Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna.

Transkript

1 Käre användare! Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Illustrerad Vetenskap Historia ( och får inte lämnas vidare till tredje part. Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna. Med vänlig hälsning Redaktionen

2 SLAVHANDEL På 1840-talet omfattade Västafrikanska eskadern man och 25 skepp. Skeppen patrullerade utanför den västafrikanska kusten där de förföljde alla fartyg som verkade misstänkta. År 1807 förbjöd britterna slavhandel över Atlanten. Efter det jagades slavhandlarna skoningslöst av flottans krigsfartyg. På jakt efter dödens köpmän 42 Bonniers Världens Historia

3 Skrupelfria kaptener trotsade ända in på 1860-talet förbudet mot slavhandeln och fyllde sina fartyg med olycksaliga afrikaner. MARY EVANS SIERRA LEONE FREETOWN VÄSTAFRIKA/1807 Det brittiska parlamentet förbjuder slavtransporter dels av humanitära skäl, dels eftersom slaveriet inte längre är lika ekonomiskt viktigt för de inflytelserika brittiska kolonialherrarna. Men slavhandeln fortsätter. Därför bildas en patrullenhet Västafrikanska eskadern med huvudsäte i Sierra Leone. AV HELLE BIRCH i varenda vik, varenda bukt, varenda flod. Beslagtag Sök vartenda skepp som medför slavar. Se till att använda alla medel som står till buds för att hind ra att slavtrafiken fortgår. Ungefär så löd ordern till kaptenerna på de fartyg som sänts ut av det brittiska utrikesministeriet för att patrullera längs en del av den västafrikanska kusten. År 1807 hade britterna förbjudit handeln med slavar från Afrika. Beslutet mottogs inte helt överraskande med ett ramaskri från plantage ägare, affärsmän, slavhandlare och andra som tjänade pengar på människo handeln. Bara mellan åren 1801 och 1807 transporterade slavskepp afrikaner till Amerika. Slavhandeln var helt enkelt den första globala industrin och enorma ekonomiska intres- Bonniers Världens Historia

4 SLAVHANDEL Den levande lasten offrades Enligt 1807 års lag var straffet för att transportera slavar böter på 100 pund per slav. En konsekvens blev att kaptener som riskerade att åka fast kastade slavar överbord för att på så sätt minska sina böter. Sierra Leone var frihetens land De flesta av de befriade slavarna fördes till Freetown, huvudstaden i Sierra Leone. Under de 60 år som Västafrikanska eskadern verkade frigavs afrikaner i Sierra Leone. Förbud innebar prisökning År 1837 kunde en slav som köpts i Afrika för mindre än 20 dollar säljas för 350 i Kuba. Den enorma förtjänsten fick slavhandlarna att stuva ihop slavarna omänskligt tätt. sen stod på spel. Det var därför absolut nödvändigt att betona allvaret i förbudet genom att blockera utförseln av slavar från Afrika. I det syftet bildade den brittiska flottan patrullenheten Västafrikanska eskadern. Dödligt jobb Eskadern hade sitt högkvarter i staden Freetown, huvud stad i den brittiska kronkolonin Sierra Leone. Men själva jakten på slavhandlarna försiggick oftast intill kusten, bland annat vid flodmynningar där slavarna kunde lastas ombord i all hemlighet. Utstationeringen i Västafrika var inget för veklingar. Sjömännen skulle inte bara kämpa mot slavhandlarna utan även mot stekande hetta, farofyllda seglatser i hajrika vatten och dödliga tropiska sjukdomar. Bara fartyget HMS Eden miste 110 av den 160 man stora besättningen i gula febern mellan maj och december år För var tusende man som tjänstgjorde i den Västafrikanska eskadern kom 55 ald rig hem igen. I farvattnen hemmavid och i Medelhavet var dödssiffrorna i The Royal Navy bara tio på tusen man. Dödsstraff åt slavhandlare I gengäld kunde man tjäna bra med pengar ombord på ett slavjägarskepp, och det gällde inte bara skeppets officerare utan även vanliga sjömän. För varje fritagen manlig slav betalade utrikesministeriet ut 60 pund, varje kvinna gav 30 och ett barn tio. Det dröjde dock innan man fick stopp på slavtrafiken och det blev för dyrt med en så hög taxa. År 1824 sänktes priset till tio pund per slav, och 1830 till fem. Den kontanta betalningen per befriad slav medförde att officerare ibland väntade med att anfalla slavskepp tills de var alldeles fullastade. Då fick de ut största möjliga lön för mödan. Eskaderns män fick även en fjärde del av det belopp som försäljningen av de berörda slavarna skulle ha inbringat på auktion. Därför var det kännbart för alla ombord varje gång ett slavskepp slank undan, vilket hände ganska ofta. Slavhandlarna hade ofta bra och snabba skepp, de var tungt beväpnade och kämpade desperat för att undgå att bli tillfångatagna och straffade. En brittisk slavkapten kunde dömas till deportation till Australien i 14 år. Och efter en lagskärpning år 1824 kunde han straffas med döden. Traktat med hål i Eskadern jagade inte bara skepp under brittisk flagg. Storbritannien, som vid den här tiden var världens mäktigaste nation, satsade all sin prestige i kampen mot slavtrafiken över Atlanten. Men det var omöjligt att få de andra stora slavhandlarnationerna att gemensamt förbjuda handeln. Det brittiska utrikesministeriet hade därför fullt upp med att försöka förhandla fram traktat med varje nation för sig. Man måste även förhandla med de afrikanska kungar och köpmän som inte var beredda att ge upp sin viktigaste exportvara. Förhandlingarna lyckades bara till viss del, och de flesta traktat var så fulla med kryphål att varje slavhandlare med minsta sinne för kreativt tänkande lätt kunde hitta sätt att kringgå överenskommelserna. Eskadern stred därför inte bara mot några få desperados som var beredda att bryta mot landets lagar. Den kämpade även mot stora handelsimperier som ofta hade stöd av sitt lands regering. Våghalsiga uppdrag Trots de tuffa oddsen rönte eskadern stora framgångar. Under de första 30 åren lyckades man täppa till de flesta 44

5 P å 1800-talet för- fogade britterna över världens mest respekt- ingivande flotta med linjeskepp och fregatter som kunde avfyra hundra- tals kanoner. Ryggraden i Väst- afrikanska eskadern var emellertid den så kallade slupen, det minsta av flot- tans fullriggade skepp. Slupen var tillräckligt snabb för att ha en rimlig chans att hinna ikapp de slavskepp den jagade, och den var dessutom till- räckligt tungt beväpnad (16 20 kanoner) för att Den lilla tvåmastade briggen kunde förfölja slavhandlarna ända in i grunda flodmynningar. Slavkriget utkämpades i små skepp Slavhandlarna manövrerade i små, snabba skepp. Därför tvingades britterna ta upp jakten i de minsta av The Royal Navys fartyg. kunna tvinga motstånda- ren att ge upp. Sist men inte minst var den så lätt att den kunde ta sig in i flodmynningar. Det var nämligen ofta där slav- skeppen gömde sig. Även den ännu mindre briggen användes ofta särskilt till rekognosce- ring. Briggen, som kunde bestyckas med 2 12 kano ner, var förvisso inte så snabb men den kunde röra sig bland handelsfartyg utan att väcka upp- seende och var dessutom lättare att manövrera än slupen i lågt vatten. kryphålen ofta under nervpirrande aktioner. År 1821 lyckades till exempel de två brittiska marinfartygen HMS Tartar och HMS Thistle övermanna skonerten Ana Maria som seglade under kubansk flagg. Vid den här tiden var Kuba en spansk koloni och Spanien hade några år tidigare beslutat att förbjuda slavhandel norr om ekvatorn. Via ett traktat hade den brittiska flottan fått tillstånd att förfölja spanska skepp. Ana Maria låg för ankar i floden Bonny när dess besättning fick syn på HMS Thistle. De anade emellertid inte oråd efter som det brittiska skeppet hade tagit ned Union Jack och seglade under spansk flagg. Slavhandlarna sände i stället en kanot till Thistle för att höra om fartyget behövde deras hjälp med att ta sig längre upp för floden. Britterna tog då snabbt kommandot över kanoten och tvingade de ombordvarande att paddla tillbaka till skonerten. Kano tens styrman var skräckslagen eftersom han hade en pistol i ryggen, och när han kom fram till sitt skepp rabblade han upp den förklaring han beordrats att avge: Allt var i sin ordning Thistle var också ett spanskt slavhandlarskepp. Lugnade av detta fortsatte männen på Ana Maria med sina sysslor, nämligen att supa. Ett par paddeltag senare låg kanoten intill skonerten och de brittiska sjömännen kunde klättra ombord, erövra skeppet och befria slavarna. Kaptenen på HMS Tartar beskrev slavarnas situation: Ingen kan föreställa sig de fasor de tvingas utstå under resan. Tätt sammanstuvade kan de knappt röra sig i lastrummet som är 75 cm högt. De får andas in den mest förpestade och giftiga luft och får bara lite mat och ännu mindre vatten, medan deras järnbojor skaver sig in till benen. Det är mig en gåta att de klarar färden. Många dör dock under resan och de som överlever är i ett skick som inget språk förmår beskriva. Slavläger brändes ned Eskadern opererade även på land. En känd aktion ägde rum år 1840 under den 30- årige örlogskaptenen Joseph Denmans befäl. Han fick order att befria två britter som hölls fångna av traktens prins Manua. Denman iscensatte ett överraskningsanfall där han inte bara befriade de två fångarna utan även 841 afrikanska slavar. Slavarna hade köpts av spanska slavhandlare som stuvat samman sin levande last i läger så kallade barracoons vid Gallinasflodens mynning tills de kunde skeppas iväg. Denman grep de spanska slavhandlarna, brände lägren och tvingade prinsen att förbjuda all slavhandel i sitt rike. Nöjda brittiska ämbetsmän räknade ut att aktionen hade kostat spanjorerna upp emot pund samt utgifterna för slavar som betalats i förskott till traktens härskare. Denna ekonomiska örfil och den misstro mot slavhandel som Denman skapat borde avskräcka både infödingar och spanjorer från illegal handel hädanefter, hoppades amiralitetet. Förhoppningarna grusades redan året därpå då man fick rapporter om att spanjorerna under regn perioden byggt upp hela tre nya slavläger. Enbart från 1843 till 1861 påträffade eskadern 595 slavskepp. Men britterna kunde inte ensamma stoppa den illegala handeln. Först när USA efter inbördeskriget förbjöd slaveriet blev det slutgiltigt stopp för trafiken. LÄS MER: W.E.F. Ward: The Royal Navy and the slavers: The suppression of the Atlantic slave trade, Allen & Unwin, nav Bonniers Världens Historia