JOHANNE HILDEBRANDT. Estrid SAGAN OM VALHALLA

Transkript

1 JOHANNE HILDEBRANDT Estrid SAGAN OM VALHALLA

2 Tidigare utgivning på Forum Blackout Freja Sagan om Valhalla Idun Sagan om Valhalla Saga från Valhalla Fördömd Krigare Sigrid Sagan om Valhalla Bokförlaget Forum, Box 3159, Stockholm Copyright Johanne Hildebrandt 2016 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslag Imperiet/Lonnie Hamborg Frejasymbol (på omslag och i inlaga) Anders Timrén Runor inlaga Shutterstock Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016 isbn

3 V anadis, hör din ödmjuka tjänarinnas bön. Sigrid doppade kvisten i skålen med blod, ännu så varmt att det ångade, och skvätte det över blotstenen som kall och stum reste sig mot den gråmörka halvdagern. Ta emot den gåva jag snart ska skänka dig. Runt henne stod fränkorna tysta i en ring, fyllda av förhoppningar om att det dyrbaraste av offer de skänkt skulle tas emot och gudinnan åter skulle vända sitt ansikte mot dem. Sigrid svalde. Älskade Freja, min härskarinna och mitt livs strålande ljus: Varför hör du inte min åkallan? Varför låter du din trognaste av tjänarinnor förtvina i mörkret? Sigrid tvingade bort sin förtvivlan och skvätte åter blodet över hargen så att det rann nedför stenen, mot den våtkalla jorden som girigt drack dess kraft. Välsigna mina marker med god växt, driv bort mörkret som hotar, befria mitt folk från svälten. På heden härskade rimtursarna över den livlösa jorden och Utgårds mörker låg tungt över dem. Stormdiserna svepte fram över den grå skyn och rev sina vassa klor i människor för att dricka deras livskraft. Inget liv spirade på markerna, allt som fanns 5

4 var mörker och den långsamma vandringen mot eftervärlden som hungern skänkte dem. Köldjättarna hade hållit dem i ett järngrepp i två somrar med missväxt och sjukdomar och aldrig förr hade så många gravbål tänts i bygden, och fler skulle det bli för utsädet var uppätet på gårdarna och få skulle klara ytterligare ett svältår. Gång på gång hade Sigrid blotat och bett till Freja men den ljusa skinande hade inte tagit emot hennes offer. Vaka över min son Olof, din utvalde, kungarnas kung när hans far, den mäktiga Erik av Svitjod, kommer till gården för att upphöja honom till sin arvtagare, sa hon. Skänk min dotter Estrid styrka och hälsa, och vägled henne så att hon inte går vilse bland världarna. Blodet rann tyst över den grå stenen men inga svar kom från Vanadisen. Tyst betraktade gudinnan människornas lidande utan att skänka dem sin välsignande livskraft. Förtvivlan skar som en kniv genom Sigrid. Älskade gudinna, ge mig ett tecken, viskade hon så tyst att ingen kunde höra. En kylig vind svepte över kullen och ryckte och rev i manteln, men stenen var tyst och livlös under hennes hand. Tyngst bland bördor var tomheten av gudinnans frånvaro. Vanadisen prövade henne ännu. Hon fick inte vackla i sin tro. Hon måste uthärda och visa sig värdig. Sigrid reste sig upp och vände sig mot tjänarinnorna som stod med böjda huvuden, redo att bli välsignade. Bredvid dem på stenhällen låg den döda trälflickan med öppen mun, klädd i sin vita klädnad. Ett människooffer var den dyrbaraste av gåvor och den utvalda hade villigt gått i döden i hopp om att rädda gården och världen. Först när Asta, Sigrids villiga blotgyndja, lystet öppnat hennes 6

5 halsåder hade hon fyllts av skräck och de hade varit tvungna att hålla henne fast på stenen. Sigrid doppade ännu en gång kvisten i skålen med blod. Signad är du av Vanadisen, den mäktigaste av asynjor. Hennes röst var stark och mäktig, avslöjade varken förtvivlan eller rädsla. I gudinnans frånvaro var det Sigrids plikt att skänka hopp och styrka att uthärda mörkret från Utgård. Hopp var allt de hade att nära sig på. Sigrid skvätte blodet över fränkan Lias ansikte och bröst och såg hur girigt hon drack av blodets livskraft i hopp om att återfå sin styrka. Utvald är du av den ljusa, skinandes kraft, sa hon och skvätte blodet över Gynnjas tärda ansikte. Ungmön som en gång varit så fylld av frodig kraft var som en blek skugga av sitt forna jag. Så fortsatte hon till Borghild och de andra ungmör som tjänade vid hennes hov. Den mörklockiga Eir var den sista och när Sigrid lade ned kvisten stod de alla fläckade av Vanadisens blotgåva med böjda huvuden. Vanadis, jag ber dig, befria oss. Men det var förgäves. Sigrid slöt ögonen medan förtvivlan skar och värkte. Vanadisen var lika frånvarande som förr. Inga makter hade förbarmat sig över dem. Ännu kunde de inte stiga upp ur avgrunden av död och undergång. Vad vill du ha av mig, ljusa skinande? Vad kan jag göra för att beveka dig? Hon öppnade ögonen och såg på fränkorna. Var inte trälen nog? Vill du ha fler gåvor? Vinden slet och drog i hennes mantel men inget svar kom. Allt som fanns var den förbannade tystnaden. 7

6 T iden höll på att rinna ifrån dem. Sigrid stod vid tröskeln till sin prakthall och iakttog hovet som satt på bänkarna runt elden och åt morgongröten. Obekymrat vältrade de sig i hennes välstånd utan att bekymra sig om svältvintern som drabbat dem utanför den varma hallen. Den fyrtio steg breda byggnaden hade skimrande vita väggar där broderade tapeter, sköldar och bronsplattor hängde i facklornas ljus. Sittbänkarna som kantade långsidorna var fyllda med finaste mårdskinn och de utsirade takbjälkarna var målade i vackra färger. Skilfingarnas ädlingar, klädda i färgade tunikor och med s ilverkedjor runt halsen, skämtade med varandra medan stormännen med grånande skägg bredbent dryftade det senaste skvallret. Fränkorna talade muntert samman som om inget hotade dem. De lekte med sitt prydligt flätade hår och kråmade sig för att fånga männens blickar. Olof satt mitt bland dem, reslig och ståtlig med det lockiga håret som en segerkrans över hjässan. Han lutade sig leende fram och sa något som fick kämparna i följet att brista ut i ett rungande skratt. Sigrid log sorgset. Hennes signade son, makternas utvalde, det kristna mörkrets 8

7 besegrare. Deras öden vilade på den knivsegg som Olof höll i sin hand, och felade han skulle de störta ned i avgrunden. Inte ens han begrep att världen höll på att falla samman. Han är alltför ung, sa hon till Edmunde som smugit sig fram till hennes sida. Kungen är väl fostrad, min drottning, sa han. Han kommer inte att fela. Sigrid suckade. Edmunde hade aldrig vikit i sin tro på Olof, men Sigrid kände sin sons brister alltför väl. Jarlens kinder var rödflammiga under det mörka skägget efter den stund de delat och håret var i oordning. Hon hade låtit sig bli bedårad av Edmunde när han för tio år sedan kom för att söka sold. Raskt hade han visat sitt värde i hennes hird och ingen hade klagat när hon upphöjde honom till jarl, blott ett år efter hans ankomst till gården. Edmunde stod fast och lugn i allt och ingen hade något ont att säga om honom, trots att han var en tredjeson i en av Skilfingarnas fattigaste grenar. När nätterna blev för kalla och ensamma hade hon låtit honom värma hennes bädd. Och även i detta var han mer än duglig. Som härskare måste man ha mer i skallen än jakt, svärdslekar och ungmöer, sa hon. När Olof väl satt på högsätet vid sin fars sida som Götlands och Svitjods kung skulle han vara omgiven av stridshärdade män fulla av list som skulle göra allt för att ta ha hans bördsrätt från honom. Som kung måste han kämpa för sin makt och sitt liv dag som natt, men Olofs enda strävan var att komma under kjolarna på unga kvinnor. Han är som ynglingar är, sa Edmunde. Sigrid grimaserade. Han måste vara mycket mer än så, sa hon och steg in i hallen. Kämparna och fränderna i hovet reste sig upp från bänkarna och böjde leende nackarna inför sin drottning. 9

8 Högvördiga, sa Lia, Edmundes spensliga hustru, och höll fram en skål gröt. Hon hade kvar lite blod på kinden efter morgonens blot. Sigrid låtsades inte om henne utan gick fram till Estrid som satt kvar i sin utsirade stol med grötskålen orörd vid sin sida. Det mörka håret hängde oflätat runt ansiktet och blicken var fäst på elden. Sigrid lade handen på dotterns axel och kramade den lätt. Olof må vara solen, men Estrid var månen och det han saknade i mannavett hade hon fått i överflöd. Du ser frisk ut, dotter. Estrid log stillsamt åt lögnen. Sedan fnittrade hon till. Bröder skola kämpa, varandras banemän bliva, systrars barn sin släktskap spilla. Hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, klingtid, kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtas; ingen man skall den andre skona. Orden och det barnsliga skrattet fick oron att skära som en kniv i Sigrids hjärta. Så är det, min dotter, sa hon och såg ömt på dotterns bräckliga gestalt. Så lyder valans spådom. Estrid var bara några år gammal när Sigrid kallade den mäktiga valan Helga till sin gård. Sittande på ett bord iförd en mångfärgad kolt och en mantel av kattskinn över axlarna hade hon färdats genom världarna och där hade hon sett Estrids öde i väven. Märkt av Hel blir hennes bane kort för hon står redan i gränslandet, hade hon sagt. Den natten hade Sigrid skrikit ut sin sorg och sin vrede. Våndan var ännu som ett värkande sår var gång hon såg på dottern, trots att hon borde vara stolt över att Estrid var utvald av Hel. När Estrid drabbades av soten visste hon att härskarinnan över dödsriket kallade henne till sig. Min lilla flicka. Sigrid kunde knappt andas och var tvungen att vända sig bort från Estrid. Hon såg sig omkring i salen, märkte hur ädlingarna runt dem vände bort blickarna i rädsla 10

9 och avsmak för dotterns krafter. Veklingarna i sina broderade mantlar och silver runt halsen fruktade hennes flicka för att hon var Hels utvalda. De trodde att hon likt dödsgudinnan kunde sända dem till eftervärlden. Intet visste de klensinnade, intet begrep de. Vreden sköljde lindrande över sorgesåren i Sigrids bröst. Än är inte Ragnarök över oss, sa hon. Nej, inte än. Estrid vred sig undan hennes hand och stirrade tomt in i elden. Men snart. Av alla i hallen var dottern den enda som begrep vilka krafter som hotade Götland. Olof, deras enda hopp, förmådde inte ens se på sin tvillingsyster. Blicken var ständigt vänd bort från henne. Sigrid trängde sig fram bland kämparna och gick fram till Olof. Hon lade en hand på hans axel. Följ mig. Vart, högvördiga mor? Sigrid rynkade pannan. Kung eller ej fick han inte ifrågasätta sin egen mor. Vi ska överse visthusbodarna. Han tog en slev av gröten och såg roat på henne. Slikt är kvinnogöra. Där var den igen, den illavarslande hånfullheten som visade att sonen inte hade aktning för något. Hon borde örfila upp honom för hans vanvördiga tal. Förändrad var han och förvriden i sitt sinne. Det här var inte den son som hon sänt till brodern Ulf så att han skulle fostra honom till krigare, så som seden krävde. Om hon vetat att han skulle återvända som en lismande och bolande drinkare hade hon aldrig skickat iväg honom. Om inte Olof begrep hur illa det var ställt på markerna och att allt vilade på deras förråd var han sannerligen inte redo att härska. Hon gav honom en så ilsken blick att han reste sig upp och lade manteln över axlarna. 11

10 Som du önskar, högvördiga moder. Sigrid lät sig inte luras av hans förbindliga leende. Hon såg vilken man han vuxit upp till och det fick henne att bäva. Stormdiserna sprängde fram över den mörkgrå skyn och rev sina klor i Sigrids mantel när hon steg ut från prakthallens värme. Grådagern låg som en skugga över långhus och bodars halmtak och borta på heden sökte de magra kritterna förgäves efter bete i leran. Det var en katastrof. Góas måne hade kommit och gått och trots att de var inne i Einmánudur och markerna borde grönska av liv och fruktbarhet hade inte diserna återvänt för att driva bort tursarna med ljus och värme. För andra året i rad drabbades de av mörker och missväxt. De vilade på avgrunden. Sigrid rös när hon såg upp mot den mörkgrå skyn där ingen sol skymtade. Tre vintrar i följd och ingen sommar emellan. Så var profetian om Fimbulvintern som förebådade Ragnarök och världens undergång, den som Estrid uttalat. Om inte Vanadisen förbarmade sig och Olof axlade sin fulla kraft skulle de alla svälta ihjäl, oavsett hur mycket silver som fanns i kistorna. Hon vände sig om och såg på sonen som drog sin tjocka mantel tätare kring sig när han kom ut från prakthallen. Hur kan visthusbodarna brådska så mycket att jag inte kan äta min gröt? Sigrid fnös åt sonens ord. Han lät lika gnällig som en osnuten glop när de gick nedför kullen. Edmunde följde henne och Olof på avstånd. Sigrid låtsades inte om honom. Hon hade varit i samma ålder som Olof när hennes far Toste sände henne till Svitjod för att stå brud hos kung Erik så att hon kunde säkra freden mellan svear och götar. Utan klagan hade hon lämnat jomsvikingen Svend, den ende man hon verkligen älskat. Ensam hade hon uthärdat svearnas hat och Eriks blodtörstiga van- 12

11 vett, så förvridet att han hotat att dräpa både henne och barnen den natt då slaget mellan svear och daner rasade vid Fyrisvallarna och hon födde Olof och Estrid till livet. Erik hade varit säker på att Svend var barnens far. Den svurne fiende som han nu fördrivit från Danmarks högsäte och som härjade i Britannien med Olav Tryggvason och hennes egen far Toste. Sigrid ryste till inför tanken på vad som skulle ske om Erik fick veta detta. Med hjälp av list och Skilfingarnas makt hade Sigrid till slut betvingat Eriks vanvett och förmått honom att förskjuta henne som hustru så att hon kunde återvända till Götland och härska som drottning i Olofs namn. Allt detta hade hon uträttat utan ynk. Nu skulle hennes son, ljuset i hennes liv, krönas som arvinge till Svitjods kung och han gnällde över att lämna den varma härden. Vad är det för vekling som återvänt från min brors gård? sa hon. Det är svårt att begripa att Ulf fostrat dig till en ynkedom och skam för Skilfingarna. Var inte vredgad, mor, sa Olof med det soliga leende han brukade för att betvinga folk i sin närhet. Far anländer snart för att upphöja mig till arvinge och vid hans sida kommer jag härska som Nordens kung. Allt du önskat kommer ske. Han log så vackert att det värkte till i Sigrid av ömhet. Så sköt hon undan sina varma känslor för sonen. Måtte makterna beskydda sin utvalde, annars skulle de alla vara förlorade. 13

12 N edanför kullen där prakthallen tronade kurade de fyra långhusen runt det leriga gårdstunet, omgivna av visthusbodar och trälhus. Bara smedjan låg för sig själv en bra bit från människornas boningar. Två magra tjänsteflickor som gick över gårdstunet bärande på ämbar neg mot dem innan de skyndade vidare. Trälen som högg ved var så klen att han redan såg ut att ha gått till eftervärlden. Vinden slet i Sigrids hår men hon visade inte med en min att kylan berörde henne när dörrarna till husen öppnades och gårdsfolket kom ut. De sjönk bugande ned i hälsning, så svultna att benen syntes under det bleka skinnet. Smutsiga koltar och klänningar hängde över magra kroppar. De få ungarna stod tysta och stilla vid sina mödrars sida. Signade kung Olof, bistå oss i nöden, ropade en tandlös käring som huttrade i en trådsliten mantel. Sonen såg olustigt på stackarna och verkade inte veta vad han skulle ta sig till. Lättad vände han sig mot Ylva som kom skyndande mot dem med nycklarna till visthusbodarna skramlande i bältet. Min kung, högvördiga, sa hon och böjde bistert på nacken. Det har kommit fler. 14

13 Den åldrande husfrun nickade mot fyra utgårdsbönder med tre ungar som kurade i blåsten. Genast slet den äldste mannen av sig huvudbonaden i läder och tog några steg framåt. Kung Olof. Jag är Hilding från Utskär, född till Skilfingare och fri man. Anundsfolket plundrade oss på både djur och utsäde innan de brände min gård. Sigrid svepte manteln tätare runt kroppen med köldstela fingrar. Förbannat också, fanns det ingen ände på de olyckor som drabbade henne? Edmunde kom fram till hennes sida. Är det helt säkert att de var Anundsmän? frågade han. Utgårdsbonden nickade allvarligt. Ja, min jarl. De skrek Anunds namn, liksom Agnatyrs. Sigrid såg bort mot de fyra skallar som ruttnade på pålarna på heden. Fåglarna hade ätit det mesta av Anundsmännens skallar, men de fick vara kvar som en varning. Den förbannade ätten hade varit i krig mot Skilfingarna sedan freden slöts med Götland när hon var ung. Trots att fadern dräpt hövdingen Anund hade hans män fortsatt sina illdåd mot Skilfingarna. Nu senast hade de legat i bakhåll för hennes bror Ulf, Skilfingarnas hövding. De hade misslyckats och de tio upprorsmakarna hade tagits till fånga. De fyra skallarna tillhörde de enda bland upprorsmakarna som varit fullvuxna män, resten hade varit kvinnor och barn. Sigrid hade beslutat att släppa dem fria som en fredsgest till Anundsfolkets nya hövding Agnatyr. Det hade hon inte haft mycket för, något som stod klart nu när freden var bruten. Sigrid såg spänt på sin son. Upprorsmän anföll Skilfingar gårdar, korsdyrkare förgiftade markerna med mörker och missväxt och gården var fylld av svältande människor. Olof var deras enda hopp, nu skulle det visa sig om han var man nog att axla sitt öde. Vad söker ni här? frågade Olof. 15

14 Utgårdsbonden vände sig om och såg på sin fru som sorgset nickade. Vi söker träldom. De var inte de första som kom till gården för att be om detta, men Olof stirrade häpet på dem som om han inte kunde begripa att en man frivilligt kunde ge upp sin frihet och tjäna som träl, den lägsta av varelser. Född till rikedom hade han aldrig svultit och det fanns alltid mat i de skålar och fat som tjänarna bar fram. Först i denna stund begrep han hur illa det var ställt ute på markerna. Mor, viskade Olof och ställde sig nära henne. Vad ska du besluta? Vinden lekte i hans ljuslockiga hår och han såg så ung ut i sin vilsenhet att Sigrid nästan veknade. Men likt en kämpe måste härdas i stridslekar och kamp måste en härskare lära sig att härska. Du är kung och en sådan står alltid ensam i sina beslut. Ge mig då råd. Olof vädjade med blicken, van som han var att beveka med ståtliga leenden och älsklighet, men Sigrid vände sig bort. Hon förmådde knappt andas när han stod tyst vid hennes sida. Svik mig inte nu, visa att du är den utvalde, född att sprida Valhallas ljus. Jag förstår, sa han roat. Mor prövar mig. Mitt råd är att du sänder iväg utgårdsbönderna, sa Ylva bistert. De är inte de första som gått i träldom på gården och visthusbodarna är snart tomma. Om en måne finns bara nödslaktade djur och utsäde kvar att äta, och fyra munnar att mätta är en börda ingen behöver. Olof rynkade pannan. Sänd då männen att köpa mer. Den gamla husfrun smackade ogillande med tungan. 16

15 Det går inte för sig. Alla svälter och det lilla som finns till salu är övermaga dyrt, även för en kung. Vinden hade ökat i styrka och de hukade i blåsten. Kylan kröp in under huden och en evighet kom och gick innan Olof vände sig mot utgårdsbonden. Gårdsfolket stirrade tyst på sin kung och inte ens de minsta barnen gnällde. Jag kan inte ta dig som träl, sa han och Hildings ansikte bleknade medan hans hustru brast i gråt. Du är en frände och fri man, och du ska stanna på gården som min gäst. Olof log mot bonden som skälvande sjönk ned på knä i leran. Signe dig, kung Olof, signe din storhet. Gårdsfolket såg avundsjukt på de nyanlända. Beslutet väckte ont blod hos dem som gett upp allt för att få stanna på gården. Lyssna, ropade Olof och höjde sin arm. Fränder, götar, i dag sänder jag bud om att samla kämparna i Skilfingarnas delningar. Anundsfolket ska hämnas för sina illgärningar och ingen gård på Götlands marker ska känna fruktan för fienden mer. Signe dig, kung Olof, ropade en gammal man och nu såg de smutsiga magra stackarna på honom som om de törstade efter hans ljus. Olof nickade kort och vände sig om, visade för första gången att han var medveten om Edmundes närvaro. Jarl, du hörde. Edmunde böjde på nacken. Som du önskar, min kung. Låt mig fråga: Vem ska leda hären? Sigrid såg spänt på sin son. Var han en ung glop som sökte strid och ära utan tanke eller begrep han den uppgift han var född till? Min mors bror Ulf är Skilfingarnas hövding, och han är väl lämpad att leda denna strid. Sigrid drog ett lättat andetag. Då hade hennes bror lyckats fostra pojken med vett i alla fall. Olof lutade sig leende mot hennes öra. 17

16 Nå, klarade jag din prövning? viskade han. Sigrid kunde inte låta bli att dra på munnen men hon höll sig barsk. Visthusbodarna är ännu tomma, och korsdyrkarna skyller missväxten på Valhalla och på oss båda. Många svagsinta har lyssnat på deras lockelser om paradis och frälsning och avsvurit sig de sanna gudarna. Allt detta vet jag, känn ingen oro mor. Olof lade handen på hennes arm. Allt kommer bli bra. Kraften i hans blick svepte undan det sista av hennes tvivel. Du är min stolthet, sa hon och vände sig om när väktarens horn ekade genom vinden. Vad är det nu för otyg som anländer? frågade Edmunde brydd. Han pekade mot heden där tre män kom ridande med en fånge efter sig bunden i ett rep. Håret reste sig på Sigrids armar när vinden ylade ut sin varning och i den stunden visste hon. Detta är en välsignelse sänd av Vanadisen. 18

17 Y xtid, klingtid, kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder, viskade eldtursarna när de flammade upp i härdens lågor för att sedan slockna och försvinna. Estrid såg tomt på deras dans över glöden där hon satt vid värmen, nöjd över att få stanna i hallen. Runt henne viskade fränkorna och tjänarinnorna som tomskallade getter i sin iver att låtsas som om allt var som det skulle. Människor svalt och desperata försökte de klamra sig kvar i livet. För dem fanns inget hopp och ingen lindring. Mödrar såg sina barn förtvina och långsamt dö av svält medan de tomskallade fränkorna fnissade över broderierna på ett tygband. Svälten hade förvandlat folk till grå skuggor så hopsjunkna att de såg ut som om de redan gått till eftervärlden. Till och med Stor- Rolf som varit den fetaste i trakten hade magrat så mycket att kläderna hängde på kroppen. Inte ens de rikaste av hövdingarna och deras följen var omärkta, trots pråliga kläder och glänsande silver runt halsen syntes svarta dödsskuggor över hjässan och de stank av död och svält. Estrid såg tomt på fränkornas fruktan över att bli utvald till nästa blot och bli offrad så att de andra skulle få leva. Hon fnös 19

18 föraktfullt. Svaga var de alla som fruktade eftervärlden. Olof liknade mest ett trotsigt barn när han tvingades släpa sin kungliga röv ut i kylan, sa Katla och fnissade till. Fränkan satt vid hennes sida med okammat hår, och de blå ögonen glittrade retfullt. Valhallas utvalde, Balders skyddsling, Nordens beskyddare får inte bli kall om nosen, svarade Estrid och de skrattade tills hostan rev Estrids bröst så illa att hon tappade andan. Låt mig värma lite mjölk åt dig, högvördiga, sa Sot som genast skyndat till hennes sida. Estrid skakade på huvudet åt tjänarinnans omsorg. De örter som Sot blandade i mjölken hade hon redan fått i sig för mycket av och hon tyckte inte om när huvudet blev alltför tungt. Det räcker, sa hon retligt. Ända sedan Estrid var liten hade Sot funnits vid hennes sida. Ständigt vakande med sin kvävande, fjättrande omsorg så fjärran från Katlas otvungna frihet. Sot böjde på nacken och lämnade henne för att lyssna på smeden Hadars berättelse om Heimdals kväde. Där kom till gården krokbenta mön, hade ärr under foten, armen solbränd, nedböjd är näsan, hon nämndes Trälinna, sa den storväxte och strök handen över det grå yviga skägget. Estrid suckade tungt. Hon hade flera gånger hört berättelsen om hur guden besökte tre hem, och var gång lade han sig mellan man och hustru. De barn som sedan föddes grundade de tre ätterna, en med trälar, en med bönder och en med jarlar. Berättelsen förklarade att det var gudarnas vilja att vissa härskade medan andra var trälar. Ljuset från lågorna speglades i bronsplattorna som hängde på väggarna tillsammans med ättens sköldar och föll över långbordet och de utsirade högsätena. Fränkorna i mors följe, den mörklockiga Eir, den svekfulla Borghild, den vänliga Gynnja som sjöng så vackert, fnittrade samman 20

19 och kråmade sig som vackra unghästar för kämparna som bredbent satt och lagade sina remmar och harnesk och låtsades som om de inte lyssnade till varje ord som sades. Fars bror Björn talade allvarligt samman med Ulrik, stormannen som ägde gården som gränsade till hans marker. Det blir inte en enkel sak för Olof att sitta vid sin fars sida vid Svitjods högsäte, sa Björn. Kung Erik är lynnig, minns att han försökte dräpa de tvåfödda vid födseln. Han fick en bekymrad nick till svar. Pojken är en stark Skilfingare. Han kommer klara det väl. Estrid log bittert. Ingen begrep vilket mörker som lagt sig över dem, inte ens mor som lagt allt sitt hopp till att Olof skulle bli en mäktig kung som skulle frälsa Norden som gudarnas utvalda. S igrid skulle komma att bli besviken. Sagorna var fyllda med hjältar som utförde stordåd men hennes tvillingbrors sinne var fyllt med allt annat än ädelmod. De var bara fem år gamla den gången de mötte en krum gamling på vägen. Olof, den vite Balders utvalde, hade börjat håna den gamle för de slitna kläderna och krävt gäld för att han skulle få fortsätta. När den gamle vägrade hade Olof sparkat mannen så illa att han föll och slog sig sanslös, och som om inte det var illa nog hade Olof skrattat sig fördärvad över hans olycka. Estrid hade skvallrat och brodern hade fått rejält med stryk, men hans illvilja hade de aldrig kunnat slå ur honom. Den dolde han noga under sirligt tal och förbindliga leenden. Men Estrid visste. I natt hade hon och Katla vaknat av fruktansvärda skrik. Sömndrucken hade hon först inte förstått vad det var hon hörde men snart begrep hon att det var de plågade ropen när Olof och hans vapenbröder slog och bolade någon. Ynglingarna hade skrattat högt och manat på varandra. Låt henne inte komma undan. 21

20 Slå henne hårdare, min kung. Hon tycker om det. Estrid hade legat sömnlös sedan dess. Det enda goda det förde med sig var att hon slapp mardrömmen om besten, hur den jagade henne uppför berget. Den dröm som kom till henne nästan varje natt. Hon lutade sig mot den ljuslockiga Katla som satt vid hennes sida. Har du lyckats ta reda på vem det var som drabbades av min brors illvilja i natt? Fränkan såg dystert in i elden. Det var en av tjänsteflickorna. Jag såg henne i morse, sönderslagen och svullen. Estrid kröp samman under manteln och rös till. Jag måste berätta för mor, sa hon så lågt att bara Katla kunde höra. Fränkan skakade på huvudet så att lockarna dansade över axlarna. Det var ingen högbördig så det har ingen betydelse. När din far hämtat Olof till Svitjod som sin arvinge och kung kommer han vara borta från gården. Detta är vad din mor har väntat på och strävat efter i alla år. Skilfingarna behöver Olof som kung i Svitjod, för fredens skull. Tig stilla i några dagar till, sedan är det över. Olof som den mäktigaste av härskare. Estrid grimaserade men nickade sedan. Katla hade rätt och hon hade gott förstånd. Det var hon som vakat vid Estrids sida när hon i sanning förstod vad det innebar att vara utvald av Hel: När hon vaknade på natten och såg hur de döda stod vid hennes bädd. När de drog i henne och ville föra henne med sig in i eftervärlden. Hon hade skrikit i skräck natt efter natt. Mor hade inte kunnat göra något, men Katla hade förstått. Hon hade stannat vid Estrids sida och visat henne hur hon skulle omfamna, inte frukta, Hels gåva att se in i det fördolda. Nu visste hon att det som hon såg 22

21 och hörde inte kunde skada henne om hon inte tillät det. Älskade Katla, utan henne hade Estrids liv varit en ändlös mara. Ensam hade hon vandrat, fruktad och föraktad av alla. Jag ska tiga, sa hon men Katla lyssnade inte längre. Fränkan reste sig upp och vädrade i luften som ett rovdjur. En kall orm av obehag slingrade sig över Estrids rygg. Vad är det? frågade hon men fick inget svar av fränkan som stod som frusen med blicken mot dörren. Eldtursarna växte i styrka och nu dansade de allt snabbare över glöden. Akta dig, han kommer, han är på väg. Lågorna flammade upp med ett rytande, och tursarnas dödsskrin blandades med fasa. I nästa stund öppnades dörren och den gamle kämpen Hök steg in. En kall vind fyllde den rökiga hallen med en doft av regn och våt lera. Ingvald kommer med en fånge, en korsdyrkare, sa drängen och flinade brett. Estrid flämtade till och mötte Katlas plågade blick. Inget behövde sägas för de visste redan vad som skett. Då hade den börjat, undergången. Korsdyrkaren visade varken rädsla eller sorg där han stod med bundna händer och ansiktet fullt av blånader. Nordanvinden ryckte och slet i hans solkiga kolt, så kort att den knappt nådde till knäna. Liten var han också, ett helt huvud kortare än Ingvald och hans söner som vaktade sitt byte när deras far steg fram. Sigrid betraktade kyligt de lågättade utgårdsbönderna. Få hade något gott att säga om någon av dem och de sades att de både stal och ljög. Varför kommer ni hit med en styggelse? frågade hon och såg med avsmak på ondskan. 23

22 Ingvald slet av sig huvudbonaden och lade den mot bröstet medan han valhänt böjde sin nacke. Korsdyrkaren stal en trälunge och bolade ihjäl henne, högvördiga. Olof fnös föraktfullt. Varför dräpte ni inte honom? Det vågade vi inte, vår konung, sa Ingvald. Vi ville inte missakta Vanadisen och bryta mot götalagen. Då ska jag gladeligen bistå dig, sa Olof och lade handen på dolken i bältet. Vänta. Sigrid höjde handen och hejdade sonen. Hon såg tankfullt på fången. Det var inte en säker sak att Ingvald talade sanning men hon kunde ha bruk av fången. Korsdyrkarna hade listigt nyttjat missväxten och det missnöje och den rädsla som växte bland bönder och fränder. Flera götar hade låtit sig snärjas av korsdyrkarnas falska tro, fyllda med löften om ett paradis i eftervärlden om de lät den vite guden ta deras kroppar i besittning. Till och med hövdingar hade svurit sig åt och vettlöst gett sig hän åt ondskan. Klensinnat vore att inte nyttja detta tillfälle att visa Vanadisens makt. När du kallat samman hövdingarna håller du ting så kättaren får en laglig dom. Olof nickade. En avrättning kommer att locka folk vida omkring och om korsdyrkaren dör på ett minnesvärt sätt kommer alla veta vilka makter som råder, sa han. Sigrid log belåtet mot sin son. Han var i sanning en härskare. 24