Han var den finaste dokumentärfilmare i sin tid och sin stad. Det finns flera metoder att skapa bra dokumentärfilm. Många kunniga människor skulle

Transkript

1 Han var den finaste dokumentärfilmare i sin tid och sin stad. Det finns flera metoder att skapa bra dokumentärfilm. Många kunniga människor skulle kunna argumentera för att metoden inte spelar så stor roll, bara filmen gör jobbet. Eller att det finns en mängd olika metoder. Men så enkelt är det inte. Om man intresserar sig för varför vissa filmer och vissa bilder får ett odödligt värde, så märker man snart att det finns en metod eller utgångspunkt som skapar verk som är viktigare än andra. Och även om de inte kanske uppskattas i en tid, så finner de sin väg tillbaka till publiken. Bilder som inte bara berättar om sin tid, utan även om vår samtid och framtiden. Sådana bilder skapade Lasse Stener. Det är lätt att tro att det räcker med att vara på rätt plats i rätt tid, eller något sådant. No no. För att skapa filmer som Lasse Stener så måste man också vara helt hemma i de miljöer och den tid man vistas i och skildrar. Det var Lasse. Han gjorde aldrig film om något som han inte var en del av. Inte en enda gång. Det är alltför vanligt att dokumentärfilmare besöker en plats eller en person för att försöka skildra den. Det kan bli bra. Men det blir aldrig riktigt, riktigt bra. Men att vara en del av den värld som skildrar krävs väl-

2

3 digt mycket talang och känsla. Det är dessutom psykiskt ansträngande. Få människor klarar av att göra riktiga dokumentära insatser mer än ett tag i unga år. Det är därför extra viktigt att hylla och belöna de som gjort det. Bara så att någon inte tror det: undertecknad gör inga som helst anspråk på att klara av det här. Men jag vet tillräckligt om det dokumentära grovarbetet för att kunna identifiera det när jag ser det. Och respektera det. Jag lärde känna Lasse när jag jobbade på ett kontor som fördelade pengar till svensk film (det låter redan lite daterat). En dag stod han mitt i mitt rum. Och trots han var där i samma ärende som alla andra, för att äska pengar, så betedde han sig som ingen annan. Lasse använde en metod för att finansiera sina projekt som många lätt missförstår och väldigt få behärskar. Han hade ingen traditionell projektbeskrivning, pilotfilm eller så. Han hade inte ens ett projekt. Han ville att vi skulle bli kompisar. Antingen visste eller så gissade han: Du gillar musik, va? Smart intro, vem gör inte det? Jag svarade ja, så klart. Samtalet var i gång. Dagen efter stod han där igen. Du gillar Cornelis. Jag ville bara ge dig den här bilden. Lasse räckte fram ett stort svartvitt fotografi på Cornelis Vreeswijk med glasögonen i pannan, som de flesta skulle känna igen det. Han hade precis lagt på luren efter att ha pratat med sin mamma i Holland. Vi hade hängt hela förmiddagen. Han mådde skit. Sen gick vi och drack öl. Cornelis frågade om jag kunde hänga med honom på turnén. Jag gick hem och hämta film och lite kläder. Senare samma dag åkte vi och var borta flera veckor. Men jag var tvungen att åka hem ibland för att göra jobb. Man var ju tvungen att ha lite kosing också. För de allra flesta är Lasse Stener känd för att gjort filmer med Cornelis Vreeswijk och Monica Zetterlund. De var nära vänner livet ut. Lasse var också gift med deras kollega, jazzsångerskan Nannie Porres. De levde ett liv som är svårt att beskriva. Radikala men inte med i vänstervågen, framgångsrika men alltid nära svackor. Uppskattade och älskade, men också ensamma och bräckliga. De klädde sig med stil. Jazzinspirerat, först vita skjortor och rockar, sen mer internationell lyx hippie style. Lasse såg det visuellt intressanta med artister/scen/publik/loge/privat. Han fotograferade alla som uppträtt på Mosebacke och skapade ett galleri med hundratals artistporträtt där. Men hans liv hade från början en helt annan väg utstakad. Lasse

4 var den första Svenska filmaren som kom från arbetarklassmiljö och som använde det i sitt verk. När han slutade skolan så började han som alla män i sin familj på slakteri. Det var, förutom is-gubbe det hårdaste jobbet man kunde ha. Kalla hårda djurkroppar skulle bäras in i slakteriet från tågvagnar. Kombinationen av kallt, tungt och fort är hårt. Efter ett par år blev det fel på Lasses axel. Det här är på slutet av 50-talet och Lasse skulle gå i omskolning. Han ansågs klen och fick välja något lättare. Han kom till Fotoskolan som drevs av Christer Strömholm och Tor-Ivan Odulf. Som en del i undervisningen återvände han till sin arbetsplats och plåtade en fantastisk serie bilder som publicerades i tidningen Foto. Enligt Lasse så ringde Ehrenborg upp honom efter att ha sett bilderna och frågade om han kunde göra samma sak fast med filmkamera. Resultatet blev filmen Kött. Bilder från vardagen i en kötthall, en av de viktigaste dokumentärfilmerna någonsin gjord i Sverige. Den är

5 viktig för att det så tydligt syns att den är skapad av någon som är ett med den miljö och de människor som skildras. Bara kamerarörelserna i Kött är värda en Guldbagge. Man ser hur filmaren rör sig i total komposition med motiven. För att han känner motiven och vill berätta. Kan någon komponera bilder som i Kött, givet omständigheterna, så har han eller hon jobb livet ut var som helst på jorden. Dittills, och oftast senare också, så har filmer skapats av folk som på ett eller annat sätt kommer från de besuttnas eller högutbildades skara. Inget ont om prästsöner, adelsmän och miljonärer, men så bra filmer blir det sällan. Lasse dokumenterade sin värld både i stillbild och med film. Och det blev bra, mycket bra. Redan nästa vecka stod han så där igen. Du gillade ju Bosse Widerberg, jag har en fin bild på Bosse som du ska ha! Man tackar. Nu var vi kompisar. Våra samtal handlade naturligtvis mycket om lite gammaldags pretentiösa manliga saker som äkthet och om hur man filmar lite berusad. Ämnen som man uppskattar om man är ung och pretto eller äldre och pigg. Lasse berättade om sin karriär. Hur han gjort fler och fler filmer. Och fått fetare och fetare jobb som stillbildsfotograf. Lasse visade stolt sin film som handlade om hans erfarenheter inom den galna reklambranschen på 70-talet. Med samma stolthet kom också storyn om hur han, tillsammans med många andra, gick in i flickfotografin. Om man är det minsta intresserad av hur överlevnadsinstinkt och talang kan ta en på konstiga vägar var det stor underhållning. Men jag var ju också nyfiken på hur dokumentärfilmsproduktion fungerade på 60-talet. Det Lasse berättade om hur hans samarbete med Lennart Ehrenborg fungerade bekräftade att all filmfinansiering bygger på förtroende. Som finansiär gäller det att identifiera de individer som gör intressanta saker och sen ge de personerna inte bara total frihet utan ett milt tryck av en förhoppning av att de ska komma tillbaka med något man inte visste fanns. Det är alltså lika viktigt att inte lägga sig i, som att bygga en lätt prestationsångest på upphovsmännen. Ehrenborg skapade med sin milda briljans ett fantastiskt utbud för publiken. Och även detta stämmer: sättet som distributörer och finansiärer fungerar på avspeglar sig i filmerna. Inte på kort sikt, men i ett längre perspektiv är det naturligtvis mycket mycket viktigare vilka redaktörer och konsulenter som finns än upphovsmän tyvärr.

6 Nästa gång fick jag ett par brudbilder av Lasse: En jävla fin tjej från Sundbyberg, hon är tandläkare nu. Jag satte upp bilden på väggen föreställande en naken tandläkare på en klipphäll bredvid Cornelius, Bosse, Monica och konstigt nog, QuestLove från The Roots. Besökare och kollegor brukade alltid fråga: Varför har du den där bilden på vägen? Efter ett par veckor av trevliga möten Lasse var rolig, en överlägset bra egenskap så kom vi fram till hans problem. En fastanställd producent på SVT hade under lång tid byggt sina enstaka framgångar på filmer som i stort bestod av material som Lasse hade filmat på Monica Z och Cornelis. Lasse var, det ingår i stilen, en oerhört generös person. Och han hade inte haft något större problem med tv-producentens parasiterande tidigare. Men nu var det så att Lasse Stener själv ville sätta ihop en film om som byggde på hans material från 60- och 70-talet. Det ville inte SVT, som nu ägde hans bilder. Det är lite svårt att förstå hur man kan neka en person som Lasse Stener att klippa ihop en film som skulle innehålla några av de största stunderna i svensk musik, men nåväl. Det enda som gjorde Lasse lite ledsen var att när han till slut fick se sina filmer i arkivet var de helt sönderklippta. Alla viktiga scener borta. Ofta inte ens använda i andra program, vilket gjorde dem omöjliga att få tag på. Förlorade för evigt. Jag ägnade en del tid och prestige med att försöka övertyga tv-redaktörerna om det briljanta i att Lasse skulle få sitt projekt beviljat och kunna jobba med att sätta samman sitt material. Det gick först trögt. Och efter ett tag gick det inte alls. Långt senare berättade en chef på tv att man aldrig hade kunnat runda tv-producenten med att låta Lasse jobba med sitt eget material. Jag tycker det var synd. Filminstitutet kunde i alla fall ordna ett så kallat utvecklingsstöd. Jag sa aldrig till honom hur mycket han fått, utan pytsade ut en tia åt gången. Det var bäst så. Ibland letar jag efter ett fotografi i mina lådor, och alltid blir jag varm i hjärtat när jag ser den där bilden på en naken tandläkare från Sumpan. En jävla fin tjej. Lasses bilder, som i bästa fall, flyter omkring i epigoners tv-program, är fantastiska. Och äras den som äras bör. Lasse Stener, en jävla fin kille.

7