Gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp

Transkript

1 Juridiska institutionen Höstterminen 2016 Examensarbete i civilrätt, särskilt sakrätt 30 högskolepoäng Gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp - Kan leasegivaren få separationsrätt trots att leasetagaren tillåtits förfoga över leasingobjektet? Författare: Beatrice Håkanson Handledare: Professor Laila Zackariasson

2 2

3 Innehållsförteckning 1 Inledning Utblick Bakgrund Syfte och frågeställning Avgränsning Metod och material Disposition Begrepp Leasing Olika typer av leasing Allmänt om det finansiella leasingavtalet Tillämpliga lagar vid leasing Avbetalningsköplagen Inledning Avbetalningsköplagens tillämpningsområde Vad får det för konsekvenser för avtalet att det rättsligt klassificeras som avbetalningsköp? Sakrätten och skillnaden mellan leasing och avbetalningsköp Något kort om köp med återtagandeförbehåll Sakrättsliga utgångspunkter vid leasing Förarbeten och doktrin Om gränsdragningen i rättspraxis Inledning NJA 1963 s NJA 1976 s RH 1986: NJA 1985 s MD 1991: NJA 2009 s Omständigheter Om Håstads tillägg till NJA 2009 s Sammanfattande åsikter om rättspraxis Kommission och konsignation Allmänt om kommission Om att handla för annans räkning Kommission i rättspraxis NJA 1940 s NJA 2012 s Allmänt om konsignation Konsignation enligt utredningen SOU 1988: Jämförelse mellan konsignation och kommission Ytterligare kriterier för att dra gränsen mellan leasing och avbetalningsköp Inledning Möjligheten att jämföra förfogandemedgivande vid leasing med konsignation Vilka gränsdragningskriterier skulle kunna användas vid leasing?

4 6 Avslutning Sammanfattande kommentarer De lege ferenda Källförteckning

5 1 Inledning 1.1 Utblick Året är 2014 och det familjeägda taxibolaget Taxen AB är i behov av att köpa in nya bilar till sin verksamhet. VD för bolaget är Nils Svensson som precis tagit över rörelsen från den nyligen pensionerade pappan Hans. Till Nils stora förtret ser företagets finanser inte så lovande ut som han hade hoppats på. Taxibilarna som för närvarande används i bolaget är inte vad de en gång varit och Nils bestämmer sig därför för att storsatsa på rörelsen och investera i nya bilar. Med sprillans nya bilar kommer hela stan vilja åka taxi med Taxen AB säger han till pappa Hans. Nils tar kontakt med finansiären Kalles leasing AB. Kalles leasing AB erbjuder sig att köpa tio nya bilar hos en biltillverkare som Nils bestämmer och sedan leasea dessa till Taxen AB. Nils slår till på erbjudandet på en gång. Parterna kommer överens om hur lång leasingperioden ska vara och hur stor leasingavgift Taxen AB ska betala varje månad. Kort därefter får Taxen AB bilarna levererade till sig och börjar använda dessa i sin verksamhet. Dessvärre har den nya samåkningsverksamheten Uber börjat växa i Sverige och det har minskat efterfrågan på taxiresor markant. När konkurrenten Taxi-Anders erbjuder sig att köpa en av Taxen AB:s bilar, blir detta svårt att motstå för Nils. Nils kontaktar därför Kalles leasing AB som ger sitt godkännande till att Nils säljer bilen till Taxi-Anders. Så länge vi får betalt för bilarna när du sålt dem så är det upp till dig vad du gör med dem menade Kalle, VD för Kalles leasing AB. Ytterligare ett par månader senare går Taxen AB:s verksamhet sämre än någonsin. Eftersom Kalle tidigare medgav att Taxen AB sålde en bil, tänker därför Nils att han nu kan sälja ytterligare tre bilar till Taxi-Anders för att minska utgifterna i bolaget. Strax efter det att bilarna sålts går Taxen AB i konkurs. Kalles leasing AB gör nu anspråk på att få separationsrätt till de resterande sex bilarna. Konkursboet vägrar dock att medge detta, med hänvisning till att avtalet mellan Taxen AB och Kalles leasing AB egentligen är ett avbetalningsköp. 5

6 1.2 Bakgrund Leasing har under senare år blivit en allt oftare använd avtalsform. Den vanligaste typen av varor som leasas är maskiner, fordon, datorer eller liknande utrustning. 1 Leasing förekommer främst i två huvudformer: finansiell leasing och operationell leasing. Båda leasingformerna avser hyra av ett objekt under en viss, ofta förutbestämd, tid. Den främsta skillnaden mellan operationell och finansiell leasing är vilken av parterna som står för kostnader avseende service, underhåll och försäkring samt om det finns ett finansieringsmoment där en utomstående finansiär köper varan och sluter ett avtal med leasetagaren. 2 Exemplet med Taxen AB synliggör att det kan uppstå ett flertal sakrättsliga frågor kring leasingavtal. Det finns nämligen ingen lagstiftning inom svensk rätt idag som direkt reglerar vad som gäller vid leasing. Vid en obeståndssituation som den ovan presenterade aktualiseras frågan om leasegivaren (Kalles leasing AB) ska ha separationsrätt till fordonen som fanns i leasetagarens (Taxen AB) besittning vid konkursutbrottet. Vidare kan fråga uppkomma om avtalet egentligen ska anses vara ett avbetalningsköp och vad det i så fall har för betydelse för leasegivarens/avbetalningssäljarens separationsrätt. Klassificeras avtalet som leasing, har leasegivaren generellt separationsrätt till leasingobjektet. 3 Anses avtalet vara ett avbetalningsköp har säljaren också som huvudregel separationsrätt till varan. I doktrin har det nämligen hävdats att separationsrätten till leasingobjektet, bör vara intakt trots att ett leasingavtal sakrättsligt klassificeras som ett avbetalningsköp för att leasegivaren (säljaren) i praktiken alltid förbehåller sig rätt att häva avtalet. Vidare har det ansetts att ett återtagandeförbehåll kan tolkas in i ett sådant avtal med tanke på dess rättsliga karaktär, även i de fall det inte stadgats uttryckligen. 4 I det ovan nämnda exemplet kan det dock hävdas att leasetagaren Taxen AB hade en rätt att sälja leasingobjekten, taxibilarna, vidare till tredje man. I detta fall är det inte lika säkert att leasegivarens /säljarens separationsrätt består. 1 SOU 1994:120 s Prop. 2002/03:139 s Möller, Civilrätten vid finansiell leasing, s Möller, s. 118 och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 150 ff. 6

7 I ett uppmärksammat rättsfall, NJA 2009 s. 79, närmade sig Högsta domstolen (HD) denna fråga. Fallet gällde ett bolag som sålde fordon (Konkursbolaget) och som hade ett leasingavtal bland annat gällande ett antal demonstrationsfordon med ett bolag som bedrev finansieringsverksamhet (Finansbolaget). Fråga uppkom om ifall Finansbolagets separationsrätt hade gått förlorad på grund av att Finansbolaget medgivit Konkursbolaget en rätt att förfoga över fordonen innan dessa till fullo var betalda. HD hade inte möjlighet att pröva om avtalet i själva verket var att se som ett avbetalningsköp eftersom detta inte åberopats av parterna. Däremot kom HD fram till att leasegivarens separationsrätt inte gick förlorad för att leasetagaren hade en rätt att vidareförsälja leasingobjektet på kredit. Frågan är hur denna situation hade hanterats om HD hade haft möjlighet att pröva huruvida det verkligen var ett leasingavtal som låg för handen. Om man kommer fram till att avtalet är ett leasingavtal, kan alltså utifrån NJA 2009 s. 79 konstateras att leasegivaren med stor sannolikhet tillerkänns separationsrätt i leasetagarens konkurs. Anses avtalet däremot egentligen vara ett avbetalningsköp, spelar det troligtvis inte någon roll att avtalet innehållit ett förfogandeförbud om det varit underförstått mellan parterna att köparen fått förfoga över varan. 5 Återtagandeförbehållet anses i sådant fall sakrättsligt ogiltigt och separationsrätten för säljaren går därför förlorad. 6 Av det ovan sagda kan konstateras följande. Det är avgörande för leasegivarens separationsrätt att leasingavtalet anses vara just ett leasingavtal och inte ett avbetalningsköp. Frågan kvarstår dock vilka kriterier som ska avgöra om ett avtal anses vara ett leasingavtal istället för ett avbetalningsköp. 5 Jfr här NJA 1932 s Fallet gällde frågan om straffrättsligt ansvar få köparen förbrukat den köpta varan innan full betalning erlagts. HD kom fram till att det funnits en underförstådd rätt för köparen att förfoga över varorna och talan avvisades. 6 Jfr rättsfallen NJA 1932 s. 292, NJA 1932 s. 103, NJA 1959 s. 590, NJA 1960 s. 221 och NJA 1974 s

8 1.3 Syfte och frågeställning I NJA 2009 s. 79 aktualiserades ett avtalsupplägg där leasegivaren hyr ut varor med förfoganderätt för leasetagaren. Med förfoganderätt avses här en rätt för leasetagaren att sälja objektet vidare. Min avsikt är att undersöka leasegivarens möjlighet att få separationsrätt i leasetagarens konkurs. Syftet med min uppsats är därför att få närmare förståelse för var gränsen mellan ett leasingavtal, som innefattar en förfoganderätt, och avbetalningsköp går. Detta kommer att göras genom att undersöka om vägledning vid gränsdragningen kan hämtas från avtalsformen konsignation och hur gränsen mellan konsignation och köp görs. Till sist ska jag diskutera hur leasing bör behandlas de lege ferenda. Detta leder mig fram till följande frågeställningar, - Hur ska gränsdragningen mellan leasing och köp göras om leasetagaren har en förfoganderätt över leasingobjektet? - Skulle gränsdragningskriterier från skillnaden mellan konsignation och köp kunna användas vid bedömningen om ett avtal är leasing eller avbetalningsköp? Vilka kriterier kan i så fall användas? 1.4 Avgränsning Uppsatsen kommer att avgränsas på ett antal sätt. Till att börja med avser den endast att behandla leasing av lös sak. Fast egendom kommer därför helt att utlämnas. Vidare kommer framställningen främst att ta sikte på näringsidkarförhållanden. I vissa frågor kommer konsumentlagstiftning såsom konsumentkreditlagen (2010:1846) kortfattat att beröras därför att denna är nära sammankopplad med lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. (avbetalningsköplagen). Uppsatsen kommer enbart att behandla svensk rätt. Som ovan nämnts kommer jag i uppsatsen enbart att utreda leasegivarens separationsrätt i leasetagarens konkurs; den omvända situationen kommer inte att behandlas. Finansiärers möjlighet att få separationsrätt vid leverantörs konkurs kommer inte heller att beröras. 8

9 1.5 Metod och material Uppsatsen är avsedd att skrivas med rättsdogmatisk metod. Definitionen av denna metod är omdiskuterad. 7 Min avsikt är att analysera befintliga lagar, förarbeten, praxis och doktrin för att utreda var gränsen mellan leasing och avbetalningsköp går. Det kan konstateras att metoden försvåras av att det råder en materialbrist på leasingens rättsområde. Svensk rätt innehåller generellt få sakrättsliga lagregler. Ingen lag reglerar direkt hur leasing ska behandlas sakrättsligt. Av den anledningen kommer lagregler endast användas i begränsad omfattning för att besvara min frågeställning. Leasing som avtalsform är även relativt lite omdiskuterad i litteraturen, vilket gör att omfattningen av antal källor i doktrin blir begränsad. Till sist finns det inte heller något rättsfall som direkt rör frågan om gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp. Detta gör att jag kommer att försöka utläsa tendenser i praxis, snarare än att dra slutsatser från enskilda rättsfall. Vidare kommer jag att använda mig av rättsfall från hovrätter och Marknadsdomstolen (MD) som komplement till de fåtal fall som prövats av HD. Prejudikatvärdet i hovrättsfall är givetvis begränsat. Rättskällevärdet hos de fall från exempelvis MD som tagits upp kan generellt ifrågasättas i och med att i stort sett inget rättsfall direkt hanterar frågan om den sakrättsliga gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp. På grund av den materialbrist som finns, kommer jag att vända blicken mot närliggande rättsområden. Jag kommer därför att pröva om en jämförelse kan göras mellan leasing och konsignation. Dessvärre är även konsignation ett rättsområde med betydlig materialbrist, om möjligt ännu värre än leasing. Detta resulterar i att jag även kommer att göra en jämförelse till kommission, som både regleras utförligt i lag, förarbeten, praxis och doktrin. 7 Kleineman, Juridisk metodlära, s. 24 ff. 9

10 1.6 Disposition Till att börja med kommer jag att i avsnitt två gå igenom leasing som avtalsform och vilka lagar som kan bli tillämpliga på leasingavtal. I denna del behandlas även avbetalningsköplagen och konsekvenser av att ett leasingavtal anses vara ett avbetalningsköp. I avsnitt tre behandlas gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp utifrån förarbeten, doktrin och rättspraxis. Eftersom rättsläget gällande när ett avtal ska anses vara leasing eller avbetalningsköp är väldigt oklart, övergår jag därefter i avsnitt fyra till att behandla de omständigheter som används för att sakrättsligt dra gränsen mellan konsignations- eller kommissionsavtal och köp. Då rättsläget inte är helt klart gällande konsignation heller, utreder jag om en analogi kan göras från kommissionsrättsliga gränsdragningskriterier. Därefter undersöker jag i avsnitt fem om det går att använda de gränsdragningskriterier som används vid gränsdragningen mellan konsignation och köp vid bedömningen om ett avtal är ett leasingavtal eller avbetalningsköp. Efter detta går jag igenom mina slutsatser och för en diskussion om vad som bör gälla de lege ferenda i avsnitt sex. 1.7 Begrepp I uppsatsen använder jag mig av uttrycken leasegivare och leasetagare för att benämna parterna i ett leasingavtal. Leasegivaren är den part som hyr ut en vara och leasetagaren är den som hyr varan. Vidare används uttrycken konsignant och konsignatarie för att benämna parterna vid konsignation. Här avses med konsignant den som deponerar vara hos annan (konsignatarien). Vid kommission används benämningen kommittent och kommissionär för att benämna parterna. Till sist bör förtydligas att när uttrycket kommission används i uppsatsen, avses försäljningskommission och inte inköpskommission. 10

11 2 Leasing 2.1 Olika typer av leasing Det finns många olika typer av leasing. I följande framställning kommer jag inte att koncentrera mig på någon särskild typ, utan behandla leasing i allmänhet. I vissa fall kommer framställningen att underlättas av att exemplifiera särskilda leasingformer och då kommer detta främst göras med finansiell och operationell leasing. Till att börja med berörs kortfattat några typer av leasing, men framställningen kommer inte att vara uttömmande. Skillnaden mellan direkt och indirekt leasing avser ifall upplåtelsen sker från leverantören direkt till leasetagaren eller om den sker via en tredje part, ofta en finansiär. 8 Vidare talar man ibland om leverantörsorienterad respektive kundorienterad leasing, beroende på om det är leverantören eller leasetagaren som är initiativtagare till upplåtelsen av leasingobjektet. 9 Sale and lease-back är ett upplägg då den blivande leasetagaren säljer objektet till en kreditgivare som leasar ut objektet tillbaka till leasetagaren. Avtalet innehåller ofta en rätt för leasetagaren att vid slutet av hyresperioden köpa tillbaka objektet. 10 Finansiell leasing är en leasingform som ligger nära köpet. Syftet är vanligen att leasetagaren i slutet av leasingperioden ska köpa leasingobjektet. Trots att avtalsupplägget är ett alternativ till köp, ges leasetagaren oftast inte någon rätt att köpa leasingobjektet från början. Det beror på att parterna vill undvika att avbetalningsköplagen blir tillämplig. Upplägget är generellt sådant att en finansiär köper leasingobjektet och därefter hyr ut det till leasetagaren. Ett alternativ till detta är att det företag som levererar varan först själv ingår ett leasingavtal med leasetagaren för att senare överlåta alternativt pantsätta avtalet, och dess rättigheter, eller varan till ett finansieringsföretag. Avtalet är därmed oavsett upplägg ett sätt att finansiera en investering för leasetagaren och avtalet går generellt inte heller att säga upp under den första basperioden. Detta innebär också att leasetagaren som huvudregel ansvarar för 8 Millqvist, Finansiell leasing, s. 32 f. 9 Möller, s Millqvist, s

12 kostnader som kan uppkomma för leasingobjektet, såsom exempelvis underhåll, försäkring eller reparationer. 11 Operationell leasing innebär tvärtom att uthyraren oftast svarar för kostnader som uppkommer för leasingobjektet. Leasegivaren kan därmed sägas ha ansvaret för leasingobjektet trots att detta är uthyrt. 12 Hyrestiden är oftast kortare än vid finansiell leasing Allmänt om det finansiella leasingavtalet Leasingavtal kan utformas på flera olika sätt, beroende på parterna och deras behov. För att exemplifiera hur ett leasingavtal kan se ut, kommer jag nedan att redogöra för hur ett finansiellt leasingavtal vanligtvis är utformat. Finansiella leasingavtal är för det mesta standardiserade och gäller till att börja med under en grundperiod, vanligtvis mellan två och sju år, för att sedermera förlängas med ett år i taget. Hur lång den första grundperioden blir avgörs av hur lång leasingobjektets ekonomiska livslängd beräknas vara. Leasetagaren har i regel inte rätt att säga upp avtalet under grundperioden. 14 Leasegivaren har vanligtvis rätt att när som helst avsluta avtalsförbindelsen om leasetagaren inte erlägger betalning, hamnar på obestånd, missköter leasingobjektet eller på annat sätt bryter mot avtalsvillkoren. Leasegivaren har i regel enligt avtalet rätt att utkräva skadestånd för de skador som uppstått. 15 Enligt avtalet åligger det vanligtvis leasetagaren att betala försäkringen för leasingobjektet. Vidare har som regel leasegivaren rätt att få åtkomst till leasingobjektet för besiktning. 16 Risken för att skada uppstår på leasingobjektet övergår generellt från leasegivaren till leasetagaren i och med att avtalet börjar löpa. Oberoende av vad skadan orsakas av, är leasetagaren fortfarande bunden av avtalsvillkoren. Leasetagaren har även en underhållningsskyldighet av leasingobjektet Prop. 1977/78:142 s. 41 ff. 12 Prop. 1977/78:142 s. 41 ff. 13 Prop. 2002/03:139 s Millqvist, s Millqvist, s. 47 ff. 16 Millqvist, s. 47 ff. 17 SOU 1994:120 s. 70 ff. 12

13 Vid finansiell leasing kan leasetagaren endast åberopa fel i varan i den utsträckning som leasingbolaget i sin tur kan göra gällande fel mot tillverkaren. Även sänkning av leasingavgift sker med hänsyn till om leasingbolaget kan få prisavdrag hos tillverkaren. Leasingbolaget ger i regel aldrig någon garanti för leasingobjektet. 18 Till sist är leasetagaren generellt förbjuden att förfoga över objektet genom att infoga det i annan egendom, ändra det eller sälja det vidare Tillämpliga lagar vid leasing Den svenska rätten innehåller inte någon lagstiftning som är direkt tillämplig på leasing. Någon sakrättslig lagstiftning som reglerar nyttjanderätt av lös egendom finns inte heller. 20 I förarbetena till 1977 års konsumentkreditlag föreslog kommittén att lagen skulle kompletteras med en separat uthyrningslag för att skydda konsumenter mot orimliga avtalsvillkor vid uthyrning av varor. Kommittén menade att hyrestagaren inte hade ett särskilt gott sakrättsligt skydd gentemot uthyrarens borgenärer eller mot att uthyraren sålde varan vidare. Man menade också att det fanns en risk för att uthyrning av varor skulle öka och kreditköpen minska i och med att de nya konsumentreglerna på kreditköpsområdet infördes och att hyresområdet ännu var oreglerat. 21 Någon uthyrningslag blev det dock inte, främst för att lagstiftaren inte ville att uthyrningsverksamhet skulle försvåras genom lagstiftning. 22 Civilrättsliga lagar som kan bli tillämpliga på leasingavtal är exempelvis avtalslagen (1915:218), däribland bestämmelsen om jämkning av avtalsvillkor i 36 avtalslagen och lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Följande framställning avser dock sakrätt, så dessa kommer inte att beröras närmare. Vidare kan lagen om bank- och finansieringsrörelse aktualiseras vid finansiell leasing, men eftersom denna 18 Millqvist, s. 47 ff. 19 Millqvist, s. 47 ff. 20 Möller, s Prop. 1976/77:123 s. 59 ff. 22 Prop. 1976/77:123 s. 80 och

14 lag främst riktar sig till kreditgivares verksamhet, kommer den inte närmare behandlas i denna uppsats. För att få vägledning vid gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp kommer avbetalningsköpslagen behandlas i nästa avsnitt trots att denna främst är en obligationsrättslig reglering. 2.4 Avbetalningsköplagen Inledning Leasing som avtalsform ligger nära avbetalningsköpet. I kommande framställning ska jag utreda vilka konsekvenser det får om ett leasingavtal anses vara ett avbetalningsköp. Denna del avser bara den obligationsrättsliga påverkan det har på avtalet att detta klassificeras som avbetalningsköp. Avbetalningsköplagen innehåller nämligen tvingande lagstiftning som är avsedd att skydda avbetalningsköparen från för stränga avtalsvillkor, exempelvis då hen inte kan betala för varan. 23 I avbetalningsköplagen stadgas att avtalets beteckning inte ska avgöra hur det rättsligt klassificeras. Det faktum att avtalet av parterna har benämnts som ett leasingavtal är alltså inte avgörande för om det kommer att anses vara det vid en rättslig prövning, se 1 3 st. avbetalningsköpslagen. Detta innebär att om ett avtal, som av parterna betecknats som leasing, av domstol anses vara ett avbetalningsköp, kommer parternas avtalsvillkor ge vika på de punkter där avbetalningsköplagen stadgar något annat. Är det i själva verket ett köp blir även köplagen (1990:931) tillämplig för det fall att avtalet och avbetalningsköplagen saknar reglering Avbetalningsköplagens tillämpningsområde I förarbetena anges att avbetalningsköpslagen är avsedd att tillämpas på fysiska föremål. Lagen är däremot inte tillämplig på byggnader, fast egendom, rättigheter eller värdepapper Prop. 1977/78:142 s Millqvist, s Prop. 1977/78:142 s

15 Vidare är avbetalningsköplagen avsedd att komplettera konsumentkreditlagen genom att den är tillämplig på köp mellan näringsidkare. Lagen är även tillämplig då en privatperson säljer egendom till en näringsidkare och i fall där både köparen och säljaren är privatpersoner. 26 Som avbetalningsköp räknas enligt 1 2 st. köp av ett sådant fysiskt föremål där 1. betalning ska erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan varan har lämnats ut av köparen, och 2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan om köparen inte fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderätt). Hur stora och hur många posterna med betalningar är har enligt förarbetena ingen betydelse för om ett avbetalningsköp anses föreligga. Däremot finns ett krav på att betalningsposterna ska vara minst två och att åtminstone en av dessa betalningar ska göras efter det att köparen fått varan i sin besittning. 27 Kravet på förbehåll om att säljaren kan återta varan som stadgas i punkten 2 utvecklas också i förarbetena. Förbehållet ska vara avtalsrättsligt giltigt. Det spelar ingen roll om förbehållet gjorts före eller efter det att köparen fått varan i sin besittning. 28 Detta är en skillnad mot återtagandeförbehållets sakrättsliga giltighet, då det krävs att förbehållet gjorts innan varan utlämnats till köparen. Förbehållets sakrättsliga giltighet har utvecklats i praxis och doktrin. 29 Om ett avtal anses falla under avbetalningsköpslagen, blir ett antal lagbestämmelser tillämpliga som kan påverka parterna. Dessa ska behandlas i nästa avsnitt. 26 Prop. 1977/78:142 s. 10 ff. och 1 1 st. avbetalningsköplagen. 27 Prop. 1977/78:142 s. 83 f. 28 Prop. 1977/78:142 s. 83 f. 29 Prop. 1977/78:142 s. 83 f., Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, s. 628, Annina Persson, Förbehållsklausuler, en studie om en säkerhetsrätts nuvarande och framtida ställning, s. 448, NJA 1932 s. 292 och NJA 1932 s

16 2.4.3 Vad får det för konsekvenser för avtalet att det rättsligt klassificeras som avbetalningsköp? Avbetalningsköplagen innehåller tvingande regler till köparens förmån, jfr 3. Enligt 4 1 st. avbetalningsköplagen har köparen en ovillkorlig rätt att erlägga betalning för sin skuld i förtid. I och med att köparen betalar av skulden kan säljaren inte återta varan enligt I 4 2 st. avbetalningsköplagen stadgas när köparen har en skyldighet att betala av skulden i förtid. Skyldigheten att betala varan i förtid gäller endast om säljaren tidigare förbehållit sig detta. Vidare måste köparen antingen vara så pass sen med betalningen att ett så kallat kvalificerat dröjsmål (jfr 4 2 st. 1 p.) föreligger, eller ha äventyrat säljarens säkerhet i varan genom att ha brutit mot avtalet. Dessutom anges i förarbetena att en förutsättning för att säljaren ska kunna åberopa någon av dessa två grunder till att utkräva förtidsbetalning är att de också har angetts i säljarens förbehåll. 31 Att avbetalningsköplagen blir tillämplig innebär också att säljaren i princip är förbjuden att göra ett så kallat avräkningsförbehåll, 6 1 st. Ett avräkningsförbehåll innebär att, då köparen har fler än en skuld till säljaren, säljaren förbehåller sig rätt att välja vilken av de olika skulderna som ska avräknas på vid betalning. 32 Ett undantag från förbudet stadgas dock i 6 2 st. gällande åtgärder på varan, exempelvis reparationer. Till sådana fordringar som kan avräknas enligt 6 1 st. tillhör även fordringar för exempelvis rättegångskostnader eller dröjsmålsränta som är hänförliga till avbetalningsköpet. I likhet med vid förtidsbetalningar enligt 4 avbetalningsköplagen kan inte säljaren avräkna sådana kostnader som är hänförliga till varan om inte säljaren först gjort ett avräkningsförbehåll (med undantag för dröjsmålsränta). 33 För att en återtaganderätt beträffande varan ska infalla krävs att ungefär samma förutsättningar som vid krav på förtidsbetalning enligt 4 är uppfyllda, jfr 7 avbetalningsköplagen. För det fall att säljaren återtar varan, ska avräkning enligt Prop. 1977/78:142 s Prop. 1977/78:142 s. 87 ff. 32 Hellner, Ramberg, Speciell avtalsrätt I Köprätt, s. 329 f. 33 Prop. 1977/78:142 s. 90 f. 16

17 st. avbetalningsköplagen göras mellan köparen och säljaren. När en sådan avräkning sker tillgodoräknas köparen det värde som varan kan säljas för vid tidpunkten för återtagandet, 9 2 st. Till säljarens fordran räknas den del av krediten som är obetald (vilken räknas ut enligt 5 ) samt om säljaren haft vissa kostnader för reparationer, dröjsmålsränta och liknande, jfr st Sakrätten och skillnaden mellan leasing och avbetalningsköp 3.1 Något kort om köp med återtagandeförbehåll I fall där en vara säljs till en köpare på kredit och säljaren uppställer ett återtagandeförbehåll krävs att ett par kriterier är uppfyllda för att detta ska vara sakrättsligt giltigt. För det första ska parterna ha stadgat förbehållet innan varan övergår i köparens besittning. 35 Återtagandeförbehållet förlorar också sin sakrättsliga verkan om köparen rättsligt förfogar över varan genom att exempelvis sälja, 36 infoga 37 eller förbruka den. 38 Till sist förlorar återtagandeförbehållet även sin sakrättsliga verkan om köparen fått en av säljaren medgiven rätt att på något sätt förfoga över varan. Ett typexempel på ett sådant förfogande är att köparen får ett medgivande att sälja varan vidare. 39 Förlorar återtagandeförbehållet sin sakrättsliga verkan, innebär det att varan inte är skyddad mot utmätning hos köparen och att säljaren inte heller har separationsrätt till den i köparens konkurs I avbetalningsköpslagen regleras också möjligheterna för säljaren att söka handräckning och behandlar verkställighet. 35 Helander, s Ramberg, Malmström, Malmströms civilrätt, s Jfr 2:1 och 2:2 JB. 38 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 108 jfr även NJA 2007 s Jfr rättsfallen NJA 1932 s. 292, NJA 1932 s. 103, NJA 1959 s. 590, NJA 1960 s. 221 och NJA 1974 s Rodhe, Handbok i sakrätt, s

18 Det kan konstateras att om ett leasingavtal anses vara ett avbetalningsköp, får det ett flertal konsekvenser för leasingavtalet. Avbetalningsköplagens tvingande regler blir tillämpliga och dessa kommer åsidosätta de avtalsvillkor som inte är förenliga med lagens bestämmelser. Vidare riskerar ett återtagandeförbehåll att bli sakrättsligt ogiltigt ifall köparen fått förfoga över varan genom att sälja denna vidare. Detta medför att säljarens separationsrätt skulle gå förlorad om köparen går i konkurs. Den avgörande frågan är därför hur gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp ska göras. Denna gränsdragning behandlas i kommande framställning. 3.2 Sakrättsliga utgångspunkter vid leasing I Sverige finns det ingen särskild hyresreglering vad gäller lös egendom. 41 Den sakrättsliga utgångspunkten är däremot att leasegivaren har separationsrätt vid utmätning hos leasetagares eller om denne går i konkurs. Detsamma gäller vid ackord eller utmätning. Vissa omständigheter kan dock medföra att separationsrätten går förlorad. 42 Exempel på detta är egendomen infogas i fast egendom på sådant sätt att den övergår till att rättsligt bli fastighetstillbehör eller byggnadstillbehör enligt 2 kap 1-2 jordabalken (1970:994). Även sammanfogande med vissa andra typer av lös egendom har ansetts medföra att separationsrätten går förlorad. 43 Utgångspunkten vid ett finansiellt leasingupplägg är att det ska ge leasegivaren en kreditsäkerhet i objektet. Leasegivarens äganderätt övergår nämligen aldrig till leasetagaren, vilket gör att leasingobjektet inte heller exempelvis kan utmätas för leasetagarens skulder. 44 Detta framgår av bland annat utsökningsbalken (UB) och konkurslagen (KL). Enligt 4 kap 17 UB anges att lös egendom som tillhör gäldenären kan utmätas för hens skulder eller om gäldenären enligt 18 samma kapitel kan anses vara ägare. Enligt 4 kap 18 UB stadgas att gäldenären är ägare till den lösa egendomen som hen besitter såvida det inte framgår att egendomen ägs av någon annan. I konkurslagen framgår också enligt 3 kap 3 att egendom som tillhör gäldenären och som kan utmätas ska ingå i konkursboet. 41 Möller, s Möller, s Håstad, s. 47 f. 44 Millqvist, s. 246 ff. 18

19 Med utgångspunkten att transaktionen anses vara en nyttjanderätt och inte ett köp, har leasegivaren alltså separationsrätt till leasingobjektet. Separationsrätten är dessutom oberoende av hur många eller stora belopp som leasetagaren tidigare erlagt i leasingavgift. Anses däremot transaktionen vara ett avbetalningsköp har säljaren separationsrätt till det belopp som enligt avbetalningsköplagen kvarstår efter avräkningar från de redan inbetalade betalningarna. Säljaren har då rätt att ta varan i anspråk för att tillgodose detta belopp. 45 En slutsats är alltså att den ovillkorliga äganderätt som en leasegivare har inskränks om avtalet anses vara ett köp enligt avbetalningsköplagen. 46 Vidare är det en utgångspunkt för separationsrätten att det är ett individualiserat leasingobjekt enligt specialitetsprincipen. 47 För det fall leasegivaren inte har tillåtit att leasetagaren säljer leasingobjektet vidare och denne gör det ändå, binder detta inte leasegivaren såvida inte det kan bevisas att tredje man förvärvade objektet i exstinktiv god tro Förarbeten och doktrin Håstad menar i sitt tillägg till NJA 2009 s. 79 att den tvingande bestämmelsen i 1 3 st. avbetalningsköpslagen ska tillämpas inte bara gällande lagens återtaganderegler utan även för frågan om separationsrätt. I avbetalningsköplagens förarbeten diskuteras skillnaden mellan avbetalningsköp och nyttjanderätt enligt lagens 1 3 st. Parternas avsikt är det som enligt förarbetena ska vara vägledande för att avgöra hur avtalet rättsligt ska klassificeras. Fokus ska alltså ligga på om parterna hade för avsikt att äganderätten skulle övergå till köparen (nyttjanderättshavaren) Millqvist, s. 259 ff. 46 Millqvist, s. 84 f. 47 Millqvist, s. 261 f. och Hessler, s. 154 ff. 48 Millqvist, s. 247 f. 49 Prop. 1977/78:142 s

20 I tidigare förarbeten till den äldre konsumentkreditlagen diskuterades också gränsdragningen mellan nyttjanderätt och avbetalningsköp. Här nämns innebörden av att avtalet innehåller en köpoptionsklausul. Å ena sidan menar man att det kan göra att upplägget egentligen ska anses vara ett maskerat avbetalningsköp. Samtidigt framhävs också möjligheten att parterna inte vill bestämma om äganderätten ska övergå i slutet av avtalsperioden eller inte vid den tidpunkt då de ingår avtalet. I dessa fall bör avtalet enligt förarbetena anses vara ett nyttjanderättsavtal fram till dess att köpoptionen utnyttjas. I övrigt överlämnar lagstiftaren till domstolarna att avgöra var gränsen mellan avbetalningsköp och nyttjanderätt går. 50 Även Millqvist diskuterar förhållandet mellan avbetalningsköp och leasing. Han konstaterar att en likhet är att båda innefattar ett givande av kredit för att möjliggöra att köparen/ leasetagaren kan anskaffa en viss vara. Båda transaktionstyperna innebär också att säljaren/leasegivaren får säkerhet i varan genom att de förbehåller sig äganderätt och en möjlighet att återta varan. Millqvist menar vidare att man således skulle kunna ifrågasätta varför inte de två avtalstyperna kan regleras på samma sätt. 51 Så är dock inte fallet. I förarbeten till avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen är man tydlig med att dessa lagar som utgångspunkt inte ska tillämpas på leasing, såvida inte leasingparternas avsikt är att äganderätten vid slutet av avtalsperioden ska övergå. 52 Frågan är alltså hur långt regeln i 1 3 st. avbetalningsköplagen sträcker sig. Som ett försök att svara på frågan menar Millqvist att 1 3 st. avbetalningsköplagen främst bör bli aktuell då parterna försöker kringgå lagens tvingande reglering genom att benämna avtalet leasing. Att ett leasingavtal rent ekonomiskt liknar ett avbetalningsköp till upplägget spelar enligt Millqvist en mindre roll, om det kan visas att parterna inte, vid avtals ingående, menat att äganderätten vid hyresperiodens slut ska övergå till leasetagaren. Tolkas 1 3 st. avbetalningsköplagen på ovan nämnt sätt, att parternas avsikt ska vara vägledande, blir dess tillämpningsområde relativt litet. Det ska också tilläggas att prövningen av vad parterna avsett gällande äganderätten vid avtalets slut försvåras av 50 Prop. 1976/77:123 s. 158 f. 51 Millqvist, s SOU 1977:24 s

21 att detta är svårt att bevisa. 53 Lagrådet framhävde i förarbetena till konsumentkreditlagen att ett leasingavtal där avtalstiden är lika lång som leasingobjektets ekonomiska livstid och där avgifterna för leasingen sammantaget täcker leasingobjektets värde inte kommer falla in under lagen om avsikten inte är att en äganderättsövergång också kommer ske. Detta gäller trots att upplägget rent objektivt påminner mycket om ett kreditköp. Inte ens i det fall då det också finns en köpoption i avtalet kommer avtalet att falla in under lagen, såvida inte parterna på förhand har bestämt att leasetagaren ska köpa objektet vid avtalstidens slut. 54 Både Möller och Millqvist är överens om att bedömningen kan påverkas av avtalets ekonomiska syfte. 55 Detta var nämligen en omständighet av betydelse för bedömningen enligt förarbetena till den äldre avbetalningsköplagen. Hur höga hyrorna var kunde enligt dessa förarbeten indikera att nyttjanderättstagaren inte enbart betalade för nyttjandet utan även för själva objektet. Vidare kunde även hänsyn tas till om avtalet inte reglerade under hur lång tid nyttjandet skulle löpa utan istället hur många hyresavgifter som skulle erläggas. 56 Dessa uttalanden kan dock inte tillmätas en avgörande betydelse idag med hänsyn till att kreditköp under 1910-talet, då den äldre avbetalningsköplagen tillkom, ofta ikläddes avtal som benämndes hyra, trots att det var uppenbart att äganderätten skulle övergå. 57 Möller menar att till förtäckta köp bör räknas avtal där äganderätten automatiskt övergår i och med avtalsperiodens slut och avtal där leasetagaren efter hyresperiodens slut kan köpa leasingobjektet för en liten och endast symbolisk summa. Samma sak bör enligt Möller gälla då avtalet innehåller en köpoption men då det är underförstått mellan parterna att leasetagaren har en skyldighet att köpa objektet. 58 Det kan alltså konstateras att det troligtvis inte är många leasingavtal som kommer anses falla under avbetalningsköplagen enligt 1 3 st. Leasingavtal som objektivt liknar avbetalningsköp kan inte anses vara sådana om man inte kan påvisa en partsavsikt där 53 Millqvist, s. 86 f. 54 Prop. 1976/77:123 s. 347 f. 55 Millqvist, s. 88 f. och Möller s. 53 ff. 56 NJA II 1915 s. 306 f. 57 Millqvist, s Möller s. 54 ff. 21

22 äganderätten ska övergå. Frågan är om det är möjligt att formulera tydligare kriterier för gränsdragningen mellan avbetalningsköp och leasing utifrån praxis. 3.4 Om gränsdragningen i rättspraxis Inledning Det finns inget rättsfall som tydliggör konkreta gränsdragningskriterier mellan avbetalningsköp och leasing. Det är som ovan nämnts avgörande för leasegivarens separationsrätt att avtalet anses vara leasing och inte köp. I följande avsnitt ska jag gå igenom de fall som berört gränsen mellan hyra och köp på något sätt, för att undersöka om någon vägledning i gränsdragningsfrågan finns att få NJA 1963 s. 129 Fallet gällde ett bolag som till en början sålt en maskin till ett annat bolag, för att sedan hyra ut maskinen istället. I det förstnämnda bolaget, som senare gick i konkurs, fanns en förlagsinteckning i bolagets industriella rörelse. Den bank som hade förlagsinteckningen hävdade att maskinen och hyrorna som inkommit skulle ingå i deras förmånsrätt och detta bestreds av konkursboet. HD konstaterade inledningsvis att äganderätten till maskinen inte övergått från konkursbolaget till hyrestagaren. Vidare kommenterade HD att hyrestagaren hade optionsrätt. Avtalet var upplagt så att hyrorna tillsammans med det belopp som hyrestagaren skulle få erlägga för att köpa maskinen vid hyresperiodens slut var sammantaget samma summa som bolaget hade fått erlägga om de skulle köpt maskinen direkt istället för att hyra den. I och med att optionsrätten inte utnyttjats så ansågs maskinen trots avtalet fortfarande omfattas av förlagsinteckningen. Olyckligtvis behövde inte HD i detta fall besvara frågan på var gränsen mellan hyra och köp går, fokus i prövningen låg istället på om maskinen skulle ingå i förlagsegendomen. Ändå är fallet lite intressant för frågan. Hade HD ansett att avtalet utgjort ett kreditköp hade maskinen inte ingått i den intecknade egendomen. Sett utifrån att HD ansåg ett leasingavtal föreligga kan deras resonemang analyseras som följer. Avtalet innehöll en 22

23 köpoption och hyrorna utgjorde tillsammans ett lika stort belopp som priset på varan om denna istället hade köpts. Inga av dessa omständigheter föranledde att HD ställde sig frågan ifall avtalet istället bör ha varit ett köp och därmed inte ingått i förlagsegendomen. Med hänsyn till detta kan med viss osäkerhet utläsas att varken en köpoption eller det faktum att hyrorna sammanslaget blir lika mycket som priset för varan kan medföra att ett avtal sakrättsligt anses vara ett avbetalningsköp NJA 1976 s. 134 Fallet gällde frågan om en tv var möjlig att utmäta hos en gäldenär. Både gäldenären och ett bolag som utgav sig ha hyrt ut tv:n till gäldenären hävdade att utmätning inte var möjlig med hänsyn till att de hade upprättat ett nyttjanderättsavtal mellan sig. Riksskatteverket, som var utmätningsborgenär, hävdade att avtalet övergått från hyresavtal till köp. HD avgjorde fallet på grunden att staten inte hade lyckats bevisa att parternas hyresavtal i själva verket utgjort ett avbetalningsköp. Detta synliggör den problematik som finns kring bevisningen av vad parterna egentligen avsett RH 1986:153 Fallet är visserligen ett hovrättsavgörande, men med tanke på bristen av tydliggörande fall har det ändå relevans. I fallet hade till att börja med ett finansbolag sålt en maskin på avbetalning till ett bolag som senare försattes i konkurs. Ägaren till detta bolag avsåg att bedriva liknande verksamhet i en ny enskild firma, och parterna upprättade därför ett leasingavtal istället. Då tvist senare uppkom mellan parterna, hade domstolen att pröva om avbetalningsköplagens regler var tillämpliga. Hovrätten kom fram till att avbetalningsköplagens regler inte var tillämpliga. Detta motiverades med att den leasingavgift som bolaget hade att betala ansågs vara en skälig ersättning för att få nyttja maskinen. Vidare hänvisades till de skäl som tingsrätten angett, vilka var följande. I avtalet mellan parterna angavs att finansbolagets äganderätt skulle bestå och att objektet skulle återställas efter hyresperiodens slut. Parterna hade vidare uppgett att de inte hade diskuterat vad som skulle hända med objektet då. Tingsrätten menade att det faktum att leasetagaren vanligtvis förvärvar leasingobjektet i slutet av leasingperioden inte är en omständighet som ensam kan medföra att ett 23

24 avbetalningsköp anses föreligga. Detta konstaterande går i linje med tidigare förarbetsuttalanden, där man menar att det faktum att parterna lämnar öppet ifall äganderätten ska övergå till leasetagaren i slutet av leasingperioden inte resulterar i att avbetalningsköp föreligger NJA 1985 s. 365 Detta är ett av ett flertal fall som rört gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp men där HD inte har behövt ta ställning i frågan om var gränsen går års silofall är ett välkänt rättsfall inom sakrätten. Fallet gällde en siloanläggning på en jordbruksfastighet. Frågan var om det bolag som levererat siloanläggningen till fastigheten hade separationsrätt till denna. Bolaget gjorde gällande att parterna hade upprättat ett leasingavtal sinsemellan som skulle löpa på fem år, till dess att silon till fullo betalats. Här hade en intressant gränsdragning kunnat uppstå. Istället blev frågan för HD att avgöra om silon ansågs utgöra fastighetstillbehör enligt jordabalken 2 1 st. I och med att silon ansågs vara sådant fastighetstillbehör, följde enligt HD av 2 kap 4 jordabalken att silon blir till fast egendom, trots leasingavtalet, i och med att den tillförts fastigheten av fastighetsägaren. Detta innebar att leverantören till silon nekades separationsrätt till densamma. HD tog alltså aldrig ställning till frågan om leasingavtalet hade ansetts sakrättsligt giltigt MD 1991:31 Fallet avsåg tillämpningen av den äldre konsumentkreditlagen. Konsumentombudsmannen förde talan mot ett bolag som gjort reklam för hyra av en vara där kunden senare gavs möjlighet att förvärva varan. Erbjudandet innebar att konsumenten kunde hyra varan under tre år för att sedan köpa den för en väldigt liten summa. Detta nyttjandeavtal innehållande en optionsklausul ansågs dock inte vara ett förtäckt kreditköp enligt MD (jfr 3 2 st. dåvarande konsumentkreditlag). MD hänvisade till lagrådets uttalande i förarbetena till dåvarande konsumentkreditlag, 59 där lagrådet uttalat att lagen inte är tillämplig på hyresavtal med köpoption, trots att dessa i realiteten motsvarar ett kreditköp. Ett liknande fall med samma utgång prövades i samband med detta, MD 1991:32. Dessa marknadsrättsliga mål är av begränsat värde 59 Prop. 1976/77:123 s

25 för frågan i denna uppsats i och med att de inte gäller den sakrättsliga gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp. Frågan gällde dock om avtalet skulle falla in under 3 2 st. i dåvarande konsumentkreditlag, som är nästintill identisk med dagens 1 3 st. avbetalningsköplagen. Vad domstolen valde att ta hänsyn till vid frågan om lagen skulle tillämpas är därför av intresse för gränsdragningsfrågan. Håstad anser nämligen som ovant nämnts i tillägget till NJA 2009 s. 79, vilket behandlas i nästa avsnitt, att 1 3 st. avbetalningsköplagen ska användas även för frågan om leasegivarens separationsrätt NJA 2009 s Omständigheter Fallet gällde ett bolag (Konkursbolaget) som bedrev en återförsäljarverksamhet av fordon. Konkursbolaget hade finansierats av ett annat bolag (Finansbolaget) med lagerfordon och demonstrationsfordon. Konkursbolaget försattes i konkurs och frågan uppkom om konkursboet eller Finansbolaget hade bättre rätt till dessa fordon. Mellan Konkursbolaget och Finansbolaget hade fyllts i blanketter med beteckningen beställning/kreditansökan, där en ruta kryssats i för hand med lydelsen Demovagnsupplägg med allmänna villkor för leasing. Formuläret var även signerat av ställföreträdaren för Konkursbolaget. På blanketten fanns också ett äganderättsförbehåll och ett förbud för Konkursbolaget att vidareöverlåta fordonen. HD konstaterar inledningsvis att hyra av lösöre ger ett sakrättsligt skydd för uthyraren i förhållande till hyrestagarens borgenärer. Det följer också enligt HD av hyresavtalets rättsliga natur att äganderätten aldrig upphör att tillhöra uthyraren och därför behöver parterna inte heller uppställa ett förfogandeförbud över den uthyrda egendomen. Om säljaren vid ett kreditköp ger köparen ett förfogandemedgivande, går enligt praxis också separationsrätten förlorad och ett eventuellt återtagandeförbehåll blir ogiltigt. På frågan om ifall ett sådant förfogandemedgivande skulle medföra att uthyrarens separationsrätt även vid leasingavtal gick förlorad, svarar HD nekande. 25

26 Trots att man skulle kunna argumentera för att leasegivaren inte längre borde få sakrättsligt skydd för sin äganderätt gentemot leasetagarens borgenärer då denne medgivit att leasetagaren får förfoga över leasingobjektet, ansåg HD att så inte skulle vara fallet. HD hänvisar här till 53 i 1914 års kommissionslag, vilket motsvaras av den nuvarande 23 1 st. kommissionslagen (2009:865). Denna princip var enligt HD inte bara tillämplig på kommissionsförhållande utan även på panthavare med förfoganderätt. Principen skulle enligt domstolen gälla även vid leasing. Leasegivaren hade alltså fortsatt separationsrätt till objektet trots att leasetagaren fått förfogandemedgivande. Till sist påpekade HD att principen endast gäller vid leasing och inte kreditköp. Konkursboet hade dock inte åberopat att avtalet kunde ses som ett kreditköp vilket hindrade HD från att pröva den frågan. Utgången hade därför kunnat bli en annan om HD haft att pröva ifall avtalet egentligen var ett kreditköp Om Håstads tillägg till NJA 2009 s. 79 Håstad konstaterade inledningsvis som ovan nämnts att regeln i 1 3 st. avbetalningsköplagen inte bara innebar att lagens tvingande regler blev tillämpliga utan att den också skulle användas för frågan om leasegivarens/säljarens separationsrätt. Gällande själva gränsdragningen konstaterade Håstad följande. För det första var det inte tillräckligt att parterna räknade med att leasetagaren skulle köpa varan vid hyresperiodens slut för att avtalet skulle anses vara ett köp. Det som istället krävdes för att avtalet skulle ses som ett avbetalningsköp var enligt Håstad det som Möller 60 menar, det vill säga att leasetagaren enbart genom att betala leasingavgifterna blev ägare av leasingobjektet eller att leasetagaren endast behövde betala en symbolisk summa vid slutet av perioden. Detsamma ansåg Håstad också borde gälla ifall leasetagaren hade en skyldighet att betala ett restvärdesbelopp eller ersatte leasegivaren för det fall att denne inte lyckades sälja vidare leasingobjektet efter hyresperiodens slut. I det aktuella fallet menade Håstad att det av avtalsvillkoren framgick att det slutliga pris som konkursbolaget skulle få betala efter hyresperiodens slut minskade i 60 Möller, s. 53 ff. se särskilt sammanfattningen på s

27 förhållande till den leasingavgift som bolaget erlade. Vidare hade konkursbolaget en skyldighet att vid en viss utsatt tidpunkt köpa leasingobjekten för ett fast pris, vilket innebar att leasetagaren stod risken för hur marknaden hade utvecklats sedan leasingavtalet ingicks. Av dessa avtalsvillkor följde enligt Håstad att ett avbetalningsköp förelåg. Håstad berör också frågan om förfogandemedgivande i sitt tillägg. Han menar att om återtagandeförbehållet innehåller ett förfogandeförbud, bör den som påstår att förfogandemedgivande funnits ha bevisbördan för detta. I vissa fall kan det dock föreligga en presumtion för att ett förfogandemedgivande getts, exempelvis beroende på hur god likviditet återförsäljaren har. Håstad kom i fallet fram till att ett förfogandemedgivande fick anses ha getts till konkursbolaget, bland annat med hänsyn till att finansbolaget måste känt till att fordonen såldes vidare av leasetagaren innan dess att beloppet var till fullo betalt. Finansbolaget reagerade dock inte på detta under lång tid, vilket resulterade i att förfogandemedgivande ansågs ha givits. Möller anser att separationsrätten till leasingobjektet, i likhet med vad som gäller vid kreditköp innehållande återtagandeförbehåll, går förlorad då leasegivaren ger medgivande till att leasetagaren får förfoga över varan. 61 Frågan är dock om inte rättsläget har förändrats i och med 2009 års fall. HD konstaterar uttryckligen att leasegivarens separationsrätt i leasetagaren konkurs, som vid kommission, inte går förlorad för att leasetagaren getts ett förfogandemedgivande. HD drar alltså i fallet en klar gräns mellan avbetalningsköpet och leasing. Det kan tolkas som att HD menar att leasing i sakrättslig bemärkelse ska hanteras som kommission snarare än köp. Detta återkommer jag till i avsnitt fem. Det kan konstateras att fallet och dess tillägg inte bara är intressant för gränsdragningsfrågan mellan leasing och avbetalningsköp, utan också för att HD konstaterade att leasetagarens separationsrätt inte gick förlorad trots att leasegivaren fick sälja leasingobjektet vidare på kredit. 61 Möller, s

28 3.5 Sammanfattande åsikter om rättspraxis Det är svårt att dra några konkreta slutsatser av hur gränsdragningen ska göras i och med att frågan aldrig har ställts på sin spets. Möjligtvis kan vissa tendenser urskiljas, och dessa ska behandlas nedan. Till att börja med kan det konstateras att domstolarna generellt verkar ovilliga att omklassificera avtal från leasing till avbetalningsköp. NJA 1963 s. 129 är ett exempel på ett fall där ett flertal omständigheter pekade på att avtalet egentligen inte var ett leasingavtal, men där HD inte berörde frågan. Enligt min mening bör det faktum att parterna i 1963 års fall först hade avtalat om ett avbetalningsköp och därefter ingått ett leasingavtal istället vara en omständighet som talar för att avtalet är ett förtäckt avbetalningsköp. Detta diskuterar dock HD aldrig, vilket också kan bero på att det inte åberopades av parterna eftersom detta inte heller var huvudfrågan i fallet. I fallet MD 1991:31, som var ett konsumentfall, avstod domstolen också från att tillämpa konsumentkreditlagen. Detta gjordes trots att konsumenten erbjudits att köpa varan vid slutet av hyresperioden för en så pass liten summa att det enligt min mening framstod som osannolikt att kunden skulle välja att inte köpa varan. Trots det menade dock domstolen att konsumentkreditlagen inte var tillämplig och att avtalet var att anse som hyra. Domstolen verkar här ha tagit fasta på lagrådets uttalande om att avbetalningsköplagen inte är tillämplig på hyresavtal som objektivt framstår som kreditköp, exempelvis då dessa har en köpoption. Med tanke på att bestämmelsen i den dåvarande konsumentkreditlagen var nästintill identisk med 1 3 st. avbetalningsköplagen och att konsumentkreditlagen är en skyddslagstiftning, talar mycket för att en liknande tillämpning skulle göras av 1 3 st. avbetalningsköplagen. Det kan alltså konstateras att trots att leasingavtalet innehåller en för leasetagaren fördelaktig köpoption, talar mycket för att det inte är tillräckligt för att avtalet ska anses vara ett köp. Vad domstolarnas ovilja att omklassificera avtalet beror på går bara att spekulera i. Det kan möjligtvis bero på att det finns så få gränsdragningskriterier att utgå ifrån, samtidigt som det nästintill kan upplevas som om domstolarna i vissa fall undviker att bedöma frågan. 28