Kalmar läns kustvattenkommittée. Sammanfattande rapport av recipientkontrollen i Kalmar läns kustvatten 2014

Transkript

1 Kalmar läns kustvattenkommittée Sammanfattande rapport av recipientkontrollen i Kalmar läns kustvatten 14

2 Föreliggande rapport är en sammanställning av 14- års mätningar längs Kalmar-kusten inom Kustvattenkommittén i Kalmar Län. Den är baserad på separata rapporter av Linnéuniversitetet, Kalmar, Calluna AB och Toxicon AB. Samtliga diagram och beräkningar är hämtade från dessa rapporter. Alla bedömningar som redovisas är gjorda av respektive rapportförfattare. För fullständiga metodbeskrivningar samt databilagor, hänvisas till respektive delrapport. Foto på tången på framsidan är taget Stefan Tobiasson. Beställare: Kustvattenkommittén i Kalmar Län Regionförbundet i Kalmar län Utförare: Per Olsson, Toxicon AB Härslöv

3 Innehållsförteckning SAMMANFATTNING... 4 INLEDNING...8 HYDROGRAFI...9 BOTTENVEGETATION...15 BOTTENFAUNA... 1 KUSTFISKÖVERVAKNING...9 HÄLSOTILLSTÅND OCH FORTPLANTNING HOS TÅNGLAKE...35 MILJÖGIFTER I BIOTA...4 3

4 Sammanfattning Kommuner och industrier med avloppsvattenutsläpp i kustvattenområdena inom Kalmar län har sedan 1984 genomfört en samordnad recipientkontroll för hela kustområdet. Kontrollen omfattar moment som svarar mot såväl närsalts- som miljögiftsbelastning. För att ge möjlighet till jämförelse har ett antal referensstationer undersökts regelbundet. Programmet har löpt med årliga provtagningar samt utvidgade sedimentprovtagningar vart femte år. Undersökningar inom programmet för 14 omfattar hydrografi, bottenvegetation (makroalger och ålgräs), bottenfauna, beståndsundersökningar av kustfisk och fiskhälsoundersökningar samt referensundersökningar av miljögifter i blåmussla och blåstång. Denna rapport är en sammanfattande årssammanställning för 14, baserad på rapporter från de olika ingående momenten med dess utförare. Hydrografi Under 14 utförde Calluna AB i samarbete med Eurofins Environment Testing Sweden AB, miljöövervakningsprogrammet för Kalmar läns kustvatten. De fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna näringsämnen, siktdjup och syrebalans samt klorofyll a (som ingår i den biologiska kvalitetsfaktorn växtplankton) utvärderades enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för kustvatten (Naturvårdsverket 7, bilaga B) samt dess revidering utförd av HaV (13). Därutöver visualiseras och kommenteras utvecklingen av dessa parametrar sedan 8 (med undantag för år 1). Utöver analys av Kalmar läns kustvattenstatus har kustvattenvårdsförbundets medlemmars punktutsläpp längs kusten redovisats och jämförelser har gjorts med närliggande kustvattenområden. Den sammanvägda bedömningen av kvalitetsfaktorn näringsämnen visar att halterna längs Kalmar läns kust generellt är måttliga till höga. Endast en (V-V) av de provtagna stationerna erhöll god status. Tre av Västerviks kommuns fem stationer samt stationerna i nära anknytning till städerna Oskarshamn, Mönsterås och Kalmar uppvisade otillfredsställande status. Resterande stationer bedömdes ha måttlig status. Generellt för alla stationer var att halterna av fosfor var höga vilket drog ner den sammanvägda statusen av näringsämnen, medan halterna av kväve var generellt lägre. Detta medför också att på samtliga stationer kan kväve periodvis vara det som begränsar primärproduktionen, särskilt under somrarna (undantaget cyanobakterier som kan fixera atmosfärisk kvävgas). De höga näringsämneshalterna kommer dels från land (framför från jordbruk, industri och avloppsreningsverk) och dels från bottensedimentet, där fosfor frigörs när bottnarna blir syrefria (vilket de periodvis blir i Västerviks kommun och i utsjön). Statusklassningen av kvalitetsfaktorn växtplankton (klorofyll a) var generellt bättre än den för näringsämnen. Detta beror troligen på att de förhållandevis låga halterna av kväve kan ha begränsat tillväxten av växtplankton (som därmed fick högre status), medan de förhållandevis höga halterna av fosfor försämrade statusbedömningen av näringsämnen. Fem stationer längs Kalmar läns kust bedömdes uppnå god status med avseende på växtplankton (klorofyll a) medan övriga 15 stationer bedömdes uppnå måttlig eller otillfredsställande status. Vid statusbedömningen av vattenförekomster uppnådde dock endast fyra (av 15) god status. Vid bedömning av siktdjup erhöll sju av stationer god eller hög status, tre stationer erhöll otillfredsställande status, en station kunde inte bedömas och övriga stationer uppvisade måttlig status. Vid statusbedömningen av vattenförekomster med avseende på siktdjup uppnådde endast fyra av 15 områden god eller hög status. Dessa vattenförekomster var de samma (Simpevarpsområdet, Ödänglaområdet, S Kalmarsunds utsjövatten och M n Kalmarsunds utsjövatten) som erhöll god status med avseende på växtplankton (klorofyll a), ovan. Genomgående sämst status (otillfredsställande för flera parametrar) uppvisade vattenförekomsterna Mönsteråsområdet, Inre Gamlebyviken och Oskarshamnsområdet. Syrehalterna i bottenvattnet har inte provtagits i den omfattning som gällande bedömningsgrunder kräver för att kunna utvärderas. Men, med undantag för stationer i Västerviks kommun och O1-V, uppmättes aldrig syrehalter lägre än 3,5 ml/l under åren 1-14 vilket med stor sannolikhet tyder på att statusen för syrebalansen på dessa stationer är god (eller hög). Samtliga stationer som uppvisade halter under 3,5 ml/l bedömdes ha säsongsmässig syrgasbrist, inte flerårig eller ständigt förekommande syrgasbrist. Som ett resultat av de låga syrehalterna i bottenvattnet under somrarna på Västerviks stationer, ökade också halterna av silikatkisel och fosfatfosfor i bottenvattnet under samma perioder. Den största utmaningen för Kalmar läns kust då det gäller att förbättra kustvattnens status är att minska tillgången på näringsämnen. Det är dock ingen lätt uppgift eftersom mycket fosfor troligtvis kommer från internbelastning från syrefria bottnar i utsjön. För att få bukt med fosforläckaget i utsjön behövs en omfattande minskning av både fosfor och kväve till havet vilket måste ske med gemensamma krafter från alla länder kring Östersjön. Men, att på lokal nivå minska kväveläckaget, genom att minska punktutsläpp samt diffusa utsläpp från jordbruket, är också en mycket viktigt del i arbetet med att förbättra statusen i vattnet. 4

5 Eftersom kväve ofta är det begränsande näringsämnet längs Kalmar läns kust, kan en minskad antropogen belastning av kväve också bidra till bättre/lägre halter av växtplankton och större siktdjup. I Västerviks kommun skulle lägre halter av kväve också troligen leda till bättre syreförhållanden på bottnarna vilket i sin tur minskar den lokala interna belastningen av fosfor och kisel i området. Minskade kvävehalter kan dock ge upphov till en större andel cyanobakterier om man inte samtidigt minskar fosfortillgången för växtplankton. Bottenvegetation Växtsamhällen längs Kalmar läns kust har studerats sedan 1984 genom årlig dykinventering längs utlagda transekter. Under 14 besöktes totalt transekter med tillhörande stödprofiler. Enligt bedömningsgrunderna var den ekologiska statusen 14 överlag god eller hög. Undantag utgör området utanför Södra Cell, Mönsterås Bruk samt några skyddade vikar där statusen bedöms vara måttlig. Utanför Mönsterås Bruk beror den måttliga statusen främst på frånvaro av blåstång medan övriga områden uppvisar tecken på hög näringsnivå. Tångsamhällena hade generellt sämre utbredning och täckning 14 än de närmast föregående åren. Vid Oskarshamn och Påskallavik liksom i Misterhult var tången märkbart skadad av betning. Vid Figeholm har de senaste tre åren inneburit en avsevärd försämring och även stationer runt Mönsterås Bruk och i Kalmarområdet hade något sämre utbredning av tång. Under de senaste 15 åren har tångens utveckling annars varit positiv, speciellt i norra länsdelen där några stationer haft mer tång än någon gång tidigare. Det har också skett en viss återhämtning för tångsamhällena i området norr om Kalmar och utanför Mönsterås Bruk även om de senaste åren varit lite sämre. Analys av smårutor visar att förekomsten av främst fintrådiga grönalger, men även i viss mån rödalger har ökat. Tydlig är också en successiv ökning av cyanobakterier närmast ytan. Studier på ålgräs visar att det finns många täta och fina ängar ner till 5 meters djup i Kalmarsund medan det är svårare att hitta ålgräs på östra sidan av Öland. Utvecklingen för ålgräsets täckning har mestadels varit positiv under de 13 år som undersökningarna har pågått och det finns inga tydliga tecken som antyder påverkan från förorening. Ålgräsbestånden både i Kalmarsund och på östra sidan av Öland var 14 glesare än 13 men överlag var skottätheten högre än medelvärdet för perioden Bottenfauna Bottenfaunasamhällen i Kalmar län har studerats sedan 1984 genom årlig provtagning under vår eller försommar. 14 ingick 3 stationer i provtagningsprogrammet. Den ekologiska statusen var 14 måttlig eller otillfredsställande på flera platser längs Kalmar läns kust, speciellt i centrala Kalmarsund mellan Figeholm och Mönsterås. I övriga områden var statusen överlag god. Antalet förekommande arter var högre än 13 och i samma storleksordning som 1. Djurtätheten var nästan lika låg som 13 och även biomassan var i stort sett oförändrad. Flertalet arter förekom i väldigt liten mängd vid provtagningen 14. Exempelvis minskade de föroreningskänsliga arterna fjällborstmask och vitmärla tydligt. Rovborstmasken Hediste diversicolor har stadigt minskat ända sedan mitten på 199-talet och fanns även 14 i väldigt liten mängd. På några stationer antyder låg biomassa för östersjömusslor problem med låga syrehalter. Sammantaget visar undersökningarna att situationen för djurlivet i bottnarna i Kalmar län var något sämre än 1 och 13. De visar också att det i ett längre perspektiv har skett en försämring av statusen i länets bottenfaunasamhällen. Några stationer belägna i områden som rimligen borde vara opåverkade av föroreningar hade ändå bara måttlig status vilket måste anses som anmärkningsvärt. Kustfiskövervakning Fisksamhället i området kring Mönsterås bruk, samt i referensområdet Vinö i Misterhults skärgård har studerats sedan 1995 genom provfisken med nätlänkar under sommaren. Totalfångsten vid Mönsterås har varierat under perioden , men någon säkerställd förändring kan inte ses, varken för hela perioden, eller för de senaste 1 åren. Vid Vinö noteras däremot en minskad totalfångst sedan I Östersjön används abborre som modellart inom miljöövervakningen. Någon säkerställd långtidsförändring för abborre kan inte ses vid Mönsterås, där abborrfångsten varierat stort under perioden Fångsten av gädda har däremot minskat under samma period. Åren 8 och 9 fångades tidsseriens lägsta antal gäddor vid Mönsterås, men därefter har gäddfångsten ökat något igen. En minskande trend för gädda och för karpfiskbeståndet noteras vid Vinö under motsvarande period. Vid Mönsterås har fångsten av mört minskat sedan

6 En förändring av fisksamhällets artsammansättning vid Mönsterås bruk kan ses från 3 och framåt, då fångsten av mört minskade och arten ersattes av framförallt björkna och sarv. 11 fångades relativt mycket abborre runt Mönsterås bruk, både små och stora individer förekom. Sedan dess har fångsten av abborre gradvis minskat och 14 stod abborre för 6 % av fångsten. Den starka årskullen från 11 (treåringar 14) dominerade antalsmässigt, medan yngre abborrar var fåtaliga i årets fångst. Vid Vinö och på andra platser längs kusten var däremot 14 ett år med relativt mycket abborre i fångsterna, och lyckad rekrytering. Abborrens tillväxttakt var fortsatt hög vid Mönsterås och de individer som fångades där var av samma längd som ett år äldre individer från referensområdet. Få ettåringar i abborrfångsterna vid Mönsterås tyder på att nyrekrytering fortfarande saknas i Mönsteråsområdet, något som också bekräftas av en yngelinventering som genomfördes 14. Fångsten av gädda har sedan bottenåren 8-9 legat relativt stabilt på en låg nivå i Mönsteråsområdet. Vid Vinö ses en tydlig minskning av gädda i fångsterna de senaste 1 åren vilket är oroande. Orsaken till de sviktande bestånden skulle behöva utredas. Hälsotillstånd och fortplantning hos tånglake Under hösten 14 har en studie av hälsotillstånd och fortplantning hos tånglake genomförts i Mönsterås bruks recipient. De parametrar som ingick i studien var: 1) Fett- och hartssyror samt steroler i galla ) PAHmetaboliter i galla 3) Enzymet CYP1A s halt och aktivitet (EROD) samt aktiviteten av enzymerna glutathiontransferas (GST) och glutathionreduktas (GR) i lever 4) Histopatologi på lever, njure och gäle 5) Morfometri 6) Fortplantning 7) Könskvotbestämning av yngel 8) Makroskopisk bedömning. Totalhalten fytosteroler och hartssyror var högre i recipienten relativt referenslokalen, men då statistiska analyser inte kunde utföras på materialet kan det inte fastställas att en förhöjning förelegat i recipienten. Halten av fytosteroler och hartssyror i recipienten låg samtidigt i nivå med vad som erhölls i referensområden i Hanöbukten och längs Blekingekusten 14. Halten PAH-metabolithalter skilde sig inte åt mellan recipientlokalerna och referenslokalen. Ingen högre exponering för PAH-metaboliter bedömdes därmed ha förelegat i recipienten. Ingen högre exponering för CYP1A-inducerande ämnen bedömdes ha förelegat i recipienten. Detta grundas på att varken CYP1A-halten eller EROD-aktiviteten uppvisade signifikanta skillnader mellan referenslokalen och recipientlokalerna. Ingen förhöjd exponering av främmande ämnen som ger ökad aktivitet av GST och GR bedömdes ha förelegat i recipienten. Detta baseras på att inga signifikanta skillnader mellan lokalerna noterades avseende aktiviteten av enzymerna GST och GR. Graden av skador på gäle var mycket låg på samtliga lokaler medan den var betydligt högre i njure och lever på lokalerna. Ingen förhöjd skadegrad i lever och njure noterades dock i recipienten relativt referenslokalen. Skadegraden i lever och njure var generellt sett högre i föreliggande undersökning jämfört med vad den var 13. Ingen försämrad fysiologisk kondition och leverstatus förelåg hos fisk i recipienten. Detta grundar sig på att signifikanta skillnader varken förkom mellan lokalerna avseende somatisk konditionsfaktor eller relativ levervikt. Inga signifikanta skillnader erhölls mellan lokalerna avseende de viktsbaserade yngelparametrarna (totalvikt yngel, medelvikt/yngel, relativ gonadvikt (GSI och GSI) och embryosomatiska index (ESI)). Varken totala antalet yngel, fekunditetsindex eller reproduktionsidex uppvisade signifikanta skillnader mellan lokalerna, vilket indikerar att såväl produktion som överlevnad av ynglen inte skilde sig åt mellan lokalerna. Inga signifikanta skillnader erhölls mellan lokalerna avseende andelen retarderade, missbildade och/eller döda yngel. På samtliga lokaler erhölls en låg andel retarderade yngel i sent utvecklingsstadium och en låg andel döda yngel (i tidigt och sent utvecklingsstadium). Andelen döda (i tidigt och sent utvecklingsstadium) låg under bakgrundsvärdet (BAC=Background assessment criteria) på lokalerna. Andelen missbildade yngel låg över BAC, men under effektvärdet (EAC=Environmental assessment criteria), på S Gåsö och Slakmöre. På Ödängla var andelen missbildade yngel under BAC. Negativa effekter på yngelproduktion, yngelutveckling och yngelöverlevnad bedömdes sammanfattningsvis ej ha förelegat i recipienten. Inga signifikanta skillnader mellan lokalerna noterades avseende andelen honyngel. Då Mönsterås bruk hade ett driftstopp under den period könsdifferentieringen hos tånglake sker går det dock inte att fastställa om halten av androgenliknande och/eller halten av östrogenliknande ämnen i avloppsvattnet var så låg att effekter på könsdifferentieringen inte förelåg. En relativt låg förekomst av parasiter i bukhåla (tarm och lever) erhölls på såväl recipientlokalerna som på referenslokalen. Slutsatser Undersökningen präglades av att få fiskar erhölls på referenslokal Slakmöre troligen beroende på att populationen decimerats till följd av en virus- och bakterieinfektion. Detta minskade den statistiska styrkan i analyserna. Bortsett från att statistik på halten av extraktivämnen ej kunde utföras bedömdes övriga parametrar ha fullgott material för statistiska analyser. To- 6

7 tahalten fytosteroler (men även hartssyror) var högre i recipienten relativt referenslokalen, men då statistiska analyser inte kunde utföras på materialet kan det inte fastställas att en förhöjning förelegat i recipienten. Ingen förhöjd exponering för PAH-metaboliter eller främmande organiska ämnen bedömdes ha förelegat i recipienten 14. Inga tydliga skillnader avseende graden av skador på lever och njure mellan recipienten och referenslokalerna noterades. Varken fysiologisk kondition eller leverstatus hos honan var nedsatt i recipienten. Inga negativa effekter med avseende på produktion eller överlevnad av ynglen förelåg i recipienten. Andelen döda, retarderade och/eller missbildade yngel var inte högre i recipienten relativt referenslokalen. Sammantaget uppvisade tånglakar fångade i recipienten ej negativa hälsoeffekter eller störd fortplantning jämfört med tånglakar från referenslokalen. Miljögifter i biota Förekomsten av tungmetaller längs Kalmar läns kust har sedan 1984 studerats genom mätning i blåmusslor och blåstång. Under 14 provtogs endast referensstationerna, vilket innebär analys av musslor på fem stationer och tång på två stationer. Dessutom togs prov från en stationer för analys av musslornas innehåll av polyaromatiska kolväten (PAH). Överlag var tungmetallhalterna i blåmusslor från referensstationer i Kalmar län låga vid undersökningen 14. Halterna var visserligen högre än 13 men avvikelsen från förindustriella halter var obetydlig eller liten på alla stationer. Även i blåstång var flera tungmetallhalter aningen högre än 13 men avvikelsen från förindustriella halter var även här obetydlig eller liten. Både blåmusslor och blåstång uppvisar minskande halter av metallerna zink, krom, kadmium och i viss mån nickel. Uppmätta halter av flertalet PAH er låg under detektionsgränsen. Årets halter var i samma storleksordning som vid mätningen 13. 7

8 Inledning Kommuner och industrier med avloppsvattenutsläpp i kustvattenområdena inom Kalmar län har sedan 1984 genomfört en samordnad recipientkontroll för hela kustområdet. Kontrollen omfattar moment som svarar mot såväl närsalts- som miljögiftsbelastning. För att ge möjlighet till jämförelse har ett antal referensstationer undersökts regelbundet. Programmet har löpt med årliga provtagningar samt utvidgade sedimentprovtagningar vart femte år. För att samordna recipientkontrollen har Kalmar läns kustvattenkommitté bildats. Kommittén är gemensamt organ för följande företag och organisationer: Borgholm Energi AB Kalmar Vatten AB Kalmar Hamn AB Mönsterås kommun Mörbylånga kommun Oskarshamns kommun Oskarshamns Hamn AB Torsås kommun Västerviks kommun ABB Power Technologies AB SAFT AB Södra Cell AB OKG Gunnebo Industri AB, Division Fastening KLS Livsmedel AB Kommittén för Ljungbyåns recipientkontroll Alsteråns vattenvårdsförbund Emåns vattenvårdsförbund Undersökningar inom programmet för 14 omfattar hydrografi, bottenvegetation (makroalger och ålgräs), bottenfauna, beståndsundersökningar av kustfisk och fiskhälsoundersökningar samt referensundersökningar av miljögifter i blåmussla och blåstång. För perioden 1-1 har kommittén upphandlat hydrografiska undersökningar av Marin Miljöanalys, Göteborg, och för 1-14 bottenvegetation, bottenfauna, beståndsundersökningar av kustfisk och miljögifter i biota av Linnéuniversitetet, Kalmar samt fiskhälsoundersökningar av Toxicon AB, Landskrona. För har hydrografiska undersökningar utförts av Calluna. Kommittén har även upphandlat uppdraget att sammanställa de olika delundersökningarna i en sammanfattande årsrapport och för 1-14 har Toxicon detta uppdrag. Föreliggande rapport är sålunda en sammanfattande syntes av de olika undersökningarna längs Kalmars kust under 14 och den baseras på årsrapporter från de specifika delundersökningarna. Slutsatster och bedömningar som framförs i denna sammanställning är därför baserad på de olika rapportförfattarnas arbete. 8

9 Hydrografi Utförare: Calluna AB Författare: Andreas Brutemark och Towe Holmborn Hydrografiska mätningar omfattar fysikaliska och kemiska parametrar. Till de fysikaliska hör temperatur, salt- och syrehalt, strömmar, och siktdjup. Till de kemiska hör olika närsalter (t.ex. fosfat, nitrat, kisel) och klorofyll. Hydrografins syfte är bl.a. att förstå och förklara skeenden i vattenpelaren, t.ex. omsättning av närsalter eller uppkomst av syrebrist. Eftersom vattenomsättningen i kustområden är ganska hög krävs det att prover tas med hög frekvens (ofta 1 gånger per år) och på flera olika djup (minst var 5:e meter). Data från hydrografin är till mycket stor hjälp, och nödvändiga, för att förklara bl.a. växtplanktonens utveckling och även bottenfaunans. Temperatur och salthalt, och till viss del syre, är s.k. konservativa parametrar, d.v.s. de påverkas inte av några biologiska eller kemiska processer. De styrs helt av väder och vind (solinstrålning, strömmar). Närsalter är icke-konservativa, d.v.s. de styrs till stor del av både biologiska och kemiska processer i vattnet och på bottnen. De oorganiska närsalterna fosfat, nitrat, nitrit, ammonium och kisel tas upp aktivt av växtplankton för sin tillväxt vilket kan förändra halterna av dessa ämnen. Vid planktonens död bryts deras biomassa ned i vattenpelaren och på bottnarna varvid närsalterna på sikt återförs till vattnet för ny tillväxt. En stor del av det totala kvävet består inte av de oorganiska fraktionerna utan av lösta organiska kväveföreningar. De kan till viss del tas upp av plankton men utgör i huvudsak näring åt de mängder av bakterier och virus som finns i vattnet. Den näring som inför varje säsong finns tillgänglig för havets växter kommer till största del från återförd näring från havsbottnarna. Till detta kommer ett nytillskott genom tillförseln från land. Ju närmare land vi befinner oss, desto större del är nytillskott. Inledning Stationer Nybro Ronneby Karlskrona Oskarshamn # I Kalmar # O Torsås # P # A # # B C Ref V-V V3-V # D Västervik # E K15-MV V6-VMS M3-V O1-V # F OKG1-V # G MB1-VMF M1-V O3-V # J MB4-V# K # L # M B1-V # N K3-V Ref M1V1 K11-MV Provtagningsområdet sträcker sig från Bergkvara i söder upp till Loftahammar vid norra länsgränsen. Totalt ingår mätstationer i delprogrammet (Figur 1). Av dessa är två stationer referensstationer som provtas en gång per månad 11 gånger om året, i januari till och med i september samt i november och i december. Övriga stationer provtas 5 gånger per år, januari alternativt februari, juni-augusti samt december. Resultaten från provtagningarna rapporteras till kustvattenkommittén, länsstyrelsen i Kalmar län samt till den nationella databasen för vilken SMHI är datavärd. De variabler som mätts och analyserats är tempera- FIGUR 1. Karta över stationer och punktutsläpp längs Kalmar läns kust. Observera att alla förekommande punktutsläpp inte finns med i kartan. Punktutsläppen är A) Helgenäs avloppsreningsverk (ARV), B) Loftahammar ARV, C) Gamleby ARV, D) Almviks ARV, E) Lucerna ARV, F) Blankaholm ARV, G) Figeholms ARV, H) Byxelkroks ARV, I) Ernemar ARV, J) Södra Cell Mönsterås, K) Sandviks ARV, L) Mönsterås ARV, M) Gäddenäs ARV, N) Borgholms ARV, O) Kalmar Vatten och P) Bergkvara ARV.. tur, salthalt, siktdjup, totalhalter av kväve och fosfor, oorganiska kväve-, fosfor- och kiselhalter, syre, totalt organiskt kol (TOC), och klorofyll a. Vattenprover för kemiska analyser togs med Ruttnerhämtare på,5 meters djup samt en meter ovanför bottnen på varje station och vid varje provtagningstillfälle. Analyser av klorofyll a har endast utförts på vattenprover från ytvattnet. Vid varje station bestämdes även siktdjupet med en siktskiva. I sammanställningen nedan har ett urval av figurer tagits med. Alla mätdata finns sammanställd på Under provtagningarna 14 mättes temperatur med sond i fält. Under februari till och med maj samt september till och med december mättes salinitet på lab. Under övriga månader mättes salinitet i fält med sond. Klorofyll a och syre analyserades på Eurofins laboratorium i Stockholm, TOC analyserades på labora- V1-V V-V MB-V Ref V # H MB1-VMSF Förklaring # Punktutsläpp Stationer " Referensstationer Km 1 9

10 toriet i Vejen och resterande parametrar analyserades på Eurofins laboratorium i Lidköping. I januari blev det ett missöde med transporten av vissa prover vilket föranledde förlängd tid från provtagning till analys för prover från O3-V, V1-V, V-V och V3-V. Syre mättes inte på dessa prover. Vid V6-VMS mättes inte syre i bottenvattnet i december då flaskorna gått sönder i transporten. Alla tillståndsbedömningar och statusklassningar har gjorts med hjälp av bedömningsgrunderna framtagna av Naturvårdsverket 7 (handbok 7:4) och med senare tilllägg/rekommendationer 13 (HaV 13). Resultat Väderåret 14 Temperatur- och nederbördsdata (månadsmedelvärden) för Kalmar har hämtats från Klimatdata, SMHI. Referensdata som visas i anslutning till 14 års värden är, i enlighet med rekommendationer av SMHI, medelvärdet för åren Vädret i Kalmar 14 var i förhållande till referensåren varmt under vinter och vår samt ovanligt blött under sommaren. Stora fluktuationer sågs i nederbördsmängden mellan månaderna (figur ). I stort följde temperaturkurvan över året kurvan för referensperioden, dock var det i medeltal något varmare (, C). Mars var den månad som skiljde sig mest från genomsnittet (skillnad 4,5 C, figur a). Nederbördsmängden under året fluktuerade relativt kraftigt och det föll 5,3 mm mer nederbörd än under referensperioden. Framförallt under sommarmånaderna maj, juni, juli och augusti samt oktober och november var nederbördsmängden stor. Mest nederbörd om 88 mm noterades i augusti månad vilket kan jämföras med referensårens genomsnitt för månaden om 5 mm. Februari, mars, april, september och december var dock torrare än normalt minst nederbörd om 17 mm kom i april (figur b). Eftersom nederbörden varierade relativt kraftigt under året kan man anta att sötvattenspåverkan på kusten skiljer sig från ett år med mer jämn fördelning. Även belastningen på till exempel näringsämnen från tillrinnande vattendrag och dagvatten kan antas ha fluktuerat under året. Punktutsläpp Punktutsläpp under 14 av fosfor och kväve längs Kalmar läns kust från respektive verksamhet redovisas i tabell 1. De största punktutsläppen under 14 noterades från Lucerna ARV, Ernemar ARV, Södra Cell Mönsterås och Kalmar Vatten (tabell 1). De ligger alla i anslutning till de större städerna Västervik, Oskarshamn, Mönsterås och Kalmar. Station O3-V ligger nära Ernemar ARV (I), stationerna MB-V och MB1-VMF ligger nära Södra Cell Mönsterås (J) och station K15-MV ligger nära Kalmar Vatten (O). Dock ligger ingen provtagningsstation nära Lucerna ARV vid Västervik (figur 1). TABELL 1. Punktutsläpp längs eller i anslutning till Kalmar läns kust. ARV är en förkortning av avloppsreningsverk. avloppsreningsverk. Kartsymbol Verksamhet Fosfor Kväve (i7figur71) (kg/år) (kg/år) A Helgenäs7ARV 16,8 983 B Loftahammar7ARV 1,5 59 C Gamleby7ARV D Almvik7ARV 9,1 198 E Lucerna7ARV F Blankaholm7ARV 11,4 79 G Figeholm7ARV H Byxelkrok7ARV 4 1 I Ernemar7ARV J Södra7Cell7Mönsterås K Sandvik7ARV L Mönsterås7ARV 5 86 M Gäddenäs7ARV N Borgholm7ARV O Kalmar7Vatten 9 66 P Bergkvara7ARV 1 16 a) b) G5 Temperatur ( C) Månadsmedel 14 Medel Nederbörd (mm) 1 Månadsmedel 14 Medel jan mar maj jul sep nov jan mar maj jul sep nov FIGUR Figur. Månadsmedeltal. Månadsmedelvärden av a) temperaturer av a) temperatur ( C) och b) ( C) nederbörd och b) nederbörd (mm) i Kalmar (mm) under i Kalmar 14. Den under röda 14. linjen Den markerar röd för samma mätstation en intrapolerad kurva av månadsmedelvärdena under referensåren (Klimatdata, SMHI).. 1

11 Näringsämnen Vid sammanvägd bedömning av kvalitetsfaktorn näringsämnen, uppnådde endast en utav de provtagna stationerna (V-V) och därmed endast en utav vattenförekomsterna (Västrumsfjärden) god status (figur 3). Totalt bedömdes sju stationer uppvisa otillfredsställande status (stationerna vid Västervik: Ref V-V, V3-V och V1-V; Oskarshamn: O3-V; Mönsterås: M1-V och Kalmar: K3-V och K15MV). Resterande 1 stationer uppvisade måttlig status (figur 3 och tabell ). Vattenförekomsterna Inre Gamlebyviken, Oskarshamnsområdet, Mönsteråsområdet, S n Kalmarsund och Västra sjön visade alla på otillfredsställande näringsämnesstatus. Övriga vattenförekomster bedömdes uppnå måttlig status (tabell 3). Generellt för alla stationer var att halterna av fosfor var höga till mycket höga. Halterna av kväve var relativt sett lägre (tabell 4). Resultaten pekar på att kväve periodvis kan begränsa primärproduktionen på samtliga stationer, även om andra faktorer så som till exempel ljustillgång kan vara begränsande. Utmärkande vattenförekomster var Emområdet (MB-V) och Ödänglaområdet (MB4-V och MB1-VMSF), båda i anslutning till Södra Cell Mönsterås, där halterna av oorganiskt fosfor (fosfatfosfor) är mycket högre än halterna av oorganiskt kväve (i relativ bemärkelse; tabell 4). Stationerna Ref V-V och V3-V i Inre Gamlebyviken (Västerviks kommun) å andra sidan uppvisade under vintern både mycket höga halter av fosfor (både oorganiskt och Tot-P) och kväve (oorganiskt; tabell 4). Dessa höga halter är troligen ett resultat av pågående tillförsel av näringsämnen till havet men även ett resultat av så kallad intern belastning (se kapitel ). Troligtvis kommer en stor del av kvävet från landbaserade källor och en stor del av fosforn från frisättning vid syrefria bottnar. Även om det endast är stationerna i Västerviksområdet som har säsongsvisa problem med syrehalterna i bottenvattnet (se nedan), och därmed internbelastning av fosfor, så finns det en risk att flera av stationerna tillförs fosfor från utsjön där stora bottenområden är syrefria. Näringsämnen Nybro Ronneby Karlskrona Ref V-V V3-V Västervik Oskarshamn K3-V Kalmar K15-MV V6-VMS M3-V O1-V OKG1-V MB1-VMF M1-V Ref M1V1 FIGUR 3. Näringsämnesstatus för stationer utmed Kalmar läns kust, 14. O3-V K11-MV V1-V V-V MB-V MB4-V MB1-VMSF B1-V Ref V Förklaring Status Hög God Måttlig Otillfredsställande Dålig 1 km TABELL. Bedömning av status för respektive station för kvalitetsfaktorerna näringsämnen, växtplankton (klorofyll a) och siktdjup, tetskvot och Nkl. för numerisk statusklass (Nklass). För utförligare beskrivning se under Begrepp och förkortningar. Näringsämnen Växtplankton (Klorofyll a) Siktdjup Typ Station Nkl. Status EK Nkl. Status EK Nkl. Status 1s 8 9 Ref V-V 1,5 Otillfredsställande,41,18 Måttlig,34 1,7 Otillfredsställande V3-V 1,57 Otillfredsställande,44,9 Måttlig,35 1,73 Otillfredsställande V1-V 1,55 Otillfredsställande,49,44 Måttlig,41,4 Måttlig V-V 3,19 God,64,89 Måttlig,57,57 Måttlig V6-VMS,17 Måttlig,35, Måttlig,47,5 Måttlig OKG1-V, Måttlig,7 3,4 God,89 4,34 Hög O1-V, Måttlig,48,41 Måttlig,51,36 Måttlig O3-V 1,81 Otillfredsställande,3 1,87 Otillfredsställande,51,38 Måttlig MB-V,6 Måttlig,6,78 Måttlig,6,67 Måttlig MB4-V,7 Måttlig,7 3,1 God,77 3,54 God MB1-VMF, Måttlig,53,55 Måttlig,6,74 Måttlig MB1-VMSF,41 Måttlig,7 3, God,79 3,68 God M1-V 1,6 Otillfredsställande, 1,34 Otillfredsställande,8 1,4 Otillfredsställande M3-V,11 Måttlig,4, Måttlig,51,37 Måttlig K3-V 1,6 Otillfredsställande,36, Måttlig Kan inte bedömas K15-MV 1,47 Otillfredsställande,49,43 Måttlig,5,35 Måttlig K11-MV, Måttlig,75 3,59 God,77 3,56 God Ref M1V1,76 Måttlig,6,77 Måttlig,77 3,53 God B1-V,34 Måttlig,67 3, Måttlig,73 3,3 God Ref V,3 Måttlig,78 3,8 God,74 3,3 God 11

12 Växtplankton (klorofyll a) Längs Kalmar läns kust bedöms fem stationer uppnå god status med avseende på växtplankton (klorofyll a), 13 stationer har måttlig status och stationer bedöms till otillfredsställande status (figur 4 och tabell ). Vid bedömning av vattenförekomsternas växtplanktonstatus uppnår idag endast fyra vattenförekomster av 15 minst god status med avseende på kvalitetsfaktorn växtplankton (klorofyll a) som vattendirektivet kräver (tabell 3). De två stationerna med otillfredsställande status med avseende på växtplankton (klorofyll a) är stationerna O3-V (Oskarshamnsområdet, Oskarshamns kommun) och M1-V (Mönsteråsområdet, Mönsterås kommun) (figur 4, tabell ). Sammanfattningsvis har parametern klorofyll a generellt bedömts till bättre status än näringsämnena; 1 av stationer har bedömts ha högre status (tabell ) medan endast en av stationer uppvisar en högre status för näringsämnen än för klorofyll a. En trolig orsak till detta är att det framförallt är de höga halterna av fosfor som drar ner statusbedömningen av näringsämnen medan kväve kan verka begränsande på tillväxten TABELL 3. Bedömningar av status för respektive vattenförekomst på kvalitetsfaktorerna näringsämnen, växtplankton (klorofyll a) och siktdjup, Näringsämnen Växtplankton (Klorofyll a) Siktdjup Typ Vattenförekomst Nkl. Status EK Nkl. Status EK Nkl. Status Inre Gamlebyviken 1,54 Otillfredsställ.,4,3 Måttlig,34 1,71 Otillfredsställ. 1s 8 9 Vivassen 1,55 Otillfredsställ.,49,44 Måttlig,41,4 Måttlig Västrumsfjärden 3,19 God,64,89 Måttlig,57,57 Måttlig Gåsfjärden,17 Måttlig,35, Måttlig,47,5 Måttlig Simpevarpsområdet, Måttlig,7 3,4 God,89 4,34 Hög Fågelöfjärden, Måttlig,48,41 Måttlig,51,36 Måttlig Oskarshamnsområdet 1,81 Otillfredsställ.,3 1,87 Otillfredsställ.,51,38 Måttlig Emområdet,6 Måttlig,6,78 Måttlig,6,67 Måttlig Ödänglaområdet,48 Måttlig,64,77 God,73 3,1 God Mönsteråsområdet 1,6 Otillfredsställ., 1,34 Otillfredsställ.,8 1,4 Otillfredsställ. Lövöområdet,11 Måttlig,4, Måttlig,51,37 Måttlig S n Kalmarsund 1,6 Otillfredsställ.,36, Måttlig Kan ej bedömas Västra sjön 1,47 Otillfredsställ.,49,43 Måttlig,5,35 Måttlig S Kalmarsunds utsjövatten M n Kalmarsunds utsjövatten,38 Måttlig,67 3, God,77 3,54 God,9 Måttlig,7 3,41 God,74 3,7 God av växtplankton (tabell 4) och därmed håller nere klorofyll a-halterna till lägre/bättre nivåer med avseende på status. Andra möjliga orsaker till varför växtplankton (klorofyll a) generellt bedöms ha bättre status än näringsämnen längs med Kalmar läns kust, kan vara att tillgången på ljus har varit begränsande för växtplankton. Ljusförhållandena för växtplanktonen kan försämras av vattnets färg eller höga halter partiklar i vattnet som kommer med avrinningen från land eller från resuspension av bottenmaterial. Som en generell förklaring är dock det alternativet inte troligt eftersom siktdjupen var relativt goda utmed kusten. Växtplankton (klorofyll a) Nybro Ronneby Karlskrona Ref V-V V3-V Västervik Oskarshamn K3-V Kalmar K15-MV V6-VMS M3-V O1-V OKG1-V MB1-VMF M1-V Ref M1V1 FIGUR 4. Växtplanktonstatus (klorofyll a) för stationer utmed Kalmar läns kust, 14. O3-V K11-MV V1-V V-V MB-V MB4-V MB1-VMSF B1-V Ref V Förklaring Status Hög God Måttlig Otillfredsställande Dålig 1 km Siktdjup För fyra av 15 vattenförekomster bedömdes statusen som god eller hög med avseende på kvalitetsfaktorn siktdjup (tabell 5), vilket gör att de därmed klarar kraven från vattendirektivet. En station kunde inte bedömas på grund av det ringa vattendjupet och övriga vattenförekomster uppvisade måttlig (nio stycken) eller otillfredsställande (två stycken) status. För de stationer som undersökts var det en station som hade hög status, sex stationer som hade god status, nio stationer som hade måttlig status, tre bedömdes som otillfredsställande (figur 5). Stationerna med otillfredsställande status var Ref-V-V och V3-V i Inre Gamlebyviken, och M1-V i Mönsteråsområdet utanför Mönsterås kommun. Då station K3-V ligger på grunt vatten (,9-1,5 m uppmätt vattendjup 1-14) har siktdjupet varit högre än vattendjupet (bilaga ) och därmed har statusen inte kunnat bedömas. 1

13 TABELL 4. Beräknade Nklass-värden för näringsämnen inför den sammanvägda bedömningen, uppdelade på oorganiska (vinter) och totala halter (vinter och sommar) för fosfor och kväve Färgerna symboliserar statusbedömningarna för respektive parameter (blått=hög, grönt=god, gult=måttlig, ningar). orange=otillfredställande, rött=dålig)). Nklass Fosfor 1-14 Nklass Kväve 1-14 Typ Station Vinter Fosfat-P Vinter Tot-P Sommar Tot-P Vinter Oorg.-N Vinter Tot-N Sommar Tot-N Ref V-V,66 1,7,1,68 1,49 1,9 V3-V,75 1,83 1,87,83 1,71 1,87 1s V1-V 1,7 1,65,87 1,96 1,7,1 V-V,44,71 3,5,93,4 4,48 V6-VMS,6,75,15 1,91 1,76,19 OKG1-V 1,,41 1,8,7 4,6,68 O1-V 1,17,4 1,8,46 3,,4 O3-V,89 1,81 1,53 1,38,78,8 MB-V,98, 1,8 4,1 4,3,81 MB4-V,97, 1,79 1,68 4,35,79 8 MB1-VMF 1,4,3 1,3,68 4,31,66 MB1-VMSF,9 1,89 1,9,94 4,1,83 M1-V,6,34,71 1,68 1,59 1,67 M3-V 1,51,55 1,7,5,84,48 K3-V 1,36, 1, 1,36 1,9,4 K15-MV 1,6,43,67,85 1,17, K11-MV 1,18,7 1,79,9 3,19,76 9 Ref M1V1,5 3,64,5,3 3,79,91 B1-V,95,6 1,68,71 3,93,87 Ref V 1,65,89 1,5 1,9,93 3,1 Syrebalans och närsalter i bottenvatten Siktdjup Nybro Ronneby Karlskrona Ref V-V V3-V Västervik Oskarshamn K3-V Kalmar K15-MV V6-VMS M3-V O1-V OKG1-V MB1-VMF M1-V Ref M1V1 FIGUR 5. Siktdjupstatus för stationer utmed Kalmar läns kust, 14. O3-V K11-MV V1-V V-V MB-V MB4-V MB1-VMSF B1-V Ref V Förklaring Status Hög God Måttlig Otillfredsställande Dålig 1 km På grund av att provtagning inte sker i den omfattning som gällande bedömningsgrunder kräver vid utvärdering av syrebalans, kan inte en fullständig bedömning göras. Med undantag från stationerna i Västerviks kommun och O1-V (som uppmätte,6 ml/l i augusti 14) uppmättes aldrig syrehalter lägre än 3,5 ml/l i bottenvattnet på någon station, under åren 1-14, vilket indikerar att organismer inte påverkas. Trots att provtagning inte skett under årets alla månader som bedömningsgrunderna kräver har provtagning skett under alla tre sommarmånader (juni-augusti) då syreförbrukningen normalt sett är hög. Detta medför att statusen med avseende på syrebalans troligtvis, med viss reservation för ofullständigt dataunderlag, är hög på samtliga stationer utom O1-V och stationerna i Västerviks kommun. Stationerna i Västerviks kommun (Ref V-V och V3-V i Inre Gamlebyviken, V1-V i Vivassen, V-V i Västrumsfjärden och V6-VMS i Gåsfjärden) har dock alla haft syrehalter i bottenvattnet som är under 3,5 ml/l, någon gång under Eftersom januarimedelvärdet på samtliga av Västerviks kommuns stationer med god marginal överskred den kritiska gränsen på 3,5 ml/l syre i bottenvattnet, bedömdes stationerna uppvisa säsongsmässig syrgasbrist och inte flerårig eller ständigt förekommande syrgasbrist. På grund av de låga syrehalterna under somrarna undersöktes trenderna av silikatkisel och fosfatfosfor i bottenvattnet för stationerna i Västerviks kommun. Referensstationerna, med goda syreförhållanden, användes för jämförelse. En tydlig skillnad går att se där halterna av kisel och fosfatfosfor generellt ökar efter låga syrehalter på stationerna i Västerviks kommun medan halterna ligger stabilare på referensstationerna. 13

14 Jämförelser med andra delar av Östersjön De statusbedömningar som har gjorts för Kalmar läns kust kan jämföras med statusbedömningar för närliggande områden. 13 bedömdes näringsämnesstatusen vid kusten i Motala ströms avrinningsområde till måttlig vid hälften av stationerna och till otillfredsställande vid den andra hälften (Svärd, 14). I Hanöbukten bedömdes stationerna 13 också till att antingen ha god, måttlig eller otillfredsställande näringsämnesstatus (majoriteten hade måttlig status; Palmkvist med flera, 14). Statusbedömningarna för de olika områdena kan inte jämföras rakt av med Kalmar läns kust (14) eftersom till exempel stationerna kan vara posit- ionerade med olika utgångspunkter (d.v.s. hypotetiskt skulle t.ex. ett övervakningsprogram kunna ha lagt ut sina stationer vid punktutsläpp medan ett annat program ha lagt ut dem i mer opåverkade områden). Dock bedöms näringsämnesstatusarna för alla tre områden till, i huvudsak, måttliga eller otillfredsställande. För de tre stationer där 13 års växtplanktonstatus (klorofyll a) bedömdes längs kusten i Motala ströms avrinningsområde klassificerades kvalitetsparametern till måttlig alla tre stationerna (Svärd, 14). För Kalmar läns kust, bedömdes stationerna för 13 ha allt mellan otillfredsställande till hög status men där de flesta stationer bedömdes till måttlig status. Siktdjupsstatusen för stationerna längs kusten i Motala ströms avrinningsområde bedömdes också till mellan måttlig och otillfredsställande (Svärd, 14) vilket sammantaget är sämre än längs Kalmar läns kust där flera stationer bedöms ha en siktdjupsstatus som är god eller bättre och därmed klarar vattendirektivets krav. Referenser Bydén S, Larsson A-M och Olsson M (3). Mäta vatten, undersökningar i sött och salt vatten. Utgåva 3, 136 sidor. Institutionen för växt och miljövetenskaper, Göteborgs universitet. ISBN: Klimatdata, SMHI: besökt 15-3 Naturvårdsverket (7). Status, potential och kvalitetskrav för sjöar, vattendrag, kustvatten och vatten i övergångszon. Handbok 7:4, utgåva 1. Inklusive bilaga B. Naturvårdsverket (6). Naturvårdsverkets föreskrifter om kartläggning och analys av ytvatten enligt förordningen (4:66) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön. Palmkvist m.fl. (14). Hanöbuktens kustvattenmiljö 13. Medins Biologi AB. Blekingekustens Vattenvårdsförbund och Vattenvårdsförbundet för västra Hanöbukten. Svärd (14). Årsrapport 13. ALcontrol Laboratories AB. Motala ströms vattenvårdsförbund. Vattenmyndigheten (9). Regeringsuppdrag: Finn de områden som göder havet mest i Södra Östersjöns vattendistrikt. Vattenmyndigheten för Södra Östersjöns vattendistrikt. Vattenmyndigheten (beräkningsapplikation): vattenmyndigheterna.se/sv/om-vattenmyndigheterna/meratt-lasa/handbocker/kokbok-for-kartlaggning-och-analys/ Pages/default.aspx, besökt VISS (Vatteninformationssystem Sverige): besökt

15 Bottenvegetation Utförare: Linnéuniversitetet Författare: Stefan Tobiasson Makroalger delas in grön- brun- och rödalger beroende på deras pigmentsammansättning. Alger saknar rotsystem och behöver därför ett fast underlag för sina häftorgan. De är i regel makroskopiska men mikroskopiska släkten och livsfaser finns. Algernas utbredning påverkas, förutom av förekomst av ett fast underlag, även av tillgången på närsalter, ljus, temperatur, salthalt och vågexponering. Många arter är fleråriga, dvs de finns på plats säsonger igenom. Hit hör t.ex. de stora tångarterna blåstång, sågtång och fingertare. Andra arter är annuella, dvs de tillväxer under en säsong och försvinner sedan, åtminstone synligt. Algbälten med en varierad sammansättning av stora tångarter (sågtång, blåstång, tare, knöltång) och mindre undervegetationsarter ger en miljö som skapar olika livsmiljöer för en rad olika djur (småfisk, kräftdjur, musslor, snäckor). Detta drar i sin tur till sig större djur som jagande fisk och säl. Längs en opåverkad kuststräcka är artsammansättningen varierad men efterhand som mängden närsalter ökar kan snabbväxande arter, f.f.a. fintrådiga annuella arter, öka allt mer. Många fintrådiga arter kan dessutom växa friflytande och kan bilda stora sammanhängande algmattor som täcker och kväver både andra algarter och bottendjur. En ökad näringsnivå ökar även växtplanktonmängden vilket ger sämre ljustillgång för de stora tångarterna. Allt som allt gör friska och opåverkade algbälten att den biologiska mångfalden är hög och att tilväxten i fiskpopulationer är hög. Ålgräs (Zostera marina) har en stor ekologisk betydelse i grundare havsområden. Ålgräsängar erbjuder föda och livsrum åt många organismer, förhindrar sedimenterosion samt har en viktig roll i närsaltskretsloppet. Ålgräsplantan består av en underliggande rhizomdel (jordstam) med tillhörande rotsystem som löper horisontellt i sedimentet samt skott med gräsliknande blad. Ålgräs har en hög salttolerans och växer i salthalter mellan 5 och 35. Utbredningen i djupled ( ca 1-6 m), begränsas i de djupare delarna av ljuset. Med ökat djup avtar skottantalet, skotten blir längre och bladen bredare, och de underjordiska delarna kraftigare. På större djup försöker växterna att komma närmare ljuset genom att öka bladlängden samtidigt som avsaknaden av kraftiga vågrörelser gör det möjligt för större plantor att hålla sig kvar i substratet. Rhizomet är upplagringsorgan för bl. a. kolhydrater. Kolhydrater ackumuleras främst under sensommaren och hösten. Mängden upplagrad kolhydrat bestämmer tillväxtpotentialen för kommande säsong. Trots en begränsad tillgång på ljus, kan tillväxten med hjälp av de upplagrade kolhydraterna påbörjas under våren. Rottrådarna, som utgår från rhizomet (jordstammen), står för upptaget av näringsämnen från bottensedimentet och förankrar växten i underlaget. Som hos de flesta vattenväxter, kan också bladen ta upp näring från vattnet. Blomningen sker i juni månad, men mindre än 1 % av skotten blommar. Efter avslutad blomning dör delar av de gamla skotten och sidoskott bildas vis skottbasen. Skottbiomassan av ålgräs når sin topp i augusti-september medan de lägsta värdena erhålles i regel förekommer december månad. Inledning Det finns flera olika sätt att utföra undersökningar på växtsamhällen. I Kalmar län, liksom längs många andra kuststräckor i Östersjön, utförs undersökningarna på hårda bottnar (häll, block och sten) genom att dykare simmar längs ett utlagt måttband och skattar täckningsgraden av olika växtarter i en korridor på 5-1 m bredd beroende på sikten i vattnet. Skattningarna görs kontinuerligt längs transekten och nya noteringar görs vid förändringar av arternas täckningsgrad och vid förändring av substratet. Djup och avstånd från nollpunkt noteras vid varje ny skattning. Täckningsgraden anges i en sjugradig skala; 1, 5, 1, och 1 %. Speciellt intresse ägnas tången och av detta skäl har varje ordinarie transekt förstärkts med två stödprofiler där tången utbredning och täckning studeras. Förutom studier längs transekter görs även undersökningar av olika alger täckningsgrad i utslumpade rutor (,5 x,5 m) på tre olika djup. För närvarande ingår 8 ordinarie stationer för kontroll av algsamhällen i Kalmar län (se karta 1). Tolv av dessa har undersökts sedan den samordnade provtagningen inleddes 1984 och ytterligare 16 av stationerna har undersökts årligen sedan De övriga 64 har undersökts sedan 1 och är stödprofiler som ska ge ett bättre underlag för att bedöma om förändringar på de 8 ordinarie stationerna är allmänna och representativa. I den statistiska trendanalysen ingår 1 stationer med ett existerande tångbestånd som undersökts sedan 1989 eller längre. Tångens täckning, bältesutbredning och täckningsindex (se faktaruta) har analyserats statistiskt. För att ett tångbestånd ska bedömas som bälte krävs en täckningsgrad på minst 5 %. De statistiska analyserna har gjorts dels för längsta tillgängliga provtagningsperiod på respektive station dels för perioden 15

16 växtklädda bottnar enligt krav i ramdirektivet. Ekologisk status för ett vattenområde ska anges i klasserna Hög, God, Måttlig, Otillfredsställande och Dålig. För varje lokal beräknas ett sk EQR-värde (Ecological Quality Rate) med utgångspunkt i olika växters förekomst och djuputbredning. Ekologisk status beräknas sedan för respektive vattenförekomst och för det behövs data (EQR-värden) från minst tre lokaler. Eftersom antalet lokaler inte är tillräckligt för att klassa mer än ett fåtal vattenförekomster i Kalmar län redovisas i ställer statusen för varje enskild lokal. En förutsättning för att den ekologiska statusen ska kunna beräknas enligt denna modell är också att det är ljustillgången och inte brist på substrat som begränsar växternas djuputbredning. Ålgräsundersökningar återupptogs i Kalmar län under 1. Sedan dess undersöks ålgräs på tre lokaler i Kalmarsund och två på Ölands östra sida (se karta). Undersökningarna utförs i augusti varje år i tre 1x1 m stora rutor på varje lokal. Täckningsgraden av olika växtarter inom rutorna uppskattas och i en av rutorna räknas antalet ålgrässkott inom 1 utslumpade smårutor (5x5 cm). Skotträkningen utförs i ålgräsängens tätaste del. På varje lokal bestäms om möjligt också ålgräsets djuputbredning. För metodbeskrivningar avseende provtagning, analys och statistiska bearbetningar hänvisas till den fullständiga vegetationsrapporten av Linnéuniversitetet. KARTA 1. Översiktskarta för vegetationsstudier 14. Bruna punkter är algtransekter och gröna är stationer för ålgräs. Vid provtagningen 14 var programmet reducerat med 6 algtransekter till Trendanalys har gjorts med linjär regression och 5 % (p<,5) har använts som gräns för vad som ska betraktas som signifikant. Det innebär att risken är mindre än 5 % att en identifierad trend orsakas av av slumpen. 7 fastställdes svenska bedömningsgrunder för Resultat Mycket tång har försvunnit Under 14 ( aug- okt) besöktes totalt 9 algstationer i Kalmar län. Antalet stationer som undersöktes med transektutläggning var reducerat med 6 utanför Södra Cell Mönsterås till totalt för hela länet. Tångens utbredning redovisas i bilaga 1. Efter en gynnsam utveckling för tången i Kalmar län under 8-talet förlorade flera av de undersökta stationerna stora delar av sina tångbestånd under första halvan av 9-talet. Både tångens djuputbredning och dess täckningsgrad minskade vilket innebar att den djuputbredning, m, 1,, 3, 4, 5, tångens djuputbredning i Kalmar län bältets utbredning n=1 total utbredning n=1 bältets utbredning n=7-83 total utbredning n=7-83 FIGUR 1. Medelvärden för tångens djuputbredning på 1 stationer samt på 7 till 83 stationer Spridningsmåttet är standard error (SE). Täckningsindex tångens täckningsindex FIGUR. Medelvärden för mängden tång på 1 stationer Mängden tång uttrycks som tångindex. Spridningsmåttet är standard error (SE) Värden visas med spridningsmåttet standarderror (SE)

17 totala mängden tång blev betydligt mindre. På några platser försvann nästan all tång. Analys av insamlade data visar att mängden tång i länet minskade fram till 1997 för att sedan åter öka fram till, speciellt i den norra delen av länet. Djuputbredningen för både tångbälte och djupaste tångplanta, liksom mängden tång (mätt som täckningsindex, se faktaruta) ökade under perioden. Under åren 1-11 var tångens utbredning nästan lika stor som i slutet på 198-talet då mätningarna startade (se figur). Täckningsgraden i tångbältet var däremot lägre vilket gör att det trots större utbredning inte fanns riktigt lika mycket tång som i början av 9-talet. Utvecklingen de senaste tre åren har varit tydligt negativ, speciellt i mellersta delarna av länet. Sammantaget visar resultaten från 14 att tången hade sämre utbredning och täckning än 13. Både antalet stationer med tång och med tångbälte minskade något. På de 8 ordinarie stationerna var tångbältets utbredning märkbart sämre och tångens täckning ner till en dryg meters djup var fortfarande reducerad. På 13 av de 8 ordinarie stationerna fanns ett mer eller mindre väl utvecklat tångbälte (>5 % täckning) vilket är en mindre än 13. Om alla 9 undersökta stationer inkluderas i analysen ger det ungefär samma bild. Av de 9 lokalerna i länet som besöktes under 14 var det 5 som hade tångbälte vilket är två färre än stationer saknade tång helt vilket är betydligt sämre än 13. Tångens täckningsgrad på 1 m djup var också något sämre än 13. På stationer med tångbälte sträckte sig detta i medeltal ned till, m djup vilket även det är sämre än 13. I figuren nedan visas tångens täckningsgrad vid olika vattendjup på samtliga ordinarie algtransekter i Kalmar län 14. Både täckningsgrad och djuputbredning varierade stort mellan olika transekter och områden. I några fall är djuputbredningen begränsad av substratbrist, ex vis vid Bergkvara och i Kalmarområdet samt även vid Simpevarp. Jämfört med 13 ser man även här att täckning och djuputbredning var sämre än 13. FIGUR 4. EQR (ekologisk kvalitetskvot) uttryckt i motsvarande ekologisk status (se text) för algtransekter 14. På några transekter. kan inte EQR berknas p.g.a. substratbrist. Dessa stationer har istället expertbedömts och är i kartan markerade med ett "e". Tångens täckning minskar igen Resultatet av statistiska analyser framgår av bilaga 5. Analyserna visar att sex stationer har haft en positiv utveckling av mängden tång (täckningsindex) under perioden medan sju haft en negativ utveckling. På fem stationer ökar tångbältets djuputbredning medan det minskar på sex. Analyserar man tångens RefH1 K17HMe K16H RefHMe MB16HI MB15I MB1HI MB11I MB1I MB9HI MB8I MB6H MB5HI MB4I MB3HI O1H O14H O1H FB3H OKG3H OKGH OKG1H RefH3 V17H V16H V15H RefH4Me4 MlB1H enstaka % % % 1 1 m 75 1 % FIGUR 3. Tångens täckningsgrad på olika djup vid de 8 transekterna i Kalmar län 14. Förutom tångens täckningsgrad anges också till vilket djup det finns lämpligt substrat för tång att växa på (rött streck). 17

18 Täckning i % FIGUR 5. Täckning av olika alggrupper i utslumpade rutor i tre olika djupintervall. Medelvärden av samtliga 8 ordinarie stationer för åren -14. Observera att 1, 1 och 14 endast beräknats på stationer. täckningsgrad på 1 m djup ser man att den har ökat på fem stationer och minskat på sju. Analyseras bara de senaste 15 åren däremot har täckningen minskat på nio stationer och bara ökat på en. Generellt kan man säga att stationer med en positiv utveckling under de senaste 5 åren främst ligger i norra länsdelen medan de med sämst utveckling ligger i centrala dalarna av länet. Mest god status GRÖNALGSBÄLTE BRUNALGSBÄLTE RÖDALGSBÄLTE rödalger fintr bruna tång grönalger Statusklassning av vegetationsklädda bottnar ska enligt fastställda bedömningsgrunder ske på vattenförekomstnivå med resultat från minst tre av varandra oberoende lokaler/transekter Eftersom detta inte låter sig göras i mer än Simpevarpsområdets vattenförekomst för 14 redovisas istället resultaten från varje enskild transekt enligt samma klassindelning. I Simpevarpsområdets vattenförekomst var den ekologiska statusen hög.. Resultatet av statusklassning och EQR-beräkning (EQR=Ecological Quality Ratio) framgår av bilaga 6 och i kartbilden ovan. Klassning av de enskilda stationerna visar att flertalet platser hade relativt höga EQRvärden vid undersökningen 14. Två stationer söder om Oskarshamn hade märkbart lägre värden än 13 vilket resulterade i lägre statusklassning. En station i Kalmarområdet och en i Västervik bedömdes ha måttlig ekologisk status. I snitt för hela länet låg EQR-värdena ändå på en ganska god nivå. Dessvärre kan några stationer inte utvärderas på rätt sätt eftersom det inte finns lämplig botten som sträcker sig tillräckligt djupt, eller beroende på att vi inte fann tillräckligt många arter att använda vid klassningen. I dessa fall har klassningen istället gjorts med en sk. expertbedömning utifrån erhållna resultat, dels från den aktuella stationen, men också från närliggande stationer. Grönslick ökar i slumprutor Resultaten från utslumpade rutor (,5 x,5 m) i grön-, brun- och rödalgsbältena redovisas i bilaga 7 och i figuren nedan. Mängden fintrådiga grönalger ökade under perioden 1-14, speciellt ytnära men faktiskt även på andra djup. På alla tre djupen uppmättes den hittills högsta täckningen av fintrådiga grönalger. Samtidigt ökade även täckningen av cyanobakterier ( blågröna alger ). Noterbart är också att mängden små tångplantor nära ytan åter var något högre, troligen en effekt av en mild vinter med mindre isskav efter tre vintrar med mycket is. Mängden tång i brunalgsbältena har successivt minskat ända sedan mätningarna påbörjades 1. Resultaten stämmer väl med de observationer som gjorts på 1 m djup i transektundersökningarna. Täckningsgraden i rödalgsbältet ökade fram till 8 men har därefter sjunkit igen. Mängden fjäderslick (Polysiphonia fucoides) och gaffeltång (Furcellaria lumbricalis) har ökat medan däremot ullsläke (Ceramium tenuicorne) har minskat. Rödalgerna har med undantag för mätningen 13 blivit vanligare i tångbältet och 14 uppmättes den hittills högsta täckningsgraden. På detta djup är det istället ullsläke som helt dominerar. Noterbart är också att mängden tångplantor i rödalgsrutorna ökade fram till 13. Vid mätningen 14 fanns däremot inte så mycket tång, sannolikt en effekt av tångens minskade djuputbredning. Beijershamn (Z4) Stora rör (Z6) Köpingsvik (Z7) Kårehamn (Z8) Bröttorpsören (Z9) ålgräsets maximala djuputbredning m 8 FIGUR 6. Ålgräsets djuputbredning 7-14 på fem lokaler runt Öland. Djupen är fastställda med djupmätare och korrigerat för vattenstånd.. 18

19 1 Bejershamn 1 Stora rör 1 Köpingsvik Kårehamn Bröttorpsören R² =, FIGUR 7. Ålgräsets medeltäckning på de fem stationerna runt Öland under åren Signifikanta trender har markerats med heldragen linje. I figurerna anges medelvärden för ålgräsets täckning från tre undersökta rutor i respektive område. Varje ruta hade storleken 1 x 1 m. Ålgräs en viktigbiotop Ålgräs anses ha stor ekologisk betydelse i grundare havsområden med mjukbotten. Biotopen erbjuder föda och livsrum för många organismer och är även lekområde för flera fiskarter. Genom sitt rika rotsystem binder ålgräset dessutom bottenmaterialet vilket gynnar växtens vidare utbredning och förhindrar sedimenterosion (Rasmussen 1973, Fonseca et al 1983). Ålgräset växer i vår del av Östersjön främst mellan och 6 meters djup och begränsas i de djupa delarna av tillgången på ljus eller substrat. Studier har visat att ålgräsets areella utbredning på svenska västkusten har minskat med närmare 6 % de senaste 15- åren. Längs Finlands kust har däremot ingen mätbar förändring skett under de senaste 5 åren trots dramatiskt ökade halter av näringsämnen och försämrat siktdjup (C. Boström, Åbo Akademi, pers kommentar). Längs svenska ostkusten har väldigt få studier av ålgräs gjorts historiskt, varför motsvarande analys är omöjlig att göra. I Kalmar län gjordes ålgräsundersökningar på ett par platser utanför Mörbylånga mellan 198 och 1988 varvid en mycket tydlig minskning noterades (Persson et al, 1989) skottantal/m tveksamma värden FIGUR 8. Ålgräsets skottäthet på de fem stationerna runt Öland under åren Medelvärde för alla mätvärden respektive år. Spridningsmåttet är standarderror (SE). långtidsmedel Mycket ålgräs i Kalmarsund Överlag var ålgräsets täckning i Kalmarsund mindre än 13. Resultatet av 14 års undersökningar visar dock att det finns gott om ålgräs längs den västra ölandskusten i Kalmarsund. På de tre stationer som undersöks här förkommer ålgräsbestånd med en täckning på mer än 5 % ner till nästan 5 m djup. Huvudutbredningen är annars mellan,5 och 4 m djup. Den maximala djuputbredningen på de tre stationerna i Kalmarsund varierade mellan 5,7 och 6,9 m. Andra undersökningar, som basinventeringen 7-8, har visat att det i Kalmarsund finns ålgräs ner till minst 8,3 m. På en del platser med så hög täckning som 5 % ner till 7,7 m djup och 5 % ner till 6, m. Vid Köpingsvik ökade mängden ålgräs fram till 9 men därefter har den åter minskat en aning. För övrigt finns inga trender då det gäller ålgräsets utbredning i Kalmarsund. För lösliggande fintrådiga alger i ålgräsängarna finns det däremot en ökande trend vid Beijershamn och 14 var högre än vid tidigare mätningar. På östra sidan av Öland undersöks två stationer med avseende på ålgräsets utbredning och status, Kårehamn och Bröttorpsören. Det har varit betydligt svårare att hitta välutvecklade ålgräsbestånd på denna sida och såväl utbredning som täckning verkar dessutom variera mycket mellan åren. Antagligen påverkar såväl förekomst av lösdrivande algmattor som kraftig vågexponering ålgräsängarnas utveckling. Fram till 6 ökade mängden ålgräs på båda stationerna men vid besöket 7 kunde vi konstatera att nästan allt ålgräs vid Kårehamnsstationen hade försvunnit. 8 hade lite ålgräs återetablerats och därefter har mängden ökat ytterligare, även om täckningen 14 var något lägre än 13. Fortsätter den positiva utvecklingen är täckningen snart lika hög som före 7. Vid Bröttorpsören var täckningen 14 något lägre än toppnoteringen 13 men stationen uppvisar en signifikant ökning av mängden 19

20 ålgräs. Djuputbredningen på de båda stationerna är väldigt svårbedömd beroende på substratbrist. Vi fann ålgräs ner till ca 6 m djup vid Kårehamn. Ålgräsets skottäthet var ovanligt hög 13, men även 14 uppmättes värden en bra bit över långtidsmedelvärdet på 66 skott/m. Vid Bröttorpsören finns det en tydligt ökande trend. Jämför man årsmedelvärden för samtliga lokaler under de 14 åren ser man att 13 års mätning av skottäthet ligger högst hittills, betydligt över långtidsmedelvärdet på 651 skott/m. Vid Kårehamn fanns väldigt lite ålgräs kvar 7 och skottätheten var då låg. Till 9 hade tätheten i de återetablerade ålgräsfläckarnas tätaste delar åter ökat till samma nivå som före ålgräset försvann och senaste tre åren var den nästan lika hög som rekordåret 4, vilket tyder på att ålgräset kommer fortsätta att öka sin utbredning i området. Överlag finns det en tendens till ökad skottäthet på de undersökta ängarna under perioden och 7 var ålgräsängarnas skottäthet låg runt Öland vilket åtminstone för 7 sammanföll med en ovanligt blåsig och ostadig sommar. Det finns ett svagt samband mellan antalet soltimmar och skottätheten i ålgräsängarna. Referenser Fonseca, M.S., Zieman, G.W., Thayer, G.W. & Fischer, J.S The role of current velocity in structuring eelgrass (Zostera marina L.) meadows. Est.Cost.Shelf Sci. 17: Lindvall B The condition of a Fucus -community in a polluted archipelago area on the east coast of Sweden. Ophelia 3: Naturvårdsverket, 7. Bedömningsgrunder för kustvatten och vatten i övergångszon ; Bilaga B till handbok 7:4. Persson, L-E., Engkvist, R. & Tobiasson, S Samordnad recipientkontroll i Kalmar län. Resultat Delrapport Mörbylånga Sockerbruk AB. Högskolan i Kalmar. Rasmussen, E Systematics and ecology of the Isefjord marine fauna (Denmark) with the the survey of the eelgrass (Zostera) vegetation and its communities. Ophelia 11: Tobiasson, S. 14. Vegetationsövervakning längs Kalmar läns kust. Årsrapport 13 Kalmar läns kustkontroll. Linneuniversitetet Rapport 14:1. Tobiasson, S. 1. Marin inventering i områdena Ottenby, Grankullavik och Viråns mynningsområde 9. Linneuniversitetet.

21 Bottenfauna Utförare: Linnéuniversitetet Författare: Stefan Tobiasson Bottenfauna innefattar djur som lever på eller i bottensediment i havet. Den grundläggande födoresursen för bottenfaunan är plankton. Därför är det vanligt bland bottendjuren att söka skaffa föda genom att filtrera vattnet. Andra bottendjur gräver i och äter själva sedimentet och andra är rovdjur som livnär sig på andra bottendjur. Faunan kan indelas i större systematiska (taxonomiska) grupper såsom borstmaskar (Annelida), blötdjur (Mollusca), kräftdjur (Arthropoda) och tagghudingar (Echinodermata). De flesta djuren är stationära, dvs de flyttar inte på sig något nämnvärt. Detta betyder att djur i och på bottnen inte kan fly undan då förhållandena blir ogynnsamma. Därför kan tillståndet hos bottenfaunan sägas tala om hur situationen är och har varit under en längre tid vid bottnarna. Faktorer som påverkar bottenfaunan är framför allt salthalten i vattnet, syretillgången i vattnet och i sedimentet, födotillgång och miljögifter. Övergödningen (eutrofieringen) av våra vatten bidrar till en onormalt hög planktonproduktion. När all plankton så småningom dör och skall brytas ned vid botten konsumeras mycket syre vid processen. I vissa fall kan då syrehalten bli så låg att djuren där tar skada. På detta sätt påverkas bottenfaunan indirekt av för höga utsläpp av näringsämnen från t ex jordbruksmarker och reningsverk. Bottenfaunan kan undersökas på olika sett. Den vanligaste metoden är att ta prover med en bottenhuggare. Denna plockar upp en bestämd mängd av bottensedimentet, och antal arter och individer samt vikt av alla organismer i provet bestäms. Sedimentet undersöks ofta parallellt med faunan med hjälp av sedimentproppar. Inledning 14 omfattade undersökningen av bottenlevande djur längs Kalmar läns kust 3 stationer. Av dessa har 17 provtagits sedan starten Några stationer vid Södra Cell Mönsterås tillkom 1991 och 1993 medan stationerna på östra sidan av Öland tillkom 7 respektive 1. Det som undersöks på varje station är: antalet arter antalet individer per art och totalt våtbiomassan per art och totalt sedimentets organiska halt och kornstorlekssammansättning För metodbeskrivningar avseende provtagning, analys och statistiska bearbetningar hänvisas till den fullständiga bottenfaunarapporten av Linnéuniversitetet. Resultat Lägre organisk halt Av de 3 stationerna hade 16 ackumulationsbotten (organisk halt på mer än 1 %) medan tre hade sk transportbotten (organisk halt 4-1 %). De återstående 13 stationerna ligger ute i sundet söder om Kalmar eller utanför Mönsterås Bruk samt på Ölands ostkust och hade erosionsbottnar med lägre organisk halt. På dessa platser är det mindre sannolikt att man ser en tydlig effekt av ett utsläpp. Sedimentens innehåll av organiskt KARTA 1. Översiktskarta med provtagningsstationer för bottenfauna

22 Värden visas med spridningsmåttet standarderror (SE) FIGUR 1. Sedimentets organiska halt i Kalmar län Medelvärden från 17 bottenfaunalokaler med ackumulationsbotten. 8, 11 och 13 provtogs bara 9 av stationerna. material var 14 en aning högre än 1 och 13. Det finns ingen enhetlig trend för sedimentens innehåll av organiskt material i länet. Däremot finns det enstaka stationer som uppvisar tydliga mönster. En station utanför Emån uppvisar ökande trend för sedimentets organiska innehåll (RefMS norr om Vållö). Samma sak gäller för stationerna i Västra sjön i Kalmar (K14MS och K15MV). Förklaringen kan vara ökad mängd vegetation som samlas på botten. Minskar gör glödförlusten i norra länets skärgård samt på några stationer utanför Södra Cell. På stationen utanför Oskarshamn (O8MS), vid Påskallavik (O6MS) och vid Figeholm (FBMS) var bara en eller ett par millimeter av sedimentets ytskikt oxiderat (syresatt). Det innebär att djuren som lever på dessa platser riskerar att försvinna om situationen blir sämre. I allmänhet har syresättningen i länet dock förbättrats en aning de senaste åren. Kornstorleksbestämning visar att många av de undersökta erosionsbottnarna har haft relativt oförändrad sammansättning mellan åren (bilaga 3). På stationen B8M utanför Böda har sanden successivt blivit grövre. På K8M utanför Kalmar, M8MS vid Timmernabben, MB17MSf vid Vållöromp men framför allt K19M utanför Kläckebergaviken har materialet varierat mellan åren. FIGUR. Ekologisk status på bottenfaunastationer i Kalmar län 14. Klassningen är gjord på data från 3 års mätvärden från samma station. Infälld karta visar statusklassning från fyra vattenförekomster med data från vardera tre stationer Sämre ekologisk status i Kalmar län Statusklassning enligt vattendirektivet ska ske på vattenförekomstnivå med resultat från minst fem oberoende lokaler. I Kalmar län finns inget vattenområde som uppfyller dessa krav i det ordinarie programmet. Däremot finns fyra områden med vardera tre stationer vilket visas i den infällda kartan. För övriga stationer redovisas resultatet från motsvarande klassning med BQI-värden från de tre senaste åren på varje enskild station vilket innebär totalt 6 eller 9 bottenhugg beroende på provtagningsfrekvens. Statusklassningen visar att många stationer i mellersta delen av länet hade BQIvärden motsvarande måttlig eller otillfredsställande status. Även runt Kalmar och i Lindöfjärden på gränsen till Östergötland var den ekologiska statusen måttlig, liksom lite mer förvånande stationen utanför Kårehamn på Ölands ostkust. Det biologiska kvalitetsindex (BQI) som ligger till grund för statusklassningen varierar givetvis en hel del mellan olika stationer men även mellan olika år. Ett fåtal stationer har successivt fått ett bättre index. Det gäller ex.vis FBMS vid Figeholm som sedan 5 utvecklats mot ett mer stabilt djursamhälle, även om de två senaste åren inneburit en viss försämring. Även station MB3MS vid utsläppstuben från Södra Cell uppvisar en viss ökning

23 av BQI-värdena, men 14 var värdet åter lågt. Ökad mängd långskottsvegetation på station K15MV i Västra sjön har också inneburit ökande BQI-värden. Denna station är dock för grund för att kunna användas för statusklassningen, just beroende på risken för bottenvegetation. Ett ganska stort antal stationer uppvisar sjunkande värden för BQI. Som exempel kan nämnas referensstationen RefMS norr om Vållö där BQI fram till 8 sjönk till motsvarande dålig status. 9 steg statusen tillfälligt till måttlig men den har åter sjunkit till samma låga nivå. Stationerna söder om Kalmar (K1MS och K11MS) uppvisar också tydligt sjunkande BQI-värden liksom O6MS vid Påskallavik och M8MS vid Timmernabben. Även i Lindöfjärden (RefM4S4) finns en sjunkande trend för BQI-värdena, fr a beroende på att de var betydligt högre i början av provtagningsserien. Överlag innebar få arter och små populationer av föroreningskänsliga arter som vitmärla och fjällborstmask att beräknade BQI-värden för 14 var lika låga som 13. I medeltal för hela Kalmar län var BQI-värdet bland de lägsta för hela provtagningsperioden och sammantaget finns det en avtagande trend i länet. Vattendjupet viktigt Medel-BQI i Kalmar län (n=17) FIGUR 3. Medelvärdet för BQI på 17 stationer i Kalmar län provtagna , 11 och 13 provtogs bara 9 av stationerna. Heldragen linje innebär att trenden är signifikant (p<,5) Liksom tidigare år har bottenfaunadata analyserats med hjälp av statistiska, multivariata metoder som MDS. För mer information kring statistiska metoder se Linnéuniversitetets originlarapport. Vid analysen framstår vattendjupet som den främsta faktorn då det gäller att strukturera bottensamhällen. Även sedimentets organiska halt och vilket geografiskt område stationer ligger i är viktiga variabler. I analysen framträder en grupp av stationer som emellanåt har problem med syretillgången och där fjädermygglarver dominerar tillsammans med småmaskar och östersjömusslor. Det gäller framför allt lokalen RefMS norr om Vållö, men också O8MS vid Oskarshamn, O6MS vid Påskallavik, M8MS vid Timmernabben och FB3M vid Figeholm. Även ett par stationer söder om Kalmar uppvisar liknande mönster. En annan grupp utgörs av djupa stationer i norra länsdelen och utmärks av mer föroreningskänsliga arter som vitmärla och fjällborstmask. Det kan också vara värt att notera att de två stationerna MLM och K8M, som båda ligger utanför utsläppspunkter från reningsverk (Färjestaden resp Kalmar), grupperas tillsammans. Båda hade 14, liksom tidigare år, mycket musslor och hög biomassa vilket antyder god tillgång på organiskt material i kombination med hög vattenomsättning. De hade också förhållandevis många arter vilket ger höga BQI-värden. Stor skillnad i artsammansättning mellan de olika proverna på en station brukar också tolkas som att denna är utsatt för någon typ av stress, exempelvis förorening. Detta konstaterades främst på stationen utanför Figeholm (FBMS) men också på stationen K8MS vid Kalmar ARV. Man kan också få en uppfattning om en station är utsatt för någon typ av stress om man studerer hur artsammansättningen varierar mellan olika år. Stressen kan vara naturlig, som t ex skiftande fysisk miljö vid förändrad sedimentsammansättning eller av antropogen art som vid påverkan från utsläpp. Låg täthet men normal biomassa Djur påträffades på samtliga bottenfaunastationer. Antalet arter eller högre taxa var totalt 46 vilket är avsevärt högre än 13 då det fanns 3 arter, men däremot ungefär samma som 1 då det fanns 48. Inga nya arter förekom och 3 av arterna fanns bara på en eller två av stationerna och då endast i få exemplar. Artantalet i länet varierade mellan 5 och 6 per station och 17 av stationerna hade 1 arter eller mer, vilket är något färre än 1 (då det var ). I medeltal för samtliga 3 stationer hade artantalet minskat från 11, till 1, sedan 1 vilket är strax under medelvärdet för åren Sammantaget visar resultaten att antalet arter (medel FIGUR 4. Medelantal arter på 7 bottenfaunastationer i Kalmar län under åren 1995 till 14. Åren 8, 11 och 13 ingick bara 13 stationer i beräkningen.linjen anger medelvärdet för perioden. 3

24 4 ind/m 15 gww/m FIGUR 5. Medelabundans på 7 bottenfaunastationer i Kalmar län under åren 1995 till 14. Åren 8, 11 och 13 ingick bara 13 stationer i beräkningen. Linjen anger medelvärdet för perioden. värdet) var märkbart lägre än 11 och 1 men att den ökat avsevärt sedan bottennoteringen 8. I ett längre perspektiv ( ) ökade antalet arter mest fram till mitten av 199-talet, såväl för hela länet som på flertalet av de enskilda stationerna. Därefter har artantalet varit i stort sett oförändat. Ökningen fram till 1996 kan till viss del förklaras med metodförändringar när det gäller provtagning och konservering av prover, men också med en förbättrad syresituation i några vikar under 8- och 9-talet. Sedan 1 har totalt 7 arter förekommit på bottenfaunastationerna i Kalmar läns kustrecipientkontroll. Individtätheten (abundansen) var avsevärt lägre än 1 och låg kvar på samma låga nivå som 13. Främst beror de låga abundansvärdena på en markant minskning av mängden småsnäckor (Hydrobidae) på flera stationer. Andra arter som minskade var vitmärlor (Monoporeia) och fjädermygglarver (Chironomidae). Även antalet musslor minskade något. Förändringar i abundans har ofta inte någon självklar koppling till eutrofiering, men i kraftigt störda system tenderar stora, fleråriga arter som t ex musslor att ersättas av små, kortlivade arter som förekommer i gww/m Medelvärde för Kalmar län (n=19) FIGUR 7. Utvecklingen av biomassan för beståndet av östersjömusslor på station Ref MS under åren 1984 till 14. Linjen anger medelvärdet på 19 stationer i Kalmar län under hela provtagningsperioden FIGUR 6. Medelbiomassa på 7 bottenfaunastationer i Kalmar län under åren 1995 till 14. Åren 8, 11 och 13 ingick bara 13 stationer i beräkningen. Linjen anger medelvärdet för perioden.. mycket hög täthet och som dessutom varierar mycket mellan åren. Flera av dessa arter växlar dock i antal på ett sätt som är svårt att knyta till faktorer som näringstillgång och det är svårt att dra några säkra slutsatser av förändringens bakgrund. Biomassan på de undersökta stationerna varierar normalt inte alls i samma utsträckning som individtätheten. Den har liksom artantal och abundans ökat under flera år efter bottennoteringen 8 men var 14 i stort sett oförändrad jämfört med de senaste åren. Medelvärdet för 7 stationer som provtagits sedan 1995 låg strax över medelvärdet för hela perioden. Ökningen sedan 8 förklaras huvudsakligen av en ökad mängd musslor (östersjö-, blå- och sandmusslor). Långvarig syrebrist i bottnarna kan påverka djurbiomassan avsevärt om musslorna dör. 8 hade minst fem av de 15 stationerna som provtogs väldigt låg biomassa, sannolikt p g a syreproblem. Sammantaget antydde mätningarna att situationen för länets bottenlevande djur varit svår. Sedan dess har läget förbättrats på flera stationer vilket bl a resulterat i avsevärt högre biomassor. Av de totalt 3 stationerna som provtogs 14 hade fyra anmärkningsvärt låg biomassa, vilket faktiskt är något bättre än de senaste två åren gww/m Medelvärden visas med spridningsmåttet standarderror (SE) FIGUR 8. Medelbiomassa för Östersjömussor på 1984 till 14. Lutande linje innebär att trenden är signifikant minskande (p<,5). 4

25 gww/m Biomassa för sandmussla i Kalmar län Värden visas med spridningsmåttet standarderror (SE) 15 gww/m Biomassa för rovborstmask i Kalmar län Värden visas med spridningsmåttet standarderror (SE) FIGUR 9. Medelbiomassa för sandmusslor på 7 bottenfaunastationer i södra Kalmarsund under åren 1984 till 14. Lutande linje innebär att trenden är signifikant ökande (p<,5).. Känsliga arter minskar 1998 Östersjömusslan (Macoma baltica) är ett vanligt djur på mjuka bottnar i Kalmar län och står ofta för merparten av djursamhällets biomassa i mjuka sediment (gyttjor och gyttjeleror). På exponerade sandbottnar i södra Kalmarsund har den inte samma särställning utan där bidrar ibland andra musslor, ex vis sandmusslor, med lika mycket vikt. Östersjömusslan är förhållandevis föroreningstålig och 14 fanns arten på samtliga 3 provtagna stationer. Två stationer hade dock ett lågt antal musslor (<1/ m ) och på åtta av stationerna var artens biomassa lägre än g/m, vilket måste betraktas som lågt för en opåverkad botten med god syretillgång. Antalet stationer med låg biomassa av Östersjömusslor har ökat under perioden Trots detta var läget 14 något bättre än 13 för arten och frånvaron av riktigt låga biomassor tyder på att syresituationen under vinterhalvåret varit förhållandevis bra. Stationerna med låg biomassa 14 har även tidigare år visat tecken på syreproblem med nästan utslagen bottenfauna som följd. Stationen RefMS hade under en lång period väldigt FIGUR 11. Antal stationer med havsborstmasken Marenzelleria spp under åren 1984 till 14. Totala antalet stationer var 3. Lutande linje innebär att trenden är signifikant ökande (p<,5) FIGUR 1. Medelbiomassa för rovborstmasken Hediste diversicolor på bottenfaunastationer i Kalmar län under åren 1984 till 14. Lutande linje innebär att trenden är signifikant avtagande (p<,5). lite östersjömusslor men sedan 1 har en mer stabil population etablerats och 14 var biomassan 36 gww/m. Östersjömusslor kan bli uppemot 1-15 år gamla och avspeglar därmed de förändringar som sker i havsmiljön under en längre tid. Biomassan för arten kan användas som en indikation på näringstillgången. Även andra musslor skulle kunna användas på samma sätt men de är inte lika vanligt förekommande och uppvisar dessutom större variation mellan åren vilket försvårar en trendanalys. Biomassan för östersjömusslor i mjuka sediment, sk ackumulationsbottnar, har minskat under provtagningsperioden Dessvärre verkar detta inte främst vara en effekt av minskad näringstillgång utan snarare av att flera stationer har väldigt lite musslor till följd av syrebrist. Sandmussla (Mya arenaria) förekommer som namnet antyder främst på sandbottnar och kan i gynnsamma fall bli uppemot 7 mm lång längs vår kust och bidrar då i allra högsta grad till en hög djurbiomassa. Sandmusslor lever liksom östersjömusslor nedgrävda i bottnarna och de riktigt stora exemplaren kan sitta så djupt ner i sedimentet att man inte lyckas få dem i pro- Medelabundans för fjällborstmask på 8 stationer Värden visas med spridningsmåttet standarderror (SE) FIGUR 1. Medelabundans för havsborstmasken Bylgides sarsii 8 bottenfaunastationer i Kalmar län djupare än 15 m under åren 1984 till 14. Lutande linje innebär att trenden är signifikant minskande (p<,5). 5

26 5 ind/m Värden visas med spridningsmåttet standarderror (SE) ind/m Värden visas med spridningsmåttet standarderror (SE) FIGUR 13.Medelabundans för vitmärlor (Monoporeia affinis) på 8 bottenfaunastationer i Kalmar län djupare än 15 m under åren 1984 till 14. Heldragen linje innebär att trenden är signifikant (p<,5). verna, åtminstone inte vid provtagning med standardutrustning. Sandmusslor fanns 14 på 16 av 3 stationer vilket är det lägsta antalet sedan 7. Biomassan var däremot väldigt hög på några av stationerna i södra Kalmarsund (K8M, T1M och MlM), vilket innebär att den ökande trenden håller i sig. På de stationer som provtagits sedan starten 1984 var medelbiomassan 14 den högsta hittills. Borstmasken Hediste diversicolor (tidigare Nereis diversicolor), även kallad rovborstmask, har ofta en framträdande roll på gyttjiga bottnar som inte ligger på alltför stort djup. De livnär sig på att äta små organismer och partiklar i sedimentet men kan även fånga lite större byten. Om tillgången på föda är riklig kan de bli förhållandevis stora. Eftersom de kan ta upp syre effektivt klarar de sig relativt bra även vid låga syrehalter. I Kalmar län har arten tidigare varit en av de dominerande inslagen i många områden, men 14 hade bara två av stationerna en biomassa på över 1 g/m. På sex av stationerna utgjorde arten mer än 1 % av den totala biomassan, i Kalmar hamn så mycket som 4 %. På sandiga bottnar kan Hediste också förekomma i täta bestånd, men maskarna är då oftast så små att de bara bidrar med några bråkdelar av gram till biomassan. Sammantaget fanns arten 14 i den näst minsta mängden sedan provtagningarna startade 1984 och trendanalys visar att biomassan för Hediste har minskat markant under perioden, speciellt från 1995 till 14. Tydligast är förändringen på stationer med gyttjigt sediment, ex.vis i Västra sjön och i Mönsteråsviken. Motsvarande trend för Hediste finns i Blekinge men även på andra håll i Östersjön (Palmkvist m fl 13). Havsborstmasken Marenzelleria spp hittades första gången i Östersjön 1985 och i Sverige noterades den 199 vid Blekingekusten (Persson 1991). I Kalmar län upptäcktes den första gången vid Bergkvara 199 och fanns vid undersökningar tre år senare så långt norrut som till Västervik. Masken har fortsatt att spridas till nya områden och den finns nu i nästan hela Östersjön. FIGUR 14. Medelabundans för fjädermygglarver på bottenfaunastationer i Kalmar län under åren 199 till 14. Utbredningen av Marenzelleria hade till 14 minskat en aning i Kalmar län men den fanns ändå på 3 av 3 stationer. Både biomassan och tätheten var avsevärt lägre än 11 då den var på topp. Det är känt att den relativt nyetablerade havsborstmasken kan konkurrera om utrymmet med andra arter (Kotta m fl 1). Vid höga tätheter kan man inte utesluta att masken tränger undan andra arter som ex vis vitmärlan och rovborstmasken Hediste. En tredje havsborstmask längs länets kust är fjällborstmasken (Bylgides sarsi) som främst förekommer på slambottnar på djupt vatten. Den betraktas som känslig mot föroreningar och syrebrist. Vid provtagningen 14 fanns den på nio stationer, alla utom en djupare än 15 m. Generellt har fjällborstmasken blivit mer ovanlig under senare år, vilket skulle kunna tolkas som ett tecken på sämre miljö. Flest fjällborstmaskar fann vi under 198-talet och arten uppvisar därmed ett snarlikt mönster som den likaledes kallvattenberoende vitmärlan. Ökad vattentemperatur under höst och vinter kan vara en annan förklaring till minskningen (jfr vitmärla nedan). Mängden av den lilla vitmärlan (Monoporeia affinis) kan variera mycket mellan åren. Vitmärlan är en ishavsrelikt som föredrar kallt vatten och den betraktas som relativt känslig mot föroreningar. Arten är därför vanligast på djupt vatten på bottnar som inte har så hög organisk belastning. Arten förekom på 5 av 3 besökta stationer i Kalmar län vilket får betraktas som relativt mycket. Inte på någon av stationerna fanns den dock i speciellt hög täthet vilket innebar att medelabundansen 14 var bland de lägsta för hela provtagningsperioden. Det har varit en signifikant tillbakagång för vitmärlorna under provtagningsperioden, främst beroende på stora populationer under 8-talet. Under perioden finns ingen trend. Eftersom vitmärlan betraktas som känslig för eutrofiering (Leppäkoski 1975) ligger det nära till hands att tolka förändringen som en effekt av försämrad havsmil- 6

27 jö. En alternativ förklaring är att vattentemperaturen har ökat under höst och vinter då arten är som mest känslig för just temperaturhöjningar (Albashir 3). Gruppen fjädermygglarver (Chironomidae) har ofta en stark ställning på organiskt förorenade bottnar. Några av arterna inom gruppen betraktas som de mest tåliga av alla vad avser hög organisk belastning och dåliga syreförhållanden. Det var måttliga mängder fjädermygglarver på länets bottenfaunastationer 14. Trots detta utgjorde de mer än 1 % av totalbiomassan på fyra av stationerna, som alla har återkommande problem med syresituationen Referenser Albashir, A., 3. Effects of size growth and survival in a deposit feeding amphipode, Monoporeia affinis, in the Gulf of Bothnia (N. Baltic Sea). Akademisk avhandling Umeå univ. Field, J.G., Clarke, K.R. & Warwick, R.M., 198. A practical strategy for analysing multispecies distribution patterns. Mar. Ecol. Prog. Ser. 8:37-5. Håkansson, L. & Rosenberg, R., Praktisk kustekologi. Naturvårdsverket. SNV pm Kotta J, Orav H, Sandberg-Kilpi E., 1. Ecological consequence of the introduction of the polychaete Marenzelleria cf. viridis into a shallow-water biotope of the northern Baltic Sea. J. Sea Res. 46:73-8. Leppäkoski, E., Assessment of degree of pollution on the basis of macrozoobenthos in marine an brackish-water environments. Acta Academiae Aboensis, ser B Vol. 35 nr. Naturvårdsverket, 7. Bedömningsgrunder för kustvatten och vatten i övergångszon ; Bilaga B till handbok 7:4. Olafsson, E.B., Density dependence in suspensionfeeding and deposit-feeding populations of the bivalve Macoma baltica: a field experiment. Journal of Anim. Ecol. 55. Palmkvist, J., Liungman, A., Eriksson, U., Mattsson, M., Christensson, M., Johansson, J., Quarfordt, S., Walin, A. & Borgiel, M., 14. Hanöbukten Kustvattenmiljö 13. Blekingekustens Vattenvårdsförbund och Vattenvårdförbundet för västra Hanöbukten. Medins biologi. Persson, L-E., Naturvårdsverket Rapport Övervakning av mjukbottenfauna vid Sveriges Sydkust. Rap port från verksamheten 199. Tobiasson, S., 13. Mjukbottenövervakning längs Kalmar läns kust. Årsrapport 1. Kalmar läns kustvattenkommitte. Linneuniversitetet. Rapport 13:. Tobiasson, S., 14. Mjukbottenövervakning längs Kalmar läns kust. Årsrapport 13. Kalmar läns kustvattenkommitte. Linneuniversitetet. Rapport 14:. 7

28 8

29 Kustfiskövervakning i recipienten för Mönsterås Bruk Utförare: Linnéuniversitetet Författare: Susanna Fredriksson Tillståndet i kustfisksamhället är en viktig parameter för bedömning av miljökvalitet och ekologisk status i kustvatten och uppföljning av biologisk mångfald. Provfiske i kustområden görs för att beskriva hur fisksamhället i det undersökta området är sammansatt avseende artsammansättning och relativ förekomst av arter i antal och/eller vikt per ansträngning. För enskilda arter följer man bestånden genom längdfördelningen i fångsten. Funktionella grupper i fisksamhället kan identifieras och relationen mellan dem beskrivas. För modellarten abborre beskrivs könsfördelning och kondition. Då åldersprov tas på abborre beräknas åldersfördelningen hos abborrhonor. Resultaten kan användas för att bedöma kustfiskbeståndens variation i tid och rum, dels inom varje provfiskeområde och dels mellan provfiskeområden och kusttyper. Inledning Fisksamhällena undersöks sedan 1995 årligen i Kalmarkustens övervakningsprogram. Fisket utförs i tre delområden nära Mönsterås Bruk, och med ett referensområde söder om Vinö, Misterhults skärgård (se karta 1). Varje delområde provfiskades med metodik enligt Naturvårdsverket (NV 9). Längd och vikt för varje fångad art noterades för varje nät och fångsttillfälle liksom yt- och bottentemperatur, siktdjup, vind och lufttryck samt vattendjup. Då abborre är en modellart för inom miljöövervakningen fångades ca 3 abborrhonor per delområde. På materialet bestämdes ålder, vikt, längd och kön för att kunna bedöma tillväxthastighet, kondition och styrkan för varje årsklass. För fullständig metodik, hänvisas till den fullständiga rapporten av Linnéuniversitetet. Resultat Varmt vatten Temperaturen i bottenvattnet vid redskapen var i snitt 1- grader, vilket är högt jämfört med de närmast tidigare åren. Vid högre temperaturer blir varmvattenarter som abborre och mört mer aktiva, medan kallvattenarter, som t ex strömming och havsöring håller sig på djupare, och kallare, vatten. Siktdjupet var generellt lägre än föregående år. Algblomning försämrade siktdjupet vid Ödängla två nätter. Inga störningar notera- Kalmarsund Vållö Svartö Ödängla Vinö FIGUR 1. Översiktskarta med provfiskade delområden 14.. des vid årets fiske. Normalstor fångst Totalt fångades 19 arter i området runt Mönsterås bruk. Två rödlistade arter noterades; ål och vimma. Ål är akut hotad enligt Artdatabankens rödlista medan vimma klassas som nära hotad. I medeltal fångades 14 fiskarter per delområde vid Mönsterås. Fångsten utanför Mönsterås var något större än medelfångsten mellan 5-14 (figur ). Fångsten vid 9

30 antal per nät och natt Trend Totalfångst Mönsterås FIGUR. Fångstens storlek vid Mönsterås (medel av tre sektioner) och Vinö under perioden Streckad linje visar att det finns en minskande trend vid Vinö. Staplarna visar medelvärdet för respektive område sedan 4.. Mönsterås 4,7 Vinö 4,4 Vinö Linjär (Vinö) långtidsmedel antal per nät och natt Totalfångst 14 Felstaplar anger standardfel för alla arter 1 Vållö Svartö 3 Ödängla Vinö Övriga Strömming Mört Sarv Björkna Abborre FIGUR 3. Fångstens storlek och artsammansättning i de olika sektionerna 14. Svartö var större än vid Vållö och Ödängla, på grund av stora mängder björkna (figur 3), i övrigt var artsammansättningen likartad. Den totala fångsten inom de tre sektionerna vid Mönsterås bruk uppgick till drygt 14 3 fiskar. Fångsten i respektive sektion varierade mellan 3 7 och 6 5 fiskar, vilket motsvarar 6-45 individer per nät och natt (figur 3). Liksom tidigare svarade björkna och sarv för den största delen (77 %) av fångsten vid Mönsterås. Dominansen av björkna var tydlig, då arten ensam stod för 51 % av fångsten. Andelen abborre var 6 % i området runt Mönsterås Bruk. Det totala antalet abborrar i området var lägre än de närmast föregående åren (figur 4). Vid Vinö uppgick den totala fångsten till nära 3 8 fiskar fördelade på 13 arter. Abborre och björkna dominerade, och stod tillsammans för 8 % av totalfångsten (figur 3). 14 fångades mer björkna än mört, den art som tidigare dominerat här tillsammans med abborre (bilaga 1). Vid Vinö var totalfångsten 14 i nivå långtidsmedelvärdet för de senaste 1 åren (figur ). Långtidstrender Vid referensområdet Vinö har totalfångsten minskat sedan 1995 (R =,79, figur ). I delområdena kring Mönsterås bruk har den totala fångsten varierat mellan olika år, och med undantag av Ödängla, där fångsten ökat under perioden (R =,41), kan inga trender påvisas varken för de senaste 1 åren, eller för hela den provtagna perioden Fångsten av abborre har varierat stort mellan olika år, såväl i Mönsteråsområdet, som vid Vinö (figur 4). Faktorer som kan påverka abborrbeståndets storlek är vattentemperaturen under vår och försommar då leken sker, samt under tillväxtsäsongen (maj-oktober) under det år ynglen kläcks. Temperaturen varierar ofta likartat över större områden, vilket kan förklara samvariationen i abborrbeståndets storlek mellan de två områdena åren (figur 4). Fångstresultaten sedan 11 skiljer sig dock från detta mönster. 11 var förekomsten av abborre stor utanför Mönsterås, medan den var relativt liten vid Vinö. Resultaten från 1 till 14 visar en ökning av abborrbeståndet vid Vinö, medan det dessa år minskat vid Mönsterås (figur 4). Analyseras hela tids- Fångst av abborre - medel för områden antal per nät och natt Mönsterås Vinö antal per nät och natt Mönsterås Vinö FIGUR 4. Fångst av abborre vid Mönsterås bruk och Vinö Streckad linje visar att det finns en minskande trend vid Vinö de senaste 1 åren FIGUR 5. Fångst av mört vid Mönsterås bruk och Vinö Streckad linje visar att det finns en minskande trend vid Mönsterås. 3

31 antal per nät och natt mört björkna sarv löja Id R² =,477 R² =,464 antal per nät och natt Karp_totalt björkna mört sarv R² =,45 R² =, R² =, FIGUR 6. Medelfångst av mört, björkna, sarv och löja vid tre sektioner utanför Mönsterås bruk Streckade linjer visar att det finns signifikanta trender, minskande för mört och ökande för björkna, sarv och id under års provfisken. FIGUR7. Fångst av karpfisk vid Vinö Heldragen linje visar att det finns en minskande trend för karpfiskar totalt samt för björkna under perioden serien från 1995 till 14 finns ingen signifikant trend i något av områdena. Den negativa trend för abborrfångsten vid Vinö som redovisades för åren 4-13 bröts i och med fångstresultatet 14. I nuläget finns därmed ingen trend för abborrfångsten varken vid Vinö eller Mönsterås med 1- eller -årsperspektiv. Vid Mönsterås märks en tydligt minskande trend för mört mellan åren (figur 5). Sommaren 1 var fångsten av mört den lägsta som noterats under perioden. Åren därefter noterades en svag ökning av mängden mört vid Mönsterås (figur 5). I samband med att mörten minskade vid Mönsterås noterades där ökande fångster av andra karpfiskar som björkna, sarv, löja och id. Dessa arter visar i Mönsteråsområdet generellt en ökande trend mellan 1995 och 14 (figur 6). Vid årets fiske var fångsterna av framförallt björkna och sarv stora. Vid Mönsterås finns ingen trend för karpfiskar som grupp, men förändringar kan ses mellan fördelningen mellan olika arter. Vid Vinö finns däremot en minskande trend för karpfiskbeståndet totalt, samt även för fångsten av antal per nät och natt,5,45,4,35,3,5,,15,1,5 Mönsterås Vinö, FIGUR 8. Fångst av gädda vid Mönsterås bruk och Vinö Streckad linje visar att det finns en minskande trend vid Mönsterås under perioden Vid Vinö finns en minskande trend de senaste 1 åren. björkna (figur 7). Det finns ingen långtidstrend vad gäller mört, även om årets fångst var den lägsta som noterats under perioden Även i Kvädöfjärden som ingår i den nationella kustfiskövervakningen märks en minskande långtidstrend för karpfisk (Karlsson 14). Fångsten av gädda uppvisar i Mönsteråsområdet en tydligt negativ trend för perioden (R =,366, figur 8). Åren 8 och 9 noterades periodens minsta fångster, därefter har antalet gäddor i fångsterna ökat en aning, vilket gör att gäddfångsten vid Mönsterås de senaste 1 åren visar en svag tendens att öka. Vid Vinö fångades ingen gädda alls vid provfiskena 1 och 13, något som aldrig tidigare noterats där under tidsperioden från 1995 (figur 8). 14 fångades två gäddor vid Vinö. På grund av stor variation i gäddfångsterna mellan åren finns inte någon trend vad gäller fångsten av gädda vid Vinö när hela tidsperioden analyseras, men för de senaste tio åren (5-14) finns en minskande trend (R =,66). Provfiskemetoden är inte optimerad för att fånga gädda, men resultaten antyder ändå att en förändring har skett i gäddbeståndet vid Vinö. Förändringar av fisksamhällen Analys av data från de årliga provfiskena mellan 1995 och 14 visar att fisksamhällets sammansättning vid Mönsterås Bruk sedan 1996 varit skild från den vid Vinö, samt att fisksamhället förändrades utanför Mönsterås bruk 3. Förändringen av fisksamhällets artsammansättning redovisas som MDS-plot i figur 9. De punkter som ligger nära varandra i bilden är mer lika med avseende på artsammansättning än punkter som ligger långt ifrån varandra. Fångster med en likhet på 7 % eller mer har grupperats tillsammans. Analysen visar att respektive års fångster/fisksamhällen kan delas 31

32 Grupp Grupp 1 1 Vinö Mönsterås Similarity FIGUR 9. MDS-plot över fisksamhällets artsammansättning. Vid analysen användes medelvärden av fångsten från de tre sektionerna vid Mönsterås bruk (blå ring), samt resultaten från Vinö (grön triangel) åren D Stress:, Grupp Mönsterås_medel Vinö cm-klass FIGUR 1. Abborrens storleksfördelning vid Mönsterås bruk och Vinö 14 (totalt för ett område vid Vinö, och medel av tre områden i Mönsterås).. in i tre grupper. Grupp 1 utgörs av fångsterna utanför Mönsterås bruk 1996 till och karakteriseras av förhållandevis mycket mört, björkna och strömming samt lite abborre. Åren 3-14 dominerar istället björkna och sarv vid Mönsterås, mörten minskar och man kan se en svag ökning för abborre, vilket förklarar likheten inom grupp, där fångsten från 14 hamnar. Att fångsterna i grupp 3 liknar varandra beror på en dominans av abborre, mört och björkna. I denna grupp hamnar alla fångster från Vinö åren samt även fångsten vid Mönsterås bruk och 14 fångades mer björkna vid Vinö än tidigare år och 14 var fångsten av mört mindre än tidigare, vilket kan förklara att dessa fångster hamnar till höger i grupp 3, närmare artsammansättningen vid Mönsterås bruk (Grupp ). Likheten inom grupperna ligger mellan 75 och 8 %. Få små abborrar vid Mönsterås Liksom vid provfisket 13 fångades även 14 i huvudsak stora abborrar vid Mönsterås. Fiskar med en längd av 9 cm dominerade, och mindre individer var relativt fåtaliga. Vid Vinö var andelen små abborrar betydligt högre (figur 1). Abborrar med längder mellan 11 och 47 cm fångades vid årets fiske. Hela 68 % av abborrfångsten vid Mönsterås utgjordes av stora fiskar ( 5 cm), motsvarande siffra vid Vinö var 6 %. 3-åriga abborrar dominerar Åldersanalysen visar att treåriga fiskar dominerade abborrfångsten såväl utanför Mönsterås bruk som vid Vinö 14. Årskullen från 11 var fortsatt stark. Vid Mönsterås var dessa individer mellan 4 och 34 cm, vid Vinö i huvudsak mellan 18 och 7 cm. Vid Vinö fångades även många ettåringar i längdintervallet cm. Abborren växer snabbt Liksom tidigare år fanns även 14 en skillnad i abborrens tillväxtmönster mellan recipient- och referensområde. Åldersanalysen visar att 1-, -, 3- och 4-åriga fiskar var längre vid Mönsterås (p<,5 ANOVA, Tukeys posthoc). Medellängden för en tvåårig hona var vid Mönsterås,5 cm, medan den vid Vinö var 18,1 cm. En medellång treåring var 9,7 cm vid Mönsterås och 3,7 vid Vinö. Enligt analysen var ettåriga honor vid Mönsterås lika långa som tvååriga honor vid Vinö. Treåriga honor från Mönsterås var lika långa som de få 5- och 6 åringar som fångades vid Vinö (p>,5 ANOVA, Tukeys posthoc, figur 11). Resultat från andra regionala provfiskeområden visar att det verkar finnas en geografisk gradient längs ostkusten, med långsamväxande individer i norr, och snabbväxande individer längre söderut (Söderberg och Bergenius 1). I figur 11 redovisas relationen mellan abborrens längd och ålder vid Mönsterås bruk och Vinö. Vid Vinö fördelar sig de olika åldersgrupperna relativt snävt och symmetriskt runt ett medelvärde, medan de vid Mönsterås har en något större spridning av längder inom åldersgrupperna. Den snabba tillväxten vid Mönsterås är en förklaring till att den procentuella andelen stora abborrar var så mycket högre här, då både två- och treåriga individer vuxit sig så stora att de kommit över 5 cm-gränsen. En jämförelse mellan områdena vad gäller fiskens vikt per längdenhet visar att fiskarna vid Mönsterås generellt väger mer (p<,5 ANOVA, Tukeys posthoc vid jämförelse mellan individer i tre olika längdintervall; 13-,>-5,>5-3cm). Det är alltså inte bara frågan om en snabb längdtillväxt. Dominans av honor Från områdena kring Mönsterås bruk könsbestämdes totalt 497 abborrindivider. Av dessa var 66 % honor. Vid Vinö var andelen honor 59 %. Vid Mönsterås var könsfördelningen relativt jämn i längdgrupperna 1-5 cm, medan honor dominerade stort i längdintervallet 5-34 cm (figur 1). Vid Vinö dominerade hanarna 3

33 i storleksklasserna 17, och 1 cm. Även tidigare år har en skev könsfördelning noterats vid Mönsterås (Jan Andersson muntl). Vid provfisken i Blekinge har däremot könsfördelningen mellan honor och hanar varit jämn (Nilsson 1). Där användes dock Nordiska översiktsnät som även har mindre maskstorlekar och därför fångar mindre fiskar, vilket sannolikt ökar andelen hanar. Jämförbara resultat och förklaringsmodeller till en skev könsfördelning är knapphändiga. Eventuellt kan könens skilda beteendemönster vara en del av förklaringen. Abborrhonor verkar vara mer vandringsbenägna än hanarna, vilket skulle kunna förklara övervikten av honor vid Mönsterås. Saknas rekrytering vid Mönsterås En yngelinventering som Linnéuni-versitetet genomförde försommaren 14 i samarbete med Västerviks kommun visar att rekryteringen av abborre och gädda är fortsatt dålig i Kalmarsund, och att småfisksamhället här istället domineras av storspigg (Nilsson 14). Den goda tillgången på spigg i kombination med låg konkurrens om födan kanske kan förklara den snabba tillväxten för abborrar i Mönsteråsområdet? Vid provfisket 14 fångades en abborre med storspiggar i magen (foto framsida). Vid Vinö var andelen småabborrar betydligt högre än vid Mönsterås (figur 1), och yngel av abborre återfanns på alla besökta lokaler i Västerviks kommun vid yngelinventeringen (Nilsson 14). Även på andra platser längs Östersjökusten rapporteras 14 som ett mycket bra år för abborrekrytering (Persson m fl 14). Framtida studier? För att få mer information om abborrens rekrytering i området runt Mönsterås bruk vore det önskvärt att längd MB 1 MB 3 MB 5 VN 1 VN VN 3 VN 4 VN 5 VN 6 HÄRKOMST OCH ÅLDER FIGUR 11. Abborrhonors storlek (längd i mm) vid olika ålder (1-6 år) vid Mönsterås bruk (MB) och Vinö (VN) 14. I figuren representerar varje punkt en individ, dessutom redovisas medelvärdets standardfel (SE) för varje åldersgrupp i respektive område. Totalt analyserades 63 individer. fortsätta följa utvecklingen av yngel- och småfisksamhället eftersom vi misstänker att den vuxna fisk vi fångar inte leker i området. Dessutom skulle en fortsättning av den genetiska kartläggningen av abborre i Kalmarsund vara värdefull, t ex genom att analysera abborrar från ytterligare något område, förslagsvis Emån som mynnar nära Mönsterås bruk. Den svaga rekryteringen av gädda trots fiskevårdande åtgärder, skulle också behöva utredas. Härstammar kanske de gäddor vi fångar från sötvatten? Genom att kemiskt analysera gäddans hörselstenar är det möjligt att bestämma om den ursprungligen kommer från sötvatten eller brackvatten Honor Hanar 5 Honor Hanar FIGUR 1. Abborrens könsfördelning vid Mönsterås bruk (vänster) och Vinö (höger) vid provfisket 14. I figuren redovisas längdgrupp på x-axeln och antal på y-axeln. Figuren baseras på 497 resp 597 könsbestämda individer från respektive område. 33

34 Referenser Andersson, J. och F. Franzén 6. Kustfiskövervakning i de nationella referensområdena Kvädöfjärden och Torhamn. Rapport från Fiskeriverkets Kustlaboratorium. Andersson, S. 14. Kustfiskövervakning i recipienten för Mönsterås Bruk 13. Andersson, S. 13. Kustfiskövervakning i recipienten för Mönsterås Bruk 1. Andersson, S. 1. Kustfiskövervakning i recipienten för Mönsterås Bruk 11. Andersson, S. och J. Nilsson. 11. Kustfiskövervakning i recipienten för Mönsterås Bruk 1. Field, J.G., Clarke, K.R and Warwick, R.M., 198. A practical strategy for analysing multispecies distribution patterns. Mar. Ecol. Prog. Ser. 8:37-5. Nilsson, J. 1. Provfiske vid Tromtö i Blekinge län, augusti 9. Rapport från Linnéuniversitetet. Olsson, J, Mo, K, Florin, A.-B, Aho, T, Ryman, N. 11. Genetic population structure of perch Perca fluviatilis along the Swedish coast of the Baltic Sea. Journal of Fish Biology 79: Persson, J., Johansson, G och T Remén Loreth. 14. Förstärkta fiskbestånd i Roslagens skärgård Verksamhet 14, Rapport 14/8. Upplandsstiftelsen R Development Core Team. 7. R: a Language and Environment for Statistical Computing. R Foundation for Statistical Computing, Vienna, Austria. ISBN , Söderberg, K. och M. Bergenius. 1. Regionala provfiskeområden- något att räkna med. Om miljötillståndet i svenska havsområden. Havet havsmiljoinstitutet.se Naturvårdsverket 9. Handledning för miljöövervakning. Provfiske med kustöversiktsnät, nät-länkar och ryssjor på kustnära grunt vatten, upload/_tillstandet_i_miljon/miljoovervakning/undersokn_typ/hav/provfisk_natlank.pdf Naturvårdsverket 1. Integrerad kustfiskövervakning i egentliga Östersjön, 11. Kvädöfjärden Naturvårdsverket Integrerad kustfiskövervakning i egentliga Östersjön, 11. Torhamn - 1. Naturvårdsverket 11. Integrerad kustfiskövervakning i egentliga Östersjön, 11. Kvädöfjärden Naturvårdsverket 1. Integrerad kustfiskövervakning i egentliga Östersjön, 1. Kvädöfjärden SLU AQUA kustdatabas; Integrerad kustfiskövervakning i egentliga Östersjön, Torhamn, Blekinge län

35 Hälsotillstånd och fortplantning hos tånglake i recipienten till Mönsterås Bruk Utförare: Toxicon AB Författare: Anders Sjölin Tånglaken (Zoarces viviparus) har i NV:s allmänna råd föreslagits som modellart för studier av skogsindustriella utsläpp på väst- och sydkusten (SNV, 1994). Fisken har också föreslagits som indikator i marin övervakning av de internationella organisationerna HELCOM, OSPAR och ICES (OSPAR, 1997, ICES, 4 och HELCOM, 6). Tånglaken har en ålliknande kropp med ett trubbigt huvud och en sammanhängande fena bestående av rygg- stjärt och analfenor. Arten är vanligtvis ca 5-3 cm men den kan bli upp till 5 cm lång och väga upp til,6 kg. Fisken är relativt stationär, vilket innebär att olika tånglakepopulationen befinner sig inom ett begränsat område, och den är vanligt förekommande vid kusten från Bohuslän till Norrbotten. Tånglaken föredrar blandade bottnar i tång- och algbältet nära stränderna. Födan utgörs av mindre djur såsom kräftdjur, snäckor, musslor och mindre fisk. Tånglaken har inre befruktning och föder i december till mars levande ungar. Parningen sker under högsommaren och äggen kläcks under sensommaren varefter ynglen befinner sig i en yngelkammare tills dess att de frisläpps. På sommaren lever tånglaken på lite djupare vatten men då temperaturen sjunker på senhösten kommer den in på grundare områden. Inledning Undersökningar av fiskhälsa på tånglake har utförts i recipienten för Mönsterås bruk sedan Från och med 8 provfiskas det på två recipientlokaler, Ödängla och S Gåsö samt på en referenslokal, Slakmöre (se karta 1). Från och med 9 används 5 gravida tånglakehonor per lokal för undersökningar av: Exponeringsparametrar fett- och hartssyror samt steroler i galla PAH-metaboliter i galla Enzymet CYP1A s halt och aktivitet (EROD) och aktiviteten av enzymerna glutathiontransferas (GST) och glutathionreduktas (GR) i lever Effektparametrar histopatologi i lever morfometri fortplantning könskvotsbestämning av yngel makroskopisk undersökning För fullständig metodik hänvisas till Toxicons rapport. KARTA 1. Översiktskarta med lokalernas placering

36 Resultat Hösten 14 erhölls totalt 4-5 stycken gravida tånglakehonor på recipientlokalerna. Endast 9 fiskar erhölls på referenslokal Slakmöre trots ett omfattande provfiske. Fiskmaterialet var dock tillräckligt stort på samtliga lokaler för statistiska analyser (undantaget för statistik på extraktivämnen i galla). Exponeringsparametrar Ingen ANOVA-test utfördes då endast två replikat erhölls från referenslokal Slakmöre. Totalhalten fettsyror, steroler, fytosteroler och hartssyror var något lägre på referenslokalen relativt recipientlokalerna. Inga signifikanta skillnader erhölls mellan lokalerna med avseende på halten gallprotein. Halten av PAH-metaboliter i galla skilde sig inte nämnvärt mellan lokalerna. Signifikanta skillnader mellan lokalerna noterades inte heller. Högst EROD-aktivitet noterades på Ödängla (figur 1). Inga signifikanta skillnader erhölls dock mellan referenslokalen och recipientlokalerna med avseende på EROD-aktivitet, CYP1A-halt och kvoten EROD/ CYP1A. Aktiviteten av glutathionreduktas (GR) respektive glutathiontransferas (GST) var i stort sett samma på lokalerna (figur 1). Inga signifikanta skillnader erhölls mellan lokalerna med avseende på GR- respektive GST-aktivitet. nmol/min*mg protein µmol/min*mg protein,14,1,1,8,6,4,,6,5,4,3,,1 S GÅSÖ S GÅSÖ EROD CYP 1A EROD/CYP 1A,3,8 ÖDÄNGLA GST ÖDÄNGLA SLAKMÖRE SLAKMÖRE FIGUR 1. Medelvärde ±SE för EROD-aktivitet, CYP1A-halt, kvoten EROD/CYP1A, GST och GR på de olika lokalerna 14. Effektparametrar Absorbans vid 49 nm (ELISA) nmol/min*mg protein,5,,15,1, S GÅSÖ S GÅSÖ ÖDÄNGLA GR ÖDÄNGLA SLAKMÖRE SLAKMÖRE kvot,7,6,5,4,3,,1 S GÅSÖ ÖDÄNGLA SLAKMÖRE LTI (%) 1,6 1,4 1, 1,8,6,4, Levertotalindex (LTI) S GÅSÖ ÖDÄNGLA SLAKMÖRE FIGUR. Medelvärde±SE för relativ levervikt (LTI och LSI) på lokalerna 14. Endast på en fisk (på Slakmöre) noterades en grav skadegrad på gäle. På övriga fiskar förekom ingen eller en mycket låg skadegrad på gäle. Skadegraden var betydligt högre, relativt sett, i njure och lever på lokalerna. Graden av skada i lever respektive i njure låg ungefär på samma nivå på de olika lokalerna. Inga signifikanta skillnader erhölls mellan lokalerna avseende skadegraden i lever, njure och gäle. Den sammanvägda skadegraden, benämnt integrerad skadegrad, var högst på referenslokal Slakmöre jämfört med de båda övriga lokalerna. Fiskarna var i medeltal 1 cm och vägde 4-43 g på de tre lokalerna. Inga signifikanta skillnader mellan lokalerna erhölls med avseende på total vikt, somatisk vikt, total längd och de somatisk konditionsfaktor (SCF). Den relativa levervikten (LTI och LSI) låg på ungefär samma nivå på lokalerna (figur ). Inga signifikanta skillnader förelåg mellan lokalerna avseende relativ levervikt. Den relativa gonadvikten uttryckt som GSI (gonadvikten/honans somatiska vikt) och GSI (gonadvikt/ total längd) var i stort sett lika på lokalerna och inga signifikanta skillnader noterades mellan lokalerna. Endast små skillnader förelåg mellan lokalerna med avseende på totalvikt yngel/hona, totalt antal yngel/ hona, medelvikt/yngel, embyosomatiskt index (total- Totalvikt (g) ESI (%) Totalvikt yngel/hona S GÅSÖ Embryosomatiskt index (ESI) ÖDÄNGLA SLAKMÖRE Medelvikt (g) Fekunditet (%),5,,15,1, S GÅSÖ LSI (%) 1,8 1,6 1,4 1, 1,8,6,4, Medelvikt/yngel Fekunditet Leversomatiskt index (LSI) FIGUR 3. Totalvikten yngel/hona, medelvikten av yngel/ hona, totala antalet yngel/hona, ESI, fekunditet och reproduktion (medelvärde±se) på de olika lokalerna 14.. ÖDÄNGLA SLAKMÖRE S GÅSÖ Antal yngel Reproduktion (%) ÖDÄNGLA S GÅSÖ ÖDÄNGLA SLAKMÖRE Antal yngel/hona Reproduktion SLAKMÖRE 36

37 vikt av ynglen/honans somatiska vikt), fekunditetsindex (totala antalet yngel/honans somatiska vikt) och reproduktionsindex (totala antalet levande yngel/honans somatiska vikt) (figur 3). Signifikanta skillnader mellan lokalerna noterades ej heller för dessa parametrar. Andelen retarderade yngel i sent utvecklingsstadium (>15 mm) låg på 1,-,3% på lokalerna medan andelen missbildade yngel låg på,-1,6% på lokalerna (figur 4). På S Gåsö hade fem honor missbildade yngel och i två yngelkullar var >5% av ynglen missbildade. På Ödängla och Slakmöre erhölls ett missbildat yngel i en respektive två yngelkullar (figur 4). Andelen döda yngel i tidigt utvecklingsstadium (<15 mm) var högst på referenslokal Slakmöre (1,9%) och på S Gåsö (1,6%) medan dödligheten låg på,% på Ödängla. Andelen döda i sent utvecklingsstadium (>15mm) låg på,3-,7% på recipientlokalerna medan inga döda yngel i sent utvecklingsstadium erhölls på referenslokal Slakmöre. Inga signifikanta skillnader mellan lokalerna noterades avseende parametrarna. Yngelklassningen visade att 78-83% av yngelkullarna var av klass I medan 16-% av kullarna var av klass II på lokalerna. Endast en kull (4%) på S Gåsö tillhörde klass III. Medellängden (baserat på medianvärdet för varje längdintervall) var 38,1-38, mm på lokalerna. Andelen honyngel på recipientlokalerna S Gåsö och Ödängla var 48,3% respektive 51,4% medan andelen låg på 49,% på referenslokal Slakmöre (figur 5). Inga signifikanta skillnader förelåg mellan lokalerna avseende könskvoten. Parasiter förekom i i bukhåla (tarm och lever) på lokalerna. Linsgrumling (starr)noterades på recipient- 6 Retarderade yngel totalt 3 Retarderade yngel <15 mm 4 Retarderade yngel >15 mm Andel (%) Andel (%),5 1,5 1,5 Andel (%) 3,5 3,5 1,5 1,5 3 Missbildade yngel 3 Döda yngel <15 mm 1, Döda yngel >15 mm,5,5 1 Andel (%) 1,5 1 Andel (%) 1,5 1 Andel (%),8,6,4,5,5, S GÅSÖ ÖDÄNGLA SLAKMÖRE S GÅSÖ ÖDÄNGLA SLAKMÖRE S GÅSÖ ÖDÄNGLA SLAKMÖRE FIGUR 4. Medelvärde±SE för andelen retarderade yngel (totalt, <15 mm och >15 mm) och andelen döda yngel (<15 mm och >15 mm) på lokalerna Könskvot Andel honor (%) S GÅSÖ ÖDÄNGLA SLAKMÖRE FIGUR 5. Medelvärde±SE för andelen honyngel (%) på de olika lokalerna

38 lokalerna men inte på referenslokalen. Hudsår och fenerosion erhölls inte på lokalerna. Sammanfattningsvis Undersökningen präglades av att få fiskar erhölls på referenslokal Slakmöre troligen beroende på att populationen decimerats till följd av en virus- och bakterieinfektion. Detta minskade den statistiska styrkan i analyserna. Bortsett från att statistik på halten av extraktivämnen ej kunde utföras bedömdes övriga parametrar ha fullgott material för statistiska analyser. Totahalten fytosteroler (men även hartssyror) var högre i recipienten relativt referenslokalen, men då statistiska analyser inte kunde utföras på materialet kan det inte fastställas att en förhöjning förelegat i recipienten. Ingen förhöjd exponering för PAH-metaboliter eller främmande organiska ämnen bedömdes ha förelegat i recipienten 14. Inga tydliga skillnader avseende graden av skador på lever och njure mellan recipienten och referenslokalerna noterades. Varken fysiologisk kondition eller leverstatus hos honan var nedsatt i recipienten. Inga negativa effekter med avseende på produktion eller överlevnad av ynglen förelåg i recipienten. Andelen döda, retarderade och/eller missbildade yngel var inte högre i recipienten relativt referenslokalen. Sammantaget uppvisade tånglakar fångade i recipienten ej negativa hälsoeffekter eller störd fortplantning jämfört med tånglakar från referenslokalen. Referenser Aas, E., Beyer, J. and A. Goksøyr (). Fixed wavelength fluorescence (FF) of bile as a monitoring tool for polyaromatic hydrocarbon specificity, inner filter effect and signal interpretation. Biomarkers 5(1): 9-3. Bradford, M. (1976). A rapid and sensitive method for the quantitation of microgram of protein utilizing the principle of protein-dye binding. Anal. Biochem. 7: Celander, M & L. Förlin (1991). Catalytic activity and immunochemical quantification of hepatic cytochrome P-45 in ß-napthoflavone and isofravol treated rainbow trout (Oncorhynchus mykiss). Fish. Physiol and Biochem. 9(3): Cribb, A.E., J.S. Leeder and S.P. Spielberg (1989). Use of a microplate reader in an assay using 5,5 -dithiobis(-nitrobenzoic acid). Analytical Biochemistry 183: Förlin, L. and T. Andersson (1985). Storage conditions of rainbow trout liver cytochrome P45 and conjugating enzymes. Comp. Biochem. Physiol. 8B: Förlin, L. (7). Rapport om fysiologiska studier av tånglake från recipienten för avloppsvatten från Mönsterås bruk AB. Göteborgs Universitet. Gercken, J., L. Förlin & J. Andersson (6). Development disorders in larvae of eelpout (Zoarces viviparous) from German and Swedish Baltic Coastal waters. Marine Pollution Bulletin 53: Habig, W.H., M, J. Pabst and W.B. Jakoby (1974). Glutathione S-Transferases-The first enzymatic step in the mecapturic acid formation. The Journal of Biological Chemistry. 49(): HELCOM (6). Manual for marine monitoring in the COMBINE programme of HELCOM Part D. Programme for monitoring of contaminats and thier effects. ICES (7). Annex 16: Assessment criteria for fish diseases, vitellogenin and reproductive success in eelpout etc.- In Report of the ICES/OSPAR Workshop on integrated monitoring of contaminants and their effects in coastal and open sea areas (WKIMON III), January 7, ICES Headquarters, Denmark. ICES (1). Report of the Working Group on Biological Effects of Contaminants (WGBEC), 1 16 March 1 Porto, Portugal Jonsson, G. (3). Determination of PAH metabolites in fish bile; Evaluation, quality assurance and utilisation of analytical methods. Dr. scient. thesis. Dep. of Chemistry, Univ. of Bergen, Norway. Larsson, D.G.J., H. Hällman and L. Förlin (). More male fish embryos near a pulp mill. Environmental Toxicology and Chemistry 19(1): Lin, E.C., Cormier, S.M. and J.A. Torsella (1996). Fish biliary polycyclic aromatic hydrocarbon metabolites estimated by fixed-wavelength fluorescence: comparison with HPLCfluorescent detection. Ecotox. and Environ. Saf. 35: 6-3. Neumann, E., Sandström, O. and G. Thoresson (1999). Guidelines for coastal fish monitoring. National board of fisheries, Sweden OSPAR (1997). JAMP Guidelines for genereal biological effects monitoring. Technical Annex 1- Reproductive success in fish. Reutgard, M., Sundelin, B., Magnuson, M., Granmo, Å., Larsson, Å-, Förlin, L., Hanson, N. och J.Parkkonen. Biologiska effekter- Bedömningsgrunder under utveckling. Havet. 1. Sandström, O., L. Förlin, I. Lagenfelt, E. Lindesjöö & M. Vetemaa (1996). Undersökning av hälsotillstånd och fortplantning hos tånglake i recipienten till Mörrums bruk Fiskeriverket. Sandström, O., Å. Larsson, J. Andersson, M. Appelberg, A. Bignert, H. Ek, L. Förlin & M. Olsson (3). Integrated fish monitoring in Sweden. Naturvårdsverket SNV (1994). Vattenrecipientkontroll vid skogsindustrier. NV. Allmänna Råd 94: Stagg, R.M. and Addison, R.F. (1995). An inter-laboratory comparison of measurements of ethoxyresorufin O-deethylase activity in dab (Limanda limanda) liver. Mar. Environ. Res. 4(1): Stephensen, E., Sturve, J. and L. Förlin (). Effects on redox cyling compounds on glutathione content and activity of glutathione-related enzymes in rainbow trout liver. Comparative Biochemistry and Physiology Part C 133, Toxicon (8). Hälsotillstånd och fortplantning hos tånglake i recipienten till Mönsterås bruk hösten 7. Rapport till Mönsterås bruk. 3 sidor. Toxicon (9). Hälsotillstånd och fortplantning hos tånglake i recipienten till Mönsterås bruk hösten 8. Rapport till Mönsterås bruk. 9 sidor. 38

39 Toxicon (1). Hälsotillstånd och fortplantning hos tånglake i recipienten till Mönsterås bruk hösten 9. Rapport till Mönsterås bruk. 3 sidor. Toxicon (11). Hälsotillstånd och fortplantning hos tånglake i recipienten till Mönsterås bruk hösten 1. Rapport till Mönsterås bruk. 7 sidor. Toxicon (1). Hälsotillstånd och fortplantning hos tånglake i recipienten till Mönsterås bruk hösten 11. Rapport till Mönsterås bruk. 6 sidor. Toxicon (13). Hälsotillstånd och fortplantning hos tånglake i recipienten till Mönsterås bruk hösten 1. Rapport till Mönsterås bruk. 6 sidor. Toxicon (14). Hälsotillstånd och fortplantning hos tånglake i recipienten till Mönsterås bruk hösten 13. Rapport till Mönsterås bruk. 6 sidor. Vetemaa, M. (1999). Reproduction biology of the viviparous blenny (Zoarces viviparous L). Fiskeriverket rapport 1999:. s

40 Övervakning av tungmetaller och miljögifter längs Kalmar läns kust Utförare: Linnéuniversitetet Författare: Stefan Tobiasson Metaller förekommer naturligt i havs- vatten, sediment och organismer. Genom mänsklig aktivitet har halten av flera tungmetaller dock ökat i en del områden vilket är allvarligt då redan en liten förhöjning kan ge biologiska störningar. De tungmetaller som hittills visat sig ha de starkaste biologiska effekterna är kvicksilver, kadmium, bly, koppar och arsenik. Musslor tar främst upp och anrikar de tungmetaller som finns bundna till partiklar i vattenmassan medan alger tar upp det som finns i löst form. Den mussla som vanligvis används för övervakning är blåmussla. I Naturvårdsverkets bedömningsgrunder används båda arterna för att bedöma avvikelse från angivna jämförvärden. Mätning av tungmetaller i svenska kustområden har utförts under lång tid och det finns därmed ett ganska stort bakgrundsmaterial att tillgå. För flertalet organiska miljögifter saknas jämförvärden, men generellt kan man dock utgå från att de förindustriella halterna låg kring noll för flertalet ämnen med undantag för PAH er (polyaromatiska kolväten) som även bildas vid naturliga processer som vulkanutbrott och skogsbränder. Annars bildas PAH er mest som en oönskad biprodukt vid olika typer av förbränning. Vanligen är de fettlösliga och relativt stabila och flera anses vara cancerogena. Klorerade organiska föreningar som klorfenoler, klorguajakoler mm förknippas ofta med tillverkning av blekt pappersmassa. Utvecklingen av nya tekniker för massaframställning under 8- och 9-talet innebar ett väsentligt minskat utsläpp av dessa ämnen men de finns fortfarande kvar i miljön även om halterna successivt avtar. För några av de analyserade miljögifterna finns istället för jämförvärden sk NOEC (no observed effect concentration) framtagna av OSPAR (Oslo-Paris konventionen). NOEC anger den lägsta koncentration vid vilken biologiska effekter kan förväntas på känsligaste art. För att se på tungmetallanrikning i levande organismer analyserades blåmusslor och blåstång från fem respektive referensstationer under 14. Stationerna har undersökts sedan den samordnade provtagningen startade 1984 och är placerade i områden som inte ligger i anslutning till någon föroreningskälla, sk referensstationer. På alla stationer insamlades 5 normalstora musslor och på två av stationerna toppskott från 1 individuella tångplantor för analys av tungmetaller. Insamlingen utfördes av dykare. 14 insamlades även musslor för analys av PAH er på en av stationerna (RefMe1 på Garpen). Eftersom musslorna är små på denna station insamlades totalt 557 blåmusslor för analys. Trots detta var mängden musselkött för liten för att kunna genomföra analyserna med tillräckligt hög detektionsgrad för att få mätvärden på mer än ett ämne. Mängden kött per mussla varierade med en faktor,8. De minsta musslorna fanns på vågexponerade platser som utsidan av Öland (RefMe3) och Garpen (RefMe1) och de största i Kvädöfjärden (RefH4Me4). Alla kemiska analyser har utförts av ackrediterat laboratorium (ALS Scandinavia AB). Inledning KARTA 1. Översiktskarta med stationer för kontroll av tungmetaller och miljögifter i biota, Kalmar län. 14 provtogs bara referensstationerna, vilka är inringade i kartan ovan. 4

41 Resultat Låg metallhalt i musslor 14 Överlag var tungmetallhalterna i blåmusslor från referensstationer i Kalmar län låga vid undersökningen 14. Halterna var visserligen högre än 13 men däremot i samma storleksordning som 1. Utvärdering av de uppmätta resultaten enligt Naturvårdsverkets metod visar att avvikelsen från förindustriella halter var obetydlig eller liten för alla metaller (se figur och karta). Halterna i blåmusslor sjunker Studerar man halter av tungmetaller i blåmusslor under hela den tid som samordnad kontroll har utförts i Kalmar län kan man konstatera att flera metaller uppvisar sjunkande trend. Exempelvis har halterna av zink, krom och kadmium minskat signifikant under perioden. Nickelhalterna uppvisar också en sjunkande trend men osäkra värden i början av mätningarna gör trenden mer osäker. Den enda metall som uppvisar tendens till att öka är koppar. De senaste fyra åren har kopparhalterna dock varit låga (se figur 3). FIGUR 1. Avvikelseklassning för fyra tungmetaller i blåmusslor, Kalmar län 14. Klassningen har gjorts genom att dividera uppmätta halter med en förindustriell bakgrundshalt (Naturvårdsverket 1999) mg/kgts Kadmiumhalt i blåmusslor Kalmar län mg/kgts Kopparhalt i blåmusslor Kalmar län RefMe5 RefH4Me4 mg/kgts G1Me G5Me RefMe3 N1Me N3Me N4Me N6Me RefHMe LMe L3Me K9Me K17HMe RefMe1 Bakgrund Blyhalt i blåmusslor Kalmar län 14 5 RefMe5 RefH4Me4 G1Me mg/kgts G5Me RefMe3 N1Me N3Me N4Me N6Me RefHMe LMe L3Me K9Me K17HMe RefMe1 Zinkhalt i blåmusslor Kalmar län 14 Bakgrund RefMe5 RefH4Me4 G1Me G5Me RefMe3 N1Me N3Me N4Me N6Me RefHMe LMe L3Me K9Me K17HMe RefMe1 Bakgrund FIGUR. Halter av fyra tungmetaller i blåmusslor på 5 stationer i Kalmar län 14. Streckade linjer anger angivna bakgrundsnivåer för respektive metall. RefMe5 RefH4Me4 G1Me G5Me RefMe3 N1Me N3Me N4Me N6Me RefHMe LMe L3Me K9Me K17HMe RefMe1 Bakgrund 41

42 mg/kgts mgcd/kgts mgzn/kgts Cu Pb Pb Cu Zn 6 4 Cd Cd Zn FIGUR 3. Tungmetallhalter i blåmusslor på referensstationer i Kalmar län Heldragna linjer anger bakgrundshalter medan streckade linjer anger signifikant trend för respektive metall.. Låg metallhalt i tång 14 Mätningen i blåstång visar att halterna av tungmetaller var något högre än 13. Det gäller åtminstone för nickel, zink och speciellt för bly. Halterna var dock fortfarande väldigt låga, i många fall bara hälften så höga som angivna bakgrundshalter. Utvärdering av de uppmätta resultaten enligt Naturvårdsverkets metod visar att avvikelsen från förindustriella halter var obetydlig eller liten för alla metaller (se figur och karta). Endast blyhalten på RefMe3 var lite högre än angiven bakgrundshalt. Metallhalter i blåstång sjunker Studerar man halter av tungmetaller i blåstång för hela den tid som samordnad kontroll har utförts i Kalmar län kan man liksom för blåmusslorna konstatera avtagande halter av zink, kadmium, krom och nickel på referensstationerna. Blyhalterna har varierat mycket mellan åren och den halt som uppmättes 14 ligger förhållandevis lågt jämfört med många andra år. Kopparhalterna har varierat en del under åren men har de senaste tio åren legat på en väldigt låg nivå 1,8 1,5 1,,9,6,3 mgcd/ kgts Kadmiumhalt i blåstång Kalmar län 14 RefH4Me4 G1Me G5Me RefMe3 Bakgrund,9 mgpb/ kgts Blyhalt i blåstång Kalmar län 14,6,3 RefH4Me4 G1Me G5Me RefMe3 Bakgrund FIGUR 4. Halter av zink och kadmium i blåstång på stationer i Kalmar län 14. Streckade linjer anger angivna bakgrundsnivåer för respektive metall.. FIGUR 5. Avvikelseklassning för fyra tungmetaller i blåstång, Kalmar län 14. Klassningen har gjorts genom att dividera uppmätta halter med en förindustriell bakgrundshalt (Naturvårdsverket 1999). 4