Fastighetsägares ansvar - för självständiga medhjälpare -

Transkript

1 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Stephan Karlsson Fastighetsägares ansvar - för självständiga medhjälpare - Examensarbete 20 poäng Handledare Eva Lindell-Franz Ämnesområde Skadeståndsrätt VT 2004

2 Innehåll SAMMANFATTNING 1 FÖRORD 2 FÖRKORTNINGAR 3 1 INLEDNING OCH BAKGRUND Syfte och problemformulering Metod Avgränsningar Material och forskningsläge Disposition 7 2 SKADESTÅNDSREGLERNA Kort historisk tillbakablick Skadeståndets funktion och grund Inom- och utomobligatoriskt rättsförhållande Ansvarsförutsättningarna Biförpliktelser i kontraktsförhållanden Trepartsrelationer och tredjemansskada Culpaansvar Den fria culpabedömningen - Culparegeln a la Hellner Fingerad culpa Kausalitet och adekvat kausalitet Normskyddsläran Non-delegable duties Presumtionsansvar Friskrivningar från skadeståndsansvar 16 3 FASTIGHETSÄGARENS ANSVAR Fastighetsägarens ansvar enligt hyreslagen Hyresgästens rättsmedel gentemot hyresvärden Hyresgästens rätt till skadestånd gentemot hyresvärden 18

3 3.1.3 Hyresgästens ansvar för uppkomna skador på lägenheten Fastighetsägarens ansvar enligt annan lagstiftning Gaturenhållningslagen Ordningslagen Istappsfallet 22 4 PRINCIPALANSVARET Kort historik Arbetsgivarens egna ansvar Arbetsgivarens ansvar för sina arbetstagare Arbetstagarens eget skadeståndsansvar Arbetsgivarens ansvar för självständiga medhjälpare Gränsdragning mellan självständig medhjälpare och egna anställda Prinicpalens ansvar för självständiga medhjälpare i inomobligatoriska rättsförhållanden Principalens ansvar för självständiga medhjälpare i utomobligatoriska rättsförhållanden Anticimexfallet NJA 1941 s Händelseförlopp Domstolsbedömningarna 32 5 ANALYS 33 LITTERATURFÖRTECKNING 37 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 39

4 Sammanfattning När fastighetsägaren på eget bevåg blandar in en tredje part, en självständig medhjälpare, för att genomföra de förpliktelser som ålagts fastighetsägaren har hyresgästen ofta inget inflytande över fastighetsägarens val av medhjälpare och inte heller något direkt rättsförhållande med medhjälparen. Om medhjälparen orsakar en skada i samband med underhållet uppkommer fråga om vem som skall anses ha det skadeståndsrättsliga ansvaret, fastighetsägaren eller medhjälparen? Utgångspunkten i det speciella rättsförhållandet som råder mellan fastighetsägaren och hans hyresgäster är hyreslagen och hyresavtalet. Fastighetsägaren är enligt hyreslagen skyldig att hålla fastigheten i ett godtagbart skick och hyresgästen har å sin sida ett ansvar att vårda lägenheten. Hyresavtalet reglerar sällan den lagstadgade underhållsskyldigheten utan denna skyldighet får istället anses vara biförpliktelser till hyresavtalet. Genom dessa biförpliktelser blir en skada som uppkommer innanför lägenhetens väggar är i stort sett alltid att anse som inomobligatorisk och innebär ett utökat principalansvar för fastighetsägaren. Det utökade principalansvaret innebär bland annat att fastighetsägaren ansvarar för oaktsamhetsskador som orsakas av självständiga medhjälpare som han anlitat. Fastighetsägaren har även andra skyldigheter, exempelvis genom gaturenhållningslagen och ordningslagen. Enligt gaturenhållningslagen måste fastighetsägare bl.a. halkbekämpa gångbanor och dylikt. Enligt ordningslagen måste fastighetsägaren hålla fastigheten i sådant skick att skada inte uppkommer, bl.a. måste han skyndsamt skotta bort snö och is från taken för att förhindra ras. Principen, non-delegable duties, som får anses gälla i den svenska skadeståndsrätten innebär att en företagare inte med befriande verkan kan överföra skadeståndsansvar på en självständig medhjälpare i de fall där förpliktelsen har ålagts honom genom lagstiftning till skydd för allmän säkerhet. Både ordningslagen och gaturenhållningslagen innehåller förlpliktelser för fastighetsägaren till skydd för både hyresgäster och allmänheten, vilket i sig innebär att fastighetsägaren inte med ansvarsbefriande verkan kan överlåta sina förpliktelser till självständiga medhjälpare. I ordningslagen finns dock det klart och tydligt stadgat att hela ansvaret kan överlåtas till självständiga medhjälpare. Praxis bekräftat detta och förtydligat och förtydligat att ansvarsövergången inte sker automatiskt utan att det beror på vilken formell grund medhjälparens åtagande vilar. Något sådant stadgande finns inte i gaturenhållningslagen, varför fastighetsägarens ansvar kvarstår. 1

5 Förord Det tog en stund, men nu är jag klar 2

6 Förkortningar AvtL SvJT NJA RFS HovR HD TR HL R.R Avtalslagen Svensk Juristtidning Nytt juridiskt arkiv, avd I Rättsfall försäkring och skadestånd Hovrätt Högsta Domstolen Tingsrätt Hyreslagen Rådhusrätten 3

7 1 Inledning och bakgrund I försäkringsbranschen har det, enligt den uppfattning undertecknad erhållit, förekommit ett antal tvister vid regress gentemot fastighetsägare som anlitat självständiga medhjälpare som i sin tur har orsakat skada på lägenheten och på hyresgästens egendom. Då en självständig medhjälpare orsakat skada blir inte sällan ett försäkringsbolag inblandat på den skadelidande hyresgästens sida. Försäkringsbolaget reglerar skadan med hyresgästen och regressar sedan mot hyresvärden alternativt den direkt orsakande hantverkaren. Problem med vem som ansvarar för skada kan även uppstå då helt utomstående drabbas av skada när de besöker fastigheten eller bara passerar den. Rättsförhållandet mellan fastighetsägaren och hyresgäst är omgärdat av vissa frågetecken, framför allt vad gäller fastighetsägarens ansvar för självständiga medhjälpare. Förhållandet mellan fastighetsägaren och hyresgästen regleras framför allt genom Jordabalkens 12 kap, i fortsättningen kallad Hyreslagen, och själva hyresavtalet. Eftersom varken hyreslagen eller hyresavtalet ger svar på vem av fastighetsägaren eller den självständiga medhjälparen som ansvarar för skada som den senare orsakat, tillämpas de allmänna skadeståndsreglerna. Hyresgästen har ett intresse i att få skadan reglerad snabbt, enkelt och utan större kostnader eller svårigheter, vilket enklast torde göras mot hyresvärden. En konsekvens av detta skulle kunna bli ökade kostnader för hyresvärden i urvalsprocessen av medhjälpare och att tid måste avsättas för att övervaka arbetets gång. På andra sidan av intressekonflikten står hyresvärden som har ett intresse i att inte alls bli inblandad i skaderegleringen, han har ju trots allt köpt en tjänst av en utomstående självständig medhjälpare som själv borde stå för de skador som han orsakar och lämna hyresvärden fri från ansvar. 1.1 Syfte och problemformulering Syftet med uppsatsen är att genomföra en utredning av tillämpliga rättsregler kring fastighetsägares ansvar och åligganden i sin egenskap av fastighetsägare. Vidare kommer de relevanta skadeståndsreglerna, principalansvaret och ansvar för självständiga medhjälpare att rent allmänt beskrivas. Vad gäller skadeståndsreglerna och principalansvaret är avsnitten av vikt för att klarlägga vilken betydelse en kontraktssituation har för ansvarsplaceringen. Det är också av vikt att utreda reglerna kring principalansvaret för att klarlägga vilket uppdragsförhållande som föreligger mellan fastighetsägaren och den självständiga medhjälparen. I analysen utreds fastighetsägarens ansvar för självständiga medhjälpare som anlitats för att genomföra fastighetsägarens åligganden. 4

8 Frågor som behandlas är vad som definierar en självständig medhjälpare och vem som normalt ansvarar för skador som denne orsakar? Vilket rättsligt förhållande har hyresgästen till de självständiga medhjälpare som hyresvärden anlitat? Kan fastighetsägaren som har en lagstadgad skyldighet att underhålla fastigheten ställas till ansvar för den skada som orsakats av självständig medhjälpare, och hur skulle detta ansvar i så fall motiveras? Kvarstår i så fall detta ansvar om fastighetsägaren överlåter hela skötseln av fastigheten till en självständig företagare? Mot vem skall den skadelidande vända sig med sina skadeståndsanspråk? Mitt antagande är att hyresgästen har rätt att kräva hyresvärden och hantverkaren att solidariskt ersätta skadan, vilket i realiteten torde leda till att ersättning krävs i första hand av hyresvärden och att denne i sin tur kräver hantverkaren på denna kostnad. Det självklara alternativet till detta skulle vara att ersättningskrav riktas direkt mot den självständiga medhjälparen med den problematiken att det kan vara flera medhjälpare inblandade och svårighet, för hyresgästen, att utreda vem som varit vållande till skadan. Det kan även vara så att den ansvarige medhjälparen inte har de ekonomiska förutsättningar som krävs för att ersätta en skada. 1.2 Metod Vid den juridiska skolningen i Lund förekommer i mycket liten grad utbildning i metodik vid uppsatsskrivning. Professor Peter Westberg har dock gett en god handledning genom sin uppsats 1 i ämnet. Det framläggs i Peter Westbergs arbete att det finns två grundläggande metoder att utgå från vid det juridiska uppsatsskrivandet: den regelorienterade ansatsen samt den problem- och intresseorienterade ansatsen. Den förra ansatsen har ett något mer slutet betraktelsesätt än den senare. Den regelorienterade ansatsen utgår från en särskild rättsnorm och de tillämpningsproblem som stadgandet ger upphov till. Denna norms rekvisit är det som bildar grunden i uppsatsen, framför allt de problem som kan uppstå vid tillämpningen av regeln eller principen. Analysen innebär en dissekering av rättsregeln och en tolkning genom det material som behandlats i uppsatsen. Dispositionen i uppsatsen är tämligen styrd av rekvisiten och deras inbördes förhållande i rättsregeln. Den problem- och intresseorienterade ansatsen kan delas upp i tre steg, där de två första stegen har nära samband med uppsatsens inledning. Först en presentation av ämnet som ett faktiskt fenomen och sedan en så vid 1 Peter Westberg, Avhandlingsskrivande och val av forskningsansats en idé om rättsvetenskaplig öppenhet, Festkrift till Per Olof Bolding, 1992, s. 421 ff. 5

9 probleminventering som möjligt av det beskrivna fenomenet, där det anges vilka intressemotsättningar det finns, vilka intressen som står emot varandra, alternativlösningar etc. Sista och tredje steget är själva uppsatsskrivandet som antingen kan vara deskriptiv, syntetisk, kritisk eller konstruktiv eller en blandning. Den här uppsatsen är skriven utifrån en problem- och intresseorienterad ansats, med en något mer deskriptiv inriktning. Denna ansats är vald då ämnet inte torde kunna behandlas utifrån en viss regel eller någon viss princip i enlighet med den regelorienterade ansatsen. Dock måste tilläggas att även den regelorienterade ansatsen tillämpas i vissa hänseenden, då regler och lagar kring ämnet är viktiga informationskällor. 1.3 Avgränsningar Skadeståndsrätten är en enormt stor disciplin och även på ett sådant begränsat område som mellan hyresgäst, hyresvärd och den senares självständiga medhjälpare kan det behövas ytterligare begränsningar. Exempelvis begränsas begreppet fastighetsägare till att endast gälla fastighetsägare till flerfamiljshus inom ett detaljplanerat område. Delvis för att utesluta små privata hyresvärdar som hyr ut hus eller liknande och delvis för att utesluta hyresvärdar till lokaler. Inom detaljplanerat område för att viss kommunal ordningsstadga skall vara tillämplig. Begreppet hyresgäst begränsas till att gälla privata hyresgäster i flerfamiljshus. Detta för att undslippa tvister där båda parter är jämbördiga och för att hyreslagen då inte är tillämplig i dess helhet. Utöver detta så kommer hyresgästens medvållande till uppkomna skador inte att behandlas i uppsatsen. Med begreppet självständig medhjälpare avses antingen en egen juridisk person eller fysisk person som på entreprenad utför arbete åt fastighetsägaren. Vad gäller arten av skada kommer uppsatsen koncentreras mestadels på person- och sakskador, men undantagsvis berörs även rena förmögenhetsskador. Vidare begränsas fastighetsägarens ansvar till det ansvar som ålagts honom genom hyresavtalet, hyreslagen, gaturenhållningslagen och ordningslagen. Av denna begränsning följer att många typer av skador inte kommer att behandlas i uppsatsen, t.ex. immissionsskador och andra skador baserade på grannelagsrätt. Inte heller kommer fastighetsägarens ansvar för miljöskador att behandlas. 6

10 I uppsatsen kommer det inte heller att behandlas huruvida det kan vara oaktsamt av fastighetsägaren att anlita en självständig medhjälpare utan försäkringsskydd. Därmed kommer inte frågan om ansvarsförsäkringar har inverkan på ansvarsplaceringen att lyftas fram i uppsatsen. Vad gäller hyresgästens eget försäkringsskydd så kommer inte heller detta att behandlas i uppsatsen. Försäkringsbolagens regressrätt gentemot hyresvärd och hantverkare kommer inte heller att tas upp. 1.4 Material och forskningsläge Inom skadeståndsrätten är det framför allt Hjalmar Karlgren och på senare tid Jan Hellner och även Bertil Bengtsson som är förgrundsfigurer. För att undvika ett alldeles för homogent bakgrundsmaterial har en del andra författare konsulterats, varvid har konstaterats att även de allt som oftast hänvisar till Karlgren, Hellner och Bengtsson. Är skadeståndsrätten genomarbetad och klar? Svaret blir naturligtvis att så inte är fallet; att rätten ständigt utvecklas torde vara en självklarhet för alla jurister. Förutom doktrin har uppsatsen baserats mycket på offentliga rättskällor, såsom SOU och propositionen bakom den nuvarande skadeståndslagen. De rättsfall som används i uppsatsen kommer företrädesvis från NJA och RFS. 1.5 Disposition Uppsatsen inleds med en genomgång av skadeståndsrätten, med skadeståndsrättens uppkomst, dess funktion och grund, vilken inverkan avtalsrätt har på utgången i skadeståndsfrågan samt ansvarsgrunderna och kausalitetsbegreppet. Kapitlet avrundas med en kortfattad genomgång av friskrivning från skadeståndsansvar. Härefter behandlas fastighetsägarens ansvar enligt hyreslagen, gaturenhållningslagen och ordningslagen i enlighet med uppsatsens avgränsning. De rättsfall som finns noterade är begränsade till modernare tid och syftar till att kortfattat exemplifiera rättsläget, undantaget det s.k. istappsfallet som även behandlas i analysen. I fjärde och sista kapitlet innan analysen behandlas, principalansvaret, arbetsgivarens skadeståndsansvar för sina arbetstagare. Här behandlas även ansvaret för självständiga medhjälpare, hur gränsdragningen mellan egna arbetare och självständiga medhjälpare skall dras och en systematisk genomgång av skillnaderna av skadeståndsansvaret för självständiga medhjälpare i utomobligatoriska situationer kontra inomobligatoriska. 7

11 2 Skadeståndsreglerna 2.1 Kort historisk tillbakablick Innan den nu gällande skadeståndslagen kom till fanns det inte någon särskild lag för skadestånd, utan reglerna om skadestånd vid brott ingick i 1864 års strafflag och tillämpades analogt även vid ickebrottslig skadegörelse. Parallellt med 1864 års strafflag gällde och tillämpades även vissa regler från 1734 års lag. När så 1864 års strafflag skulle ersättas av brottsbalken blev det även aktuellt att ersätta skadeståndsreglerna i 6 kap strafflagen med en helt ny skadeståndslag. Arbetet tog sin början 1952 men ledde inte till någon ny lagstiftning. År 1959 tillsattes en ny skadeståndskommitté, bestående av bl.a. Jan Hellner. Den senare kommitténs arbete lade den huvudsakliga grunden till den lagstiftning som än i dag brukas. 2 Den största förändringen mot tidigare gällande rätt var att principalansvaret utvidgades och arbetstagarens personliga ansvar minskades, i övrigt var den nya lagen en sammansmältning av då gällande praxis och den äldre lagstiftningen Skadeståndets funktion och grund Skadeståndets funktion och rättsliga grund har länge diskuterats och då ofta på en mer filosofisk nivå till föga nytta för konkret juridisk problemlösning. 4 Med funktion avses de verkningar som uppstår vid tillämpning av skadeståndsreglerna. Med grund avses de motiv som ligger bakom de skadeståndsrättsliga regleringar som finns idag. 5 Enligt Håkan Andersson bör man dock inte tala om skadeståndets funktion utan om skadeståndsrättens funktion. Detta då den förra terminologin är något bristfällig eftersom det är lika mycket en funktion av skadeståndsrätten att skadestånd utgår som att skadestånd inte utgår , dvs. ett år innan skadeståndskommittén startade sitt arbete, framlade en annan kommitté en utredning (SOU 1958:43) som också har spelat en viss roll i dagens skadeståndslag om än inte i lika stor utsträckning som 1959 års kommitté. 3 SOU 1963:33, s.9; Jan Hellner, Behöver vi en ny skadeståndslag?, Juridisk Tidskrift 95/96, s.282 f. 4 Staffan Westerlund, Skadeståndsregler som styrmedel exemplet atomansvar, festskrift till Anders Agell, 1994, s.685; Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s. 319 ff 5 Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s. 45; Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s

12 Propositionen till skadeståndslagen fångar upp de flesta tänkbara funktioner och en del grunder: Det råder knappast delade meningar om vad som bör vara den rättspolitiska målsättningen för reformarbetet: att tillskapa ett sådant regelsystem för fördelningen bland medborgarna av de ekonomiska förlusterna i följd av skadefall som tillgodoser allmänt erkända krav på social rättvisa och trygghet och som samtidigt leder till det mest rationella utnyttjandet av samhällets och enskildas ekonomiska resurser. En given utgångspunkt för detta arbete måste emellertid också vara att ersättningssystem utformas så, att de främjar strävandena att förebygga skador och att nedbringa antalet skadefall. 7 Här omnämns både den reparativa och preventiva funktionen, samt grunderna rättvisekrav och trygghetskrav. Författaren är dessutom inne på det rättsekonomiska incitamentet vad gäller skadeståndets allmänrättsliga grund. Vare sig skadeståndsrätten bygger på reparation eller prevention, samhällsuppfostran eller den gängse moraliska rättsuppfattningen så kan det tyckas att det mest grundläggande borde vara en riskfördelning mellan den som ger upphov till en skada och den som drabbas av den. När en skada uppstår gäller nämligen som huvudregel, att den skadelidande själv får ansvara för denna skada om inte det finns särskilda omständigheter som talar för att skadevållaren skall överta ansvaret. En sådan omständighet kan t.ex. vara att skadevållaren framkallat fara för att skadan uppkommit Inom- och utomobligatoriskt rättsförhållande Något som alltid haft och har en stor betydelse inom skadeståndsrätten är det komplicerade förhållandet mellan det inomobligatoriska ansvarsområdet och det utomobligatoriska ansvarsområdet. Placeringen av skadan inom något av de båda områdena har betydelse både för ansvarsgrund och ansvarsförutsättningarna samt vid beräkningen av skadeståndets storlek. 9 Även om funktionerna med skadeståndet i de två rättsförhållandena i mångt och mycket kan vara desamma så har de helt skilda grunder. I de inomobligatoriska förhållandena grundas skadeståndsskyldigheten på att ett avtal inte uppfylls och att motparten lider skada därav. I de 7 Proposition 1972:5, s Bertil Bengtsson, Ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden, 1960, s.22; Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s. 21f, 85f. 9

13 utomobligatoriska förhållandena är det själva skadan som står i centrum och bildar grunden för skadeståndskravet. 10 I de inomobligatoriska förhållandena finns inte heller i så stor utsträckning, som i de utomobligatoriska förhållandena, det socialpolitiska perspektivet på skadeståndets grund. Det är istället avtalsfriheten och partsviljan som förutom i avtalsrätten i sig också fått gro i den inomobligatoriska skadeståndsrätten. Parterna har ålagts att själva reda ut sina mellanhavanden och skadeståndsreglerna är mest till för att framtvinga de avtalade prestationerna mellan parterna. 11 En annan skillnad mellan den utomobligatoriska och den inomobligatoriska skadeståndsrätten som är värd att notera är att det i de utomobligatoriska förhållandena normalt krävs en brottslig handling för att skadestånd för ren ekonomiska skada skall kunna utgå, något som inte krävs inom den inomobligatoriska skadeståndsrätten. 12 Det ansvar en fastighetsägare har är både inomobligatoriskt och utomobligatoriskt beroende på de bakomliggande orsakerna till skadans uppkomst. Rättsförhållandet mellan fastighetsägaren och hyresgästen regleras genom lagstiftning och genom hyresavtal, vilket talar för att de skador som uppkommer innanför lägenhetens väggar i stort sett alltid är att anse som inomobligatorisk och innebär att fastighetsägaren ansvarar för de skador som orsakats av de självständiga medhjälpare som anlitats. Fastighetsägarens ansvar för självständiga medhjälpare är följaktligen mycket beroende på inom vilket av de två ansvarsområdena man placerar skadan Ansvarsförutsättningarna I ett inomobligatoriskt förhållande bestäms skadeståndsskyldigheten i hög grad av avtalet och kontraktsrättsliga regler vilket kan innebära både mer eller mindre förmånliga föreskrifter för den skadelidande än om man hade tillämpat de utomobligatoriska skadeståndsreglerna i skadeståndslagen. Den skadelidande får exempelvis en bättre ställning genom att det i regel tillämpas en strängare culpabedömning vid inomobligatoriska förhållanden än vid utomobligatoriska. Den skadelidande kan få en sämre ställning genom att det i avtalet tas in ansvarsbegränsningar för skadevållaren, minskat omfång av ersättning och inskränkningar i principalansvaret. I avtalet kan även införas bestämmelser om bevisbördelättnad eller till och med omvänd bevisbörda Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl., 1972, s.7; Lars Erik Taxell, Skadestånd vid avtalsbrott, 1993, s.40 ff.; Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, häfte II, s Bertil Bengtsson, Ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden, 1960, s Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, häfte II, s Alf Linder, Fastighetsägares skadeståndsansvar vid person- och sakskada. Nyare utveckling s Proposition 1972:5, s. 237; Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 5:e uppl., 1995, s

14 2.3.2 Biförpliktelser i kontraktsförhållanden I ett avtal mellan två parter finns förutom det dominerande avtalsinnehållet även mer eller mindre rena biförpliktelser. Biförpliktelserna, om än ibland svagt utformade, är sådana förpliktelser som inte är det centrala i avtalet men ändock spelar en viktig roll i parternas förhållande till varandra. Exempel på biförpliktelser är säljarens allmänna vårdplikt av både köparen själv och hans egendom, en annan biförpliktelse för säljaren är att tillse så att produkten inte har skadebringande egenskaper. 15 Genom att hävda att en viss handling eller passivitet hör till en biförpliktelse till ett ingånget avtal möjliggör man att de mer gynnsamma kontraktuella skadeståndsreglerna kan användas och till exempel låta en passiv handling åläggas med skadestånd. 16 Mot ett åberopande av biförpliktelse vid kontrakt såsom grund för skadeståndsskyldigheten kan, till en början invändas att ett skadestånd i dylika fall torde ligga ganska fjärran från den skadeståndsskyldiges tankar vid kontraktets tillkomst. 17 Biförpliktelsen torde bli särskilt aktuell vid personskada eftersom ersättning för förmögenhetsskada ofta utgår som en direkt del av avtalet eller lagstiftning. 18 Då biförpliktelser kan vara mer eller mindre preciserade kan det uppkomma gränsfall där det kan vara svårt att avgöra om det är fråga om en biförpliktelse som går att hänföra till avtalet eller inte samt hur strängt de allra mest allmänt hållna biförpliktelserna skall tolkas. 19 I rättspraxis har i vissa fall uppfattningen tänjts om vad som kan uppfattas som biförpliktelser då den vanliga culparegeln vid utomobligatoriskt skadestånd inte skulle ha lett till ett önskvärt resultat Trepartsrelationer och tredjemansskada En tredjemansskada är en allmän förmögenhetsskada som någon indirekt lider till följd av annans person- eller sakskada, antingen direkt eller senare. Huvudregeln är, att den som har vållat en person- eller sakskada inte är 15 Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s. 106 f; Proposition 1972:5, s Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt 5:e uppl., 1972, s Fritjof Lejman i festskrift till Lundstedt, Om skadestånd såsom biförpliktelse vid kontrakt, s Lejman, Om skadestånd såsom biförpliktelse vid kontrakt, Festskrift tillägnad Vilhelm Lundstedt, 1947, s 24 (i särtryck) 19 Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt 5:e uppl., 1972, s Fritjof Lejman i festskrift till Lundstedt, Om skadestånd såsom biförpliktelse vid kontrakt, s

15 skyldig att ersätta den förmögenhetsförlust som tredje man kan lida till följd av skada, utan bara de förluster som drabbar den person vilken har lidit den primära skadan. 21 Det finns dock, om än något generella, undantag som kan användas för att rikta ett skadeståndsanspråk mot någon annan än den direkte medkontrahenten. Dessa undantag kan göras i de situationer där tredje man, vid sakskada, har ett konkret närliggande intresse till det skadade subjektet. Ett sådant intresse kan finnas även utan att det finns ett avtal mellan parterna utan baseras på en faktiskt relation till den skadade egendomen Culpaansvar För att skadestånd skall utdömas enligt svensk rättsordning krävs det, som huvudregel, att skadan uppkommit genom ett uppsåtligt eller vårdslöst, aktivt handlande. 23 Även om det normalt krävs aktiv handling för att bli skadeståndsskyldig, finns det flera situationer där en handlingsplikt finns direkt föreskriven i lag och som innebär ett skadeståndsansvar vid passivitet. Skadestånd vid passivitet är oftast också aktuellt i inomobligatoriska rättsförhållanden, där parterna har en långt mer gående vårdplikt. Bedömningen huruvida ett handlande är vårdslöst kan grundas i lagregler, i förväg överenskomna handlingsregler, eller andra normer som exempelvis sedvänja och prejudikat. Finns inte några sådana bedömningsgrunder gör domstolen en fri bedömning Den fria culpabedömningen - Culparegeln a la Hellner Den fria culpabedömningen bygger på tre hörnstenar 25 : Risk - hur stor är sannolikheten att skada uppstår Storlek - hur stor riskerar skadan att bli Kostnad - hur stor skulle kostnaden eller besväret vara för att undvika att skada uppstår vid ett för skada, riskhöjande agerande. Förutom dessa punkter skall subjektiv hänsyn tas till skadevållaren, dvs. vad denne vid vanlig uppmärksamhet, insett eller borde ha insett om det handlande som lett till skadan. Dessa kriterier vägs sedan samman och man 21 Proposition 1972:5, s Håkan Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, 1997, s. 18 ff, s.135; Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, häfte II, s. 207; Proposition 1972:5, s Proposition 1972:5 s.19 ff. 24 Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s.277; Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s

16 gör en skönsmässig bedömning av den handling som ligger bakom den uppkomna skadan. I ett fall där den uppkomna skadan är mycket stor kan det spela mindre roll att risken för att skadan skulle uppkomma var mycket liten eller obefintlig och vice versa. 26 Det som skall bedömas är handlingen i sig, om den generellt kan anses skapa stora risker för stor skada, och inte på vad som specifikt inträffat vid den enskilda skadan. Det är alltså inte själva skadan som skall bedömas utan handlandet som förhöjt risken för den uppkomna skadetypen Fingerad culpa Fingerad culpa har tillämpas i praxis när ett handlande inte strider mot gällande regler och normer inom det aktuella området, men som domstolarna ändock finner vara så olämpligt och irrationellt att de därför utdömer skadestånd. Aktsamhetskravet sätts mycket högre än vad som annars är normalt inom det aktuella området och är mycket snarlik det strikta ansvaret. 28 Denna strängare tillämpning av culparegeln har bl.a. använts gentemot fastighetsägaren när denne på något sätt brustit i sin skötsel av fastigheten. 29 I sådana mål skall man tydligt få den uppfattningen att det väsentliga för domstolarna icke varit att undersöka om fastighetsägaren kan sägas ha varit vårdslös eller ej utan att, komma fram till den riskfördelning som med hänsyn till olycksfallets art synes billigast Kausalitet och adekvat kausalitet Både inomobligatoriskt och utomobligatoriskt skadeståndsansvar förutsätter att det föreligger ett orsaksförhållande, kausalitet, mellan uppkommen skada och den handling som förebragt skadan. Finns inte sådant samband mellan handling och verkan, utgår inte heller skadestånd. 31 Förutom det kausala sambandet mellan handlingen och skadan så krävs det också att handlingsförloppet varit adekvat dvs. någorlunda påräkneligt och 26 Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s. 131 ff. ; Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s.268, Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s.269 f.. 28 Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl. s Lennart Vahlén, Om fastighetsägares skadeståndsansvar, Försäkringsjuridiska föreningens publikationer, 1953, s Lennart Vahlén, Om fastighetsägares skadeståndsansvar, Försäkringsjuridiska föreningens publikationer, 1953, s.243 f. 31 Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, häfte II, s Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s

17 sannolikt, något som medför att osannolika händelseförlopp sällan kan leda till skadestånd. Om skadan så att säga ligger i farans riktning kan dock i vissa fall skadestånd utgå även om handlingsförloppet varit något åt det mera osannolika hållet. 32 Grunden i adekvanskravet ligger i första hand däri, att man ej vill belasta ens den som handlat uppsåtligt eller oaktsamt med att ersätta slumpmässiga, opåräkneliga följder. 33 Det är den skadelidande som har bevisbördan, dels för att skada uppkommit och dels för det kausala sambandet mellan skadevållarens handlande och den uppkomna skadan. Frågan som uppkommer är hur hårda beviskrav som ska ställas. Vid de mest svårutredda kausala förloppen har HD tillämpat en överviktsprincip som innebär att den orsak som är den mest sannolika även anses vara den bakomliggande orsaken till skadan Normskyddsläran I vissa fall är avgränsningsbedömningar enligt adekvat kausalitet otillräckliga och i dessa fall har en kompletterande lära om skyddat intresse, normskyddsläran, vuxit fram. Normskyddsläran är i första hand en metod för att begränsa skadeståndsansvaret och innebär i korthet, att det utöver kravet på adekvat kausalitet också krävs att den uppkomna skadan, antingen direkt eller indirekt, omfattas av det skyddsändamål som den överträdda handlingsnormen avser att skydda. 35 Med hjälp av culparegeln bedömer man hur en handling inneburit ett förhöjt riskläge, alltså en bedömning innan skadan skett. Normskyddsläran tillämpas å sin sida i ett andra steg när faran blivit förvekligad och skadan uppkommit. Ligger skadan inom normens skyddsändamål är skadevållaren också skadeståndsskyldig. 36 Normskyddsläran är framför allt tillämplig vid ren förmögenhetsskada, men kan även vara behjälplig vid sak- och personskada. Vid ren förmögenhetsskada kan inte, trots adekvat kausalitet, alla som lider skada vara berättigade till skadestånd Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s.294 f.; NJA 1977 s. 176, 1981 s.622 Fiskodlingen, 1982 s NJA 1976 s. 465 ff; SvJT 1994 s. 194, Bertil Bengtsson; Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, häfte II, s. 209; Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s. 212; Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s.265; JT 92/93 s. 426; JT 1991/92, Jan Kleineman, De offentliga rättssubjektens skadeståndsansvar, s. 82; SvJT 1994 s. 194, Bertil Bengtsson; NJA 1982 s Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans Om skadeståndsansvarets gränser, 1993, s SvJT 1988 s. 48 f; NJA 1976 s. 465 f. 14

18 Ett klassiskt exempel på normskyddsläran är när en företagare gör sig skyldig till varusmuggling och på så sätt vinner fördelar gentemot sina konkurrenter som lider skada i motsvarande grad. Trots att företagaren begått en uppsåtlig brottslig handling och att det finns en tydlig adekvat kausalitet mellan varusmugglingen och konkurrenternas skada, kan inte företagaren åläggas skadeståndsskyldighet gentemot konkurrenterna med hänsyn till normskyddsläran Non-delegable duties Non-delegable duties innebär, i korthet, att en företagare som anlitar en självständig medhjälpare kan bli ansvarig för dennes vållande även vid rent utomobligatoriska rättsförhållanden. En grundläggande förutsättning för detta är att det finns en preciserad förpliktelse som ålagts genom särskild författning och att det inte finns lagstöd för ansvarsöverföring. Vidare krävs det att förpliktelsen är till för att tillgodose allmän säkerhet. Det är enbart under utförandet av denna förpliktelse som ansvaret enligt principen, non-delegable duties, ligger hos den anlitande parten. Principen innebär inte att den som ålagts förpliktelsen inte får anlita någon att genomföra åläggandet, utan innebär bara att själva skadeståndsansvaret ligger kvar på den förpliktade om han väljer att anlita någon annan. 39 Principen har ett tydligt ursprung i den inomobligatoriska skadeståndsrätten där avtalsparterna har en nära relation till varandra på samma sätt som en lagstadgad förpliktelse etablerar en särskild relation mellan det anlitande företaget och den som förpliktelsen är till för att skydda lider skada på grund av ett anlitat företag. I de inomobligatoriska förhållandena kan inte den som åtagit sig en definierad uppgift inte undkomma detta ansvar genom att anlita någon annan för att genomföra denna uppgift Presumtionsansvar Presumtionsansvaret är en bevisplaceringsregel vars förekomst är framför allt framträdande i avtalsförhållanden där en part åsidosätter sin avtalsenliga plikt att i sin besittning omhänderta och vårda motpartens egendom i dennes intresse. Placeringen av bevisbördan på den som enligt avtalet skall 38 NJA 1976 s Proposition 1972:5, s. 219 f; Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s. 165 f.; Lars Erik Taxell, Skadestånd vid avtalsbrott, 1993, s.29, 40 Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s. 165; Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl., s. 125 f. 15

19 omhänderta egendomen beror framför allt på att han anses ha den största möjligheten till att prestera bevisning om skadans uppkomst. 41 När således skada uppkommer på egendom under tiden den är i den omhändertagande partens omvårdnad, presumeras det att skadan berodde på dennes vårdslöshet. Vårdnadshavaren har sedan, för att undgå skadeståndsansvar, att prestera bevisning som talar emot denna presumtion, han måste med andra ord, exculpera sig för att går fri från skadeståndsansvar. Detta gäller även för skador som inte ligger i direkt linje med avtalsförpliktelserna. I konsumentförhållanden är presumtionsansvaret något vidgat och gäller även då näringsidkaren har egendomen under kontroll utan att ha den direkta besittningen Friskrivningar från skadeståndsansvar Då skadeståndslagen är dispositiv är ansvarsfriskrivningar som huvudregel giltiga. Inom avtalsrätten finns det dock tvingande regler som begränsar denna möjlighet till ansvarsbegränsning och friskrivningar kan även jämkas genom 36 avtalslagen. Vidare brukar normalt sett begränsningar i skadeståndsskyldighet, både enligt oklarhetsregeln och annars, tolkas i restriktiv riktning. 43 Friskrivningarna kan vara av olika dignitet och behöver således inte innebära en fullständig ansvarsbefrielse utan friskrivningen kan exempelvis begränsas till att enbart avse ansvarsbefrielse för indirekta förluster. En friskrivning från grov vårdslöshet och uppsåtligt handlande är i normalfallet inte giltig, men om den skadelidande får ersättning på annat sätt, exempelvis genom försäkring eller att en annan skadevållare kan ställas till svars och krävas på full ersättning, kan en sådan friskrivning ändå vara giltig. 44 En friskrivning kan i normalfallet endast ske direkt mot medkontrahenten och är sålunda inte giltigt gentemot tredje man. Dock skulle en sådan friskrivning kunna vara giltig om skadevållaren tecknat en försäkring till den skadelidandes förmån i fall skada uppkommer Lars Erik Taxell, Skadestånd vid avtalsbrott, 1993, s.113; Bertil Bengtsson, Ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden, 1960, s.19; Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, häfte II, s Presumtionsansvaret omfattar endast den del av handhavandet av annans egendom som kan räknas som vård, inte åtgärder av annat slag. (sid 204) 42 Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, häfte II, s Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, häfte II, s. 225 f; Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 6:e uppl., s. 168; Proposition 1972:5, s Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, häfte II, s Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, häfte II, s

20 3 Fastighetsägarens ansvar 3.1 Fastighetsägarens ansvar enligt hyreslagen Hyreslagen är liksom reglerna kring konsumentskyddet till för att värna om den svagare parten i ett avtalsförhållande. I konsumentskyddsreglerna är det konsumenten, och i hyreslagen är det hyresgästen som är den utsatta parten. Även om det centrala i hyreslagen är hyresgästens besittningsskydd genomsyras hela lagen och dess förarbeten av ett generellt skydd för hyresgästen gentemot hyresvärden. 46 Hyresvärden är skyldig att hålla en uthyrd lägenhet, och gemensamma utrymmen i fastigheten, i sådant skick att den enligt den allmänna uppfattningen på orten är fullt brukbar för det avsedda ändamålet. 47 Den främsta faktor som påverkar tolkningen av denna bestämmelse är vilken typ av lägenhet det handlar om, men ansvaret är också beroende av andra regler, bl.a. byggnads- hälsoskydds- och arbetarskyddslagstiftning. I bedömningen tas inte bara hänsyn till den tekniska standarden, utan även till boendemiljön i övrigt. Ytterst är det upp till hyresnämnd och allmänna domstolar, att i det enskilda fallet göra bedömningen om det förekommer en brist i lägenhetens standard. 48 När det uppstår brist i en lägenhets skick som inte är så omfattande att lägenheten anses som förstörd, har hyresvärden en skyldighet att åtgärda bristen. En förutsättning för att hyresvärden skall kunna bli ansvarig för en brist är att hyresgästen inte kan hållas ansvarig för den uppkomna bristen. Något annat som också innebär en brist är om hyresgästen inte har full tillgång till lägenheten eller andra gemensamma utrymmen i fastigheten. 49 Hyresvärden ansvarar även för det periodiska underhållet av lägenheten och de andra gemensamma utrymmena, det vill säga att med jämna mellanrum, i takt med att lägenheten slits på grund av ålder och användning, ombesörja tapetsering, målning och andra sedvanliga reparationer. Lägenheten kan dock få lov att vara i sämre skick om hyresavtalet innehåller en, enligt hyresförhandlingslagen, giltig förhandlingsklausul. Dock anses numera att villkoret befintligt skick är oskäligt och ej giltigt Lars Erik Taxell, Skadestånd vid avtalsbrott, 1993, s JB 12:9, Bostadshyresavtal i praktiken, Nils Larsson, Stieg Synnergren, Torsten Heine, s. 65; Jordabalkens 12 kap 9, 15, Bostadshyresavtal i praktiken, Nils Larsson, Stieg Synnergren, Torsten Heine, s. 71 f.; SOU 2000:76, s JB 12:15; Leif Holmqvist, Rune Thomsson, Hyreslagen en kommentar, 7:e uppl., s

21 3.1.1 Hyresgästens rättsmedel gentemot hyresvärden Håller inte hyresvärden lägenheten, eller de gemensamma utrymmena i fastigheten, i lagstadgad eller avtalad standard, har hyresgästen enligt 11 hyreslagen, rätt att genomföra vissa sanktioner gentemot hyresvärden. En sanktion som numera sällan används är rätten till självhjälp, vilket innebär att hyresgästen, om han först givit hyresvärden en chans att först undanröja bristen, på eget bevåg kan avhjälpa bristen på hyresvärdens bekostnad. 51 Om bristen är av väsentlig betydelse för hyresgästen i användandet av lägenheten och hindret inte går att åtgärda utan längre dröjsmål får hyresgästen säga upp hyresavtalet i förtid om inte hyresvärden avlägsnat hindret innan uppsägningen. En sådan uppsägning innebär att avtalet upphör att gälla med omedelbar verkan. 52 Hyresgästen kan för den tid som det förelegat en brist i lägenheten även kräva nedsättning av hyran i proportion till hindret av hyresrätten. Rätten till nedsättning är strikt och är förutom hyresgästens egna vållande oberoende av hur bristen uppkommit eller vem som är vållande till den, vidare kvarstår hyresnedsättningen även om hyresvärden gjort allt i sin makt för att undanröja bristen. För att nedsättning skall bli aktuell krävs det att bristen är av varaktig art och kan ses som en isolerad händelse. Det är hyresgästen som har bevisbördan för att det förelegat hinder och men i nyttjanderätten i sådan mån att han är berättigad till nedsättning av hyran. 53 Hyresgästen kan hos hyresnämnden begära att hyresvärden beläggs med ett åtgärdsföreläggande som innebär att hyresvärden riskerar att få betala vite om han inte avhjälper bristerna Hyresgästens rätt till skadestånd gentemot hyresvärden En hyresgäst kan utöver och förutom de ovan nämnda rättsliga åtgärderna, även kräva skadestånd av hyresvärden. 55 Förutsättningarna för skadeståndet är att skadan uppkommit genom vårdslöshet från hyresvärdens sida, samt att en brist i lägenheten förorsakat en skada för hyresgästen. Hyresgästen har bevisbördan både för att det uppstått en skada och för att skadan uppstått på 51 Bostadshyresavtal i praktiken, Nils Larsson, Stieg Synnergren, Torsten Heine, s. 72 f. 52 Leif Holmqvist, Rune Thomsson, Hyreslagen en kommentar, 7:e uppl., s Bostadshyresavtal i praktiken, Nils Larsson, Stieg Synnergren, Torsten Heine, s. 73 ff., 77. I de allra flesta hyresavtal av modernt slag, brukar rätten till nedsättning avtalas bort när fastighetsägaren utför åtgärder för att rusta upp lägenhetens skick, utför sedvanligt underhåll av lägenheten eller den övriga samt vid annat arbete som särskilt anges i avtalet. Jmfr NJA 2002 s SOU 2000:76, s. 57 f. 55 Hyreslagen 11 andra stycket samt

22 grund av den skadebringande handlingen, hyresgästen måste även kunna precisera hur hyresvärden förfarit vårdslöst. Härefter är det hyresvärden som skall exculpera sig genom att visa att uppkomsten av bristen inte beror på hans vårdslöshet. Skillnaden mellan skadeståndet och nedsättningen av hyran är framför allt att skadeståndet kräver vårdslöshet vilket inte nedsättningen gör. 56 Skadestånd är normal påföljd vid kontraktsbrott, men det viktiga med denna regel är att hyresvärden måste exculpera sig, dvs. visa att det inte är hans fel att bristen uppstått. Tanken är att hyresvärden skall ha visat omsorg vid utförandet av sina förpliktelser kan han inte bevisa att så har skett blir han skadeståndsskyldig. 57 För att skadestånd enligt hyreslagen skall kunna utdömas för andra skador än på själva lägenheten krävs det att skadan uppkommit genom en brist i lägenheten. Hyresvärden kan även bli skadeståndsskyldig för sådant som inte direkt avser lägenheten, till exempel kan han få ansvara för skador som uppstått till följd av störningar från grannar. Skadeståndsansvaret omfattar inte bara person- och sakskada utan även förmögenhetsskada. Det rådande rättsläget är dock något oklart vad gäller hur lång räckvidd denna skadeståndsregel egentligen har. Inom ramen för hyreslagens felbegrepp kan nämligen en mer omfattande vårdnadsplikt för hyresvärden intolkas, inte bara för själva lägenheten utan också för hyresgästens egendom och hyresgästen som person, och då speciellt när skadan inträffar inom lägenhetens eller fastighetens domäner Hyresgästens ansvar för uppkomna skador på lägenheten Hyresgästen har ett aktsamhetskrav, eller med andra ord en vårdplikt, när han använder lägenheten. Skada som uppkommer på lägenheten genom normalt slitage ansvarar hyresgästen inte för, sådan skada står hyresvärden för enligt reglerna om periodiskt underhåll. Vårdplikten innebär att hyresgästen är skyldig att ersätta skador som uppstår genom hans vållande. Ett exempel på vållande kan vara om hyresgästen bryter mot de förhållningsregler som finns, t.ex. hans skyldighet att anmäla skada till hyresvärden. 59 I NJA 1991 s.476 hade hyresgästen ställt upp ett akvarium i lägenheten. Akvariet som sedermera gick sönder orsakade tämligen omfattande 56 SOU 2000:76, s. 58; RFS 2002:42, s. 152; Leif Holmqvist, Rune Thomsson, Hyreslagen en kommentar, 7:e uppl., s Kommersiell hyresrätt, 3 uppl, 2003, Anders Victorin, s. 192 f. 58 Bostadshyresavtal i praktiken, Nils Larsson, Stieg Synnergren, Torsten Heine, s. 76; Lennart Vahlén, Om fastighetsägares skadeståndsansvar, Försäkringsjuridiska föreningens publikationer, 1953, s.234 ff; Kommersiell hyresrätt, 3 uppl, 2003, Anders Victorin, s Bostadshyresavtal i praktiken, Nils Larsson, Stieg Synnergren, Torsten Heine, s

23 vattenskador. Fastighetsägaren yrkade att hyresgästen skulle ersätta skadan, men då fastighetsägaren inte kunde styrka att akvariet gått sönder till följd av vårdslöshet från hyresgästens sida och då skadan på akvariet inte varit sådan att den typiskt sett uppkommit genom ovarsamhet ogillades skadeståndsanspråket. 3.2 Fastighetsägarens ansvar enligt annan lagstiftning Det är inte bara gentemot sina hyresgäster som en fastighetsägare har skyldigheter, det har han även gentemot alla som på grund av fastighetens skick drabbas av skada. Fastighetsägarens skyldighet i detta avseende framkommer framför allt i 2 och 3 60 gaturenhållningslagen (1998:814) samt 3 kap. 3 ordningslagen (1993:1617) Gaturenhållningslagen I gaturenhållningslagen stadgas de grundläggande bestämmelser om ansvarsfördelning mellan kommun och fastighetsägare för gaturenhållning och snöröjning 61 på allmänna platser som har upplåtits för trafik. Ansvarsfördelningen regleras ytterst genom kommunens detaljplan. Fastighetsägare är skyldiga att hålla med gaturenhållning och snöröjning, på de områden som i detaljplanen är avsatt för kvartersmark och där en underlåtenhet av åtgärder skulle leda till olägenheter för människors hälsa, trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. 62 Kommunen kan, enligt 3, ålägga en fastighetsägare att ansvara för gaturenhållningen på vissa gångbanor utanför fastigheten där kommunen enligt detaljplanen egentligen skulle ha haft huvudansvaret. Åläggandet omfattar inte enskilda och spontant trafikerade gångvägar, detta oavsett om det är kvartersmark eller inte. Följaktligen måste området särskilt upplåtas, förberedas och användas för allmän gångtrafik innan ansvaret träder in. 63 Fastighetsägare som inte uppfyller sina åligganden kan dömas till böter och kan tvingas att ersätta kommunen för de uppkomna kostnader som kommunen har haft för att genomföra de förpliktelser som från början ålegat fastighetsägaren Paragraferna motsvarades tidigare av 18 och 19 i renhållningslagen (1979:596). 61 undanskaffande av snö och is, sandning eller någon annan åtgärd för att motverka halka samt bortförande av sand eller annat som har påförts för att motverka halka Prop 1992/93:210 s Gaturenhållningslagen (1998:814) 2 och Prop 1992/93:210 s. 218, 317; Carl G. Persson/Göran Rosenberg/Kazimir Åberg, Ordningslagen kommentarer och rättspraxis, 1994, s Lag (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning, 14 och

24 I RFS 1997:26 halkade en person och skadade sig när han gick på en gångväg mellan två fastigheter. Gångvägen, som var plogad men inte sandad, omfattades inte av gaturenhållningslagen eller av andra myndighetsbeslut och fastighetsägaren blev därför inte skadeståndsskyldig trots att han mycket väl kände till att gångvägen användes mycket frekvent för att ta sig mellan de två fastigheterna. Fastighetsägaren kunde heller inte ställas till ansvar för att han inte hade informerat gångtrafikanterna om att han inte var skyldig att underhålla gångvägen. I RFS 2002:34 halkade en person och skadade sig när han gick på en gångväg. En vecka innan olyckstillfället hade det blivit en isbildning på gångvägen som vid olyckstillfället hade täckts av nysnö och därför inte var synlig för gångtrafikanten. Fastighetsägaren blev skadeståndsskyldig då han ansågs ha förfarit vårdslöst genom att ha underlåtit att i tid bekämpa isbildningen och på detta sätt orsakat olycksfallet Ordningslagen Enligt ordningslagens 3 kap. 3 måste en fastighet hållas i sådant skick att den inte kan orsaka person- eller sakskador på offentlig plats. Av detta följer att fastighetsägaren med jämna mellanrum måste reparera och underhålla fastigheten för att inte exempelvis takpannor eller fasadputs rasar ned och förorsakar skada. Fastighetsägaren har inte bara ansvaret för fastigheten i sig utan ansvarar även för anordningar direkt uppsatta i anslutning till fastigheten, exempelvis ställningar, parabolantenner, skyltar, plank och flaggstänger. 65 Förutom brister på fastigheten och därvid uppsatta anordningar ansvarar fastighetsägaren för att från fastigheten avlägsna snö och is som annars riskerar falla ned och orsaka person- eller sakskada. Att snö- och isras länge har varit ett problem som man från lagstiftarens håll sett mycket allvarligt på framkommer i förarbetena till den allmänna ordningsstadgan 1956: De föreslagna bestämmelserna torde i övrigt icke tarva någon närmare motivering. Skyldighet att avlägsna snö och is, som genom ras kan vålla olycksfall, avser det fall att olycksrisk föreligger för vägfarande på allmän plats. Jag vill särskilt understryka vikten av att föreskriften efterlevs. Årligen inträffar olycksfall till följd av försummelse i denna tillsynsplikt. 66 Fastighetsägarens ålägganden skall ske skyndsamt och utan oskäligt dröjsmål. Vad som skall anses vara utan oskäligt dröjsmål bedöms från fall till fall. Här bör beaktas huruvida gatan är mer eller mindre trafikerad och det ställs följaktligen högre krav på snöröjningen vid högtrafikerade stråk än 65 Carl G. Persson/Göran Rosenberg/Kazimir Åberg, Ordningslagen kommentarer och rättspraxis, andra uppl., 2003, s.149 f. 66 Proposition 1956 nr 143, s