1880 Giftermål, bakgrund och framtidsplaner

Transkript

1 1880 Giftermål, bakgrund och framtidsplaner Det var årets sista majdag och Göthilda Magnus hade äntligen gift sig med Pontus Fürstenberg. De hade väntat länge. Göthilda fyllde 43 år samma dag och Pontus skulle fylla 53 till hösten. Nu har jag fått den att leva för som sedan min ungdom alltid varit mig kär. Göthilda tänkte tillbaka på hur det var när Pontus friade. Hon hade precis uppnått myndighetsåldern, 21 år, även om kvinnor inte räknades som myndiga på den tiden. Hon måste få sin fars, bankiren Eduard Magnus, tillåtelse för att få gifta sig. Och han sade bestämt nej. Han tyckte inte Pontus Fürstenberg var ett lämpligt parti. I tjugo års tid sade han hårdnackat nej. Först när jag är död kan du göra vad du vill. Drygt ett år efter Eduard Magnus bortgång kunde Göthilda äntligen säga sitt ja till Pontus. Eduard Magnus var en man med principer. Det var hårt arbete och goda levnadsvanor som gällde. Han tyckte att Pontus Fürstenberg var alltför lättsinnig och vidlyftig. Inte kunde hans dotter få gifta sig med en sådan man. Men hur förklarar man det på ett acceptabelt sätt för en nyförälskad dotter. Det blev en förklaring, som var så allmän, att den gav upphov till en mängd rykten. Skulle inte Pontus duga på grund av sitt utseende? Han bar sedan födseln puckelrygg. Skulle politiska motsättningar vara en orsak? Eller berodde det möjligtvis på social underlägsenhet? Trots att det blev många diskussioner om det tänkta äktenskapet höll Eduard Magnus fast vid sitt nej. Han hade sina principer. En av dem var sagt ord gäller. Rachel Magnus var precis som sin man mot äktenskapet, trots att de kände familjen Fürstenberg väl. Båda familjerna tillhörde de mest inflytelserika bland judarna i Göteborg. De umgicks en hel del. Före frieriet hade Pontus varit som barn i huset och en självskriven gäst vid deras fester. Nu blev deras relation något kyligare. De hoppades helt enkelt att Göthilda skulle hitta en annan man

2 Paret Magnus hade kämpat för att få henne. Hon föddes först efter tolv års äktenskap och efter flera missfall. Hon var deras enda barn och de hade tagit hand om henne på bästa sätt. Musikalitet hade hon fått från mamman och kärlek till naturen från pappan. Dessutom hade hon fått ekonomisk skolning, så att de tryggt kunde testamentera sin stora förmögenhet till henne. Det var en gigantisk förmögenhet mätt med dåtidens penningvärde. Omkring 3,5 miljoner kronor förutom huset de bodde i. Pontus Fürstenberg hade också haft en trygg uppväxt. Tanken var att han skulle gå i sin fars fotspår. Pontus var äldste sonen bland tio syskon. Det var han som skulle överta faderns grosshandlarfirma, Levi Fürstenberg & Co, som tillverkade och handlade med textil. Som liten var Pontus ofta sjuk. Förmodligen led han av tuberkulos, en vanlig sjukdom på den tiden. Man trodde till och med att den var ärftlig. Dessutom hade han sitt handikapp, puckelryggen, som gjorde att han hela tiden gick lite snett. Mamma Rosa var ständigt orolig, trots att sonen var både kvick och intelligent. Det skulle han bevisa åtskilliga gånger. Långt före sitt giftermål var Pontus Fürstenberg betrodd med olika uppdrag. Han blev invald i stadsfullmäktige 1869 och spelade en framstående roll när sällskapet Gnistan bildades Där träffades under sällskapliga former personer som var intresserade av vetenskap, litteratur, konst och musik. I nära 20 års tid skulle han vara deras ombudsman. Men den största utmaningen hade han fortfarande kvar. Slutmålet var redan uppsatt. Hans dröm var att bli Sveriges främste konstsamlare. Och Göthilda skulle bli hans nyckel till framgång. Judisk bakgrund Enligt Kommerskollegiets brev den 7 april 1780 beviljades judar på vissa villkor rätt att idka handel i städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping. De måste bevisa att de ägde riksdaler i kontanter för att få ett så kallat skyddsbrev. I själva verket innebar denna lag att endast välbeställda judar kunde komma in i Sverige hade Abraham Levin tillsammans med sin son Levi invandrat från Tyskland till Stockholm. Sonen, som tagit namnet Fürstenberg efter sin födelseort, flyttade på 1830-talet vidare till Göteborg. Där gifte han sig med Rosa Warburg, som var släkt med de ledande judiska familjerna. De bosatte sig på landeriet Oscarsdal, mitt emot den judiska kyrkogården. Oscarsdal var döpt efter den dåvarande kronprinsen, som varit på besök vid anläggningen. Judiska familjer som kommit till Sverige åren runt 1800 hade funnit sig väl tillrätta. Under större delen av 1800-talet levde de i en sluten krets. De tillhörde den mosaiska församlingen, följde de ortodoxa reglerna och gifte sig inom kretsen. De som drev handel eller startade egna företag samarbetade med sina trosfränder. När Pontus Fürstenberg föddes 1827, kunde judar ännu inte få svenskt medborgarskap. De som fått tillstånd att invandra benämndes skyddsjudar. Först 1838 upphörde judarna i Sverige att räknas som tillhörande en särskild nation beviljades de rösträtt till riksdagen. Och 1870 beviljade riksdagens båda kamrar Sveriges judar fulla medborgerliga rättigheter fanns det knappt judar i Sverige. De ville inget hellre än att bli accepterade av det svenska samhället. Ett sätt att skynda på den processen kunde vara att samla och visa svensk samtidskonst. Konstsamlandet inleds Pontus Fürstenberg började samla konst av en tillfällighet. Han fick 1869 oväntat tillbaka ett bortglömt lån, samtidigt som en stor skandinavisk utställning pågick i staden. Den hölls i en lokal på läroverket vid Hvitfeldtsplatsen. Det som visades var måleri i Düsseldorfanda, ett anekdotspäckat måleri som vann borgerskapets hjärtan. Många grosshandlare lättade rejält på plånboken. Det lär ha sålts konst för kronor bara vid detta tillfälle. Det var fint att visa sig konstintresserad, ett enkelt sätt att skaffa sig högre social status

3 En klok man lyssnar på sina rådgivare. Så gjorde Pontus Fürstenberg. Med sig på utställningen tog han den blivande stadsarkitekten Victor von Gegerfelt. De valde ut fyra tavlor till ett värde av kronor. En målning, Kustlandskap från Skagen, var gjord av Gegerfelts son Wilhelm. Fürstenberg skulle skaffa sig fler och bättre rådgivare så småningom. Göthilda Fürstenberg hade ett närmare förhållande till konsten. Hon var släkt med Ernst Josephson, en av den tidens unga och radikala konstnärer och en man med goda kontakter bland övriga konstnärer. Han skulle bli en av flera rådgivare till paret Fürstenberg. Ernst Josephson blev för övrigt den enda bland alla de unga konstnärsvännerna som Pontus skulle lägga bort titlarna med. Han var ju trots allt släkt med Göthilda. Pontus Fürstenberg diskuterade gärna konst. Han lyssnade och lärde och han var angelägen om att förvärva konst som hade framgång på marknaden. Till de första förvärven hörde verk av Hans Gude, August Jernberg, Marcus Larsson och Egron Lundgren. Pontus Fürstenbergs vän och frände Gabriel Heyman, som hyrt sommarnöje av honom ute vid Oscarsdal, hade uppfört ett palatsliknande hus i korsningen av Vasa- och Viktoriagatorna. Det var smyckat med konst, bl a med frisen Baldersbränna, som skulptören Alexander Carlson utfört i Rom Av samme konstnär beställde Fürstenberg en större vas i brons med röd marmorsockel. Georg Pauli, som besökt Fürstenbergs ungkarlslägenhet, konstaterade att intrycket af de taflor som klädde väggarna hade en viss bismak av Düsseldorf. Det som imponerade mest på Pauli var bronsvasen av Alexander Carlson. Lyriskt beskrev han den. Allt är här, från fotställets profilering, ända upp till skålens rundning, från nymfernas dansande grupp, som omsluter stammen till den muntre faun, hvilken, lockande toner ur sin syrinx, kröner det hela, en enda organism, lekande men ändå fast, liksom hos plantan, blomma, blad och stängel; silhoutten gör på afstånd samma intryck, som detaljen vid ett närmare betraktande: det Alexander Carlson: Vas (med dansande bacchanter) 16 17

4 är ett glitter af vattenstrålars lek mot en solig himmel. Alexander Carlson dog i Rom 1878 vid endast 32 års ålder. Vasen skulle bli den unge mästarens sista fullbordade arbete. Och det enda av 70-talets inköpta konstverk som Fürstenberg ville visa i sitt blivande galleri. De övriga ungdomssynderna skulle han gömma undan i privatvåningen. Konstklimatet Det jäste i konstlivet på den här tiden. Fler och fler konstnärer började protestera mot förlegad konstsyn. Den akademiska konsten hade fram till nu varit allenarådande, men nu strömmade nya influenser in från utlandet. Det var framförallt de svenska stipendiekonstnärerna i Frankrike, som inspirerats till nytänkande. Impressionisterna hade sedan första utställningen 1874 börjat etablera sig. Friluftsmåleriet höll på att slå igenom. Av detta märktes ännu inget i Sverige. Det var fortfarande kretsen kring hovet som styrde konstlivet, först kring Carl XV och sedan 1872 kretsen kring Oscar II. I Göteborg var det däremot storköpmännen som regerade, en handelsaristokrati med internationella kontakter. Kombinationen av ekonomiska resurser och en öppenhet för idéer utifrån hade gjort Göteborg till det mest kompletta, liberalt borgerliga fästet i Sverige. Liberalismens tankar, om att den framgångsrike medborgaren bör ta ansvar för samhället och dess institutioner, styrde stadens kulturliv. Museet, högskolan, stadsbiblioteket, folkbiblioteket och konserthuset tillkom på privat initiativ och med privata medel. Självklart spelade sällskapet Gnistan en viktig roll, det var där framtida satsningar brukade diskuterades. Vid denna tid hade internationella salongsutställningar blivit på modet. I Göteborg ville man inte vara sen med att ta efter. Därför planerades en stor skandinavisk konstutställning till sommaren Som invald i sällskapet Gnistans utställningskommitté spelade Pontus Fürstenberg en viktig roll Gnistans utställning och Fürstenbergs kontakter med konstnärerna Utställningen blev en dundrande succé. Folk kom för att se och synas. Det var stor trängsel bland publik och konstnärer. En sådan manifestation hade aldrig tidigare skådats i Sverige. 735 arbeten av 308 konstnärer från de nordiska länderna ställdes ut. Utställningen hölls på Slöjdföreningens skola (nuvarande Konsthögskolan Valand vid Vasagatan). Viktor Rydberg höll invigningstalet. Han uttalade förhoppningen att de nordiska ländernas konst måtte utveckla sig i nationell riktning, på individuell grund och med demokratisk tillgänglighet för alla. Konsten vill, som eken hava en djup jordmån att skjuta sina rötter uti. Som det sanna, så vill även det sköna varda mänsklighetens egendom. Naturjämförelserna passade bra, det skulle bli naturalismens genombrott i Sverige. Utställningen öppnades den 2 juni och höll på till slutet av juli. Publiktillströmningen var imponerande. Det kom hela personer. Samtidigt pågick det skandinaviska konstnärsmötet som samlade 150 deltagare från de nordiska länderna. Gästfriheten var stor. Höjdpunkten var en glansfull middag för 400 personer på Börsen. Talet till kvinnan och till Gnistan hölls av den danske författaren Holger Drachmann. Både ekonomiskt och kritikermässigt blev utställningen en stor succé. Totalt såldes för över kronor. En av de flitigaste köparna var Pontus Fürstenberg. Han var på ett strålande humör. Ett av utställningens populäraste verk, dansken P S Krøyers målning Messalina, inköptes och skänktes till stadens museum. Men den tavla som skulle betyda mest för Fürstenberg själv, var en liten målning av Hugo Birger. En tom Parisgata Rue Gabrielle. Han kunde knappt släppa den med blicken. Georg Pauli har försökt förklara vad som hände. Då man ser 18 19

5 Hugo Birger: Rue Gabrielle denna lilla tafla med ett motiv som är det allra enklaste, har man kanske svårt att förstå, att den vid ett gifvet tillfälle har kunnat betyda så mycket som den verkligen gjorde. Men saken var den, att det nu gick upp för Fürstenberg, klart och tydligt, att det ej är en taflas ämne man kunde med afseende på den tidigare tyska smakriktningen säga en taflas anekdot som är afgörande för konstverkets konstnärliga värde. Den lärdom, som härvid inhöstades, har varit af bestämmande inflytande vid valet af de allra flesta arbeten, hvilka under årens lopp samlats i Fürstenbergska galleriet. Även de övriga Parisersvenskarna gjorde ett starkt intryck på Fürstenberg: Ernst Josephson, August Hagborg, Hugo Salmson och Carl Skånberg. Han köper Hagborgs studier till En fiskebåts invigning och Skånbergs Hamnen i Dordrecht. Hugo Birger gör succé Hugo Birger hade upplevt några dramatiska dygn på sin resa till Göteborg. Trots klen hälsa hade han tillsammans med skulptören Ingel Fallstedt och landskapsmålaren Mauritz Lindström rest från Carl Skånberg: Hamnen i Dordrecht 20 21