Argument for en. legalisering av narkotika?

Transkript

1 D E B A T T Argument for en legalisering av narkotika? Syftet med detta inlagg ar att, på basen av ett åttiotal inlagg, som forespråkar eller beskriver en mer liberal narkotikapolitik, soka finna genomgående drag i argumentationen. 1 Vad ar legalisering? Att definiera begreppet legalisering innebar storre svårigheter an man vid forsta anblicken tror. Legalisering innebar enligt en juridisk uppslagsbok kort och gott att något forklaras lagligt. Att avkriminalisera betyder att man avlagsnar en viss handlings straffbarhet (Bergstrom et al. 1975; jfr Black 1979). Ibland forekommer termen legalforskrivning, som innebar att narkotika forskrivs på recept av lakare. De tre begreppen fiyter in i varandra och har dessutom en politisk bet ydelse. Få tycks exempelvis anse att en lakares utskrivning av rohypnol utan vidare ska kallas for legalisering av narkotika. 1. Materialet harror i huvudsak från sokning ur databaserna Libris, Artikel-sok, PAIS och Social Sciences. Det finns internationellt en oerhord mangd artiklar om legalisering, och de inlagg jag studerat utgor darfor endast ett urval. Aven om huvuddelen av kallorna harror från de senaste åren finns andå en hel del aldre material med, vilket delvis beror på att dagens debattorer ofta hanvisar till aldre kallor. Lindesmith från 1947 iir t.ex. fortfarande aktuell! Legalforskrivning inordnas alltså i debatten ofta under begreppet legalisering, aven om andringar i lagstiftningen kanske inte kravs for att lakare ska få skriva ut exempelvis opiater. Det ar också så att kontrahenterna i debatten i huvudsak anvander sig av begreppet legalisering, aven om de inte talar om ett totalt lagligforklarande av alia former av droghantering, utan mer om en avkriminalisering av vissa delar av droghanteringen (jfr Hallstrom 1973). Begreppsforvirringen ar alltså omfattande och begreppen svåra att hantera. Det enda rimliga ar darmed att vhlja en entydig definition. I detta arbete kommer de tre begreppen huvudsakligen att inordnas under en något utvidgad definition av begreppet legalisering, vilken narmast anger en imiktning av narkotikapolitiken. Jag valjer darmed en politisk, snarare an en juridisk definition. 2 Alternativet till denna typ av definition torde vara att overhuvudtaget inte anvanda begreppet legalisering, men detta ter sig inte rimligt i det har sammanhanget. Modeller for legalisering Delar av kritiken mot legaliseringsforespråkarna ar av praktisk natur och riktas just mot forslagen, eller oftare bristen på forslag, om hur en legalisering ska organiseras. Kritikerna skjuter bland annat in sig på frågan om åldersgranser och om vilka 2. Problemet med denna definition iir att narkotikalagstiftningen i Sverige under de senaste åren kontinuerligt har skarpts. En återgång till den situation som rådde for några år sedan skulle diirmed innebiira en avsevard liberalisering/legalisering

2 preparat som ska vara tillåtna Gfr Inciardi 1991). Ska ungdomar få kopa narkotika? Om de inte får det, så finns det fortfarande en svart marknad, med den skilinaden att den t yngre narkotikan blir mer Hittillganglig for unga. Ska crack, LSD och PCP tillåtas? Ska reklam tillåtas? Ska det vara mojligt att kopa narkotika ur varuautomater? Ska innehav av 8 kilo heroin tillåtas? Borde inte alla lander legalisera samtidigt? I princip alia legaliseringsforslag innehåller begransningar i något avsende, framfor allt nar det galler ungdomar. Således kan det sagas att en legalisering enligt forslagen inte ar avsedd att 'losa' problemen, utan mer ar tånkt att "avlasta" och avdramatisera. Zaal beskriver hur cannabisforsaljningen i Hollands s.k. Coffe shops regleras. Inga "hårda droger" får saljas. Ingen forsaljning får ske till ungdomar. Ingen annonsering eller reklam tilllåts (O'Hare 1992). Den som ska ta stallning tilllegaliseringsfrågan har an så lange inga klara linjer eller program att ta stallning till. Det ar enligt min mening for narvarande inte meningsfulit att forsoka ge en detaljerad oversikt over alia olika gruppers och personers specifika åsikter. Ska jag andå åstadkomma en indelning kan jag grovt tanka mig tre inriktningar, vilka forvis so svarar mot de tre inledande begreppen legalisering, avkriminalisering och legalforskrivning. 1. Ett totalt frislappande av alia droger utan några restriktioner. I denna extremt nyliberala syn reglerar marknaden allt till det basta och staten lagger sig inte i manniskors privatliv. 2. En reglerad men "avspand" hantering, dar narkotika saljs i butiker. Precis som med alkohol forekommer åldersbestammelser och restriktioner. 3. En total statsreglering genom kontrollerad legalforskrivning av narkotika i syfte att reducera skadorna (Harm Reduction) for missbrukaren (Boaz 1991). Enligt Mitchell valjer de flesta amerikanska debattorer "alkoholmodellen" (Mitchell 1990). Nordbor hamnar mer ofta, i likhet med Christie och Bruun, på en forsiktigare "apoteksmodell" (Christie och Bruun 1985; jfr "Narkotikakriget" 1990 och Prop FMSF). Ett otal variationer inom ovanstående inriktningar forekommer for ovrigt. Nar det galler argumenten tycks inte foretradare for de olika inriktningarna skilja sig åt så mycket. De skiljefrågor som mojligen kan ses ar om man primart syftar till att forbattra villkoren for narkomanen eller om man betonar den enskildes ratt att bestamma over sin egen kropp. (Se sarskild rubrik.) Tunga argument Det finns vad jag kan se två huvudargument, som i en mangd olika varianter återkommer hos flertalet forespråkare: - Narkotika ar inte så farligt som man gor gallande. - Bekampandet av narkotikan ar for kostsamt/ destruktivt och skapar i sig storre problem an sjalva missbruket. Jag kommer att ta upp och redovisa ovan namnda huvudargument. Jag kommer också sarskilt att diskutera kopplingen mellan narkotika och brottslighet, sett utifrån argumenten for en legalisering. Mindre farligt an man tror Flertalet legaliseringsforespråkare framhåller på ett eller annat satt att narkotikans farlighet ar overdriven. En hel del undersokningar som stod for detta redovisas aven. Miller, som skrivit något av en legaliseringsforespråkarnas ''bibel'', menar exempelvis att man kan sniffa kokain eller roka crack utan att bli beroende eller forlora i social formåga. Han hanvisar till undersokningar dar mellan 2.5 och 10% av dem som anvander blir beroende, och att detta tar flera år (Miller 1991). "LSD has never raised a problem of public health or social case' ( a.a., 23) Ett genomgående tema ar en slags avmystifiering av narkotikabegreppet. Flera debattorer havdar att en drogs farlighet, styrka eller svaghet inte beståms utifrån farmakologiska utan utifrån politiska bedomningar (Mitchell 1990; Sweezy 1991). I detta ingår också att man, som i Fria moderata studentforbundets proposition om legalisering, slår sonder narkotikabegreppet. Varje preparat behandlas for sig (prop FMSF). I stallet fors de olika narkotikapreparaten in i den storre gruppen "droger". Christie och Bruun delar in drogerna i två grupper, dar cannabis, kaffe och tobak hamnar i den svaga, medan alkohot LSD och heroin

3 befinner sig i den starka (Christie och Bruun 1985). Flera amerikanska debattorer hanvisar i boken "The crisis of drug prohibition" till amerikansk statistik, dar ofantligt många fler dodsfall ar ett resultat av tobaksrokning och alkohol an av narkotikamissbruk (Boaz 1991). Normala doser av narkotika ar mindre farliga an alkohol, menar Wilma Simon, ansvarig for drogfrågor i Hamburg (SvD 25/111991). Jamforelser med alkohol och tobak ar alltså vanliga. Som ett sarskilt tema ingår att man separerar i forsta hand cannabis och i andra hand opiater. Cannabis, som anvands av "normala" manniskor, har enligt Christie och Bruun endast obetydliga och overgående skadeverkningar (Christie & Bruun 1985). I den s.k. Frankfurtresolutionen anser representanter for stadema Amsterdam, Frankfurt, Hamburg och Ziirich att cannabis skiljer sig enormt mycket från ovriga illegala droger med avseende på styrka, farlighet och kulturell integration. Darfor foreslår man en avkriminalisering av cannabis, liknande den som agt rum i Amsterdam. Handeln ska kontrolleras på legal vag (Frankfurtresolutionen 1990; jfr Komblum 1991). Marijuana ar mindre beroendeframkallande an kaffe och tobak, menar Mitchell, och påpekar sedan att de flesta som anvander kaffe och tobak lever socialt ordnade liv (Mitchell 1990). Enligt Winsløv finns det sedan 1969 en de facto legalisering av cannabis i Danmark, vilket lett till att cannabis inte langre ar ett problem. Denna erfarenhet bor enligt Winsløv leda till en legalisering av heroin (Winsløv 1984; jfr DN 1/ ). Fazey m.fl. havdar att rent heroin ar ofarligt så lange det inte overdoseras (Whynes & Bean 1991; Lindesmith 1947; Sweezy 1991). Till avmystifieringen hor också att som Miller forklara att effektema av narkotika, såval de positiva som de negativa, ar overdrivna. ''Breaking a heroin resonance is not only easy but safe:' (Miller 1991, 6). Att man ser utslagna missbrukare beror då inte på att dessa, som många tror, slås ut av narkotikan, utan på att utslagna manniskor tar till narkotika. Detta missforstånd ar, enligt Miller, anledningen till att missbrukare i undersokningar uppvisar så omfattande skador. Man har helt enkelt undersokt asociala multinarkomaner. ''Addiction is created by the person, not by the drug:' (Miller a.a., 42; jfr Jonsson et al. 1989). På samma tema menar Winsløv att opiater i sig ar ofarliga och inte heller euforiskapande. Det ar i stallet de sociala sidorna av missbruket som ger dessa effekter (Winsløv 1984). RCiHen ah bestcimma over sig sjcilv Sociologen Winsløv talar om individens rattighet att anvanda sig av vilka berusningsmedel han vill (Winsløv 1984; jfr Mitchell 1990). Ratten att bestamma over sig sjiilv tycks vara den vattendelare som avgransar olika legaliseringsforespråkare. Till detta hor också diskussionen om narkotikamissbruk som "victimless crime" (Boaz 1991). Fria moderata studentforbundet diskuterar "droger vars konsumtion inte ger upphov till skador på andra" och "droger vars konsumtion med hog sannolikhet inte ger upphov till skador på andra". Sådana droger skall med hanvisning till en liberal syn på den enskildes frihet legaliseras och legalforskrivas (Prop FMSF). Den kanadensiske juridikprofessom Mitchell for en liknande juridisk diskussion dar han varderar kostnadema for samhallet mot inskrankningarna i den enskildes fri- och rattigheter (Mitchell 1990; jfr Warner 1991). Ekonomiprofessom Mishan menar att narkotikan i betydligt mindre omfattning an alkohol utgor ett hot mot tredje man, och att den darior kan legaliseras (Mishan 1990). Murray, som argume.nterar for individens frihet, argumenterar också for individens ansvar, och menar att samhallet idag ger manniskan mojlighet att inte ta kortsekvensema av sitt handlande (Boaz 1991; jfr Prop FMSF; Mishan 1990). 'In a free society people must have the right to ruin their lives", sammanfattar Miller. (Miller 1991, 129). Stoppa narkotikakriget! Grovt kan kostnadsargumentet delas in i två avsnitt, dar det ena inriktar sig på den samhalleliga utslagningen av missbrukaren och det andra på samhallets okande våld och overgrepp i samband med narkotikakriget. Medicinprofessorn Anderson menar att missbruk ar en sjukdom, och om missbrukaren inte kan avvanjas, ar det fel att tvinga honom till ett liv i misar (Anderson 1993). Fria moderata s~udent

4 forbundet talar i den proposition som forespråkar legalisering om "indirekta" skador, vilka fororsakas av sj alva forbudet mot narkotika (Prop FMSF; jfr Bandow 1992). Sådana problem ar att den illegaia narkotikahanteringen leder till att missbrukaren inte får tag på rena sprutor och kanyler, och inte heller kan kontrollera styrkan på narkotikan. Resultatet blir smittsjukdomar, forgiftningar och overdoser (Frankfurtresolutionen 1990; Sweezy 1991). I Holland ar en tanke bakom den liberala narkotikapolitiken att kvalitetskontroller ska mojliggoras (A&N 2/1990). Ostrowski har gjort en sammanrakning avantalet dodsfall som skordas av sjalva forbudet mot narkotika, i form av uppgorelser, overdoser, AIDS m.m., och funnit att årligen avlider i USA (Boaz 1991). Christie och Bruun menar att samhallet i sin kamp mot narkotikan ger de olika drogerna egenskaper som de inte alltid har. Informationen lar folk att det ar omojligt att sluta missbruka, och då blir det också svårare att sluta (Christie & Bruun 1985; Sweezy 1991). Samhallets okande overgrepp kommenteras av bl.a. Christie och Bruun, som menar att samhallet i narkotikan funnit en fiende att fokusera ondskan på. Alla medel - urinprov, telefonavlyssning, polisprovokation - ar tillåtna i kampen (Christie & Bruun 1985; jfr aven Lindgren 1993; Sweezy 1991). Exakt samma analys gor Miller, som menar att narkotikakriget tjanar byråkratiska maktintressen, och att missbrukarna kan liknas vid judarna i Tyskland under 40-talet. Narkotikakriget har ersatt det kalla kriget (Miller 1991). Murray menar att samhallet aldrig kan bli framgångsrikt i narkotikakriget. Under 1988 anvande 28 miljoner personer i USA narkotika. Hur stor ar den procentandel man måste satta i fangels e for att resten skall kanna sig foranlåten att upphora med sitt anvandande på grund av risken for de negativa sanktionerna? Orimligt stor, havdar Boaz (1991; jfr DiIulio Jr 1993). Wisotsky diskuterar forlusten i manniskoliv, då polis i exempelvis USA och Colombia utkampar mindre krig mot drogsyndikat och langare (Inciardi 1991). "Den nuvarande politiken har misslyckats", konstaterar Nadelrnan (Inciardi 1991). Han upprepar darmed den fras som inleder många amerikanska debattinlagg om legaliseringens nodvandighet. Christie och Bruun anser att narkotikan rep resenterar ett stort problem, men att priset for bekamp andet nu har blivit for hogt. Samhallet måste avvaga preparatens skadlighet mot kostnaderna for kontrollpolitiken. Forfattarna foreslår darfor att cannabis legaliseras. Nar det galler heroin ar missbruket i Norden inte tillrackligt omfattande annu. Om missbruket okar bor kampen inte eskalera utan en legalisering iniedas (Christie och Bruun 1985). Advokaten Peter Althin ar upprord over att beviskraven i svenska domstolar sjunkit i narkotikamålen. Detta skulle bero på konflikten mellan behovet av allmanprevention och svårigheten att processrattsligt hantera narkotikamålen. Losningen ar enligt Althin att inleda forsaljning av narkotikan på apotek. Då forsvinner hela vinstintresset ("Narkotikakriget" 1990). Miller m.fl. anser att det fungerade bra innan narkotikalagarna fanns (Miller 1991; jfr Lindesmith 1947; Bandow 1992). Asocialitet och brottslighet I dag kan inte narkotikaforsaljare som ar oense gora upp i domstol. Darfor skjuter de ihjal varandra (Boaz 1991). Kornblum menar att narkotikans illegala status tvingar en drogexperimenterande rebellisk ungdomskultur till kontakter med en kriminell miljo (Kornblum 1991; jfr Lindesmith 1947). Vad galler brottsligheten finns det en mangd olika analyser. Nadelman ser fyra olika typer av narkotikarelaterade brott, varav en typ av brott har overdrivits och de tre ovriga skulle minska eller forsvinna vid en legalisering. - Brott som innehav, produktion och forsaljning av narkotika skulle naturligtvis forsvinna helt. - Rån, prostitution, inbrott och langning skulle minska. - Våld mellan de inblandade på narkotikamarknaden skulle forsvinna. - Kvar blir då brott som beror på sjalva drogen. Det finns dock enligt Nadelman en my t som overdriver narkotikans våldsframkallande effekter (Inciardi 1991; jfr Richardson 1990). Nar det galler narkotikans inflytande over tillgreppsbrotten finns det olika uppfattningar. Ett vanligt argument for legalisering ar att antalet stalder skulle minska, eftersom narkomanen inte skulle behova stjala for att få ihop till sin narkoti- Nordisk Alkoholtidskrift Vol. 70, 7993:6-350-

5 ka. Detta argument framfors bland annat av Gergils (SvD 7/71992; jfr A & N 8/1990). Enligt Frazer galler detsamma prostitutionen (Whynes & Bean 1991). Åter har Miller en avvikande uppfattning. En legalisering skulle enligt honom inte forandra stjalandet eftersom detta ar efterfrågestyrt. Så lange folk vill kopa stoldgods kommer det att stjalas (Miller 1991). Slutligen framfors ofta att en illegal narkotikahandel ger mojligheter for organiserad brottslighet - maffia - att expandera. Se på forbudstiden! (Boaz 1991; Prop FMSF; Manoccio & Petitt 1978; DN 11/11992). Vad debattorerna tycks mena ar att inforandet av forbud mot alkohol i USA innebar att den organiserade brottsligheten utvecklades, och att denna utveckling for det forsta skulle kunna tillampas på narkotikan och for det andra vandas vid en legalisering. Man kan med latthet forestalia sig detta argument om Sverige skulle stå infor ett massivt inflode av billig narkotika från ost och en vidhangande etablering av den fruktade ryska maffian. Milton Friedmon och den forbjudno frukte-:'l Trebach menar att legaliseringen visat sig fungera i England och Holland (Boaz 1991; jfr Bandow 1992). Det ar mycket vanligt att legaliseringsforespråkare hanvisar till "lyckade exempel" från andra lander. Exemplet Holland återkommer stan digt (Se ex. World & 11990; Kornblum 1991). Nadelman tar upp det ekonomiska perspektivet. Drogkriget kostar de amerikanska skattebetalarna miljarders miljarder. En legalisering skulle andra allt detta och sannolikt genom beskattning av den legaia narkotikan bidra med en hel del till statskassan. Nadelman raknar med inkomster på 10 miljarder dollar (Inciardi 1991). Foretradare for den så kallade Frihetsfronten menar att narkotika och sarskilt hasch nu ar mycket lattillgangligt. Eftersom alia ungdomar utan vidare kan få tag på det ar det lika bra att legalisera (Radiointervju Studio Ett ). Det finns en mangd ytterligare argument for legalisering. De tycks emellertid oftast raknas upp som "på kopet" till huvudargumentationen. En legalisering ger missbrukarna tid over att borja fundera over sin situation. Vissa kommer darfor att lagga av. Winsløv talar om det existentielia tomrum som kommer att uppstå och som leder till forandring. I likhet med metadonanvandare kommer andra opiatmissbrukare att kunna skota ett arbete (Winsløv 1984; Miller 1991). Winsløv påpekar också att losningsmedel och lim ar lagligt och billigt. Åndå ar missbruket inte sarskilt utbrett (Winsløv 1984). Milton Friedman menar att kriminaliseringen tvingar fram starkare och farligare narkotika. Den kostsamma illegala narkotikahanteringen skapade ett behov av ett lågprisalternativ till kokainet - crack. Narkotikan bor darfor legaliseras nu, innan det blir varre (Boaz 1991). Legalisera delvis eller for vuxna, och polisen ~an koncentrera sina resurser dar de behovs (Boaz 1991; Winsløv 1984; Bandow 1992; DN 11/11992). Denna synpunkt fordes enligt Bergvall också fram i den svenska legaliseringsdebatten på 60-talet (Bergvall 1988). Har saknar man mojligen en analys av hur polisens arbete skulle gå till i praktiken. Att gripa storlangare blir ju rimligen svårare om det ar lagligt att inneha mindre mangder, eftersom langaren lar sig att inte befatta sig med storre doser an som kan forklaras av ett eget missbruk (jfr DN 18/2 1993; Bergvall 1988). Den forbjudna frukten lockar, menar Gergils och stoder sig på "beteendeforskare'~ vilka menar att samhallets pekpinnar inte biter. Sarskilt galler detta Sverige, dar formynderiet ar utbrett och lag och ratt ar två skilda ting (SvD 7/7 1990). Enligt Miller får man inte glomma att drogerna fyller många positiva funktioner. De ger bland annat hjalp till uppror och frigorelse, hjalp till avslappning och hjalp med produktiviteten (Miller 1991; The Journal 1992). Det fors slutligen ofta fram att olika personer eller organisationer ar for en legalisering. Som exempel namner Gergils i en artikel Milton Friedman, The Economist, Christie och Bruun, chefen for Norges pris- och konkurrensverk m.fl. (SvD 7/7 1990). Att få olika kandis ar att ta stallning for en legalisering, eller for narkotikans ofarlighet, synes vara ett vanligt debattargument (Anhorig 1/1993). Sammanfattningsvis redovisas alltså en massiv argumentation, dar de olika argumenten ibland bygger på vetenskapliga studier, ibland på logiska resonemang och ibland på "popularuppfattningar". Nordisk Alkoholtidskrift Vol. 70, 7993:

6 Harm reduction Begreppet harm reduction (HR) spanner over ett vitt fait av åtgarder, vars syfte ar att minska skadeverkningarna av missbruket. Aktuella exempel på HR ar metadonforskrivning och fria sprutor. Haemmig redovisar hur personal vid schweiziska "missbrukarcafeer" uppmuntrar och lar ut den rakteknik av heroin som kallas "chasing the dragon", som alternativ till injicerande (O'Hare 1992). HR bygger på accepterandet av att vissa manniskor missbrukar och kommer att fortsatta med det (O'Hare 1992; Whynes & Bean 1991). Samhiillet måste lara sig att leva med narkotikan (Sweezy 1991). Denna tanke krockar med målet "ett drogfritt samhalle" och ar darfor kontroversiell Gfr Ljungberg et al. 1989). Akutsjukvård och avgiftning bor alltså avgransas från HR. Något som utmarker HR ar tanken att icke-moraliserande information ska bredda individens beslutsunderlag infor valet att droga eller ej. Detta sammanfattas av Fronberg, som diskuterar utbildning med avseende på ecstacy: "In short, the goal of our education is harm reduction, by giving factual information offered in a normative frame, without moralizing, taking into account the responsibility of individuals and their existing knowledge of drugs:' (O'Hare 1992, 147). Newcombe menar att ett okat experimenterande bland ungdomar måste accepteras om man samtidigt får en nedgång i skador (O'Hare 1992; jfr Sweezy 1991). HR for etablerade missbrukare eller for nyborjare? En tanke som framforts bland politiker i Tyskland ar att HR kan sattas in for de tvångsmassiga narkomanerna, vilka sedan kan gå mindre skadade ur missbruket nar de till slut lagger av i 35-årsåldern. Dodligheten genom HIV och overdoser skulle minska (SvD 25/111991; jfr Ljungberg et al. 1989; A & N 8/1990). En andra del av HR inriktar sig på att forebygga skador genom att lara nyborjare, och dem som annu inte borjat anvanda droger, hur de ska gora om de nu får for sig att anvanda narkotika. Har kan det handla om att lara ungdomar ratt injektionsteknik, hur man undviker uttorkning genom att dricka mycket vatten nar man tar ecstacy m.m. I England, dar denna typ av verksamheter bedrivs, forklarar foretradare att det kanns naturligt med forebyggande HR for ungdomar, eftersom man sedan tidigare hållit på med så mycket HR gentemot tunga narkomaner (Connexions 1992). Leder HR till legalisering? HR och legaliseringsstravandena inom Europa hor ihop geografiskt. Orter som gjort sig kanda for aktiv och offensiv HR pladetar också aktivt for legalisering, exempelvis Frankfurt, Hamburg, Amsterdam och Ziirich, samt orter som Liverpool och Kopenhamn (jfr Frankfurtresolutionen; Ljungberg et al. 1989; Connexions 1992; O'Hare 1992). Leder HR då till legalisering? Valjer man att inkludera legalforskrivning i legaliseringsbegreppet blir svaret sannolikt ja. Legalforskrivning fors fram som en central del av HR inom många lander (O'Hare 1992; jfr DN 9/ ). Nodvandigheten av en avkriminalisering som en del av HR diskuteras bland annat av Siegel och av Dorm. Siegel menar bland annat att kriminaliseringen av missbruk hos gravida kvinnor hindrar dessa från att komma i åtnjutande av nodvandig sjukvård, samt saboterar relationen liikare - patient (O'Hare 1992). Det kan också konstateras att den som talar om HR och skaien for denna, ofta lika giirna kunde fora samma resonemang omkring legalisering av narkotika. Nar det giiller utdelning av fria sprutor menar exempelvis Ljungberg m.fl. att budskapet till narkomanen ska vara - Forsok att sluta knarka, men under tiden du funderar, undvik HIV! (Ljungberg et al. 1989). Att exempelvis byta ut ordet "HIV" mot "overdos/forgiftning" ligger nara till hands, men innebar ett krav på legalforskrivning av narkotika. I Storbritannien ar det samma kliniker som delar ut narkotikan som ger råd om hur man injicerar, samt tillgodoser behovet av kanyler och sprutor (A & N 8/1990). Slutligen kan det vara vart att reflektera over situationen i fangelserna. Fangelsemiljon utgor i detta sammanhang en tillspetsad miniatyr av hela samhiillet. Det har visat sig svårt att hålla fangelserna drogfria, och kontrollen leder till att fångarna har dålig tillgång på rena verktyg. Ska de då er

7 hålla rena sprutor? Ska de aven få narkotika? Tankar om trender De som i Sverige oppet forespråkar legalisering tycks, utover den nyliberala rorelsen, annu vara få. Nadelman ser 1988 som ett viktigt år, eftersom det var då en serios och oppen debatt om legalisering startade i USA (Inciardi 1991). I Sverige pågår fors ok att få igång en sådan debatt (SvD 29/ ; Anhorig 1/1993). Tham menar att många av narkotikamotståndarna bedriver en osaklig och demagogisk debatt, dar ifrågasattanden av angivna fakta inte tolereras (Tham 1992). An så lange råder dock ett massivt avståndstagande från "alternativa losningar". Vad behovs då for att en svensk legaliseringsdebatt ska ta fart på allvar? Utifrån min genomgång tror jag mig kunna se tre huvudfaktorer, som var for sig eller i samverkan, kan bidra. Dessa ar for det forsta starre narkotikaproblem, for det andra en mer polariserad debatt och for det tredje en anpassning ti11 ett mer narkotikaliberalt Europa. Nar det galler narkotikaproblemens storlek kravs ett visst mått av "uppgivenhet" infor deras omfattning. En kraftig okning av missbruksproblemen i Sverige skulle alltså oka sannolikheten for en legaliseringsdebatt. En okning av skadeverkningarna, HIV m.m. skulle oka kraven på HR. Emellertid forefalier det som om inte bara omfattningen, utan aven den allmanna forestallningen om omfattningen av missbruket skulle ha haft effekt. Enligt undersokningar av drogvanor har antalet ungdomar som provar narkotika minskat under hela 80-talet. Omkring 5 % av ungdomarna provar numera narkotika (CAN 1991). En liknande minskning återfinns i USA (Harrison 1992). Varfor pågår dar då en legaliseringsdebatt? Har skulle jag vilja spekulera i något slags folkligt missforstånd omkring narkotikaproblemets omfattning. Detta missforstånd framtvingas av såval anhangare som motståndare till legalisering. Anhangarna menar att narkotikan ar så spridd att den lika garna kan legaliseras. Motståndarna framstaller narkotikan som så skrammande att folk uppfattar den som en oovervinnelig fiende. I USA anser en majoritet i opinionsundersokningar att narkotikan representerar nationens storsta problem. Samtidigt pågår en debatt om legalisering. Nar samhallet manar till kamp lagger det kanske i sjalva verket grunden till kapitulation. Wisotsky jamfor narkotikakrigets standiga misslyckanden med de misslyckanden for de rådande uppfattningar som enligt Kuhn foregår ett paradigmskifte (Inciardi 1991). ''The current policy has failed'~ upprepas standigt i legaliseringsforespråkarnas skrifter. Warner anser att narkotikadebatten polariserats, så att den ena stravar efter legalisering och den andra efter hårdare tag (Warner 1991). Den europeiska samarbetsorganisationen EURAD menar att legalisering och narkotikakrig ar två sidor av samma mynt. EURAD pladerar for den tredje vagens narkotikapolitik, alltså vård och socialpolitik. En sådan vag har Sverige valt att utveckla (EURAD drug policy). Lindgren beskriver hur debatten under 60-talet formades omkring tre linjer, dar den forsta onskade hårdare tag och den andra legalisering. Den tredje "vård/reform-linjen" argumenterade for en "engelsk" losning, dvs. en legalforskrivning av narkotika (Lindgren 1993). Mojligen var det så att 60-talets vårdlinje, vilket innebar en legalforskrivning, tedde sig som en lamplig kompromiss i den inflammerade debatten. Sannolikt kommer en nedrustning av vården och en utarmning av socialpolitiken att oka mojligheterna for en polarisering av debatten. Den som ar motståndare till legaliseringsstravanden vinner darmed på att fora fram vård och socialpolitik som ett alternativ, i stallet for att hamna på den hårda kontrollsidan. Det finns i dag en omfattande kritik av det svenska systemets repressivitet, dar flera av legaliseringsargumenten fors fram, utan att sj alva legaliseringen an så lange namns (se bl.a. Goldberg 1992). Boaz menar att det inom den amerikanska samhallsadministrationen finns många som annu inte vågar taia oppet om en legalisering (World & I 1990). Frågan ar då om bekymrade alkoholforskare och samhallsdebattorer i Sverige snart kommer att prata oppet om legaliseringen (jfr Eriksson/Athena 1992). Slutligen ser jag ett narmande till Europa och den europeiska narkotikapolitiken som en viktig faktor. Flera av landerna inom EG onskar en legalare narkotika, och inom Europaparlamentet hojs roster for en allman Europapolitik enligt Hollands liberala linje (Rapport ). På samma satt ar

8 det latt att forestalla sig hur "the British system", med legalforskrivning via mellaneuropeiska lander som Tyskland och Schweiz, letar sig fram till Sverige. Hur Sverige harmoniserar alkoholpolitiken kan sannolikt bli en vagvisare info r en debatt om narkotikan. LITTERATUR Håkan Jiinsson Alexandersson, P. & Svedin, A.M.: Legaliseringsdebatt: Heroin i matbutiken? Socialnytt 5(1990): Andersson, C: Legalization of All Drugs. Canadian MedicaI Association Journal 148(1993): 7, 1108 Bandow, D. & Currie, E.: Hard drugs, hard choises: an exchange on legalization. Dialogue, American Prospect 4(1992): Bergvall, B.: Ingen anledning till oro. Ordfronts forlag, Stockholm 1988 Bejerot, N.: Narkotikamissbruk och narkotikapolitik. Sober forlag AB, Stockholm 1975 Bergstrom, S. & Eek, H. & Håstad, T. & Lindblom, P.H.: Juridikens termer. Esselte 1975 Black, H. C(ed.): Blacks law dictionary. West publishing CO. USA 1979 Boaz, D.(ed.): The crisis in drug prohibition. Cato institute. Washington D.C 1991 Christie, N. & Bruun, K: Den goda fienden. Raben & Sjogren. Stockholm 1985 DiIulio Jr, J.J.: Cracking Down. New Republic. 208(1993): 19, Eriksson, A.: Vad menar dom? Kommentus forlag. Athena Frances, R. J.: Should Drugs be Legalized? Implications of the Debate for the Mental Health Fieid. Hospital and communit Y psychiatry 42(1991): 2, 119 Ghodse, H.: Drugs and addictive behaviour. Blackwell scientific publications, Oxford 1989 Goldberg, T.: Narkotikan avmystifierad: ett socialt perspektiv. Carlsson, Stockholm 1990 Hays, J. R. & Gay, W.: Methadone Patient's Opinions on Legalization of Drugs. PsychologicaI Report 69(1991): 778 Harrisson, L. D.: Trends in the illicit Drug use in the United States: Conflicting Results from National surveys. The International Journal of the Addictions 27 (1992): 7, Inciardi, J. A.: Issues associated with drug policy reform and the question of decrirrunalization; 7 articles. American Behavioral Scientist 32 (1989): Inciardi, J. A.: (ed.): The drug legalization debate. SAGE Publications. Newbury pare. California 1991 Jonsson, A. & Nilsson, K & Mårtensson, G.: Tankbara effekter vid en legalisering av narkotika i Sverige (Uppsats). Lunds universitet 1989 Kornblum, W.: Drug Legalization and the Minority Poor. The Milbank Quarterly 69(1991): 3, Laursen, 1.: Sammenhold på afvejne. Nordisk Alkoholtidskrift 9(1992): 2, Lindesmith, A. R.: Opiate addiction. Princip a Press Ine., Bloomington Indiana 1947 Lindgren, S. Å.: Den hotfulla njutningen (diss). Goteborgs universitet 1993 Ljungberg, B. & Tunving, K & Andersson, B.: Rena sprutor till narkomaner. Studentlitteratur. Lund 1989 Manoccio, T. & Petitt, B.: Kejsarens nya klader. Wahlstrom & Widstrand, Stockholm 1978 Miller, R. 1.: The case for legalizing drugs. Praeger, New York 1991 Mitchell, C N.: The drug solution. Carleton University Press Ine., Canada 1990 Mishan, E. J.: Narcotics: the problem and the solution. Political Quarterly 61 (1990): Mugford, S. K: Crime and the Partial Legalisation of Heroin: Comments and Caveats. Australian & New Zealand Journal of Criminology 25 (1992): Nadelman, E. A.: The Case for Lega1ization (The Great Drug Debate 1). The Public Interest 2(1988): 3-31 Nadelman, E. A. & Kleiman, M.A.R. & Felton, J. E.: Should some illegal drugs be legalized? Issues in Science and Technology 6(1990): Newport, R. R.: Legalization of Drugs. Hospital and Community Psychiatry 42(1991): 7, 756 Nordegren, T. & Tunving, K: Hasch: Romantik och fakta. Prisma, Stockholm 1984 O'Hare, P. A. (ed.): The reduction of drug related harm. Routledge, London 1992 Richardson, M.: Trade Policy and the Legalization of Drugs. Southern Economic Journal 58(1992): 3, Sweezy, M.: Why Heroin should be Legalized. Smith College Studies in Social Work 61(1991): 2, Tham, H.: Narkotikakontroll som nationelit projekt. Nordisk Alkoholtidskrift 9(1992): 2, Walker, K.: How a MedicaI Journalist Helped to Legalize Heroin in Canada. Journal of Drug Issues 21(1991): 1, Warner, K. E.: Legalizing Drugs: Lessons from (and about) Economics. The Milbank Quarterly 69(1991): 4, Whynes, D. K & Bean, P. T (ed.): Policing and Prescribing: The British System of Drug Control. London. Macmillan Academic and Professional LTD Weatherburn, D.: Crime and the Partial Legalisation of Heroin. Australian & New Zealand Journal of CrirrUnology 2(1992): 2, Winsløv, J. H.: Narreskibet. Forlaget SOCP01. Holte 1984 Tidningsartiklar Alkohol och narkotika 6/1973. Avkriminalisering, inte legalisering. B. Hallstrom Alkohol och Narkotika 8/1986. Det ar matbrist - inte heroin - som ger skador Alkohol och Narkotika. 2/1990. Att rekrytera narkotikaoffer i lagens namn. R. Wikesjo Alkohol och Narkotika. 8/1990. Heroin på recept. Dolf Tops Anhorig 1/1993. Premiar for 90-talets legaliseringsdebatt. Fri narkotika? J. Danielson Nordisk Alkoholtidskrift Vol. 10, 7993:

9 Connexions May/June Harm reduction in drug education Dagens Nyheter 11/ Hollands linje lyckosam. K. Vinterhed Dagens Nyheter 9/ Narkotikan legaliseras. G. Ohrlander Dagens Nyheter 18/ Ny strategi behovs. G. Ohrlander International HeraId Tribune 14/ U.S. Judge Calls for Legalizing of Drugs Svenska Dagbladet 28/ Knark anviinds oppet Svenska Dagbladet 29/ Nyliberal ledarskribent vill sliippa knarket fritt Svenska Dagbladet 25/ Storstiider vill ha fri narkotika Svenska Dagbladet 7/ Billigare narkotika - farre brott. H. Gergils The Journal June/July Prlmary prevention ignores "fun" of drugs World & I: a chronicle of our changing era (1990): 5, Drug Legalization: now or never? Ovriga kiillor CAN, Alkohol och narkotikautvecklingen i Sverige, Rapport Centralforbundet for Alkohol och Narkotikaupplysning EURAD. The third way against drugs. EURAD drug policy Frankfurt Resolution. Konferens: Europiiische Stiidte im Zentrum des illegalen Drogenhandels "Narkotikakriget". Dokumentation från stiftelsen Kontrapunkts symposium 1990 Proposition nr 1 ang. narkotikapolitik. Fria moderata studentforbundet (FMSF) Studio Ett Radioprogram från Kanalen-redaktionen. Om legalisering Rapport Om situationen i Amsterdam och Europa. Lyckad vård men hur gick det sedan? Artiklarna i Nordisk Alkoholtidskrift ar, som vanligt, intressanta och innehåller talrika synpunkter att ta vara på, sarskilt emedan manniskan ar i fokus i egenskap av manniska, och inte enbart som ett objekt for en "lyckad" vård. Ibland får man dock en kansia av att forskarna blir val akademiska, och helt enkelt glommer bort att se verkligheten under broarna. Jag vill har lyfta fram två exempel for vidare begrundan, det ena på basen av mångårig erfarenhet, det andra utgående från en artikel i NAT 5/93. Men vad hånde sedan? Det talas i dag ofta om "lyckad behandling" och '1yckade behandlingsrnodeller", men jag frågar mig hur situationen for den enskilde missbrukaren ser ut efter denna lyckade behandling? Det ta Ias om oppenvård, om fortsatt kontakt osv. - men hur ofta funkar det i praktiken? Det ar ju mycket vanligt au det ser ut såhar: missbrukaren har inte bara "formånen" att vara antingen bostadslos eller arbetslos, eller båda två - han har inte heller någon bekantskapskrets som stoder honom. Tvartom moter han senast foljande dag det gamla vanliga - och enda - ganget; det med olkassen. De ar några ihop och får sina understod (eller motsvarande inkomster) på olika tider och olika satt. Inkopen kan staffleras automatiskt så det racker till både rusmedel och tobak - maten kommer sedan i andra hand, om den kommer; korv och brod ar inte så dyra. Och eftersom det at: så att "vår lilla Ion inte racker till både sprit och brannvin" så finns det ju alltid andra mojligheter att oka på inkomsten. Vi talar om "stodverksamhet". Men 1) hur omfattande ar den; 2) hur funkar den?; och 3) hurudan skall den vara for att framgångsrikt konkurrera med de trogna kassebararna? Det som sker de narmaste dagarna efter behandling ar ju det avgorande for de utslagna. Om den sociala situationen ar acceptabel kan fortsattningen vara positiv. Vi får alltså inte en ratt bild av laget enbart genom att presentera medeltal over aldrig så positiva resultat. Vi måste uppmarksamma de utstotta skilt for sig; de ar tillrackligt många, och blir bara fler. Och också de ar manniskor. Nordisk Alkoholtidskrift Vol. IO, 1993:6-355-