mot balkens överordnade mål. Bland dessa skall särskilt nämnas portalparagrafen i 1 kap. 1 som säger att "Miljöbalken skall tillämpas så att den biologiska mångfalden bevaras". Det räcker inte att vid jakt följa fridlysningsbestämmelserna i JL. Vid jakt måste alltid hänsynsreglerna i MB 2 kap. följas. Det står ingenstans att läsa att jaktlagen kopplar ur miljöbalken. I förarbetena till balken talas det om att en ekologisk grundsyn skall prägla tillämpningen av balken. Miljöbalkens mål rörande artmångfald och ekologi är överordnat jaktlagens mål om bevarandet av viltstammarna, trots att den sistnämna lagen också anger ett bevarandemål. Slutsats: Viltvård såsom definierat i Jaktlagstiftningens 4 är underordnat det övergripande målet i Miljöbalken om att bevara biologisk mångfald. Av detta följer att ett väsentligt syfte med viltvården även är att bevara hotade och sårbara arter. Utredaren hänvisar vidare till Naturvårdsverkets PM ( , Dnr Nf), i vilket syften och riktlinjer för viltförvaltningen klargjorts. I denna PM anges att naturvårdsarbetet blivit alltmer komplext och att konflikter uppstår allt oftare mellan bla olika nyttjandeintressen vilket leder till ökade krav på tydlighet när det gäller mål och syften för naturvården, samt på lokal förankring av beslut. Dessa krav är särskilt stora för viltförvaltning, uppger Naturvårdsverket. Syftet med viltförvaltningen är enligt PM:n att, med hänsyn till allmänna och enskilda intressen, bevara och nyttja de viltarter som genom naturlig utbredning finns i vårt land så att de består långsiktigt i livskraftiga bestånd. Som en grundläggande riktlinje anges (PM sid 3), med hänvisning till den lagstadgade principen om bevarande av biologisk mångfald, att nyttjandet skall ske på de villkor som följer av kravet på att livskraftiga viltbestånd långsiktigt skall bevaras och att försiktighetsprincipen är ytterligare en grundregel. 2

3 I PM:n sägs också att eftersom förvaltningen av samtliga vilda däggdjur och fåglar sker med stöd av bestämmelser i jaktlagstiftningen, sker även förvaltningen av fredade viltarter huvudsakligen med stöd av bestämmelser i jaktlagstiftningen. Enligt detta måste därför ofta även jaktlagstiftningen åberopas i bevarandet av hotade, sårbara eller missgynnade viltarter, vilket Naturvårdsverket påpekar (PM sid 5-6) felaktigt kan leda till uppfattningen att förvaltningen är ensidigt inriktad på jaktbart vilt. I kapitel 4 i utredningen konstaterar utredaren att, utöver lagstiftningen, är faktabaserad kunskap, information och utbildning, samt Naturvårdsverkets åtgärdsprogram och förvaltningsplaner de viktigaste medlen för förvaltning av viltet. Medan förvaltningsplanerna primärt syftar till begränsningar genom jakt pga viltskador avser åtgärdsprogrammen hotade eller sårbara arter och syftar till bevarande. Slutsatser: SRF instämmer med utredarens slutsats i kapitel 4 under rubriken att det allmänna uppdraget till SJF också kan betraktas som ett medel i viltförvaltningen och ett viktigt komplement till myndigheternas arbete, men med tillägget när det gäller jaktbart vilt. Ingen av de ovan nämnda principerna för viltförvaltningen (långsiktigt livskraftiga bestånd, bevarande av biologisk mångfald, försiktighetsprincipen) som anknyter till bevarande av sårbara och hotade arter är särskilt framträdande verktyg i SJFs verksamhet. Denna är av naturliga skäl mer inriktad på vård av det jaktbara viltet och på nyttjandeaspekten. Helt igenom utredningen hänvisar utredaren huvudsakligen till viltförvaltning som om det primärt vore en angelägenhet som berör enbart det jaktbara viltet. Exempel på andra arter av intresse för viltvården med starka bevarandeaspekter är utter, varg, lo, björn, järv, fjällräv, fladdermöss, rovfåglar, gråsäl, knubbsäl m.fl. Vi vill därför betona att det av det som återgivits ovan om viltvård förstås att bevarande är en viktig del av förvaltningen. Följaktligen faller det sig naturligt att även aktörer som primärt arbetar med bevarandefrågor och besitter stora kunskaper när det gäller fakta om hotade och sårbara arter, på samma sätt som SJF, kan utgöra viktiga komplement till myndigheternas arbete när det gäller viltvården! Viltets positiva värden (kapitel 5) I kapitel 5 om viltets positiva värden sägs att viltets del av den biologiska mångfalden utgör en ringa del när det gäller antal arter, men att viltets del för människans naturupplevelser är stor. Vidare är så mycket som 1/3 av de vilda djuren upptagna på den svenska rödlistan över hotade eller sårbara arter. Viltet som jaktobjekt och viltet som en förutsättning för den växande naturturismen tas upp, liksom viltets naturvärde och estetiska värde för filmer, böcker och konstnärliga ambitioner. När det gäller att bekämpa skador av vilt är jakt en metod, men endast när det gäller jaktbara viltarter, och dessutom skall, sedan EU-inträdet, alla andra former av lösningar prövats innan jakttillstånd kan ges på arter som finns upptagna i EU-direktivens bilagor. Slutsats: En stor del av viltet finns med på rödlistan och kräver särskilda bevarandeinriktade åtgärder. Dessutom måste förebyggande åtgärder företrädesvis prövas för ett flertal arter innan jakt kan bli aktuellt vid eventuella skador av dessa arter. Därför är ett allmänt uppdrag som avser viltvårdande insatser för sådana arter bättre lämpat för aktörer som primärt arbetar med bevarandefrågor. Även möjligheter till lokala inkomster av viltet från annat än jakt, via turistnäringen bör återspeglas i sådana uppdrag som staten önskar få utförda. Förslag till förvaltningsstruktur (kapitel 9) När det gäller förslag till förvaltningsstruktur för viltförvaltning i kapitel 9 bygger utredarens förslag helt på en strävan efter ökat ansvar på regional och lokal nivå. SRF ser naturligtvis detta som en positiv ambition i enlighet med nödvändigheten av lokal förankring i viltvården, och ser inga problem med detta när det gäller jaktbart vilt. Dock ställer det sig mer problematiskt när det gäller hotade och kontroversiella arter. Med det ansvar man ålägger enkom SJF inom ramen för det allmänna uppdraget, följer att förbundet får medel till att utveckla betydande resurser som även kan användas när det gäller tex rovdjursfrågor. 3

4 Även när det gäller mindre kontroversiella arter, som är hotade eller sårbara, bör sådana aktörer som lämpar sig för att hantera dessa arter införlivas i de föreslagna strukturerna för viltförvaltning, vilka i utredarens förslag primärt verkar avse hjortdjur och jaktbart vilt. Regional viltförvaltning SRF stödjer utredarens förslag och ser der som angeläget att höja kompetensen i vilt vård inom Länsstyrelsen med en tjänst, som också kan tjäna som en sakkunnig resurs i Viltvårdsnämndens arbete. Den föreslagna tjänsten bör dock inte rekryteras från Jägareförbundet, då förbundet, som utredaren mycket riktigt påpekar vid ett antal tillfälle n (sid 51 & 63), representerar ett partsintresse inom viltvården. Det vore olyckligt om en tjänsteman på en sådan viktig post samtidigt företräder ett partsintresse, eftersom meningarna går starkt isär i många viltförvaltningsfrågor, kanske främst mellan företrädare för jägarorganisationerna och företrädare för naturvården. Slutsats: Tjänsten måste tillsättas med en person som saknar formella kopplingar till någon intresseorganisation, och som kan ses som en neutral resurs av alla parter. I vilken utsträckning Viltvårdsnämnderna bör få beslutande befogenheter beror på i vilken utsträckning de i nämnderna ingående parterna kan representeras någorlunda jämbördigt, och vilka uppgifter som framledes kommer att åläggas dessa nämnder. I slutet av utredningen (12.2 sid 86) föreslås en viss samordning av viltvårdsnämnden och de regionala rovdjursgrupperna, vilket vi ser som positivt, men det är oklart vari denna samordning skulle bestå? Utredaren föreslår att nämnderna bör ta fram regionala förvaltningsplaner för älg, och senare även andra viltarter, vilket vi återkommer till nedan. Slutsats: Vi anser dock inte att till Viltvårdsnämnderna bör delegeras beslut i sådana frågor där det finns en uttalad polarisering mellan olika intressen, som tex i rovdjursfrågorna. Den rådgivande rollen är nog så viktig i sådana sammanhang. Lokal viltförvaltning Utredaren hänvisar till konflikter mellan skogsnäringen och markägare när det gäller den lokala viltvården och betningsskador av vilt. Han glömmer dock att det med jämna mella nrum även uppstår starka konflikter angående rovdjurens (ffa lo och varg) bytestag av klövvilt inom lokalt begränsade områden. Det kan alltså finnas anledning att, i förekommande fall, även diskutera rovdjurens ekologiska roll på ett lokalt plan, inom ramen för de lokala samråden om hjortdjuren. På samma sätt som jakten har ju även rovdjuren ett viss decimerande inflytande över det hjortvilt som åstadkommer betningsskador, vilket bör vägas in i uppskattningen av lämpliga jaktuttag. Eftersom även rovdjur ingår i begreppet vilt, vilket enligt jaktlagen skall vårdas av markägare och jägare gemensamt, bör rimligen även rovdjuren omfattas av det skydd och stöd samt den anpassning av jakten efter tillgången på vilt, som enligt jaktlagen åvilar markägaren och jakträttsinnehavaren. Slutsats: Det är angeläget att även andra intressen än jägare och markägare deltar i de lokala samråden i de fall en eller flera frågor kan tänkas beröra flera viltarter än de hjortdjur samråden hittills primärt behandlat. Längre fram i kapitel (sid 69) anknyter utredaren igen till den lokala och regionala förvaltningsstrukturen. Där föreslås att den praktiska viltförvaltningen, som åvilar Naturvårdsverket på nationell nivå och länsstyrelserna på regional nivå, skall ligga på den lokala samrådsgruppen på lokal nivå. Gruppens uppgift blir, enligt utredaren, att den praktiska viltförvaltningen skall utmynna i målbeskrivningar och operativa förvaltningsplaner för de viktigaste viltarterna. Utredaren föreslår också att SJF skall ha en stor uppgift i processen med att ta fram regionala och lokala mål för viltförvaltningen.. Utredaren nämner inte särskilt de stora rovdjuren, men vissa Länsstyrelser har redan idag påbörjat ett arbete med att ta fram länsvisa förvaltningsplaner för de stora rovdjuren. Att förvaltningsplaner för olika viltslag som interagerar ekologiskt inom ett område samordnas ter sig naturligt. Vi ser därför förslaget om biologiskt betingade viltförvaltningsdistrikt (sid 53-54) på kommunal nivå, med anknytning till Viltvårdsnämnden, som ett nytänkande och bra förslag när det gäller att beakta en mer enhetlig ekologisk syn i viltförvaltningen. Slutsats: Dock tycker vi att just detta nytänkande, som ger utrymme för hänsyn till interaktioner mellan olika arter i ekosyste men huvudsakligen saknas i alla övriga förslag till förvaltningsstrukturer. Den ekologiska helheten bör återspeglas även i de länsvisa och lokala 4

5 förvaltningsstrukturerna. Det är i sammanhanget vidare inte rimligt att SJF skall ha ett så stort inflytande som utredaren antyder, när det gäller länsvisa förvaltningsplaner som gäller andra arter än det jaktbara viltet, eller sådant som på ett eller annat sätt påverkar tex hotade och sårbara arter i området. Här saknas återigen balans och förslag om att även naturvårdens och tex turistnäringens företrädare bör kunna beredas plats i dessa processer. Precisering av det allmänna uppdraget (kapitel 10) I Kapitel 10 anger utredaren dels verksamhet som staten önskar få utförd enligt det allmänna uppdraget och dels ger exempel på verksamheter som staten kan tänkas stödja via särskilda projektmedel ur Viltvårdsfonden. Vi konstaterar att utredaren, trots sin insikt om att SJFs dubbla roller kan skapa trovärdighetskonflikter (tex vad gäller objektiv och allsidig information), menar att de förslag han ger minimerar sådana trovärdighetsproblem. Rovdjursföreningen delar här inte utredarens uppfattning. I avsnitt (sid 51) tas det upp som ett problem att SJF representerar ett särintresse i form av sina medlemmar och dessutom ofta företräder en stark opinion från dessa medlemmar just i viltvårdsbetonande frågor. Inledningsvis i kapitel 10 sägs dessutom att en självklar utgångspunkt är att de verksamheter som föreslås ingå i SJFs uppdrag följer de mål och riktlinjer som statsmakterna och ansvariga myndigheter ställt upp för jakten och viltvården. Så är inte fallet idag och SJF har tex andra målsättningar när det gäller vissa rovdjursarter (ffa lo och varg) än de mål samhället ställt upp, vilket vi ser som mycket bekymmersamt om förbundet åläggs den dominerande roll i viltförvaltningen som föreslås. En sådan dubbel roll förefaller oss oförenlig med intentionerna i det allmänna uppdraget. Slutsats: SRF menar att det faktum att SJF ensamma föreslås stå för det allmänna uppdraget skapar en mycket olycklig resursmässig obalans och förstärker befintliga motsättningar och trovärdighetsproblem när det gäller en rad, såväl angelägna som kontroversiella, frågor med anknytning till viltvården. Dessutom vill vi starkt betona med hänvisning till vad som beskrivits ovan om viltvårdens mångsidiga innehåll och starka prägel av bevarande när det gäller många vilda arter att det vore olyckligt att låta en enda aktör och tillika intresseorganisation ensam ansvara för alla de verksamheter som staten önskar få utförda på området. De enda medel från Viltvårdsfonden som hittills gått till utrotningshotade arter är de 450,000 kr SNF fått för sitt arbete och enligt vad vi kan se föreslår inte utredaren någonstans i utredningen att arbete med utrotningshotade arter skulle vara någon angelägen uppgift för staten att få utförd överhuvudtaget? Om SJF ses som praktiskt taget den enda organisation som skall åläggas statsmakternas allmänna uppdrag i viltförvaltningen även om detta (åtminstone enligt utredarens förslag) syftar till primärt förvaltningen av jaktbart vilt innebär det att förbundet erhåller betydande statliga medel, vilka naturligtvis i hög grad underlättar även den del av verksamheten som omfattar annat än det jaktbara viltet. Av SJFs ansökan 2002 till Viltvårdsfonden framgår att en betydande del av förbundets verksamhet är relaterad till rovdjur på ett eller annat sätt. Under avsnittet planerad information framhålls särskilt att rovdjursförvaltningen kräver betydande informationsinsatser. Och - i sammanhanget är det mycket viktigt att notera att, i begreppet informationsinsatser ingår också opinionsbildning och attitydpåverkan. I förbundets projektområde jakt- och viltvård (på totalt 18 sidor) ingår också Projekt Rovdjursförvaltning, vilket upptar 1/3 (6 sidor) av sidantalet för redovisad projektverksamhet, och utgör därmed det enskilt största projektet, åtminstone vad antal sidor beträffar. De medel som hittills kommit SJF tillgodo från Viltvårdsfonden har inte särredovisats gällande arter, utan har ingått i en allmän pott, som innebär att förbundet kunnat bygga upp en betydande organisation och struktur med betalda tjänstemän för att även hantera frågor som rör annat än jaktbart vilt. Inte minst rovdjursdebatten har blivit snedvriden av att en intresseorganisation haft så betydande resurser till sitt förfogande. 5

6 Ett annat problem med Viltvårdsfonden, som är relaterat till SJF dominerande ställning, är att den uteslutande finansieras av jaktkortslösare, vilket lätt leder till att starka kopplingar till jägarorganisationerna ses som ofrånkomliga. Jaktkortsavgiften infördes emellertid, enligt utredaren, efter det att en jaktskatt diskuterats i 30 år. Det är således inte helt fel att betrakta avgiften som en viss form av samhällsbeskattning för jakten. För att komma ifrån den från jägarhåll allmänt framförda uppfattningen att Viltvårdsfonden är jägarnas pengar och för att markera att viltvården handlar om så mycket mer än jaktbart vilt, föreslår SRF att finansieringen av Viltvårdsfonden ses över. T.ex. skulle man kunna tänka sig turistnäringen som en medfinansiär. Tänkbart vore även att helt eller delvis frikoppla jaktkortsavgiften från Viltvårdsfonden och utforma den som en jaktskatt, delvis avsedd för viltvård såsom definierad i Jaktlagen och Miljöbalken. Viltövervakning Målet för viltövervakningen anges vara att ge information om tillståndet hos de jaktbara viltarterna, så att förvaltningsinsatser kan baseras på goda kunskaper. SRF ser det som mycket positivt att SJF framgent, som en del av det allmänna uppdraget, fortsätter att inventera klövdjursstammar och övrigt jaktbart vilt. Utredaren har även uppmärksammat ornitologernas ideella insatser när det gäller fågelinventeringar, och SRF håller det som självklart att dessa organisationer bör erhålla samma statliga uppdrag, stöd och ekonomiska medel som SJF för de insatser som görs. Någon form av begreppsförvirring tycks dock föreligga när det gäller rovdjuren som av utredaren föreslås ingå i det allmänna uppdraget till SJF, trots att de inte utgör något jaktbart vilt i lagens mening. SRF ser det dock som angeläget att viltövervakningen även innefattar rovdjuren, vilket är en angelägen nationell fråga av flera skäl, dock bör inte SJF ensamt ansvara för denna inom ramen för det allmänna uppdraget. Vi ser det i sammanhanget som angeläget att påpeka att även Svenska Rovdjursföreningen bidrar med betydande insatser i viltövervakningen av rovdjur. Föreningens medlemmar står tex. för den absoluta merparten av alla de spårnin gsrapporter det svenska vargprojektet får in som rör varg i mellersta Sverige och som ligger till grund för inventeringsresultaten för varg i landet. Föreningens medlemmar deltar också som kvalitetssäkrare i Länsstyrelsernas regi när det gäller varg- och loinventeringarna, samt har fått Länsstyrelsen i Västernorrlands uppdrag att stå för inventeringen av järv i skogslandet. Slutsats: Även andra organisationer som tex ornitologerna, Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen bör, på basis av kompetens och erfarenheter, komma ifråga för det allmänna uppdraget när det gäller att inventera andra viltarter än jaktbart vilt. Forskningsinformation/kommunikation Till att börja med ser SRF det som positivt att Naturvårdsverket numera förfogar över samtliga medel för forskning ur Viltvårdsfonden. Det är dock allmänt bekant att forskningsresultat kan kommuniceras på en mängd olika sätt beroende på syfte och ändamål med kommunikationen. SRF ser det därför som olämpligt att SJF ensamt får ett statligt uppdrag och tillika bidrag för att kommunicera sådan information till de avnämare som nämns i utredningen, men även till den jakt- och naturintresserade allmänheten (som i många fall utgör opinionen), vilka utelämnats av utredaren. Utredaren upplever behovet av att tillgängliggöra och kommunicera forskningsinformation som större än någonsin och anger särskilt att ansvaret för detta är viktiga arbetsuppgifter. Slutsats: Även andra organisationer som tex ornitologerna, Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Världsnaturfonden måste komma ifråga för det allmänna uppdraget när det gäller att kommunicera forskningsresultat om viltet i Sverige. Detta är viktigt även för sådana aspekter som kompetensutveckling inom organisationerna, samt insyn i och tillgång till aktuell forskningsinformation. Lokal viltförvaltning Här hänvisar vi till avsnittet om lokal förvaltning under Förslag till förvaltningsstruktur (kapitel 9). 6

7 Service till myndigheter Här hänvisar vi till avsnittet om regional förvaltning under Förslag till förvaltningsstruktur (kapitel 9). Dessutom borde även naturvården få i uppdrag att, på basis av de åtaganden vi föreslår, bidra med sakkunnig service till myndigheterna när det gäller det egna kompetensområdet. Analogt med förslaget om en viltkonsulent på länsstyrelsen borde den nuvarande riksjaktvårdskonsulenten benämnas riksviltvårdskonsulent och placeras som en central resurs på Naturvårdsverket. Utbildning SRF ser det som naturligt och önskvärt att SJF behåller statens uppdrag att utbilda, såväl jägare som en intresserad allmänhet i jakt- och viltvårdsrelaterade frågor när det gäller det jaktbara viltet. Vi ser det dock som högst anmärkningsvärt att SJF ensamma skall ges statens uppdrag om utbildning av såväl en naturintresserad allmänhet, som skolor, ungdomar mm i frågor som handlar om att skapa förståelse för vilda djur, natur och kultur. Detta avspeglar en förlegad ordning, innan konventioner om biologisk mångfald och hotade arter kommit till stånd, då förbundet på grundval av sitt engagemang i det jaktbara viltet, sannolikt ansågs som mest lämpat att utföra sådana uppgifter. Vi vill här starkt poängtera att det finns andra organisationer i Sverige som har stor kompetens och erfarenhet av dessa frågor och ffa ofta andra infallsvinklar än SJF på vilda djur, natur och kultur som väl skulle komplettera SJFs jaktligt inriktade utbildningsverksamhet. Slutsats: Vi ser inte detta som bara önskvärt utan som helt nödvändigt i ett modernt demokratiskt samhälle i syfte att åstadkomma en mer sammansatt balans i dessa frågor som engagerar människor från vitt skilda utgångspunkter! Information & rådgivning SRF vill anföra exakt samma argument, som ovan, för den information och rådgivning som utredaren föreslår att SJF skall tillhandahålla allmänheten, jägare och andra intresseorganisationer. SJFs uppdrag bör definieras inom ramen för det verksamhetsområde för vilket organisationen är mest lämpad, dvs information om jakt- och viltvårdsrelaterade frågor när det gäller det jaktbara viltet. Här är det på sin plats att åter erinra om den snedfördelning av resurser och därav följande snedvridning av informationen, som det allmänna uppdraget, i sin nuvarande utformning leder till. Pga det statliga bidraget har SJF kunnat bygga upp den fungerande organisation med betydande informationskanaler och en omfattande produktion av såväl tidskrifter som hemsidor på Internet mm, som utredaren hänvisar till. Även naturvårdsinriktade organisationer publicerar en egen tidskrift, har en hemsida, informerar via olika media, deltar i mässor och utställningar, håller föredrag och fältkurser, samt bistår allmänheten med råd och upplysningar. Naturligtvis gör SRF detta i en mycket blygsammare omfattning än SJF, dels pga att vi är en mindre organisation, men ffa pga. att vår verksamhet nästan uteslutande finansieras med medlemsavgifter. Om andra organisationer fick ta del av Viltvårdsfondens medel skulle de på ett kraftfullare sätt, än idag, kunna komplettera SJFs omfattande informations- och rådgivande verksamhet. Det är viktigt här att göra en åtskillnad mellan ren information och den opinionsbildande verksamhet, som SJFs informationsverksamhet i hög grad innefattar för att driva förbundets egen syn i de viltvårdsrelaterade frågorna (enligt ansökan till Viltvårdsfonden). Även om det vore artikulerat i uppdraget att medlen ur Viltvårdsfonden är avsedda för faktainformation enbart, så är det svårt att i alla sammanhang göra åtskillnad mellan neutral faktainformation och egna åsikter, särskilt när det gäller en intresseorganisation med en uttalad hållning i en viss fråga. Därför bör det rimligtvis allokeras medel för information och rådgivning även till andra organisationer än SJF, som arbetar med natur och viltvårdsfrågor och som företräder en annan syn än förbundet. 7

8 Särskilda uppdrag SRF instämmer med utredaren att medel ur viltvårdsfonden även bör kunna sökas av andra än av SJF. Att uppdragen skall vara tidsbegränsade, konkreta och målinriktade är också bra. Dock ställer vi oss frågande till varför projekt som gynnar speciellt samverkan mellan markägare och jägare skall prioriteras? Faller då inte åter det mesta av viltvårdsfondens medel inom ramen för jägarnas verksamhet? Här tas dock ett konkret exempel på rovdjursförvaltningen upp och utredaren antar att denna inom en snar framtid huvudsakligen kommer att ligga på den regionala nivån, något som SRF ställer sig frågande till när det gäller mer övergripande beslut och särskilt när det gäller den kontroversiella arten varg. Slutsats: Utredaren anger speciellt att det torde vara viktigt för staten att samverka med jägarorganisationerna om denna förvaltning, medan naturvården ånyo lämnas därhän. SRF ser det förvisso som angeläget att jägarna är delaktiga i rovdjursförvaltningen, men att så flagrant utelämna alla naturvårdsaspekter på de stora rovdjuren och de oerhörda kontroverser mellan ffa jägarna och naturvården som figurerar i frågan ser vi som en anmärkningsvärd underlåtenhet från utredarens sida. Vi ser det som ytterst angeläget att naturvården får samma bemyndiganden och stöd som jägarna när det gäller rovdjursförvaltningen. Lokalt inflytande över medelsanvändning SRF har inget principiellt att invända mot att medelstilldelningen beslutas av länsstyrelserna, men ser det som problematiskt med förslaget till fördelning av medlen på länsbasis. Vi ser det också som uteslutet att sådana beslut delegeras till Viltvårdsnämnden, pga. att partssammansättningen i nämnden kan leda till att vissa grupper gynnas på andras bekostnad. Att även denna medelstilldelning föreslås baseras på antal jaktkortslösare etc. ser vi som ett problem och det stärker vår tidigare reflexion att utredaren även för dessa medel primärt ser dem som jägarnas pengar. Slutsats: Medelsfördelningen till de olika länen bör inte ske efter den föreslagna nyckeln och då vi inte kan se någon annan rimlig fördelningsgrund i dagsläget (innan ens ansökningar inkommit) anser vi bestämt att Naturvårdsverket tillsvidare bör fördela dessa medel. Kanske för att i ett senare skede finna någon annan lämplig fördelningsgrund. Statens styrning och uppföljning av det allmänna uppdraget (kapitel 11) Som tidigare framhållits anser SRF till skillnad från utredaren att det övergripande målet för viltförvaltningen står att finna i Miljöbalken. I linje härmed är det av stor vikt för viltvården att vårda även annat än jaktbara arter, varför det allmänna uppdraget måste breddas betydligt och även andra än jaktorganisationerna ges ansvar för delar av det allmänna uppdraget. Eftersom det allmänna uppdraget hitintills varit odefinierat har såväl ansökningar som ekonomisk redovisning av medelsanvändningen varit av synnerligen bristfällig karaktär. SRF välkomnar utredarens förslag att Naturvårdsverket får en roll som ombud för uppdragsgivaren staten i beredningen och uppföljningen av det allmänna uppdraget. Att sådan beredning och uppföljning i betydligt högre grad än idag sker på detaljnivå, finner vi självklart. Med vänliga hälsningar SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN Björn Ljunggren Styrelseordförande Ann Dahlerus Vice ordförande 8