Motalas Äldsta Tid. sammanfattning av stenåldern. Relaterad till utgrävningarna i. Motala med omnejd. av Dag Högfors.

Transkript

1 1 Motalas Äldsta Tid - En kortare & allmännare sammanfattning av stenåldern Relaterad till utgrävningarna i Motala med omnejd. av Dag Högfors Dag Högfors 2014

2 2 INNEHÅLL: Förord/ Författarens tack s. 3 I. Allmän Bakgrund - Istiden och landets höjningar s. 4 - Paleoliticum/Pleistocen (Urtid och Islossning) s. 5 II. Senare tid - Mesolitikum (Mellanstenålderb (fiskare och jägare-samlare) s. 7 - Neolitikum (Yngre stenålder, Bondestenålder) s. 8 III. Lokal del - Utgrävningarna s Fynden I Vapen, verktyg och boplatser s Fynden II Gravarna skallarna och handelsvägarna s Stenålderssamhället s. 16 Sammanfattning s. 20 Fotnoter s. 22 Bilagor s. 23 Källförteckning s. 40 Förord Detta skrives under hösten 2012 hösten Anledningen härtill är att jag under min FAS 3 placering på Studiefrämjandet i Motala kom att intressera mig för de fynd som gjorts vid utgrävningarna inför väg- och järnvägsbygget i Motala. Denna lilla skrift innehåller en del

3 3 bakgrundsfakta angående äldre stenåldern och människans utveckling. Men framför allt inriktar den sig på de fynd arkeologerna har gjort; tonvikten lägges vid den senare delen, där olika saker tas upp till jämförelse i en närmast antropologisk jämförelse. Detta därför att alla tjänar på en sådan jämförelse alltför få arkeologer och historiker intresserar sig för de företeelser som finns idag och alltför få antropologer intresserar sig för det som var. Det finns givetvis undantag, men de är inte så många. Vad det gäller människornas föda och vapen, så är vi väl underrättade tack vare modern teknik, där isotoperna mäts i tänderna och visar vad personerna ätit under sitt liv. Vidare kan vi få fram en ungefärlig ålder och dessutom kön genom dna-analyser. Just kön kan annars vara svårt, med tanke på att dåtidens människor var muskulösare än dagens, just p g a att de för det mesta var tvungna att hålla sig i rörelse. Visserligen har bl a Lasse Berg omvittnat hur folk på stenåldersnivå inte alls har samma arbetskrav eller tvång över sig, som dagens storstadsmänniskor har, men vi kan ändå räkna med, att alla på något sätt, försökte dra sitt strå till stacken. Det riktigt slitsamma livet började först under Neoliticum, med sädesodlingar och bybyggen. Strider förekom hela tiden men det var först under Neolithicum som människorna tog slavar, troligen eskalerade våldet alltmer under den tid då människan blev bofast, även om konkurrensen om de olika lägena för sommar- och vintervistelserna under Mesoliticum. Vissa saker kan inte direkt bekräftas av fynden, utan förblir teorier, där jag utgår ifrån fynden och från vad som tidigare är känt från andra folkstudier, t ex teorin om stenåldersfolkets religion. Andra saker däremot, såsom talet om etnicitet under jägarstenåldern (jfr nedan!), kan med bestämdhet avskrivas. Det faktum att vi vet väldigt litet om stenåldersfolkens vardag gör att vi måste jämföra med folk som lever eller har levt på samma nivå. Detta i sin tur, kan aldrig bli fullt ut jämförbart, med tanke på de olika miljöer dessa folk levat i men ändock torde likheterna ha varit större, än skillnaderna. Andra saker, får vägas upp av fynd från andra platser t ex stenålderns fotbeklädnader och eventuella huvudbonader. Inte heller kan vi vara helt säkra på de sociala rollerna. Tidigare idéer om att enbart män var jägare, har visat sig felaktiga, då fynd av knivar och yxor gjorts i kvinnogravar bl a i Skåne. Även frågan om tro, torde förbli, åtminstone till viss del, obesvarad. Författaren till dessa rader önskar slutligen tacka Arkeologer från R A Ä och K M M D, samt olika föreläsare som haft godheten besvara författarens frågor. I synnerhet önskar jag tacka Fredrik Hallhagen, som vänligt besvarat mina fråg .

4 4 Allmän Bakgrund - Istiden och landets höjningar Föregångaren till Baltiska Issjön, Yoldiahavet och Ancylussjön var det s k Eemhavet, c:a f v t. Större delen av Skandinavien var vid den tiden istäckt utom delar av det som idag är Karelen, vilket låg något ovanför vattenytan, som en ö, omgiven av grunt och kallt vatten. Redan vid denna tid fanns säkerligen enstaka boplatser, upprättade av nomadiska grupper (jägare-samlare), som vartefter bytet drog sig längre bort, tvingades följa efter och upprätta ny boplatser. Om dessa människor vet vi inte så mycket, annat än att deras verktyg ännu var relativt enkla men funktionella. Det skulle faktiskt kunna förhålla sig så, att grupper av Neanderthalmänniskor kom så pass långt åt nordväst tätt följd av Cromagnonmänniskan, som är vår närmaste stamfader. i Under den Baltiska issjöns dagar (c:a till f v t) drogs isen tillbaka ända till vad som idag räknas som Småländska Höglandet, vilket ledde till att dagens Sydsverige blev till en ö - skiljd både från Europa, och istäcket i norr, av två sund (se Bilaga 1). Så småningom sjönk vattennivån i issjön ner till havsnivån genom ett stort sund vid Billingen, men p g a isavsmältningen blev vattnet inte ordentligt salt, utan bara bräckt precis som det är idag. Denna tid i Östersjöns historia kallas Yoldiahavet och varade fram till ungefär 8700 f v t (Bilaga 2). Några direkta landhöjningar skedde inte under denna tid; isen stod och stampade - d v s den drog sig periodvis tillbaka, men växte också periodvis. Vid denna tid var Småland, Gotland och Blekinge, Skåne samt delar av Halland isfritt, men hela Mellansverige (inklusive Väster- och Östergötland samt dagens Kalmar och Öland) var översvämmat. När isen började smälta ordentligt igen, steg vattennivåerna och landet översvämmades mer, men nu kunde också landet börja höja sig. När nu landet höjde sig, dök fler delar av dagens Sverige upp ur vattnet, men fortfarande översvämmades större delen av Väster- och Östergötland däremot växte Skåne och Danmark ihop, så att det hela blev en utskjutande del av den Europeiska kontinenten avrinningar från denna Ancylussjön förekom inte i någon högre grad därav kom det sig att sjön (uppkallad efter Ancylus en forntida sötvattenssnäcka) alltså hade sötvatten. Ancylussjön (se Bilaga 3) uppstod i och med att Yoldiahavet skärmades av genom landhöjningen och skiljde Atlanten (Västerhavet) från det vi idag kallar Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken. Detta vatten var avsmältningar från olika kvarvarande glaciärer och framför allt från Inlandsisen. Ancylussjön omfattade både Vänern och Vättern, samt hela Bottenhavet och Östersjön. Mälaren och Hjälmaren var bara mindre vikar in mot det lågland som bildades, allteftersom isen smalt undan och landet steg. Skåne var ihopvuxet med både kontinenten och Sverige och Ancylussjön skärmades av med en smal landtunga i det som nu är Bohuslän, Västergötland och Halland. Den som ville över från Östergötland och titta på Västerhavet, färdades lämpligen med båt, eftersom terrängen torde ha varit tämligen oländig av de olika landhöjningarna samt det faktum att vattnet skar av de flesta vägar mot norr och väst. När Littorinahavet bildades, hade Ancylussjön givit med sig Östergötland såg ungefär likadant ut som idag (förutom en del av kusten), men ännu hade Mälaren inte avknoppats från det bräckta vattnet längs med den dåvarande kusten. Det område som idag utgör Stockholm,

5 5 var fortfarande bara en havsvik med några enstaka öar och skär. Större delen av Närke och Uppland låg också under vatten. Skåne hade nu avskurits från kontinenten och ett par av de danska öarna hade börjat ta form dock hängde flera av öarna fortfarande ihop. Landhöjningen hade alltså tagit fart på allvar men vattenmassorna i Ancylussjön kom att bryta igenom nedanför Skåne, beroende på att landet i söder inte höjde sig lika kraftigt som i norr; i och med landhöjning fick det avrinnande sötvattnet följaktligen mindre yta att stiga på vilket gjorde forsarna blev allt bredare och våldsammare, vilket i sin tur gjorde att Öresund bildades, varvid havsvatten kom in i Ancylussjön, som därmed blev det bräckta Littorinahavet. Så småningom blev Sveriges karta ungefär den vi ser idag fast landet på ett par ställen inte längre stiger, och dessutom stiger fortare i norra änden av Vättern än i södra, vilket kommer att framtvinga byggandet av skyddsvallar i Jönköping endera det, eller ett flyttande av staden... Närkes- och Östgötaslätten är tydliga exempel på hur isen tryckt ner landet och vandrat fram och åter, i Närke kan man tydligt se hur landet stått under vatten mycket av Örebro län påminner fortfarande om en uttorkad sjö. Även i Motala kan man i terrängen upp mot Ekön fortfarande se hur vattenståndet i Vättern gradvis sjunkit undan till dagens nivå. Paleoliticum/Pleistocen Människans utveckling är bara någorlunda klarlagd. Medan isarna smälte i norr, trängde människorna allt längre norrut. De första som satte foten på asiatisk och europeisk jord, var med största sannolikhet Homo Sapiens Erectus. Det finns inga spår från Homo Habilis i Europa eller i Asien möjligen, kan det tänkas, att en eller annan grupp tog sig över mot Sinai, i jakt på mat precis som Homo Erectus tvangs vika norrut i jakten på lämpliga byten. Det finns förvisso ett människofossil funnet i Kina, den s k Pekingmänniskan. Enligt olika källor som hänvisar till beskrivningar av de skallar som hittades, ska det ha rört sig om Homo Erectus, och inte någon ännu tidigare anfader kineserna hävdar visserligen, att de har funnit rester av en tidig människoapa, men dessa fossil har inget med människan att göra även Europa och Afrika uppvisar rester av riktigt stora apor, men dessa härrör från tiden långt före Pleistocen, ja faktiskt redan innan istiden, före Lucys tid på jorden. Det är viktigt att understryka det faktum att utvecklingen inte varit spikrak. Flera av människans tidiga förfäder har visat sig försvinna spårlöst, utan att nämnvärt ha påverkat utvecklingen de utgör alltså sidoskott på stamträdet. En del olika australopitecus-arter korsade sig visserligen med varandra, men därmed var inte så mycket vunnet till en början. Så småningom gav grenen Australopithecus Afarensis (representerad av Lucy ) upphov till Homo Sapiens (Homo Habilis), men det tog ett par miljoner år att komma så långt. Flera av de olika Australopithecus-arterna dog ut, utan att egentligen få några efterföljare, medan några av deras släktingar levde vidare och lyckades få avkomma som i högre grad än de själva använde verktyg mest stenar, för att krossa diverse hårda nötter och rötter. Grävkäppen kom förmodligen att dröja fram till Homo Habilis, som å sin sida troligen inte kunde göra upp eld. (Uppgörandet av eld antas ha uppfunnits av Homo Erectus.) Australopithecus och Homo

6 6 Erectus kallas överlag för homininer till skillnad t ex Gorillor, som ingår i arten Hominider (där människan räknas som en underart). Kort om utvecklingen - de äldsta fossilen av en människoart är c:a 7 miljoner år gammal. De äldsta (hittills funna) är Sahelantropus tchadensis respektive Orrorin tugenensis, dessa utgör förfäder till Paranthropus, som i sin tur gav upphov till Australopithecus. Troligen var de allätare och levde lika mycket i träden som på marken, ungefär som dagens Schimpanser. Några sådana fynd har inte gjorts utanför Afrika helt enkelt därför att stora delar av Asien och Europa var istäckta. Dessutom tycks de ha hittat det de ville äta i närheten av de platser där de levde (dåtidens motsvarighet till Tchad, Abessinien och Sydafrika). En annan representant för människans anmödrar, som forskarna funnit, är Homo Robustus, eller rättare Parantropus Robustus. Denna art representerar en föregångare till Australopithecus Afarensis, och tycks ha levat ett mycket kort liv, få av dessa Robustus har lyckats passera sin artonde födelsedag. Med tanke på artens starka käkmuskulatur, så torde födan uteslutande ha utgjorts av rötter, nötter och löv, kanske t o m larver och späda kvistar. Denna art tycks ha dött ut, utan arvingar den hade visserligen kraftiga käkmuskler, men var i övrigt ganska kortväxt c:a 1:20 bland de manliga representanterna och knappt en meter bland de kvinnliga exemplaren. Detta gjorde, att den var oerhört sårbar av väderpåverkan (t ex extrem torka eller väta). Den kunde inte heller försvara sig särskilt framgångsrikt mot sabeltandade djur eller andra större uthungrade och köttätande former av Australopithecus. Istider har gått fram och åter över världsdelarna. Den senaste istiden var under 8000-talet före vår tid, då större delen av Sverige börjat dyka upp, men kölden resulterade i en viss avfolkning. Det blev sämre möjligheter till överlevnad, p g a mindre växtlighet och minskad tillgång på vilt. Under 8000-talet f v t uppstod en svår och långvarig köldknäpp. Denna berodde på att en massa is ifrån Arktis under många år blockerade golfströmmens väg mot de nordiska länderna, varför vädret blev mycket sämre under flera hundra år. Många saker kan bidra till dåligt väder jättelika ismassor, vulkanutbrott (som under några år förmörkar atmosfären) har under historisk och förhistorisk tid förändrat väderleken och bland annat orsakat människans utvandring från Afrika. Utvandringarna har gått i etapper. De första utvandringarna har gått till Asien, via Sinai och floderna upp mot Kappadokia och Syrien upp mot Svarta Havet. Här har markerna översvämmats åtskilliga gånger, men en utgrävning högre upp mot eventuella grottor och högplatåer kanske kan ge svar på olika stenåldersgåtor. Homo Erectus tycks ha vandrat långt upp i Asien, säkert härtill nödd och tvungen, när andra människoarter följt dem i spåren, eller när maten på ett ställe tagit slut. Homo Erectus kan ha vandrat in i Östra Europa, men mig veterligt har ännu inga fynd härav gjorts, med undantag av några sena fossiler från Georgien (1.8 miljoner år gamla). De tidigaste människor vi finner i Europa, är Neanderthalis. Möjligen har dessa vandrat in från västra Asien eller helt utvecklats i östra Europa, allteftersom isarna drog sig fram och åter. Men med tanke på att fynd gjorts även i Asien, så är en helt Europeisk utveckling av arten knappast trolig De sista (?) Neanderthalmänniskorna försvann för c:a år sedan, då Cro Magnon-människan etablerat sig i de gästvänligare delarna av Europa.

7 7 För ungefär år sedan försökte de första exemplaren av de moderna människorna ta sig över till Europa. De lyckades aldrig klara sig ordentligt i denna främmande miljö; inte heller nästa våg ( år sedan) tycks ha klarat sig nämnvärt bra. Men den sista stora vågen, tycks ha kommit både från Afrika (via dagens Turkiet) och över Medelhavet till de grekiska öarna och sedan vidare inåt land skedde för c:a år sedan. ii De sista stora folkvandringarna har samtliga kommit från Asien (indoeuropéer av olika slag har i flera årtusenden vandrat in från Asien), detta i sin tur, fick forskarna i förstone att tro, att människornas urfader och anmoder kommit från Asien, vilket ingalunda är fallet. Alla mänskliga fossil, hur ofullständiga de än är, pekar otvetydigt ut Afrika som mänsklighetens stamort på jorden. I Afrika, och endast i Afrika,finns den utvecklingskedja av fossil som täcker de senaste tre årmiljonerna och som uppvisar mellanformer från apa till människa. Av fossilerna att döma tog det ytterligare en miljon år innan människan började sprida sig ytterligare. Lämningar på Java och i Kina påminner mycket om betydligt äldre Homo Erectusfynd från Afrika. iii II. Senare tid Mesolitikum När Ancylussjön var i sin minsta fas, och området började bli likt dagens Östergötland, fanns här redan folk och hade funnits i flera hundra år hur länge det funnits människor i Motalatrakten är svårt att säga, men de äldsta fynden hittills är omkring 9000 år gamla (jfr nedan). Vartefter landhöjningen och det varma vädret tillät, vandrade människor och djur allt längre norrut. Människorna i Norden var vid denna tid jägare och samlare d v s nomader. En populär och synnerligen felaktig tanke om nomader, är att de helt enkelt driver omkring från plats till plats, tar en dag i taget och inte bekymrar sig för någonting. Så är inte fallet. I själva verket kunde ingenting vara felaktigare. Nomader bor olika länge på en plats, alltifrån tre fyra månader, till flera år, helt och hållet beroende på om jaktlyckan är beständig och möjligheten att finna ätliga växter är god. Nuförtiden är de flesta nomader s k boskapsnomader. Så länge betet räcker åt boskapen, kan de stanna i området, men när betet tar slut, måste de följaktligen flytta. Sådana år då betet är gott och gräset växer mycket, blir det självfallet inte så mycket flyttningar. Varje grupp kan hålla sig inom de områden där de brukar vistas. De år det är torka, blir det värre; då tar betet slut fortare, kreaturen får efter hand allt svårare att hitta bete och boskapen måste därför flyttas tidigare än normalt, vilket i sin tur gör att det kan bli kapplöpning mellan olika grupper till nya betesmarker. Detta i sin tur kan leda till små konflikter d v s slagsmål och knivmord, just för att gruppens samlade rikedom, d v s boskapen, ska kunna överleva. Detta förekommer fortfarande på sina håll. Sådana torrår kan i sin tur ge upphov till folkvandringar Den tidigaste formen av nomadism handlar dock mest om jakt och fiske. Var är fisket/jakten bäst under våren/sommaren och var är dessa näringsfång bäst under hösten/vintern? Detta att

8 8 ha sitt läger vid en större flod eller en stor sjö, har många fördelar; dels har de boende ständig tillgång till vatten, dels tillgång till byte i form av fiske, men också större vilt, eftersom bytesdjuren måste dricka. Jakten vintertid är svårare visserligen är det lättare att spåra bytesdjuren, som själva har svårare att ta sig fram genom snön, men kyla, blåst och snö hindrar även jägaren. Kastspjutet var en revolutionerande uppfinning Homo Erectus tycks aldrig ha kläckt den idén, möjligen kan Homo Neanderthalis kopierat tekniken från de framträngande Cro Magnon, men de uppfann den inte själva. Pilbågen, som kom senare, var på detta sätt livsavgörande för jägaren, eftersom vederbörande kunde fälla bytesdjuren på större avstånd. Olika yxor och knivar uppstår relativt tidigt i människans historia till fiske behövs näppeligen någon yxa (om inte fisken är synnerligen stor); men vid jakt på högvilt, såsom älg och kronhjort, behövs en särskild yxa, för att stycka bytet och för att klyva dess benpipor. På den här tiden gick ingenting till spillo allt på djuren användes - ben, senor, päls, kött och horn. (Även genitalierna och ögonen samt det som var ätligt av inälvorna däremot tog det nog längre tid, innan människan kom på hur tarmarna går att använda knappast förrän folk blev mer bofasta, någon gång under den senare delen av Mesoliticum.) Så till frågan om varför. Varför norrut? Det var troligtvis det enda tänkbara alternativet. I Afrika hade klimatet blivit otroligt torrt för si så där år sedan. Detta gjorde att flera grupper av överlevare vandrade norrut och österut att vandra västerut var inte någon bra idé - där fanns redan ett växande ökenområde, där ytterst få kunde klara sig. Norrut i det gryende Europa, fanns det gott om vatten och djur. Dessa områden torde vid denna tid ha tett sig som det förlovade landet, med växtlighet och djur i överflöd. Bara det att det var kallt. De första människoströmmarna torde ha vandrat längs med floderna (vattnet!) och hållit sig så nära urhemmet som möjligt. Längre fram tvangs människorna allt längre norrut, genom befolkningsökning och direkt våld. En annan sak var bristen på stora rovdjur i norra Europa fanns inga Sabeltandade Tigrar, Hyenor och Lejon. Det finns stora bytesdjur i norr visserligen inte Mammut särskilt långt upp i Sverige eller Norge (i Danmark däremot tycks det ha funnits), men väl Hjort, Rådjur, Älg, Uroxe och Vildsvin, dessutom var andelen farliga insekter mindre. Om vi får tro senare skildringar av livet bland jägare/samlare (se t ex Lasse Bergs skildring av livet bland King!Bushmen i Kalahari iv ), så är detta liv inte alls lika mödosamt som det liv bonden levde. Du är egentligen inte bunden till en plats, och behöver inte hoppas, att vädret ska vara tillräckligt bra för att ge en god skörd. Livet är något mer avslappnat. Ju längre tiden led under Mesolitikum, desto mer stationära blev folk men var bytet för långt borta, blev det givetvis obekvämt. Dessutom hll jorden på en plats inte hur länge som helst, växelbruket uppfanns först ganska sent. Neolitikum Under Neolitikum blev klimatet stadigt bättre. Det mesta av inlandsisen hade försvunnit och vintrarna blev därför inte fullt så bistra som under Pleistocen och Mesolitikum. Hjulet introducerades troligen nu i Norden (det äldsta hittills har hittats i Sibirien) Under Bronsåldern var hjulet redan etablerat överallt i Europa. (Däremot inte på de Amerikanska kontinenterna cirkelformen var känd, men inte hjulet och dess funktion.)

9 9 En annan intressant sak, som började slå igenom under Neolithicum, är keramiken. Experterna talar om bl a Ertebölle-kulturen, småningom talas om Trattbägarkulturen, om Stridsyxekulturen och om Gropkeramiker. Låt oss först koncentrera oss på Ertebölle-fynden. De äldre fynden är från yngre mesolitisk tid ( före vår tid), men de äldre fynden är inte särskilt spektakulära däremot visar den yngre kulturen, i området, stor påverkan från de åkerbrukskulturer som vuxit fram i Nordeuropa. v Denna hantering kom att påverka de dåtida skåningarna och ganska snart ännu längre norrut. Trattbägarkulturens människor anses vara de första åkerbrukande i norra Europa, detta under neolitisk tid c:a 3900 f v t. Vilket språk de talade vet vi inte, men det har framförts tankar om att detta skulle vara förridare till båtyxefolket, som dök upp under mellanneolitisk tid c:a f v t. De flesta seriösa forskare anser dock numera att trattbägarkulturen uppstod spontant, därför att folk upptäckte att det kunde gynna dem själva, att bruka jorden. Därmed var det alltså inte frågan om någon invandring, som tidigare trotts, utan ett idéflöde, som spridit sig med förmågan att plöja och så. Småningom uppstod nya varianter av lergodshanteringen, men de olika kulturerna var under tidigare delen av talet f v t fortfarande tämligen snarlika. Vid pass f v t uppträdde emellertid ett folk med en annan tradition kring torkad lera, dessutom med ett särskilt kännetecken angående vapen och begravningsskick - det s k Båtyxefolket (eller Stridsyxefolket). Tidigare ville forskarna göra gällande, att Båtyxefolket kom från söder, därför att de största fynden av båtyxor gjorts i Skåne. Men senare studier har visat att de södra fynden är av yngre datum än de nordliga, som hittats i det område som så småningom skulle bli Mälardalen, men som vid denna tid fortfarande var en lång havsvik med diverse öar och utskjutande uddar. Båtyxefolket kom alltså till Sverige från öster, samtidigt som en annan avdelning gick mot söder, mot Baltikum och dagens Tyskland. Dessa södra båtyxingar trängde sig så långt ut som till det danska fastlandet, men de danska öar som fanns, mäktade denna avdelning aldrig nå, istället rekoloniserades öarna norrifrån från Skåne, vars båtyxingar alltså tagit vägen över Östergötland och Småland, för att komma dit. vi Men på vissa ställen, bl a Mälardalen, försvann båtyxingarnas jordbaserade kultur och ersattes av s k gropkeramisk kultur, som var fångstbaserad. vii En annan sak som var ny, och som skulle komma att få fäste i Norden, var begravningsskicket kremering. Lämningar visar, att Båtyxefolket samlat sina döda, och ordnat ett stort bål, möjligen under någon helig fest. viii Under Neoliticums senare del uppstår en viss kopparhantering. Visserligen lärde sig stenåldersfolken ganska snabbt, att bearbeta metallen men de visste inte var de skulle få fatt i den (framtidens Falun låg fortfarande under vatten!). Dessutom finns det ett visst problem med koppar det håller inte hur länge som helst. För att lösa problemet till viss del, kom människorna på att legera med tenn. Bronsföremål visade sig mera beständiga och tyngre, därmed blev det läge för att ersätta flera av de föremål, som förut gjorts i sten med föremål i brons. Från början var sådana saker givetvis dyra och därför sällsynta, men allteftersom tiden led, och fler fyndigheter gjordes, så blev metallföremål vanligare och mer spridda. De första åkrarna i Norden uppträdde också under Neoliticum (omkring 4500 f v t) och därmed, så småningom, de första domesticerade djuren. Ett av de första domesticerade djuren, torde ha varit hästen redan innan kon därför att hästen som rid- och dragdjur är överlägset

10 10 och dessutom kan producera mjölk, kött och skinn. Kor och åsnor hör också till de absolut tidigaste. Vi vet dessutom att de forna egyptierna på ett tidigt stadium domesticerade grisen, som användes bl a för att plöja upp efter Nilens översvämning. (Nilen hade någorlunda regelbundna översvämningar, vilka, när vattnet drog sig tillbaka, efterlämnade fruktbart flodslam). För att spara tid (och själva slippa hålla på med årdret i den säkerligen ännu ganska blöta marken) släpptes grisar ut, som bökade efter ätliga saker i jorden. Dessa svin efterlämnade synnerligen jämna och raka fåror, i vilka forntidens egyptier sedan kunde så. I förlängningen ledde skördarna till behov av förråd, vilka hemsöktes av råttor och möss, vilket i sin tur lockade till sig katter. Hållandet av katter spred sig sedan vida, eftersom råttor och möss på intet sätt är ett isolerat problem. Därmed har vi också grunden till det moderna samhället. Gropkeramiken tycks ha varit specifik för Mellansverige, några fynd har, såvitt jag kunnat finna, inte gjorts i Östergötland - däremot har arkeologerna hittat något som populärt kallas tredje gruppen, som anses vara en övergångsform mellan de olika stilarna. En annan sak är, att lergodset vid denna tid har bränts. Tidigare har leran varit soltorkad, vilket tar lång tid och är ett aningen osäkert sätt att behandla lergods på, eftersom det inte blir särskilt beständigt. Det återgår till lerformen väldigt fort och lätt, vilket ses av resterna från olika Sumeriska och Babylonska stadsmurar. Kamkeramik, som arkeologerna hittat bitar av i Motala (c:a år gamla) är en variant, som påminner en del om både gropkeramik och Trattbägarstil. III LOKAL DEL - Utgrävningarna Under det sena 1980-talet (v t) uppkom ånyo diskussioner i Motala-Vadstena-Mjölby- Skänninge om huruvida riksvägen, som är dragen rakt genom Vadstena, inte borde läggas om och dras utanför staden. Så småningom uppkom också en diskussion om järnvägen mellan Motala och Mjölby (via Fogelsta och Skeninge) och om det inte vore dags att göra något åt denna; såtillvida att tåget dels skulle stanna i Skänninge och dels så att det dessutom skulle gå fler tåg mellan Motala och Mjölby. För att detta skulle vara möjligt måste flera faktorer uppfyllas dels måste vägen breddas utanför Skänninge och Mjölby, även utanför och inne i Motala måste vägen åtgärdas, dessutom måste ett nytt spår byggas vid sidan av det gamla. Efter en hel del argumenterande (i c:a 10 år) blev så beslutat att vägen skulle byggas ut och dras om. För att detta skulle kunna ske, krävdes bland annat en ny, längre och högre bro över Vättern samt en ny dragning av riksväg 50 igenom Motala. Eftersom både Motala och Skänninge är gamla bygder, krävdes det nu utgrävningar på dessa orter något som sällan hänt förut. (De flesta utgrävningar tycks med förkärlek ha koncentreras till Mellansverige i linjen Stockholm Uppsala (d v s Östra Aros) samt till Skåne; Lund Malmö.) Utgrävningarna i Motala startade 1999 med fynd från medeltiden, men förvandlades till något mer avancerat, då arkeologerna fann lämningar och gravar från äldre Stenålder (Mesolitikum). Utgrävningar pågick på flera olika ställen samtidigt bl a gräver man

11 11 fortfarande vid Verkstadsvägen och har grävt vid Varamon, där arkeologerna hittat spår från tidig Bronsålder (Senneolithicum). Ansvariga för utgrävningarna är Riksantikvarieämbetet (Göran Gruber) och Stiftelsen Kulturmiljövård (Hallhagen). Betalningarna för utgrävningarna sköts dels av Banverket (längs med dubbelspåret) och dels av Vägverket (längs med Riksväg 50). Grävningarna sker (och har skett) inte bara i och omkring Motala, men även på angränsande orter fr a Borensberg, Skänninge och Fogelsta. Vid Kanaljorden/Verkstadsvägen, på ömse sidor om järnvägen, har grävningarna pågått sedan 2009, med vissa avbrott p g a elledningar och trånga utrymmen. Grävningarna siktar inte bara till att gräva ut, men snarare gräva bort, vilket är den vanligaste sortens arkeologi i Sverige, eftersom de flesta beställningarna härvidlag kommer från Vägverket, SJ eller Länsstyrelsen. Utgrävningarna har givit många intressanta resultat, som beskrivs nedan. De äldsta fynden består av kolrester från forna eldstäder, eller snarare lägereldar från c:a f v t (de är alltså c:a år gamla!); dessa fynd torde i sig vara ett av de allra äldsta tänkbara ifrån Östergötland, eftersom detta är från brytningstiden mellan Littorinahavet och Ancylussjön (jfr Bilagorna!). Littorinahavet var salt, till skillnad mot Ancylussjön, som uppkallats efter en sötvattenssnäcka, som man funnit rester av på gammal sjöbotten. En liten sjö som arkeologerna hittat lämningar av vid järnvägen, var en rest ifrån istiden och därför söt den var helt isolerad från sin mycket större granne (Vättern) och har visat sig vara en mycket intressant fyndplats med spetsade kranier, djurkäkar, vapen, skärvor av flinta och kvarts samt diverse fångstredskap bl a en flätad mjärde. Småningom brast fördämningarna mot dåtidens Vättern (d v s den mer eller mindre höglänta stranden) och Motala Ström uppstod. Visserligen har arkeologerna också hittat lämningar från sen tid, 1600-talsmynt, enlitersflaskor i glas(!) och konsumkassar, men dessa är inte av någon betydelse för detta arbete. Av intresse är däremot de matrester i form av hasselnötsskal och djurben bl a från vildsvin, älg och hjort som hittats på många håll (bl a vid utgrävningar i trakterna av Husbyfjöl). Analyser av tänder från människoskallar och en del ben som hittats, har visat att människornas diet på den här tiden, var av ganska varierad art fisk och i viss mån skaldjur (musslor) har utgjort en väsentlig del av kosten, men även rötter, vildsäd (bl a primitiv vete och, så småningom, havre och korn) bär, frukter och nötter har också varit rikligt förekommande. ix Från Neoliticum har inte så mycket hittats vare sig i Kanaljorden eller på Verkstadsvägen, däremot har en del saker hittats längre åt norr i trakterna kring Varamon. Här hittades bl a rester av fossila åkrar, men det mesta visade sig vara förstört av senare tiders plogar. Under Neoliticum blev alltfler jordbrukare och därför bundna till torvan, tills jordarna i trakten inte kunde ge mer. Då tvangs bönderna flytta och bränna ner skog på ett nytt ställe, för att få nya fält, att odla. Det första husdjuret var visserligen varken ko eller häst, utan vargen, som kom att utvecklas till hund (en intressant artikel i National Geographic visar hur pass snabbt detta kan ske några valpar ur varje kull är litet keligare och mindre skygga än de övriga; om man då bedriver avel på dessa får man mycket snart välvilliga och människopräglade djur) x. I Husbyfjöl (Borensberg) och utanför Skänninge har arkeologerna däremot hittat en del stolphål

12 12 och spår efter aktivitet från yngre stenålder bl a rester av rostade hasselnötter en stapelvara som fr a tjänat som föda under vinter och tidig vår. Utgrävningarna avslutades sensommaren/hösten 2013, eftersom det inte finns så mycket till att gräva ut, enligt det uppdrag som RAÄ och KMMD har fått. För historiker, arkeologer, antropologer och historiskt intresserade överhuvudtaget, vore det av intresse att få fram från andra delar av Motala bl a Ekön, skogen oöster om Charlottenborg och andra höglänta områden, kunde vara värda en närmare undersökning. Frågan är bara, vem som skulle kunna betala och beställa? - Fynden I Verktyg, vapen och boplatser De flesta av de fynd som gjorts består av fiskeredskap i form av harpuner och ljuster av horn, ben och sten. De flesta hornfynden består av i sin tur av Kronhjort Älg- och Rådjurshorn är inte riktigt lika flitigt förekommande, däremot är ben av Vildsvin ganska vanliga, men bland benfynden dominerar Kronhjorten stort, säkert därför att den är så pass stor och därmed har stora ben och stora horn, dessutom är det naturligtvis mycket kött på den, vilket gör hjorten ifråga till ett eftertraktat byte. Utgrävningarna i Motala har fr a skett strax invid strandkanten till Motala Ström, varför det är helt naturligt att vänta sig förlorade fiskeredskap om man undersökte sjön några meter bort, så skulle man säkert kunna finna rester av riktigt gamla nät, men givetvis också en del modernare saker t ex skeddrag och abborrspinnare. I vattenlinjen intill Motala Ström (Strandvägen och Kanaljorden) har man dessutom funnit otaliga artefakter av ben, trä och horn - en del av dessa försedda med stenspetsar fr a av kvarts, eftersom flinta inte förekommer i Östra Götaland. Åtskilliga stolphål och en del fynd från senare tid, fr a slaggprodukter, och rester från kvarts- och flintavslag. Horn från Uroxe och Kronhjort har hittats nere i Skåne, vilket i förstone syntes arkeologerna märkligt, eftersom inget av dessa djur längre existerade därnere. Dessa djur var däremot i hög grad förekommande i dåtidens Östergötland, där det ännu fanns en del slättmark och tät skog efter isens slutgiltiga tillbakadragande. Detta i sin tur, stärker arkeologernas tankar om ett rikt kontaktnät och handelsområde. De många fynden av kvarts- och flintspån är en annan intressant omständighet. Dessa visar i mitt tycke på en närmast industriell tillverkning. Detta i sin tur, visar att denna trakt utgjort en korsväg av olika handelsvägar, där olika sociala grupper haft hand om import av flinta (från Västergötland och Skåne) och tång från östersjön (Littorinahavet) samt export av horn och ben från hjort och uroxe. Därför har platsens läge varit utomordentligt för alla inblandade parter, då den stora sjön gjort det möjligt att komma långt ner i Småland och en bit opp i Närke, för vidare utfärder. Det är inte otroligt att det funnits olika handelsplatser redan under tidig stenålder t ex en bit söder om dagens Jönköping. Flera av verktygen har dessutom olika mönster oftast i form av rutor och parallella streck. Liknande symboler och tecken förekommer även i en del grottor i södra Europa, samt i grottkonst i Kalahari. Lasse Berg citerar en forskare (Dawid Lewis-Williams), som menar att dessa symboler härrör från en del

13 13 syner från tillstånd av trance. Hos Bushfolken har denna trance uppnåtts genom dans xi - något som fått forskaren att sluta sig till, att människans socialitet formats genom känslan för rytm. xii Om dåtidens motalabor haft dansaftnar, är mer än jag törs spekulera i, men att strecken och symbolerna kan vara syner ifrån tillstånd av trance är inte otroligt. I Norden har dock flugsvamp varit av större intresse än dans, hos många schamaner har också trolltrumman varit till stor hjälp särskilt hos lapparna har nåjden (schamanen) varit försedd med trolltrumma. En hel del redskap har också hittats bl a resterna av ljuster, pilspetsar, harpunspetsar av ben med eggar av kvarts och flinta. (Kvarts är ett mycket bra mineral till olika eggverktyg, utom knivar, eftersom eggen blir en aning skör, vilket gör att det lämpar sig utmärkt till spetsar av olika slag.) Flintan visar sig komma från både Skåne och Västergötland, vilket visar på handelsförbindelser mot söder och väster, men även mot norr har förbindelser upprätthållits. Fynd av trindyxor i grönsten har också gjorts, en bergart som inte är särskilt rikligt förekommande i Östergötland, men vanligt i Närke och Västmanland. Även en pilbåge har hittats, bestående av hjorthorn och trä med fascinerande inristningar. Denna båge har bevarats genom att den legat i vatten hade den legat i torr jord, hade den för länge sedan förmultnat. Troligen har den lagts ner i stenpackningen som ett offer till andar eller andra föreställda övernaturliga väsen. I och med, att den är så pass fint gjord, så torde absolut inte vara ett vardagsvapen, utan endast till för ceremoniella ändamål. Helt säkert har det tjänat som ett sakralt föremål möjligen har den använts vid ritualer, för att skjuta ett symboliskt pilskott, t ex för att på så sätt signa brudparet, eller ungdomar vid en mogenhetsexamen. Det har även gjorts en del fynd av Kronhjort och Uroxe. Kronhjortens horn har en del starka taggar, vilka kunnat användas som vapen. Åtskilliga skallar med små runda hål har hittats litet varstans. I förstone trodde arkeologerna att det kunde vara fråga om trepanering, men på sistone har denna tanke nästan helt övergivits, främst p g a hålens placering i skallarna. Hålen förekommer framför allt på skallbasen (d v s på hjässan), vilket illa stämmer överens med dagens trepaneringsmetod, som mestadels utföres i tinnigsloben. Ändock synes det mig en smula för tidigt att helt avskriva trepanering från medeltiden finns bevarade bilder, som visar hur dåtidens medicinare använde en borr uppsatt på trefot, som efter bedövning av patienten (genom alkohol) sattes på patientens hjässa och borrades ner i skallbenet. Det är inte alls omöjligt att en särskild kniv med skaft av ben eller horn och med en liten spets av flinteller kvartsspån använts till dylika ingrepp det faktum att en del skallhål passar utmärkt till spetsen från kronhjortshorn gör det troligt att dåtidens människor förvisso använt sig av sådana vapen, men dessa var med all säkerhet dyrbara på de ställen där kronhjorten inte längre förekom. Mer forskning kanske kan kasta ljus över mysteriet. Boplatserna har varit relativt spridda de mest åtråvärda platserna har givetvis legat kring Vättern och Motala Ström tillgången till vatten har alltid varit viktig för människan. Boplatser har främst hittats längs med Strandvägen, och i viss mån längs med Verkstadsvägen och Kanaljorden. Nästan inga fynd från mesolitikum har gjorts ute på östgötaslätten en förklaring vore, att skogen ger ett visst skydd samt bränsle i form av trä och svamp. Fynd av trädsvamp har också gjorts, men inte fnöske - de svampar arkeologerna funnit rester av har inte använts till att göra upp eld med, utan har återfunnits i gravar, ibland med figurer

14 14 inristade. Riktigt vad man ska tro om det, är svårt att säga kanske fungerade detta som en amulett för den döde på dennes färd genom de olika världarna, kanske kan det ha varit något slags klanmärke, som gjorde att de döda lättare skulle kunna känna igen den nyanlände. En stor mängd stolphål har hittats vid både Strand- och Verkstadsvägen, troligen har människorna som bodde i dessa hus varit nära besläktade, men det torde bli svårt att bevisa då resterna efter kropparna i gravarna som hittats i detta område, som sagt är alltför skadade, för att man ska kunna utvinna DNA ur dem. Vid ett besök på utgrävningarna vid Strandvägen (RAÄ:s utgrävningar), berättade den guidande arkeologen, att husen varit ungefär lika stora 6x3 meter och haft en öppen vägg, samt spår av en eldstad utanför huset. Eftersom medeltemperaturen i området bara varit två eller tre grader varmare än idag, kan man omöjligt tänka sig ett sådant hus som åretruntbostad det blir för trångt och kallt. Noteras bör också att inga spår av båtyxor gjorts i Motalas jord, varför vi kan utgå ifrån att detta varit tidig- och mellanmesolitikum, under den senare delen av mesolitikum började allt fler bli bofasta på samma sätt året om. Långhus dök upp först med båtyxefolket, medan kopparn fanns redan före. Åkerbruket hade också premiär före dessas ankomst, men blev inte mer allmänt förrän strax efter. Härav följer att stället vid vattnet varit ett typiskt sommarviste i händelse av häftiga regn, kunde man nog söka skydd i hyddan, med ett slags lösvägg att täcka för med men vintertid räcker detta knappast till, särskilt inte, om vi räknar med flera barn per familj. Troligen har människorna sett till att samla ihop så mycket föda i olika former saltad och torkad fisk, rökt kött, nötter och rötter. - Fynden II Gravarna, Skallarna och Handelsvägarna xiii När detta skrivs (hösten-våren ), har tolv gravar hittats vid Strandvägen (av RAÄ), varav en dubbelgrav med en man och en kvinna utsträckta på rygg och ett par enkelgravar med skeletten lagda i fosterställning. Tyvärr har alla dessa gravar anlagts på torra land, varför skeletten vittrat så pass, att de inte kunnat flyttas utan att falla i bitar. Under tidig stenålder i människans barndom - begravdes de döda inte alls, utan lämnades där de låg. Men under Neanderthalis, Homo Erectus och Cro Magnons tidevarv, har de döda blivit begravda. Ingen vet riktigt när eller hur detta uppkom, men det verkar som medvetna begravningar har förrättats i mer än tre miljoner år. Gravarna visar inte bara på, att de döda skiljs från de levande, men att det också fanns en idé om en fortsatt tillvaro efter döden, särskilt som de flesta gravar innehåller gåvor med vardagssaker, som är bra att ha med fr a skålar, knivar och pilbågar. Det mest spännande som arkeologerna grävt fram i Kanaljorden (av KMMD) är lämningarna efter en skalldeposition ; i en forntida göl, som i gamla dagar varit en vik av Vättern, men som mycket snart grundats upp och bildat en lårhög vattenansamling. Senare har denna vattenansamling grundats upp ytterligare och vuxit igen och (ännu senare) har en järnvägsbank byggts på den. Denna järnvägsvall har, till all lycka, anlagts direkt på marken, varför rivningen av densamma har givit nya intressanta fynd fr a en lång bit bark, troligen härrörande från en barkbåt. (Hällgrens uppgifter vid en föreläsning på Motala bibliotek 20/11

15 samt veckobreven på KMMD:s hemsida från Kanaljorden, Motala). I denna lilla göl, har skallar och andra ben (bl a överarmsben) lagts ner i en stenklädd grop, utan någon egentlig inbördes ordning; visserligen ligger ett par av skallarna nacke mot nacke, men inte alla. Denna göls botten har stenåldersfolket klätt med sten packningen är alldeles för noggrann, för att det skulle kunna vara en slump. Några av skallarna är också genomborrade av pålar flera av dem bar även spår av att ha skrapats rena d v s kropparna hade begravts, sedan har vissa delar av dessa kroppar (framför allt kranierna) tagits upp igen och skrapats rena med stenkniv, för att användas i någon passageritual (möjligen en mogenhetsritual, motsvarande konfirmationen eller Bar Mitzvah, eller en rituell rening, motsvarande forna tiders kyrkotagning). Det är tydligt att skallarna och benen lagts i denna vattengrop i rituellt syfte kanske var det så, att eftersom de använts i rituellt, ansågs de alldeles alltför laddade med magisk kraft, för att begravas i vanlig jord. Därför måste de på något sätt betvingas och kontrolleras, förslagsvis genom att lägga ner dem i en grund göl. Detta sätt att betvinga andar, offra och begrava saker levde kvar länge fram ända till kristnandet. Vad det gäller dödade eller mördade personer, så vet vi att sådana långt fram i tiden begravdes i kärr ofta med fötterna hopbundna och/eller med en påle genom kroppen, för att hindra dem att gå igen. En annan sak är, att det inte egentligen förekommer några käkben av människor istället har här ilagt underkäkar av bl a vildsvin, räv och björn samt en grävlingsskalle. Förutom dessa fynd har här nedlagts ett spädbarn helt och hållet. Om dessa skallar haft periodvis hemvist i Motalatrakten, vet vi inte riktigt. Kanske har de varit rester från en inträngande stam från nordost (Vingåker) antingen det, eller så har de alltså varit bosatta i denna trakt sommartid. Åtminstone två av skallarna var fortfarande fästade vid pålar. Skallarna har alltså varit uppsatta någonstans. Det finns ett snarlikt fynd från Dags mosse, men dessa har daterats till Neolitikum d v s till Bondestenåldern. Meningen med att trä upp skallar på detta sätt, kan ha varit att skapa ett särskilt helgat område för initiationsriter av olika slag t ex reningsriter för nyligen förlösta kvinnor och pubertetsriter för tonåringar som ska inlemmas i en annan del av samhället, än den de tidigare varit delaktiga av. Detta motsvaras i det kristna samhället av kvinnans kyrkotagning (i Sverige är denna sed numer borttagen), dopet (där den nyfödda tas upp i församlingen) och sedan konfirmationen. Det verkar troligt att stenålderns människor firade dessa ritualer, därför att vi från annat håll vet att så skett bland annat från Sumer och Egypten. Många fynd som gjorts, har som tidigare omtalats, visat sig platsspecifika, d v s de har visat sig typiska för denna plats bl a knivskaft av Kronhjortsben, vapen med Kronhjortstaggar etc. Flera av dessa saker, har visserligen påträffats på annat håll bl a nere i Skåne men de har inte kunnat framställas där, därför att Skåne under Mesolitikum inte hade några Kronhjortar eller Uroxar. Därför har dessa varor importerats från andra områden, där folk haft tillgång till Uroxe och Kronhjort. Östergötland var en sådan plats. Här har arkeologerna hittat stora mängder ben och horn av dessa typer. I gengäld har de också hittat flinta från Skåne och från Västergötland. Det att dåtidens Motalabor handlat flinta i Västergötland är inte på något sätt förunderligt men att handelskontakterna lett ända ner till Skåne, är intresseväckande. Det är förstås inte säkert, att Skåningar åkt ända opp till Motalakusten, för att byta, lika litet som dåtidens östgötar behövt ge sig ända vägen ner till Skåne, men frekvensen av handelsvarorna,

16 16 talar för att de faktiskt mötts, utan mellanhänder. Troligast är, att de haft en gemensam handelsplats någonstans i norra delen av dåtidens Småland. En annan intressant sak, är att samhället visat sig vara patrilokalt d v s kvinnorna flyttar till männen och deras släkt. Detta bevisas av att männens skallar i depositionen visat sig komma ifrån ett annat område än kvinnoskallarna. Herrskallarna har visat sig komma från trakterna kring dagens Vingåker, vilket kvinnor alltså inte gjorde. Detta har man fått fram genom att mäta strålningen bland annat strontium. Olika områden har, beroende på de naturliga omgivningarna, olika sorters bakgrundsstrålning och mineraler fr a märks detta i andelen naturlig Strontium (ett grundämne som oftast binds samman med olika salter och andra mineraler), andelen gammastrålning samt sönderfall av olika isotoper (fr a kol 14). De som haft sina stugor i området har alltså bara bott här under sommaren, troligen har de anlänt under senvåren och givit sig av vid höstens inträde - så snart bär, svampar och frukt börjat sina i området. Andra saker pekar på möten med kustens folk; nämligen det faktum att Motalaborna ville ha tag i salt. Efter Ancylussjöns tillbakadragande, fanns det plötsligt inte så riklig tillgång till salta havsväxter d v s tång. Detta kunde dock bytas mot flinta och olika sorters kött från skogarna samt diverse horn. Ett märkligt fynd i Motala visar på, att även Vikfolket (den plats som kom att bli Norrköping behärskades för c:a år sedan, fortfarande, av en lång havsarm) hade långväga handelsförbindelser. I Motala har arkeologerna grävt ut diverse skärvor efter lergods. Det hade varit föga förvånande, om detta varit från den tidigare Erteböllekulturen, men mer förvånande var, att det de facto som hittades var Kamkeramiska skärvor. Kamkeramiken företräds av stammar i södra Finland, bortemot Karelen. xiv Det faktum att sådant hittas i västra Östergötland, är ett i det närmaste fantastiskt bevis på långa förgreningar av de olika gruppernas kontaktnät. Troligen har kustfolket bytt till sig detta mot specifika föremål, som kamkeramikerna satt värde på t ex flintknivar med skaft av Uroxe. Behövde de sådana knivar? Nej det är helt enkelt fråga om lyxkonsumtion. De byter, därför att detta skapar ett bra kontaktnät och för att en kniv från Östergötland helt enkelt är ett statusföremål i Finland liksom de kamkeramiska kärl i Östergötland, vars resterande skärvor hittats i Motala. xv - Stenålderssamhället Stenåldersbosättningarna tog egentligen fart först under Mesolitikum. Under Pleistocen var det inte mycket till fasta bosättningar troligtvis enklare kojor, som kunde hysa ett begränsat antal människor, under en begränsad tid. Under sina vandringar norrut, har människorna självklart följt floderna (för vattnets och bytets skull) det är inte säkert att de hunnit eller av olika orsaker kunnat göra iordning kojor, utan istället fått försäkra sig om tillfälliga bostader i grottor. Faktum är att arkeologer och forskare har funnit lämningar av människor i grottor musselskal, rengnagda ben t o m gravar, lagda långt in i grottan. Detta är intressant, därför att arkeologerna i Motala hittat gravar ganska nära de stolphål, som visar att trakten (stranden längs Motala Ströms dåvarande sträckning) var bebodd. Av detta kan vi dra slutsatsen, att

17 17 folket i norr fortsatte, att hålla kontakten med sina döda. Detsamma påvisas av det faktum att de dödas ben och skallar återanvänds (förmodligen i passageritualer), för att sedan begravas igen. Olika analyser (av tänder) har bland annat visat vad dåtidens folk på trakten åt, var de bodde som små, hur pass nära de var befryndade på mödernet (det s k Mitrokondrie-dna:t). DNAanalyserna visar, att samtliga skallar i den forna gölen stammar från en gemensam anmoder, som anlände till Europa för c:a år sedan. Dessutom visade sig två av skallarna vara mycket nära släkt, troligen syskon eller, allra avlägsnast, kusiner (d v s avkomman till mors eller fars syskon). Karies var något tämligen okänt under denna tid därför, att folk åt mer allsidigt visst hände det att folk åt honung, som de samlade ihop från något vilt bisamhälle, men dieten var synnerligen varierad. De nötter som fanns att plocka, rostades och sparades till vintern, då snö och is gjorde det svårt att få fatt i ätlig gröda. Fisket har visat sig ha varit mycket viktigt, då arkeologerna funnit mjärdar och harpunspetsar och fiskben, (Säkert har människorna ätit skaldjur kräftor och musslor, men just i Motalatrakten tycks det ha varit skralt med dessa läckerheter, då arkeologerna inte funnit några lämningar efter detta.) Troligen har fisken rökts med hjälp av tång. Rökningen utfördes lämpligast genom att en kallmurad skorsten reses ovanför eldgropen, därefter har rökaren haft en del tång i detta, samt fisken på en flätadavsats överst - detta ger mycket rök och skapar salt som fällning i botten på röret. Religion då? Folklivsforskaren Edward B. Taylor myntade begreppet animism. Med detta menade han att olika folk tillbad eller ärade andar (latinets anima betyder ande) i naturen, dessa andar kunde manifestera sig på olika sätt dessa kunde vara tjänare som tillhörde eller svarade inför en stor ande, eller så kunde det vara helt självständiga andar, som personifierade naturkrafterna eller vädrets makter. Han kom också på något som han kallade survivals. Bägge begreppen är intressanta och kan ha sina förtjänster problemet var bara, att Taylor satte in dessa begrepp i ett större, evolutionärt sammanhang, där han menade, att alla religioner har utvecklats från samma ståndpunkt d v s från animism. Därefter har de olika folken sökt sig åt olika håll och antagit olika gudar eller kanske bara en riktig gud och flera olika underordnade andeväsen, den senare tanken låg till grund för tanken på survivals: (A)n important aspect of Taylor s evolutionism was the notion of survivals which are, as he put it, the processes, customs, opinions and so forth, which have been carried on by force of habit into a new state of society different from that in which they had their original home, and they thus remain as proofs and examples of an older condition of culture out of which the power has been evolved. xvi Vi vet just inget om den tro dåtidens människor hade - men vi kan anta, att den var just animistisk, (numera oftast kallad shamanistisk) där människorna kanske inte tillbad, men ärade förfädersandar (skallfyndet talar för det!) och hade en sorts trollkarlar eller präster (d v s shamaner). Troligen hade de inte några klara gudar eller några egentliga gudaberättelser. Runt lägereldarna berättades säkert historier om uråldriga förfäder, uthålliga anmödrar med kunskaper om jordens frukter och ett oändligt antal efterföljande barn. xvii Vi vet att kelterna, i historisk tid, fortfarande tillbad andeväsen, snarare än allsmäktiga gudar. Flera av dessa andeväsen kunde anta olika former, en del av dem var både onda och goda. Inom hinduismen

18 18 finns olika uppfattningar om hur flera gudar och gudinnor, fr a Vishnu, har nedstigit och manifesterat sig i mänsklig gestalt, samt att de är mångsidiga, de har alltså olika roller, både som förstörare och skapare (se t ex Vishnu). Även inom den fornnordiska religionen talas om hur gudarna antar olika gestalter Loke förvandlar sig ju t ex vid ett tillfälle till ett sto, för att bortlocka byggarens hingst och därigenom fördröja byggandet av Asgård. En del av shamanernas ritualer handlar om att folket begått något fel. De har överträtt vissa förbud, jagat djur som egentligen inte skulle få ha jagats etc. Brottet i sig behöver inte alls vara stort, men om de är många, så kan jaktlyckan (och lyckan överhuvudtaget!) upphöra. Då måste schamanen träda in i andevärlden, för att försöka återställa balansen mellan folket och dess andeväsen. Shamaner förväntas i stor utsträckning kunna uppvisa kontroll av de övernaturliga makter som påverkar mänskligt liv. Detta innefattar förmågan att få fram jaktbyte vid perioder då jakten är dålig, att fördriva onda andar, påverka vädret och bota de sjuka. Inuitshamanen, till exempel, måste i trans färdas till havets botten för att blidka Sedna, havets gudinna. Sedna har kontroll över havsdjuren som ger bränsle och skinn till kläder men det är också hon som skickar ut de olyckor inuiterna upplever. Som William Lessa och Even Vogt förklarar: Dessa olyckor beror på de illgärningar och synder som begåtts av människor och de samlas som smuts och orenheter på gudinnans kropp. Det är nödvändigt för schamanen att företa en riskfylld resa för att nå havets botten. Han måste sedan stryka hennes hår och berätta om människans svårigheter. Gudinnan svarar att det är människornas brott mot tabun som orsakat olyckorna. Varpå schamanen återvänder för en massbekännelse av de personer som begått något fel. Så småningom, när alla synder har bekänts, släpper gudinnan jaktbytet, återlämnar förlorade själar, botar sjukdom och ställer i allmänhet inuiternas värld tillrätta. xviii Vad det gäller vatten, så talade de gamla Perserna om gudinnan Anahita - modern xix och det flödande vattnet. Hon var livets urmoder, eftersom människan måste ha vatten men hon var på intet sätt allsmäktig, eftersom vattendraken kunde (tillfälligt) stoppa hennes väg. Till hennes hjälp kom hjälten och guden Mithra, som dödade vattendraken och därmed befriade vattnets väg. Men detta rasande vatten var också ett hot, därför att det kunde dränka människorna därför fordrades ett visst mått av försiktighet. Likadant kan stenålderns Motalabor ha förhållit sig till floden och sjön. Längre fram under järnåldern talar sagorna om två Vattengudar Ägir och Ran, varvid guden Ägir räknas som det salta vattnet och gudinnan Ran, som det livgivande söta vattnet; deras nio döttrar symboliserar vågorna. En annan aspekt på ont och gott, är de s k Kelpies, en skotsk motsvarighet till den nordiska Bäckahästen, som egentligen mest tycks vara ute efter att dra ner barn i vattnet. Stenålderns folk kan mycket väl ha haft dylika föreställningar om det övernaturliga. Kanske talade de om Sjörået och Bäckahästen. Pilbågen som arkeologerna hittat, är alldeles säkert ett mycket fint offer till de andar, som kan tänkas behöva ett fint bevis på uppskattning. Flera av dessa övernaturliga väsen, som det talas om i sagor och sägner, kan vara reminiscenser ( survivals jfr ovan!) från äldre tiders andetro, bara det att de efter hand som folket anammat nya religiösa uppfattningar (kristendomen), har blivit onda. Från början var

19 19 de olika andarna varken direkt onda eller goda om man brast i respekt, kunde det sluta illa, men om alla följde den rätta vägen, skulle allt gå bra. Men om det onda skett, måste schamanen på något vis beveka den eller de andar som förfördelats, kanske hade de förolämpningar jaktanden fått utstå även smittat av sig på andra väsen, så att fiskare kom hem utan byte eller inte kom hem alls. xx På något sätt, måste detta åtgärdas. Detta faller på schamanens lott han färdas mellan de levande och de döda och mellan människornas värld och andarnas. Endast schamanen kan hjälpa folket, om andarna vredgas. Sådana föreställningar finns fortfarande kvar på sina håll. Det finns ju sentida vittnesbörd om hur folk symboliskt offrat en kopparslant för fiskelycka eller lycka över huvud taget (önskebrunnar finns ju litet här och var). Det kan alltså tänkas att folk under denna tid, ansett att naturen vore besjälad, d v s de olika vattnen behärskades av olika andar eller väsen. Även skogen och bergen hade sina väsen skogsrået, sjörået, trollen etc. Dessa varelser skulle kunna utgöra survivals i så fall ända från stenåldern Vi skulle alltså kunna ge Taylor rätt i detta med survivals. Ett annat tecken på schamanism/animism är skallfynden. Eftersom underkäkarna saknas och istället underkäkar av olika djur lagts dit, är det tydligt att människorna här, till viss del identifierat sig med de farligare (björnen) och mer förslagna rovdjuren (räven), samt med de kraftfullare av bytesdjuren (t ex vildsvinet). Däremot är den evolutionära teorin inte så lyckad visst utvecklas vi och våra religiösa uppfattningar, men inte enligt samma mall. Visst har olika folk liknande religioner, men väldigt sällan exakt samma. Bara kristendomen uppvisar en uppsjö av flera olika drag, bl a om definitionen av Jesus, där Arianerna sade, att Jesus vore skapad, icke född ty vore han född hade vi tvenne gudar. Nestorianerna hade en annan åsikt i frågan och Monotheleteserna en tredje. Vi kan alltså inte utgå ifrån att alla folk en gång haft samma religion, trots att vi vet att den mängd människor som utvandrade från Afrika för c:a år sedan hade liknande tankesätt och liknande utrustning och kunskaper. Eftersom människor sins emellan ätrots allt är olika, så uppstår olika idéer hos olika människor eller så utvecklar de en grundtanke åt ett annat håll, än vad grannen i klanen två kilometer bort har gjort. Därvid faller den delen av kopplingen mellan evolution och religion. Gravarna under Mesolitikum, var för det mesta bengravar d v s de döda lades, jämte diverse nyttiga föremål, t ex kammar och knivar, i en grävd grop. Ofta saknas det ben ifrån liket. Undersökningar visar, att dessa ben inte avskilts från kroppen innan liket begravts istället har benen grävts upp igen, sedan köttet förmultnat. I vissa kuturer har det förekommit, att efterlevande åt av den döde, men eftersom skrap- och knivmärken saknas på Motalabenen, så har detta alltså inte varit någon sed i dessa nejder. (Det finns en liknande sed kvar på vissa håll i Indien, där ett lågkastligt folk rakar ut ben från de falnande likeldarna och äter av köttet. Inte så, att det är något de gillar eller det enda de äter, utan därför att de ser det som en religiös plikt. Det rör sig alltså egentligen inte om Kannibalism, eftersom offret är dött sedan tidigare och lagt på bål, för att sedan skyfflas ned i Ganges, när allt blivit till aska.) Under senare delen av Neolitikum blev brandgravar allt vanligare särskilt efter båtyxefolkets inträde i Norden. Under senare delar bronsålder och järnålder, blev olika

20 20 former av brandgravar det vanligaste sättet att begrava diverse högättade de av lägre ätt, eller de som var trälar, grävdes ner som de var. Vissa offrades genom hängning och kastades sedan i tjärnar eller gölar. Flera offer från olika håll i fr a Danmark vittnar om seden. SAMMANFATTNING I en film inlagd på youtube.com säger arkeologen Göran Gruber, att Här har nog aldrig varit tomt. Jag är böjd att ge honom rätt. Genom sitt geografiska läge har Motalatrakten i över år utgjort ett utmärkt nav med ett otal handelsvägar åt alla håll åt väster och söder, för att byta till sig flinta, åt norr för att byta till sig grönsten och åt väster, för att få fatt i salt. (Det går utmärkt att utvinna salt ur bräckvatten, men det tar lång tid under Ancylussjöns dagar fick förmodligen salt köpas (bytas in) via sjöfartsvägar mot nuvarande Karelen/Balticum. Senare, under Neolithicum, blev det förmodligen lättare, att få fatt i, från de trakter där Norrköping idag ligger, men som då fortfarande var en lång havsvik. Det att jämföra Motalatrakten med en skjutsstation eller handelsplats är inte riktigt korrekt säkerligen har grupper norrifrån kommit nedåt, för att kunna få fatt i saker som är typiska för dessa nejder men lika säkert är, att traktens invånare själva givit sig iväg på olika handelsfärder, fr a i jakt på salt och flinta och, så småningom, kopparföremål. (De livsmedel människorna härstädes förtärde, fick de fatt i runtomkring från sjön, älven och markerna.) Ett fiskeläger har grävts ut vid Motala Ström (2011) och konstaterats vara lika gammal som de bosättningar arkeologerna tidigare grävt ut från f v t Göran Gruber et al anger i sin artikel Nyfunnen stenåldersboplats mitt i Motala s. 1 Sammantaget ger boplatsernas småskalighet uppfattningen av att det mesolitiska samhället periodvis bestod av små grupper, sannolikt i familjestorlek. Individerna relaterades till varandra genom släktförhållanden i lösa förbund och mellan olika släktgrupper. Familjerna ingick genom sin historiska bakgrund, språk, religion etc. i ett större sammanhang, en stam. Den materiella kulturen, föremålen och sättet att organisera boplatserna är på många sätt liknande mellan de olika boplatserna västra Östergötland. Man kan ana att inom detta område bodde människor som tillhörde en etnisk grupp. Undersökningen av stolphålen (Strandvägen) i Motala, visar att dessa hus var väldigt små mindre än 20 m 2. Detta torde snarast bero på, att detta inte var några egentliga bostäder visst åt folk i hyddorna (fynd av fiskben visar på detta!), visst arbetade de med flinta och med kvarts men detta var ingen egentlig bostad. Hyddornas läge och litenhet, gör att jag snarast skulle vilja betrakta dessa som något slags fiskebod eller arbetsbod överhuvudtaget. Med så pass litet plats, kunde ingen sträcka ut sig ordentligt för att få sova i lugn och ro. Och vem vill sova med fiskben och stenspill inunder sig? En rekonstruktion från Smedby, utanför Kalmar visar oss ett något större hus, med måtten 8,8 x 5,3 meter och har på bilderna karaktären av ett långhus. xxi Detta var ett bostadshus. Eftersom det ligger så pass nära dåtidens vattenlinje, kan detta ha varit något av en åretruntbostad, av allra tidigaste sort.