RÄTTSFALL. Förmånsrätt för lön

Transkript

1 668 Förmånsrätt för lön Den som är lagd åt att vilja ha trygghet och stabilitet i den juridiska miljön, ska inte ägna sig åt disciplinen löneskydd i konkurs. Högsta domstolen (HD) har på relativt kort tid avgjort tre mål som handlar om lönefordringars ställning i händelse av arbetsgivarens konkurs. Innan det är dags att ge sig in i de specifika frågeställningarna i dessa mål bör först den rättsliga bakgrunden beskrivas och därmed den inledande tesen bevisas. 1. Bakgrund Lönefordringar har alltsedan 1734 års lag haft en privilegierad ställning i arbetsgivarens konkurs. Numera byggs löneskyddet upp, och begränsas, av regler av lite olika slag. För att en lönefordran överhuvudtaget ska få delta i en konkurs krävs att den är av sådan art att det föreligger vad som brukar kallas betalningsrätt enligt 5 kap. 2 konkurslagen (KL). Av detta följer att en lönefordran inte uppenbart får överstiga vad som kan anses skäligt. Beträffande närstående till konkursgäldenären, dvs. bl.a. ägare, företagsledare och släktingar till dessa, måste fordran vara skälig och inte äldre än ett år. En lönefordran som har betalningsrätt i konkursen kan vara antingen oprioriterad eller förenad med förmånsrätt. Löneförmånsrätten enligt 12 förmånsrättslagen (1970:979) (FRL) är begränsad av relativt snäva tidsmässiga staket som numera enligt huvudregeln utgår från när lönefordran tjänades in. Särskilda tidsgränser gäller för vissa slag av lönefordringar: semesterförmåner, tvistiga fordringar och pensionsfordringar. Arbetstagare som har haft ett betydande inflytande över verksamheten och samtidigt, själva eller tillsammans med nära anförvanter, haft ett väsentligt ägarintresse saknar enligt 12 sjätte stycket FRL förmånsrätt för sina fordringar (närståendeundantaget). Om en lönefordran omfattas av förmånsrätt är den enligt 7 lönegarantilagen (1992:497) (LGL) normalt förenad med en rätt till lönegaranti. Sådan lönegarantiersättning är enligt 9 LGL såväl tidsmässigt som beloppsmässigt begränsad. När nu den legala bakgrunden beskrivits bör i de följande penndragen de väsentligare lagstiftningsmässiga ändringarna redovisas. Med giltighet från och med den 1 juli 1994 genomfördes förändringar i 12 FRL vad avser bl.a. förmånsrätten för semesterförmåner. Lagändringen omfattade bl.a. att förmånsrätten avseende sparade semesterdagar utmönstrades ur lagtexten. 1 1 SFS 1994:639, prop. 1993/94:208.

2 669 Närståendeundantaget i 12 sjätte stycket FRL har genomgått justeringar i flera omgångar. Genom praxis hade det avseende en äldre lydelse av närståendeundantaget, i stort sett likalydande med dagens, fastslagits att en arbetstagare som inte själv ägde några andelar i ett företag, trots detta kunde vara utesluten från förmånsrätt om en nära anhörig hade en stor ägarandel. 2 I en senare lydelse av lagrummet preciserades det relevanta ägandet i form av en fast procentsats. 3 Genom en lagändring med giltighet från och med den 1 juni 1997 infördes den nuvarande lydelsen i lagen. Det tydliggjordes därvid att närståendeundantaget endast är tillämpligt om arbetstagaren dels haft ett betydande inflytande och dels själv haft ett ägande vilket, tillsammans med nära anförvanters ägande, varit väsentligt. Det klargjordes alltså att arbetstagaren själv måste ha en ägarandel, om än aldrig så liten. 4 Det beslutades viktiga förändringar i KL, FRL och LGL genom 2003 års förmånsrättsreform: 5 6 Genom reformen infördes en ny princip för betalning under själva konkursförvaltningen. Improduktiv lön under konkursförvaltningen, dvs. lön då en arbetstagare inte utför arbete åt konkursboet, är avseende tid senare än en månad från konkursutbrottet oprioriterad. Sådan lön är dock förenad med en rätt till lönegaranti. Produktiv lön under konkursförvaltningen, dvs. lön till arbetstagare som utför arbete åt konkursboet senare än en månad från konkursutbrottet, ska betalas av konkursboet, trots att konkursboet inte är att betrakta som arbetsgivare (5 kap. 18 KL, 12 första stycket FRL, 7 a LGL). Tidigare hade gällt att de tidsmässiga begränsningarna för förmånsrätten hade bestämts utifrån lönens förfallodag. Genom reformen infördes en intjänandeprincip som huvudregel, varigenom bestämdes att de tidsmässiga begränsningarna för löneförmånsrätten knyter an till lönens intjänande. För löner eller ersättningar som ska bestämmas efter särskild beräkningsgrund gäller dock alltjämt en förfallodagsregel (12 första stycket FRL). Genom dessa ändringar kortades den tidsmässiga perioden för löneförmånsrätten. Löneförmånsrätten gjordes även beloppsbegränsad och kan aldrig omfatta mer än tio prisbasbelopp (12 a FRL). 2 NJA 1980 s SFS 1994:639, prop. 1993/94: SFS 1997:203, prop. 1996/97: SFS 2003: , SOU 1999:1, prop. 2002/03:49. 6 Reformen har såvitt företagsinteckning rönt stort rättsligt intresse med avseende bl.a. på övergångsbestämmelserna. Man bör här inte glömma bort att övergångsbestämmelserna till 2003 års förmånsrättsreform tolkats även såvitt avser löneskyddet, NJA 2007 s. 29. Vad gäller tolkningen av övergångsbestämmelserna avseende företagsinteckning se NJA 2006 s. 275 och HD:s dom den 12 december 2007 i mål Ö

3 670 När det gäller lönegarantireglerna höjdes beloppsbegränsningen, det s.k. lönegarantitaket, och vissa tidsmässiga begränsningar av lönegarantirätten infördes (9 LGL). Även på det internationella området har det genomförts förändringar. Inom EG har det antagits rättsakter i form av direktiv gällande lönegaranti, det ursprungliga lönegarantidirektivet och ändringsdirektivet. 7 När det i det följande mer allmänt refereras till EG-regleringen på området anges lönegarantidirektivet. När man beskriver löneskyddsreglerna vid konkurs och nyheter på området i form av EG-direktiv bör en ytterligare förutsättning anges. Målet Gharehveran 8 gällde närståendeundantaget enligt en äldre lydelse av 12 FRL och dess förenlighet med lönegarantidirektivet. Domen får tolkas på det sättet att lönegarantidirektivet för svensk del har direkt effekt med de verkningar som därvid följer enligt den EG-rättsliga doktrinen. Detta betyder att om de svenska lönegarantireglerna avviker från lönegarantidirektivets regler på någon punkt, kan en enskild arbetstagare just i denna fråga i stället direkt åberopa direktivets bestämmelser. 9 Lönegarantidirektivets exakta innebörd får därmed onekligen en framskjuten roll i den svenska lagstiftningsmiljön. Enligt EG-domstolen ska nationella domstolar göra sitt yttersta för att tolkningsvägen uppnå överensstämmelse mellan den nationella rätten och lönegarantidirektivet. De nationella domstolarna har sålunda en skyldighet att tolka den inhemska lagstiftningen vad som brukar kallas fördragskonformt. Lönegarantidirektivets direkta effekt är sålunda sekundär i förhållande till den fördragskonforma tolkningen. 10 Lönegarantidirektivet anger i vilken utsträckning en arbetstagares fordringar kan vara utesluten från en rätt till lönegaranti. En arbetstagare kan alltså inte nekas lönegaranti i andra fall och i annan utsträckning än vad som anges i lönegarantidirektivet. 11 Här bör genast påpekas att staterna enligt lönegarantidirek- 7 Det ursprungliga lönegarantidirektivet: Rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens. Ändringsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG av den 23 september 2002 om ändring i rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens. 8 Gharehveran, C-441/99, [2001] REG I Målet har i sak senare avgjorts av HD, NJA 2002 s. 75. Frågan om begäran om förhandsbesked från EG-domstolen har behandlats i NJA 1999 s Om fördragskonform tolkning på lönegarantiområdet se bl.a. Miret, C-334/92, [1993] ECR 6911 och Mau, C-160/01, [2003] REG I Möjligheten för staterna att begränsa utbetalning av lönegaranti är alltså uttömmande reglerad av lönegarantidirektivet. Staterna ska garantera en arbetstagares löneanspråk, dvs. arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal (Artikel 3). Begränsningar får göras i huvudsak vad gäller den tidsmässiga omfattningen (Artikel 4.1) och den totala beloppsmässiga omfattningen (Artikel 4.3). Av detta följer att staterna inte vad avser lönens storlek kan begränsa garantinivån till en socialförsäkringsstandard (INPS, C-19/01, C 50/01 och C-84/01, [2004] REG I-2005) och sannolikt inte heller sätta beloppsmässiga gränser som strider mot de

4 671 tivet kan vidta åtgärder för att förhindra missbruk, vägra att ta på sig betalningsansvar för det fall det föreligger hemliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare samt införa ett närståendeundantag. 12 För Sveriges del medför vad som nu sagts spännande konsekvenser. Det innebär att exempelvis FRL och KL, när det finns olika tolkningsalternativ, ska tolkas på ett sätt som gör att svensk lagstiftning är förenlig med EG-rätten. Med hänsyn till hur det svenska systemet gällande lönegaranti är uppbyggt får därmed lönegarantidirektivet inte bara återverkningar på den offentligrättsliga regleringen i LGL. Lönegarantidirektivet får betydelse även vid tolkningen av civilrättsliga bestämmelser i 12 FRL och exempelvis 5 kap. 2 KL. Tolkningen av dessa paragrafer i enlighet med lönegarantidirektivet bör rimligtvis få effekt även utanför området för lönegaranti. I annat fall skulle samma paragraf ha olika innebörd beroende på i vilket sammanhang en tolkningsfråga dyker upp; en sådan lösning förefaller hopplöst opraktisk. 13 Det bör här skjutas in att på lönegarantiområdet är frågeställningarna om fördragskonform tolkning och direkt effekt inte endast intressant teori. Det är genom domar klarlagt att FRL och LGL tidigare inte levt upp till den standard som föreskrivits i lönegarantidirektivet. 14 För den intresserade kan det därutöver framhållas att det troligtvis är så att Sverige nu inte lever upp till lönegarantidirektivet på alla punkter. 15 Efter denna inte helt korta bakgrund bör man genast ge sig in i de tre rättsfallen. 2. Den inflytelserika arbetstagaren Förhållandena i NJA 2007 s. 131 var som följer. ÅS ägde samtliga aktier i ett bolag och var anställd i detta på heltid tillsammans med sin make och två andra personer. Den 20 april 2003 överlät ÅS 85 procent av sina aktier till maken. Hon fortsatte emellertid att vara styrelseordförande i bolaget. Den 23 oktober 2003 utträdde hon ur styrelsen och maken tog över posten som styrelseordförande. ÅS hade avstått från att ta ut lön under perioden april november Den sociala ändamålen med lönegarantidirektivet (se gällande pension (Artikel 8) Robins, C-278/05, [2007] REG I-1053). 12 Artikel 10 a) c). 13 Se exempel under rubriken Slutord nedan. 14 Utöver Gharehveran, C-441/99, [2001] REG I-7687, där den äldre lydelsen av närståendeundantaget underkändes, har EFTA-domstolen i dom den 20 juni 1995, mål E-1/95, underkänt en tidigare gällande regel i LGL om två års karens för rätt till lönegaranti. 15 Se Erik Danhard, KonkursArbetsrätt, tredje upplagan 2006, s Här bör också anges att EGdomstolen utvecklat särskilda principer om överhoppningsbar tid och förbud för staterna att behandla lika fall olika (Mau, C-160/01, [2003] REG I-4791 respektive Caballero, C-442/00, [2002] REG I-11915). Sådana principer kan få effekt på ett tämligen svåröverskådligt sätt.

5 672 8 december 2003 försattes aktiebolaget i konkurs efter egen ansökan. ÅS hade då, eftersom hon inte tagit ut full lön ur rörelsen, utestående lönefordringar som intjänats under en period som tidsmässigt omfattas av förmånsrätt och rätt till lönegaranti enligt FRL och LGL. Huvudfrågan i målet var om ÅS:s lönefordringar med hänsyn till utformningen av 12 FRL och lönegarantidirektivet kunde uteslutas från en rätt till lönegaranti. Här gäller det intressanta förhållandet att det svenska närståendeundantaget är förenat med en ramtid. Diskvalifikation från förmånsrätt föreligger enligt ordalagen i 12 sjätte stycket FRL om en arbetstagare inom en ramtid av sex månader före konkursansökningen varit närstående enligt den tidigare beskrivna definitionen. Någon sådan ramtid har aldrig uttryckligen återfunnits i lönegarantidirektivet. HD konstaterade att tidsmässigt var det ursprungliga lönegarantidirektivet tillämpligt. Enligt detta och Sveriges anslutningsfördrag till EU får Sverige från lönegaranti utesluta en anställd som ensam eller tillsammans med nära anförvanter ägde väsentlig del av arbetsgivarens företag eller verksamhet och som hade ett betydande inflytande över verksamheten. I sin bedömning konstaterade HD följande. ÅS ägde själv aktier och tillsamman med sin make ägde hon samtliga aktier i aktiebolaget. Därmed uppfyllde ÅS kravet på väsentligt ägande i 12 sjätte stycket FRL. När det gällde frågan om betydande inflytande konstaterade HD att bolaget var ett familjeföretag samt att ÅS hade startat verksamheten och hade kvarstått i styrelsen så sent som cirka en och en halv månad före konkursansökningen. Enligt HD hade ÅS därmed ett betydande inflytande över bolagets verksamhet ända fram till dagen för konkursansökningen. Alldeles oavsett frågan om ramtid var ÅS därmed enligt HD att betrakta som närstående till företaget. HD avslog ÅS:s anspråk på lönegaranti. Med denna bedömning behövde aldrig frågan huruvida den svenska regeln om en ramtid är förenlig med det ursprungliga lönegarantidirektivet prövas. Oavsett detta uttalade HD i ett obiter dictum att starka skäl talade för att såväl det ursprungliga lönegarantidirektivet som ändringsdirektivet medger att hänsyn får tas till förhållandena när lönen tjänades in och ansvaret för lönen därmed lades på den statliga lönegarantin. I ett särskilt yttrande har justitierådet Torgny Håstad därtill utvecklat vissa språkliga aspekter med avseende på avfattningen av lönegarantidirektivet och möjligheterna att med hänsyn härtill beakta förhållandena under den tid lönen tjänades in. Kommentar Frågan om vad som avses med betydande inflytande har tidigare prövats i ett flertal avgöranden. I de flesta fall som varit föremål för HD:s bedömning har det huvudsakligen gällt vilken betydelse ett ägande har haft. Den slutsatsen kan dras

6 673 av dessa avgöranden att med ett större ägande följer normalt även ett betydande inflytande; det saknar i denna situation typiskt sett betydelse om arbetstagaren valt att inte utnyttja sin ställning. Det har i övrigt angivits att det avgörande är hur beroende bolagets ekonomiska resultat varit av arbetstagarens ställningstaganden. 16 I detta hänseende bidrar rättsfallet med viktig information. En formell förändring i ett rent familjeföretag i tiden alldeles före konkursen saknar betydelse. Ett betydande inflytande kan i ett sådant fall anses föreligga så att säga på historiska meriter, en presumtion måhända för att en formell förändring i ett sådant företag inte påverkar det egentliga beslutsfattandet. Den redovisade tidigare praxisen gällande betydande inflytande utgår från tiden före Sverige blev bundet av lönegarantidirektivet. Frågan bör ställas om det är självklart att HD:s tidigare praxis på området står sig i ljuset av lönegarantidirektivet. HD har tydligen funnit att så är fallet, så självklart att det inte funnits skäl att tillfråga EG-domstolen. Jag har på denna punkt i och för sig ingen avvikande uppfattning; HD:s avgöranden får bedömas väl förenliga med lönegarantidirektivet. Min kommentar får därmed endast belysa det förhållandet att frågan om vad som är ett betydande inflytande inte längre är en rent nationell fråga; ytterst kan HD:s praxis komma att överprövas av EG-domstolen. Mer intressant i detta hänseende är måhända den praxis som gäller vem som är att anse som nära anförvant till arbetstagaren. 17 Det må kunna vara så att man i Europas övriga länder utgår från ett vidare släktskapsbegrepp än i Sverige. Med hänsyn till HD:s bedömning av ÅS:s inflytande kom aldrig den intressanta frågan om den svenska bestämmelsen med en ramtid är förenlig med lönegarantidirektivet upp till prövning. Det var synd. HD anför sålunda för sin del att starka skäl talar för att enligt lönegarantidirektivet kan förhållandena när lönen tjänades in spela roll. Här får den kommentaren göras att HD:s synsätt till viss del må ha fog för sig. Till en början bör konstateras att lönegarantidirektivet medger att staterna vidtar åtgärder för att förhindra missbruk. Det torde vara oomtvistat att ägares dispositioner med ägandet och positionerna i ett bolag kan vara verktyg för att just åstadkomma att lönegaranti ska betalas ut i situationer där det svårligen kan bedömas vara socialt motiverat. Att förhindra att sådana dispositioner belönas med lönegaranti bör därför anses ligga väl inom ramen för vad som kan vara tilllåtet enligt lönegarantidirektivet för att förhindra missbruk. Ett sådant synsätt har stöd av EG-domstolens praxis. I ett rättsfall ansåg EGdomstolen att det kunde anses motiverat med en regel som omklassificerar en delägares löneanspråk till lån efter viss tid från insikt om företagets kris. EGdomstolen angav att det kunde vara ett missbruk av lönegarantin om en anställd 16 NJA 1973 s. 611, NJA 1975 s. 625 (II), NJA 1984 s NJA 1986 s. 519, NJA 1988 s. 673, RH 1991:28. Det bör observeras att det enligt lönegarantidirektivet i och för sig är tillåtet att utvidga kretsen av dem som kan vara berättigade till lönegaranti.

7 674 delägare fortsätter anställningsförhållandet i en situation då andra arbetstagare skulle ha sagt upp sin anställning. Enligt EG-domstolen måste det i sådana fall gå längre tid än 60 dagar, vilket föreskrevs i den aktuella regeln, för att en sådan verkan ska anses förenlig med lönegarantidirektivet. 18 Problemet med den svenska regeln om en ramtid är emellertid att den är absolut. Det spelar kort och gott enligt regelns avfattning ingen roll om arbetstagaren kan påvisa att det tidigare inflytandet och ägandet spelat ut sin roll samt att arbetstagarens ställning vid konkursutbrottet inte på något sätt skiljer sig från andra arbetstagares. Det är alltså min uppfattning att regeln om en ramtid inte i alla situationer är förenlig med lönegarantidirektivet. Jag har för egen del påmint om den tillämpning som gällde före den 1 juli Om ett delägarskap avvecklats i så god tid före konkursen att något samband mellan inflytandet och det förhållandet att konkurs inträffat inte kunde anses föreligga, gällde förmånsrätt. En sådan mer nyanserad tillämpning framstår som långt mer förenlig med lönegarantidirektivet än den fasta ramtiden Den tidsparande plåtarbetaren I HD:s dom den 6 november 2007 i mål T var förhållandena som följer. FK var anställd i ett plåtaktiebolag. Enligt det tillämpliga kollektivavtalet skulle för varje fullgjord arbetsvecka viss i avtalet angiven tid föras till en tidbank. Efter överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren kunde tiden tas ut som betald ledighet eller uttag göras i form av kontant betalning alternativt i form av pensionspremie. Vid uttag ur tidbanken i form av kontant betalning, motsvarade ersättningen den aktuella lönen per timme. Vid konkursutbrottet hade FK tid innestående i arbetstidsbanken. Tiden hade såvitt framgår ostridigt omvandlats till kontant ersättning. Målet gällde om den kontanta ersättningen omfattades av förmånsrätt och därmed en rätt till lönegaranti. 20 Enligt 12 första stycket FRL gäller enligt huvudregeln förmånsrätt för lön som tjänats in senare än tre månader före konkursansökningen och fram till en månad efter konkursutbrottet. I målet var ostridigt att tiden i arbetstidsbank tjänats in tidigare än så. För att fordran skulle omfattas av förmånsrätt var det därmed en förutsättning att förfallodagsregeln avseende lön eller ersättning som ska bestämmas efter särskild beräkningsgrund var tillämplig. Om förfallodagsregeln skulle vara tillämplig skulle fordringen ostridigt vara förenad med förmånsrätt. 18 Walcher, C-201/01, [2003] REG I Se Erik Danhard, KonkursArbetsrätt, tredje upplagan 2006, s Se om förfallodagen avseende arbetstidsbank i NJA 1993 s. 60.

8 675 HD återgav inledningsvis uttalanden i förarbetena om att flexibel arbetstid och arbetstidsbanker ofta torde anses vara bestämda efter särskild beräkningsgrund. HD konstaterade därefter följande. Förarbetsuttalandena om förhållandet mellan begreppet särskild beräkningsgrund och arbetstidsbanker får anses något oklara till sin innebörd. För att förfallodagsregeln ska vara tillämplig, dvs. att fråga är om att lönen ska bestämmas efter särskild beräkningsgrund, bör krävas att även andra moment än arbetad tid som t.ex. vinst, försäljning eller liknande ska beaktas. FK:s lönefordran är bestämd med utgångspunkt direkt från den tid han arbetat. Eftersom några andra moment än den aktuella lönen per timme inte ingått i beräkningen kan det inte anses vara fråga om lön eller annan ersättning som ska bestämmas efter särskild beräkningsgrund. Fordran ansågs inte omfattas av förmånsrätt eller en rätt till lönegaranti. Kommentar HD:s dom föranleder främst reflektioner gällande tolkningen av lönegarantibestämmelser och av rättspolitisk natur. För tydlighets skull bör påpekas att lönegarantidirektivet inte har någon betydelse i målet. En förändring som genomfördes genom 2003 års förmånsrättsreform var sålunda att förmånsrätten för lön enligt huvudregeln knöts till intjänandet i stället för till förfallodagen. Avsikten var att korta den tid som skulle kunna omfattas av förmånsrätt och att därmed i större utsträckning möjliggöra rekonstruktioner av företag utanför konkurs. 21 När det gäller undantaget för löner och ersättningar som ska bestämmas efter särskilt beräkningsgrund har i förarbetena angivits ackord, provision och tantiem. 22 Förarbetena nämner därutöver särskilt olika former av arbetstidsbanker som fall när lönen kan anses bestämd efter särskild beräkningsgrund. 23 När det gäller de prestationsbaserade löneformerna ackord, provision och tantiem låter de sig väl inordnas i begreppet särskilt beräkningsgrund. Vad gäller uttalandena om arbetstidsbank är de däremot, som HD just anger, något oklara eftersom en arbetstidsbank rent rättsligt betraktas som en villkorad penningfordran Prop. 2002/03:49 s När det gäller ackordet ligger den särskilda beräkningsgrunden i att lönen bestäms av den mängd arbete som utförts. När det gäller provision handlar det om den försäljning som ägt rum under viss period och när det gäller tantiem det resultat en verksamhet uppvisat under en viss tidsperiod. Begreppen används dock inte konsekvent i det praktiska arbetslivet. Ofta används också begreppen premielön eller bonus, vilka kan vara bestämda antingen utifrån försäljning eller utifrån resultat. 23 Prop. 2002/03:49 s. 81 och 150 samt SOU 1999:1 s. 236 och NJA 1993 s. 60.

9 676 HD har sålunda valt att helt bortse från förarbetenas uttalanden om att beträffande arbetstidsbanker ska lönen i många fall anses vara bestämd efter särskild beräkningsgrund. Man kan ställa sig frågan varför. Även om sådana villkorade penningfordringar mindre väl låter sig inordnas under begreppet särskild beräkningsgrund, skulle HD ändå ha kunnat ta fasta på förarbetsuttalandena och komma fram till att arbetstidsbanker är att anse som en särskild form av fordringar som enligt FRL ska anses vara bestämda efter särskild beräkningsgrund. En sådan tolkning skulle vara naturlig utifrån synsättet att lönegaranti är en socialrättslig förmån som staten tillhandahåller till enskilda. Det får i socialrättslig lagstiftning anses finnas ett betydande utrymme att till förmån för den enskilde beakta exempelvis lagens syften och förarbetsuttalanden. HD har valt att i stället göra en strikt lagtexttolkning; en tillämpning som framstår främmande för en socialrättslig lag. Då bör genast beaktas att den ifrågavarande regeln förekommer i FRL, som har ett vidare syfte än det socialrättsliga. FRL är civilrättslig och anger vilka borgenärer som i händelse av knapphet på resurser hos konkursgäldenären ska få förtur till betalning. I ett sådant sammanhang framstår det som naturligt att ta en stark utgångspunkt i ordalagen i en bestämmelse; för förutsebarhetens och rättssäkerhetens skull. Allmänna förarbetsuttalanden bör i ett sådant sammanhang i och för sig, och särskilt om de inte är förenliga med lagtexten, tillmätas mindre betydelse. En följd av HD:s tillämpning kan därmed sägas vara att det förhållandet att lagstiftaren inte funnit något träffande uttryckssätt har blivit avgörande för utgången. Den kan synas som om propositions- och lagtextförfattaren för förfallodagsregelns tillämpning i stället för särskild beräkningsgrund hade bort ange löneslag beträffande vilka det enligt vad som är gängse på arbetsmarknaden förflyter lång tid mellan intjänandet och förfallodagen. En sådan lydelse får med hänsyn till förarbetsuttalandena anses bättre spegla vad som åsyftats. Det bör slutligen påpekas att utformningen av kollektivavtalet sålunda avgör om en fordran ska anses bestämd efter särskild beräkningsgrund. Om en arbetstagare exempelvis vid uttag ur en arbetstidsbank äger tillgodoräkna sig en förhöjning av tiden, motsvarande företagets i förekommande fall ökade lönsamhet under utbetalningsåret, skulle ett ytterligare moment tillkomma vid beräkningen. Med HD:s synsätt förefaller tid i arbetstidsbanker i sådana fall omfattas av begreppet särskild beräkningsgrund och föranleda en tillämpning av förfallodagsregeln. 25 Det är utifrån ett praktiskt synsätt och med hänsyn tagen till rimlighet inte helt enkelt att förstå vari den avgörande skillnaden egentligen består. Den rättspolitiska aspekten av målet kan uttryckas på följande sätt. De ifrågavarande arbetstidsbankerna har varit kollektivavtalsparternas sätt att möta politiska propåer om en generell sänkt arbetstid. Arbetsmarknadsparterna har så- 25 Såvitt är mig bekant innehåller inget kollektivavtal någon sådan regel. Kollektivavtalen inom industrin, där den ifrågavarande formen av arbetstidsbanker främst återfinns, löper fram till och med mars 2010.

10 677 lunda varit överens om att sådana generella åtgärder vare sig samhällsekonomiskt eller ur arbetstagarnas perspektiv varit särskilt angelägna. Arbetstidsbanker har därför kommit att bli det medel varmed ovälkomna politiska åtgärder kunnat motas. Med hänsyn till utgången i målet får det bedömas finnas en överhängande risk att kollektivavtalsutvecklingen bromsas. Genom den valda kollektivavtalade lösningen lämnar en arbetstagare under en längre tid arbetsgivaren kredit med verkställighet av en lönefordran. Konkurser är nu någonting som kan inträffa på den privata sektorn. Det kan utifrån de fackliga organisationernas perspektiv knappast anses rimligt att kreditrisken för fullföljandet av de kollektivavtalade förmånerna helt och hållet ligger på den enskilde arbetstagaren Det semestersparande butiksbiträdet I HD:s dom den 28 november 2007 i mål T prövade HD följande förhållanden. Butiksbiträdet SP:s arbetsgivare försattes i konkurs på en ansökan som kom in till tingsrätten den 7 juli SP hade avslutat sin anställning redan under år 2003 och hade då semesterförmåner avseende 44 semesterdagar innestående. Av dessa hänförde sig 25 semesterdagar till intjänandeåret den 1 april 2002 till och med den 31 mars Prövningen i HD kom att gälla om fem av dessa senare dagar omfattades av förmånsrätt och därmed en rätt till lönegaranti. Enligt 12 fjärde stycket FRL gäller en specialregel beträffande förmånsrätt för semesterförmåner. Semesterförmåner som tjänats in före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt beträffande vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret. Med ett intjänandeår avses enligt semesterlagen (1977:480) perioden den 1 april ett år till och med den 31 mars påföljande år. Av vad som nu sagts följer att de fem semesterdagar som prövningen i HD gällde hade tjänats in tidigare än det löpande och det närmast föregående intjänandeåret denna period omfattade tiden den 1 april 2003 till och med den 31 mars HD började med att redogöra för systematiken i semesterlagen. HD fastslog att enligt semesterlagen kan en arbetstagare spara semester på visst sätt och att sådant sparande kan ske året efter intjänandeåret; en arbetstagare kan under detta år alltså välja att i stället för att ta ut all semester i ledighet i viss utsträckning spara semesterdagar. 27 HD redogjorde därefter för lagändringen år 1994, då förmånsrätten för sparad semester utmönstrades ur lagtexten, samt återgav ett uttalande ur förarbetena till lagändringen. Enligt uttalandet ska semester som 26 Man bör även notera att det i förarbetena särskilt framhållits att tillämpningen av förfallodagsregeln med hänsyn tydligen särskilt till frågan om arbetstidsbanker ska uppmärksammas i uppföljningen av reformen (prop. 2002/03:49 s. 81) semesterlagen; rätten att spara semester omfattar vad som överstiger 20 betalda semesterdagar under ett semesterår.

11 678 sparats under den nu nämnda tidsperioden, alltså det löpande och det närmast föregående intjänandeåret, omfattas av förmånsrätt. 28 I de egentliga skälen konstaterade HD att med hänsyn till de gjorda uttalandena i förarbetena får en fordran avseende sparade semesterförmåner anses vara innestående för det år då semesterdagarna sparades, alltså året efter intjänandeåret. HD uttalade att de fem sparade semesterdagar som tjänats in under perioden den 1 april 2002 till och med den 31 mars 2003 fick anses innestående för sådan tid som omfattas av förmånsrätt. SP beviljades lönegaranti för sin fordran. Kommentar Målet gäller på motsvarande sätt som det föregående fallet den tidsparande plåtarbetaren en tolkning av lagtexten i FRL i ljuset av förarbetsuttalanden. Samma synpunkter som strax ovan uttryckts gällande vilken vikt som i sådana fall bör tillmätas förarbetsuttalanden kan framföras här. Det bör betonas att lönegarantidirektivet även i detta mål saknar betydelse för tillämpningen. HD får anses mena att begreppen i 12 fjärde stycket FRL knyter an till begreppen i semesterlagen. Före lagändringen år 1994 fanns en uttrycklig regel om förmånsrätt för semesterdagar som sparats på det sätt som medges enligt semesterlagen. Denna regel om förmånsrätt för sparade semesterdagar slopades sålunda i det nämnda lagstiftningsärendet. Det får utifrån lagtexten anses relativt tydligt att lagstiftarens avsikt varit att förmånsrätten för all sparad semester skulle slopas; den del av lagtexten som handlade om sparad semester har ju utgått. Vad som stört bilden har varit det av HD återgivna uttalandet i förarbetena. Uttalandet vittnar antingen om grumliga kunskaper om semesterlagens systematik från förarbetsförfattarens sida eller om en verklig avsikt att förmånsrätten trots allt ska kunna omfatta sådan semester som intjänats året före det föregående intjänandeåret, men sparats året därpå. HD har valt det senare tolkningsalternativet. HD har därmed valt att fästa avgörande vikt vid att lagtexten använder uttryckssättet att förmånerna står inne för vissa intjänandeår. Förmåner avseende sparad semester kan alltså enligt HD anses vara innestående för det år då de sparats. HD har, trots att man utgått från att 12 fjärde stycket FRL knyter an till semesterlagens systematik, i strid med denna systematik valt att lägga in en hel del materiellt i uttryckssättet för i lagtexten. Frågan är om detta lilla ord kan bära så mycket. I linje med avgörandet bör följande konstaterande göras. En arbetstagare väljer varje år om denne vill ta ut sparade semesterdagar eller om dessa fortfarande ska sparas. Om en arbetstagare väljer att så att säga spara om sådan sparad semester, bör den på motsvarande sätt kunna anses vara innestående för det år 28 Prop. 1993/94:208 s. 25 f. och 64 f.

12 679 då den sparats om. I förlängningen av resonemanget skulle lagstiftaren därmed inte alls ha förändrat förmånsrätten för sparad semester genom 1994 års lagstiftningsärende. 29 Inför valet att en sådan märklig logik skulle ha varit lagstiftarens verkliga avsikt och att motivuttalandena grundat sig på grumliga föreställningar om semesterlagen, väljer jag till skillnad från HD det senare alternativet Slutord HD har nu i rask följd avgjort tre mål som belyser problematiken med löneskydd i konkurs eller för all del det vidare rättsområdet konkursarbetsrätt. Problematiken kan utifrån dessa avgöranden sammanfattas med att rättsområdet får sin färgning av EG-rätten, av att lagstiftningen ofta bärs upp av andra syften än vad som brukar vara fallet med rent arbetsrättslig lagstiftning samt av att lagtexten ofta inte helt följer den arbetsrättsliga begreppsbildningen. Den som tror att den juridiska miljön nu kommer att vara stabil får nog finna sig i att bli besviken. Till att börja med pågår det ett utrednings- och beredningsarbete. Det gäller främst ett betänkande om att avskaffa förmånsrätten för statens regress på lönegaranti 31 och en sittande utredning om ett samlat insolvensförfarande. 32 Man kan förutse att detta och annat arbete i större eller mindre utsträckning, inom kort eller senare, direkt eller indirekt kommer att förändra det rättsområde jag valt att kalla konkursarbetsrätten. Dessutom kan det med stor säkerhet anges att det kommer avgöranden från EG-domstolen som förändrar bilden. Som bör konstateras är det med hänsyn till lönegarantidirektivets utformning få frågor som kan avgöras helt utifrån den nationella lagstiftningen. Som belysts ovan avser detta inte minst begreppen väsentligt ägande och betydande inflytande. För att ytterligare belysa dynamiken i EG-rätten bör erinras om vad som angavs under rubriken Bakgrund. Med hänsyn till det svenska lönegarantisystemets uppbyggnad, där beståndsdelarna utgörs av civilrättsliga lagar och principer, bör tolkningen av civilrätten ske i samklang med lönegarantidirektivet. Som exempel kan här nämnas frågan om avräkning från löneanspråk för gjorda betalningar. Genom ett avgörande från EG-domstolen inom lönegarantiområdet, har 29 Även om en sådan utvidgad tillämpning i och för sig skulle framstå som konsekvent, bör man uppmärksamma vilket HD återgivit att det i förarbetena uttryckligt angivits att förmånsrätten inte omfattar dagar som sparats under tidigare år. 30 Semesterlagen anses allmänt som den mest komplicerade arbetsrättsliga lagen och har varit föremål för flera förenklingsförsök. För tillfället arbetar en kommitté med frågan (Dir. 2007:162 Översyn av semesterlagen i förenklingssyfte). 31 SOU 2007:71 En starkare företagsinteckning. 32 Dir. 2007:29 Samordnat insolvensförfarande.

13 680 det avgjorts att avräkning i första hand ska ske från de äldsta lönefordringarna. 33 Synsättet bör påverka den obligationsrättsliga principen som sådan. Detta skulle innebära att den obligationsrättsliga principen om en valrätt för gäldenären (arbetsgivaren), inom det arbetsrättsliga området blivit ersatt av en princip om avräkning från de äldsta lönefordringarna. Alternativet skulle vara att ge civilrätten olika innebörd beroende på i vilket sammanhang en fråga dyker upp, något som sålunda ter sig högst opraktiskt. Till den beskriva rättsutvecklingen bör även läggas att EG-domstolen har myntat allmänna principer för tillämpningen av lönegarantidirektivet. 34 Man kan förutse att dessa principer, liksom kommande nya sådana, kommer att förändra bestämningen av löneskyddet vid konkurs. Genom EG-domstolens rättsbildning kan man alltså förutse att det kommer att hända massor. Den som inte vill ha stabilitet i den juridiska omgivningen har mycket gott att vänta sig på området konkursarbetsrätt! Erik Danhard 33 Regeling, C-125/97, [1998] REG ; Se Erik Danhard, KonkursArbetsrätt, tredje upplagan 2006 s Se not 14.