Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden

Transkript

1 ACTA PHYTOGEOGRAPHCA SUECCA 58 EDDT SVENSKA V ÄXTGEOGRAFSKA SÄLLSKAPET Göran Wallin Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden Summary: Deciduous woodlands in Sjuhäradsbygden, Västergötland, south-western Sweden UPPSALA 1973

2

3 ACTA PHYTOGEOGRAPHCA SUECCA 58 Distributor: Svenska Växtgeografiska Sällskapet, Box 559, S Uppsala, Sweden Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden av Göran Wallin, fil.lic. Deciduous woodlands in Sjuhäradsbygden, Västergötland, south-western Sweden (English summary) Akademisk avhandling, som för avläggande av filosofie doktorsexamen kommer att offentligt försvaras på Växtbiologiska institutionen, Uppsala, fredagen den 23 november 1973 kl. 10. Abstract The vegetation of deciduous woodlands with nemoral trees has been analysed and described in 36 sites. Three main types of deciduous woodlands are distinguished: A. Heath-type oakwoods, B. Meadow-type deciduous woods and C. Beechwoods, stressing the differentiation and classification of the plant communities in the field layer. 18 rankless plant communities, several with variants, have been separated, but some are rare in the area. Meadow-type woodlands often grow on scree. beneath steep cliffs, where the vegetation shows a characteristic zonation. On the lower scree slopes there are the Anemone hepatica or Mercurialis perennis community. On the parts with the largest boulders occurs the Geranium robertianum - Urtica dioica community. On the upper scree slope the vegetation is dominated by grasses, mostly the Poa nemoralis or the Calamagrostis arundinacea community. Above the cliffs heath-type oakwood with the Deschampsia flexuosa community is often found. Soil and humus types are dealt with briefly. n three stands of pure oakwood soil samples were analysed for exchangeable cations, ph and loss on ignition. Further ph measurements were made in the humus layer of some other stands with different plant communities. Old land-surveyor's maps and other sources give information about the history of som e of the s tands in the last 300 years. Until the end of the 17th century deciduous woods were ofmuch more importance than today. All the deciduous woodlands, except the most rocky parts, have been used for mowing or grazing. This exploitation has ceased in the last few decades, the deciduous woodlands becoming denser as a result. SBN (SBN ) 120 pp.

4

5 ACTA PHYTOGEQGRAPHCA SUECCA 58 ED DT SVENSKA V ÄXTGEOGRAFSKA S ÄLLSKAPET Göran Wallin Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden Summary: Deciduous woodlands in Sjuhäradsbygden, Västergötland, south-western Sweden UPPSALA 1973

6 Suggested citation: Wallin, G., 1973, Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden. Acta Phytogeogr. Suec. 58. Uppsala. Doktorsavhandling framlagd vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet SBN (paperback) SBN (cloth) Göran Wallin 1973 Svenska Växtgeografiska Sällskapet Box 559, S Uppsala, Sweden Technical editor: Gunnel Sjörs Sättning: Kå-We Composer & Fotosats, Uppsala Printed in Sweden AB Sigma tryckeriet Bandhagen 1973

7 Abstract Wallin, G., 1973, Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden. (Summary: Deciduous woodlands in Sjuhäradsbygden, Västergötland, south-western Sweden.) Acta Phytogeogr. Suec. 58. Uppsala. 120 pp. The vegetation of deciduous woodlands with nemoral trees has been anal y sed and described in 36 sites. Three main _types of deciduous woodlands are distinguished: A. Heath-type oakwoods, B. Meadow-type deciduous woods and C. Beechwoods, s tressing the differentiation and classification of the plant communities in the field layer. 18 rankless plant communities, several with variants, have been separated, but some are rarein the area. Meadow-type woodlands often grow on scree beneath steep cliffs, where the vegetation shows a characteristic zonation. On th lower scree slopes there are the Anemone hepatica or Mercurialis perennis community. On the parts with the largest boulders occurs the Geranium robertianum - Urtica dioica community. On the upper scree slope the vegetation is dominated by grasses, mostly the Poa nemoralis or the Calamagrostis arundinacea community. Above the cliffs heath-type oakwood with the Deschampsia flexuosa community is often found. Soil and humus types are dealt with briefly. n three stands of pure oakwood soil s amples were analysed for exchangeable cations, ph and loss on ignition. Purther ph measurements were made in the humus layer of some other stands with different plant communities. Old land-surveyor's maps and other sources give information about the history of some of the stands in the last 300 years. Until the end of the 17th century deciduous woods w er e of mu ch mo re importance than today. All the deciduous woodlands, except the most rocky parts, have been used for mowing or grazing. This exploitation has ceased in the last few decades, the deciduous woodlands becoming denser as a result. nnehåll nledning Kap. J. Sjuhäradsbygden och dess naturförhållanden 2 Kap.. Lävskogarnas vegetation 6 Metodik och terminologi 6 Analysmetoder 6, Urskiljandet av växtsamhällen 7, Översikt av lövskogsvegetationen 8, Sammanfattningstabeller 9 Hedekskogarnas vegetation 9 Trädskiktet 9, Buskskiktet 9, Fältskiktet 1 1 Ängslövskogarnas vegetation 13 Trädskiktet 14, Buskskiktet 15, Fäitskiktet, örtdominerade samhällen 17, Fältskiktet, gräsdominerade samhällen 21 Bokskogarnas vegetation 23 sjuhäradsbygdens bokbestånd 23, Fältskiktet 25 Kap.. Mark/ärhållanden Jordmåns- och humustyper Några markkemiska undersökningar Undersökta markprofiler 28, Övriga ph-bestämningar 31 Kap. V. Några uppgifter om tävskogarnas historia Allmänt om lövskogarnas historia i sjuhäradsbygden 33, Historik över några av bestånden

8 Kap. V. Beskrivningar av de undersäkta bestånden 38 l. Kråkeboberg 39, 2. Kröklings hage 43, 3. Tranhult 4 7, 4. Rölle 51, 5. Klevaberget 54, 6. Humla 55, 7. Säm 58, 8. Unnebo 59, 9. Kässeberg 63, 10. Vistberget 63, 11. Asakullen 64, 12. Rya åsar 65, 13. Finabo 66, 14. solänge 67, 15. Hjälltorp 67, 16. Liagärdesberget 67,. 7. Sandviken 69Å18. Brinkarna vid Skene 69, 19. Desarehult 70, 20. Letebo 72, 21. Ojersås 73, 22. renäs - Tostekulla 74, 23. Byareåsen 76, 24. Kullagård 77, 25. Ljurhalla 77, 26. Uddetorp 78, 27. Hudene 80, 28. Skölvene 80, 29. Falskog 81, 30. Källunga 81, 31. St. Mollungen 81, 32. Hult 82, 33. Rölle 84, 34. Hägnagärdet 85, 35. Hyssna 84, 36. Stenshult 85 Summary. sjuhäradsbygden and its geography 86,. The vegetation of the deciduous woodlands 87,. Soil conditions 93, V. Notes on the history of the deciduous woodlands 93, V. Descriptions of the stands investigated 94 Referenser 95 Tabellbilaga 97 86

9 nledning Föreliggande arbete utgör en regional och deskriptiv undersökning av lövskogsvegetationen i Sjuhäradsbygden. Syftet har varit att beskriva vegetationen i flera lövskogsbestånd av olika typ samt att urskilja de regionalt förekommande växtsamhällena i fältskiktet och ge en översikt av dessa. Vidare har vissa karakteristika om markförhållanden studerats. slutligen har vissa uppgifter rörande några av beståndens historia under de senaste 300 åren sammanställts. sjuhäradsbygden ligger inom den vegetationsregion, som bildar en övergång mellan barrskogsområdet (taigan) i norra Europa och lövskogsområdet i mellersta Europa. Enligt Du Rietz (1952) tillhör sjuhäradsbygden barrskogsregionen med ek, vilken av Sjörs (1956) benämnes södra barrskogsregionen eller, ur global synpunkt, den bareonemorala regionen (1963 och 1965). sjuhäradsbygden tillhör sålunda ett område, där skogarna domineras av barrträd, men där det ställvis förekommer ett mer eller mindre betydande inslag av vegetation med dominans av ädla lövträd. Det är denna typ av lövskogsvegetation, som här presenteras sådan den gestaltar sig inom undersökningsområdet. Undersökningen utgör alltså ett bidrag till kännedomen om ädellövskogarnas vegetation i vårt land. Det huvudsakliga fältarbetet utfördes under åren En värdefull hjälp har varit Waldens naturvårdsinventering i södra delen av Älvsborgs län ( 1969). Flertalet av de bestånd, som omfattas av undersökningen, har påträffats genom Waldens lista över angelägna naturskyddsobjekt. Sammanlagt har 36 lövskogsbestånd studerats. De har vart och ett försetts med nummer. nga bestånd har undersökts i Ballebygds härad eller i större delen av Kinds härad. Undersökningen har alltså inte karaktär av totalinventering utan exemplifierar endast föreliggande vegetationstyper. Alla större och ur naturvårdssynpunkt beaktansvärda lövskogar är dock medtagna. Två av de undersökta bestånden tillhör ej Sjuhäradsbygden, nämligen ett par kustberg i norra Halland (23 och 24). Beståndens läge se fig. 5. Professor Hugo Sjörs vill jag varmt tacka för uppmuntrande stöd och for den generösa välvilja han visat mitt arbete. Han har kritiskt granskat manuskriptet och gjort värdefulla påpekanden. Docent Germund Tyler har vänligen handlett mig vid de markkemiska analyserna och gjort viktiga påpekanden vid tolkningen av markprofilerna. Synpunkter och impulser har jag också fått av docent Folke Andersson, lektor Reinhold varsson, fillicentiaterna Bengt M.P. Larsson, Lennart Lindgren och var Ottosson. Den eminente kännaren och skildraren av sjuhäradsbygdens flora, notarie Gustaf Adolf Westfeldt har varit mig till stor hjälp; särskilt vill jag tacka honom för flera givande exkursioner. Hjälp med tabeller, bildmaterial och litteratursökning har jag fått av Märta Ekdahl, Folke Hellström, Kerstin Johansson och Åke Sjödin. Dr Margaret S. J arvis har översatt den engelska samman- fattningen. Sist men inte minst tackar jag skriftseriens redaktör Gunnel Sjörs for ovärderlig hjälp vid manuskriptets bearbetning och redigering. Fristad september 1973 Göran Wallin

10 Kap. l. sjuhäradsbygden och dess naturförhållanden beskrivningen till Sten de Geers "Karta över befolkningens fördelning i Sverige" (1919) används för första gången i litteraturen sjuhäradsbygden som regionalt begrepp. Termen har blivit en allmän och lämplig benämning på de södra delarna av Älvsborgs län i Västergötland, som omfattar de sju gamla häraderna Gäsene, As, Veden, Bollebygd, Mark, Kind och Redväg (se fig. 2). Centralt i området ligger Borås och Ulricehamn. En äldre benämning var "De sju häraderna". Dessa utvecklades till en näringsgeografisk enhet med särskilda handelsrättigheter. Utmärkande för dessa ofta karga skogstrakter blev hemslöjd och gårdfarihandel, varpå de även förekommande uttrycken Knallebygden och Knalledonien hänsyftar. Fig. l och 2 visar sjuhäradsbygdens läge och avgränsning enligt den gamla häradsindelningen, som Fig. l. sjuhäradsbygdens läge. - Location of the investigated area, Sjuhäradsbygden. dock numera endast är av kulturhistorisk betydelse. Genom sentida förändringar av de administrativa gränserna är området med de sju häraderna ej längre helt liktydigt med den södra delen av Älvsborgs län. Den mest markanta förändringen har skett längst i söder, där vissa delar förts till Hallands län. detta avsnitt sammanfaller sålunda ej längre landskapsoch länsgräns. Topografi och berggrund sjuhäradsbygden är belägen inom sydsvenska höglandets västra randzon mellan halländska kustslätten och västgötska urbergsslätten med Falbygdens kambrosilurområde. Höjdförhållandena framgår av fig. 3. Det kuperade landskapet höjer sig i stort sett mot nordöst, men redan i trakterna mellan Borås och Ulricehamn når stora delar m ö.h. Ca 10 km öster om Ulricehamn ligger områdets högsta punkt, Galtåsen 362 m ö.h. De norra delarna ligger lägre och bildar ett småkuperat högland, som sakta sluttar mot norr och där övergår i det prekambriska peneplanet För områdets allmänna topografi har de tektoniska spricksystemen i berggrunden varit avgörande. Genom dem har skapats en för sjuhäradsbygden karakteristisk mosaik av höjdplatåer och skarpt avgränsade dalgångar och sjöar. Spricksystemen kan ha mycket skiftande riktningar men ett nord-sydligt och ett ost-västligt är mycket dominerande. Bägge böjer dock mer eller mindre tydligt av mot sydväst särskilt i Marks härad. de större dalstråken rinner områdets två största floder Viskan och Ätran. Den förra, vars källsjö är Tolken mellan Borås och Ulricehamn, tillhör Marks härad i sitt mellersta lopp och mynnar vid Hallandskusten strax norr om Varberg. Ätran rinner upp i myrmarker öster om Ulricehamn och flyter i sitt övre lopp genom Redvägs härad. Den passerar sedan Åsunden och Kinds härad, övertvärar till sist

11 Lö'vskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 3 Halland och mynnar vid Falkenberg. de norra delarna av sjuhäradsbygden börjar Säveån, Nossan, Lidan och Tidan. Den förstnämnda svänger mot sydväst och når Göta älv. De övriga rinner norrut och mynnar i Vänern. sjuhäradsbygdens berggrund är mycket enhetlig. Området ligger inom sydvästra Sveriges gnejsområde och domineras av röda gnejser, men ett stråk i västra delen, delvis kring Viskan, har dominerande grå gnejser. En del smärre avsnitt med grönstensbergarter, oftast diorit, förekommer framfor allt i de östra delarna. Vid ett sådant ligger områdets rikaste lövskog (nr 1). Jordarter Stora delar av området befinner sig ovanfor högsta kustlinjen (HK). Dalgångarna i Marks härads sydvästra delar intogs emellertid under senglacial tid av ett vitt förgrenat fjordsystem (v. Post 1943 och 194 7). dessa dalgångar, ställvis bildande dalslätter, avsattes lersediment, som gett upphov till sjuhäradsbygdens enda mer betydande jordbruksområden. Här har vattendragen på många håll eroderat sig ner de lösa avlagringarna varvid brinkar och raviner bildats (se nr 14 och 18). Vid Seglora, dit en av de innersta fjordarmarna sträckte sig, ligger HK ca 88 m ö.h. och sjunker sedan söderut. Flera issjöar har forekernmit (Gillberg 1956). Stora delar av östra sjuhäradsbygden har nämligen tillhört det sydsvenska inlandets system av uppdämda issjöar. Detta gäller framför allt trakterna kring och öster om Ätran men även ett område mellan Borås och Ulricehamn (den s.k. Toarpsissjön). På flera håll har därför oppstått issjösediment, ofta av sandig typ men stundom även lera t.ex. kring Åsunden. Dessutom förekommer på många hall glacifluviala avlagringar, särskilt rullstensåsar. För övrigt är stenig och blockig morän den dominerande jordarten. Enligt Lundqvists jordartskarta ( 1958) tillhör sjuhäradsbygden "morän- och grusområdet inom Sydsveriges moränområde". Redvägs härad i nordöstra delen gränsar till Falbygdens kambro-silurområde och har därför genom istransport en hög kalkhalt i moränen. Gillberg har utarbetat en karta över moränens CaC03-halt inom sydsvenska höglandets västra randzon (1955), som r m m <loom i n /!r. fl. r;;7, 10 20KM HALLAND HÄRADSGRÄNS s_... -, l Fig. 2. sjuhäradsbygdens begränsning enligt den gamla häradsindelningen. - Boundaries and subdivision of the investigated area. Fig. 3. Nivåkarta över Sjuhäradsbygden. Höjdkurvor för 100 och 200 m. - Elevation with the 100 and 200 m contours. Acta phy togeogr. suec. 58

12 , 4 Gö'ran W a!lin 1 00 ge. Mot väster får klimatet allt mer maritim karaktär, och de sydvästligaste delarna tillhör det av Ångström ( 1946) urskilda lokalmaritima området M 1 Medeltemperaturen för februari resp. juli var under perioden för Borås -2,4 resp. 15,8 C samt för Ulricehamn -3,1 resp. 15,1 C. Fig. 4. Medelnederbörd i sjuhäradsbygden sobyeter samt nederbördsstationernas värden. - Annual precipitation for the period visar att kalkhalten är förhållandevis hög även i de större dalgångarna söderut, men att den blir mycket låg på de mellanliggande platåerna. Klimat Genom läget på västsidan av sydsvenska höglandet och den därigenom förorsakade orografiska nederbördsfdrstärkningen tillhör det mesta av sjuhäradsbygden jämte angränsande delar av Halland Sveriges nederbördsrikaste område utanför fjällkedjan. Särskilt stor årlig nederbörd ( mm) uppvisar trakterna väster om Borås samt de allra sydligaste delarna av Marks och Kinds härader. Stora områden i övrigt har värden på mm. Åt NO sjunker nederbörden och de nordligaste delarna har omkring 700 mm. Medelnederbörden under perioden var for Borås (Sveriges nederbördsrikaste stad) 903 mm och för Ulricehamn 799 mm. Fig. 4 återger nederbördsvärden for perioden Enligt O. Tamm (1959) tillhör sjuhäradsbygden till övervägande del den starkt humida regionen med humiditetstalet (H)= mm. De allra nordligaste delarna tillhör dock den normal-humida regionen med humiditeten = mm. områdets centrala och mer höglänta delar är vintrarna förhållandevis stränga och snörika. Dessa trakter hör också till de mest frostlänta i södra Sveri- Växtvärlden Westfeldt har genom flera uppsatser (1954, 1966, 1968 och 1971) noggrant skildrat olika delar av sjuhäradsbygden ur floristisk och växtgeografisk synvinkel. Uppgifter finns också i Hasselrots "Västergötlands flora" (1967) samt hos Du Rietz (1953) och Albertson ( 19 5 l). stort sett är sjuhäradsbygden ett oligotrofområde dominerat av barrskogar. Genom de starkt brutna ytformerna föreligger dock en skarp kontrast mellan de uppodlade, öppna och mer tättbefolkade dalbygderna samt de karga, endast sporadiskt uppodlade och glest bebodda bergplatåbygderna, som är barrskogsklädda och ofta har ett starkt inslag av myrmarker. Den brutna terrängen medför också att sjuhäradsbygden till största delen är sjörik. sluttningar och dalgångar och intill odlad bygd finns ett påfallande inslag av lövskog, där trädskiktet ofta är uppbyggt av ädla lövträd, särskilt ek. sjuhäradsbygden är ingalunda enhetlig till sin karaktär. Man kan ur växtgeografisk synpunkt i stort urskilja tre olika avsnitt: l. FornfJordområdet i SV (södra Marks härad). detta område finns näringsrika sedimentmarker. Ädla lövträd är vanliga i rasbranter och sluttningar, särskilt gäller detta Quercus petraea. N er mot hallandsgränsen uppträder kustbetonade arter såsom Hedera helix, Melica uniflora, Lonicera periclymenum och Prunus spinosa. Klimatet har maritim prägel och hög nederbörd. Bergsplatåerna mellan dalarna har dock samma oligotrofa natur som det följande avsnittet. 2. 0/igotrofområdet (Marks norra och östra delar, det mesta av Kind, Bollebygd och Veden). Huvuddelen av sj uhäradsbygden hör till detta område. Ett bekant avsnitt är det av Linne i sin "Wästgöta resa" (1746) omnämnda Västgöta fjällar mellan Borås och Alingsås. Barrskog dominerar. Myrmarker är vanliga, mestadels i form av mossar eller utpräglade fattigkärr. Karakteristiskt är inslaget av de västligt sub-

13 Lö'vskogsvegetation i sjuhäradsbygden 5 oceaniska arterna Eric a tetralix och N arthecium ossifragum. Ett påfallande drag är frånvaron av Primula veris och en del andra inom stora delar av Sydsverige i övrigt vanliga arter. Ställvis kan emellertid rikare vegetation förekomma, t.ex. i närheten av Viskan. i Rikområdet i NO (större delen av Redväg och As samt östra Gäsene). Marken har ofta stor kalkhalt. Nederbörden är förhållandevis låg. Här föreligger ett tydligt kalkinflytande på floran. Primula veris t.ex. har här sina huvudsakliga förekomster inom sjuhäradsbygden liksom Primula farinosa. övre Ätradalen förekommer på åskullar en rik torrängs- vegetation påminnande om Stipa-kullarnas längre norrut i Falbygden. Stipa själv saknas visserligen, men bl.a. Dracocephalum ruyschiana och Fulmonaria angustifolia uppträder. dessa delar av sjuhäradsbygden påträffas en del smärre rikkärr med inslag av nordliga arter såsom Saussurea alpina och Pedicularis sceptrum-carolinum. Vidare möter man i dessa trakter rika bestånd med ädellövskog framför allt vid sjöarna Tolken och Asunden. dessa skogar påträffas en del arter, som saknas i övriga delar av Sjuhäradsbygden, t.ex. Anemone ranunculoides, Fulmonaria officinalis, Bromus benekeni och Festuca altissima.

14 Kap.. Lövskogarnas vegetation sjuhäradsbygdens skogar med ädla lövträd intager endast små arealer, i allmänhet några få tiotal hektar. Därfår skulle oftast ordet skog kunna utbytas mot andra benämningar såsom dunge, lund eller hult.. J ag använder emellertid ordet skog, eller den mer ; neutrala termen bestånd. Fordom har mer vidsträbkta skogar av ek och bok förekommit. Närmare uppgifter om detta lämnas i kap. V. nutiden är ädellövskogen nästan helt knuten till höjdryggar eller sluttningar i kuperad terräng. All bättre mark har under tidernas lopp tagits i anspråk för uppodling, varför lövskogen i nutiden har en i allmänhet marginell belägenhet på stenig och blackig morän i en zon mellan barrskog och odlingsmark. En för undersökningsområdet relativt vanlig situation är lövskog på rasmarker nedanför branta bergväggar och på krönet ovanför dessa. Ett stort problem vid undersökning av lövskogar är den mosaikartade vegetationen och det faktum att vegetationen oftast inte är i jämviktstillstånd. All lövskog, utom i de mest storblackiga avsnitten, har ända in på 1900-talet utsatts för kulturpåverkan, främst bete och slåtter. Överlag har denna påverkan upphört sedan några decennier, och lövskogarna har efter hand fått en tätare prägel. kap. V och även i beståndsbeskrivningarna i kap. V ges synpunkter på lövskogsvegetationens dynamik. Metodik och terminologi ANAL YSMETODER Fältarbetet har till en början inneburit rekognoscerande vandringar. Efter vunnen överblick har vegetationsanalyser utfårts, varvid använts storrutor, som benämnts segment Gfr Du Rietz 1957 och 1961, Berglund 1963). Även smårutor har använts. Syftet med vegetationsanalyserna har varit tvåfaldigt. Dels utgör de en sammanfattande beskrivning av vege- tationen inom ett bestånd och har därmed ett ändamål i sig självt, dels ligger de till grund för urskiljandet av fältskiktets växtsamhällen. Segmenten. Vid analyseringen har i första hand de större provytorna, segmenten, använts. På så sätt har något så när tillfredsställande kunnat återges träd- och buskskiktets omfattning och samtidigt fältskiktets huvuddrag utan hänsyn till dess mer detaljerade utformning. segmenten har haft en standardyta på 100m2, oftast 10 x 10m men. särskilt i sluttningarna gärna 5 x 20 m, lagda på tvären. En bestämd storlek på segmenten får anses vara värdefull eftersom ett huvudsyfte varit att sammanställa en översikt av fältskiktets växtsamhällen och däri återge de ingående arternas segmentfrekvenser. Vid segmentens avgränsning har största möjliga homogenitet eftersträvats, i första hand en fysionomisk men även en floristisk sådan. Därigenom har de viktigaste arterna blivit representerade så jämnt fördelade som möjligt. Då fältskiktet ofta är mosaikartat uppbyggt av två eller flera växtsamhällen, och fläckar av dessa kanske ej nått upp till segmentens standardyta, har ibland två, stundom tre, något åtskilda fläckar lagts samman till ett segment. Kravet på homogenitet har medfört att vid analysarbetet ytor med kontinuerliga övergångar mellan olika typer av vegetation ej har medtagits. Dessa övergångszoner är många. gånger ganska betydande. en del av bestånden har inom segmenten analyserats smårutor på l m2 eller i några fall 4 m2 får att belysa fältskiktets variation. De utlades i görligaste mån i fasta fårband inom segmenten. Smårutor har också använts vid studiet av aspektväxlingar inom några av de undersökta bestånden. samband med småruteanalyserna gjordes även analys med 3- gradig skala över hela segmentet, för att detta skulle kunna använd s i de översiktliga segmentfrekvenstabellerna. tabeller med småruteanalyser anges ofta smårutefrekvens (F). Täckningsindex. Vid analys av segmenten har en 3-

15 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 7 gradig skala använts, som utgör en modifiering av Hult - Sernander- Du Rietz's 5-gradiga skala, vars täckningsgrader 2-4 här sammanslagits till en enda mellersta täckningsgrad. Med så pass stor provyta som 100 m2 är det ogörligt att med tillfredsställande säkerhet och snabbhet särskilja flera täckningsgrader. För att skilja segmentanalyserna från de förekommande småruteanalyserna, där den 5- gradiga skalan använts, har romerska siffror använts som index i den kortare skalan. Denna har utvidgats med en lägsta grad: x = enstaka individ med låg täckningsgrad = täcker mindre än 1/16 av segmentet = täcker 1/16-1/2 av segmentet = täcker minst halva segmentet Tecknet + har använts för att ange en arts närvaro inom segmentet utan hänsyn till täckningsgrad. Det har kommit till användning för sådana arter som är välutvecklade endast i våraspekten, främst Anemone nemorosa. Analyserna har ofta utförts på sensommaren då dessa arter i stort sett försvunnit ovan jord, men kunnat påvisas genom bladrester eller påträffats vid rekognosceringar under vår eller försommar. Vegetationsskiktet. Under analyseringen särskildes träd-, busk-, fält- och bottenskikt. Det sistnämnda saknas emellertid oftast eller föreligger endast mycket glest, och utgör då inget karakteristiskt inslag i vegetationen. Därför har uppgifter om bottenskiktet mestadels inte medtagits i de återgivna analyserna. Epilitiskt och epifytiskt kan dock lavar och framför allt mossor vara rikligt förekommande, men de anses då inte höra till bottenskiktet. skogar av hedtyp kan mossor uppträda rikligare epigeiskt, och de har vid analyserna då givetvis medtagits. Gränserna mellan de olika skikten har ej givits fasta höjdvärden. Som träd har räknats exemplar som är högre än ca 5 m, dock ej Corylus avellana. Ungplantor av träd och buskar som är lägre än ca 0,5 m har förts till fältskiktet, som i övrigt omfattar ris, gräs och örter. analystabellerna grupperas oftast arterna efter dessa livsformer. frodigare vegetation urskiljer man tydligt en flerskiktning inom huvudskiktet Sådana förhållanden påpekas i beståndsbeskrivningarna, m n har ej införts i tabellerna, som därvid skulle förlora i överskådlighet. För varje segment har angivits den procentuella täckningen av träd-, busk- och fältskikten. Siffran för det sistnämnda skiktet blir även ett mått på hur stor andel av markytan, som upptas av block och stenar eller vegetationslö a fläckar med naken jord eller förna. tabellerna förekommer anmärkningar till segmenten vari deras belägenhet kortfattat beskrivs samt mer detaljerade upplysningar om trädskiktet ges. Antalet träd av olika arter inom segmenten har nämligen ofta räknats, och diametern i brösthöjd har mätts på ett genomsnittligt träd av varje art. Har trädens dimensioner varit mer växlande har mätningar gjorts på ett grövre och ett klenare träd. Mätningarna har gjorts med klave eller tumstock på mötande kant. Höjden har ibland exakt kunnat mätas på fållda träd. analystabellerna, vid beskrivningen av vegetationen och vid urskiljandet av växtsamhällen har skikt för skikt redovisats, men ändå har sambanden mellan dem beaktats. Synusien har alltså tagits som den grundläggande enheten (Gams 1918, Lindquist 1938, Julin 1948, varsson 1962). tabellbilagan redovisas analysmaterialet beståndsvis för de rikaste och mer intensivt undersökta bestånden, men i övrigt har endast delar av primärmaterialet medtagits och återges ordnat efter växtsamhällen. Det fullständiga analysmaterialet är deponerat bl.a. på växtbiologiska institutionen, Uppsala universitet. URSKLJANDET A V VÄXTSAMHÄLLEN De analyserade segmenten har fördelats på olika växtsamhällen alltefter likheter och olikheter i artsammansättningen inom fåltskiktet. Därvid har både arternas frekvens och deras dominans använts. allmänhet kan endast de samhällen, som till sin typ står långt från varandra, särskiljas genom frånvaron eller närvaron av vissa arter, dvs. genom användandet av skiljearter. Vid urskiljandet och benämningen av de olika växtsamhällena används endast sommaraspektens arter (jfr Lindgren s. 406 och s. 26). V år aspektens arter är mestadels av liten betydelse vid klassifikation av lövskogsvegetation. Särskilt gäller detta Anemone nemorosa, som under våren är allestädes närvarande, ofta dominant, i vegetationstyper, vilka under sommaren har olika utformning. Anemone hepatica däremot är mer begränsad i sin förekomst och har genom sina blad betydelse även i sommaraspek ten. Ranglösa samhällen som benämns neutralt har använts. nom några av samhällena har varianter ur-

16 8 Giiran W a/lin skilts, oftast genom dominans av någon eller några arter. Vid en överblick av lövskogarnas vegetation framträder vegetationsgradienten fattig-rik. Man finner sålunda å ena sidan fattiga ek- och bokskogar samt å andra sidan rik lövskog med dominans av alm, lind, lönn och ask. följande översiktliga beskrivning av lövskogsvegetationen skils mellan två typer, hedekskog och ängsskog (Sjörs 1956), vartill kommer, som en tredje typ, bokskogarna. Ofta kan inte ett bestånd som helhet föras till en enda typ. Särskilt gäller detta bergshöjder, där krönet intas av hedekskog medan de lägre delarna på rasmarker vid bergets fot hyser ängsskog. sådana fall kommer följaktligen bestånden att innehålla flera fåltskiktssamhällen. kontakt med flera av de undersökta bestånden uppträder gärna dels alsumpskog och dels utpräglade beteshagar. Dess har ej närmare undersökts, men berörs i vissa beståndsbeskrivningar och finns exemplifierade i tab Fältskiktets differentiering och klassifikation har, som nämnts, varit huvudintresset. Träd- och buskskiktet kommer att ges endast en allmän beskrivning. Oftast förekommer nämligen ingen bindning av ett visst fältskiktssamhälle till en viss sammansättning av träd- och buskskiktet De anförda växtsamhällena har framkommit. genom en kombination av besiktning i fålt och jämförelser av segmentanalyserna. Försök har också gjorts att anknyta till den relativt fåtaliga litteraturen om svensk lövskogsvegetation (Almqvist 1929, Andersson 197 0, Berglund 1963, varsson 1962, 1972, Julin 1948, Lindgren , Lindquist 1931, 1938, Kielland-Lund 197 1, Rydberg 1956, 197 1, Sjögren 1961, 1964, Sjörs 1954, 1956). Nomenklaturen för kärlväxter följer Hylander ÖVERSKT A V LÖVSKOGSVEGET ATONEN Följande översikt av områdets lövskogsvegetation har utarbetats. A. Hedekskog Deschampsia flexuosa -samhälle a) Vaccinium myrtillus -variant b) Molini a coerulea -variant c) Deschampsia flexuosa -variant d) Convallaria majalis -variant e) Oxalis acetosella -variant B. Ängsskog. Örtdominerade samhällen l. Oxalis acetose!la -samhälle a) typisk variant b) Geum urbanum -variant 2. Geum rivale -samhälle 3. Galium odoratum -samhälle 4. Anemone hepatica -samhälle a) typisk variant b) Fulmonaria officinalis -variant c) Aegopodium podagraria -variant 5. Mercurialis perennis -samhälle 6. stellaria nemorum -samhälle a) Athyrium filix-femina -variant b) Matteuccia struthiopteris -variant 7. Allium ursinum -samhälle 8. Geranium robertiarrum - Urtica dioica -samhälle. Gräsdominerade samhällen l. Poa nemoralis -samhälle 2. Calamagrostis arundinacea -samhälle 3. Melica uniflora -samhälle 4. Milium ettusum -samhälle 5. Brachypodium silvaticum -samhälle C. Bokskogar l. Deschampsia flexuosa -samhälle a) Vaccinium myrtillus -variant b) Deschampsia flexuosa -variant c) Maianthemum bifolium -variant d) Lycopodium annotinum -variant e) Oxalis acetosella -variant 2. Oxalis acetosella -samhälle a) typisk variant b) Lastrea dryopteris -variant 3. Cardamine bulbifera -samhälle 4. stellaria nemorum -samhälle D. Kontaktvegetation. Al!fumpskog Filipendula ulmaria -samhälle. Beteshagar Agrostis tenuis -samhälle Det bör redan pär påpekas att följande samhällen i översikten är m,ycket sällsynta eller endast fragmentariskt utbildade: B 2, B 3, B 7, B 3-5 och C 4. beståndsbeskrivningarna i kap. V omnämns en del endast lokalt iakttagna varianter. De i översikten

17 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 9 angivna varianterna har däremot en får undersökningsområdet mer allmängiltig betydelse. SAMMANFATTNNGsTABELLER tab. och ges en översikt av de flesta arternas uppträdande inom fältskiktets viktigare växtsamhällen. Ä ven träd- och buskskikten har medtagits för att visa deras sammansättning över de olika fältskiktssamhällena. Dessa har markerats med en kod enligt den nyss lämnade översikten. För varje art anges segmentfrekvens i procent vartill fogats karakteristisk täckningsgrad enligt Malmer 1962 med romerska siffror. Endast arter som i något samhälle visar en frekvens på 20 % eller mer har medtagits. Frekvenssiffrorna har avrundats till närmaste 5-tal. Med x har markerats närvaro med lägre frekvens för de i tabellerna införda arterna, dock inte sporadisk förekomst inom något enstaka segment. För återstående arter hänvisas till övriga tabeller, där de olika växtsamhällenas utformning exemplifieras, samt i viss mån till beståndsbeskrivningarna i kap. V. stort sett fåreligger en kontinuerlig förändring från de fattigaste samhällena till vänster i sammanfattningstabellerna till den rikare vegetationen till höger. de gräsdominerade samhällena längst t.h. i tab. finns dock förutom de för dem särpräglade dragen en viss anknytning till den mindre rika vegetationen. praktiken förekommer mellanformer mellan de flesta i tabellerna nära varandra liggande samhällena. Hedekskogarnas vegetation Bland undersökningsområdets lövskogar är hedekskog den helt dominerande typen. Hedekskogar kan dels uppträda på bergens krön och då ovanför rasmarkernas och sluttningarnas rikare ängsskogar, och dels på flacka, steniga moränhöjder, där berg ställvis går i dagen. det senare fallet har de gärna karaktär av hage. Betesgången har dock upphört, varfår vegetationen slutit sig. Utpräglade hagmarker med nutida betesgång har ej medtagits i undersökningen. Överlag har dock så gott som all hedekskog tidigare varit betesmark eller i visså fall magrare slåttermark. tab. 23 återges segmentanalyser i hedekskog. TRÄDSKKTET Quercus robur och Q. petraea. Hedekskogarna kan uppbyggas antingen av Quercus robur eller Q. petraea. Mellanformer mellan de två arterna är inte ovanliga. Q. petraea är så gott som allenarådande ner mot hallandsgränsen och på de undersökta kustbergen inne i Halland. Den kan i dessa trakter bilda relativt stora bestånd (nr 8, 21, 23 och 24). Smärre bestånd av Q. petraea fårekernmer så långt in i landet som ca 3 mil norr om Borås (nr 25 och 30), vilket är nära artens nordgräns. Risdominerat fältskikt påträffas framför allt under ett trädskikt av Quercus petraea. Flera hedekskogar består emellertid av Q. ro bur. Större mogna ekbestånd saknas. Ekarna har oftast måttliga dimensioner och tillgången är stor på lågvuxna träd, ofta med vridna stammar. några fall förekommer en prägel av stubbskottsskog. Företagna borrningar och räkningar av årsringar på stubbar efter nyavverkade träd visar för de större träden en ålder av år. Av allt att döma har en stor del av de nutida hedekskogarna under de senaste åren vuxit upp på mer öppen mark, i en del fall kal ljungmark (se vidare kap. V och V). Ett viktigt inslag i landskapsbilden utgör solitära ekar eller smågrupper av ek (ekbackar), men äldre och kraftigare exemplar är även i dessa fall mycket sällsynta. Det bör påpekas att yngre ek ofta påträffas i områdets barrskogar. Man får ett intryck av att eken är på offensiv, kanske en effekt av det upphörda skogsbetet Övriga trädarter. hedekskogarna förekommer ofta ett mer eller mindre starkt inslag av Betula pubescens och B. verrucosa. vissa avsnitt kan björk samdominera med ek. Enstaka exemplar av Picea abies förekommer gärna. Helt granfria ekbestånd finns endast på de undersökta kustbergen i norra Halland, som ju ligger utanfår granens spontana sydvästgräns. Vidare kan Populus tremula, Sorbus aucuparia, S. intermedia och Pinus silvestris uppträda, de två sistnämnda dock mycket sällan. BUSKSKKTET Det karakteristiska för hedekskogarnas buskskikt är ett rikt inslag av ekbuskar. Eken visar alltså här en mycket god förmåga till fåryngring. Dessutom är Juniperus communis vanlig, vilket kan tyda på tidigare mer öppen vegetation, särskilt i de fall då enbuskar-

18 l O Göran Wallin Tabell. Sammanfattning av ädellövskogsvegetationen (bokskogar i tabell ). segmentfrekvens i% och index för karakteristisk täckningsgrad. Table. Vegetation of Quercus, Tilia, Ulmus &. Fraxinus forests (Fagus forests see Table ). Frequency by segments and index of characteristic cover. Fältskiktssamhälle A B l B 4 B 5 B6 B 8 Bill B2 (field layer community) Variant a b a FÄLTSKKT (field layer) Vaccinium myrtillus V. vitis-idaea Descbampsia flexuosa Trientalis europaea Carex pilulifera Luzula pilosa Melampyrum pratense Maianthemum bifolium l x Molinia_coerulea Cornus suecica Vaccinium uliginosum Convallaria majalis Lathyrus montanus Potentilla erecta Hypericum maeulatum x Anthoxanlhum odoratum BO 70 Veronica chamaedrys Solidago virgaurea Fragaria vesca Rubus saxatilis Lastrea dryopteris Viola riviniana Oxalis acetosella Dryopteris filix-mas Epilobium montanum Geum urbanum Actaea spicata Paris quadrifolia Glechoma hederacea Moehringia trinervia Geranium silvaticum Vicia sepium Scrophularia nodosa Anemone hepatica x x x l x x l x x x 45 x Viola mirabilis 30 Campanula trachelium 25 Lathyrus vernus Stachys silvatica Polygonatum verticillatum Fulmonaria officinalis Cardamine bulbifera Aegopodium podagraria 100 Campanula latifolia Mercurialis perennis Filipendula ulmaria Athyrium filix-femina stellaria nemorum Lastrea phegopteris Matteuccia struthiopteris Chrysosplenium alternifo1ium Valeriana sambucifolia Geranium robertianum Urtica dioica mpatiens noli-tangere Hypericum montanum Lathyrus niger Origanum vulgare 35 Hypericum perforatum 20 Veronica officinalis 30 Poa nemera is Roegneria canina Carex digitata Melica nutans Calamagrostis arundinacea Carex montana Rubus idaeus Quercus sp. juv l x Rhamnus f rangula ju v. Serbus au cuparia j uv. Corylus avellana ju v. Acer platanoides ju v. Fraxinus excelsior juv. Tilia cordata juv. Ulmus g labra j uv BUSKSKKT (shrub layer) Juniperus communis Rhamnus frangula Quercus sp. Sorbus aucuparia Corylus avellana Viburnum opulus Prunus padus Lonicera xylosteum Acer platanoides Fraxinus excelsior Ulmus glabra Tilia cordata l aooii x x BO x x

19 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 11 Tabell L (forts.) Table. (contin. ) Fältskiktssamhälle A B l B4 B5 B6 BB B l B 2 (field layer community) Variant b a b TRÄDSKKT (tree layer) Quercus petraea Q. robur Ulmus glabra Fraxinus excelsior Tilia cordata Acer platanoides Alnus glutinosa m x m Antal segment (100 m 2 ) Number of 100 m 2 segments lo Artantal i fältskiktet, medelvärde A verage number of species in the '!field layer segmentfrekvens avrundad till närmaste 5-tal, < 20% anges med x. Enbart sporadisk uppträdande arter samt vissa vårväxter (Anemone nemorosa etc. ) ej medtagna. Karakteristisk täckning enligt Malmer 1962 anges med index då < 1/16, då 1/16-1/2 och då > 1/2 av ytan är täckt i de segment där arten växer. De med x be tecknade lågfrekventa arternas täckning ej angiven. Frequency by segments as percentage (round numbers; < 20% as x). Sporadically occurring species and ear ly withering plants (e. g. Anemone nemoro sa) omitted. Characteristic cover (Malmer 1962) as index when less than 1/16, when 1/16 to 1/2, and when over half the area of the segments where the species grows is covered; omitted for the species of low frequency marked x. A Deschampsia flexuosa-samhälle B l Oxalis acetose\la-samhälle: B 5 Mercuria \is perenni s-samhälle (community) : a Typisk variant B6 stellaria nemorum-samhälle a Vaccinium myrtillus-variant b Geum urbanum-variant B8 Geranium robertianum - Urtica b Molinia-variant B4 Anemone hepatica-samhälle: dioica-samhih\e c Deschampsia-variant a Typisk variant B1 Poa nemoralis-samhälle d Convallaria-variant b Fulmonaria-variant B2 Ca lamagros tis arundinaceae Oxalis-variant c Aegopodium-variant -samhälle na är större och avdöda eller döende. Tämligen hög frekvens uppvisar även Rhamnus frangula och Sarbus aucuparia. avsnitt som har mer ängsartat fältskikt kan Corylus avellana uppträda, men aldrig så dominerande som i de rena ängsskogarn a. Buskskiktets täthet kan variera inom bestånden. Vissa ytor har endast gles förekomst av små buskar, medan andra avsnitt har prägel av sly. ngen av de undersökta hedekskogarna visar för närvarande någon tendens att erövras av gran. Granbuskar och granplantor i fältskiktet är sålunda ganska ovanliga även innanför grangränsen. Däremot är igenväxningen med gran ett påtagligt fenomen i utpräglade hagmarker med minskat betestryck. FÄLTSKKTET A. Deschampsia flexuosa -samhället Hedekskogarnas fåttskikt uppvisar en variation från dominans av blåbärsris till en mer ängsartad vegetation behärskad av låga örter. Alltid är dock Deschampsia flexuosa närvarande såsom samdominant, stundom helt dominerande. Ur fysionomisk synpunkt föreligger därför tre vegetationstyper: gräs -ristyp, gräs-typ och gräs-lågört-typ. Genom att Deschampsia flexuosa och en del andra föga krävande arter så markant utgör en sammanbindande länk, anser jag att hedekskogarnas fältskiktsvegetation inom undersökningsområdet bör sammanföras till ett samhälle: Deschampsiajlexuosa -samhället, som mestadels är det artfattigaste av de urskilda samhällena. Dess vanligaste övriga arter är Vaccinium myrtillus, Trientalis, Luzula pilosa, Melampyrum pratense, Maianthemum bifolium och småplantor av Quercus. Ofta förekommer dessutom Pteridium aquilinum. de kustnära bestånden kan Lonicera periclymenum uppträda, och den ses då mer sällan klänga i högre delar av vegetationen utan tillhör mestadels fåltskiktet, som den tätt genomväver. Om våren ses Anemone nemorosa som ett diskret inslag framför allt i de mer ängsartade delarna av samhället, men den förekommer även i risdominerade avsnitt. Ett för hedekskogarna typiskt drag i jämförelse med ängsskogarna och bokskogarna är förekomsten av mossor i markvegetationen. Det rör sig om trivialare arter såsom Hylocomium splendens, Pleurozium schreberi, Dicranum scoparium och Polytrichumarter. Mossorna når dock sällan över den lägsta täckningsgraden. Deschampsia flexuosa -samhället bör kunna placeras inom den i Mellaneuropa urskilda alliansen Quercion robori-petraeae. Associationstillhörigheten är däremot svårbestämd för samhället som helhet. varsson (1 962) har skildrat en likartad vegetation under namnet V accinietum myrtilli. Det av Sj örs ( ) urskilda Flexuosetum är ett slåttersamhälle utan ädla lövträd.

20 12 Göran Wallin Vegetationen inom samhället är inte enhetlig och följande varianter kan urskiljas. Vaccinium myrfillus -variant. Denna variant utgör den del av samhället, där Vaccinium myrtillus är mer eller mindre dominerande. Fältskiktet får därför en för ädellövskog säregen, kärv prägel. Benämningen blåbärsekskog passar bra för de avsnitt, som hyser denna vegetation. övrigt förekommer i huvudsak endast de arter, som ovan angavs såsom vanliga för hela samhället, och av dessa kan Melampyrum pratense och Luzula pilosa särskilt framhållas. Vanligt är vidare ett glest inslag av Vaccinium vitisidaea. Sporadiskt kan Molinia coerulea uppträda. nslaget av ekplantor blir i denna variant särskilt markant. Som redan nämnts uppbygges variantens trädskikt oftast av Quercus petraea och detta även i de innersta delarna av undersökningsområdet. Varianten bör höra till Populo-Quercetum (Tiixen 19 51, jfr Kielland-Lund s. 15). Malinia coerulea -variant. nom fuktigare avsnitt av hedekskogarna uppträder denna variant kännetecknad genom dominansen av Molinia coerulea. Det är den variant av samhället där Deschampsia flexuosa är svagast representerad. Däremot är närvaron god av Vaccinium myrtillus. Ofta finns ett betydande inslag av Cornus suecica, samt stundom även Vacci- nium uliginosum. Dessa två har karaktär av ledarter för varianten ifråga. kontakt med varianten uppträder ofta små myrfragment i svackor av terrängen, varvid ibland förekommer ett svagt bottenskikt med Sphagnum-arter. varsson (1962 s. 100) beskriver samma vegetation under benämningen molinetosum coerulae, och det anges möjligen vara ett kustlandssamhälle. A v de undersökta bestånden hyser de nordhalländska kustbergen (nr 23 och 24) fina exempel på varianten, men den förekommer även i de norra delarna av undersökningsområdet (t.ex. nr 25 och 28). Denna typ av vegetation är dock alltid mer eller mindre fragmentariskt utformad och behärskar som mest endast några få 100- tal m2 i taget. Deschampsia flexuosa -variant. Mer sällan uppträder större fläckar helt dominerade av Deschampsia flexuosa, varvid denna variant föreligger. vissa bestånd kan inslaget av Melampyrum pratense och Luzula pilosa bli betydande, vartill ställvis förekommer som nytt inslag, gles förekomst av Lathyrus montanus, Hypericum maeulatum och Potentilla erecta. Convallaria maja/is -variant. Särskilt i hagmarksartad hedskog blir denna och följande variant vanlig i något artrikare avsnitt av samhället, och de skulle eventuellt kunna sammanföras till ett eget samhälle. Fig. 5. Hedekskogen vid Ljurhalla (nr 25). trädskiktet Quercus petraea samt enstaka granar. Glest buskskikt med ek och en. fältskiktet Deschampsia flexuosa - samhällets V accinium myrtill u s - variant, s.k. blåbärsekskog. Foto Björn Jonasson Heath-type oakwood at Ljurhalla (no. 25). n the three layer Quercus petraea and scattered individuals of spruce. A sparse shrub layer with oak and juniper. n the field layer the Vaccinium myrtillus variant of the Deschampsia flexuosa community, so called bilberry oakwood.

21 Liivskogsvegetation i sjuhäradsbygden 13 Vaccinium myrtillus utgör här ett glesare inslag eller kan ibland helt saknas. det senare fallet föreligger en gräs-lågört-vegetation, där i denna variant Convallaria majalis är ett mer eller mindre viktigt inslag vid sidan av Deschampsia flexuosa. Ofta finns även ett förhållandevis rikt inslag av Melampyrum pratense. Hög frekvens men mestadels låg täckningsgrad visar Lathyrus montanus, Potentilla erecta, Hypericum maculatum, Anthoxanthum odoratum och Veronica chamaedrys. Till Deschampsia flexuosa och Luzula pilosa sällar sig sporadiskt ett fåtaligt inslag av Festuca ovina och Agrostis tenuis, en trolig följd av tidigare betning. En diskret våraspekt med gles förekomst av Anemone nemorosa finns. Försommaraspekten kan vara mer iögonenfallande genom Convallaria. Genom de blekgula blommorna hos Melampyrum, Hypericum o h Potentilla skapas en föga påträngande sommaraspekt. Då utgör även bladen hos Convallaria ett markant inslag. Varianten står nära det av Berglund (1963) skildrade Quercus petraea - Deschampsia flexuosa - samhället. Oxalis acetosella -variant. Denna variant är arealmässigt inte lika betydande som Convallariavarianten. Tillsammans bildar de svagt ängsartade avsnitt inom hedekskogssamhället Särskilt Oxalisvarianten bildar en övergång till ängssamhällena genom närvaron av först och främst Oxalis acetosella, som är konstant med medelhög täckningsgrad, men också genom närvaron av Viola riviniana, Pragaria vesca, Lastrea dryopteris, Rubus saxatilis och Calamagrostis arundinacea. Artstocken är i övrigt gemensam med Convallaria-varianten, men Oxalisvarianten karakteriseras genom mer eller mindre tydlig samdominans av Oxalis och Deschampsia flexuosa. Maianthemum bifolium tycks ha sin största betydelse i denna variant av samhället. Som skiljearter mot övriga delar av Deschampsia-samhället kan Oxalis och Viola riviniana användas. Å andra sidan är fortfarande Vaccinium myrtillus och övriga hedskogsväxter närvarande med hög frekvens, varigenom varianten bindes till övrig vegetation inom hedekskogarna. Buskskiktet över Oxalis-varianten har i förhållande till de andra varianterna en lägre andel ek- och enbuskar. Det uppbygges till största delen av Rhamnus frangula och Corylus avellana, men dessa uppvisar endast medelhög täckningsgrad. Ängslövskogarnas vegetation Ängslövskog, eller ädellövskog i mer eller mindre rik utformning uppträder inom sjuhäradsbygden framför allt i rasbranter (t.ex. nr l, 3, 5 och 11). Ovanför rasbranterna finns i regel en nästan lodrät bergvägg (s.k. hammare). Denna kan dock vara sönderbruten och förhållandevis låg. Vanligt är att rasbrantens nedre delar hyser ansamlingar av grova block, som gör terrängen i dessa delar mycket svårframkomlig. övre delarna och särskilt intill bergväggen är materialet finare. några fall saknas blockansamling och rasbranten är som helhet uppbyggd av sten och finjord i varje fall i ytan. Branterna har mestadels sydöstlig - östlig exposition. Några få är helt sydvända, och dessa överensstämmer med Andersson & Birgers (1912) definition på sydberg :... "berg med en tvärbrant mot söder exponerad sida". Ett par exempel finns på nordlig eller nordvästlig exposition. Överlag _ är därför benämningen sydväxtberg (Du Rietz 1953 och 1954) egentligare på dessa rasmarker med änglövskog även om termen mestadels användes om nordligare lokaler Ufr dock Sjörs 1956). Bland de för sydväxtberg betydelsefulla ståndortsfaktorerna kan nämnas ett gynnsammare lokalklimat, snabbare vittring och rörligt grundvatten. Bergväggarna är uppbyggda av den i undersökningsområdet förhärskande gnejsen. Endastett av sydväxtbergen (nr l) består av den kalkrikare dioriten. Enligt Halden (1950) skulle emellertid bergssega kunna uppvisa högre kalkhalt även i granit och gnejsbranter genom i dem förekommande kalkrikare inlagring-. ar. Därigenom får man en förklaring till närvaron av mer krävande arter i dessa urbergsbranter och i rasmarkerna nedanför. några få fall (nr 4, 19 och 2 ) står ängslövskog i sluttningar utan berg i dagen och utan rasmaterial Det är då fråga om höjdryggar med lidbebyggelse och odlingar på krönen, nedanför vilka lövskogarna förekommer. Längst ner i sluttningen och i dalgången uppträder återigen odlad mark. Nordvästra sjuhäradsbygden (Gäsene härad), som har mer utjämnad topografi utan markerade bergshöjder och rasmarker, saknar utpräglade ängslövskogar. Här finns i stället många exempel på hedekskogar och hedbokskogar. två fall (nr 6 och 9) befinner sig ängslövskog på åsbildningar och i ytterligare två fall på branta ut-

22 14 Gö"ran Wallin eroderade sluttningar i glacifluvialt sediment (nr 14 trädskikt Almen uppträder i skiftande lägen. Den och 18). De två sistnämnda bestånden samt de allra finns, som nämnts, tillsammans med Quercus robur nedersta delarna av de undersökta halländska kust- eller ställvis allenarådande på utplanade lundavsnitt bergen är de enda exemplen på ängslövskog, som står på lerhaltigt underlag. TRÄDSKKTET nom ängslövskog är eken inte så dominerande som i hedekskogarna. Trädskiktet blir gärna starkt inblandat med huvudsakligen andra ädla lövträd, och i vissa avsnitt saknas eken helt. Trots detta torde undersökningsområdets ängslövskogar i stort kunna benämnas ekblandskogar. Något försök till växtsociologisk behandling av träd- och buskskikt har ej gjorts. den följande sammanfattande redogörelsen för dessa skikt ges därför endast allmänna synpunkter på de olika arternas förekomst och dessa redovisas var för sig. Quercus robur. A v de undersökta bestånden med ängsskog är det endast fyra som hyser trädskikt med helt dominerande Quercus robur, nämligen de ovan nämnda skogarna på åsbildningar (6 och 9) samt ett par på finjordssluttningar (2 och 14). Ekdominansen torde här till stor del vara kulturgynnad. rasbranter tillhör Q. robur i regel de lägre utplanade delarna nedanför grovblockansamlingarna och då tillsammans med alm i första hand men även åtföljd av ask, lönn, lind och i några fall bok, samt fåtaligare, triviala trädslag. Ek och alm är alltså en vanlig trädkombination i rasbranternas nedersta delar. Quercus petraea. Denna ekart, som är så betydande i många hedekskogar, kan även bilda bestånd av ängsskogstyp i kustnära trakter. Sålunda är områdets ståtligaste ekskog (nr 8) helt uppbyggd av arten i fråga. Ett annat exempel utgör det halländska kustberget By areåsen (nr 23), där det vid bergets fot på södra sidan står ett högrest bestånd av vinterek. Annars är det vanligt med strödd förekomst av arten i rasbranternas övre delar även i undersökningsområdets inre. Hybrider mellan ekarterna är också vanliga på dessa platser. På bergbranternas krön kan vintereken bilda ett bräm av krattartat utseende och sedan blanda sig i hedekskogen innanför krönet eller helt bygga upp denna. U/mus glabra. Vid sidan av ekarterna torde alm och lind ha den största betydelsen i ängslövskogarnas nedanför rasmarker eller i sluttningar utan rasmarkskaraktär. Den går även gärna upp i rasbranterna och kan i vissa fall bilda en ridå utefter bergväggen överst i sluttningarna i den där rådande torrare och solstekta miljön (t.ex_ i nr 16). Den kan vidare även uppträda i de fuktiga små bäckdälder, som stundom genomdrager bestånden. Tilia cordata. Linden är det för rasbranter mest utmärkande trädslaget. Särskilt gäller detta blackiga -grovblackiga avsnitt, där den kan bilda smärre rena bestånd av ofta högresta och smäckra individ. De allra mest grovblackiga partierna saknar trädskikt, men man kan på några håll se hur nedliggande stammar och grenar av lind här delvis böjer sig ut över blocken. Sådant krypande och buskliknande växtsätt är dock ingen vanlig företeelse i områdets rasbranter. övriga sammanhang saknas linden praktiskt taget och den blir sålunda en karaktärsväxt för blackiga rasbranter. Fraxinus excelsior. förhållande till ovan redovisade trädslag utgör ask ett glesare inslag i områdets ängslövskogar. Den är ingalunda ovanlig men bildar sällan små bestånd eller trädgrupper. Så kan dock bli fallet i fuktig miljö, t.ex. kring bäckstråk eller i sluttningar ner mot intilliggande alsumpskog. Den ses ibland även i grovblackiga avsnitt, som har fuktig prägel genom rörligt vatten. Acer platanoides. Särskilt i rasmarkernas övre delar märks i några få fall ett påfallande glesare inslag av lönn, dock inte i de torrare avsnitten. Endast i ett fall (nr l) bildas ett litet lönnbestånd i en frodigare svacka i en rasbrant. Tillsammans med ask kan den 'öckså med enstaka individ blanda sig i lundavsnitt strax nedom rasbranten, där för övrigt alm och ek dominerar. Lönnens underordnade roll i trädskiktet kontrasterar mot dess många gånger betydande förekomst i busk- och fält skikt. Se mer därom i redogörelsen för buskskiktet Fagus silvatica. Ett par av bestånden hyser en hel del bokar insprängda bland övriga lövträd. Det gäller främst bestånd nr l och 4 och i dessa är det några kntftiga solitära bokar, som utgör de enda verkliga Acta phytogeogr. suec_ 58

23 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 15 "trädjättarna" inom de undersökta lövskogarna. närheten av dessa två bestånd finns rena bokskogar av hedtyp. de två nämnda ängslövskogarna förefaller boken hårt trängd av framför allt almen och ett tätnande buskskikt Betula pubescens och B. verrucosa. Det är vanligt med en strödd förekomst av björk. B. verrucosa tycks vara den vanligaste arten, särskilt i övre delen av rasbranter. Sarbus aucuparia. Rönn i trädform kan man ibland se instucken bland övriga lövträd. På vissa grovblockiga partier kan den ses i flertal. Populus tremula. Asp utgör ett dominerande inslag på några få håll. nr l, 19 och 23 bildar den små bestånd i grovblackiga avsnitt och i nr 18 på lerhaltiga ravinsluttningar tillsammans med gråal. övrigt förekommer den som ett mindre betydande inslag bland de ädla lövträden. Stormen i september spolierade delvis trädskiktet i flera av de värdefullaste av de undersökta lövskogarna. Särskilt drabbades storvuxna aspar i rasbranter. Förödelsen blev stor främst i nr 2 Kröktings hage, där dock numera uppröjning har skett, samt i nr l Kräkehoberg och nr 3 Tranhult, i vilka även många lindar stormfälldes. Prunus padus. Trädformig hägg är mycket obetydligt förekommande. Den kan iakttagas på några grovblackiga partier och intill bäckstråk. A!nus incana. Gråal är på sina håll vanlig i närheten av Viskan och Ätran. Av de undersökta bestånden är nr 18 säreget genom den över större ytor dominerande gråalen i de branta ravinsluttningarna ner mot Viskan. Till bilden hör, som nämnts, ställvis samdominans med asp. Gråalen uppträder annars inom undersökningsområdet mest i smala ridåer eller smågrupper, varfor detta bestånd är helt unikt inom området. Sjörs ( 956) ger exempel på liknande vegetation i mellersta Dalälvsdalen och västra Dalsland. A/nus glutinosa. Klibbal kan forekernrna tillsammans med ädla lövträd intill bäckstråk, men har i övrigt sin stora betydelse i sumpskogspartier, som ibland gränsar till ängslövskog. Picea abies. Granen finns för det mesta med även i de rikaste typerna av ängslövskog, men endast i enstaka spridda exemplar. Bland de lummiga lövkronorna ser man alltså ofta en och annan gran sticka upp. Granens föryngring är mycket obetydlig i de undersökta lövskogarna, och den tycks därför för närvarande inte utgöra något hot mot lövträden. några fall har man dock genom uthuggning av gran skapat mer homogen lövskog. Pinus silvestris. Tall, som är ovanlig redan i hedekskogarna, kan någon enstaka gång ses i ängsskog. BUSKSKKTET Till ängslövskogarnas karakteristiska egenskaper hör ett välutvecklat buskskikt av i första hand hassel. Ofta lika betydande är buskar av trädskiktets arter. Mer i andra hand kommer inslag av egentliga buskarter. de flesta fall har buskskiktet tätnat under se.,; nare decennier sedan lövskogens användning till slåtter och bete upphört. Flerstädes finns emellertid buskfria eller buskfattiga ytor. Detta är särskilt fallet i de övre, torrare och gräsdominerade delarna av rasbranterna. Corylus ave/lana. Hasseln är, som nämnts, den mest betydande komponenten i buskskiktet På jordiga eller på sin höjd steniga sluttningar, på mer utplanad mark nedanför rasbranter och i bäckdälder blir den som kraftigast, och frodiga hasselsnår breder där ut sig. Den åtföljes då i trädskiktet av främst ek och alm. några få fall, t.ex. nr 4 och 19, föreligger hässlen med mycket glest trädskikt. utpräglade rasmarker betyder hasseln mindre. Grovblackiga avsnitt kan hysa enstaka individ, men även i de övre finjordsrika delarna står den glest i form av smärre individ. Viburnum opulus. Olvon är vanlig, men den blir sällan någon viktig art. Bestånd nr 6, som har påfallande hög kalkhalt i underlaget, utgör dock ett undantag. Här breder den ut sig i frodiga snår på en torr åssluttning med trädskikt av Quercus robur och blir samdominerande med hassel. övrigt finns den gärna i övre rasbranter. Lonicera xylosteum. Try ses även den ofta, men endast i spridda exemplar. Mer betydande kan den vara i rasbranternas övre, torra, mullhaltiga och

24 16 Gå'ran Wallin gräsrika delar. Tätare snår av arten ses endast i det nyss nämnda bestånd nr 6. Rhamnus frangula. Brakveden är mer betydande i hedekskog men spridda exemplar förekommer även i ängssko g. R hamn u s cathartica. Arten är sällsynt och ses någon gång i de allra rikaste bestånden.. Crataegus calycina. Hagtorn är ett ovanligare inslag inne i lövskogen. allmänhet rör det sig om denna art. Crataegus oxyacantha. Arten har påträffats endast i bestånd nr 22 nere vid Lygnern, där hagtornsinslaget är förhållandevis rikligt. Ribes nigrum, R. rubrum, R. uva-crispa. Av dessa arter påträffas krusbär ganska ofta i form av enstaka småbuskar. Röda vinbär ses mer sällan. Svarta vinbär är sällsynt. Ribes alpinum, som har en östlig utbredning, saknas praktiskt taget inom Sjuhäradsbygden. Det finns några mycket fåtaliga fynd, men inte i de undersökta skogarna. Malus silvestris. Vildapel tycks i allmänhet uppträda i mindre buskformade exemplar och ses inströdda inom flera av bestånden. några fall märks äldre döda individ hårt trängda av övrig lövvegetation, ett troligt vittnesbörd om tidigare öppnare prägel i en del lövskogsavsnitt. Prunus padus. Små häggbuskar är ett ganska vanligt inslag. De blir kraftigare och mer betydande i den fuktigare miljön kring bäckstråk. Cotoneaster integerrima. Arten ses någon gång i övre rasbranter (främst i nr 1). Den tillhör oftast klippvegetationen på krönen av bergväggarna ovanför rasbranter. Cotoneaster melanocarpa. Arten har iakttagits i enstaka individ inom nr 23, som är ett halländskt kustberg. Även där på klippor. Prunus spinosa. solöppna lägen och i brynvegetation inom de sydligaste delarna av undersökningsområdet kan man någon gång stöta på små förekomster av slån. Cornus sanguinea. utkanten av bestånd nr 18 vid Viskan finns en liten förekomst av denna art, den enda kända i sydvästra Sverige (W estfeldt 1966). Sambucus racemosa. Arten är ett ovanligt inslag i områdets lövskogar. Mest betydande är en liten förekomst i nr 19. andra sammanhang är den ganska vanlig på flera håll och uppträder då gärna på ruderatbetonad mark. Trädarternas föryngring Vid sidan av hassel är i stort sett trädföryngringen det viktigaste inslaget i buskskiktet. Det kan dock fastslås att ek visar mycket dålig eller ingen föryngring i de välslutna ängslövskogarna. Detta fårhållande utgör en skarp kontrast till den goda ekföryngringen i hedekskog. nom vissa avsnitt av övre rasbranter kan dock konstateras en något rikligare förekomst av ekbuskar. Småplantor av ek i fältskiktet visar en högre frekvens än ekbuskar. Utvecklingsmöjligheterna för ekplantor tycks inte vara gynnsamma. Det blir därför buskar av rönn, ask, alm och lönn, som utgör huvudparten av trädarternas andel i buskskiktet. alla typer av vegetation inom ängslövskogarna utgör gles förekomst av rönnbuskar ett konstant inslag. Anmärkningsvärd är en hög frekvens av askbuskar och ofta även lönnbuskar, trots att dessa arter intager en mer underordnad roll i trädskiktet Det är också vanligt med småplantor av dessa två arter i fältskiktet fuktigare partier kan asken visa en särskilt kraftig föryngring med medelhög täckningsgrad av både buskar och småplantor. de övre delarna av rasbranter kan i ett par bestånd lönnplantor nå medelhög täckningsgrad. Annars är mestadels varje trädslags andel i busk- och fältskikt måttligare, medan den sammanlagda föryngringen blir mer betydelsefull. Almen, som ofta är av stor betydelse i trädskiktet, utgör också ett vanligt buskinslag, men mindre sällan visar den en så pass påträngande föryngring som lönn och ask kan visa. Linden är, som nämnts, knuten till blockiga rasmarker, och även dess buskar och småplantor är i stort sett knutna till sådana partier och blir där gärna ett vanligt inslag. Granföryngringen är minimal. Oftare ses buskar och småplantor av björk och asp, men de utgör inget betydelsefullt inslag. De bestånd som hyser bok har också inslag av arten i buskskiktet

25 Lävskogsvegetation i sjuhäradsbygden 17 FÄLTSKKTET, ÖRTDOMNERADE SAM HÄLLEN Vid en överblick av ängslövskogarnas fältskikt kan man särskilja de örtdominerade växtsamhällena från de gräsdominerade. De senare (se s. 21) hör ofta samman med rasbranternas övre delar. Ur fysionomisk synpunkt hör ytterligare ett typiskt inslag till så gott som all fältskiktsvegetation, nämligen lignoser, främst Rubus idaeus samt småplantor av träd och buskar. En översikt av förekommande fältskiktssamhällen har redan givits. tab. 24 återges ett flertal segmentanalyser i örtdominerade samhällen. tab. har ej medtagits de sällsynta och fragmentariskt uppträdande samhå1.lena. Ängslövskogarnas vegetation inom området torde tillhöra den i Mellaneuropa urskilda klassen Querco Fagetea (Ellenberg 1963). Associationstillhörigheten är oftast svårbedömd, vilket något diskuteras nedan. B l. Oxalis acetoseua -samhäuet Till detta samhälle har sammanförts vegetation, som kännetecknas genom mycket god närvaro av Oxalis acetosella, och som negativt kan karakteriseras genom frånvaron av främst Anemone hepatica men också av en del andra mer krävande ängsskogsarter Ufr Sjörs 1956, s. 148). Samhället har en utpräglad våraspekt dominerad av Anemone nemorosa och en försommaraspekt med Oxalis vari stundom ingår något Convallaria. Trädskiktet ovanför detta samhälle behärskas mer av ek än något annat av områdets samhällen. Därtill kommer rikligt med hassel samt i flera bestånd Viburnum opulus. Ett sydsvenskt exempel på samhället har skildrats av Andersson (1970) och dess utformning i bokskog av Lindgren (1970). nom undersökningsområdet kan en vanligare och fattigare variant särskiljas från en mer sällsynt och rikare med bl.a. betydande inslag av Geum urbanum. Typ isk variant. Varianten har vissa drag gemensamma med den inom Deschampsia flexuosa -samh. urskilda Oxalis-varianten. denna är emellertid Deschampsia av stor betydelse och flera anspråkslösa arter väl representerade såsom Luzula pilosa, Trientalis, Melampyrum pratense, Maianthemum bifolium och Hypericum maculatum. Dessa arter saknas eller är obetydligt representerade inom Oxalis-samh., där i stället andra blir viktiga, såsom Viola riviniana, Dryopteris filix-mas, Carex digitata, Melica nutans och Poa nemoralis, vartill kommer att Oxalis här oftast har högsta täckningsgraden. vissa fall förekommer Lastrea dryopteris, som annars betyder mer i bokskogarnas motsvarande samhälle, samt vidare t.ex. Actaea och Mercurialis. bestånd nr 8 finns exempel på att Lonicera periclymenum kan träda in i samhället. V arianten hyser gärna en gles förekomst av Vaccinium myrtillus vartill kommer för ängsskog ovanligt rik föryngring av ek, drag som utgör en viss anknytning till hedekskog. Artantalet är lågt. Geum urbanum -variant. Denna variant bildar en artrik vegetation. Därigenom blir här, till skillnad från föregående variant, Oxalis ej så dominerande. Varianten utmärks genom samdominans av Oxalis och Geum urbanum, vartill kommer lika konstant men med lägre täckningsgrad Viola riviniana. Ganska hög frekvens visar t.ex. Actaea, Paris, Moehringia trinervia, Geranium silvaticum, Vicia sepium, Pragaria vesca, Rubus idaeus och Poa nemoralis. Mer sporadiskt kan följande uppträda: Stachys silvatica, Geranium robertianum och R u bus saxatilis. A v småplantor märks främst ek, rönn och hassel. Varianten finns tydligt utformad endast i bestånd nr 6 och i viss mån nr l O, alltså i övre Ätradalen. B 2. Geum rivale -samhället Detta mycket speciella samhälle uppträder i den skuggiga och fuktiga miljön i brinkarna vid Skene under ett trädskikt dominerat av Populus tremula och Alnus incana. Fragmentariskt återfmns samhället även i nr 14 på sluttningar ner mot Häggån. Där domineras trädskiktet av Quercus robur och Ulmus glabra. båda fallen fö rekommer buskskikt med främst Corylus avellana. Underlaget är lerhaltigt. Geum rivale är relativt konstant, ibland svagt dominerande men mestadels subdominant. Ofta uppträder även Geum urbanum. Typiskt är ett fläckvis mer eller mindre dominerande inslag av någon av följande höga örter: Anthriscus silvestris, Campanulå latifolia, Filipendula ulmaria, Geranium silvaticum, mpatiens noli tangere, Stachys silvatica, Urtica dioica och Valeriana officinalis. övrigt förekommer t.ex. Actaea spicata, Melandrium rubrum, Paris quadrifolia och påfallande mycket Taraxacum. Anmärkningsvärd är den nästan totala frånvaron av Oxalis acetosella. Anemone hepatica saknas helt. våraspekten dominerar täta mattor av Anemone

26 18 Göran W a!lin nemorosa med inslag av Ranunculus auricomus och R. ficaria, den senare mestadels i fuktstråk. Samhället påminner om den i sydsvensk lövskog av Lindquist (1938 s. 214) urskilda Anemone mernorosa - Ranunculus ticaria -unionen, vari Oxalis acetosella är sällsynt eller saknas. Denna vegetation karakteriserar sydliga, fuktiga och eutrofa lövskogsmarker, framför allt de med ask, alm och ek. Andersson (1970 s. 51) har beskrivit motsvarande vegetation under namnet Geum rivale -samhället (the Geum rivale community), vilket namn jag här använder trots att vegetationen i Skene brinkar i vissa avseenden har en annorlunda utformning. Sålunda är här Geum rivale inte så dominerande, och Aegopodium porlagraria saknar betydelse. Vidare är i Skene Ranunculus ticaria sällan dominerande i våraspekten. Då är i stället Anemone nemorosa den kvantitativt viktigaste arten. Samhället påminner också om den av Sjörs (1956) omnämnda vegetationen i raviner i mellersta Dalälvsdalen och i västra Dalsland. B 3. Galium odoratum -samhället Till de mer ovanliga inslagen i områdets ängslövskogar hör Galium odoratum. Den har påträffats i bestånd nr l, 2, 4 och 13. åtminstone de två förstnämnda föreligger en fragmentarisk utformning av detta samhälle, som här uppträder i steniga avsnitt av rasbranter. Galium odoratum breder ut sig i dominerande mattor. För övrigt uppträder många av Anemon e hepatica -samhällets arter, av vilka särskilt märks Oxalis, Viola riviniana, Dryopteris filix-mas och Anemone hepatica. Där förekommer också t.ex. Actaea, Epilobium montanum, Lastrea dryopteris, Melica nutans och Poa nemoralis. Buskskiktet är svagt utvecklat och består mest av trädarter. Corylus spelar ingen roll. trädskiktet märks mest Acer, Ulmus och Tilia. tab. l finns exempel på detta samhälle. B 4. Anemone hepatica -samhället Till detta samhälle har förts vegetation, där Anemone hepatica utgör ett betydande inslag om än inte dominerande. Samhället saknar över huvud taget någon dominant annat än på smärre fläckar. Utmärkande är en förhållandevis växlande vegetation, som får en speciell utformning inom nästan vart och ett av de undersökta bestånden. stort har jag urskilt tre varianter. Typisk variant. Denna variant utgör en mycket vanlig vegetation i örtdominerad ängslövskog. Örter med hög frekvens är Anemone hepatica, A. nemorosa, Lathyrus montanus, Pragaria vesca, Oxalis, Viola riviniana, Dryopteris filix-mas, Geranium silvaticum och Rubus saxatilis. Ett glest inslag av gräs är vanligt. Nära nog konstant är Poa nemoralis och för övrigt förekommer gärna inslag av Carex digitata, Melica n utan s eller Calamagrostis arundinacea. A v lignoser märks främst någon eller några av följande: Acer, Quercus, Sorbus aucuparia eller Corylus, var och en med mestadels lägsta täckningsgrad, men tillsammans kan de nå medelhög täckningsgrad. Bland övriga arter kan nämnas Convallaria, Geum urbanum, Actaea, Paris, Moehringia, Mercurialis samt de för varianten särskilt utmärkande Viola mirabilis, Lathyrus vernus och Campanula trachelium, vilka dock är mindre vanliga. Lokalt har en rikare utformning av denna vegetation i några beståndsbeskrivningar, t.ex. nr 2 och 3, angivits genom att kalla den Viola mirabilis -variant av samhället, vilken dock endast intager små arealer. Till de mer exklusiva arterna i dessa fall hör någon av Polygonatum multiflorum, P. verticillatum och Campanula latifolium samt ett mer markerat inslag av Viola mirabilis. en tidig våraspekt märks mest Anemone hepatica, men senare blir på många håll A. nemorosa dominerande med inslag av t.ex. Viola riviniana, V. mirabilis och Lathyrus vernus, vilka dock ofta även finns i en försommaraspekt, vari dessutom ingår Oxalis. Till skillnad från övriga här nämnda arter är Anemone nemorosa i stort sett försvunnen i sommaraspekten. Till denna variant är knutet frodiga hasselsnår. Trädskiktet kan ha en varierande uppbyggnad av främst ek, alm, ask och lind. Pulmonaria officina/is -variant. Fulmonaria officinalis är i sjuhäradsbygden knuten till Åsundenområdet, där den ofta ses i lövvegetationen. Så är framför allt fallet i bestånd nr l samt nr 5 och nr 1 1. dessa fall föreligger denna rika variant av samhället med Fulmonaria som konstant med medelhög täckningsgrad vid sidan av Anemon e hepatica. V åraspekten är särskilt praktfull med förutom Fulmonaria och Anemone hepatica rikligt med A. nemorosa och ställvis ett diskret inslag av A. ranunculoides, som finns flerstädes kring Tolken, Åsunden och övre Ätran, men i övrigt saknas i undersökningsområdet

27 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 19 (Westfeldt 1936 och 1954). denna frodiga variant är Lathyrus vernus mer betydande, liksom Stachys silvatica och Mercurialis, än i föregående variant. Ett nytt inslag utgör även Cardamine bulbifera. trädskiktet märks ett ovanligt rikt inslag av lönn och alm men även ek (Quercus robur) och lind är väl representerade. Buskskiktet är här något glesare än i föregående variant. Aegopodium podagraria -variant. Denna variant uppträder i bestånd nr 4 framför allt inom ett hässle med flerhundraårig kulturpåverkan. våraspekten ses rikligt med Anemone hepatica och A. nemorosa, bland vilka finns instrött Gagea lutea, Ranunculus ticaria och Anemone ranunculoides. Senare tillkommer Cardamine bulbifera och, mer betydande, Oxalis samt i sommaraspekten rikligt med Aegopodium podagraria. Då har också utbildats ett högre fälfskikt med framför allt Filipendula ulmaria, Geranium silvaticum och Geum urbanum. detta skede är Anemone hepatica ofta dold av den högre vegetationen. Se närmare i beståndsbeskrivningen, kap. V. Med Anemone hepatica -samhället mycket närbesläktad vegetation har beskrivits av Julin (1948) under benämningen Nemoraletum, av varsson (1962) och betecknad som Anemonetum hepaticae samt av Samuelsson ( 1960) med namnet örtrik Corylus-sociation inom Coryletum. Samhället hör till den i Mellaneuropa urskilda alliansen Querco Fagion och liknar associationerna Ulmo-Tilietum och Ulmo-Fraxinetum (Kielland-Lund 1971) utan att definitivt kunna placeras i någon av dem. Tiixen (19 51) har rubricerat sydsvensk ädellövskog utan bok som Querceto-Ulmetum och därigenom betonat inslaget av alm. Särskilt i Sub.ass.-Gruppe von Anemone hepatica finns likheter med undersökningsområdets Anemone hepatica -samhälle. B 5. Mercurialis perennis -samhället Detta samhälle med markant dominans av Mercurialis perennis tillhör de skuggigaste avsnitten inom ängslövskogarna på utplanad mark nedanför rasbranter eller i jordiga sluttningar. Samhället rymmer många av Anemone hepatica-samhällets arter, dock med lägre frekvens, särskilt för de mer ljusälskande arterna och for gräs. nr 5 hyser samhället delvis kraftigt inslag av Camparrula latifolia. Här har lokalt urskilts en Campanu/a latifolia-var. På andra håll kan likaså utbildas ett mer eller mindre glest övre fältskikt genom t.ex. Athyrium filix-femina, Dryopte-: ris filix-mas, Filipendula ulmaria, Urtica dioica eller Rubus idaeus. Samhället är artfattigt, stundom t.o.m. mycket artfattigt. Arealmässigt är det betydande och bildar tillsammans med Anemone hepatica -samh. huvudparten av ängslövskogarnas fältskikt Vanliga är glidande övergångar mellan de två samhällena, och i våraspekten domineras de bägge av Anemone nemorosa vartill även i detta samhälle kommer ett inslag av A. hepatica. några få fall (främst i nr 18) uppträder om våren mer eller mindre rikligt Ranunculus ficaria. Senare i våraspekten blir Mercurialis alltmer dominerande. trädskiktet är gärna Ulmus glabra dominerande eller samdominant med Quercus Fig. 6. övre delen av norra slänten i Kröktings hage (nr 2). Mercurialis perennis -samh. trädskiktet Quercus robur. buskskiktet hassel, alm och ask. fältskiktet Mercurialis perennis, Anemone nemorosa, Oxalis acetosella, Geum urbanum och Dryopteris filix-mas. Foto Björn Jonasson A soil-covered slope in Kröklings hage (no. 2) with Mercurialis perennis community. n the tree la y er Quercus robur, in the shrub layer hazel, elm and ash.

28 20 Gö'ran Wa llin Fig. 7. Ravinbotten i Kröktings hage (nr 2) med Stellaria nemorum -samhällets Matteuccia struthiopteris -var. bakgrunden den blackiga södra slänten med Geranium robert1anum - Urtica dioica -samh. Trädskiktet utgöres här av alm samt små askar. Foto Björn Jonasson The bottom of a stream valley in Kröklings hage (no. 2), with the Matteuccia struthiopteris variant of the Stellaria nemorum community. n the background a bouldery scree slope with the Geranium robertianum - Urtica dioica community. n the tree layer here elm and small individuals of ash. robur. Vanlig är också Fraxinus excelsior. Buskskiktet behärskas av Corylus avellana med inslag av särskilt Ulmus och Fraxinus. Liknande vegetation är beskriven av Sjögren ( 1964), Lindgren ( 1970), Sterner ( 1929) samt av Sjörs (1956). Dessa författare berör mestadels sydsvenska förhållanden, och jämfört därmed är undersökningsområdets Mercurialis perennis -samh. påtagligt fattigare. Vid det halländska kustberget nr 23 uppträder samhället under ett trädskikt dominerat av Quercus petraea. Bl.a. därför blir associationstillhörigheten inom det mellaneuropeiska systemets allians Querco-Fagion svårutredd. B 6. Stellaria nemorum -samhället På fuktig mark, oftast i små bäckdälder, uppträder detta samhälle på små arealer i några få bestånd. Sin kraftigaste utveckling når samhället i nr 2, men finns även i nr l, 4, 5 och 22. Samhället karakteriseras genom dominansen av Stellaria nemorum (ssp. montana), vartill ofta kommer riklig närvaro av Oxalis. l våraspekten förekommer täta mattor av Anemone nemorosa. Glesare uppträder då Chrysosplenium alternifolium, Gagea lutea och Ranunculus ficaria. Mestadels förekommer ett mer eller mindre kraftigt inslag av höga örter av vilka den mest markanta är Matteuccia struthiopteris i ett par av bestånden. l andra fall ses några av följande arter: Athyrium filix-femina, Dryopteris filix-mas, Campanula latifolia, Filipendula ulmaria, Öeranium silvaticum, Stachys silvatica, Urtica dioica, Valeriana sambucifolia och mpatiens noli tangere. Där inslaget av ormbunkar är särskilt kraftigt har jag lokalt urskilt dels en Athyriumfilix-femina -var., som är något fattigare och dels en Matteuccia -var. av samhället. Dessa är dock inte skilda i översiktstabellen. Till samhället hör ofta ett svagt utbildat bottenskikt av främst Mnium undulatum. Trädskiktet ovanför samhället har som viktigaste arter många gånger Alnus glutinosa och Fraxinus excelsior, men även Ulmus glabra och Quercus robur kan ibland bli betydande. Buskskiktet är glest och består mest av Corylus avellana, Prunus padus, Fraxinus excelsior och Alnus glutinosa. Detta samhälle tillhör alliansen Alno-Padion (Knapp 1942) och bär drag av både Alno-Prunetum och Aln o-fraxinetum (Kielland-Lund 197 1). Samhället har föga beröring med det i Sydsverige urskilda stellaria nemorum (ssp. glochidosperma) -samh. (Lindgren 1970). B 7. Allium ursinom -samhället Allium ursinum är mycket sällsynt i sydvästra Sverige. En förekomst finns vid hallandsgränsen vid sjön Lygnern, bestånd nr 22. Här föreligger ett fragment av samhället kring en liten bäckdäld. Arealen är några få l 00-tal m2 våraspekten märks utom de täta bestånden av Allium ursinum även rikligt med Anemone nemorosa samt glest A. hepatica, Lathraea squamaria, Oxalis och Viola riviniana. Under sommaren är fältskiktet glest och torftigt. Trädskiktet domineras av Fraxinus excelsior med Fagus silvatica, Quercus robur och Ulmus glabra som följe-

29 Lö'vskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 21 slagare. Buskskiktet är helt dominerat av kraftiga Corylus-snår. Se även s. 75 och tab. 24 segment 20 och 21. B 8. Geranium robertianom - Urtica dioica -samhället grovblackiga avsnitt av rasmarker utbreder sig detta samhälle dels på blockens översida och dels mellan dem. Miljön är skuggig och forhållandevis fuktig. På de ofta rikt mossklädda blocken med ansamlad svart mullrik jord växer framför allt låga arter, av vilka de viktigaste är Geranium robertiarrum och Oxalis acetosella. Gärna uppträder dessutom Chrysosplenium alternifolium och Glechoma hederacea. några få fall föreligger Circaea alpina. Mellan blocken, men inte sällan även på dessa, växer mer högvuxna arter såsom Urtica dioica, Rubus idaeus, Filipendula ulmaria, Athyrium filix-femina, Dryopteris filixmas och D. dilitata. stundom finns ett glest inslag av gräs på eller mellan blocken. Mestadels rör det sig då om Roegneria canirra och Poa nemoralis. Någon gång tillkommer Milium effusum och Poa remota. Ett vanligt inslag är mpatiens noli tangere i ofta täta bestånd. Då föreligger samhällets mpatiens-var., vilket är vanligast. Över huvud taget kännetecknas samhället av fuktighetsgynnande och näringskrävande arter. ett speciellt fall (bestånd nr 2), där blockansamlingen är särskilt fuktig, inkommer stellaria nemorum, Valeriana sambucifolia och Campanula latifolia. Ett säreget inslag på några lokaler är Humulus lupulus, som i allmänhet växer utefter blocken och endast sällan ses klänga sig upp i buskar och högre växter i fältskiktet trädskiktet dominerar mestadels Tilia cordata. Även Ulmus glabra ses ofta. Mer sporadiskt uppträder Fraxinus, Sorbus aucuparia och Quercusarterna. Buskskiktet är glest. Viktigare arter är Corylus, Tilia och Ulmus. Samhället har ej skildrats i litteraturen. Några uppgifter finns dock om vegetation i sydligare blockiga rasmarker genom Karvik (1935). FÄLTSKKTET, GRÄSDOMNERADE SAM HÄLLEN Mellan en rasbrants nedre grovblackiga del och bergväggen överst i sluttningen finns ofta en zon med ansamlat finare, mullrikt substrat. Dessa övre delar av en rasbrant präglas fysionomiskt av gräs. Miljön är här forhållandevis ljus och torr till vilket bidrager den starka marklutningen, som ger en kraftig insolation i sidled. Därtill kommer att i dessa delar stundom trädskiktet och alltid buskskiktet är mer utglesade. Vegetationen innehåller därför en del ljusoch värmeälskande arter, vilkas närvaro också befrämjas av det goda marktillståndet. Dessa avsnitt har sålunda delvis karaktär av skogbevuxna torrängar och är intressanta därigenom att ängskaraktären måste vara naturlig. Kulturpåverkan är ej tänkbar i dessa branta och svårtillgängliga delar. Den väsentliga artstocken är dock gemensam med Anemone hepatica -samhället. Flera lundväxter saknas emellertid eller är sällsynta, t.ex. Mercurialis perennis, Geum urbanum, Filipendula ulmaria och Urtica dioica. Trots örtinslagen är dessa samhällen tydligt gräsdominerade. huvudsak efter det dominerande gräset kan fem växtsamhällen urskiljas av vilka två är arealmässigt mest betydande, nämligen Poa nemoralis -samh. och Calamagrostis arundinacea -samh. Övergångar dem emellan förekommer gärna. På några få lokaler uppträder i mer eller mindra fragmentarisk utformning Milium effusum -samh., Melica uniflora -samh. samt Brachypodium silvaticum - samh. segmentanalyser i tab. 25. Det finns mycket få skildringar av denna sorts gräsdominerade ängsskogssamhällen, som alltså delvis påminner om icke steppartade torrängar. Hos Almquist ( 1929) finns några uppgifter om "torrgräslundar" och Lindquist (1932) samt Lindgren (1970) beskriver några gräsdominerade samhällen i bokskog. B l. Poa nemoralis -samhället Detta samhälle domineras av Poa nemoralis. Med låg täckningsgrad finns dessutom i allmänhet några av följande,graminider: Carex digitata, Melica nutans, Roegneria canirra och C alamagrostis arundinacea. det mer eller mindre glesa örtinslaget märks främst Lathyrus montanus, Dryopteris filix-mas, Epilobium montarrum och Viola riviniana. Mindre ofta påträffas Anemone hepatica, Convallaria, Solidago virgaurea, Scrophularia nodosa och några andra. Med lägre frekvens uppträder i gynnsamma avsnitt en del värme- och ljusälskande arter, nämligen: Hypericum montanum, Lathyrus niger och Satureja vulgaris. NedanfOr det kalkrikare berget i bestånd nr l finns Origanum vulgare och Geranium sanguineum. det säregna beståndet nr 18 fmns ett utpräglat torrängsparti, vari påträffas Filipendula vul-

30 22 Göran Wallin Fig. 8. Övre rasbranten i Tranhultsreservatet (nr 3). fältskiktet Calamagrostis arundinacea -samh. här med inslag av Convallaria majalis. trädskiktet Quercus petraea och Betula verrucosa. Glest buskskikt med Corylus avellana. Juni The upper part of the scree slope at Tranhult (no. 3). n the field layer Calamagrostis arundinacea community, here with Convallaria majalis. n the tree layer Quercus petraea and Betula verrucosa. A sparse shrub layer with Corylus avellana. garis, F ragaria viridis, Trifolium medium, Viola hirta m.fl. Ekplantor uppvisar i gräsdominerade avsnitt en högre frekvens än i de örtdominerade. vissa fall kan småplantor av lönn vara betydande. trädskiktet dominerar mestadels de för rasbranter särskilt utmärkande trädslagen Tilia och Quercus petraea. Dessutom påträffas Acer, Quercus robur, Quercushybrider och i vissa fall Fagus. Fraxinus ses sällan. Det ganska glesa buskskitet innehåller främst Corylus, Lonicera xylosteum samt Tilia. B 2. Calamagrostis arundinacea -samhället Detta samhälle påträffas oftare än det föregående. Här dominerar Calamagrostis arundinacea. Övriga gräs är framför allt Melica nutans och Poa nemoralis. Samhället har oftast en fattigare prägel än det föregående. Sålunda saknas helt Roegneria canina och endast sporadiskt uppträder Carex digitata och Epilobium montanum. många bestånd intager detta samhälle hela den övre rasbranten. Finns både Poa nemoralis -samh. och Calamagrostis arundinacea - samh. närvarande, så har det sistnämnda en dragning till de torraste och allra översta delarna. Carex montana har en dragning till detta samhälle. Särskilt markant ses detta i bestånd nr 3, där det också finns rikligt med Lathyrus niger, vilken även på andra rikare lokaler ingår i samhället. Ä ven i detta samhälle finns sålunda värme- och ljusälskande arter, delvis andra än i det föregående, såsom Hypericum perforatum och Veronica officinalis. Men liksom i Poa nemoralis -samh. betyder sådana örter som de följ ande mest: Lathyrus montanus, Convallaria, Viola riviniana, Dryopteris filix-mas, Anemone hepatica, olidago virgaurea. Fältskiktet kännetecknas också av att ekplantor har hög frekvens, fastän låg täckningsgrad. Trädskiktet består mestadels av Tilia eardata och Quercus petraea. Acer, Betula verrucosa och Quercus robur kan förekomma. buskskiktet märks främst Corylus och Tilia. För ängslövskog är det ovanligt gott om Quercus. Detta sistnämnda förhållande jämte ofta uppträdande Vaccinium myrtillus och Pteridium aquilinum gör att samhället i viss mån anknyter till mindre extrem hedskog. B 3. Melica uniflora -samhället sydvästra Sverige har Melica uniflora en markerat västlig och suboceanisk utbredning. Arten och samhället ifråga har påträffats i bestånd nr 20 och 22 intill hallandsgränsen samt i nr 23 inne i Halland. Här kan Melica uniflora bli dominerande över åtskilliga 100-tal m2 två av bestånden uppträder samhället på relativt utplanad mark intill bergväggar, alltså inte i rasbranter. ett tredje fall förekommer det på en stor klippavsats i en sönderbruten bergvägg. det lilla analysmaterialet är vid sidan av Melica uniflora följande arter mer betydelsefulla: Oxalis, Dryopteris filix-mas och Vicia sepium. Ofta finns inslag av t.ex. Anemone hepatica, Geranium robertianom och Poa nemoralis. Samhällets västliga och suboceaniska belägenhet återspeglas i trädskiktet, där Quercus petraea är mest betydelsefull. buskskiktet finns rik förekomst av Corylus. Se tab. 25 segment 13 och 14. B 4. Milium ettusum -samhället,. Milium effusum uppträder här och var i många av de undersökta lövskogarna, men oftast endast på smärre fläckar. nå ra få fall blir arten dominerande på något 100-tal m2 och då kan Milium effusum - samhället anses föreligga fragmentariskt. En konstant följeslagare är Oxalis. övrigt märks Maianthe-

31 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 23 mum bifolium, Lastrea dryopteris, Rubus idaeus och R. saxatilis. Detta samhälle återfinnes i steniga avsnitt eller på klippavsatser i sönderbrutna bergväggar, ej i övre rasbranter. Det har, jämfört med övriga ängsskogssamhällen, en fattigare prägel. Se tabell 25 segment 15. B 5. Brachypodium silvaticum -samhället Brachypodium silvaticum har inom sjuhäradsbygden endast påträffats alldeles intill hallandsgränsen i det rika beståndet nr 22, där den växer på rasbranter ner mot sjön Lygnern. Ställvis blir arten där dominerande, varvid detta för undersökningsområdet exklusiva växtsamhälle konstitueras. På samma rasbranter omväxlar samhället med Calamagrostis arundinacea -samh. och Poa nemoralis -samh., men tycks föredraga fuktigare lägen, varav följer ett inslag av At)lyrium filix-femina och Lastrea phegopteris. Av gräs märks även Calamagrostis arundinacea, Melica nutans och Poa nemoralis, samtliga med låg täckningsgrad. V arrliga örtinslag utgör Anemon e hepatica, Oxalis, Solidago, Viola riviniana och Lastrea dryopteris. trädskiktet märks mest Tilia och Quercus petraea samt i buskskiktet, som är glest, Corylus, Lonicera xylosteum och Viburnum opulus. Se vidare tabell 25 segment 16 och 17. Bokskogarnas vegetation SJUHÄRADSBYGDENS BOKBEST ÅND Ett anmärkningsvärt inslag i sjuhäradsbygdens natur utgör förekomsten av bok i vissa trakter. Det rör sig om enstaka eller gruppvis växande träd samt smärre bokskogar, vars areal mestadels är endast några få hektar. Förekomsterna påträffas framför allt i följ ande områden: a) Mellan Borgstena och Od i norra delen av sjuhäradsbygden (i Gäsene härad). Här finns ett par av områdets ståtligaste bokskogar nämligen den vid Mollasjön (nr 32) och den vid Stora Mollungen nära sjön Sansken (nr 31). b) Mellan Borås och Ulricehamn. Här kan nämnas bokbestånd vid Målsryd, vid Dalsjöfors, vid sjön Tolkens södra del (nr 34), i Danniketrakten (nr 33 och 3 6) samt vid A sunden. c) Hyssna-trakten. Här påträffas ett förhållandevis stort och samlat bestånd ner mot odlingsslätten vid Hyssna (nr 35). d) Nära gränsen till Halland. Här märks några små spridda bokbestånd mellan Lygnern och Öresj ön i Marks härad samt i sydligaste delen av Kinds härad mellan Mårdaklev och Älvsered. Detta område anknyter till de mer bokskogsrika östra delarna av Halland. Lindquist (1931 och 1959) urskiljer tre regioner i södra Sverige med hähsyn till bokens kvantitativa förekomst: l. Södra bokskogsområdet (bokskog dominerar bland de naturliga skogarna). 2. Bok-granskogsområdet (granskog dominerar; spridda mindre bokbestånd; spridd bok i skogar av andra trädslag). 3. Bokens utpostområde (enstaka, spridda ofta från varandra långt avlägsna förekomster). sjuhäradsbygden tillhör i stort sett region 3, men de ovan nämnda tre områdena a-c med rikare bokförekomst urskiljes av Lindquist (1959, kartbilagan) som "enklaver" av region 2 inom region 3. Lindgren (1970) medtager ej, till skillnad från Lindquist, stora delar av Halland och östra Blekinge i det egentliga bokskogsområdet och betraktar alla förekomster norr om detta område såsom hörande till bokskogens utpostområde. Lindgren urskiljer alltså inget gran-bokskogsområde. Undersökningsområdets bokskogar är mycket intressanta, därför att de tillhör de allra nordligaste, spontana bestånden i Europa. Ännu nordligare bestånd finns i Bohuslän och vid Oslofjorden, men sjuhäradsbygdens bokskogar ligger ändå vid utpostområdets nordliga gräns, som sträcker sig snett nedåt landet mot sydöstra Småland. Särskilt gäller detta de nordligaste bokskogarna i Gäsene härad. Dessa ståtliga bestånd utgör i denna del av Sverige en sista utpopt av den i stora delar av mellersta Europa tidigare förhärskande skogstypen. Visserligen förekommer några smågrupper och solitärer något längre norrut i Skaraborgs län, men verklig bokskog är det ej fråga om där. Nedan anges några karakteristiska drag för dessa nordliga bokskogar: l. Fältskiktet är oftast glest. Ä ven helt fåltskiktslösa avsnitt är vanliga. 2. Till övervägande del är det hedbokskogar med mår och podsol. vissa fall finns dock smärre avsnitt

32 24 Göran Wallin av typen ängsbokskog med låga örter och jordmån av intermediär typ. 3. Lycopodium annotinum kan ställvis bli ett påfallande inslag i fältskiktet 4. De äldre bokarna har gärna en välutvecklad påväxt av lavar och mossor i områdets nordligaste bestånd. 5. Bokarnas reproduktionsförmåga är god eller stundom t.o.m. mycket god. Till grund för påståendet i punkt 5 ovan ligger det faktum att ungplantor av bok ofta förekommer i fältskiktet A v de 31 segment på l 00 m2 som undersökts i bokskog, förekom småplantor av bok i 23 segment, varav i 7 segment med täckningsgrad och i övriga med täckningsgrad. Dessutom är det nästan helt bok som bygger upp det sparsamt fö rekommande buskskiktet Trädskiktet i bokbestånden innehåller förutom större bokar även fåtaligt yngre träd med klenare dimensioner. Föryngringen sker mestadels i beståndens periferi, och man ser ofta ungplantor och småträd av bok uppträda spridda i annan typ av skogsvegetation i trakterna krig en bokskog. Men trots denna påtagliga förmåga till föryngring domineras bestånden helt av större och äldre träd. Ä ven i sjuhäradsbygden råder alltså den för svensk bokskog problematiska situationen med brist på ung bokskog, som kan ta vid, när den äldre generationen så småningom faller. 'För upplysning om bokskogarnas exposition och allmänna topografiska belägenhet lämnas följande översikt av de undersökta bestånden: Bestånd nr Exposition Belägenhet 31 N Sluttning ner mot myr Brant sluttning ner mot sj ö 33 NO Sluttning ner mot sumpblandskog. Ej vid sj ö 34 SO Sluttning ner mot sj ö 35 NV Sluttning ner mot sedimentslätt. Ej vid sjö 36 O Sluttning ner mot små inägor i ett barrskogsområde. Ej vid sjö 32 NV De undersökta bokskogarna är sålunda alla belägna på sluttningar av höjder, där i vissa fall berg går i dagen. Underlaget är alltid en blockrik morän. Det har framförts uppfattningen att nordliga. bokskogar skulle vara koncentrerade till närheten av sjöar, och att de skulle gynnas av det där gynnsamma lokalklimatet. Som ovan framgår är de flesta av de undersökta bokskogarna ej belägna vid sjöar och kan ha nordlig exposition. Likväl är föryngringen god. Samtliga bestånd är i sluttningarnas övre del omgivna av granskog. Ett stort problem inom bokens utpostområde är den starka konkurrensen från granen och bokens förmåga att hävda sig i denna konkurrens. allmänhet uppvisar undersökningsområdets bokskogar centralt endast ett sporadiskt inslag av gran i buskskiktet Man får dock ett bestämt intryck av att där bokbestånden övergår i omgivande granskog finns en stridszon mellan de två trädslagen. Granskogen skjuter in kilar i bokskogens periferi, medan å andra sidan bok, som nämnts, uppträder med spridda ungplantor och träd i granskogen. Avverkningar i bokskog tycks gynna granens invandring. ett fall (nr 35) har omfattande avverkningar för ca 60 år sedan lett till uppkomsten av ett granbestånd, som numera delat upp den tidigare större bokskogen i två hälfter (uppgift från markägaren). På liknande sätt har ett tidigare större bokskogsområde söder om sjön Tolken (anges på top. kartan som Bokeskogen) efter avverkningar, senast av större omfattning under de två världskrigen, lett till att granskog är förhärskande där. Rester av bokskog finns dock kvar (bl.a. nr 36). Det finns också exempel på hur gran och bok förekommer sida vid sida och bygger upp blandbestånd av äldre träd med kraftiga dimensioner. Särskilt tydligt framträder detta på Kräkehoberg (nr 1), där man på nordsluttningen finner en blandskog med dominerande gran men med ett starkt inslag av äldre bokar och även alm, lönn och lind. Enligt Kietell Classons geometriska avvägning av Kråkebo by ( ) användes vid den tiden den aktuella sluttningen till betesmark. Någon uppgift om trädvegetationen finns tyvärr ej. Man har dock anledning förmoda att granen i relativt sen tid här vandrat in i en utglesad lövskog med bok. den nutida granbokskogen, som är tät och mogen, föryngrar sig träden dåligt, men man märker dock oftare ungplantor och buskar av bok än av gran. Boken bjuder alltså granen motstånd. Konkurrensen mellan bok och gran är inte alltid entydigt till granens fördel. Boken har i sjuhäradsbygden tidigare varit skogbildande på större arealer än i nutiden, ungefär som det påvisats av Wibeck (1910) för ett område i sydvästra lönköpings län. Efter en maximal utbredning, troligen under medeltidens senare del, har bokskogarna hårt påverkats genom avverkningar för olika ändamål. Därigenom har en hel del bokskog genom

33 Låvskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 25 olika successionsstadier mestadels övergått i granskog. Bönderna har i området ofta betraktat boken som ett ogräs. Men det finns exempel på hur markägare, särskilt i områdets norra del, med stolthet slagit vakt om och vårdat sina bokbestånd. F ÄLTSKKTET Eftersom trädskiktet i det närmaste totalt domineras av bok, och buskskiktet jämfört med andra typer av lövskog är torftigt utbildat, så koncentreras redogörelsen för bokskogarnas vegetation till fältskiktet Vissa uppgifter rörande träd- och buskskikt lämnas dock i beståndsbeskrivningarna över undersökta bokskogar, nr och t ab. 26. Lindgren har vid sina omfattande bokskogsundersökningar (1967, 1968 och 1969) ej berört förekomsterna i Västergötland. Han har annars inom utpostområdet analyserat bokbestånd i Halland och Småland. Lindquist (193 1) har en del uppgifter från Sjuhäradsbygden, tyvärr med ofta oklara lokalangivelser. några fall existerar inte längre de av honom omnämnda bestånden. följande översikt av fältskiktssamhällen i bokskogar inom sjuhäradsbygden knytes i huvudsak an till de av Lindgren urskilda växtsamhällena enligt hans inventeringsredogörelser (op. cit.), i mindre utsträckning enligt hans översikt av bokskogsvegetation i Sverige (1970), vilken sistnämnda är mer sammanfattande till sin karaktär. sjuhäradsbygdens bokskogar uppvisar på avstånd en mj uk lummighet, men när man träder in i dem visar de sig i allmänhet vara ganska karga med ett ofta glest och torftigt fältskikt, som endast fläckvis tätnar. nom de analyserade segmenten täcker fältskiktet %. Stora delar av bestånden är emellertid helt fältskiktslösa eller med mycket svagt fältskikt endast täckande 5-20 %. De har givetvis ej analyserats och därför inte medtagits i följande översikt. Lindgren har vid sin bokskogsinventering arbetat med mycket stora provytor, ofta l ha eller mera, och för många gånger ett helt bestånd till ett enda växtsamhälle. kuperad terräng, såsom i Sjuhäradsbygden, uppvisar ett och samma bestånd gärna en mosaik av två eller flera växtsamhällen och inom undersökningsområdet uppträder dessa ofta endast på några få 100-tal kvadratmeter. Metodiken med analys inom l 00 m 2 ger därför möjlighet att återge den- Tabell. Sammanfattning av bokskogsvegetationen. segmentfrekvens i% och karakteristisk täckningsgrad. Table. Vegetation of beachwoods. Frequency by segments and index of characteristic cover. Fältskiktssamhälle Field layer community FÄLTSGKT (field layer) Vaccinium myrtillus Trientalis europaea Luzula pilosa Lycopodium annotinum Carex pilulifera Deschampsia flexuosa Maianthemum bifolium Oxalis acetosella Lastrea dryopteris Carex digitata Melica nutans Viola riviniana Dryopteris filix mas Anemone hepatica Lastrea phegopteris Athyrium filix femina Cardamine bulbifera Mercurlalis perennis Paris quadrifolia Poa nemoralis Geranium robertianum stellaria nemorum Rubus idaeus Fagus s ilvatica j uv. Sorbus aucuparia j uv. Quercus robur j uv. Corylus avellana j uv. Fraxinus excelsior juv. BUSKSGKT (shrub layer) Fagus silvatica Sorbus aucuparia Picea abies Acer platanoides Corylus avellana Fraxinus excelsior c l Antal segment (number of segments) 18 Fältskiktets artantal, medelvärde 9 (Average number of species in the field layer) C l Deschampsia flexuosasamhälle C 3 Cardamine bulbiferasamhälle ÖVriga teckenförklaringar se tab.. For the explanation of the other signs see tab.. c n 80 n C 3 C n n l n C 2 Oxalis acetosella-samhälle C 4 Stellaria nemorum-samhälle na mosaik. Översikt finns i inledningen till kap. l. Helt dominerande är hedbokskogarnas växtsamhällen (varianterna inom Deschampsia flexuosa - samh.). Flera av bestånden uppvisar dock lokalt inom smärre avsnitt ängsbokskogssamhällen av mindre krävande slag, men även dessa bestånd är i övrigt till större delen utformade som hedbokskog. Sammanlagt har 31 segment analyserats i sex olika bokskogar. segmenten har fördelats på fyra växtsamhällen. En översikt av dessa ges i tab. l, vari dock inte de urskilda varianterna redovisas på grund av för litet analysmaterial tab. 26 redovisas flertalet av de segmentanalyser som utförts i bokskog och där exemplifieras varianterna. Nedan beskrivs de olika växtsamhällena.

34 26 Göran Wa llin C l. Deschampsia flexuosa -samhället (hedbokskog) Till detta samhälle har sammanförts all hedbokskogsvegetation inom undersökningsområdet. Samhället är artfattigt och har dessutom gärna glest fältskikt. Konstant ingår i samhället Deschampsia flexuosa, som dock har växlande kvantitativ betydelse. Nästan konstanta är Luzula pilosa, Maianthemum bifolium, Oxalis acetosella och småplantor av bok. Helt knutna till detta samhälle är Vaccinium myrtillus och Trientalis europaea dock utan att vara konstanta. Dessutom kan man påträffa Carex pilulifera, Lycopodium annotinum, Lastrea dryopteris och småplantor av rönn. Mer ovanliga inslag är t.ex. Vaccinium vitis idaea, Dryopteris spinulosa, Veranica officinalis, Monotropa monogyna och Pyrola minor. J ordmånen inom samhället är mestadels podsol med mår och därunder liggande blekjordslager. Flera av samhällets vanligare arter kan var fö r sig bli fläckvis dominerande, varigenom en del olika varianter kan urskiljas. några få fall uppträder en Vaccinium myrfillus variant av samhället med Vaccinium myrtillus som dominant i perifera delar av bestånden, där ek och björk finns inblandade i trädskiktet, eller då en lucka skapats i trädskiktet efter trädfallning, över huvud taget vid lokalt bättre ljusklimat Varianten uppträder endast på smärre ytor till skillnad från vissa hed ekskogars stora sammanhängande mattor av blåbärsris. bland blir Deschampsia flexuosa helt dominerande i en Deschampsia flexuosa -variant vari även Fig. 9. Bokskogen vid Hult (nr 32). förgrunden glest fä ltskikt med Deschampsia flexuosa samhällets Oxalis acetosella - variant. Längre bort mer eller mindre fältskiktslöst Aug The beechwood at Hult (no. 32). n the foreground a sparse field layer with the Oxalis variant of the Deschampsia flexuosa community. n the background the field layer is absent

35 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 27 Maianthemum bifolium är betydelsefull och stundom samdominerande. Vanligt är fläckvis dominans av Maianthemum, varvid det bildas en Maianthemum bifolium -variant. Lycopodium annotinum är, som nämnts, ett typiskt inslag i dessa nordliga bokskogar. Genom sitt växtsätt blir den gärna förhärskande på större ytor så att en Lycopodium annotinum -variant uppstår. Arten omnämns varken av Lindquist eller Lindgren i deras bokskogsundersökningar. Särskilt i bokskogen vid stenshult (nr 36) ger arten genom sin massförekomst beståndet en säregen kärv fysionomisk prägel. Jag skulle här vilja använda benämningen Lycopodium-bokskog. Mycket vanlig är Oxalis acetose/la -varianten, som torde vara den mest spridda inom undersökningsområdet. Den kännetecknas av att Oxalis är dominant mestadels endast med täckningsgrad och av att Deschampsia flexuosa endast finns svagt närvarande. Ett påfallande drag i områdets bokskogar är emellertid dominansväxlingar mellan dessa två arter. bland råder samdominans mellan dem (Deschampsia flexuosa - Oxalis acetosella -variant enligt Lindgren 1970). Detta är dock sällan fallet inom segmentens hela yta. Ä ven i denna variant kan Maianthemum bli betydelsefull, och varianten bildar en övergång till ängsbokskogssamhällena men saknar, utom vissa sporadiska förekomste'r, de för dem utmärkande ängsskogsarterna. Anemone nemorosa kan i våraspekten uppträda mer eller mindre glest i alla varianterna men den har sin tyngdpunkt i Oxalis acetosella -varianten. Varianten växer ofta på en jordmån som är ett mellanting mellan porlsol och brunjord. C 2. Oxalis acetoseua -samhället Oxalis acetosella blir sällan helt dominerande. Arten visar mestadels täckningsgrad. Samhället får betecknas som ganska svagt utbildat i områdets bokskogar och uppträder endast i några få fall. Jordmånen är då lokalt brunjordsliknande med tunt mullager. fuktigare lägen får samhället en rikare utformning, men sällan så att heltäckande Oxalismattor uppträder. Det blir i stället andra arter som kvantitativt överväger såsom Anemone hepatica, Lactuca muralis, Viola riviniana, Melica nutans, Milium effusum, Carex digitata och Lastrea phegopteris. Småplantor av ask kan också vara vanligt. Typiskt för samhället som helhet är att Lastrea dryopteris kan domin ra fläckvis i en Lastrea dryopteris-variant. våraspekten förekommer Anemone nemorosa mer eller mindre rikligt. C 3. Cardamine bulbifera -samhället (Dentaria bulbifera -samh.) Detta samhälle med Cardamine bulbifera är enligt Lindgren ( 1968 a) en speciell företeelse för bokskogar inom utpostområdet i Sverige. Det har av honom påträffats på några få lokaler i mellersta Halland och i Växjö-trakten. sjuhäradsbygden har samhället påträffats i 3 bestånd. Samhället uppträder på fuktig mark nedanför små bergsbranter. Ytan är endast några 100-tal kvadratmeter. Här finns de enda förekomsterna av Mercurialis perennis och Paris quadrifolia i områdets bokskogar. J ordmånen är inom samhället brunjord med mull. c 4. stellaria nemorum -samhället Detta samhälle förekommer i bokskogen vid Hult (nr 32) och endast i anslutning till en bäckdäld. Det utgör alltså ett sällsynt inslag i områdets bokskogar och betingas av den på lokalen fuktigare miljön. Vid sidan av den helt dominerande Stellaria nemorum (ssp. montana) förekommer rikligt med Oxalis acetosella, Viola riviniana, Lastrea dryopteris, Athyrium filix-femina, Rubus idaeus samt mer underordnat Geranium robertianum och Filipendula ulmaria. våraspekten finns täta mattor av Anemone nemorosa. Marken visar välutvecklad mull och jordmånen är brunjordsliknande. Samhället visar föga överensstämmelse med det i sydligare bokskogar forekommande stellaria nemorum (ssp. glochidosperma)-samh.

36 Kap.. Markförhållanden Jordmåns- och humustyper En jordmånsbildande faktor, som inom sydvästra Sverige har stor betydelse är det humida klimatet. Hesselmans (1932) indelning av Sverige i hurnuditetsområden tillhör sjuhäradsbygden sydvästra humida området. Detta har Martonnes tal = och karakteriseras av kraftig podsolering, mårbildning även i lövskog, endast lokalt uppträdande brunjord, fordom uppträdande ljunghedar samt flora med atlantisk prägel. Enligt Tamm (1959) tillhör större delen av undersökningsområdet, som redan nämnts, den starkt humida regionen. Undersökningsområdets lövskogar uppvisar emellertid i allmänhet jordmåns- och humustyper, som föga passar in i gängse beskrivningar. Väl utbildad mår med podsol förekommer endast i utpräglade hedskogsavsnitt. Blekjordsskiktet är dock gråsvart genom hög humushalt Vanligast fårekommande inom området är mindre extrema hedskogar och fattigare ängsskogar med gräs och låga örter. dessa är humusskiktet av intermediärt slag. På ytan uppträder gärna ett tunt mårliknande skikt med sammanfiltad bladförna, ofta bemängd med rötter och basala skottdelar. Nedåt övergår detta skikt i ett mineraljordsinblandat mulliknande humusskikt, som alltid innehåller mer eller mindre av vita kvartskorn. Det underliggande anrikningsskiktet har mestadels en tydlig prägel av rostjord men kan också likna brunjord. A v snitt med mer utpräglad ängsskog visar en tydlig, lös och lucker mull ända upp i markytan. Skiktets djup och aggregatens storlek är tämligen varierande, i stort sett efter hur rik vegetationen är. de rikaste avsnitten når mullskiktet ett djup av cm och aggregatens storlek är ca 0,5 cm. Vita korn fårekommer allmänt även i mull. Anrikningsskiktet under mullen är mer sällan utformad som en tydlig brunjord. Oftast är skiktet ett svårdefinierbart mellanting mellan rostjord och brunjord. Lövskogarna är nästan helt knutna till stenig eller blackig morän, som gör det mycket svårt att studera markförhållandena på större djup än ca 0,5 m och nå ner till oförändrad mineraljord. Vid profilgrävningar har någon uppfattning om t.ex. rostjordsskiktets omfattning därför knappast kunnat erhållas. Den dominerande finare fraktionen är mo, enligt rent okulär besiktning i få lt. Lera uppträder endast i mycket få fall, nämligen i den lövskog, som intar ravinbildningar i sedimentmarkerna utefter Viskans mellersta lopp (nr 18) och vidare i nr 14 samt vid foten av det halländska kustberget nr 23. Att uttala sig om marksubstratet för den rika vegetationen i blackiga rasbranter ställer sig givetvis mycket svårt. På sj älva ytan av blocken fårekommer dock gärna ett mörkt, starkt humushattigt jordskikt på några få cm. Några markkemiska undersökningar UNDERSÖKTA MARKPROFLER tre bestånd med ren ekskog har jordprover tagits (ett av dem i två vegetationstyper). Analys har sedan skett på halten av katjoner. Dessutom har ph mätts samt glödförlusten bestämts. Metodik Provtagningsställena har valts subjektivt så att de skulle bära en för resp. växtsamhälle representativ vegetation samt vara möjliga att utan alltför stor svårighet gräva i och ta prover från. Arbetsgången vid provtagningen var fåljande. Proven togs den 6/ På en yta om l m2 gjordes vegetationsanalys med sedvanlig 5-gradig skala för täckningsgrad. Därefter avlägsnades växttäcket på provytan. ytlagret uttogs jordprover med 5 cm metallcylinder. Längre ner användes ibland 10 cm cylinder. de allra översta marklagren togs prov kontinuerligt men längre ner från karakteristiska

37 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 29 nivåer. 5 prover togs i varje nivå och överfördes direkt i plastpåse. ntill den nu demolerade ytan grävdes en grop för markprofilbeskrivning. Samma dag skedde transport till avd. för växtekologi i Lund. Proverna transporterades i kyllåda och överfördes vid framkomsten till kylrum. Under följande dagar skedde sedan laboratoriearbetet enligt Tyler (1969 s. 1-4). ph-mätningar gjordes med glaselektrod i dels vattenextrakt och dels 0,2 M Kelextrakt av finjorden. Analys av utbytbara metallkatjoner (Na, K, Mg och Ca) skedde i l M ammoniumacetat-extrakt av finjord med hjälp av atomabsorptionsapparat Utbytbara vätejoner bestämdes genom mätning av ph i extraktet, varefter koncentrationen erhölls ur titreringskurva för den rena ammoniumacetatlösningen. Glödförlusten bestämdes i. ugn vid ca 550 C, efter torkning till konstant vikt vid 05 C. Provtagningsställen. Vegetation och markprofil A l. Deschampsia flexuosa -samh., Vaccinium myrfillus -var. i bestånd nr 7 vid N Säm i norra delen av sjuhäradsbygden Provytans (l m2) vegetation Trädskik t: Quercus robur Buskskik t: Quercus robur Fältskik t: Deschampsia flexuosa V accinium myrtillus Mollnia coerulea Populus tremula Quercus robur juv. Bottenskikt: Hylocomium spiendens Jordmånstyp: podsol 0-5 cm Mår (förmultningsskikt), filtartad struktur, rikligt med rötter och ekbladsrester. En hel del mycel syns 5-7 cm Humusämnesskikt Svartbrunt, något kletigt, något mineraljordsinblandat, en hel del vita korn. Rikligt med rötter 7-13 cm Blekjordsskikt Gråsvart, humusinlagring, mo, enkelstr,uktur, mycket vita korn, relativt rotrikt > 13 cm Rostjordsskikt Mörkt gulbrunt, mogrovmo som är mycket stenig. Rotrikt Den starka stenigheten omöjliggjorde en bestämning av rostjordsskiktets djup 5 l 5 3 l l l A 2. Deschampsiaflexuosa -samh., Convallaria-var. i samma bestånd som A l Provytans vegetation Trädskik t: Quercus robur 5 Buskskik t: Prunus padus Rhamnus frangula Ribes robrum Sarbus aucuparia Fältskik t: Deschampsia flexuosa 4 Rubus saxatills 4 Convallaria majalls 3 Veronica chamaedrys 2 Agrostis tenuis l Anthoxanthum odoratum l Potentilla erecta l Melampy.rum pratense l Dryopteris spinulosa l L:uzula pilosa l Quercusjuv. 3 Bottenskikt: Hylocomium spiendens Pleurozium schreberi Jordmånstyp: Svårbedömd mellanform mellan podsol och brunjord 2- O cm Filtat skikf (S-skikt) med förna av ekblad och gräs inmängd med fina rötter och skottbaser 0-12 cm Finmull, gräsmarksmull. Gråbrun med talrika vita korn, starkt moinblandad, rikligt med rötter, små och lätt sönderfallande aggregat kring rötterna cm FinmulL Övergångsskikt Brunare nyans än föregående skikt, mindre av vita korn, mo med mycket sten, någon tendens till aggregatbiltlning, grövre rötter > 3 7 cm Atypiskt rostjordsskikt Gulbrun mo, mycket stenigt, enkelstruktur, rotfattigt B. Oxalis acetosella -samh. i bestånd nr 8 vid sjön Fävern nära hallandsgränsen. Mycket stenigt Provytans vegetation Trädskikt: Quercus petraea Buskskik t: Corylus avellana Acer platanoides l l l l l l 4 5 2

38 30 Göran Wallin Fältskik t: Oxalis acetosella Mercurlalis perennis Quercus petraea Lonicera periclymenum Viola riviniana Carex digitata Pragaria vesca Jordmånsty'p. Brunjordsliknande 1-0 cm Gles fallförna av ekblad 0-4 cm MellanmulL Svargrå med mycket vita korn, mo, god bildning av smärre aggregat, rotrik 4-7 cm Övergångsskikt Gråbrunt, vita korn, mo med grusinblandning, stenigt, rotrikt > 7 cm Brunjordsartat skikt. Brunt med rödaktig ton, mo med grus, starkt stenigt. Föga av aggregat C. Oxalis acetosella -samh., Geum urbanum -var. i bestånd nr 6 på åskulle i övre Å tradalen vid Humla Provytans vegetation Träd skikt: Quercus robur 5 Buskskik t: Corylus avellana Vibumum opulus 2 Fältskikt: Oxalis acetosella 4 Primula veris 2 Viola riviniana 2 Geranium robertianom 2 Paris quadrifolia 2 Geum urbanum 2 Actaea spicata l Pragaria vesca l Satureja volgaris l Adoxa moschatellina Poa nemoralls Glechoma hederacea Jordmånstyp: Brunjord 2- O cm Förnaskikt av mest ekblad. Något filtad nedtill 0-14 cm Mellanmull. Gråbrun med vita korn, finmo. Ej sönderfallande aggregat ca 1/2 cm, ganska hårda. Rotrik. En lös och lucker mull cm Anrikningsskikt Gråbrunt med rödbrun ton, mo-finmo, mindre av vita korn, föga av aggregat, stenigt. Rikare på grövre rötter > 52 cm Övergångsskikt till C-horisonten. Gulbruni, stenigt, rundslipade stenar (rullstensmaterial) l s l l l Resultat Utförda analyser redovisas i tab.. Provtagningsställena uppvisar i ordning A 1-C i stort sett en allt rikare vegetation från fattig hedekskog med podsol till örtrik ängsskog med brunjord. Följer man i samma ordning de erhållna analysvärdena för katjoner och ph, finner man i stort sett positiva gradienter. Det bör påpekas att profil C befinner sig i de nordöstra delarna av Sjuhäradsbygden, som genom sin kalkrikedom starkt avviker från övriga delar. Detta förhållande framgår tydligt av analysvärdena för profil C (tab. ), där kalcium har markant höga värden. Även övriga katjoner visar där högre halter. Profil B befinner sig på mark som utgjort strand vid det senglaciala systemet av havsvikar i södra Mark. Profilerna A l och A2 ligger helt ovanför HK, och det bestånd vari de ingår är det fattigaste varifrån prover tagits. A v snittet med profil A2 är dock något rikare. Det kraftiga inslaget av gräs (Deschampsia flexuosa) kan där förmodas ha haft en ackumulerande verkan på växtnäringsämnen och baser (Nykvist 1968). Metalljonmättnadsgraden, som redovisats i tabellerna, utgör den procentuella andelen utbytbara metalljoner (N a, K, Mg och Ca) av summan utbytbara metalljoner plus vätejoner. Värdet för ytlagret ökar från 6,6 % i hedekskogen till 57, l % i den rikaste ängs skogen. Sjörs (1961) fann med något annorlunda analysmetodik metalljonmättnadsgraden (neutralisationsgraden) för mår variera mellan 8 och 34 % samt för skogsmull mellan 35 och 100 %. Mina värden för profil A l (mår) ligger i underkanten av de citerade värdena. För profil C är överensstämmelsen med mull god. Profil A2 och i viss mån profil B är svåra att bestämt föra till någon av kategorierna. Andersson ( 1970) anger för Oxalis acetosella -samh. i Linnebjer i Skåne att metalljonmättnadsgraden i ytlagret varierar mellan 10,9 % och 32,4 % (medianvärde 17,1 %). Detta visar överensstämmelse med samhällets utformning inom profil B. De beräknade värdena för metalljonmättnadsgraden, som ger ett mått på markens syra-bas-status (Sjörs 1956) och tillgång på mineralnäring, visar god korrelation med erhållna ph -värden. De i vattenextrakt uppmätta ph -värdena varierar mellan 3,7 i profil A och 5,9 i profil C. KCl-extrakt blir variationsvidden 3,2-4,9. De genom kalium-

39 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 31 Tabell. Markkemisk analys av ammoniumacetat-extrakt samt glödgningsförlustbestämning. - Soil chemical analysis in l M ammonium acetate and loss ori ignition. Nivå Utbytbara katjoner i m mol/dm 3 Metalljonmättnad s- Glödgnings- Exchangeable cations grad % förlust % Percentage of exchange- Loss on ph H20 PHKC N a K Mg Ca H able metal cations ignition Profil Al. Jordmånstyp : podsol. Humustyp : mår 0-5 cm 3,78 3,17 0,53 1,14 0,7 1 2,82 123,23 6,6 74,2 ( mårskik t) 3,72 3, 15 1,69 122,87 79, cm 3,92 3,69 0,16 0,73 0,14 1,49 86,75 4,5 13,9 (blekjordsskikt) 3,98 3,7 1 0,14 0,74 0,13 1,46 83,77 13, cm 4,38 3,72 0,44 0,37 0,028 0,27 39,32 3,4 2,1 (rostjordsskikt) 4,38 3,72 0,38 0,023 0,29 39,18 4,6 Profil A 2. Jordmånstyp: atypisk podsol. Humustyp: gräsmarksmull 0-5 cm 5,00 3,92 0,35 1,32 ( mullskik t) 5,01 3,92 0,45 1, cm 5,08 4, 19 0,28 0,50 ( övergångsskikt) 5,08 4, 19 0, cm 4,83 4,26 0,29 0, 17 4,91 4,25 0,18 Profil B. Jordmånstyp : brunjordsliknande. Humustyp: mull 0, 17 4,15 59,24 14,9 6,9 0,17 3,7 1 59,19 13,9 0,036 0,65 79,26 2,6 2,7 0,035 0,7 1 56,86 0,0 12 0,25 21,49 6,0 1,3 0,013 0, 37 21, cm 4,95 4,1_0 0,48 1,53 4,8 1 3,76 0,46 1, cm 4,85 3,92 0,33 0,49 4,79 3,94 0,25 0,53 0, 19 7,22 65,46 20,4 5,7 0,20 7,31 65,38 20,7 0,032 1,25 43,14 7,2 4,7 0,028 0,85 43,14 5,7 Profil C. Jordmånstyp : brunjord. Humustyp :mull 0-5 cm 5,89 4,89 1,002 3,44 5,95 4,98 0,83 2, cm 5,81 4,59 0,88 1,81 5,81 4,62 0,81 1, cm 5,28 4, 10 0,5"1 0,26 0,42 0, cm 5,02 4,10 0,24 0,15 0,31 3,45 28,93 51,94 57,1 7,6 3,43 29,06 52,80 56,5 0,5 3 24,68 56,55 48,4 6,4 0,54 24,61 61,45 46,3 0,12 4,82 58,84 15,3 3,7 0, 11 4,67 58,0 1 14,9 0,048 1,15 37,54 6,9 2,1 1,16 joner utbytta vätejonerna åstadkommer en sänkning på ca 0,6-1 ph -enheter. podsolprofilen med mår (A l) sker en höjning av ph från ytlagret och neråt. de övriga profilerna med mer. eller mindre utpräglad mull i ytlagret sänks däremot ph mot djupet. Glödgningsförlusten ger ett ungefärligt mått på markens innehåll av organiskt material. Den anges i viktprocent av torrvikten. nga korrektioner har gjorts. Höga värden erhölls för mår (74-79 %). För mull var värdena betydligt lägre (6-8 %), vilket tyder på god inblandning av mineraljord. profilernas lägre delar med ringa eller intet organiskt innehåll är följaktligen värdena mycket låga. Sjörs (op. cit.) upp- ger för mår i skogsmark 52,7-96,0 % och för skogsmull 6,9-54,5 %. ÖVRGA ph-bestämnngar Förutom de ph-mätningar, som gjordes i samband med ovan relaterade markkemiska analyser, har ytterligare ett antal bestämningar gjorts inom humusskiktet i några av bestånden. Provtagning skedde i markytan med 5 cm eller 10 cm metallcylinder. Ä ven i dessa fall skedde analys både i vattenextrakt och 0,2 M KCl-extrakt. Till 25 g naturfuktig finjord sattes 50 ml extraktionsmedel, varefter extraktionen skedde i vridmaskin under 2 tim. Sedan sedimentering skett mättes med ph -meter (Beckman N).

40 3 2 Giiran Wallin Tabell V. ph-analys i vatten- och Kel-extrakt. - ph-values in water- and 0.2 M KCl-extracts. Fältskiktssamhälle ph H20 P H KC Hedekskog och ängsskog Deschampsia flexuosa -samh., 4,07 3,22 Vaccinium myrtillus -v ar. 3,78 3,17 3,72 3,15 3,78 3,12 Oxalis acetosella -var. 4,12 3,32 4,22 3,2 1 Oxalls acetosella -samh., 4,95 3,76 typisk var. 4,8 1 3,78 Deschampsia flexuosa -samh., 5,00 3,92 Convallaria majalls -var. 5,01 3,92 Anemone hepatica -samh., 5,08 3,98 Pulmonaria officinalls -var. 5,14 3,94 Calamagrostis arundinacea -samh. 5,31 3,93 stellaria nemorum -samh. 5,70 4,7 2 5,69 4,72 Anemone hepatica -samh., 5,75 4,68 Aegopodium podagraria -var. 5,63 4,5 8 Oxalls acetosella -samh., 5,89 4,89 Geum urbanum -var. 5,95 4,98 Poa nemoralls -samh. 6,29 5,36 6,32 5,38 Bokskog: Deschampsia flexuosa -samh., 3,56 3,07 Vaccinium myrtillus -var. Deschampsia flexuosa -var. 3,5 1 3,02 3,5 1 Oxalls acetosella -var. 4,42 3,5 1 3,55 4,43 stellaria nemorum -samh. 5,56 4,68 4,69 5,59 Resultaten återges i tab. V, där även de vid de markkemiska profilanalyserna erhållna ph-värdena införts. KCl-extrakt ger ph-värdet ett visst mått på utbytbara fraktionen vätejoner och phkct blir därför lägre än ph" 0 de undersökta proverna är skillnaden ca en ph-enhet. 2 Allmänt kan sägas att inom undersökningsområdets lövskogar de erhållna ph-värdena i vattenextrakt varierar mellan 3,5 och 6,3. De befinner sig således helt inom den sura sektorn. De lägsta värdena hade mårskiktet inom Deschampsia flexuosasamh., Vaccinium myrtillus -var. i en bokskog (bestånd nr 32). Nästan lika låga värden uppvisar några hedekskogars motsvarande växtsamhälle. nom samma bokskogs Deschampsia flexuosasamh., Oxalis acetosella -var. var ph-värdet 4,4 och i en mindre extrem hedekskogs Convallaria-var. av Deschampsia flexuosa -samh. erhölls så pass högt ph-värde som 5. det fallet (nr 7) är humuslagret mullartat nom ängsskogarnas Anemone hepatica-, Oxalis acetosella- och Calamagrostis arundinacea -samh. håller sig ph omkring 5. Stellaria nemorum -samh. och Aegopodium-var. av Anemone hepatica -samh. gav ungefär ph 5,7. En särskilt rik var. av Oxalis acetosella samh. visar ph 5,9 (nr 6). De högsta värdena erhölls inom en rikare utformning av Poa nemoralis -samh. (nr 1), ph 6,3. På den lokalen befrämjar berggrund, lokalklimat och topografi ett särskilt gott marktillstånd.

41 Kap. V. N å gr a uppgifter om lövskogarnas historia För att erhålla upplysning om några av de undersökta beståndens utformning i gången tid har olika urkundsmaterial studerats, nämligen: lantmäteriakter i form av kartor och tillhörande beskrivningar, topografisk litteratur, såsom reseskildringar och hembygdsböcker samt äldre fotografier och muntliga meddelanden från äldre personer, som länge bott i den aktuella trakten. Av dessa hj älpmedel kan man med lantmäteriakter som bäst nå 300 år tillbaka i tiden, alltså till mitten av 1600-talet. Vissa uppgifter kan erhållas om 1500-talet och senare medeltiden, men källorna för dessa mer avlägsna tider, t.ex. längderna för Älvsborgs lösen, har inte beaktats. Det postglaciala och förhistoriska skeendet faller helt utanför undersökningen. Metoden har till stor del hämtats från de bekanta skogshistoriska arbetena av Malmström ( 939), M. Fries (1958) och Wibeck (1910 och 1917). Till skillnad från dessa har punktvisa undersökningar gjorts kring en del ofta långt från varandra skilda bestånd. Det har då visat sig att svårigheterna ofta är stora att få besked om ett utvalt bestånds historiska bakgrund. Det är lättare att skaffa sig en allmän bild av en hel trakts förändringar vad gäller skogarnas utbredning och sammansättning. Trots att vunna resultat hittills är ganska fragmentariska, lämnas här några allmänna synpunkter på lövskogarnas historia i stort inom undersökningsområdet. kap. V redovisas mer detaljerade historiska uppgifter för vissa av bestånden. ALLMÄNT OM LÖVSKOGARNAS HSTORA SJUHÄRADSBYGDEN Genom de ovan nämnda arbetena av Malmström, Fries och Wibeck fö religger ingående skogshistoriska undersökningar av områden i sydvästra Sverige, som ligger nära Sjuhäradsbygden. dessa avhandlingar visas att en gemensam tendens för skogens utveckling i sydvästra Sverige finns och denna gäller i stort även för Sjuhäradsbygden. Sedan 1600-talet har en successiv tillbakagång av skogsarealen skett fram till ett extremt skogfattigt tillstånd i mitten av 1800-talet. Därefter har skogen återhämtat sig, under senare år kraftigt, dels genom direkta skogsvårdande åtgärder, dels också indirekt genom intensivare metoder inom husdjursskötseln. Det var förutom avverkning, svedjning, lövtäkt o.d. i stor utsträckning det ihållande betet på all utmark, som skapade ett alltmer nedslitet landskap. När utmarkernas betydelse som bete starkt minskade eller helt upphörde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och samtidigt skogen fick ett ekonomiskt värde i sig, så kunde dess regeneration börja. Den starka skogsdecimeringen var märkbar ända in i början av 1900-talet. Nu levande äldre personer i Horred har berättat hur de numera barrskogsklädda höjderna kring sedimentslätten vid Viskan i deras ungdom var i stort sett kala. Fotografier tagna från kyrktornet i Fritsla, visar hur de i nutiden barrskogsklädda höjderna kring samhället på 1890-talet gjorde ett kalt och skalligt intryck (Stina Thorson, Fritsla). Trots detta finner man i litteraturen om sjuhäradsbygden ofta påståenden om tidigare rikedom på lövskog. Så lyder ett omdöme om Ås och Vedens härader från 1865 (Ljungström): "Fordomsdags, då de rika bokskogarna här stodo på höjderna och speglade sig i de lugna vattnen där nere i dalarne, när de trotsiga ekarna i mängd reste sig här på bergen... " Samma författare skildrar också skogens dåliga tillstånd vid mitten av 1800-talet: "Rishackande till strö under kreaturen och uppblandning i gödselstaden, toppande af alla möjliga löfträd för att vinna löf till vinterfoder åt fåren, uraktlåtenhet att tillvarataga de träd, som vinden fållt, hafva gemensamt, oberäknat

42 3 4 Göran W al/in skogselden, verkat till förderf både af löf- och barrskog." Ett ur skogshistorisk synpunkt särskilt intressant område i sjuhäradsbygden är den forna ljungheden Svält o rna. Namnet nämns första gången 1723 i en lantmäteriakt Områdets begränsning är tämligen oklar (Ahlfors 1954). Mestadels menar man med Svältarna ett område i västra Gäsene härad söder om Herrljunga omfattande främst socknarna Asklunda, Ornunga, Ljur, Kvinnestad, Jällby, S. Björke, Grude och Vesene. 1 fö rhållande till övriga kvarvarande eller numera skogklädda delar av det nordvästeuropeiska ljunghedsområdet hade Svältarna ett anmärkningsvärt läge i inlandet långt från kusten. Trots detta torde klimatet även här samverkat med olika typer av kulturpåverkan vid uppkomsten av dessa skoglösa, ljungbeväxta marker. Svältarna uppstod i relativt sen tid genom skövling av skog och nådde sin maximala utbredning i mitten av 1800-talet inköpte Kronan stora delar av Svältarna och skogsplantering påbörjades 1867 (Liden 1940). Enligt en inventering 1913 hade då betydande områden av dessa gamla kalmarker blivit igenplanterade, eller också hade skogen så småningom själv trängt in på dem. nventeringen visade dock att ha ännu var kal ljungmark och ha glest trädbevuxen ljunghed (Schotte 1923). skogsplantering skedde även på enskild mark och detta ännu omkring 1920 (muntlig uppgift). Numera är de forna kalmarkerna bärare av mogen barrskog, som under de senaste åren till stor del avverkats. Genom de därvid uppkomna kalhyggena ligger nu åter en tid delar av de gamla kalmarkerna skoglösa. Vid de geologiska undersökningarna 1862 avgavs en beskrivning vari Svältornas dåtida tillstånd skildras. "Stora Svältan företer en mycket kuperad krossstensmark, som är allestädes kal och skoglös, översållad till oändlig myckenhet av tätt intill varandra liggande stenblock på ytan ännu kala genom överdrivet svedjande." "Mossar och kärr ligga utströdda här och var bland grushöjderna. De flesta av dessa mossar utmärka sig för en särdeles väl förmultnad och till bränntorv tjänlig dye i vilken oftast påträffas mer eller mindre talrikt inneliggande stammar eller på roten ännu kvarstående stubbar av ek, till ett bestyrkande vittne därom att även denna trakt fordom sett lyckligare dagar." "Alla dessa nu så sorgligt ryktbara egenskaper, för vilka Svältarna är kända, äro icke ett naturens verk utan hava nästan uteslutande tillkommit genom flydda tiders fortsatta bemödanden att sorglöst trotsa naturens lagar och förordningar." Föregångar till ljungheden var vidsträckta ek- och bokskogar. Härpå tyder följande fakta (Liden 1940, Ewald 1926 och Sterner 1949, 1970), som i tillämpliga fall även gäller för andra tidigare lövskogsrikare delar av Sjuhäradsbygden. 1. Domböcker från 1600-talet vittnar om tvister vid nötplockning, ollonbete och om olovligt fällande av ek. Svinhjordar bör alltså ha betat i ekskogar och på sina håll även i bokskogar. Från 1500-talet finns uppgifter om att någon gång export av hasselnötter skedde. Rikligt med hassel har alltså förekommit. 2. Vanligt är inom området för Svältarna ortsnamn, som tyder på tidigare förekomst av ädla lövträd, t.ex. Askelanda, Ekelanda, Olleskog och Lindås. 3. Ända in på 1900-talet har funnits äldre byggnader som uppvisat ekvirke av kraftiga dimensioner. Ornunga hembygdsgård finns bevarad en ovanligt mäktig ekplanka från den förra huvudbyggnaden på Sällerhögs säteri. Där bevaras också en större i ek urholkad stockbåt, som påträffats i trakten. 4. Vid skogsplanteringar påträffades rester av kraftiga ekstubbar. citatet ovan framgår även att rester av ek förekom i små myrpartier på Svältorna. 5. Gäsene härad var under folkungatiden hemvist för flera stormannaätter. Här finns t.ex. kungsgården Gate i Eriksbergs socken (socknen har fått sitt namn av den erikska kungaätten). Området bör alltså på den tiden haft dragningskraft i form av vidsträckta lövskogar. Sådana uppfattades som en värdefull naturtillgång, som gav ollonbete och annat bete samt möjlighet till fodertäkt och jaktmarker. 6. Under medeltiden och in på 1500-talet var huvudnäringen inom hela sjuhäradsbygden boskapsskötsel. slaktdjur och dragare drevs i stora hjordar, oxdrifter, till olika marknadsplatser, där byte skedde framför allt mot spannmål. Grundvalen för denna omfattande boskapsskötsel var god tillgång på betesmark, som erbjöds i de dåtida vidsträckta lövskogsområdena. Den senare åstadkomna skogsskövlingen försämrade betingelserna för animalieproduktion och bidrog till en inriktning av sjuhäradsbygdens näringsliv mot främst gårdfarihandel och vävning.

43 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 35 Nedan skall ges några antydningar om de orsaker, som bidragit till de forna lövskogarnas skövling och förvandling till ljunghed. Ek och bok tillhörde de s.k. bärande trädslagen, och eftersom de förr hade stor ekonomisk betydelse, var de föremål för omfattande lagbestämmelser från Kronans sida. Ek och bok var genom ollonen viktiga grundvalar för den dåtida svinhållningen. Tillgång på ek av större dimensioner var en riksangelägenhet, eftersom stora mängder ekvirke krävdes vid örlogsvarven, fr amför allt under och 1700-talen. princip tillhörde all ek Kronan. Bönderna fick därför ej fritt avverka ek på sina marker. trots mot lagens bestämmelser skedde dock omfattande avverkningar för olika behov, såsom husbygge, träslöjd och bränning av pottaska. Ä ven export av skeppsvirke har förekommit under och 1600-talen till främst Holland och Skottland. Betungande planteringstvång, transportskyldigheter o.d. gjorde att det faktiskt låg i böndernas intresse att hindra återväxt av ekbestånd,. När skogen på egen mark ej räckte, började man använda Kronans skog. Därtill kom den extensiva husdjursskötselns stora behov av betesmarker och därav följande svedjning och ljungbränning, varigenom skogsåterväxt hindrades. Redan under 1500-talet har en märkbar skövling av dessa skogar börjat. Förloppet var till en början långsamt, men skogsdecimeringen intensifierades under och 1700-talen. Myndigheterna reagerade på misshushållningen med en rad bestämmelser. Redan Gustaf Vasa vakade över de "bärande trädslagen". Sålunda förbjöd han t.ex utförsel av ekvirke från Lödöse. Under 1600-talet och framför allt under 1700-talet intensifierades myndigheternas ansträngningar att söka motverka misshushållningen med skog. Men inför en enad allmoge var det ytterligt svårt att beivra överträdelser. Landshövding A. Mörner rapporterade i en ämbetsskrivelse l 755 : "... Alla h af va hittils sökt att öda skogen, men ingen låtit sig vårda om thes planterande...". Linne reste genom delar av Gäsene härad, dock endast i utkanten av det egentliga området för Svältorna. Några citat ur hans Västgöta resa (1734) kan belysa det dåtida tillståndet. När han vid färden från Falköping kommer in i Älvsborgs län och passerar genom Mjäldrunga socken heter det: "Landmonen begynte bli w a mera backig, och i ängarna sågs en tämmelig hop. löfträn; men Betesmarken war skallig och skoglös, full af Ljung, och l alns höga Enbuskar. De stora hedarna woro afbrände, at En och Ljung måste wika för gräswäxten." Att skogsskövlingen då ännu inte överallt gått så långt och att det fortfarande var gott om ek framgår av hans iakttagelser vid Helgorp: "Husen här på_orten woro mäst bygde af Ek, i brist på andra trän." Men att myndigheterna ändå reagerat på en misshushållning av skogen och försökt uppmuntra skogsplantering framgår av följande passus: "Pianter-Hagar woro mäst i alla Soknar anlagde, nämligen en i hwar Soken: de woro små af sten uppmurade, och Ekarna wäxte däruti, fast merendels illa plundrade af getter." De nämnda planterhagarna var en följd av en särskild förordning 1727 angående en "Allmän Ekeock Bokeplantering uti Göteborgs-, Bohus- och Elfsborgs Län och Halland" (Malmström 1939). Planteringarna skulle hägnas och skyddas för betning. Vid försummelse ålades plikt. Skogbristen framskymtar i Linnes beskrivning av besöket på Allestads säteri vid Sämsjön ca en halv mil öster om sj älva Svältorna: "Några hundrade famnars gärdesgård hade han låtit uppresa på denna skoglösa ort...." nordligaste delen av Gäsene härad och till stor del även inom Skaraborgs län låg ett annat förr vidsträckt ekskogsområde, nämligen Edsveden, som på Gustaf Vasas tid utgjorde konungens fria park. Den låg nordost om och utgjorde en fortsättning på det område, som sedermera benämndes Svältorna. skogsskövlingen och ljunghedsbildningen blev här måttligare, men även här växer i nutiden barrskog på den forna lövskogsmarken. ett litet domänreservat har man vid landsvägen Källunga-Källeryd sparat några tiotal stora.!kar och en bok som ett minne av den tidigare ekdominerade skogen i dessa trakter. Sammanfattningsvis kan sägas att Gäsene härad har haft vidsträckta lövskogar ända in på.1600-talet. Mestadels har det varit fråga om ekskogar, men vissa avsnitt har hyst bokskog. Rikt buskskikt av hassel har förekommt åtminstone ställvis. Mestadels torde skogarna ha varit av hedtyp såsom fallet är med de rester av ek- och bokskog som fortfarande finns i

44 36 Göran Wallin området. Gäsene härad ligger ovan HK och den steniga och blockrika moränen förlänar inte bygden någon rikare prägel trots att en viss kalktillförsel har skett från Falbygdens kambrosilurområde. skogsskövlingen och därav förorsakad utbredning av ljung, enbuskar och barrträd samt t.ex. ljungbränningen torde dock ha medfört ett försämrat marktillstånd. De nutida lövskogarna inom området är därför troligen mer extremt hedartade än de ursprungliga skogarna en gång var. Även på flera andra håll i sjuhäradsbygden har liksom i Gäsene härad fö rekommit i jämförelse med nutiden mer omfattande ek- och bokskogar. Detta är tydligt dokumenterat genom den länskarta över Älvsborgs län, som upprättades år 1656 av Kietell Classon Felterus (LSA014). På denna förekommer dels skogstecken i form av träd och dels är på flera håll textat "Ekeskogh" eller "Bokeskogh", vilket är mycket värdefullt emedan någon differentiering i barrskogs- och lövskogstecken ej har genomförts. Feltherus var en framstående kartograf, och hans kartor anses äga stor tillförlitlighet enligt Malmström och M. Fries, vilka anser att tätheten mellan skogstecknen på hans kartor oftast står i överensstämmelse med skogens täthet. Det allmänna intrycket, när man ser på denna länskarta, är rikedomen på skogstecken, som är strödda över kartan eller oftast hopade vid skogsområdena. Vissa fläckar saknar skogstecken. Så är fallet bl.a. i delar av området för Svältorna. Där förekommer dock spridda skogstecken. Delar av Svältbygden är alltså redan här markerade som en förhållandevis skogfattig del av Sjuhäradsbygden. grannskapet finns dock större sammanhängande lövskogsområden. norr mot Hudene och nuvarande Herrljunga anges ekskog liksom i väster mot Siene. öster norr om Sämsjön finns ett större skogsparti. sydöst finns bokskogsområden markerade mellan Sämsjön och Sandsken samt från Od ner mot Fänneslunda. Om vi lämnar Gäsene härad märks ett stort lövskogsområde mellan St. Hålsjön och Kinna-Skenetrakten, där det anges både bok- och ekskog. Mycket ekskogsrika trakter finns ner mot hallandsgränsen mellan Lygnern och Horreds-trakten och mellan sjöarna Fävern och Tolken i Marks härad. Söder om Tolken i Kinds härad är Gälaveden angiven som en enda stor bokskog. Utanför sjuhäradsbygden är det markerat ett stort ek- och bokskogsområde nordväst om Alingsås. Trots den rika förekomsten av lövskog fanns dock mycket barrskog. södra Kind anges sålunda furu- och granskog och väster om sjön Sävern i nordvästra delen av sjuhäradsbygden står angivet "Utwalder Timberskog". Vid 1600-talets mitt är alltså sj uhäradsbygdens skogliga tillstånd markant bättre än på l 700-talet och särskilt 1800-talets förra hälft. Ett påfallande drag är också, i jämförelse med nutiden den rika förekomsten av mer eller mindre vidsträckta ek- och bokskogar, som under de följande 200 åren kraftigt exploaterades och till största delen sedan övergick i barrskog. En hel del lövskog blev dock uppodlad under 1700-talet och början av 1800-talet. Ytterligare två faktorer tillkom under 1800-talet, vilka ledde till en sista kraftig decimering av den kvarstående lövskogsarealen. Dels utfärdades 1830 en förordning som gav allmogen rättighet att inlösa sin ekskog och dels genomfördes omskiftning av jorden, varvid ett skogsparti gärna hårt utnyttjades innan det fråntt:äddes. senare tid finns flera exempel på hur träindustrins behov ledde till avverkning av kraftigare ek, särskilt under andra världskriget. Behovet av lövvirke täcks emellertid i nutiden nästan helt genom import, varför den ädla lövskogens ekonomiska betydelse för närvarande är ytterst ringa i vårt land. Successionsstadier På ca 200 år föröddes det mesta av lövskogen i sjuhäradsbygden och särskilt i Gäsene härad förvandlades stora ytor till ljunghed, som sedermera planterades med barrskog eller spontant fick växa igen med skog. Följ ande successionsstadier fö religger alltså: hedekskog ljunghed (hed bokskog) barrskog (mest gran men även tall och lärk, oftast planterad) Förutom rasbranternas lövskogar uppbyggda av flera olika ädla lövträd finns, som nämnts, i nutiden flera spridda smärre ekbestånd och på sina håll även bokbestånd. Arealmässigt betyder dessa skogar föga i dag, men eken och ibland även boken sätter ändå

45 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 37 ofta sin prägel på landskapsbilden genom solitärer eller små dungar. Att bevisa nutida ek- och bokbestånd såsom varande rester i obruten följd från de tidigare vidsträckta skogarna har dock, utom i några få fall, visat sig omöjligt. bland kan man emellertid förmoda att så är fallet. Däremot är det uppenbart att en del ekskogar har vuxit upp på kala lj ungmarker sedan slutet av 1800-talet. Eventuellt kan det även gälla några bokbestånd. Därför kan även följande succession vara möjlig : hedekskog (hed bokskog) ---+ ljunghed hed e k skog (hed bokskog) HSTORK ÖVER NÅGRA AV BESTÅNDEN För några av de studerade bestånden anges i beståndsbeskrivningarna i kap. V främst vad som kan utläsas i äldre lantmäteriakter om den historiska bakgrunden, men också några intervjuuttalanden. Det äldsta kartmaterialet utgör de geometriska kartorna från 1600-talet och början av 1700-talet. Den äldsta är från Dessa äldre dokument är ur skogshistorisk synpunkt värdefullast. Mer torftiga upplysningar eller inga alls ger kartor upprättade vid storskiftet eller laga skiftet, mestadels under talets förra hälft. Några av områdets intressantaste lövskogar tillhör f.d. säterier, och emedan dessa förr var frälsejord finns i regel inga äldre kartor över dem. Huvudsakligen har renovationer på lantmäteristyrelsens arkiv i Stockholm studerats. några fall har även originalkartor studerats på lantmäterikontoret i Vänersborg. För de bestånd, om vilka skogshistoriska uppgifter lämnas, redovisas för varje studerad lantmäteriakt kartans rubrik, kartläggningsår, lantmätarens namn och de upplysningar, som erhålles om beståndet i fråga, oftast genom autentiska utdrag ur karta eller kartbeskrivning. Till sist ges en sammanfattning av beståndets historia i några fall. De bestånd för vilka historik lämnas i kap. V är nr l, 3, 4, 6, 7, 11, 19, 26, 31 och 32. Sammanfattningsvis kan sägas att genom de i kap. V lämnade beståndshistorikerna, framstår något eller några av följande alternativ som möjlig historisk bakgrund till nutida lövskogsbestånd: l. Den nutida lövskogen utgör en rest av ett tidigare mer vidsträckt lövskogsområde. 2. Lövskogen har i gången tid varit mer eller mindre starkt kulturpåverkad genom bete eller slåtter, men även då haft prägel av lövskog, om än utglesad jämfört med det nutida beståndet. 3. Lövskogen har under de senaste hundra åren vuxit upp på tidigare kalmarker, oftast lj ungmarker, vilka i sin tur framkommit genom att tidigare lövskog på olika sätt blivit förödd. 4. nga direkta uppgifter kan erhållas om den nutida lövskogens forna beskaffenhet. Ofta kan dock upplysningar fås om lövskogens närmaste omgivningar.

46 Kap. V. Beskrivningar av de undersökta bestånden det fö ljande beskrivs vart och ett av de undersökta bestånden. Deraslägeframgår av fig. 10. För bestånden nr 1-6 och nr 8 har vegetationsanalyserna redovisats mer utförligt i tab övrigt har endast delar av vegetationsanalyserna medtgits och fördelats på de olika växtsamhällena i tab Därigenom blir vegetationen ytterligare exemplifierad, men riågra bestånd har därvid blivit orepresenterade i det publicerade tabellmaterialet (se även kap. ). de ovan nämnda tabellerna har arterna i fältskiktet grupperats i livsformerna örter, graminider och lignoser (ris och småplantor av träd och buskar), men i några fall efter sitt uppträdande i olika växtsamhällen. För några av bestånden ges efter beskrivningarna en del historiska uppgifter, främst över vad som kan utläsas i äldre lantmäteriakter (se vidare kap. V). Förteckning över de undersökta bestånden l. Kråkeboberg 16. Liagärdesb erget 2. Kröklings hage 17. Sandviken 3. Tranhult 18. Skene brinkar 4. Rölle 19. Desarehult 5. Klevaberget 20. Letebo 6. Humla 21. Öjersås 7. Säm 22. Årenäs - Tostekulla 8. Unnebo Byareåsen (i Halland) 9. Kässeberg Kullagård (i Halland) 10. Vistberget Ljurhalla 11. Å sakullen 26. Uddetorp 12. Rya åsar Hudene 13. Finabo 28. Skölvene Solänge Falskog Hjälltorp Käll nga Bokskogar St. Mollungen 34. Hägnagärdet 32. Hult Hyssna stenshult 33. Rölle l. Kråkeboberg Ulricehamn, ca 2 km SSO Brunns k :a, nära västra stranden av Åsundens nordligaste del. Top. kartan: 7D Ulricehamn SV. Tab Fig Sjön Asunden omges av bergshöjder i vars sluttningar ofta uppträder ädellövskog. Vid sjöns nordvästra strand reser sig två markanta höjder mitt emot Ulricehamns stadsbebyggelse. Den norra är Asakullen och den södra Kråkeboberg. sin helhet domineras dessa berg av barrskog men inslaget av lövträd är ofta starkt, och i deras sydsluttningar föreligger ren ädellövskog. Asakullens lövskogsvegetation redovisas i bestånd nr 11. Kräkehoberg är ett väl markerat berg, som med branta stup (hammare) reser sig från omgivande sänkor med odlingsmarker, vilka skiljer berget från intilliggande höjder. Det är ca 1,4 km i öst-västlig riktning och ca O, 7 km i nord-sydlig riktning. Berget krönes av en ganska jämn platå, vars högsta punkt når 264,2 m ö. h. eller ca l 00 m över A sundens yta. sin norra del består berget av järngnejs medan den södra delen är uppbyggd av diorit, en i sjuhäradsbygden sällsynt uppträdande bergart. Nedanför bergbranterna utbreder sig blockrika rasmarker, som i sydsluttningens östra del intages av en rik ädellövskog, den intressantaste och värdefullaste inom Sj u häradsbygden. Övriga sluttningar samt platån hyser granskog eller oftare blandskog av gran och ädla lövträd av vilka boken är särskilt framträdande. Westfeldt hat tidigare skildrat Kräkehobergs flora ( 194 7). Föreliggande undersökning omfattar framför allt sydsluttningens rena lövskog i öster, en sträcka på ca 400 m. Dessutom har platåns delar intill sydbranten medtagits samt ett mindre lövskogsavsnitt nära bergbranten på nordsluttningen. nalles omfattar det undersökta området ca 3 ha.

47 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 39 Fig. l O. Beståndens läge. Fyllda cirklar: hedekskogar och ängslövskogar. Öppna ringar: bokskogar. - Location of investigated sites. Dots: heath-type oakwoods or nemoral deciduous woods; o pen rings: beech woods. sydsluttningens ädellövskog är troligen den rikaste i hela södra Västergötland. Detta avsnitt av berget är ett exempel på sydväxtberg (Du Rietz och 1954), även om termen mestadels används om nordligare lokaler. Anderson & Birgers (1912) definition på den äldre benämningen sydberg ("berg med en tvärbrant, mot söder exponerad sida"), passar exakt in på situationen; Tvärbranten eller hammaren är dock på sina håll sönderbruten med klyftor och hyllor. Tydligast är den i östra delen. Den kan där bli ca 30 m hög, och det är nedanför dessa del r som vegetationen är som rikast. Till de i sydväxtberg betydelsefulla ståndortsfaktorerna, såsom kraftig insolation, snabbare vittring, rörligt grundvatten, kommer ofta en högre kalkhalt i bergarten, vilket är fallet i den här uppträdande dioriten. sydsluttningen kan man urskilja följande morfologiska avsnitt: O 5 10 KM e" HEDEKSKOG ELLER ÄNGSSKOG o= BOKSKOG l. Det nedersta mer eller mindre plana avsnittet, som är stenigt och småblockigt. Det gränsar mot en åker med lera. 2. Själva sluttningens nedre delar, som är blockiga-storblockiga och har en ganska fuktig prägel. 3. sluttningens övre del närmast bergbranten. Materialet är här stenigt. Mellan stenarna finns ansamlad fmjord. Avsnittet har en torrare prägel. Längst i öster där sluttningen är kortare och berget lägre har hela sluttningen denna karaktär. Den bildar här stranden vid Åsunden. Vegetationen har analyserats genom tre profiler utefter sluttningen (A, B och C). Därvid harhelasegment analyserats med den 3-gradiga skalan. segmenten har ej lagts kontinuerligt utan med luckor. Vissa av segmenten har därvid förskjutits i sidled så att de mest typiska och h'jmogena delarna av vegetationen blivit medtagna.

48 40 Gö"ran Wallin Profil A (fig , tab. l) är lagd i den västra delen av sluttningen, där bergbranten börjar bli otydlig och övergår i en svacka, som leder upp mot platån. Detta parti är något fuktigare till sin karaktär och har mindre utpräglad blockighet. Profil B (fig. 13, tab. 3) är placerad centralt genom det mest grovblockiga avsnittet. Profil C (tab. 4) är dragen i det östliga avsnittet av sluttningen utan grova block. nom det nedersta segmentet i profil A har aspektväxlingarna studerats med hj älp av småruteanalyser, som återges i tab. 2. Trädskiktet. sydsluttningens nedre grovblockiga delar är Tilia cordata helt dominerande med oftast mycket höga och smäckra stammar. Vid höststormen 1969 vräktes en hel del av lindarna omkull. De stormfällda träden ligger kvar på blockmarken, som sålunda ställvis har fått ett starkt utglesat trädskikt dessa grovblockiga delar förekommer även Ulmus glabra samt på några håll Fraxinus excelsior, Prunus padus och Sorbus aucuparia. Ovanför blockanhopningen längre upp på det finare materialet mot bergväggen uppträder rikligt med Quercus petraea av ofta kraftiga dimensioner. Vanlig är även här Tilia cordata. Ett påfallande inslag är spridd förekomst av Acer platanoides och Fagus silvatica. Mer sporadiskt uppträder Fraxinus excelsior och Ulmus glabra. sydsluttningens västra del, där profil A är lagd, förekommer ett mindre avsnitt med dominans av Acer platanoides och med subdominans av Ulmus glabra och Tilia cordata samt inslag av Betulaarterna, Populus tremula och Sorbus aucuparia.. Avsnittet har sålunda.karaktär av lönnlund. sydsluttningens nedersta, utplanade. parti behärskas av Ulmus glabra och Acer platanoides i en zon närmast blockansamlingen. Här uppträder dessutom Fagus silvatica, Fraxinus excelsior, Quercus robur samt fåtaligt Sorbus aucuparia och Picea abies. Längre ut i lövskogens periferi mot åkern blir ekarna talrikare, dessutom tillkommer Betula-arterna. Björkarna blir mer dominerande längre västerut, där det utplanade partiet blir bredare. Hela detta avsnitt har varit beteshage och har haft en öppnare prägel in på 1950-talet. Det björkdominerade området ger fortfarande fr agmentariskt intryck av hage men är mestadels starkt förbuskat. Östligaste partiet, nedom det markerade bergstupet, har nu helt prägel av sluten lund. Ekarnas spärrgrenighet vittnar dock om det tidigare mer öppna stadiet. Det största trädet är här en bok med diam. 82 cm. För övriga träd är diam. i allmänhet cm. Under de stora träden märks ett glest lägre trädskikt På krönet ovanför sydsluttningen föreligger hedskog i en ganska smal bård vari oftast ingår Quercus robur, Q. petraea samt hybrider mellan dem. Dessutom finns smågrupper av bok eller tall. Längre in mot _ platån vidtager granskog inblandad med ek och bok kalhöggs stora delar av granskogen på bergets platå. Tyvärr gick man därvid onödigt nära krönet ovanför de värdefullaste rasbrantsavsnitten. Kräkehobergs nordsluttning domineras av fullmogen granskog. Ett tidigare mer öppet och lövskogspräglat tillstånd förklarar det konstanta inslaget av äldre bokar, almar, lönnar och ekar i den ståtliga granskogen. Närmast bergväggen överst i sluttningen dominerar dock lövträd, framför allt alm och lind, men ofta ingår även bok och lönn. Ek är dock här av liten betydelse. Fig. l. Den östligaste delen av Kråkebobergs sydsluttning (nr l) med sjuhäradsbygdens rikaste lövskog. Till vänster avsnittet med högsta bergväggen. Till höger det lägre östpartiet. Ut mot åkern inslag av björk (tidigare beteshage). Maj The southern scree slope of Kråkeboberg (no. l) with the richest example of deciduous woodland in Sjuhäradsbygden.

49 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 41 Buskskiktet. Sydsluttningens buskskikt är tämligen glest framför allt i det grovblackiga avsnittet. Corylus avellana och Lonicera xylosteum är vanliga. Ofta förekommer unga individer av de i sluttningen uppträdande trädslagen. det nedre, planare avsnittet är buskskiktet tätt. Den viktigaste komponenten är Corylus avellana, men ställvis behärskas buskskiktet av unga individer av främst Acer platanoides men också av andra lövträd. Vidare märks Crataegus calycina, Malus silvestris, Prunus padus, Ribes uva crispa, Sorbus aucuparia, Rhamnus frangula samt någon gång Picea abies. Här och var är smärre ytor buskfria och på dessa gläntor är fältskiktet som rikast. Hedskogen på krönet har rikt inslag av Juniperus communis och buskar av Quercus samt på sina håll Fagus silvatica. Dessuto glesare inslag av Populus tremula och Picea abies. Ett anmärkningsvärt inslag är här intill bergbranten Cotoneaster integerrimus. Fältskiktet. Bortsett från det bj örkdominerade partiet uppbygges fältskiktet i det nedersta utplanade avsnittet av dels Mercurialis perennis -samh. och dels Anemone hepatica -samh. Ofta glider emellertid dessa samhällen över i varandra och är då svåra att särskilja. Mercurialis perennis -samh. finns framför allt i anslutning till det grovblackiga avsnittet, där alm är dominerande i trädskiktet V åraspekten är praktfull med täta mattor av Anemone nemorosa, med inslag av A. ranunculoides, A. hepatica, Oxalis acetosella, Paris quadrifolia och Fulmonaria officinalis, vartill kommer Mercurialis perennis med sin då skira grönska. sommaraspekten dominerar Mercurialis helt. Vanligt är då en strödd förekomst av Dryopteris filix-mas. övrigt märks även t.ex. Actaea spicata, Geranium silvaticum, Geum urbanum, Glechoma hederacea, Lactuca muralis, Urtica dioica samt inom ett litet parti Polygonatum multiflorum. Se tab. l, 3 och 5. A nemone hepatica -samh. härskar på vissa delar av det utplanade partiet, men kan till skillnad från föregående samhälle även återfinnas i vissa mindre blockiga avsnitt av sydsluttningen, dels i den ovan nämnda "lönnlunden" och dels längst i öster där Åsunden går in mot berget. ngen art blir här dominerande. Ett påfallande och konstant inslag utgör Anemone hepatica och Fulmonaria officinalis, som är viktiga redan i våraspekten och då vid sidan av Anemone nemorosa. Det för undersökningsområdet säregna inslaget av Fulmonaria gör att här urskiljes samhällets Pulmonaria-var. Andra för samhället karakteristiska arter är främst Lathyrus vernus, som är en god skiljeart gentemot Mercurialis-samh., samt också Pragaria vesca, Geranium silvaticum, Geum urbanum, Vicia sepium, Viola riviniana, Dryopteris filix-mas och Carex digitata. nslag förekommer vidare av Actaea spicata, Mercurialis, Paris, Stachys silvatica, Viola mirabilis, Melica nutans och Poa nemoralis. det rika partiet överst i profil A tillkommer t.ex. Cardamine bulbifera, Lastrea dryopteris, L. phegopteris och Sanicula europea. ntill detta intressanta område finns på torrare mark några tiotal exemplar av Bromus benekeni och högre upp, under ett litet bestånd av stora granar en liten f6rekomst av N eottia ni dus avis. l l / Anemone hepatica -sam h. rik Pulmonaria-var. Fig. 12. Schematisk profil genom Kräkehobergs sydsluttning: Profil A, tab. l. Segmentens ungefärliga belägenhet angivna. - Schematic transect of the southern slope at Kräkehoberg (no. l) with the location of the segments in table l. SM SM o L 1 Mercurialis-samh. Anemone hepatica -samh. Pulmonaria-var.

50 4 2 Göran W a!lin profil A (tab. l) liksom på ett par ställen på nordsluttningen föreligger fragment av Galium odoratum -samh. kännetecknat av mer eller mindre täta mattor av Galium odoratum. På sydsluttningen tillkommer ovanligt mycket av Polygonatum verticillatum samt på nordsluttningen Festuca altissima. Ett fuktigare avsnitt på nordsluttningen hyser Stellaria nemorum -samh. med bergets enda förekomst av Stellaria memorum. Här finns också bl.a. Cardamine bulbifera. de grovblackiga delarna av rasmarkerna uppträder Geranium robertianum - Urtica dioica - samh. med dess lmpatiens-var. På de masshöljda blocken växer främst Geranium robertianum och Oxalis acetosella, men även Glechoma hederacea, Chrysosplenium alternifolium och inom ett parti på nordsluttningen Circaea alpina. Mellan blocken men stundom även på dessa finns t.ex. Urtica dioica, mpatiens noli tangere, Athyrium filix-femina, Dryopteris dilatata samt på nordsluttningen fåtaligt Milium effusum och Roegneria canina. Se tab. 3 segment 8. De övre delarna av sydsluttningens rasmarker präglas fy sionomiskt av gräs. Här dominerar mullrik jord, men en hel del grus, sten och små block finns också. Miljön är förhållandevis torr och ljusare genom insolation i sidled. Efter huvudsakligen de vanligaste gräsens dominansförhållanden kan här urskiljas dels Poa nemarafis -samh. och dels Calamagrostis arundinacea -samh. Vid sidan av grä\sen finns i dessa samhällen ett glest inslag av flera av de lund- växter, som förekommer rikligare i den nedre lunden. A andra sidan är en hel del arter helt knutna till den gräsdominerade vegetationen såsom Hypericum montanum, Ajuga pyramidalis, Origanum vulgare och Lathyrus niger. Några arter förekommer längre ner men har sin tyngdpunkt i dessa övre delar, t.ex. Carex digitata, C. montana, Scrophularia nodosa, Epilobium montanum. Calamagrostis arundinacea - samh. tycks uppträda i torrare lägen, gärna överst mot bergväggen, varigenom närvaron av en del arter förklaras, som kan sägas utgöra skiljearter gentemot Poa nemoralis -samh., nämligen Veronica officinalis, Hypericum perforatum, Epilobium collinum och Hieracium-arter. Vidare har här Lathyrus niger sin största betydelse. Se tab HSTORK Kråkebobergs rika SO-sluttning tillhör St. Ekered, som förr var säteri, varför inga äldre kartor finns, som kan belysa ädellövskogens historia. Nordsidan av berget liksom Asakullens sydsluttning (nr 11) har sedan länge tillhört gårdarna vid St. Kråkebo by NV om berget, och för dessa gårdar finns ett par äldre kartor, vars uppgifter om både Kråkeboberg och Asakullen redovisas i ett sammanhang nedan. Kråkebo. Geometrisk avvägning Kietell Classon Felterus (L SA O 3:238-39) På Kråkeboberg kraftfullt markerade tecken för berg, vilka bör motsvara själva bergbranten. På nordsidan (nr l) anges "Betzhage". dalen mellan de Mercurialis-samh. 1-M Fig. 13. Schemc.tisk profil från Kråkebobergs sydsluttning. Profil B, tab. 3. Växtsamhällenas ungefärliga belägenhet angiven. - Schematic transect o( the southern scree slope at Kräkehoberg (no. l) with the location of the plant communities (table 3).

51 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 43 två bergen: "Skön walz Ängs". Där är i nutiden åkermark. Upp mot sj älva bergbranten är skogstecken utritade. Asakullen nedanför bergbranten anges: "Hård walz Änghs". Där är nu välsluten ädellövsko g. Karta öfver inägorna till Kråkebo by P. Lind (L SA O 20/91) Detaljerad indelning av ägorna i små avsnitt, vars karaktär och användning kortfattat angivits. Uppe på krönet av Kräkehoberg har markerats "betesmark", "betesmark sämre", "betesmark bergig", "bergig anlid", "berg", "stenrös", "bergkulle". På bergets nordsluttning är ägorna angivna antingen som äng eller betesmark av olika kvalitet. Endast ett mindre a v snitt nära Kråkebo by markeras med "skogsbeväxt stenig mark". Asakullens sydsluttning beskrivs som betesmark. Högst upp mot hammaren anges: "Berg i hagen", "Anlid gräsbewäxt". Ä ven på krönet ovanför hammaren var det betesmark, "Kohage skogsbewäxt". Dessa två kartor visar att Kräkehoberg samt Asakullens södra del till allra största delen an vänts som betes- eller slåttermark. Kulturpåverkan kan spåras tillbaka till mitten av 1600-talet. Trots den branta terrängen och den oftast starka anhopningen av stenar och block har varje möjlig del utnyttjats. Den nutida utformningen med välsluten och högstammig, lövblandad granskog på Kräkehobergs nordsluttning är sålunda en relativt sen företeelse. Ännu vid mitten av 1800-talet bör de aktuella sluttningarna ha haft en mer öppen karaktär. Detta torde ha gällt ända in på 1900-talet för åtminstone den mer lövträdsrika östra delen av Kräkehobergs nordsluttning och de nedersta delarna av Asakullens sydsluttning. Enligt en av markägarna (Göran Lindgren, Kråkebo) förekom nämligen betesgång av hästar och nötkreatur på ovan nämnda del av Kräkehoberg i början av 1930-talet. "nga djur fick gå på inägorna på den tiden. Det var slöseri." Den besvärliga terrängen gav dock upphov till en del olycksfall bland betesdjuren. Likaså användes nedre delen av Asakullens sydsluttning till slåtter in på 1930-talet. Sedermera har betesgång ägt rum där. Det är detta avsnitt som på. Felterus' karta beskrivs som "Hård w al z Änghs", och det har alltså använts till slåtter i minst 300 år. nutiden är där ett kraftigt, välslutet hasselbestånd med ekar. Efter 1940-talet har kulturpåverkan skett endast i form av avverkning inom begränsade delar av granskogen på nordsluttningen. På Asakullens sydsluttning har strödda granar gallrats bort i en strävan att hålla lövskogen "ren". Däremot har granskogen fått bli dominerande på större delen av nordsluttningen av Kråkeboberg. Lindgren, som kom till trakten på 1920-talet, anser att granskogen vuxit upp på talet varvid den tidigare öppnare prägeln med strödda inslag av lövträd successivt fö rändrats till dagens situation. Ännu i dag kan man dock spåra det gångna stadiet i t.ex. förekomsten av stora lövträd bland granarna och framför allt genom små öppnare gläntor med Agrostis tenuis -samh., särskilt i nordsluttningens östra del, där lövträdsinslaget är kraftigare och buskskiktet ofta är tätt. 2. Kröklings hage Gingri sn, Fristads kommun, l O km NO Borås, 2 km S Fristads k:a. Top. kartan: 7C Borås SO. Tab Fig Området är avsatt som naturreservat och skyddat sedan Det omfattar ca 12 ha i mestadels mycket brant, klippig terräng omkring skarpt nedskurna raviner med fluviala erosionsfenomen. Lövskog intar dock endast en mindre del av arealen. N är den senaste inlandsisen under avsmältningen stod med sin kant ungefär l km söder om Fristad, var en issjö uppdämd i dalgången kring Viskans övre lopp öster om Fristad samt vidare ned mot Toarps k :a ( Sandegren 1918). Denna, som benämnes Toarpsissjön, avtappades mellan iskanten och nordvästra delen av den höjdrygg, som från Borås skjuter upp mot Viskans övre dalgång. Man urskiljer här på höjderna ovanför Gingri kyrkoruin sex markerade delvis anastomerande erosionsrännor på successivt allt lägre höjd från söder mot norr. Under olika skeden i isavsmältningen kastade sig issjöns vatten genom dessa avloppsrännor ner till det dåtida Öresjö. De två äldsta av dessa erosionsrännor övertvärar reservatet. Den ena, som är kanjonlik med höga bergväggar kring väldiga klippblock, ligger i norra delen och omges av barrskog. den sydligare ravinen intages botten och angränsande blockbemängda sluttning av för sjuhäradsbygden ovanligt rik lövskog. Blocken anses frispolade av de vattenmassor,

52 44 Göran Wallin som här forsade fram i senglacial tid. Där denna ravin trattlikt vidgar sig i nedre delen, finns vid reservatets ingång ett restaurerat, ganska torftigt änge med grupper av hassel och lövträd mot en fond av reslig granskog. Detta parti har återfått något av sin karaktär från tiden före en period som beteshage närmast innan fridlysningen. Ovanför lövskogen i den inom reservatet centrala ravinen uppträder ett parti med hedartad ekskog samt en stor yta med granskog, där dock lövinslaget ofta är starkt. Granen har här till stor del konkurrerat ut ek och hassel. de närmast ravinen belägna delarna av denna blandskog har dock granen nyligen gallrats bort, varigenom här skapats ett numera rent ekbestånd. Två på sommaren ofta torrlagda bäckar rinner genom ravinen. Den sydligare kastar sig utför bergbranten ner till ravinens botten. Den nordligare rinner fram i motsatta delen av ravinen. Dessa två bäckar möts i ravinbottnen, och det gemensamma flödet rinner genom reservatets nedre delar för att via ett barrskogsområde nå Viskan strax innan denna mynnar ut i Öresjö. Enligt Gillbergs karta över moränens CaC0 3 -halt i södra Västergötland (Gillberg ) skjuter ett område med kalkrikare morän från Falbygden ner mot Gingri sockens östra delar, som ligger på höjderna ovanför reservatet. (Ett gammalt talesätt i bygden lyder: "Om det tryter på Gingri lider och Härna sicter och Vångboås, då tryter det överallt.") Det vatten, som de nämnda bäckarna transporterar genom reservatet, bör alltså vara för undersökningsområdet ovanligt kalkrikt och bidrager till den rika och yppiga vegetationen i ravinen. Stormen i slutet av sept härjade svårt i Kröktings hage särskilt i ravinens lövskog. Mestadels var det äldre högvuxna aspar, som föll. Den värdefullaste delen i den blockiga branten blev dock oskadd. Sensommaren 1971 igångsattes genom skogsvårdsstyrelsens försorg ett omfattande röjningsarbete. Därvid blev dock fältskiktet flerstädes avsevärt skadat. Floran i Kröklings hage har tidigare översiktligt skildrats av Bliding (1955) och kortfattat av Westfeldt ( 1968). Några notiser finns även hos Sandegren (1918). F öreliggande undersökning har utförts vår och sommar åren och omfattar ra vinbotten, den blockbemängda slänten söder om ravinen, den norra mer jordiga slänten samt hedeksko- gen ovanför ravinen. Högsta höjd inom reservatet är 227 m ö.h. och lägsta, i änget, är 156 m ö.h. Ravinens botten ravinens botten kring bäcken, som där flyter fram, samt i den blockbemängda slänten söder därom finner man reservatets rikaste vegetation inom en ganska begränsad yta. Ravinbottnens trädskikt domineras mestadels av Alnus glutinosa. Dessutom uppträder Fraxinus excelsior och Ulmus glabra. de nedre delarna av reservatet inkommer nära bäcken Quercus robur. Vidare märks spridd förekomst av Populus tremula och Sorbus aucuparia. Buskskiktet är glest och uppbygges av Acer platanoides, Fraxinus excelsior, Prunus padus, Ulmus glabra, Sorbus aucuparia och i vissa lägen Alnus glutinosa. Längst ner nära reservatets änge, där miljön är torrare, går Corylus avellana tätt intill bäcken. Annars finns den inte i dess fuktigare omgivningar. Fältskiktets dominerande inslag är mer eller mindre täta mattor av Stellaria nemorum (ssp. montana), varigenom här föreligger Stellaria nemorum -samh. Detta hyser flerstädes kraftigt inslag av höga örter med dominans av dels Matteuccia struthiopteris och dels Athyrium filix-femina. Matteuccia-var. härskar i ravinens nedersta delar. våraspekten ses en ymnig förekomst av Anemone nemorosa med glesare inslag av Ranunculus ticaria och Chrysosplenium alternifolium, den senare närmast bäcken. Fåtaligt kan också Gagea lutea uppträda. försommaraspekten dominerar Stellaria nemorum. Matteuccia har nu vuxit till sig och vegetationen blir tydligt tvåskiktad i sommaraspekten. Förutom den dominerande Matteuccia finns flerstädes rikligt med Campanula latifolia. övrigt märks mpatiens noli tangere, Filipendula ulmaria och Urtica dioica. det nedre skiktet är stellaria nemorum dominerande hela vegetationsperioden ut. Se vidare tab. 6 segment 2-4 samt tab. 7. Athyrium-var. finns utefter bäcken innan denna kastar sig utför branten ner till ravinbottnen. Vegetationen uppträder i en smal zon mellan hedekskogen mot norr och granskogen mot söder. denna variant av samhället saknas Matteuccia och just på denna lokal bildar Urtica dioica kraftiga bestånd. Tab. 6 segment l.

53 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 45 Södra slänten, fuktig del Den blockrika södra slänten (med exposition mot norr) krönes av en mindre bergvägg delvis med klipphyllor. Den södra bäcken, som kommer från höjden ovanför, strilar med sitt vatten över ett ganska brett parti av bergväggen, och vattnet sprider sig sedan i blockanhopningen nedanför. Sålunda visar ett avsnitt på ca 40 x 50 m en påfallande fuktig och skuggig miljö med frodig vegetation. Trädskiktet domineras i de nedre delarna av stora ex. av Ulmus glabra. D nna blir i de övre delarna samdominerande med Fraxinus excelsior, som uppvisar mycket resliga och ståtliga stammar, med en uppskattad höjd av m. Quercus robur och Tilia eardata uppträder i några enstaka, stora ex. de allra översta delarna nära bergväggen är Populus tremula vanlig. Buskskiktet är i stort sett ganska glest, men det kan ställvis tätna. Viktigaste arter är Fraxinus excelsior, Ulmus glabra och Viburnum opulus. Vidare förekommer Lonicera xylosteum, Populus tremula, Prunus padus och några enstaka ex. av Acer platanoides och Corylus avellana. fältskiktet uppträder Geranium robertianum - Urtica dioica -samh. i form av en rik mpatiens no/i tangere -var. Block och stenar är överhöljda med massmattor och därunder några cm svart, mullrik jord, där flera av fältskiktets arter växer. En betydande del av fåltskiktet uppträder alltså epilitiskt. Särskilt gäller detta Geranium robertianum och Oxalis acetosella. övrigt förekommer vegetationen mellan block och stenar. Man kan urskilja tre aspekter i samhället. Först en våraspekt med Anemone nemorosa som mest betydande art. Särskilt i fuktiga lägena är dessutom Ranunculus ticaria och Chrysosplenium alternifolium viktiga inslag. Här infaller också Oxalis blomning. försommaraspekten blommar stellaria nemorum. Den är dessförinnan av stor betydelse även här uppe i den blackiga sluttningen. och med sommaraspekten är vegetationen tvåskiktad. Campanula latifolia och framför allt mpatiens noli tangere har då vuxit upp och bildar till största delen det övre skiktet. Dessa två arter blommar långt in i augusti månad. Övriga betydande arter är Athyrium filix-femina, Stachys silvatica, Urtica dioica och Valeriana sambucifolia. Ett ovanligt inslag är Poa remota i några få ex. På några block i nedre delen finns Circaea alpina och C ar d amin e am ara. På denna, jämfört med undersökningsområdet i stort, mer fuktiga blockansamling tillkommer en del fuktighetsgynnade arter, som saknas inom samhället på andra lokaler. Det gäller framför allt Stellaria nemorum. De allra blötaste avsnitten har dominans av Urtica dioica med Filipendula ulmaria som subdominant. våraspekten är inslaget av Chrysosplenium och Ranunculus ticaria här som rikast. Se tab. 6 segment 5 och 6. På klipphyllor och avsatser i ravinsläntens övre del får vegetationen en annan utformning. Visserligen är även här stellaria nemorum och mpatiens av stor betydelse, men artstocken i övrigt konstituerar på några få tiotal m2 dels Anemone hepatica -samh. och dels Galium odoratum-samh. Anemone hepatica -samh. finns på en lägre fortfarande ganska fuktig avsats. Ett påfallande inslag utgör Viola mirabilis, dock med ganska låg täckningsgrad, men samhällets förhållandevis rika utformning har betonats genom att här urskilja dess Viola mirabf/is -var. övrigt märks Campanula latifolia, Stachys silvatica, Paris quadrifolia, Polygonatum multiflorum och som nämnts stellaria nemorum. V åraspekten domineras av Anemon e nemorosa med A. hepatica som subdominant. Då ses även Chrysosplenium, Ranunculus ticaria och Gagea lutea med låg täckningsgrad. Mer betydande är då Oxalis och Viola mirabilis. ntill men allra högst uppe vid övre bergväggen i den där torrare miljön härskar fragmentariskt Ga/ium odoratum -samh. Ä ven här domineras våraspekten av Anemone nemorosa. A. hepatica är av mindre betydelse, och de mer fuktighetsgynnade arterna, som t.ex. Chrysosplenium, saknas. mpatiens och Stellaria nemorum är fortfarande med och bildar ett för ravinbottnen och blocksluttningen sammanbindande inslag ända upp i detta torra parti. försommaraspekten blommar Galium odoratum och Polygonatum multiflorum. Ett karakteristiskt inslag i dessa övre delar utgör Lastrea dryopteris och Milium effusum samt ställvis gles förekomst av Vaccinium myrtillus. Vegetationen i de övre delarna av södra slänten har analyserats med smårutor i olika årstidsaspekter. Se tab. 8.

54 46 Göran Wallin Södra slänten, torrare del Den ovan skildrade fuktigare delen av ravinens södra slänt övergår österut (uppåt) och västerut (nedåt) i torrare partier med mindre rik vegetation. Även här är det blockigt och dessutom finns det mer eller mindre breda klipphyllor där vegetationen brett ut sig. Trädskiktet domineras av Quercus robur. Dessutom är det vanligt med spridda ex. av Sorbus aucuparia. Det var till stor del inom dessa delar, som stormen ramponerade trädskiktet Den i tabellerna redovisade ganska låga täckningsgraden får detta får därigenom sin fårklaring. Men även utan denna katastrof-. medverkan är det här öppnare och marken blir därför mer utsatt för direkt insolation. Buskskiktet är till största del uppbyggt av Corylus avellana, som praktiskt taget saknas i det fuktigare partiet. Några tätare snår blir det dock inte i denna steniga terräng. Vanlig är också Viburnum opulus. Vidare märks Sorbus aucuparia och Populus tremu Ja. rikare avsnitt inträder Fraxinus excelsior och Acer platanoides. fältskiktet dominerar gräs. Mestadels är det Calamagrostis arundinacea och på en del ytor Milium effusum. Den senare åtföljes av en något rikare vegetation och i detta avsnitt urskiljs därför två fältskiktssamhällen. Calamagrostis arundinacea -samh. intar den större arealen. Här finns Luzula pilosa, Trientalis europea och Vaccinium myrtillus med låg täckningsgrad. Millium effusum-samh. har högre täckningsgrad av ormbunkar och närvaro av asktelningar. Till stor del har de två samhällena gemensamma arter (tab. 10). Ravinens norra slänt Den norra sluttningen är ofta inte så brant som den södra. Det fårekommer inga blockansamlingar, endast spridda stenar. sluttningen är i ytan uppbyggd av finare fraktioner, finmo-mo. Särskilt i skuggiga lägen iakttages en lucker mull med tydliga aggregat. Vid ett par punkter går berg i dagen och där blir vegetationen hedartad i små avsnitt. Träd- och buskskikt. Till sin typ är det här fråga om ek-hasselvegetation. Quercus robur dominerar i trädskiktet, men i fuktigare lägen står Fraxinus excelsior och Ulmus glabra. Dessa visar spridd före- komst även i buskskiktet En liten bäckfåra rinner som nämnts även i denna del av reservatet. Torrare delar hyser enstaka Betula verrucosa och till och med någon enstaka Pinus silvestris finns. övre delarna, som gränsar till åkermark, står några trädformade ex. av Salix caprea. Fältskiktet. Detta område är tämligen mosaikartat utformat i fältskiktet Skuggiga och fuktigare delar omväxlar med öppnare och torrare. Vegetationen är här svår att analysera inom segment med den använda standardstorleken 100 m2 Ett par av segmenten är därför uppbyggda av två eller tre från varandra något åtskilda delar men med samma artuppsättning. Tre samhällen har urskilts, nämligen Anemone hepatica -samh., Oxalis-samh., Geum urbanum -var. och Mercurialis -samh. Se t ab. 9. A nemone hepatica -samh. Artantalet är ganska högt (tab. 9 segment 10-12). Våraspekten präglas av Anemone nemorosa som dominant och A. hepatica som subdominant. Påfallande är då också Oxalis acetosella, och här och var kring hasselbuskarna finns det anmärkningsvärd god tillgång på Lathraea squamaria. Senare är vid sidan av Oxalis och A. hepatica följande arter viktiga: Convallaria majalis, Pragaria vesca, Geranium silvaticum, Rubus saxatifis och Viola riviniana. På några håll finns små bestånd av Milium effusum. Equisetum pratense och Pteridium aquilinum kan lokalt bli betydande liksom inslag av småplantor av Fraxinus. Samhället intar mer ljusöppna delar med glesare stående hasselbuskar. Oxalis -samh., Geum urbanum -var. Detta samhälle återfinns i de övre delarna under kraftiga hasselbuskage. våraspekten ses rikligt med Anemone nemorosa samt Ranunculus ticaria med glest inslag av Anemone hepatica. Redan på våren är Oxalis av betydelse. Senare växer här också andra litet mer krävande lundväxter såsom Actaea spicata, Mercurialis perennis, Paris quadrifolia; Polygonatum multiflorum, Urtica dioica samt Epilobium montanum. Dessa arter uppvisar dock endast låg täckningsgrad. Den vid sidan av Oxalis enda mer betydande arten är Geum urbanum. Naken jord eller ytor med endast förna utan fältskikt upptager ca % av markytan. (Tab. 9 segment 9.) Mercurialis perennis -samh. Detta samhälle uppträder även det i de övre skuggigare delarna av norra

55 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 47 slänten, och det intar där större areal än det föregående. Helt dominerande är Mercurialis. Övriga arter har endast låg täckning. våraspekten är dock Anemone nemorosa betydande. Arter som Lactuca muralis och Scrophularia nodosa tycks i denna del av ravinen föreligga endast i detta samhälle. Artantalet är lågt (tab. 9 segment 7 och 8). Hedekskogen Trädskiktet uppbygges helt av Quercus robur sedan en del Picea abies röjts bort. buskskiktet blir det karakteristiska inslaget Juniperus communis. fältskiktet föreligger Deschampsia flexuosa -samh., oftast i form av Vaccinium myrfillus -var., vari Convallaria majalis kan bli av en viss betydelse (tab. l O). 3. Tranhult Seglora sn, 2,5 km ONO Seglora k:a. Vid Viskan 350 m NNO Tranhult Top. kartan: 6C Kinna NV. Tab Fig. 8, 14 och 15. "Viskans fornfjord" sträckte sig ända upp till närheten av gården Tranhult i Seglora socken (v. Post 1943). Här mynnade "Forn-Viskan" i den dåtida havsviken och byggde upp ett delta, den nuvarande Segloraslätten ca 88 m över nutida havsytan. Norr om området för Viskans fornfjord rinner ån mestadels fram i en smal dalgång begränsad av branta bergshöjder med barrskogsvegetation eller stundom trivialare lövskogsvegetation. Vid Tranhult börjar dalgången långsamt vidga sig och Viskan omges av ett stråk med odlingsmark på de glaciala avlagringarna. Nära norra stranden av Viskan finns här ett långsträckt markerat bergsstup. Rasmarkerna nedanför detta är bevuxna med dels hasselbuskage och dels ädellövskog i en smal ridå, som är ca 700 m lång och endast m bred. Lövridån skiljs från Viskan genom en smalare zon (30-40 m) av odlingsmark. Mot norr, vid ett strömavsnitt i Viskan, går dock bergsstupet med ädellövskog ända ut mot stranden. J u st här, där dalgången pressas ihop, blir rasmarken som bredast. Ädellövskogen får sin rikaste utformning i detta avsnitt, som är avsatt som naturreservat sedan Dess längd utefter Viskan är ca 250 m. Förutom lövskogen omfattar reservatet ett avsnitt med barrskog ovanför bergväggen. Reservatets flora har tidigare översiktligt skildrats av Westfeldt (1955). Vid undersökningen har reservatet varit huvudintresset men även några segment söder därom har analyserats. Undersökningarna utfördes sommaren 1970 samt våren och sommaren fig. 14 återges en schematiserad profil inom reservatet. Det bör påpekas att höststormen 1969 delvis ramponerade trädskiktet, framför allt i norra delen av reservatet. detta avsnitt var terrängen därför vid undersökningstillfällena mycket svårframkomlig genom de omkullvräkta stammarna och denna mindre del ingår därför inte i min undersökning. / l / Fig. 14. Schematisk profil genom Tranhultsreservatet V äxtsamhällen och vissa arters belägenhet angivna. - Schematic transect at Tranhult (no. 3). The plant comm unities and som e species are shown. Anemone hepatica Lysimachia Mercurialis, Rocgneria canina Veronica longifolia Campanula raehelium Satureja vulgaris, Poa nemoral is Mercurialis-samh. eller Anemone hepatica -.sam h. Calamagrostis arundinacea -samh. --1

56 48 Gö'ran W a/lin TRAN HUL TSRESER V A TET Bergväggen Bergväggen är mäktigast i norra delen av reservatet (ca 20 m). Mot söder blir den sönderbruten, och man kan där lätt nå den ovanförliggande barrskogen. Reservatets stora raritet är Silene armeria (Westfeldt 1929). Huruvida den fortfarande finns kvar har inte kunnat bekräftas. Den skall växa fåtaligt på hyllor och i klippskrevor. Enligt uppgift har den 1972 observerats i ett fåtal ex. utanför reservatet. Märklig är också förekomsten av Potentilla rupestris, som återfunnits endast på en lågt liggande klipphylla i reservatets norra del intill det stormhärjade avsnittet. Arten uppträder endast i några få exemplar. övrigt har följande arter noterats i bergväggens nedersta delar: Anemone hepatica (några få ex. i en lågt belägen springa), Asplenium septentrionale, A. trichomanes, Campanula rotundifolia, Chamaenerion angustifolium, Cystopteris fragilis, Dryopteris filix-mas (små ex.), Epilobium collinum, E. montanum, Hypericum montanum (fåtaligt), Juniperus communis, Lactuca muralis, Lonicera xylosteum (små ex.), Melica nutans, Polypodium vulgare, Rubus idaeus, Sedum telephium, Silene nutans, Taraxacum sp., Viola riviniana, Visearia vulgaris. Den övre sluttningen Nedanför bergväggen utbreder sig en ganska brant gräsdominerad sluttning (lutning ca 30, exposition SO). Den är m bred. Rasmarken är här täckt av jord, men en hel del block och stenar finns ändå i ytan. Det glesare trädskiktet och markens lutning med sydlig exposition strax nedom en bergvägg gynnar instrålningen och därmed ett gott värmeklimat Därigenom orsakas en lägre markfuktighet i detta avsnitt. Flertalet av de växter som uppträder här är värmeälskande och gynnas av torrare markförhållanden. Trädskiktet har en täckning på %, varför det alltså föreligger rätt stora luckor i krontaket Quercus dominerar. sluttningens nedre del är det Quercus robur men upp mot bergväggen mestadels Q. petraea eller hybriden mellan dem. Samdominerande eller vanligen subdominant uppträder Betula verrucosa med svart, grov och sprucken näver vid stambaserna. Tilia cordata finns även, men den är mer betydande längre ner. Några få ex. av Betula pubescens, Ulmus glabra och Picea abies förekommer samt en Pinus silvestris. Buskskiktet är glest och exemplaren tämligen lågvuxna. Mestadels förekommer Corylus avellana. Mer enstaka uppträder Lonicera xylosteum, Rhamnus frangula, Sorbus aucuparia, Viburnum opulus och Juniperus communis, den senare endast uppe i de torraste partierna vid bergroten. En hel del mycket låga ungplantor (egentligen hörande till fältskiktet) av Tilia cordata och Ulmus glabra samt några få ex. av Picea abies förekommer. Fältskiktet. Dominerande och konstant är Calamagrostis arundinacea. Nästan lika betydande är Convallaria majalis. Starkt är också inslaget av Carex montanaoch Lathyrusniger. vår- och försommaraspekterna är Anemone nemorosa viktig. Anemone hepatica uppträder med hög frekvens men täckningsgraden är betydligt lägre än i angränsande avsnitt längre ner vid Viskans strand. Lokalt uppträder Pteridium aquilinum. Detta samhälle har kallats Calamagrostis arundinacea -samhället. Det förekommer över huvud taget gärna i övre delarna av sluttningar, där som här jord ansamlats mellan rasmaterialets block och stenar. Tranhultsreservatet har dock samhället en rikare utformning än vanligt, vilket märks framför allt på Carex montana och Lathyrus niger. De flesta av de arter som ingår i Carex montana gruppen (Ellenberg 1963) återfinns här. Rikligast förekommer Carex montana själv och Convallaria majalis. Mer sparsamt eller enstaka uppträder earnpanula persicifolia, Astragalus glycyphyllus, Hypericum montanum, Carex digitata och Melica nutans. Hit kan också föras Lathyrus niger och Pragaria vesca samt de mycket sparsamt förekommande Torrilis japonica och Epilobium collinum. Vid en rotvälta i sluttningens mitt studerades markprofilen. Rotvältan visar ett brunjordsliknande rostjordsskikt på ca 70 cm med början ganska högt uppe under gräsrötterna. Grävning visar dock ett mörkbrunt mullskikt överst. Marken är starkt stenig. Daggmask förekommer. O -2 cm Rotfil t, finare rötter 2-8 cm Mörkbrunt humuslager, ärt-bönstora aggregat, rikligt med rötter. Rikligt m ed vita korn 8-12 cm Mörkbrun övergångszon > 12 cm Brunjordsliknande rostjord

57 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 49 Tab. 14 exemplifierar vegetationens utformning med hjälp av småruteanalyser. Se även tab. 11 segment 2. Det nedre partiet Den övre sluttningen övergår mot stranden i ett litet två meter högt bergsstup. det finjordsrika rasmaterialet nedanför detta får vegetationen sin rikaste utformning inom reservatet. Detta avsnitt är bara några få meter brett och börjar 3-5 m från själva strandkanten. Träden har här kraftigare dimensioner än på övre sluttningen. Dessutom dominerar här olika lundörter till skillnad från gräsdominansen ovanför. Trädskiktet behärskas av Quercus robur och Tilia cordata. Dessutom finns ett par mäktiga ex. av Fraxinus excelsior ner mot stranden, tre mindre av Ulmus glabra samt några enstaka ex. av Betula pubescens, B. verrucosa, Malus silvestris och Picea abies. Vid reservatets ingång i söder har stormen 1969 fällt en lind och en björk. Som inledningsvis påpekades är dessutom den norra delen av reservatet härjad av stormen. Buskskiktet är tätare samt mera högvuxet än på den övre sluttningen. Det domineras av Corylus avellana. Vid sidan av denna framträder Tilia cordata, Lonicera xylosteum, Ulmus glabra, Viburnum opulus samt i nedersta delarna Fraxinus excelsior. En- staka individ finns av Rhamnus frangula, Picea abies och Acer platanoides. Den sistnämnda förekommer alltså mycket sparsamt i buskskiktet och inte alls i trädskiktet i detta bestånd. Fä/tskiktet. sommaraspekten urskiljer man tre olika avsnitt i fältskiktet Längst i söder utbreder sig Mercurialis perennis -samh., vari vid sidan av den dominerande Mercurialis perennis finns ett konstant inslag av Anemone hepatica med låg täckningsgrad. Andra viktiga arter, även de med låg täckningsgrad, är Convallaria, Geum urbanum, Geranium silvaticum, Rubusidaeus, UrticadioicaochOxalis. mitten inom ett fuktigare avsnitt är vegetationen präglad av Matteuccia struthiopteris och har dessutom inslag av Stachys silvatica, m patiens no i tangere, Valeriana sambucifolia och Equisetum silvaticum. Mot norr vidtager ett parti med mer varierad vegetation med Anemone hepatica -samh. Av mer utpräglade lundväxter märks här Viola mirabilis, Lathyrus vernus, Geum urbanum, Camparrula trachelium, Satureja vulgaris, Scrophularia nodosa, Paris quadrifolia, Roegneria canina, Carex digitata och C. montana. Anemone hepatica är den enda konstanten och har mestadels medelhög täckningsgrad. De rikaste avsnitten kan rubriceras som samhällets Viola mirabilis -var. Samhället får en fattigare utformning nedanför den norra delen av stupet. Fältskiktet bildar i sommaraspekten två eller tre skikt. Det översta ligger mellan 5 och 10 dm och om- Fig. 15. Södra ingången till Tranhultsreservatet (nr 3) vid Viskan. Närmast stranden lutar sig klibbalar ut över vattnet. de nedre delarna ask, lind och ek (Quercus robur). rasbranten till vänster skymtar björk (Betula verrucosa) och gran. Juni A small scree slope in the Tranhult reserve (no. 3) on the river Viskan. Near the water Alnus glutinosa. On the lower part of the slope, Quercus robur, Fraxinus excelsior and Tilia cordata. On the scree slope to the left, Betula verrucosa and Picea abies.

58 50 Gäran Wallin fattar t.ex. Geranium silvaticum, mpatiens noli tangere, Rubus idaeus och Urtica dioica. Det mellersta skiktet omfattar mestadels 2 till 4 dm och uppbygges t.ex. av Equisetum, Mercurialis och Rubus saxatilis. Det understa skiktet innehåller t.ex. Anemone hepatica och Oxalis. Bottenskiktet är mycket svagt eller saknas. Sporadiskt kan förekomma Mnium-arter. Aspektväxlingarna följdes år Våren och försommaren var då varmare än normalt, varför våraspekten snabbt gled över i sommaraspekten. början av maj var Anemone nemorosa helt dominerande över hela det nedre partiet. Subdominant uppträdde A. hepatica. Denna var praktfullast i avsatser i det nedre stupet. detta skede uppträdde Convallaria och Mercurialis med strutformigt hoprullade blad och därför med lägre täckningsgrad än i följande aspekter. Andra arter som är av större betydelse senare uppträder nu som bladrosetter eller som outvecklade, t.ex. Oxalis, Urtica dioica, Pragaria vesca och olika graminider. Mot mitten av maj hade Anemone hepatica till största delen blommat över. A. nemorosa var då ännu i full blom, men många ex. var utblommade och uppvisade omogna frukter. Mercurialis och Convallaria började nu veckla ut sina blad och blommade liksom Viola riviniana, Carex montana och C. digitata. Mot slutet av maj var Anemone nemorosa mer allmänt utblommad, men en hel del blommade in i juni månad. Nu blommade Oxalis, Paris, Viola mirabilis, V. riviniana och Lathyrus vernus. Blommande i sommaraspekten var bl.a. Geum urbanum, Lathyrus niger, Satureja vulgaris, Stachys silvatica, mpatiens noli tangere och Camparrula trachelium. nom denna del av reservatet uppvisar markens övre del en lös och lucker brunsvart mull med gryneller klumpstruktur. Ljusa korn finns rikligt ända upp i ytan. Nära ytan även rikligt med rötter. Aspektväxlingarna har studerats med småruteanalys i tab. 12 och 13. Se även tab. 11 segment 3 och 4. Strandkanten nom en meter från Viskans strandkant kan följande drag i vegetationen iakttagas. Höga ex. av Alnus glutinosa lutar sig ut över vattnet. Dessutom ett par höga och mäktiga ex. av Fraxinus excelsior samt Tilia cordata, Betula pubescens, B. verrucosa och en liten Populus tremula. A v buskar forekoromer ensta- ka mindre ex. av Alnus glutinosa, Corylus avellana, Fraxinus, Tilia samt en hel del Viburnum i reservatets norra del. det frodiga fältskiktet har följande arter noterats : Angelica silvestris Caltha palustris Crepis paludosa Epilobium adenocaulon Eq uisetum pratense E. silvaticum Filipendula ulmaria Galeopsis tetrahit Galium boreale Geranium silvaticum Lactuca muralls Lysimachia vulgaris Ranunculus repens Rubus idaeus S cu tellaria galericula ta Thalictrum flavum Urtica dioica Valeriana sam bucifolia Veronica longifolia C alamag rostis purpurea Deschampsia caespitosa Phalaris arundinacea Poa palustris Roegneria canina åkanten växte förr Osmunda regalis. Westfeldt ( 19 55) anger ett 20-tal ex. år och endast 2 ex Sedan flera år är dock Osmunda utgången på denna lokal. Detta torde ha förorsakats av Viskans i senare tid förorenade vatten. SÖDER OM RESERV ATET Söder om reservatet viker bergsstupet med sin lövskogsridå av ca m från Viskan. Som inledningsvis antyddes befinner sig mellan rasmarken och stranden ett plant område med slåtter- och betesmark. Träden i lövridån har här klenare dimensioner än i reservatet. Brynsnåret ut mot de öppna fodermarkerna består framför allt av Corylus avellana med höga kraftiga individ. Här finns också mycket av små Tilia cordata. Dessutom finns Fraxinus, Ulmus, Quercus, Sorbus aucuparia, Salix caprea, Lonicera xylosteum, Rhamnus cathartica, R. frangula, Sorbus aucuparia och Rosa sp. nnanför detta brynsnår ligger rasmaterialet, som här är storblackigare än inne i reservatet. Ur denna block- och stenansamling reser sig ett trädskikt med framför allt Tilia, men även med de för brynsnåret angivna trädslagen. Dessutom tillkommer något Populus tremula, Picea abies samt i de översta delarna Quercus petraea. det här glesare buskskiktet dominerar även Corylus. Fältskiktet finns mellan blocken och på de större block, där finjord ansamlats. Dominerande art är mpatiens noli tangere, som förekommer ymnigt i denna skuggiga och fuktiga miljö. Betydande inslag utgör också Urtica dioica, Matteucia struthiopteris

59 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 51 och Stachys silvatica. Dessa arter finns mest mellan blocken. På dessa märks främst Geranium robertianum och Oxalis. Därtill kommer frodiga mossmattor. övrigt hyser denna vegetation t.ex. Athyrium filix-femina, Dryopteris filix-mas, D. dilatata, Melandrium rubrum, Scrophularia nodosa, Poa nemoralis och Melica nutans. Ett ovanligare inslag utgör Humulus lupulus inom några få m2 Denna vegetation konstituerar Geranium robertianum - Urtica dioica - samhällets mpatiens-var. Längre upp i den blott l 0-20 m breda rasbranten ändrar vegetationen karaktär. Där är mer finjord ansamlad och miljön är torrare. Avsnittet är dominerat av gräs och utgör Calamagrostis arundinacea - samh., vari här uppträder Poa nemoralis och Convallaria som främsta följeslagare. Utanfår reservatet finns även ett smärre parti med Mercurialis perennis -samh. i rasbrantens nedre del mitt emot bron över Viskan. Se tab. 11 segment l och 5-7. HSTORK Geometrisk Charta öfwer hela Seglora Sockns Skog och Beteshagar uti Elfsborgs Höfdi1Jgedöme H. Malmsten (L SA O 148/2 72) A v denna karta framgår endast att betning skett omkring reservatet och lövridån i övrigt på markerna kring Viskan. Troligen har lövskogen också utnyttjats i de delar som ej varit för grovblackiga och otillgängliga. Charta öfver alla Å gorna till Hemmanet Tranhult, Seglora s:n J. Norrbohm (laga skifteskarta) (L SA O 148/351) Här omnämnes inget om lövskogens beskaffenhet. Den beskrivs endast som "hårdmark". Westfeldt 1955 Stora delar av lövskogsridån höggs ner på talet. Det nuvarande reservatet som tillhörde Rydboholms bruk undgick detta öde. Att nutidens lövskogsridå söder om reservatet har ett ståtligare förflutet framgår av följande yttrande: "De ståtliga ekarna vid sluttningarna mot Viskan mitt emot Tranhult har för några decennier sedan fått skatta åt fö r gängelsen" (Bergstrand & Sterner 1966). 4. Rölle Dannike s:n, 2,5 km NV Dannike, m ö.h. Top. kartan: 7C Borås SO. Ekon. kartan: 7C Borås O i Skärestad. Tab Från sjön Tolken går en relativt smal dalgång i nästan rakt sydlig riktning m.ot trakterna kring Dannike. Denna s.k. Rölledalen har på höjderna i öster barrskogsvegetation, men de västra sluttningarna är ofta lövskogsrika. Tätare vegetation omväxlar med hagmarker och öppna betesbackar. Förutom gårdat i själva dalen förekommer höjdbebyggelse i ett övre odlingsstråk på dalens västra sida. Landskapsbilden är på sina håll mycket angenäm. Allra rikast blir lövskogen vid Rölle, som ligger längst ner i södra delen av dalen. sluttningarna upp mot Hulten och Västergården omväxlar övergivna slåtterangar med tätare lundvegetation i olika utformning. Flera bäckstråk drar fram utmed sluttningarna ner mot dalbottnen och bidrar till vegetationens omväxlande beskaffenhet. Området är ca 700 m långt och av växlande bredd. Lundvegetationeri torde täcka ett l O-tal hektar. De gamla slåttermarkerna berörs ej av undersökningen. De genomgår en snabb utveckling mot e produktiv högörtäng med dominerande Filipendula ulmaria och med rikligt inslag av Lathyrus pratensi Trollius europaeus, Geum rivale, Deschampsia caes pitosa m.fl. Merparten av dessa delar befmner sig i föga attraktiva successionsstadier. Hela området har senast använts till betesmark, men ladugårdarna ståf tomma sedan flera år. Måttlig betning förekom som;_ maren 197 1, då en enda häst hade de nedre delarna till sitt fö rfogande. Längst ner vid gårdarna i Rölle är vegetationen av hagmarkstyp. Här blommar rikligt med Bellis på försommaren. Senare märks Arnica montana, Hypochaeris radicata, Leontodon hispi; dus, Scorzonera humilis samt mer vanliga representanter för den icke steppartade torrängen. små svackor finns Trollius och Filipendula ulmaria. Följande beskrivning gäller endast de partier, som har sluten lundartad vegetation. De uppträder inom oftast brantare och steniga avsnitt och har föga l1t:: satts för bete och slåtter. De har under i varje fali detta århundrade haft denna slutna lundkaraktär (muntlig uppgift av Harry Johansson i Rölle)..

60 52 Göran Wallin Kring den norra bäcken Rölleområdets rikaste vegetation påträffas kring den norra bäckfåran, som sträcker sig från barrskogen överst kring Västergården och ner mot Slättagärdet. nom lövskogsområdet i sluttningen har bäcken skurit ut en liten ravin, som ligger alldeles i kanten av den stora inägan söder om Västergården. Det rikaste partiet ligger inom några få 100-tal m 2 strax norr och söder om det ställe, där en brukningsväg från Rölle övertvärar bäcken. Trädskiktet är här uppbyggt av ganska små träd. Dominerande är ofta Fraxinus excelsior. En hel del Alnus glutinosa finns också. Denna ökar i frekvens uppåt sluttningen, där vegetationen blir mer trivial av typen alsumpskog. Vidare förekommer Betula pubescens, Ulmus glabra, Fagus silvatica, Sarbus aucuparia och något ex. av Malus silvestris. Strax väster om bäcken har det ur nedan beskrivna hässle gallrats fram ett litet rent bestånd av bok. A v detta träd finns även en hel del i nedanfor liggande hagmark. Vegetationen kring bäcken blir därför ett smalt band mellan öppen odlingsmark och bokbeståndet. Buskskiktet domineras mer eller mindre av Corylus avellan a. Ä ven Fraxinus excelsior är av stor betydelse. övrigt har noterats mer strödda inslag av Prunus padus, Alnus glutinosa, Sarbus aucuparia och Crataegus calycina. Fältskiktet bildas av stellaria nemorum -samh. i mer eller mindre fragmentarisk utformning, mestadels gestaltad som en högörtvegetation. J u st där vägen går över bäcken finns ett mäktigt bestånd av Matteuccia struthiopteris, vari även ingår rikligt med Campanula latifolia, Filipendula ulmaria och Stachys silvatica. Här uppträder sålunda samhällets Matteuccia-var. Glesare föreligger däri Equisetum pratense, Geranium silvaticum, Geum rivale, G. urbanum och Trollius europaeus. ett lägre fältskikt samdominerar Oxalis och stellaria nemorum. Där märks även Aegopodium podagraria, Anemone hepatica, Paris quadrifolia, Viola riviniana och Rubus saxatilis. våraspekten, innan högörterna hunnit utvecklas domineras avsnittet av Anemone nemorosa, Ranunculus ticaria är subdominant och vidare förekommer vid denna tid glest av Anemone ranunculoides och Gagea lutea. Närmast bäcken uppträder Chrysosplenium och Caltha. den tidigare våraspekten finns av Matteuccia endast de från fjol- året kvarstående, bruna fertila bladen. Ovanför det ställe där vägen går över bäcken är fältskiktet mestadels lägre. Vegetationen förekommer mer fläckvis, med naken jord och glest liggande förna på småytor emellan. Helt nära bäcken uppträder här sparsamt Carex remota, C. silvatica samt Crepis paludosa. Se tab. 15 och 16. Högre upp utefter ravinen finns ej Matteuccia. stället träder Athyrium filix-femina till, varigenom det här bildas samhällets Athyrium-var., som är något fattigare. våraspekten finns sålunda i stort sett endast Anemone nemorosa. Se tab. 15 segm. l. A v snittets vegetation, som är endast fragmentariskt utbildad, påminner om vissa i Mellaneuropa urskilda växtsamhällen och kan placeras i alliansen Alno-Padion (Knapp 1942). Stora likheter föreligger med ravinbottnen i Kröklings hage. Rölle saknas dock m patiens noli tangere och Valeriana sambucifolia. Något längre ner där ravinen breddas finns under tät hassel Anemone hepatica -samh., Aegopodiumvar. med ett rikt bestånd med Campanula latifolia under högsommaren (tab. 15 segment 4). Övriga ovan nämnda högörter uppträder endast glest och Matteuccia saknas. Lägre arter på denna yta är Anemone hepatica, Aegopodium podagraria, Cardamine bulbifera, Geum urbanum, Moehringia trinervia, Paa nemoralis samt i våraspekten Anemone nemorosa och glest Ranunculus ficaria. Närmast bäcken är här öppna ytor med högörtäng. Underlaget visar en välutvecklad mull med aggregat på 0,5-1 cm. mullskiktet har uppmätts phh 2 o = 5,7 och phkcl = 4,7. Hässlet Nedanför de övergivna slåtter- och odlingsmarkerna i övre sluttningen finns ett brantare avsnitt strax öster om ägogränsen mellan de två sydligaste gårdarna i Rölle. Det sträcker sig ner mot nedre hagmarken och det ovan skildrade avsnittet kring bäcken. Den branta sluttningen är överströdd med block och behärskas av ett kraftigt hasselbestånd på ca 2 ha. Se tab. 17 och 18. Trädskiktet är svagt utbildat. Glest står Fagus silvatica och Ulmus glabra. Enstaka uppträder Fraxinus excelsior, Betula pubescens, Sarbus aucuparia och Picea abies. A v Malus silvestris finns flera gamla ex.,

61 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 53 som tycks föra en tynande tillvaro i det täta hasselbuskaget. (Ett torp fanns förr i tiden på den intilliggande övergivna slåttermarken, där likaså några aplar står.) Längst ner i sluttningen, där denna övergår i hagmark står ett par stora och blickfångande bokar. Området och därmed också hela buskskiktet präglas helt av Corylus avellana, men buskar av Fagus silvatica är ett vanligt inslag. Under 1940-talet avverkades här en del bok, som alltså tidigare var mer betydande. Man får ett bestämt intryck av att boken "trycker på" i hässlet. En av markägarna har av rent naturvårdsintresse tagit fasta på detta och gallrat fram äldre och yngre bokar ur hasseln. A v andra buskar föreligger strödda exemplar: Crataegus calycina, Prunus padus, Sorbus aucuparia, Ulmus glabra, Picea abies, Acer platanoides och Juniperus communis. De senares närvaro bör tyda på en tidigare öppnare prägel, liksom inslaget av aplar. Fältskiktet i denna skuggiga miljö utgöres av Anemone hepatica -samh., Aegopodium -var. och utmärkes genom dominansen av Aegopodium podagrariai sommar aspekten, med Oxalis acetosella och Anemone hepatica rikligt i ett något lägre skikt. Vegetationen karakteriseras också genom ett högre skikt, som bildas av framför allt Filipendula ulmaria, Geranium silvaticum och Geum urbanum. Med lägre täckningsgrad är följande vanliga. lägre skiktet: Pragaria vesca, Maianthemum bifolium, Vicia sepium, Viola riviniana och Anthriscus silvestris. högre skiktet: Dryopteris filix-mas, Ranunculus acris, Trollius europaeus, Campanula latifolia, Geum rivale, Cardamine bulbifera och Epilobium montanum. Aegopodium och Anthriscus är visserligen i blomningen höga örter, men de förekommer här mest vegetativt som bladrosetter och betyder därigenom mest i det nedre skiktet. små gläntor uppträder Hypericum rilaculatum, Potentilla erecta, Lathyrus montanus, Agrostis tenuis och stellaria graminea. Två för sjuhäradsbygden ovanliga arter hör till floran i avsnittet. Dels Galium odoratum i en måttlig förekomst bland grova block nederst i sluttningen, och dels Neottia nidus avis på ett par ställen längre upp i hässlet. Den sistnämnda blommade med några få ex. sommaren Våraspekten tillhör de praktfullaste i hela Sjuhäradsbygden. Under de kala hasslarna breder blom- mande mattor ut sig av Anemone nemorosa och A. hepatica med än den ena än den andra dominerande. nströdda finns Oxalis acetosella, Viola riviniana samt här och var Gagea lutea, Viola mirabilis och Anemone ranunculoides. fuktigare svackor uppträder Ranunculus ficaria. Detta låga våraspektsamhälle föregår alltså den ovan skildrade sommaraspekten med högre örter. Tilläggas bör att beskrivningen gäller de övre delarna av hässlet. Ner mot hagmarken blir fältskiktet både glesare och torftigare och bokens närvaro åstadkommer stora ytor med boklövsförna. Markytan visar en typisk mull ca 3 dm djup. Aggregaten är ärtstora. ph H 2 o = 5,6 och phkc J = 4,6. Liten asklund och alsumpskog Från den sydligaste gården i Rölle går en brukningsväg upp mot de numera övergivna slåttermarkerna. En gren av denna väg vänder rakt söderut och når den stora inägan, som från Hulten sträcker sig i SO riktning ner mot lövskogspartiet ovanför Rölle. Strax öster om inägan finns en några få l O-tal m bred och ca 300 m lång bård med lundvegetation i en sluttning ovanför ett parti med alsumpskog. sluttningens lundvegetation domineras i trädskiktet av Fraxinus excelsior. Ställvis finns inslag av Fagus silvatica, Acer platanoides, Quercus robur, Ulmus glabra och Sorbus aucuparia. Buskskiktet domineras av Corylus avellana, som dock stundom blir samdominant med Prunus padus. övrigt märks strödd förekomst av Acer, Fagus, Fraxinus, Picea, Sorbus aucuparia och Ulmus. fältskiktet föreligger Oxalis acetosella -samh. med starkt inslag av Aegopodium podagraria. den nedre, något fuktigare sluttningen har samhället en rikare utformning med inslag av Polygonatum verticillatum, Stachys silvatica, Lactuca muralis. V åraspekten domineras av Anemone nemorosa. Här finns inget inslag av A. hepatica som i det någo l 00-tal m längre norrut belägna hässlet. Se tab. 15 segment 5 och 6. den nedanför sluttningen belägna alsumpskogen finns i trädskiktet vid sidan av den dominerande Alnus glutinosa strödda individ av Fraxinus och Betula pubescens. buskskiktet finns relativt gott om Prunus padus och Fraxinus samt även Alnus. Lägre frekvens visar Betula pubescens och Sorbus aucuparia. Fältskiktet är föga kärrartat. Helt dominerande är Filipendulo. ulmaria. En del andra höga örter är också närvarande: Crepis paludosa, Athyrium filix-

62 54 Göran Wallin femina, Geum rivale och Cirsium heterophyllum. ett lägre skikt märks Caltha palustris och Chrysosplenium. Anmärkningsvärd är. en sparsam förekomst av Carex remota. Se tab. 15 segment 7. HSTORK Charta öfwer Rö/le uti Dannike Sockn Kinds Härad Elfsborgs-län J. Hoof(LSA 031/161) På denna karta anges hässlet som "Beteshage af Stenig höglänt mark med book, ask, hassel och ahl bewäxt". nslaget av al avser säkerligen det lilla alkärr som även i nutiden finns i hässlets nedre del. Den nedre hagmarken anges som "Stenig hårdwall med hassel och Biörck bewäxt". Öster om landsvägen strax ovan Slättagärdet anges: "Berg och stenig backe med Bokeskog", och väster om landsvägen "Stenig backe med några bok er". närheten av nuvarande bokhultet högt uppe i sluttningen uppges: "Beteshage af höglänt, stenig mark med Book, Hassel och Biörck bewuxen". För ca 250 år sedan hade alltså området i stort sett samma karaktär som i nutiden, ett beteslandskap med mycket lövträd och hassel. Särskilt tydligt är hässlet utmärkt på kartan. De i nutiden täta hasselbuskagen och det rika fältskiktet är väl en produkt av minskat betestryck. Ännu 1971 betade dock här en häst. Hässlet har alltså använts som betesmark under minst 250 år. nslaget av bok var vid kartans tillkomst starkare än i nutiden. Några kilometer längre österut låg den dåtida stora bokskogen i Gälaveden. Typiskt för området är dock fortfarande ett inslag av spridda bokar vid sidan av själva bokhultet Den nämnda bokskogen öster om stättagärdet finns ej längre kvar. Charta öfver åker, äng och beteshagar till hemmanet Rö/le H. Lindskog (Storskifteskarta) (LSA O 31/1 63) Området för det nutida hässlet är indelat i små avsnitt med olika beteckningar, "hasselåsen, hasselliden, hasselbusken, Hasselåkersöckran, Ekåkersöckran, Bäckåkersöckran m.fl." (Öckra = lycka?). För nedre hagen anges "Gåsabacken", "Ängshagsbacken". Om partiet med nuvarande bokhultet sägs "Säggrydskärrbacken" och "Ledslätteöckran" ( = nedre delen av den nutida stora inägan från Västergården). Hela området är enligt kartan starkt kulturpräglat och tydligen mer uppodlat än hundra år tidigare. Hässlet tycks nu innehålla små åkrar och ängsavsnitt Det anges inte längre enhetligt som betesmark. Hasseln är dock fortfarande av stor betydelse. Om trädvegetationen nämns ej något. De partier med sumpskog, som fortfarande finns anges på denna karta som "kärr" eller "tyfvekärr". Gårdarna Hulten och Västergården, som ligger ovanför den lövskogsrika sluttningen, fanns ej vid dessa äldre kartors tillkomst. Deras ägor var på den tiden utmark. C hart a öfwer alla ägorna till hemmanet Rö/le P. Lind (L SA O 31/164) nga upplysningar om vegetationen. Endast topografiska benämningar såsom backe, kulle, stenig backe, lid, anlid. 5. Klevaberget S Säms sn, 2 km NO Vegby stn, utefter bäcken norr om lglasjön. Top. kartan: 6D Gislaved NV. Tab. 19. Klevaberget norr om V egby har mot sydöst på en sträcka av ca 400 m ett m högt bergsstup. Nedanför detta finns en smal zon med föga omfattande rasmaterial Delvis saknas sådant och plan mark går då intill bergväggen. Lundvegetationen bildar en smal bård intill berget. Öster om berget finns på en smal och låg höjdrygg ett parti med hagmark, som ännu betas men endast extensivt under senare år, varför vegetationen här håller på att sluta sig. Ytterligare österut finns övergivna fuktiga odlingsmarker, där Filipendula ulmaria dominerar på stora ytor norr om glasjön. Utefter norra delen av bergsbranten rinner en bäck nära bergväggen. Längre söderut svänger bäcken utanför hagmarken. Ovanför bergsbranten föreligger barrblandskog av hedtyp. Krönet ligger på ca 200 m ö.h. Trädskiktet. De mest betydande arterna är Quercus robur, Tilia cordata och Ulmus glabra. Den sistnämnda dominerar i de rika avsnitten med Mercurialis-sa h. i fältskiktet Tilia cordata. är som oftast viktigast i grovblackiga partier. ntill bergväggen står på sina håll några ex. av Quercus petraea. övrigt märks inslag av Acer platanoides, Fraxinus excelsior, Sorbus aucuparia och Picea abies.

63 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 55 Buskskiktet. Detta är mer eller mindre glest med Corylus avellana som viktigaste komponent. Ofta ses också Acer, Fraxinus och Ulmus. Mer strödda inslag bildar Crataegus calycina, Lonicera xylosteum, Malus silvestris, Rhamnus cathartica, Prunus padus, Sorbus aucuparia, Quercus och Viburnum opulus. Fältskiktet. Om man söderifrån närmar sig bergsstupet med dess ädellövskog, möts man först av ett fuktigare avsnitt nära glasjön. Här föreligger inom knappt l 00 m2 täta mattor av Stellaria nemorum och Oxalis acetosella i Stellaria nemorum -samh. vari även uppträder Stachys silvatica och mpatiens noli tangere med medelhög täckningsgrad. Vidare märks Anemone hepatica, Actaea spicata, Cardamine bulbifera, Mercurialis, Fulmonaria officinalis, Lastrea phegopteris, Geranium robertianum och Chrysosplenium alternifolium. samhället uppträder alltså utom de mer fuktighetsgynnade arterna i detta fall en del, som har sin tyngdpunkt i andra samhällen. ntill, på torrare mark, står ett rikt bestånd av Polygonatum verticillatum. Arten förekommer här och var inom hela rasbranten. Sedan vidtager ett avsnitt med grova block, där Geranium robertianum - Urtica dioica - samhällets mpatiens-var. härskar. Humulus lupulus finns här och fåtaligt uppträder Poa remota. Ytterligare norrut på ett utplanat parti intill bergväggen med direkt anslutning till hagmarken påträffas Festuca gigantea, även denna ganska fåtalig. Vegetationen i övrigt inom detta avsnitt bör föras till Anemone hepatica -samhällets Pulmonaria-var., vari dock här fläckvis uppträder Mercurialis, som för övrigt ofta ses rikligt i den angränsande öppnare hagmarken. Det visar ett för Sjuhäradsbygden sällsynt exempel på hur arten kan lämna den skuggiga miljön under täta lövkronor och i stället uppträda på öppnare mark med starkare belysning. norra delen av rasbranten finns ofta jord ansamlad mellan smärre block och stenar.. Jorden har väl utbildad aggregatstruktur, och här föreligger lokalens rikaste och frodigaste vegetation i form av Mercurialis perennis -samh., vari gärna tachys silvatica uppträder. ett parti, där rasmarken har karaktär av jordsluttning, växer ett stort bestånd av Campanula latifolia. ett lägre skikt är Mercurialis dominerande, varför här kan sägas föreligga Campanula latifolia -var. av samhället i fråga. Här växer med medelhög täckningsgrad Actaea spicata, Anemone hepatica, Fulmonaria officinalis och Stachys silvatica. Med lägre täckningsgrad uppträder t.ex. Filipendula ulmaria, Geum urbanum, Paris quadrifolia, Polygonatum verticillatum, Urtica dioica, Rubus saxatilis, Poa nemoralis och Roegneria canina. våraspekten dominerar Anemone nemorosa och Adoxa moschatellina förekommer i sluttningens nedre del. 6. Humla Humla sn, l km NNO Humla k:a, 3 mm S Nordtgrpet, ca 210 m ö.h. Top. kartan: 7D Ulricehamn. NV. Tab Som framgår av inledningen, kännetecknas övre Ätradalen av soligare och torrare klimat än den övriga delen av Sjuhäradsbygden. Vidare har moränen där en högre kalkhalt och kännetecknande är förekomsten av de flesta för Falbygden utmärkande stäppväxterna på de åskullar och åsryggar, som där avlagrats. Mer sällan är dessa glacifluviala bildningar skogklädda. Så är dock fallet på en av de mer långsträckta åsryggarna i Humla, där det föreligger en mullrik men ganska torr ekskog med säregna drag i vegetationen. Mot väster är åsen fö ga markerad och övergår i öppen, odlad mark. Nedanför den branta och steniga östsluttningen med ekskogen breder odlingsmarker och mader ut sig kring Ätran. Ekskogen upptar ett ca 500 m långt och 100 m brett område, alltså totalt ca 5 ha. ntressantast är det södra partiet, som tillhör Brunnsgården i Humla. Detta avsnitt omfattar ca 2 ha, och undersökningen har koncentrerats dit. anslutning till den mer slutna ekskogen med dess rika buskskikt finns på åskrönet och mot väster ett hagmarksparti med spridda ekar. Området används tidvis som bete åt framför allt ungdjur. Dessutom avverkas ibland en eller annan ek i själva skogspartiet, enligt uppgift för stängselbehov och för att glesa ut trädskiktet Den mer slutna ekskogen på åssluttningen är dock till stor del inte utsatt för betespåverkan. Djuren uppsöker sällan dessa brantare delar. Ett stängsel övertvärar beståndet utefter gränsen mellan Brunnsgården och Nordtorpet. Den sistnämnda gården har inte använt sin mark till bete på fem år, och därför blir staketet gräns mellan ett fort-

64 56 Göran Wallin farande hävdat avsnitt och ett där kulturpåverkan upphört och igenväxning tagit fart. Beskrivningen omfattar dels ekskogen och dels ekhagen. Ekskog Trädskiktet domineras av Quercus robur. Det är ganska enhetligt och dimensionerna är måttliga (ex. brösthöjdsdiam cm, höjd 21 m, stubbålder 86 år). Klenare dimensioner förekommer dock. Se anm. till segmenten i tab. 20. A v Picea abies finns en del inströdda större ex. liksom även mindre. Ännu glesare förekommer Betula verrucosa och Populus tremula. Längre åt norr på N ordtorpets ägor får åsen en mer markerad rygg och här finns en hel del Pinus silvestris bland ekarna. Detta senare avsnitt har ej närmare studerats. Buskskiktet är av ganska säregen beskaffenhet i det att Corylus avellana oftast endast är subdominant eller samdominant på grund av den rika förekomsten av Lonicera xylosteum och Viburnum opulus; längre norrut blir hasseln mer dominerande. Buskskiktet glesnar här och var. Tätast är det i övre delen av sluttningen. övrigt märks inslag av Juniperus communis, Prunus padus, Quercus robur, Ribes uva crispa, Sorbus aucuparia samt enstaka ex. av Crataegus calycina, Picea abies, Populus tremula, Rhamnus cathartica, Ribes rubrum, Rosa canina och Sorbus intermedia. En försommaraspekt föreligger i buskskiktet med rik blomning av try och olvon. Även fältskiktet har en för området säregen utformning. Arter med tyngdpunkten i torrare och öppnare miljöer är blandade med mer egentliga lundväxer. Vegetationen tillhör Oxalis acetosella-samh. i form av en här lokalt urskild Actaea - Geum urbanum -var. Samhället karakteriseras genom hög frekvens och medelhög täckning av Oxalis acetosella, Actaea spicata, Geum urbanum, Viola riviniana samt Pragaria vesca. Till det för detta bestånd utmärkande hör även hög frekvens ochoftast lägre täckning av Anthriscus silvestris, Dryopteris filix-mas, Glechoma hederacea, Moehringia trinervia, Paris quadrifolia, Ranunculus acris, Satureja vulgaris, Taraxacum sp., Veronica chamaedrys, Vicia sepium, Poa nemoralis samt småplantor av Lonicera xylosteum och Viburnum opulus. Där buskskiktet tätnar och skuggigheten blir mer markant tillkommer Geranium robertianum, Lactuca muralis, Urtica dioica och på något ställe Stachys silvatica. Främst på buskskiktssvagare fläckar uppträder gärna flera arter, som mer kännetecknar den ovanförliggande ekhagen. Där finns sålunda Agrostis tenuis, Anthoxanthum odoratum, Dactylus glomerata, Poa pratensis, Hypericum maculatum, Alchemilla m.fl. (tab. 20 segment l och 2). Till bilden hör också närvaron i fåtaliga ex. av några mer speciella arter: Campanula trachelium, Polygonatum verticillatum och Viola hirta. Den senare förekommer rikligare på mer öppna örtbackar vid åsen längre norrut. slutligen utmärks samhället av några säregna drag i våraspekten. Helt dominerande är då Anemone nemorosa med i ett senare skede Oxalis acetosella och Viola riviniana som subdominanter. Strödda inslag finns av Gagea lutea. Ett viktigt men föga iögonenfallande inslag är också Adoxa moschatellina. Under senvåren tillkommer Primula veris allestädes, men med högre täckning endast i öppnare avsnitt. Den är en för Västsverige i stort sett sällsynt art och är i sjuhäradsbygden nästan helt knuten till övre Ätradalen och vissa trakter kring Åsunden. Till en senare våraspekt bör även räknas Actaea spicata, Glechoma hederacea, Paris quadrifolia och Ranunculus auricomus. Anmärkningsvärd är den totala frånvaron av Anemone hepatica. Miljön är måhända för torr för dess trivsel. Ca en halv mil längre söderut vid Blidsberg uppträder den dock på en liknande åsbildning. Se nr 9 Kässeberg där vissajämförelser görs med ekskogen i Humla. Markförhållandena visar en lös och lucker mull med aggregat på ca en halv cm. Särskilt i buskrikare avsnitt ligger jorden fläckvis blottad. Mullskiktets ph H zo = 5,8. detta bestånd har prov tagits för markkemisk analys (se tab. ). En markprofil är beskriven i kap.. Hagmark Hela detta eksk?gsområde var ända in i 1800-talet kal betesmark med enbuskar. nutiden har framför allt åskrönet använts till bete och har karaktär av ekhage. Som skiljearter fö r denna gentemot den slutna ekskogen kan anföras Arnica montana, Calluna vulgaris, Campanula rotundifolia, Carum carvi, Chry-

65 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 57 santhemum leucanthemum, Galium verum, Hieracium auricula, H. pilosella, Knautia arvensis, Pimpinella saxifraga, Trifolium repens, T. medium och Viola canina. Fysionomiskt präglas ekskogen av örter i fältskiktet, och ekhagen av gräs med Agrostis tenuis som dominant och med Anthoxanthum odoratum samt Poa pratensis som viktigaste följeslagare. Gräsen betyder föga i ekskogen, men inslaget av en del örter är ganska markant i ekhagen. En del av de för ekhagen utmärkande arterna återfinns i ekskogen med låg frekvens och täckning. Knappast inga av de egentliga lundörterna går ut i den öppnare ekhagen. Bottenskiktet saknas mer eller mindre fullständigt i ekskogen. Ekhagen får dock ett svagt inslag av mossor, framför allt Pleurozium schreberi och Hylocomium splendens. På Nordtorpets obetade del av hagen har skett en kraftig invasion av aspsly. Ett avsnitt är ännu ganska buskfritt, och där utbreder sig en ängsvegetation som ej betats på fem år. Strax intill på andra sidan stängslet ligger Brunnsgårdens ännu tidvis betade mark. Skillnader mellan betad och obetad facies av ekhagen har här studerats (se tab. 21). Att av dessa enda två analyser dra slutsatser är givetvis inte möjligt. Vissa tendenser kan möjligen skönjas. den obetade delen är givetvis vegetationen högre och ett påfallande inslag är Trifolium medium, som är tämligen känslig för slåtter och bete. Den betade delen utmärks av Hieracium auricula, H. pilosella, Taraxacum, Veronicaofficinalis, Viola canina. Dessutom får Anthoxanthum odoratum, Pragaria vesca, Leontodon autumnalis, Trifolium repens och Veranica chamaedrys högre täckningsgrad inom betat parti. Det bör betonas att betningen är mycket måttlig. obetad del har gräsen möjlighet att överlag gå i ax och örterna att bli högre, t.ex. Lathyrus pratensis. HSTORK Geometrisk avmätning. Humbia By Kietell Classon Feiterus (L SA O 3:66-67) Nuvarande ekhagen beskrivs som "Betesmark". Själva sluttningen med ekskog anges som: "Steen Backe" och åkrarna ovanför ekskogen och ekhagen som: "Stenerwalls Engh". Spridda trädtecken är där utritade. Ett avsnitt söder om nuvarande ekskogen, där det nu finns dels öppnare kullar med enbuskar och dels små partier barrskog anges som: "Bettzha- ge". Även där finns spridda trädtecken. Något längre söderut anges "Ene backe". Alla gårdarna var då samlade kring Humla kyrka och området med nuvarande ekskogen var utmark. Vid Ätran nedanför ekskogen är markerat "Engh". Landskapet var betydligt öppnare än i dag och hade tydligen då (för 300 år sedan) den enbuskvegetation med torräng, som fortfarande på många håll kännetecknar åskullarna i övre Ätradalen och som i dag finns närmast ett par hundra meter söder om ekskogen. Charta öfwer Humbia By Uthi Humbia Sockn Jöran Hoof (L SA O 75/61) På området för nuvarande ekskogen är textat: "Denne mark är af mager höglänt ljung och Säggwall med Enebyske bewuxen. Till samfält bete om sommaren" (sägg = gräs eller starr?). Här är några spridda trädtecken utritade. På åkern ovanfår ekskogen anges : "Tuvig hårdwall med enebyske bewuxen" och nedanför ekskogen kring Ätran "Tuvig hårdwall" och "Enhage". Söder om ekskogen anges: "Beteshage af tuwig hårdwall med enebyske och ek bewuxen", "Tufwig måsse" (= nuvarande åkern strax söder om ekskogen), "Stenbacke med Enebyske bewuxen" (= åskullen med barrskog). Fortfarande år 1717 är här ett öppet betespräglat landskap med enbuskvegetation och spridda ekar. Muntliga uppgifter En väsentlig del av ekskogen hör till Brunnsgården i Humla. Dess ägare Josef Andersson har lämnat fåljande uppgifter: Nuvarande ekskogen har vuxit upp ur enbevuxen ljungmark sedan slutet av 1800-talet. Upphovet var ollon från en del spridda, stora ekar, som avverkades i samband med laga skiftet (enligt Anderssons fader). Vid detta skifte lades Brunnsgården m.fl. på utmarken. Andersson finner det märkligt att trots troligt bete ekskogen kunde växa upp (betesskydd genom enbuskarna?). Han minns ekskogen från ca 191 O som en ung skog med klenare dimensioner än i dag men ungefär lika hög. Skogens ålder skulle vara ca 100 år, vilket bekräftats genom räkning av årsringarna (se anm. i tab. 20). Strax söder om ekskogen finns en liten dunge med kraftiga, högstammiga tallar. Dessa planterades omkring 191 O på en öppen ljung backe. Ljungen for-

66 58 Göran Wallin svann när tallarna växte upp och i stället blev gräs dominerande (Agrostis tenuis och Deschampsia flexuosa). Tallbeståndet har gallrats ett par gånger. Även i ekskogen har en del avverkningar skett av enstaka träd. Att den nuvarande ekskogen föregåtts av ett stadium med ljung- och enbuskvegetation framgår tydligt av kartan från år Strödda träd har även förekommit, troligen ek. För en angränsande åskulle finns det nämligen direkt angivet att det förutom ljung och enbuskar även förekom ek. Det enligt muntliga uppgifterna föreliggande tillståndet vid 1800-talets mitt med ljungmark och spridda ekar skulle alltså vara utbildat vid 1700-talets början. Felterus' karta ger anledning att förskjuta vegetationstypen ytterligare l 00 år tillbaka i tiden, trots att kartan inget anger om trädslaget. 7. Säm N Säm sn, 2, 7 km SSO Skölvene k :a, vid a i Norr Säms f:g, ca 200 m ö.h. Top. kartan: 7C Borås NO. Skogen övertväras i sin östra del av landsvägen mellan N Säm och Skölvene. Följande beskrivning gäller partiet väster om vägen. Den öster om vägen liggande delen hyser dock samma typer av vegetation. Ekskogen växer på en flack moränhöjd kring en kärna av berg, som något går i dagen på krönet. Detta befinner sig ca 8 m över omkringliggande åkermark. norr sluttar höjdryggen mot fuktig barrskog delvis utformad som ett alkärr. På höjdens krön finns ett flertal gravrösen, som mestadels är övervuxna av fältskiktet och till stor del även av buskar och träd. sin norra och nordöstra del är beståndet utformat som en hedekskog. Resten är mer ängsartad, särskilt i de sydvästra delarna. Hela skogen är ca 10 ha. Den ligger i trakter, som fordom hyste mer omfattande ekskogar än i nutiden. Vissa drag i vegetationen tyder på en tidigare öppnare prägel. Trädskiktet. Helt dominerande är Quercus robur. Vid sidan därav förekommer inslag av Betula pubescens och B. verrucosa särskilt i det utpräglade hedavsnittet. Ekarna har där klenare dimensioner. På krönets västra del står flera ex. av Populus tremula. De har varit flera, ty stormen i sept vräkte omkull ett flertal stora individ. Aspen uppträder i anslutning till en ledningsgata, som övertvärar skogen. Genomsnittligt uppträder på l 00 m2 l björk och 7 ekar (de minstas diam cm, de störres cm). För en del år sedan förekom röjningsarbeten fö r att frilägga fornlämningarna. Buskskiktet. Det oftast välutvecklade buskskiktet behärskas av Quercus robur. nom ett större avsnitt kring krönet minskar den något och i stället blir Populus tremula dominerande och bildar ett tätt sly, vars like ej finns i någon annan av de undersökta lövskogarna. Detta kan tolkas som en effekt av de tidigare röjningarna, som tydligen riktats bl.a. mot hasseln kunde ingen hassel iakttagas, men 1971 konstaterades skott av hassel på några ställen i de västra delarna. För övrigt uppträder Rhamnus frangula, Sorbus aucuparia, Juniperus communis samt mer enstaka Betula sp., Picea abies och Prunus padus. Det föreligger partier med glest buskskikt framför allt i det utpräglade hedavsnittet men även ställvis i de mer ängsartade delarna. Fältskiktet. skogen urskiljer man två typer av vegetation. den nordöstra delen och framför allt i den norra sluttningen utbreder sig Vaccinium myrtillus med hög täckningsgrad och med Deschampsia flexuosa som samdominant eller subdominant. Här och var förekommer Molinia coerulea, som fläckvis blir dominant varvid gärna björk ökar i trädskiktet Här föreligger utpräglad hedekskog, och fältskiktet rymmer vidare Melampyrum pratense, Luzula pilosa, småplantor av Quercus robur och Sorbus aucuparia samt något mer sporadiskt Maianthemum bifolium och Trientalis europaea. Utpräglad mår och relativt tydlig porlsolering föreligger (se kap. ). Vegetationen i detta avsnitt tillhör Deschampsia flexuosa - samh., mestadels dess Vaccinium myrtillus -var. men delvis även dess Molinia-var. och Deschampsia flexuosa -var. (tab. 23 segment l och 9). Övriga delar av skogen har en avvikande vegetation och fysionomisk prägel särskilt i den västra - sydvästra delen. V accinium myrtillus uppträder endast sparsamt och Molinia saknas helt. stället blandar sig här med Deschampsia flexuosa en del låga

67 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbfgden 59 örter framför allt Convallaria majalis, Hypericum maculatum, Potentilla erecta, Lathyrus montanus, Veronica chamaedrys, Anthoxanthum odoratum samt ställvis Rubus idaeus och R. saxatilis. Dessutom finns de med föregående variant gemensamma Melampyrum pratense, Maianthemum bifolium, Luzula pilosa och Quercus robur juv. Här härskar Convallaria-var. av. Deschampsia flexuosa -samh. (tab. 23 segment 12). Karakteristiskt är också spridd närvaro av t.ex. Pragaria vesca, Rumex acetosa, Solidago virgaurea och Agrostis tenuis. Markförhållandena är här gynnsammare med gräsmarksmull våraspekten finns en ganska gles förekomst av Anemone nemorosa (mycket gles i hedavsnittet). De ängsartade avsnitten har en försommaraspekt med Convallaria majalis. En fö ga påträngande högsommaraspekt kan urskiljas med blekt gula blommor av Melampyrum pratense, Hypericum maeulatum och Potentilla erecta. Dessutom utgör bladen av Convallaria då ett markant inslag i fältskiktet Det bör påpekas att Oxalis helt saknas i denna skog. Ett svagt utbildat bottenskikt förekommer mestadels i alla varianterna. HSTORK Redogörelse av ägorna å kronoallmänningen V åt hult med Sämsholms skog (L SA O 129/71) Förrättningsman och datum obekant men kartan uppges troligen vara från slutet av 1600-talet. Nuvarande ekbeståndet faller inom ett område som på denna karta betecknas med "Små Enebuskar". Beståndet ligger i kartans nedre kant. Allmänningen sträcker sig ca 9 km norrut mot Mjäldrunga och har en bredd av 4-5 km österut mot trakterna kring Alboga. Det mesta av allmänningen ligger nordost om beståndet och inom allmänningen är på kartan angivet "Eckskogh", "Eckskogh men mest utsugen", "Eckskogh med något Ahl och Ene ibland", "Eck och Biörck". Kartan visar vid slutet av 1600-talet en i förhållande till nutiden rik förekomst av ek. Det mesta av det som anges som ekskog är idag barrskog. Men en stor del av den dåtida allmänningen hade mer öppen prägel: utglesad ekskog, gärna med björk, samt trädlösa områden med enbuskar. En viss skövling av tidigare mer omfattande ekskog har alltså börjat. Geometrisk afritning upå Sätesgården Sämsholm F. Sixtus (L SA O 129/72) På denna karta faller beståndet inom ett avsnitt som betecknas med "Engh" och har spridda trädtecken. De i nutiden angränsande åkrarna igenkännes lätt och var redan då åker. Ett par km österut vid Sämsholms gård markeras ett stort område som "Ekeskogh". Närmast gården vid Sämsjön markeras hästhage och kohage. Geometrisk Charta öfwer Sätesgården Semsholms Enskyl/te Skoug och Utmark J. Brodthagen (L SA O 129/73) Ekskogen ligger mellan två områden som på denna karta beskrivs som "Engsmark med någon Små Biörck Skoug bewuxen" och "Här finns Smådt Ene". N ordost om Sämsholm finns beteckningen "Ekskoug mestadels uthuggen" och ner mot Särnsjön "Ek och Biörck Scoug". Ä ven dessa två kartor från 1600-talets slut vittnar om rik tillgång på ek och att ekskogen delvis är exploaterad. Där finns även partier som beskrivs såsom "Enemark", "Stenig Enemark" och "Ene med Små Biörckskogh bewuxen". Exakt besked om det nuvarande beståndets dåtida beskaffenhet kan ej fås, men det förefaller som om det inte skulle ha varit skogbärande vid tiden för kartornas tillblivelse utan ha haft en öppnare prägel, eventuellt med enbuskvegetation. Detta bestånd ligger ca 5 km öster om Svältbygden i det fordom lövskogsrika Gäsene härad. På Felterus' länskarta av år 1656 finns ett skogsområde markerat norr om Sämsjön, vilket motsvarar allmänningen V åthult. 8. Unnebo Grimmareds sn (numera Hallands län), ca 5 km VSV Kungsäters k:a, vid sjön Fäverns sydvästra strand. Top. kartan: 6C Kinna SV. Profil fig och tab. 22. Sjön Fävern, som numera till största delen tillhör Hallands län, är vid sina norra och östra stränder omgivna av öppen odlingsbygd. Sjöns södra del omslutes av bergig terräng med ekskog, där Quercus petraea är den beståndsbildande arten. Det mest intressanta och största partiet ligger vid Unnebo, där ekskogen till stor del växer på en brant

68 60 Göran W a/lin sluttning mot öster ner till Fäverns sydvästra strand. sluttningens övre del reser sig en brant bergvägg, som dock till stor del är sönderbruten och utflackad. Ovanför branten breder skogen ut sig på en kuperad platå, och längre västerut möter odlingsmark vid Unnebo. Skogen omfattar i allt ca 15 ha, varav det intressantaste och vackraste partie( nedanför bergväggen utgör ca 4 ha. Ridån med ekskog intager en sträcka av ca l km utefter sjön, och den har varierande bredd på ca m. Nerifrån vägen, som följer stranden med dess alar och björkar, får man en god överblick av skogen. Den gör ett ståtligt intryck. Ekarna reser sig med höga, raka stammar ur ett buskskikt av mest hassel. Ekfrämjandet har premierat detta bestånd, som rymmer verkliga elitträd (Sylven 1945). Här föreligger undersökningsområdets största förekomst av Lonicera periclymenum. Då det växer en del av Prunus spinosa nere vid vägen, så rymmer skogen med Quercus petraea 3 arter med västlig och delvis suboceanisk utbredning. En ganska stor förekomst av Hedera helix finns vid Torse 4 km längre norrut (Westfeldt 19 66). Ä ven detta röjer traktens närhet till kusten, som ligger ca 2 mil åt väster. Enligt muntliga uppgifter betades området senast för ca 20 år sedan. Som ett minne från denna tidigare användning av skogen omges den av en stenmur. Trädskiktet. Vid sidan av den helt dominerande Quercus petraea förekommer inslag av Betula pubescens, B. verrucosa, Picea abies och Sorbus aucupa- ria. enstaka exemplar uppträder vid bergväggen Tilia cordata. Längst i söder vid vägen upp mot Trollakulla rycker bergväggen närmare sjön. Här är ett avsnitt med rikare vegetation, vars trädskikt uppbygges av Acer platanoides, Fraxinus excelsior och Ulmus glabra. På den övre platån finns en del solitärt uppträdande Fagus silvatica, och vid ett par små bäckstråk växer Alnus glutinosa. Sommaren 1969 uppmättes fyra avverkade ekar nederst i sluttningen. De var avverkade med mycket låga stubbar. Två av träden låg helt intakta på marken, varför trädens längd och diameter i brösthöjd noggrant kunde mätas. Följande översikt redovisar uppmätta värden. Diametern utgör medeltal av största och minsta mått. stubbens Diam. i Längd/m Antal årsringar diam/cm brösthöjd/cm på stubben Trädskiktets ekar visar överlag enhetlighet i dimensionerna, och därför kan de angivna värdena tas som genomsnittliga för hela skogen, vars ekbestånd sålunda skulle vara mer än 70 år gammalt men knappast över 100 år. Beståndets täthet framgår av följande exempel på fördelningen inom fem områden om vardera 100 m 2 : 6 st ekar; 9 ekar och l gran; 6 ekar; 4 ekar och l liten lönn; 4 ekar och l masurbjörk. Fig. 16. Sjön Fäverns södra del med dess ekskogsrika omgivningar. Bilden tagen från krönet ovanför bergbranten vid Unnebo (nr 8, se även fig. 17). förgrunden klipphed med enbuskar och småtallar bakom vilka ses trädkronorna av ekarna översti sluttningen. Aug Lake Fävem with surmundings rich in oakwoods. Photo from the top of the cliff at Unnebo (no. 8, see also fig. 17). n the foreground junipers and small pines behind which are seen the crowns of the oaks (Quercus petraea) in the upper part of the slope.

69 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 61 ÅK GRAN 9 Deschampsia Oexuosa E----samh. Vaccinium myrtillus var. FÄVERN FM.Ö.H. z BJÖRK 7 OLVON '---' HASSEL L.-J L.-J f--- Oxalis acetosella-samh f--- :a o a ---7 Sanicula europaea. L M Fig. 17. Profil genom skog av Quercus petraea (nr 8 Unnebo ). Se vidare ta b. 22 med segmenten specificerade. - Schematic transect of the Quercus petraea wood at Unnebo (no. 8). See also table 22 with the segments specified. Föryngringen av ek är mycket god. Den utgör ett konstant inslag i såväl busk- som fältskikt Buskskiktet. det välutvecklade buskskiktet dominerar i sluttningen Corylus avellana av låg höjd och med glesa skott men med levande och friska grenar. Längst ner vid vägen är dock hasseln högre och kraftigare. Viktig är också Rhamnus frangula, stundom subdominant eller annars som ett glesare inslag över hela skogen. Quercus petraea är rikligt förekommande särskilt uppe i platåns mer hedartade skog, där den blir dominant i buskskiktet sluttningens övre delar uppträder ställvis rikligt med Viburnum opulus. enstaka ex. har följande arter påträffats: Acer, Fraxinus, Ulmus, Betula, Juniperus communis, Ribes uva-crispa samt nere vid vägen Prunus padus och P. spinos a. Fältskiktet. Vegetationens differentiering i stort framgår av en studerad profil från vägen upp genom sluttningen och inpåplatån (se tab. 22 och fig. 17). Därav framgår att vegetationen är ängsartad i sluttningen och av hedkaraktär på platån. Vid beskrivningen särskiljes dessa två avsnitt vartill fogas de delar, som hyser en rikare vegetation. sluttningen den mycket steniga sluttningen kan inte någon påtaglig zonering märkas vare sig okulärt eller genom vegetationsanalyser. Fältskiktet kan karakteriseras som ett mosaikkomplex (Sjörs 1956), där mindre hedartade fläckar omväxlar med större ängsartade. Till detta torde bidraga tvära växlingar i markförhållandena på grund av stenigheten. stort kan dock sluttningens vegetation sägas bilda ett Oxalis acetosella-samh. Oxalis självt är dominerande endast längst ner bland de grövre hasselbuskarna, där för övrigt också Convallaria majalis, Pragaria vesca, Melampyrum pratense och Viola riviniana uppträder rikligt. Uppe på sluttningen får Oxalis medelhög täckningsgrad liksom Viola riviniana och den där tillkommande Carex digitata. Fläckvis träder Rubus saxatilis och Lastrea dryopteris in och blir stundom dominerande. Anmärkningsvärt är den goda förekomsten av Mercurialis perennis, som dock mer sällan sluter sig till tätare bestånd. Det mest intressanta är inslaget av Lonicera periclymenum, som tätt genomväver fältskiktet men stundom även slingrar sig uppåt i småbuskar men inte alls på trädstammar. Den når sin kraftigaste utveckling längre upp i sluttningen.

70 62 Göran Wa llin På ett ställe i mellersta sluttningen finns Stachys silvatica i tät klunga. Överst kan man se Actaea spicata och helt nära bergväggen en liten förekomst av Sanicula europaea. Detta är en av artens få lokaler i Sjuhäradsbygden. Vaccinium myrtillus finns ständigt glest närvarande och kan någon gång tätna och bidrager framför allt därigenom till vegetationens mosaikkaraktär. Ekens goda föryngring visar sig genom riklig förekomst i fältskiktet av småplantor. Sådana finns ofta även av Corylus avellana och Viburnum opulus. Fältskiktets viktigare arter fördelar sig som följer: l. Konstanta arter med hög - medelhög täckningsgrad Oxalis acetosella Lonicera periclymenum periclymenum uppträda rikligt i närheten av de sönderbrutna och utflackade delarna av bergväggen. Likaledes kan även här förekomma ganska gott om Oxalis acetosella, dock inte i de mest extrema hedavsnitten. De enda helt konstanta arterna är Vaccinium myrtillus, Deschampsia flexuosa och Quercus petraea. Småplantor av den senare är mycket rikligt förekommande. På krönet av bergväggen där den är som mäktigast, förekommer inom ett litet avsnitt små krattartade ekar kring berghällar som även kransas av enar, små tallar och björkar, några oxlar och Rosabuskar. Här har även noterats: Silene rupestris, Calluna vulgaris, V accinium vitis idaea, Potentilla erecta, Polypodium vulgare, Deschampsia flexuosa och Festuca ovina. 2. Mer eller mindre konstanta arter med medelhög - låg täckningsgrad: Anemone nemorosa Lastrea dryopteris (föga konstant) Mercurlalis perennis Viola riviniana Carex digitata Rubus saxatills (föga konstant) Cozylus avellana Quercus robur 3. Mer eller mindre konstanta arter med oftast lägre täckningsgrad : Convallaria majalls Pragaria vesca Veronica chamaedrys Rubus idaeus Melampyrum pratense V accinium myrtillus Trientalis Deschampsia flexuosa Luzula pilosa Vegetationen tillhör Oxalis acetosella -samh. i form av en här lokalt urskild Mercurlalis - Lonicera periclymenum -var. våraspekten är Anemone nemorosa mest markant. Den blommar allestädes i en ofta tät matta. Mer diskret men lika utbrett ses blommande Oxalis. Vanliga är också Viola riviniana, Luzula pilosa och C are x digitata, den senare mest i övre sluttningen. Sparsamt förekommer Anemone hepatica i norra delen. Mercurialis med färska ljusgröna blad ses med blom. Dessa 7 arter kan sägas bilda våraspekten. Bottenskiktet är torftigt och saknas ofta. Rörande markförhållandena se kap. där en markprofil från sluttningen beskrivs. Platån Här utbreder sig Deschampsia flexuosa -samhällets Vaccinium myrfillus -var. Ä ven i detta kan Lo nieera Avvikande partier Ett par bäckstråk drar fram genom skogen och nerför de utilackade delarna av branten. Vid dessa små bäckar bryts det enhetliga ekbeståndet av smala ridåer med Alnus glutinosa. Vegetationen blir här frodig inom ett några meter brett bälte. Detta åstadkoms framför allt genom rik förekomst av Athyrium filix-femina och för övrigt märks Geum rivale, Viola palustris, Ranunculus repens, Lysimachia vulgaris, Filipendula ulmaria, Lastrea phegopteris, Equisetum silvaticum och små buskar av Fraxinus excelsior (tab. 27 segment 1). Ca 300 m rakt öster om Unnebo fö rekommer uppe på platån ett rikare avsnitt med kraftig hassel. sluttningen nedanför utbreder sig här barrskog (med strödda ekar). en svacka inom hasselbuskaget nära åkermarken uppträder Mercurlalis perennis samhället (tab. 24 segment 14) med en god förekomst av Polygonatum multiflorum. övrigt märks särskilt Oxalis acetosella, Viola riviniana, Lastrea phegopteris och Anemone hepatica. Bland ekarna finns här några inströdda ex. av Fagus silvatica. Vid uppfartsvägen till Troliekulla befinner sig som nämnts bergväggen nära vägen och en hel del lönn och alm finns i den smalare lövridån, som hyser områdets andra förekomst av Mercurialis-samhället. Mercurialis är nästan helt allenarådande (tab. 24 segment 15).

71 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden Kässeberg Blidsbergs sn, 750 m OSO Blidsbergs k:a, vid Dungahagen. Top. kartan : 7D Ulricehamn SV. Vid Blidsberg strax öster om Ätran finns ett område med små åsryggar. De är till sin karaktär örtbackar med enbuskar och ängshavresamhälle, vari ingår en del representanter för Falbygdens s.k. Stipa-flora, t.ex. Dracocephalum myschiana och Fulmonaria angustifolia. Från Kässeberg till ca 600 m norrut inom en m bred zon har de glacifluviala avlagringarna en säregen utformning med två långsträckta ås gropar mellan åsryggarna. Detta geomorfologiska fenomen, som inte närmare studerats, kallas i bygden för "baktrågen". Denna svackiga terräng intages dels av öppna ängspartier och dels av ängsskog med Quercus robur dominerande i trädskiktet och Corylus avellana i buskskiktet Området är ett gammalt änge, där slåtter bedrivits långt in på 1900-talet. Den öppnare karaktären har hjälpligt upprätthållits genom betning under senare år, men sedvanlig igenväxning med framför allt aspsly är ställvis märkbar. Naturvårdsverket har friköpt en del av området. Planer föreligger att låta fredningen även omfatta de ovan nämnda åsbackarna med enbuskvegetatiqn. Här finns nämligen rik förekomst av fornlämningar. Somrarna 1971 och har genom avd. för ekologisk botanik vid Lunds universitet skett en noggrann inventering av Kässebergsområdets vegetation (Hertzman & Wegmar 1972), varför området inte närmare undersökts av förf. Några segment inom skogen på den östliga åsryggen har dock analyserats. Det är sålunda här fråga om en ek -hassel skog. fältskiktet föreligger oftast en artrik utformning av Anemone hepatica -samh. (tab. 24 segment 9). Den enda dominanten är Anemone hepatica. Subdominerande uppträder Alchemillae och Geranium silvaticum, vilket liksom god närvaro av graminider bör vara en följd av tidigare kulturpåverkan. Bland andra subdominanter kan nämnas Anthriscus silvestris, Pragaria vesca, Geum urbanum, Oxalis acetosella, Vicia sepium, Viola riviniana, Carex montana, Poa nemoralis och Rubus saxatilis. En del exklusivare arter finns också, mer eller mindre vanliga, såsom Campanula trachelium, Cardamine impatiens, Corydalis fabacea och Viola mirabilis samt den utom i Ätradalen annars i sjuhäradsbygden sällsynta Primula veris. 3,5 km längre norrut vid Humla finns en annan liten ekskog (nr 6). Ä ven denna står på en ås bildning. Vid en jämförelse dem emellan märks både likheter och skillnader. tabellarisk form sammanställs nedan en del skillnader mellan ekskogen i Humla och ekskogen kring "baktrågen" vid Kässeberg. Humla Tydlig sluttning endast åt öster Torrare karaktär Stenigare Gammal betesmark Mer av blottad jord och förna Täta snår av Lonicera xylosteum och Vibumum vid sidan av COiylus Anemone hepatica saknas! Glest inslag av Gage a l u tea Viola hirta Gott om Actaea spicata Cardamine irnpatiens saknas Glest med Geranium silvaticum, Alchemillae och graminider Oxalis acetosella-samh., Actaea Geum urbanum -var. Kässeberg Markerad åsrygg med sluttning åt både öster och väster Friskare karaktär Mindre stenig m ark Gammal slåttermark (i sen tid bete) Mer slutet fä ltskikt Corylus dominerar ensam Rikligt med A nem one hepatica, Gagea lutea sällsynt Viola m irabilis, V. hirta Actaea spicata få talig Cardamine irnpatiens fm nes Ganska rikt inslag av Geranium silvaticum, Alchemillae och graminider Anemone hepatica - samh., rik var. Till likheterna hör tidigare uppräknade subdominanter inom "baktrågen" liksom närvaron av Adoxa moschatellina, Primula veris och Campanula trachelium. l O. Vistberget Ulricehamn, 300 m V Vists k:a, vid Stommen. Top. kartan : 7D Ulricehamn SV. Grovblockig rasbrant nedanför bergvägg med sydostlig exposition mot Ätrans dalgång. Nedanför rasbranten ängsgranskog. Närmast ovanför denna ett parti med grova block i stort sett utan träd och buskar. Endast några enstaka små rönnar och enar finns där. Vegetationen utgöres mest av lavar och mossor på blocken. Ovanför denna solöppna ansamling av grova block vidtager i rasbrantens övre delar ädellövskog. dess bryn mot blockfåltet finns ett rikt fåltskikt med flera torrängsarter. Viktigaste inslag är där Veronica longifolia, Origanum vulgare, Pragaria vesea, Humulus lupulus, Geranium robertianum och

72 64 Gäran Wallin Sedum telephium. Dessutom fdrekommer Galeopsis tetrahit, Epilobium collinum, E. montanum, Myosotis arvensis, Viola tricolor, V. riviniana, V. canina, Verbascum thapsus, Cystopteris fragilis, Geranium sanguineum, Dryopteris filix-mas, Rubus idaeus, Geum urbanum, Glechoma hederacea, PÖlygonom dumetorum, Sedum acre, Poa nemoralis, Arrhenaterum pratense, Roegneria canina, Melica nutans. Nere bland blocken märks något mpatiens nolitangere och Urtica dioica. Rasmarkens lövskog Trädskiktet domineras av Ulmus glabra och Fraxinus excelsior. Här och var står Quercus petraea och Sorbus aucuparia. Strödda ex. av Acer platanoides och Picea abies förekommer. Överst i rasbranten tillkommer Betula pubescens och B. verrucosa samt vid ett fuktstråk Alnus glutinosa. Buskskiktet är ofta välutvecklat med vanligtvis Corylus avellana. Ofta förekommer Acer platanoides, Fraxinus excelsior, Rhamnus frangula, Sorbus aucuparia, Ulmus glabra samt särskilt i övre delen Quercus sp. Fältskiktet bildas överst i rasbranten av Calamagrostis arundinacea -samh. med dominerande Calamagrostis arundinacea. Viktiga är dessutom Dryopteris filix-mas, Pragaria vesca, Geranium silvaticum, Rubus idaeus, samt småplantor av arter i träd- och buskskikt Något längre ner utbreder sig Anemone hepatica -samh. Även här är Dryopteris filix-mas ett betydande inslag liksom i hela den lövskogsklädda delen av rasbranten. nedre delen finns inom ett avsnitt Oxa/is acetosella -samh. (tab. 24 segment 4) med ställvis rik förekomst av Stachys silvatica. nom ett storblockigt avsnitt i nedre delarna fö religger bland de mossklädda blocken mpatiens no/i tangere -var. av Geranium robertianum - Urtica dioica -samh. (tab. 24 segment 22). 11. Asakullen Ulricehamn, 1,25 km SSO Brunns k:a, nära Asunden mitt emot Ulricehamns stadsbebyggelse. Top. kartan: 7D Ulricehamn SV. Asakullens sydsluttning _är klädd med oftast rik ängslövskog. Krönet och övriga delar av berget domineras av barrskog. Nedanför sydsluttningen finns en liten sänka med odlingsmark, en f.d. vik av Åsunden. Söder om sänkan reser sig Kråkeboberg (bestånd nr 1). sydsluttningen är en rasbrant, men den saknar mestadels utpräglad bergvägg överst i sluttningen och ansamling av grova block nederst i sluttningen. sluttningen är stenig men hyser en hel del finare substrat. Trädskiktet domineras av Quercus petraea, utom nederst i sluttningen, där i stället Q. robur uppträder. övrigt märks inslag av främst Tilia cordata men även Acer platanoides, Betula pubescens, B. verrucosa och Fagus silvatica. Även en del Picea abies finns. Denna har för några årtionden sedan varit vanligare men rensats bort vid avverkningar. Buskskiktet är i allmänhet tätast i sluttningens nedre delar och byggs till största delen upp av Corylus avellana, som bildar ett tätt bryn längst ner mot den öppna odlingsmarken. Vanlig är också Acer platanoides och Tilia cordata. övrigt förekommer t.ex. Lonicera xylosteum, Quercus, Ribes uva-crispa, Sorbus aucuparia, Ulmus, Viburnum, Fraxinus och Fagus. fältskiktet förekommer, särskilt i de övre delarna, gräsdominerade ytor oftast i form av Calamagrostis arundinacea -samh., vari här flerstädes uppträder Lathyrus niger och Carex montana. övrigt märks på sina håll Hypericum montanum, Lastrea dryopteris, Polygonatum odoratum och Primula veris. Mestadels påträffas emellertid i sluttningen Anemone hepatica -samh. (tab. 24 segment 10), som ställvis har en förhållandevis rik utformning med inslag av Astragalus glycyphyllus, Campanula trachelium, Lathyrus vernus, Satureja vulgaris, Vicia silvatica, Viola mirabilis, Roegneria canina och Fulmonaria officinalis. Asakullens sydsluttning är alltså i stort sett lika rik som det intilliggande och mer ryktbara Kråkebobergs sydsluttning. Den senare har dock en del fuktigare avsnitt med Ulmus och Fraxinus, vilka knappast förekommer på Asakullens sydsluttning. Där saknas även Mercurialis perennis -samh. och Geranium robertianum - Urtica dioica -samh. Å andra si-

73 Liivskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 65 dan saknar Kräkehobergs sydsluttning inslag av Oxalis acetosella -samh., som finns i hasselbrynet ned- anför Asakullens sydsluttning (tab. 24 segment 5). Historik se nr l. 12. Rya åsar Borås, väster om Viskan i norra delen av staden. Top. kartan : 7C Borås SO. På västra sidan av dalgången kring Viskan i norra delen av Borås, finns branta bergssluttningar och rasmarker, som till stor del hyser lövskog, mestadels i form av ekskog. Bergshöjderna bär namnet Rya åsar och når som högst ca 270 m ö.h. Viskan befinner sig här ca 130 m ö.h. Beskrivningen omfattar följande delar: de mer långsluttande delarna ovanför Ålgården, Björbo hage samt Ryaborg nedom Rya klint. sluttningarna ovanför Åtgården Dessa hyser en imponerande ekskog, som utgör ett markant blickfång ovanför industribebyggelsen i dessa delar av Borås. Ekskogen tillhör de mer omfattande i Sjuhäradsbygden. Den är emellertid parkartad till sin karaktär genom de vårdåtgärder, som Borås stad vidtagit. Tidigare var denna sluttning betesmark tillhörande olika gårdar, som låg här i stadens utkant. Enligt muntlig uppgift från M. Svensson, Borås, som känt området i ca 40 år, är fältskiktet numera degenererat. Under den tidigare betningen hade avsnittet en mer öppen prägel och bättre betingelser för rikare örtinslag. Trädskiktet behärskas av Quercus robur med inslag av Q. petraea. Sporadiskt uppträder t.ex. Acer platanoides, Tilia cordata, Betula-arterna och Picea abies. Buskskiktet har varierande täthet alltefter hur intensivt röjningarna skett. Viktigaste arter är Corylus avellana och Rhamnus frangula. Ofta ses dessutom Quercus, Sorbus aucuparia och Viburnum. Fältskiktet domineras av gräs och är till stordel hedartat med Deschampsia flexuosa -samh., vari vid sidan av Deschampsia flexuosa och Vaccinium myrtillus kan finnas god förekomst av Convallaria, Maianthemum bifolium och Oxalis acetosella. ett ögre skikt uppträder gärna Pteridium aquilinum. Här och var blir dock Calamagrostis arundinacea dominerande i det rikare Calamagrostis arundinacea -samh., vilket gärna rymmer Dryopteris filix-mas, Lastrea dryopteris, L. phegopteris, Maianthemum bifolium, Oxalis acetosella, Rubus idaeus, R. saxatilis och ibland även Vaccinium myrtillus med lägre täckning. Överst i sluttningen i anslutning till rasmaterial finns i något fuktigare lägen Oxalis acetosella -samh. med Oxalis och t.ex. Athyrium filix-femina, Pragaria vesca, Geranium silvaticum, Paris quadrifolia och Viola riviniana. Även här uppträder gärna Pteridium aquilinum och Rubus saxatilis. Gräsinslaget blir av mindre betydelse. Se tab. 24 segment l. Området vid Björbo hage Här var förr ett änge, som senare blev betesmark och i vissa lägen hyste en rik vegetation. Ä ven här har en utarmning skett sedan hävden upphört. stadens parkförvaltning har sökt bibehålla den öppna prägeln genom röjningar och genom att årligen slå delar av de öppna ytorna. Växlingen mellan runnor och gläntor finns sålunda kvar, dock i ett mer vildvuxet tillstånd. M. Svensson minns från förr det kortsnaggade gräset och de tuktade buskgrupperna. runnorna ser man ofta stenrös, varur hassel och lövträd reser sig. Den tidigare omvittnade rikare vegetationen bör ha varit knuten till runnorna och deras grannskap. Det är där man fortfarande finner flera av lundväxterna. Utarmningen åskådliggörs genom t.ex. det faktum att Corydalis fabacea här tidigare var väl företrädd. Nu är den hårt trängd och finns endast i några få exemplar. Trädskiktet domineras av Quercus robur och Tilia cordata. de nedre fuktigare delarna viker Quercus undan och i stället tillkommer Fraxinus excelsior och Ulmus glabra. Nedanfår sluttningen finns ett parti med alsumpskog. Buskskiktet byggs främst upp av Corylus avellana med ofta betydande inslag av Prunus padus. Av fältskiktet har ej närmare undersökts de öppna gräsrika ytorna. Vegetationen i anslutning till buskar och lövträd i de nedersta rikare delarna har varit det viktigaste. Här finns Anemone hepatica -samh. (tab. 24 segment 11). Däri är vid sidan av Anemone hepa-

74 66 Gå'ran W a/lin tica följande arter viktigast: Convallaria majalis, Oxalis acetosella, Geranium silvaticum, Rubus saxatilis. Vidare förekommer t.ex. Campanula trachelium, Lactuca muralis, Paris quadrifolia, Polygonatum verticillatum, Trollius europae. s, Mercurialis perennis, Stachys silvatica och Roegneria canina. våraspekten fö rekommer rikligt med Anemone nemorosa samt mer glest Gagea lutea, Adoxa moschatellina, Ranunculus ticaria samt enstaka ex. av Lathraea squamaria och Corydalis fabacea. De nedersta delarna hyser en vegetation, som bildar en övergång till alsumpskogens Filipendula ulmaria -samh. Ryaborg nedom Rya klint Här finns starkt blockiga rasmarker. Trädskiktets mest betydande arter är Quercus petraea och Tilia cordata. Vanligt inslag bildar Acer platanoides och Sorbus aucuparia. Buskskiktet hyser ingen dominerande art. Sammansättningen varierar mellan främst Acer, Corylus, Populus tremula, Quercus, Tilia, Viburnum och Sorbus aucuparia. Fältskiktet består i rasbrantens nedre del av Anemone hepatica -samh. i rik utformning med bl.a. Galium odoratum, mpatiens noli tangere, Lactuca muralis, Lathyrus vernus, Mercurialis perennis, Oxalis acetosella, Stachys silvatica och Carex digitata. Vissa ytor behärskas av Milium ettusum imilium effusum -samh. Här finns föga av Anemone hepatica. Viktigare övriga arter utgöres av Lastrea dryopteris, Oxalis och Rubus saxatilis. Överst i rasbranten, där mer finjord finns ansamlad uppträder Calamagrostis arundinacea -samh. 13. Finabo Fristsia sn, 1,5 km VSV Fritsla k:a, 6 mm SSO Finabo. Top. kartan: 6C Kinna NV. Fritsla strax väster om Häggån (biflod till Viskan) finns ett värdefullt landskapsparti mellan solängen i norr och stockabäck i söder. nom ett område, ca 2 km långt och några l 00-tal m brett, finns här små lundavsnitt och ekhagar omväxlande med öppna fält. Närmast Häggån är små raviner uteroderade. Dessa är dels öppen betesmark och dels lövskogsklädda (se nr 14). Vid Finabo öster om kraftledningen fö rekommer ekhagar på och omkring bergknallar. N edanför ett litet bergsstup finns en smal bård med lundvegetation. Lundbården trädskiktet samdominerar kraftiga ex. av Quercus robur med klenare Ulmus glabra. nslag av Tilia cordata. Buskskiktet domineras av Corylus. nslag av Ulmus och Tilia. fältskiktet föreligger Mercurialis perennis -samh. våraspekten rikligt med Anemone nemorosa och en del A. hepatica. Underlaget är mycket stenigt. En hel del blottad jord finns med tydlig aggregatbildning i ytan. Förna ligger löst på marken utan sammanfiltning. Brunjord med mull vilande på rostjord. Markproftl: 0-21 cm cm > 43 cm E kb agarna Mullskikt. Mörkgrått med mycket vita korn. Ärtstora aggregat. Mo - ftnmo Brungrå tt. Vita kom Rostbrun farg. S to ra s tenar Trädskiktet är glest och dominerat av Quercus robur. Trädens höjd är m och bröstdiam cm. högre delar, där berg flerstädes går i dagen, tillkommer Betula pubescens, B. verrucosa och Sorbus aucuparia. Buskskikt saknas mestadels. Här och var särskilt i högre delar finns gles förekomst av Juniperus communis och Picea abies. Där berg går i dagen på några ställen finns glest av Corylus och Rhamnus frangula. Fältskiktet är gräsdominerat, i lägre delar mestadels Agrostis tenuis -samh. (tab. 27 segment 5), i övre delarna mestadels Deschampsia flexuosa -samh., vari Maianthemum bifolium och Vaccinium myrtillus ställvis kan få medelhög täckningsgrad. Här och var blir Pteridium aquilinum beståndsbildaqde. Trots betning finns en måttlig förekomst av groddplantor av ek. Betesdjuren söker sig dock sällan in bland träden. De vistas mest på omgivande öppna betesytor. Se tab. 23 segment 11.

75 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 67 Markförhållande. Markprofil i Agrostis tenuis samh. Brunjordsliknande podsol. Mellanting mellan mår och mull. 1-0 cm 0-2 cm 2-11 cm cm > 25 cm 14. Solänge Ekbladsförna filtad nertill Tät rotfilt Gråbrunt. Mineraljordsinblandat humusskikt. Rikligt med vita korn. Rikligt med rötter. Mo En viss aggregatbildning Mörkbrunt med rostnyans. Rotrikt. Mo. Stenigt Ljusare rostfårg. Stenigt Fritsla sn, 1,25 km VNV Fritsla k:a, vid Vattentorn. Top. kartan: 6C Kinna NV. ntill den numera rivna Solänge kvarn vid Häggån finns branta sluttningar ner mot ån, som här skurit sig ner genom sedimentavlagringar i en gren av Viskans "fornjord". Närmast vattnet en ridå av Alnus glutinosa. sluttningarna Quercus robur med ställvis betydande inslag av Ulmus glabra. sluttningarnas övre del några kraftiga exemplar av Betula verrucosa. Rikligt med Corylus avellana. våraspekten täta mattor av Anemone nemorosa vari finns instrött Ranunculus auricomus. På några ställen fläckvis fö rekomst av Ranunculus ficaria. Här föreligger i ganska fragmentarisk utformning Geum rivale -samh., vari dock Geum urbanum oftast betyder mer än G. rivale. övrigt märks t.ex. Geranium silvaticum, Deschampsia caespitosa, Epilobium montanum, Equisetum silvaticum, Ranunculus acris och Rubus saxatilis. På några ställen smärre fläckar med Mercurialis perennis. norra delen får vegetationen karaktär av Oxalis acetosella -samh. ett brantare avsnitt uppträder Paa nemora/is -samh. Området har i flera år varit fredat, men under de senaste åren har betning skett med åtföljande slitage på vegetationen. 15. Hj älltorp F ritsia s n, l,25 km NNV Fritsla k :a, 12 mm Ö Hallag ärde!: Top. kartan: 6C Kinna NV. Strax väster om järnvägen i norra delen av Fritsla samhälle omgiven av odlingsmarker finns en markerad bergkulle bevuxen med ekskog. de centrala och högre delarna bildas skogen av Quercus petraea och fältskiktet består av Vaccinium myrfillus -var. av Deschampsia jlexuosa -samh. Här föreligger alltså extrem hedekskog. Pteridium aquilinum utgör ofta ett viktigt inslag. de lägre delarna runt om berget är vegetationen något rikare med trädskiktet dominerat av Quercus robur. Ofta finns Betula-arterna närvarande jämte strödda ex. av Picea abies och Populus tremula. Fältskiktet bildas i dessa delar av Deschampsia jlexuosa-samh., Oxalis-var. (se tab. 23 segment 15). På ett fotografi från 1890-talet taget från Fritsla kyrkas torn syns denna bergkulle. Även då var den lövskogsklädd men mer glest än i nutiden. Då sågs mycket av kalt berg mellan lövträden. nutiden är berget helt inhöljt av lummiga trädkronor. Förr var här betesmark, men bete har inte förekommit "på länge". 16. Liagärdesberget Hyssna sn, 5,5 km ONO Hyssna k:a, på norra strande! l av Stora Hålsjön, 2 mm S Liagä.rdeb. Top. kartan: 6C Kmna NV. Fig. 18. Stora Hålsjön omges av barrskogsklädda höjder, men i branter och kring gårdar vid norra delen av sjön finns en hel del inslag av ädellövskog. Det största och rikaste avsnittet finns i rasbranten nedanför Liagärdesberget. Detta reser sig med ett brant stup vid sjöns nordvästra strand. sin mellersta och mäktigaste del är stupets höjd över sj öns yta ca 75 m. (Tidigare häckade här pilgrimsfalk. Nu förekommer korp.) Nedanför bergväggen ligger storblackigt rasmaterial ansamlat ända ut i vattnet. nvid det högsta bergsstupet är rasbranten och dess blockansamling som mest imponerande. Längst ner hyser blocken endast lavar och mosscr. Här föreligger sålunda s.k. ökenur enligt en äldre terminologi (Karvik 1935). Längre upp tillkommer ett fältskikt på och mellan blocken, och längst upp mot bergväggen, där finare material är ansamlat, uppträder träd och buskar i form av en smal lövridå. Branten är starkt lutande och dess exposition sydostlig. Trädskiktet. Längst ner uppträder glest Alnus glutinosa, dock inte vid den stora blockansamlingen.

76 68 Gå"ran W al/in rasbrantens trädbärande delar är Ulmus glabra dominerande. Här och var bildar den små täta bestånd. Mestadels växer den på ett stubbskottsliknande sätt med flera stammar utgående från gemensamt ställe i marken. 2-1 O stammar kan på det sättet vara hopgrupperade. Ett påfallande inslag är vidare några spridda exemplar av Quercus petraea med ansenliga dimensioner. det för övrigt ganska låg- och klenstammiga trädskiktet uppträder vidare Acer platanoides, Betula verrucosa, Tilia cordata, Fraxinus excelsior, Sorbus aucuparia samt en del Picea abies. Buskskiktet. Buskar förekommer enda t glest. Vanligast är Ulmus glabra. Vid sidan därav finns Acer platanoides, Corylus avellana, Fraxinus excelsior, Populus tremula, Quercus petraea, Sorbus aucuparia, Tilia cordata samt mer sparsamt Picea abies och Rosa sp. På torrare avsnitt inträder Juniperus communis. Fältskiktet. Där Ulmus glabra och på något ställe Tilia cordata skapar ett mer slutet trädskikt intill bergväggen uppträder Mercurialis perennis -samh., vari här förutom dominerande Mercurialis även Stachys silvatica stundom blir ett viktigt inslag. våraspekten ses rikligt med Anemone nemorosa. Artantalet är ofta lågt och övriga arter, såsom Convallaria, Epilobium montanum och Scrophularia nodosa, uppträder med låg frekvens och täckningsgrad och förekommer lika gärna i andra samhällen inom rasbranten. Dock tycks Athyrium filix-femina, Lactuca muralis och småplantor av Fraxinus excelsior föredra detta samhälle med dess fuktigare miljö (t ab. 24 segment 16). det södra och lägre avsnittet av rasbranten, där trädskiktet är mer blandat och glest, härskar Poa nemora/is -samh. Till gräsdominansen bidrar även Melica nutans och Roegneria canina. Anemone nemorosa betyder här mindre i våraspekten. Skuggfördragande och mer krävande arter såsom Geranium robertianum, Mercurialis perennis, Stachys silvatica och Urtica dioica förekommer här fåtaligt vid sidan av likaså glest uppträdande mer ljusälskande arter såsom Epilobium collinum, Lathyrus montanus och Solidago virgaurea. Vid de stora ekarna högst upp i rasbranten utbreder sig Anemone hepatica -samh. Däri är de viktigaste arterna: Anemone hepatica, Pragaria vesca, Hieracium vulgatiformia, Viola riviniana och Poa nemoralis. nom 100 m2 har dessa medelhög täckningsgrad, men kan fläckvis ha större täckning. Lägre täckningsgrad men hög frekvens visar Moehringia trinervia, Ranunculus acris, Veronica chamaedrys och Scrophularia nodosa. våraspekten samdominerar Anemone hepatica och A. nemorosa. Då fö religger även ett diskret inslag av Adoxa moschatellina (tab. 24 segment 12). de norra delarna av rasbranten blir vegetationen ur sociologisk synpunkt svårbedömd. De i övriga delar lättare urskiljbara samhällena tycks här glida in i varandra, ett kontinuum skapas. stort sett är avsnittet gräsdominerat och där Calamagrostis arundinacea svagt dominerar föreligger Calamagrostis arundinacea -samh., vari här Poa nemoralis dessutom är ett viktigt inslag. övrigt karakteriseras vegetationen inom detta avsnitt genom ett markant inslag av Oxalis acetosella. Vidare märks Rubus idaeus, Fig. 18. Liagärdesberget (nr 16) vid Stora Hålsjön. övre rasbranten, närmast bergväggen, en smal ridå av alm med inslag av lind. Till höger ett avsnitt med framför allt ek (Quercus petraea). Vid strandkanten alar (Alnus glutinosa). Juli Liagärdesberget (no. 16) at Lake Stora Hålsjön. n the upper parts of the scree slope close to the cliff a narrow strip with elm and scattered individuals of lime. To the right a part with oak (Quercus petraea). Near the w ater al der.

77 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 69 Campanula persicifolia, Convallaria majalis, Dryopteris filix-mas, Viola riviniana och Melica nutans. N edanför lövridån finns ett ställvis rikt fältskikt i blockansamlingens övre delar. ett avsnitt, där en viss beskuggning sker genom kronorna från de längre upp stående träden, växer här Geranium lucidum, som breder ut sig i stora mattor bland blocken. Detta.avsnitt kan rubriceras som Geranium lucidumvegetation. Vidare uppträder i blockansamlingen, ofta i helt obeskuggade delar, fö ljande arter: Campanula rotundifolia, Cystopteris fragilis, Epilobium collinum, Galeopsis tetrahit, Polypodium vulgare, Polygonum dumetorum, Sedum telephium och Woodsia ilvensis. Se tab. 27 segment 8. Buskskiktet är ställvis ganska välutvecklat med Corylus avellana, Fraxinus excelsior, Prunus padus och Sorbus aucuparia som viktigaste beståndsdelar. Fältskiktet är uppbyggt av Mercurialis perennis samh. Närmast bergbranten i söder föreligger en Stachys silvatica -var. med dominans av Stachys silvatica och med Mercurialis som subdominant. övrigt blir Mercurialis helt dominerande. Artantalet är lågt. ifedelhög täckningsgrad kan lokalt uppvisas av Filipendula ulmaria, Rubus saxatilis, Athyrium filixfemina och småplantor av Fraxinus excelsior. våraspekten ses rikligt med Anemone nemorosa. Se t ab. 24 segment l Sandviken Hyssna sn, 6 km ONO Hyssna k:a, på norra stranden av Stora Hålsjön, vid!;iagärdesb. Top. kartan: 6C Kinna NV. N ordost om ovan skildrade rasbrant (nr 16) sänker sig terrängen och övergår i ett ängs- och odlingslandskap, som sluttar ner mot Sandviken vid norra delen av Stora Hålsjön. nom ett bälte av ca 100 m bredd närmast sjön växer dock lövskog. Från sjön gör lövridån efter stranden ett mäktigt intryck. Lövverket lutar sig delvis ut över vattenytan. Följande trädslag bildar denna lövridå: Alnus glutinosa, Betula pubescens, B. verrucosa, Fraxinus excelsior, Populus tremula, Quercus robur, Sorbus aucuparia och Tilia cordata. det inre av detta lövskogsavsnitt finns dels två fuktigare partier med ängsskog och dels mellan dem ett torrare parti med hedskog. Bete har tidigare förekommit i området. Ängsskogen De fuktigare avsnitten genomdras av några bäckar, som oftast är torra på sommaren. Dominerande i trädskiktet är Fraxinus excelsior, varför man kan tala om små asklundar. det nordligare avsnittet finns dessutom en hel del av Betula pubescens, B. verrucosa och Alnus glutinosa. nslag av Quercus robur samt Q. petraea finns även. ntill den angränsande bergbranten i Liagärdesberget är dock Ulmus glabra dominerande med Tilia cordata som subdominant. Hedskogen det torrare avsnittet behärskas trädskiktet av Quercus petraea. buskskiktet förekommer glest Corylus avellana och en hel del Quercus. Fältskiktet domineras i stort av Deschampsia flexuosa. Viktiga inslag är Convallaria majalis, Melampyrum pratense och i våraspekten gles förekomst av Anemone nemorosa. Vegetationen tillhör här Deschampsia flexuosa -samh., Convallaria maja/is - var. 18. Brinkarna vid Skene Vid landsvägsbron över Viskan söder om samhället, på norra sidan av Viskan. Top. kartan: 6C Kinna NV. Där Viskan flyter fram genom dalslätten vid Kinna och Skene, meandrar den och har eroderat sig ner genom de glacifluviala avlagringarna, varvid det bildats mäktiga brinkar, upp till 20 m höga. Oftast föreligger här öppen betesmark eller trista successionsstadier med höga örter efter betningens upphörande. Men det finns också avsnitt, som har lövskog, vilken får sin rikaste och mäktigaste utformning vid bron över Viskan söder om Skene. Det torde röra sig om en vegetation, som ursprungligen troligen klätt Viskans sluttningar och raviner ner mot ån, men som nu finns kvar endast i mycket begränsad omfattning. Miljön är mestadels skuggig och ganska fuktig genom närheter) till vattnet. Men det finns ett avsnitt med mer öppet krontak och torrare prägel. den mer

78 70 Göran Wallin eller mindre starkt lutande marken är lerhalten hög. Detta är för övrigt den enda lövskog i undersökningsområdet som står på ett utpräglat lerigt underlag. Blottad jord är vanlig, oc.h den visar väl utvecklad mull med tydlig aggregatstruktur. Trädskiktet. Nederst i sluttningarna dominerar ofta Alnus incana, som är vanlig efter Viskan mellan Kinna och Horred. Ställvis bildar Populus tremula smärre bestånd liksom även Ulmus glabra särskilt i de västra delarna. det mycket branta avsnittet med torrängsvegetation blir Tilia cordata och Quercus robur dominerande i det förhållandevis glesare trädskiktet. Buskskiktet. Områdets raritet är Cornus sanguinea, som här har sin enda kända förekomst i sydvästra Sverige (W estfeldt 1969). Den tycks finnas endast öster om bron och helst i lövbryn ut mot öppnare avsnitt. Annars är Corylus avellana den vanligaste arten, än i gles förekomst och än i tätare bestånd. Lokalt kan Lonicera xylosteum, Tilia cordata eller Ulmus glabra bli viktiga inslag. strödda ex. uppträder buskartade exemplar av Malus silvestris dels i lövskogspartierna och dels framför allt i de öppnare delarna. Vidare förekommer Acer, Populus, Prunus padus, Quercus, Ribes rubrum, R. uva crispa och Viburnum. Fältskiktet. Den vanligaste vegetationen i brinkarnas skuggigare delar utgör Geum rivale -samh. våraspekten utbreder sig här täta mattor av Anemone nemorosa, vari finns inslag av Ranunculus ficaria, som blir mest betydelsefull vid fuktstråk i sluttningarna samt i dessas nedre delar. Vid denna tid märks strödd förekomst av Ranunculus auricomus, och här och var kan Lathraea squamaria ses. sommaraspekten uppträder flerstädes höga örter, vilka bildar ett mer eller mindre glest inslag. Fläckvis kan de dock tätna, och detta gäller Anthriscus silvestris, Campanula latifolia, Filipendula ulmaria, Geranium silvaticum, mpatiens noli tangere, Stachys silvatic a, Urtica dioica och Valeriana officinalis. En sammanbindande art i denna vegetation utgör Geum rivale, oftast subdominant men fläckvis helt dominerande. Vidare märks inslag av Actaea spicata. C am panula trachelium, Deschampsia caespitosa, Epilobium montanum, Geum urbanum, Taraxacum, Vicia sepium, Melandrium rubrum, Paris quadrifolia och på några ställen Rubus caesius. Oxalis saknas nästan helt och Anemone hepatica finns inte alls. Se tab. 24 segment 6-8. Mercurialis perennis -samh. Särskilt där Ulmus glabra bildar små bestånd uppträder detta fåltskiktssamhälle, som är mycket artfattigt men med rik fö rekomst av Mercurialis perennis i täta mattor. våraspekten dominerar här Ranunculus ticaria med inslag av Anemone nemorosa. Poa nemora/is -samh., Viola hirta -var. påträffas i avsnittet med särskilt brant sluttning ner mot Viskan. Underlaget visar ett starkt inslag av grus och småsten, varför avsnittet har en torrare prägel. Dominerande är Poa nemoralis, som fysionomiskt präglar samhället. Betydande är inslag av torrängsväxter såsom Filipendula vulgaris, Pragaria viridis, Galium boreale, Torilis japonica, Trifolium medium, Vicia cracca, Viola hirta, Agrimonia eupatoria och Primula veris, vilken här har en av sina få förekomster i sjuhäradsbygden utanför övre Ätradalen. Trädskiktet över samhället domineras av Tilia cordata och Quercus robur. buskskiktet är här Lonicera xylosteum påfallande rikt förekommande. Se tab. 25 segment 2 och Desarehult Berghems sn, 2,5 km ONO Björketorps station, 3 mm V Prästäckr ca 50 m ö.h. Top. kartan: 6C Kinna SV. Denna ekskog på ca 4 ha ligger i övergångszonen mellan sedimentmarkerna kring Viskan med sin odlingsbygd och omgivande höjdområden med morän och barrskog. Den växer på en flack höjdrygg, och på sina håll går berg i dagen i form av berghällar. skogens norra del träder en bergklack fram mot Viskans dalgång, och där har en liten rasbrant bildats. detta avsnitt får skogen en rikare utformning. Den större delen är till sin typ en gräs-lågörtrik ekskog ställvis med inslag av ris. Får och tidvis nötkreatur betar på intilliggande öppen mark. De har tillgång till ekskogen, men tycks ogärna uppsöka den annat än fö r vila och då i de lägsta och mest perifera delarna. Enligt en av markägarna var em enertid skogen tidigare betesmark. Ännu på 1950-talet släpptes hästar där, men på 1960-talet upphörde dess direkta användning till bete.

79 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 71 Ovanför den egentliga ekskogen höjer sig terrängen sakta i en sluttning. Här vidtager ett omfattande parti med lövskog av varierande typ mest med björk och al upp mot gården Brännan överst i sluttningen, som har en fuktig prägel dels genom högt grundvatten och dels genom flera bäckar, som söker sig ner mot Viskan. De fuktigaste partierna hyser klibbalskog med dominerande Filipendula ulmaria (tab. 27 segment 2 och 3), och de mindre fuktiga delarna intages av ett tätt och högt hässle. Dessutom finns där och längre ner vid ekskogen avsnitt med förbuskad gräsmark, som bär prägel av tidigare användning som slåttermark. Beskrivningen omfattar: ekskogen, hässlet och förbuskad gräsmark. Ekskogen Trädskiktet. Quercus robur är helt dominerande men med ekarna blandar sig björkar, mest Betula pubescens men även något B. verrucosa. Enstaka förekommer Populus tremula, Picea abies och Pinus silvestris. Vid rasmarken i norr finns Tilia cordata och Populus tremula, men även här är Quercus robur dominerande. En provyta på 400 m2 gav följande besked om trädskiktet i de centrala delarna av skogen. Trädslag Quercus robur 13 Betula pubescens 3 Antal Diameter (cm) 21, 35, 13, 33, 10, 11, 20, 34, 29, 36, 33, 8, 31 17, 15, 9 Dimensionerna är alltså måttliga. Trädhöjden är ca 20 m för de större träden. Buskskiktet. Öppnare ytor med intet eller svagt buskskikt omväxlar med snårrikare ytor där Corylus avellana och Rhamnus frangula samdominerar eller endera arten ensamt blir dominerande. hasselbuketterna ser man vanligen många avdöda, grova grenar, vilket gör att de levande grenarna sitter ganska glest. Hasseln gör alltså ett tynande intryck. Brakveden verkar därför vara det livaktigaste inslaget i buskskiktet. övrigt förekommer Betula-arterna, Sorbus aucuparia samt i ringare utsträckning Juniperus communis, Picea abies och Quercus robur. Den sistnämnda förekommer dock rikligt i fältskiktet. Runt bergklacken i norr är Corylus avellana dominerande. rasmarken träder Populus tremula in som subdominant. Annars finns här några mer krä- vande arter: Viburnum opulus, Sambucus racemosa, Ribes uva-crispa, Prunus padus och Tilia cordata. Fältskiktet. Bortsett från vegetationen kring bergklacken behärskas fältskiktet av Deschampsia flexuosa -samh. i mer eller mindre typisk utformning. Vanligtvis föreligger dess Oxalis-var., vari förutom Deschampsia flexuosa och Oxalis acetosella rikligt förekommer Maianthemum bifolium och Melampyrum pratense (tab. 23 segment 16). Flerstädes träder Convallaria majalis in och blir fläckvis dominerande. N är Oxalis samtidigt blir vikande bildas Convallaria-var. av sagda samhälle (tab. 23 segment 13). Den utbreder sig gärna på det steniga krönet i skogens mitt och innehåller även Rubus saxatilis som subdominant. Ofta är det emellertid svårt att särskilja varianterna. västra delarna mot ett stycke planterad granskog breder Vaccinium myrtillus ut sig med hög täckningsgrad. Blåbärsriset förekommer glest här och var även i övriga delar. Fysionomiskt viktigt är graminidinslaget i vegetationen. Vid sidan av Deschampsia flexuosa förekommer Agrostis tenuis i ruggar här och där. Vidare märks Anthoxanthum odoratum, Luzula pilosa och Melica nutans. nom ett mindre och stenigt område i de centrala delarna är Lastrea dryopteris dominerande med Oxalis som subdominant. Deschampsia flexuosa finns där ytterst sparsamt. Här föreligger alltså ett fragment av Oxalis acetosella -samh. Över huvud taget kan följande arter sägas uppträda societetsbildande var för sig på olika ytor: Convallaria majalls Lastrea dryopteris Maianthemum bifolium Oxalis acetosella Rubus saxatills Pteridium aquilinum V accinium myrtill u s Vid stenmuren i öster kan lokalt och fåtaligt uppträda Paris quadrifolia och Mercurialis perennis. En negativ karakteristik av den skildrade vegetationen är frånvaron av Anemone hepatica. En inte särskilt påtaglig våraspekt kan iakttagas med glest förekommande Anemone nemorosa i alla nämnda samhällen. Samtidigt blommar Oxalis. En likaledes diskret försommaraspekt märks med blommande Convallaria och Maianthemum. Kring bergklacken i nordväst får vegetationen givetvis en annan utformning. det lilla rasmarksav-

80 7 2 Göran W a!lin snittet med stora block uppträder som vanligt i sådan miljö Geranium robertianum - Urtica dioica -samh., vari på denna plats ingår ovanligt rikligt med Geum urbanum, Melandrium rubrum (tab. 24 segment 23), Roegneria canina och Scrophularia nodosa. Utanför rasmarken men ändå på stenig mark kring bergklacken förekommer dels Oxalis -samh. (tab. 24 segment 2) och dels mycket begränsat Mercurlalis perennis -samh. Markförhållanden. En markprofil studerades inom Deschampsia flexuosa -samh., Oxalis-var. Humusformen har drag av både mår och mull. Jordmånstypen är en atypisk podsol utan urskiljbart blekjordslager. 1-0 cm 0-2cm 2-4 cm 4-19 cm > 19 cm Tunt lager filtförna av huvudsakligen ekblad Filtat skikt av skottbaser och rötter. En del mineraljord m ed vita korn. Lager med löst och luckert samm anhängande rötter. Humushattigt med mineratjordsinblandning. Svartbrun få rg. Rikligt med vita korn. Små aggregat. Få daggm askar. Humushattigt skikt med mo-mellanmo. Svartbrun fårg. Klumpstruktur. Få daggmaskar. Rostjordsskikt. Gulbrunröd få rg. Stenigt och mycket svårgrävt. Mellan stenarna mo. ph-bestämningar gav följande värden Markskikt 0-5 cm cm cm 4,2 4,1 3,2 3,2 4,2 4,2 3,4 3,4 4,3 3,9 Hässlet Corylus avellana fårekommer i höga och tätt stående buketter varför marken blir mycket skuggig. Bland hasseln finns även en hel del Rhamnus frangula. Mer enstaka märks Betula sp., Sorbus aucuparia och Viburnum opulus. Ett glest trädskikt finns med framför allt Betula pubescens och något B. verrucosa. Fältskiktet är uppbyggt av Oxalis acetosella -samh., där Oxalis dominerar och i övrigt mest märks Athyrium fllix-femina, Geum rivale, Lastrea phegopteris. Glest uppträder Anemone hepatica, Pragaria vesca, Lastrea dryopteris, Maianthemum bifolium, Viola palustris, V. riviniana, Melica nutans m.fl. En hel del Rubus idaeus hör till bilden. Se tab. 24 segment 3. Förbuskad gräsmark Övergivna små slåttermarker finns intill ekskogen vid Desarehult och upp mot Brännan ovanför häss- let. Dessa avsnitt visar en artuppsättning som i mycket skiljer sig från den slutna ekskogen. fårsta hand karakteriseras de genom dominans av Agrostis tenuis. övrigt kan som skiljearter mot ekskogen anges Achillea millefolium, A. ptarmica, Alehemilla sp., Galium saxatile, Lotus corniculatus, Prunella vulgaris, Sieglingia decumbens, Calluna vulgaris samt i buskskiktet Salix caprea. Buskskiktet domineras av Betula sp. och Rhamnus frangula. Övriga arter : Corylus avellana, Juniperus communis, Quercus robur och Salix caprea. Små buskfria ytor existerar fortfarande men helt övervägande är avsnitt med mer eller mindre tät sly. Trädskikt saknas. Se tab. 27 segment 6 och 7. HSTORK Länskartan Felterus (L SA 014) Öster och sydöst om Desarehult mot V Öresjön anges "Bökeskog". Fortfarande förekommer där spridda bokar. Något längre norrut vid Berghem och Skene anges: "Böke- och Ekeskogh". Ca 5 km västerut låg ett stort ekskogsområde från Gallåsen ner mot Horred. Vid sj älva Desarehult finns inga trädtecken, men omgivningarnas dåtida rikedom på lövskog framträder tydligt. Karta åfwer Hemmanet Desarehult L. Cassel (Laga skifteskarta) (LSA O 9/61) delningsbeskrivningen upprättad vid laga skifte 1862 finns inom nuvarande ekskogen följande beteckningar: Stenbacke, Berg, Betesmark, Odlingsmark, Hårdmark. nga upplysningar om trädvegetationen ges. Söderut ansluter ljungmarker vid Ryderne. Skogen kan dock knappast ha varit kalmark på 1860-talet. Ägaren till Desarehult, nu 70-årig, minns. nämligen skogen från sin barndom lika uppvuxen som i dag. ("Ekskogen växer sakta".) Ekskogen har tidigare under 1900-talet varit betesmark. Genom kartan är användningen för bete belagd åtminstone l 00 år tillbaks i tiden. Vissa avsnitt har tydligen varit uppodlade. Dessutom har som nämnts slåtter fårekommit 20. Letebo Horreds sn, 3,5 km NV Horreds k:a, vid folkhögskolan. Top. kartan: 6B Kungsbacka SO.

81 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 7 3 Ädellövskog på blockrasmark nedanför bergstup i so-sluttning mot nordöstra viken av St. Horredssjön. Lövskogen avskärmas från sjön av en sumplövskog med al, björk och delvis gran, på en stor flack terrass nedanför stupet. Förutom av Quercus petraea bildas ädellövskogen av Tilia cordata, Ulmus glabra och på sina håll Fraxinus excelsior. Även gran går delvis in mot bergväggen. denna rasbrant finns sjuhäradsbygdens största förekomst av två av dess sällsyntheter, Sanicula europaea och Melica uniflora. Den senare är endast funnen vid Letebo och vid nr 22, men uppträder på sina håll inne i Halland (se nr 23).. Där Melica breder ut sig och blir beståndsbildande på större ytor föreligger sålunda Melica uniflora samh. Detta innehåller vidare Anemone hepatica, Dryopteris filix-mas, Lactuca muralis, Oxalis acetosella, Vicia sepium, Poa nemoralis, Calamagrostis arundinacea m.fl. Fläckvis kan t.ex. Stachys silvatica och Sanicula eruopaea komma in. Vidare förekommer Oxalis acetosella -samh. med helt dominerande Oxalis och med svag närvaro av arter, som rikligare uppträder i Melica-samh. Ovanför bergstupet finns på sedvanligt sätt hedekskog med Deschampsia flexuosa -samh. oftast dess Vaccinium myrtillus -var. Men även en Lonicera periclymenum -var. förekommer. Melica uniflora och Lonicera periclymenum röjer i detta bestånd det kustnära läget. Hallandskusten befinner sig ca 2 mil västerut. na ekskogsrika gränstrakterna mellan Halland och Västergötland. Även i nutiden påträffas här ofta ekskog dock sällan på så stor areal som vid Öjersås. Till sin typ är skogen till övervägande del en hedekskog, men ett avsnitt med ängsskog finns i övre delen av sluttningen. Hedekskogen Ekbeståndet är som helhet ganska lågt och klenstammigt. Buskskiktet är ställvis tätt av Quercus petraea och Rhamnus frangula. fältskiktet Deschampsiaflexuosa -samh., Vaccinium myrfillus -var. (se tab. 23 segment 2). denna artfattiga vegetation är Deschampsia flexuosa och Vaccinium myrtillus viktigast. Glesa inslag av främst Trientalis europaea, Molinia coerulea, Maianthemum bifolium.samt ungplantor av Quercus och Rhamnus frangula. På våren finns här och var ett glest inslag av Anemone nemorosa. Markförhållanden. Mycket ekbladsförna på marken, och fläckvis kan fältskiktet saknas. Underlaget visar en tydlig mår och utpräglad podsol men med svåridentifierat, humusinlagrat blekjordsskikt 2-0 cm 0-4 cm 4- ll cm > 11 cm Sammanflitad förna av mest ekblad. Mårskik t. Mörkbrunt. Filtartad struktur. Rikligt med rötter. Vita korn. Nederst kletigt förmultningsskikt. Svartbrunt humusämnesskikt med mycket vita korn. Rostjordshorisont. Mo - finsand. Stenigt Öjersås Fotskäls och Surteby sn, 4,75 km ONO Förlanda k:a, mellan Vågerse och Öjersås, m ö.h. Top. kartan: 6B Kungsbacka SO. Nära Hallandsgränsen finns intill landsvägen Björketorp - Förlanda en ekskogsbevuxen so-sluttning. Det är Quercus petraea, som här breder ut sig över flera l O-tal hektar mellan ett övre odlingsstråk vid Ö j ers ås och ett nedre vid V ågerse och Lillån. På Felterus' länskarta av år 1656 anges en ekskog sträckande sig från Bönhult ner till Hallandsgränsen. Skogen vid Öj ersås ligger centralt inom detta område. Ett par km åt sydost ligger skogsområdet Gall åsen, som även det anges som ekskog (i nutiden mest barrskog). Öjersås-skogen ligger alltså i de for- Ängsskogen Överst i sluttningen strax nedanför det övre odlingsstråket finns en zon med tätt hasselbestånd och enstaka större ex. av Quercus petraea samt några mindre ex. av Fraxinus excelsior. Fältskiktet domineras av Mercurialis perennis -samh. (tabell 24 segment 18) med förekomst av Polygonatum verticillatum. våraspekten finns rikligt med Anemone nemorosa. Nedåt sluttningen glesnar hasselbeståndet och Mercurialis-samh. ersätts successivt av Deschampsia flexuosa -samh., Oxalis acetosella -var. Ännu längre ner i sluttningen övergår hassellunden i klenstammig tät hedekskog med Vaccinium myrtillus-variant. Mercurialis-samhällets markförhållanden framgår av följ ande studerade markprofil Mull med brunjordsliknande skikt vilande på rostjord.

82 7 4 Göran Wallin 0-12 cm Mullskikt med inblandad mo - finsand. Mörkbrunt. Grynstruktur. Tätt genomvävt av rötter. Något vita korn cm Övergångsskikt. Mörkt gulbrunt. Stenigt. Mo - finsand. Viss aggregatstruktur. > 30 cm Rödgulbrunt rostjordsskikt. Humusfritt. Ringa rotmängd. Stenigt. Mo - rm sand. Åtminstone 55 cm djupt skikt. Ä ven i Oxalis-var. studerades en markprofil Tendens till mårbildning. ntermediär jordmånstyp. 1-0 cm 0-4 cm 4-9 cm > 9cm Ekbladsförna, nertill sammanfiltad. Humusskikt. Svart. Föga filtat. Ganska rotrikt Mineraljordsinblandat Vita korn. Små aggregat. Övergångsskikt. Rotfattigare. Svartbrunt. Rikligt med vita korn. Rödgulbrun rostjord. Finsand med småsten. Föga rötter. Längre ner stora stenar. 22. Årenäs - Tostekulla Sätila sn, ca 3 km NNV Tostareds k:a, på NV stranden av Lygnern mellan Årenäs och Tostekulla. Från den karga barrskogsplatån nordväst om Lygnern sänker sig terrängen kring gårdarna Årenäs och Tostekulla i upprepade branter och terrasser ned mot sjön. Särskilt i och intill blockbemängda sluttningar nedanför bergväggar uppträder en rik och omväxlande lövskogsvegetation, som här och var avbrytes av små odlingsstråk eller betesmarker. Området är ur både vetenskaplig och landskapsmässig synpunkt synnerligen värqefullt. Endast vissa utvalda avsnitt har studerats, huvudsakligen för att exemplifiera typer av lövskogsvegetation, som saknas i övriga delar av Sjuhäradsbygden. Följande avsnitt skildras nedan: rasbranterna intill stranden hordöst om Årenäs, sluttningar syd och sydväst om Årenäs, vid 71,2 på top. kartan, samt rasbranter nedanför Tostekulla, l mm N Tostekulla på top. kartan. Rasbranter norr om Årenäs Avsnittet omfattar en ganska smal zon på en sträcka av ca 800 m utefter Lugneros strand med rasbranter, klipphyllor och bergklackar med lövskogsvegetation nedanför en mer eller mindre tydlig bergbrant. Det sluttande läget mot sydöst vid en stor sjöyta gynnar en förhållandevis stark insolation. Den soliga och torra miljön befrämjar närvaron av vissa värmeälskande och mer fordrande arter såsom Origanum vul- gare, Hypericum montanum, Lathyrus niger, Vicia cassubica, Brachypodium silvaticum och Carex montana. På några ställen förekommer Hedera helix. Närmast Årenäs böjer bergbranten av från sjön, varigenom en plan yta bildas mellan stranden och bergstupet Partiet var betesmark ännu för ca l O år sedan. Här märks ett mindre bestånd av Festuca gigantea. övrigt förekommer Mercurialis, Oxalis, Campanula latifolia, Stachys silvatica och Roegneria canina som mer anmärkningsvärda arter. Hela detta avsnitt behärskas i trädskiktet av Quercus petraea. Enstaka ex. av Q. robur förekommer samt mellanformer mellan dessa arter. Ställvis blir dessutom Tilia cordata betydande liksom i mindre utsträckning Ulmus glabra och Populus tremula. Betula verrucosa är ett ganska konstant inslag. Sporadiskt uppträder Acer platanoides, Fagus silvatica, Fraxinus excelsior och Picea abies. Buskskiktet är mestadels glest och lågvuxet med Corylus avellana och Lonicera xylosteum som viktigaste komponenter. Mer spridd förekomst uppvisar Juniperus communis, buskformade ex. av Malus silvestris, Rhamnus frangula, Prunus spinosa, Viburnum opulus samt unga individ av lövträden. Fältskiktet präglas fysionomiskt av gräs. Huvudsakligen efter de viktigaste gräsens dominansförhållanden kan följande samhällen urskiljas: Brachypodium silvaticum -samh. Samhället har här sin enda förekomst i Sjuhäradsbygden. Vid sidan av Brachypodium silvaticum, som är helt dominerande, förekommer C alamagrostis arundinacea, Melica nutans och Poa nemoralis med låg täckningsgrad. Vanligt örtinslag utgör Anemon e hepatica, A, nemorosa, Oxalis acetosella, Solidago virgaurea, Viola riviniana och Lastrea dryopteris, samtliga med lägre täckningsgrad. Samhället intager gärna mer fuktiga partier. Därav följer ett inslag av Athyrium filix-femina och Lastrea phegopteris (tab. 25 segment 16-17). Poa-nemoralis -samh. och det på. denna lokal mer betydande Calamagrostis arundinacea -samh. har torrare prägel, och det är huvudsakligen inom dessa två samhällen, som ovan nämnda Origanum-följe uppträder. Därtill kommer oftast strödda inslag av Anemone hepatica, A. nemorosa, Dryopteris filixmas, Lathyrus montanus, Solidago virgaurea, Viola riviniana, Carex digitata och C. montana (tab. 25 segment 12).

83 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 75 sluttningar syd och sydväst om Årenäs Området har lövskogspartier med karaktär av övergivna betes- och slåttermarker, där särskilt buskskiktet brett ut sig under senare år, varigenom en allt ljusfattigare miljö uppstått. Påfallande är de många hamlade träd, som finns, särskilt i bryn mot öppen mark och intill gårdarna. Mest är det fråga om lind, men även ask har hamlats. Enligt en av jordbrukarna i Årenäs förekom lövtäkt senast i början av talet, och lövfodret gavs då till får. De skott man nu ser på de hamlade träden är kraftiga, långa grenar, som är rakt uppåtriktade. Samme sagesman berättade, att man på och 1930-talen slog foder flerstädes i lövskogen. Det gav oftast inte så mycket, men utgjorde ändå ett fodertillskott, som man inte ville undvara. Förr släpptes dessutom betesdjur ut i lövskogspartierna, och sådan betesgång förekom till för ca 10 år sedan. På några ställen förekommer Al Hum ursinum och den ansågs som ett besvärligt ogräs, som gav oangenäm bismak åt mjölken. Detta avsnitt innehåller sålunda rester av gångna tiders odlingslandskap, som nu befinner sig i olika successionsstadier mot slutna vegetationstyper. En av markägarna i Årenäs bedriver dock ett omfattande naturvårdsarbete och söker i görligaste mån genom röjningar bevara den tidigare mer öppna lövskogsvegetationen. Trädskiktet inom avsnittet domineras av dels Fraxinus excelsior och dels Tilia cordata. Stundom föreligger samdominans mellan arterna. Vidare fö rekommer Betula verrucosa, Fagus silvatica, Quercus petraea, Q. robur och Ulmus glabra. Här och var inkommer Picea abies med ofta kraftiga exemplar. Buskskiktet är som nämnts välslutet och behärskas av Corylus avellana. Förhållandevis ofta påträffas Crataegus calycina och även C. oxyacantha. övrigt finns strödda ex. av trädskiktets arter i buskform. Fältskiktets mest markanta inslag utgör Allium ursinum -samh. (tab. 24 segment 20 och 21), som här har sin enda förekomst inom undersökningsområdet. Det intager mer fuktiga avsnitt framför allt kring en liten bäckdäld nedanför ett mindre bergstup. Det har sin maximala utveckling i slutet av maj och början av juni med täta mattor av Allium ursinum och Anemone nemorosa. Glest förekommer bl.a. Anemone hepatica, Oxalis, Mercurialis, Geum urbanum, Viola riviniana, Athyrium filix-femina och Fili- pendula ulmaria. Här finns också Listera ovata som ett ovanligare inslag. Längre fram på sommaren gör samhället ett torftigare intryck, när Allium och Anemone nemorosa vissnat ner, och vegetationen har då låg - medellåg täckningsgrad. Småplantor av Fraxinus excelsior är ett viktigt inslag här liksom inom hela området. nämnda fuktigare avsnitt förekommer på smärre ytor dessutom stellaria nemorum -samh. (tab. 24 segment 19), vari stellaria nemorum och Oxalis samdominerar. våraspekten är Anemone nemorosa ett viktigt inslag. Då förekommer även glest med Ranunculus ticaria och Allium ursinum. Framför allt intill en liten bergbrant finns i en smärre anhopning av rasmaterial Anemone hepatica -samh. (tab. 24 segment 13), vilket här hyser förekomst av Campanula trachelium och Sanicula europaea. En fattig variant av samhället uppvisar rikt inslag av Lonicera periclymenum, som i ett tätt nätverk växer på marken. Rasbranter nedanfor T ostekoila dessa rasbranter finns ansamlad finjord. Trädskiktet domineras av Quercus petraea. Vid sidan därav märks Tilia cordata och Ulmus glabra. Buskskiktet, som har måttlig täthet, hyser som viktigaste medlem Corylus avellana. Vidare märks unga individ av lövträden samt på några håll Rhamnus cathartica och något Juniperus communis. Fältskiktet på partier med finjord bildar Poa nemora/is -samh. med bl. a. glest inslag av Astragalus glycyphyllus, Hypericum montanum, Satureja vulgaris, Carex digitata och Calamagrostis arundinacea. Ställvis finns ytor genomvävda av Lonicera periclymenum (tab. 25 segment 4-6). På en större klipphylla uppträder Me/ica uniflora -samh., där förutom Melica uniflora även Anemone hepatica och Poa nemoralis är viktiga. Området Årenäs - Tostekulla har ett kustnära läge, vilket antyds genom närvaron av vissa arter med suboceanisk utbredning såsom: AUium ursinum Brachypodium silvaticum Melica uniflora Hedera helix Lonicera periclymenum Prunus spinosa Rubus fruticosus Quercus petraea

84 76 Göran Wallin 23. Byareåsen Veddige sn, Hallands län, 4,25 km VNV As k:a, vid Kullaberg 0,5 km N Viskan. Top. kartan: 6B Kungsbacka so. trakterna norr om Varberg når sydsvenska höglandets yttersta utlöpare ända fram mot kusten och upplöses i fristående bergkullar åtskilda av mindre slätter. Dessa bergsöar är innanför sj älva kustzonen ofta bevuxna med ekskog, vars lummiga trädkronor inhöljer bergen utom i de brantaste avsnitten, som är kala. Vid mitten av 1800-talet var skogen i Halland hårt trängd (Malmström 1939) och i stort sett förvandlad till ljunghed. Mot slutet av seklet fick skog alltmer växa upp och ersätta de forna ljunghedarna. Eftersom kusttrakterna ligger utanför granens sydvästgräns (Hesselman & Schotte 1906) blev den natljrvuxna successionen ek eller möjligen bokskog. De skogar, som nu står på bergen är sålunda endast ca 100 år gamla. Ett bra exempel på ett nordhalländskt kustberg utgör Byareåsen intill landsvägen Veddige - Åskloster. Berget höjer sig ca 55 m ö.h. Det är brantast i sydost och sluttar långsamt mot norr. Det är helt bevuxet med väl sluten ekskog, vari den beståndsbildande arten är Quercus petraea. Över större delen av berget är skogen utformad som en hedekskog. Vissa avsnitt vid bergets fot hyser dock ängssko g. Hedekskogen Utom vissa avsnitt där berg går i dagen och där klipphedsvegetation finns, består fältskiktet av Deschampsiaflexuosa -samh. i olika utformning. Framför allt på nordsluttningen härskar Vaccinium myrfillus -var. över stora ytor (se tab. 23 segment 3). På krönet och sluttningarna ner mot Kullaberg föreligger Deschampsia flexuosa -var., vari Melampyrum pratense är samdominant eller subdominant (tab. 23 segment 10). Området med denna variant har använts som betesmark i relativt sen tid. Om en tidigare kulturpåverkan vittnar också de stenmurar, som löper över berget. På många håll uppträder Lonicera periclymenum inom samhället och vid dominans uppstår Lonicera periclymenum -var., som ofta blir något artikare än de övriga varianterna. fuktigare svackor på krönet uppträder Malinia coerulea - var. gärna med Sphagna i botten. Ängsskogen En kontrast till den karga hedekskogen på krönet och sluttningarna bildar på sina håll en rikare vegetation vid bergets fot. norr ut mot åkerslätten finns en remsa med fuktig skog, vari Betula pubescens dominerar, vartill kommer inslag av Alnus glutinosa och Quercus petraea. Fältskiktets viktigaste arter är där Oxalis acetosella, Deschampsia caespitosa, Molinia coerulea och Rubus idaeus. Karakteriserande inslag utgör dessutom Equisetum silvaticum, Filipendula ulmaria, Geum rivale, Scutellaria galericulata, Selinum carvifolia och Viola palustris (tab. 27 segment 4). bergets västra del nära landsvägen finns en liten rasbrant nedanför en bergvägg. Här föreligger Geranium robertianum - Urtica dioica -samh. Trädskiktet bildas av ett bestånd med Populus tremula med inslag av Quercus petraea. Det ganska glesa buskskiktet innehåller Corylus avellana, Prunus padus, Quercus och Rosa sp. Fältskiktsamhällets viktigaste inslag utom de namngivande arterna är Dryopteris filix-mas, Geum urbanum, Oxalis acetosella, Glechoma hederacea, Viola riviniana, Vicia sepium, Humulus lupulus, Melica uniflora och Roegneria canina (tab. 24 segment 24). ntill den blockiga rasbranten finns nära bergväggen ett ek-hassel-parti med Oxalis acetosella -samh., vilket här innehåller en del Deschampsia flexuosa och Vaccinium myrtillus. Ett mycket intressant parti påträffas nedanför den höga bergväggen i sydöstra delen av berget. Här finns en ek-hassellund, vars trädskikt domineras av ståtliga och högstammiga. individ av Quercus petraea. Dessutom inslag av Fraxinus excelsior, Vmus glabra och Prunus padus. buskskiktets hasselbestånd uppträder Fraxinu:;, Ulmus och Prunus padus. Fältskiktet består inom ett smärre parti av Mercurialis perennis. -samh., vidare av Oxalis acetosella -samh. samt över en större yta intill bergroten av Melica uniflora -samh., helt dominerat av täta bestånd av Melica uniflora vartill kommer följeslagare såsom Oxalis, Melandrium rubrum, Vicia sepium, Glechoma hederacea och Geum urbanum (tab. 25 segment 13-14). Denna lund växer på lerigt underlag. Den befinner sig i nivå med omgivande åkerslätt Dess bredd är m och längd ca 350 m. bergstupet ovanför fö rekommer krattartad Quercus petr.aea, Cotoneaster melanocarpus, Lathy-

85 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 77 rus niger, Melica nutans, Calamagrostis arundinacea, Lonicera xylosteum m.fl. 24. Kullagård Veddige sn, Hallands län, 0,5 km SQ Veddige k:a, vid Kullagård, m ö.h. Top. kartan: 6B Kungsbacka so. Detta berg ligger 4 km längre in mot kusten än foregående (nr 23). Liksom detta utgör det ett markant inslag i landskapsbilden. Med sin lummiga ekskogsbeklädnad reser det sig ur omgivande odlingsslätt vid Viskan. Quercus petraea är även här den beståndsbildande arten. På krön och sluttningar hedekskog med inslag av björk, gran och något tall. Vissa avsnitt vid bergets fot i söder ängsskog med ställvis Fraxinus excelsior vid sidan av Quercus. Här också ett parti med alsumpskog. Hedskogens glesa buskskikt domineras av Quercus och Rhamnus frangula. ängsskogen förekommer hasselbestånd med Fraxinus excelsior, Prunus padus och Viburnum opulus. Hedskogens fältskikt är mestadels Vaccintum myrfillus -var. av Deschampsiaflexuosa -samh. (tab. 23 segment4). Fuktigare svackor på krönet har samhällets Malinia coerulea -var. (tab. 23 segment 7), här med god förekomst av Cornus suecica. Ä ven små myrfragment på krönet med Sphagna, Menyanthes, Scirpus. lacustris, Eriophorum vaginatum, Vaccinium oxycoccus, V. uliginosum och Cornus suecica. Ängsskogen hyser Oxalis acatosella -samh. intill bergbranten i söder. Längre söderut vidtager ett parti med sumpskog, vari Alnus glutinosa dominerar med inslag av Quercus petraea. dess buskskikt främst Prunus padus, Rhamnus frangula och Corylus avellana. Dess fältskikt domineras av Rubus idaeus och Lastrea phegopteris med Oxalis, Viola palustris och Lonicera periclymenum som viktigaste foljeslagare. 25. Ljurhalla L j urs sn, vid vägskälet mellan vägen till V årgårda och vägen till Askelanda. Top. kartan: 7C Borås NV. Fig. 5 och 19. Skogen står på en moränhöljd bergklack (300 x 200 m), som endast ställvis går i dagen. Till största delen omges skog n av odlingsmarker. Den är omgiven av en stenmur och har tidigare utnyttjats som betesmark. Genom det välslutna trädskiktet gör dock skogen i dag inget intryck av beteshage. Trädskiktet är uppbyggt av Quercus petraea, och beståndet är ett av de nordligaste för arten inom undersökningsområdet. Därigenom kan det också anses ligga nära artens nordgräns i denna del av landet. Dimensionerna är klena (diam. ca cm). En gles inblandning av Betula pubescens, B. verrucosa och Picea abies förekommer. Buskskiktet är glest eller saknas fläckvis. Det är främst uppbyggt av små ekbuskar. Dessutom finns Fig. 19. Hedekskog (nr 25 Ljurhalla, från Askelanda-vägen). Trädskiktet domineras av Quercus petraea men har inslag av gran, bj örk och tall. Foto Björn Jonasson Heathtype oakwood at Ljurhalla (no. 25). The tree layer is dominated by Quercus petraea and has scattered individuals of spruce, birch and pine.

86 78 Göran Wallin glesare förekomst av Juniperus communis, Betula, Sarbus aucuparia, Pinus silvestris och Picea abies. Fältskiktet präglas fysionomiskt inom större delen av Vaccinium myrtillus. Beståndet är alltså ett fint exempel på s.k. blåbärsekskog. Samdominerande eller ofta subdominant uppträder Deschampsia flexuosa. Här föreligger sålunda Deschampsia flexuosa samh., Vaccinium myrtillus -var. (tab. 23 segment 5). Övriga mer betydelsefulla arter är Melampyrum pratense och småplantor av ek. Om våren märks ställvis en gles förekomst av Anemone nemorosa. den södra sluttningens nedre del blir miljön fuktigare. Här inkommer Malinia coerulea och Cornus suecica varigenom samhällets Molinia-var. konstitueras. trädskiktet blir då Betula pubescens subdominant. 26. Uddetorp Kvinnestads sn, l km OSO Kvinnestads k:a. Ca 150 m ö.h. Top. kartan: 7C Borås NO. N är man färdas på vägen från Askelanda mot K vinnestad, är man omgiven av barrskog. Man befinner sig i västra delen av området för de s.k. Svältorna. Barrskogen har vuxit upp på de steniga ljungmarker, som i gångna tider här bredde ut sig, men som mot slutet av 1800-talet blev planterade med barrträd. Vid avtagsvägen till Uddetorp blir man plötsligt i stället omgiven av ekskog av typen blåbärsekskog. Här fö religger en för sjuhäradsbygden ovanlig situation. På ganska plan mark utbreder sig ca 12 ha väl sluten ekskog utan anslutning till berg eller rasmark. Bortom skogen öppnar sig sedan odlingsbygden kring K vinnestads kyrka. Den numera väl slutna skogen med tätt buskskikt har i gånge_n tid utsatts för mer eller mindre stark kulturpå verkan. Trädskiktet. Längs landsvägen tycks trädskiktet helt bestå av ek, men längre in i ett fuktigare avsnitt är det till stor del uppbyggt av Betula pubescens och något Populus tremula. Enstaka uppträder i skogen Picea abies och Betula verrucosa. P å det hela taget är ek, Quercus robur, dock helt dominerande. Man ser ofta hur ekarna växer med 2-4 stammar som strålar ihop vid marken. Skogen är alltså till sin typ en stubbskottskog. Här och var ser man dessa flerstammiga ekar växa upp ur murkna stubbar. Det rör sig då om träd med klenare dimensioner, och stubbarna härstammar troligen från avverkningar på 1940-talet. Delar med tät och låg ungskog förekommer alltså men i dessa finns alltid kvarlämnade äldre träd av medelstora dimensioner (bröstdiam cm). Riktigt stora träd saknas. Påfallande är att trädens grenar gärna är beklädda med tofsar av Usnea. Buskskiktet. Eken uppvisar en mycket god föryngring och blir helt dominerande i det oftast täta buskskiktet Ett anmärkningsvärt inslag är närvaron av strödda enbuskar, som mestadels är döda eller halvdöda eller med ett tynande utseende. De är till en del ganska stora och deras höga frekvens men dåliga trivsel bör tyda på ett tidigare mer öppet stadium av vegetationen. Andra inslag i buskskiktet är Betula pubescens, Rhamnus frangula, Sorbus aucuparia och Populus tremula. enstaka uppträder Picea abies och Sarbus intermedia. Fältskiktet. Fältskiktet bildas mestadels av Deschampsiajlexuosa -samh., Vaccinium myrtillus -var. (tab. 23 segment 6). Det mest betydande inslaget är V accinium myrtillus. Samdominerande, dock ofta med något lägre täckning, är Deschampsia flexuosa och ungplantor av Quercus robur. Ekens goda föryngring ger sig alltså markant tillkänna även i fältskiktet. Ett konstant inslag utgör även Luzula pilosa. Vidare förekommer gärna Maianthemum bifolium, Melampyrum pratense och Trientalis europea. Vanlig är också Oxalis acetosella, som dock endast glest blandar sig i vegetationen. Här och var märks betydande fläckar med Pteridium aquilinum eller Lycopodium annotinum. Ställvis träder Cornus suecica till ej obetydligt och när dessutom på några håll Molinia coerulea uppträder rikligt föreligger Molinia-varianten av nämnda samhälle, vari även gärna Vaccinium uliginosum ingår (tab. 23 segment 8). På sådana ställen blir Betula pubescens samdominerande eller helt dominerande i trädskiktet. På några smärre avsnitt med glesare träd- och buskskikt fås en mer ängsartad vegetation med spår av en tidigare kulturpåverkan. Här finns sparsam förekomst av Convallaria majalis, Hieracium sp., Ranunculus acris, Stellaria graminea, Trifolium repens, Anthoxanthum odoratum, Phleum pratense, Poa pratensis och Veronica chamaedrys. Men även här är Vaccinium myrtillus och Deschampsia flexuo-

87 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 79 sa förhärskande. Vegetationen bildar då en svagt utformad Convallaria-variant av Deschampsia jlexuosa -samhället. Bottenskiktet. Som vanligt är i hedekskogar blir bottenskiktet mer utvecklat och uppbyggs av främst Hylocomium spiendens och Pleurozium schreberi. Flerstädes uppträder även Polytrichum-arter. Markförhållandena studerades i en profil under en vegetation med följ ande sammansättning: Träd: Quercus robur. Buskar : Quercus robur, Rhamnus frangula och Sarbus aucuparia. Undervegetation: Vaccinium myrtillus, Deschampsia flexuosa, Oxalis acetosella, Melampyrum pratense, Luzula pilosa, Quercus juv., Pleurozium schreberi. Föga typisk podsolprofil med humusinblandat svårurskiljbart blekjordsskikt och brunjordsliknande övergångsskikt ovanför rostjorden. Ganska tunt, något mineraljordsinblandad mårtäcke. Markprofil: 0-1 cm 1-4 cm 4-11 cm cm > 22 cm Löst filtad förna av ekblad. Fast filtat lager. Rikligt med rötter. Mineraljordsinblandat Vita korn. Gråbrun färg. Humusrikt mineraljordslager. Moigt. Rikligt med vita korn. Rikligt med rötter. Något grynigt. Mörkt gråbrun få rg. Övergångsskikt. Brunjordsliknande rostjord. Moigt. Rotrikt. Något klumpigt. Stenigt. Gulbrun rostjord. Tendens till finmo. Stenigt. Prov för ph-bestämning togs i översta marklagret med dels l O cm och dels 5 cm cylinder. Markskikt ph H20 phkcl 0-10 cm 4, 12 3,32 4,12 3, cm 4,09 3,24 4, cm 4,5 1 3,72 4, 11 HSTORK Karta i 4 delar öfwer Utmarken till Qvinnestads socken uti Gäseneds härad och Elfsborgs län J.A. Bergstedt (laga skifteskarta) (L SA o 98/61) Någon äldre karta än denna finns ej. A v kartan framgår att ekskogen i fråga tillhörde K vinnestads bys inägor, men den var belägen i periferin mot utmarken. Den till kartan hörande delningsbeskriv- ningen av år 1854 ger en god bild av den kringliggande utmarkens beskaffenhet. Strax norr om landsvägen Kvinnestad-Askelanda, som genomlöper nordkanten av den nutida ekskogen, användes benämningen "Enbewäxt betesmark". Den nuvarande vegetationen utgörs här strax norr om vägen av en smalare remsa ekskog och längre mot norr av barrskog. Längre mot Askelanda används beteckningar såsom "Tufvig ljungmark", "Stenbunden ljungmark", "Backe", "Ljungbacke", samt för en del långsmala avsnitt "Dråg". 'Samma eller liknande benämningar användes över stora arealer utefter gränsen mot Askelanda socken. Det är nordvästra delen av Svältamas ljunghedslandskap, som på detta sätt återges i kartmaterialet ett par decennier innan skogsplanteringarna började. Detta öppna hedlandskap fanns sålunda alldeles inpå ekskogen vid Uddetorp. Karta öfver alla ägorna till Qvinnestads och Uddetorps byar J.A. Bergstedt (L SA O 98/62) Denna arta och den åtföljande delningsbeskrivningen ger upplysningar om själva ekskogens dåtida beskaffenhet. Den tillhörde K vinnestads Stommen Pastors boställe. Det mest frapperande på denna karta är, att det i den nuvarande ekskogen nära landsvägen fanns en liten tomtplats med någon form av bebyggelse. Av denna finns i nutiden inga spår, i varje fall inte på markytan. Utefter landsvägen användes i övrigt beteckningarna "Stenbunden ängsmark", "stenbunden ängsbacke". Dessa partier tillhör i dag ekskogen. Längre in i denna (dvs. åt väster) anges "Ängsmark bew. med löfskog" och "Skogbew. äng". Dessa två kartor och resp. beskrivningar säger oss alltså att området för nuvarande ekskogen mot inägorna gränsade till åkrar, och utåt mot utmarken var omgivet av ljunghed. Sj älva ekskogen var till mindre del betesmark och till större delen någon form av änge med utglesad lövskog. Skötseln av änget var i dessa bygder föga intensiv. Från Alingsåstrakten någon mil västerut finns ett belysande omdöme från 1770-talet "... Utom det nogra buskar afrödjas är icke bekant at almogen på sine ängars förbättring använder nogon möda..." (Hvalström 1969). Helt trädfria avsnitt torde även förekommit framför allt på betesmark. Under mitten av 1800-talet anses ljunghedarna inom Svältarna haft sin största utbredning. Samtidigt

88 80 Göran Wallin fanns dock en del lövskog kvar inom området för nuvarande ekskogen. Marken var ecklesiastik, och detta kan måhända förklara att skogen här blev mer skonad. Muntliga uppgifter Enligt en av markägarna betraktas Uddetorpskogen som en rest av de vidsträckta lövskogar, som sedermera föröddes och gav upphov till Svältorna. sagesmannen, nu 7 4-årig, som alltid bott på platsen, anser att skogen haft i stort sett samma utseende sedan hans barndom. En del gallringar och avverkningar har skett under årens lopp, senast av större omfattning på 1940-talet. Skogen har också in i sen tid använts till bete. Fältskiktet. Över merparten av området utbreder sig Convallaria-var. av Deschampsia flexuosa -samh. (tab. 23 segment 14). På sina håll särskilt i stenigare lägen föreligger Vaccinium myrtillus-var. med dominerande blåbärsris. Det mest påfallande inslaget är Convallaria majalis, som dominerar på stora ytor. Överallt finns Deschampsia flexuosa i betydande utsträckning och blir stundom ensamt dominerande. Ungplantor av Quercus robur är också rikligt förekommande. Övriga arter uppträder glest t.ex. Maianthemum bifolium, Trientalis europaea, Melampyrum pratense, Hypericum maculatum, V eronica chamaedrys, Potentilla erecta, Atnhoxantum odoratum, Luzula pilosa, Festuca ovina.. På våren finns gles förekomst av Anemone nemorosa. Försommaraspekten är praktfull med mängder av blommande liljekonvaljer. 27. Hudene Hudene sn, 500 m SSO Hudene k:a, ca 150 m ö.h. Top. kartan: 7C Borås NO. På västra sidan av vägen Skölvene-Herrljunga i södra utkanten av Hudene samhälle ligger denna ekskog omgiven av en stenmur. Arealen är ca 6 ha. Skogen utgör gammal betesmark senast för hästar. Betesgång har dock inte förekommit på flera år. Till sin typ utgör skogen en igenväxande ekhage. Området är småkuperat och berg går i dagen här och var. Trädskiktet. Skogen utgör ett nästan rent ekbestånd med Quercus robur. Träden är av medelstorlek och trädskiktet är ganska glest. Enstaka uppträder Betula pubescens och B. verrucosa. En del stubbar efter avverkningar finns. Eken visar mycket god föryngring i busk- och fältskik ten. Buskskiktet. Buskskiktet är välutvecklat men artfattigt. Det domineras av Quercus robur och tätnar ställvis till sly. Populus tremula är på några håll tämligen rikligt förekommande. Över hela skogen finns strödda exemplar av Juniperus communis. Enstaka uppträder Rhamnus frangula, Sorbus aucuparia och Pinus silvestris. Några få buskar av Acer p latanaides noterades. Här och var finns mer eller mindre buskfria ytor. Buskskiktets täthet och täckning är alltså mycket varierande. Corylus avellana lyser med sin frånvaro. 28. Skölvene Skölvene sn, 350 m V Skölvene k:a, vid 191, 88. Top. kartan: 7C Borås NO. ntill öppna betesmarker finns ca l O ha hedekskog vid Falköpingsvägen med delvis fuktig prägel. vissa avsnitt finns sumpskog med Alnus glutinosa. Området utgör gammal betesmark där betet upphört. Tidigare förekom delvis även slåtter. Trädskiktet innehåller vid sidan av Quercus robur inslag av Betula-arterna, Picea abies och Sorbus aucuparia. buskskiktet finns mestadels Quercus och Rhamnus frangula. Ett konstant inslag utgör tynande eller döda ex. av Juniperus communis, troligen en rest från tidigare öppnare stadium. Ställvis förekommer rikt med buskar av Populus tremula, i övrigt buskar av Betula, Sarbus aucuparia och något Picea. Ställvis finns glest inslag av Corylus. fältskiktet Deschampsia flexuosa -samh. Ett markant drag utgör i de fuktiga lägena dominansen av Malinia med Cornus suecica som en viktig fö ljeslagare, Molinia-var. På andra håll finns Vaccinium myrfillus -var. Vissa avsnitt har intermediär prägel med starka inslag av Malinia och Cornus men med dominans av Deschampsia flexuosa. Här kan även Equisetum silvaticum och Athyrium filix-femina träda in från angränsande alsumpskog.

89 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden Falskog Rångerlala sn, 1,75 km SV Rångerlala k:a, 2 mm S L. Ormåsa. Top. kartan: 7C Borås NO. Området ligger helt nära landsvägen Gretlanda- Falskog, intill odlingsmarker. Det utgör en ridå med hedekskog på några få ha mellan landsvägen och bakomliggande barrskog, som delvis har granskogsplanterade hyggen, där ek buskar slagit upp i massor och snärjer in planteringen. Markägaren tänker bevara ekskogen närmast vägen av "trivselskäl" och därför att "eken här är så svår att få bukt med". Trädskiktets ekar (Quercus robur) är ganska små och klenstammiga. nslag av Betula-arterna och Picea abies förekommer. buskskiktet märks mest Quercus samt spridd förekomst av Juniperus communis. Fältskiktet består av Deschampsia flexuosa - samh. i olika utformning: Malinia coerulea -var., Deschampsia flexuosa -var. och Convallaria maja/is -var. Melampyrum pratense är ett viktigt inslag i alla tre varianterna. 30. Källunga Källunga sn, 700 m ONO Källunga k:a, 2 mm V koordinatkrysset, ca 170 m ö.h. Top. kartan: 7C Borås NO. Detta ekbestånd på ca 2 ha av typen blåbärsekskog ligger i sydkanten av området för den forna kronoallmänningen Edsveden, som enligt arkivalier ännu på 1500-talet innehöll vidsträckta arealer lövskog, tydligen mest med ek, som under följande århundraden skövlades. dag åsterstår endast spridda och små rester med ekskog. 3 km norr om det här beskrivna beståndet ligger ett litet domänreservat, den s.k. Eklunden, med en grupp större ekar, som sparats för att minna om de forna ekskogarna i dessa trakter. Ekskogen vid Källunga ligger intill landsvägen. Den är allmänning. En del avverkningar har skett fö rr. Den har ej betats i nutiden. Trädskiktet. Dominerande är mellanformer av Quercus robur och Q. petraea. En del "rena" typer av den senare arten tycks dock föreligga. Glest förekommer Betula pubescens och B. verrucosa, samt i ännu lägre utsträckning Populus tremula. Dessutom finns några exemplar av Pinus silvestris och Picea abies. På 100 m2 i skogen finns 5-10 ekar samt 1-3 av övriga trädslag. Buskskiktet. God föryngring av eken förekommer. Den förhärskar i det ganska glesa buskskiktet Dessutom finns spridda ex. av Juniperus communis och Rhamnus frangula. Ännu mer spritt finns Betula sp. och Sarbus aucuparia. Fältskiktet. Den största arealen intages av Deschampsia flexuosa -samh., Vaccinium myrfillus var. På vissa avsnitt uppträder samhällets Convallaria - var. 31. St. Mollungen Od sn, 4,5 km SV Ods k:a, strax N Jättabacken, m ö.h. Top. kartan : 7C Borås NO. Vid gården St. Mollungen sydväst om sjön Sandsken finns sjuhäradsbygdens kanske största bokskog. Nära landsvägen SO om gården finns ett mindre bestånd men det största på ca 9 ha ligger 400 m nordväst om gården. Det intar en blockströdd sluttning med rent nordlig exposition ner mot Mollunga mosse. Denna bokskog har kortfattat beskrivits av Hulting (1912), som förutom allmänna uppgifter lämnar en artlista över lavfloran på trädstammarna. Några rader finns även av Albertson (195 1). Beskrivningen nedan gäller det större, nordliga beståndet. Trädskiktet hyser i skogens nedre del flera äldre bokar med relativt kraftiga dimensioner. Några utvalda stora exemplar hade följ ande diam. i cm : 66, 61, 58, 63, 54 och 73. De större trädens höjd har uppskattats till m. Enstaka ex. av björk och gran uppträder. Buskskiktet är mycket glest och saknas över stora ytor. Det är uppbyggt av små bokbuskar. Boken visar lltså förmåga till fö ryngring, vilket även framgår av fältskiktet, där ofta småplantor av bok förekommer. Buskskiktet kan även innehålla små glest stående rönnbuskar och mera sällan gran. Skogen omslutes mot söder av granskog och man märker en övergångszon, där dels bok tränger in i granskogen och dels granskogen skjuter in kilar i bokskogen. ett perifert avsnitt uppträder sålunda ett tätt och lågt

90 82 Göran Wallin buskskikt av gran under medelstora bokar. Små solitära bokar kan uppträda i barrskog flera km från detta bestånd. Fältskiktet är torftigt och uppträder fläckvis. Överallt finns ett ganska tjockt lager torra boklöv. Konstanta inslag utgör Deschampsia flexuosa, Maianthemum bifolium och Oxalis acetosella. våraspekten uppträder glest Anemone nemorosa. Vegetationen bildar mestadels Deschampsiaflexuosa -samh., Oxalis acetosella -var. som här ofta har ett rikt inslag av Maianthemum bifolium. de nedre delarna av sluttningen föreligger dock Oxalis acetosella -samh. och där blir Lastrea dryopteris fläckvis dominerande. anslutning till en lucka i trädskiktet, som uppstått vid stormfällning av en bok, uppträder på en begränsad yta i nedre sluttningen Deschampsia flexuosa - samh., Vaccinium myrfillus -var. alla tre samhällena kan ställvis Lycopodium annotinum breda ut sig i dominerande mattor. Se tab. 26 segment 4, 5, 7, 8, 14. stundom föreligger ett glest bottenskikt med framför allt Hylocomium spiendens och Pleurozium schreberi samt dessutom Dicranum- och Polytrichum-arter. Längst ner mot mossen avlöses bokskogen av en smal ridå med gran och björk. Markfärhållanden. En markprofil i Deschampsia flexuosa -samh., Oxalis acetosella -var. Jordmånstyp: Podsol. 2-0 cm 0-3 cm 3-5 cm 5-9 cm > 9 cm Lager av boklövsförna. Sammanfiltad nertill. Mår. Förrnultningsskikt. Rester av boklöv och rötter sammanfiltade. Svart Blekjordsskikt. Gråvit få rg. Rikligt med vita kom. Viss humusinlagring. Mo Övergångsskikt. Mörkbrunt. Mycket rötter. Mo - finsand Rostj ordsskikt. Rödbrunt. Stenigt. Mycket rötter överst Bokelund. Något längre norrut är på kartan angivet ett annat stråk av bokskog öster om sjön Sandsken från Od ner mot Fänneslunda. Charta öfwer inägorna till säteriet Stora Mol/ungen And. Rohden (storskifteskarta) (L SA O 15 1 ) nget anges om bokskogen. nägorna omges av "Säteriets skog och hagar". Charta öfwer Skogen vid säteriet Mollungen L.J. Beckeman (storskifte å säteriets skogsmark) (L SA O 152) N uvarande bokskogen anges som "Boke Skog", men dess östra delar tycks tillhöra inägorna i form av hage. Karta öfver ägorna till säteriet Mollungen C. Vennergren (fiir ifrågasatt laga skifte) (L SA O 15 3 ) De enda uppgifter av intresse i detta sammanhang är att bokskogens övre del föga upplysande benämns "Skogbewäxt mark" och de nedre delarna mot Mollunga mossen "Skogbewäxte sluttningar". Själva mossen anges som "Bränntorfs mosse". Den stenmur som i dag begränsar bokskogen mot öster är utritad på kartan. Stenmuren omsluter "Herrehagen" och i denna anges "skogbewäxt mark" närmast bokskogen. Denna karta är ett typiskt exempel på hur föga givande skifteskartorna är ur skogshistorisk synpunkt, eftersom trädslagen ej beaktats. Bokskogen vid Stora Mollungen har funnits åtminstone sedan 1600-talet och utgör liksom bokskogen vid Hult (nr 32) en rest av de stora bokskogar, som fanns i Gäsene härad för mer än 300 år sedan. Under l 700- och 1800-talen var skogens närmaste omgivningar mer kulturpåverkade än i dag (hage, äng, hårdvall). HSTORK Felterus' länskarta 1656 "Bökeskog" står skrivet precis på platsen får nuvarande bokskogen. Ett stort bokskogsområde sträckte sig härifrån dels ner mot nuvarande bokskogen vid Hult (se nedan) och dels ner mot Lassesjön mellan Borgstena och Fänneslunda. Hela detta sistnämnda skogsområde betecknas som "Böke Lasseskogs". nom området finns gårdsnamnen Nötagärde och 32. Hult Molla sn, 3,5 km N Borgstena k:a, l mm V Hult, m ö.h. Top. kartan: Borås SO. Fig. 9 och 20. Denna bokskog står på en blockströdd, delvis b.rant sluttning med nordvästlig exposition ner mot Mollasjön. det brantaste avsnittet närmast stranden finns en bokfri zon med Alnus glutinosa, Betula pubescens, B. verrucosa, Quercus robur och Corylus

91 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 83 avellana samt något Picea abies. Norr och söder om skogen går berg i dagen och där vidtager barrskog liksom i öster ovanför sluttningen. den omgivande barrskogen står ofta små träd eller plantor av bok. Beståndet är rent, men i dess periferi finns inslag av Betula sp., Quercus robur, Picea abies och Sorbus aucuparia. På sluttningarna nedanför åkermarken kring Hult gör beståndet ett mycket skräpigt intryck genom de myckna grenar och stammar, som lämnats kvar på marken efter en tidigare röjning. Denna hade till uppgift att gallra fram ett rent bokbestånd i detta avsnitt. Här övertväras skogen av flera bäckstråk och den fuktigare miljön vid dessa tycks ha gynnat invasion av al, ask, björk och rönn. Undersökningen omfattar huvudsakligen endast de mest ostörda avsnitten (ca 3 ha) nedom vägen till Hult, delvis i anslutning till en liten flack däld kring en bäck. Liljebäck ( 19 58) anger beståndets totala yta till ca 6 ha och anger för de äldsta träden en ålder på år. Bokarna har delvis ansenliga dimensioner med höjder på m och di am. i brösthöjd på cm, stundom cm, men även klenare dimensioner förekcmmer. Bokens föryngring är god. Ett glest buskskikt av bok föreligger ställvis särskilt i de perifera delarna, och groddplantor av bok påträffas ofta i fältskiktet Delvis är beståndet fältskiktslöst med ett tjockt lager boklövsförna. Ä ven inom partier med fältskikt får dock detta ofta en gles utformning, och som helhet kan skogen betecknas som fältskiktssvag utom i de fuktigare avsnitten vid bäcken. Där fö religger på ca 0,5 ha Stellaria nemorum -samh. med i våraspekten dominerande Anemone nemorosa och senare med stellaria nemorum (ssp. montana) och med betydande inslag av Oxalis acetosella, Lastrea dryopteris och Viola riviniana. Allra närmast bäcken blir vegetationen frodigare med Athyrium filixfemina, Geranium robertianum samt en del Filipendula ulmaria och Circaea alpina. Ä ven buskskiktet blir här rikare med förutom bok även hassel och ask. Ett stycke åt norr ovanför den lilla bäckdalen finns ett annat avsnitt med fuktigare mark. Här finns ingen bäck, men vatten sipprar ofta i ett brett stråk helt nära markytan. denna miljö uppträder Oxalis acetosella -samh. med Anemone nemorosa, A. hepatida, Viola riviniana, Dryopteris filix-mas, Lastrea dryopteris, Melica nutans, Milium ettusum och Carex digitata. Övriga delar av beståndet har torrare mark och där ett fältskikt är utvecklat förekommer Deschampsia flexuosa -samh., Oxalis acetosella -var. Deschampsia visar låg täckningsgräd. Fläckvis kan här Maianthemum bifolium och/eller Lycopodium annotinum dominera. södra delen av beståndet ovanför en mindre bergbrant föreligger Vaccinium myrfillus -var. av Deschampsia flexuosa -samh. Trädskiktet är här glesare och bokskogen börjar längre söderut övergå i omgivande barrskog. Quercus robur och Betula pubescens är här vanliga inslag bland bokarna. Se tab. 26 segment l, 9, 11, 12, 15, 19 och 20. Markförhållanden stellaria nemorum -samh cm > 12 cm Mullskikt. Gråsvart. Välutvecklade aggregat. Mineraljordsinblandat Rikligt med rötter. På ytan tunt lager bladförna. Daggmask. ph 5,7 Brunjordsliknande rostjord. Brunröd få rg. Skiktets övre delar rikt på rötter. Mo. Stenigt. ph 5,6 Fig. 20. Bokskogen vid Hult (nr 32) i sluttning ner mot Mollasjön. Bokskogen omges av granskog. Foto Björn Jonasson The beechwood at Hult (no. 32) on a slope down to Lake Mollasj ön. The beechwoods is surrounded by spruce forest

92 84 Göran Wallin Deschampsia flexuosa -samh., Oxalis -var. 1-0 cm 0-3 cm 3-6 cm > 6 cm Svagt hopfiltad fo rna av torra löv. Svårbedömt skikt med viss filtning som tyder på mår. Mineraljord inblandad ända upp i ytan. Svart. Daggm ask. ph 4,4 Gråbrunt skikt med vita korn. Rostjordsskikt. Gulröd fä rg. Mo med mycket stenar. Svårbedömd atypisk podsol med vissa brunjordsdrag. Vaccintum myrlitlus -var. 2-0 cm 0-4 cm 4-5 cm 5-22 cm > 22 cm Förna av mest boklöv. Nertill hopfiltat. nslag av bokollon. Mår. Förmultningsskikt. dentifierb art material hopfiltat av rötter och svamphyfer. ph 3,5 Humusämnesskikt. Smetigt. Svart. Något mineraljordsinblandat Rikligt med rötter. Blekjordsskikt. Grått. Viss humusinlagring. Mo med starkt inslag av stenar. ph 4, l Rostjordsskikt. Gulröd fä rg. Starkt stenigt och b lockigt. Mellan stenarna mo. Vidare grävning omöjlig. Här föreligger en förhållandevis utpräglad podsol. HSTORK Geografisk Tafla öfwer Elfsborgs L äh n ut hi W ästergötland Kietell Classon Felterus (L SA 014) På denna länskarta anges ett sammanhängande bokskogsområde sträckande sig från nuvarande bokskogen vid Hult upp mot bokskogen vid Mollungen (se ovan nr 31) 5 km längre norrut. Området behärskas i nutiden av barrskog, men mycket vanligt är spridda inslag av bok, såväl buskar som träd. Geografisk Ritningh åfwer Krono-Allmänningen Ods Skough P. Brodthagen (L SA O 134/1 1) Vid området för nuvarande bokskogen anges "Bok och Biörke Skough". nslaget av björk kan måhända tydas som att bokskog på sina håll avverkats och att en föryngring med björk skett varefter detta successionsstadium åter kan ha övergått i bokskog. Charta i Trenne Delar Öfwer Skog och Utmark till Målla Socken Uti Elfsborgs Höftingedöme och Geseneds härad L.J. Beckeman (L SA o 121/142) delningsbeskrivningen till denna karta är skogen graderad i sex klasser: l :a graden = wäxtligaste granskog på god botten 2:a graden = dito något mindre wäxterlig 3 :e graden = ändå mindre bewäxt och blandad med bokskog 4 :e graden = dito bokskog på sämre botten 5 :e graden = dito sämre bokskog 6:e graden = Brännen varpå åter skog plantor börja att uppwäxa samt all annan skogsmark af ringa betydenhet Gårdarnas olika skogsskiften närmast nuvarande bokskogen har på kartan betecknats med 3 :e och 4:e graden. Längre österut överlag l :a graden, vilket skulle innebära granskog där. Bokskogen är alltså vid denna tid knuten till Mollasjöns närhet. Den nuvarande fördelningen mellan bok- och barrskog är tydligen i stort sett utbildad vid denna tid. Bokskogen har kraftigt decimerats på 150 år från mitten av 1600-talet. Kartan är tillverkad under den tid då skogen var som mest exploaterad i dessa trakter. Bokskogen vid Hult kan alltså uppfattas som en rest av en mer vidsträckt bokskog som fanns ännu vid mitten av 1600-talet. Den var starkt decimerad vid 1700-talets slut och hade då ungefär den nutida utsträckningen. Enligt muntlig uppgift skulle skogen nyttjats till ollonbete in på 1800-talet. 33. Rölle Dannike sn, 3,5 km SSV Tolkens sydspets, 4 mm OSO Väster ården, ca 245 m ö.h. Top. kartan: 7C Borås SO. Sluttningarna vid Rölle är rika på ädellövskog (se nr 4). Spridd förekomst av bok är där vanlig. Mellan Västergården och Slättagärdet finns ett litet rent bokbestånd på ca 2 ha. Det sluttar mot nordost ned mot en al-björk-sumpskog med högörtäng. Fältskiktssvaga partier alternerar med helt vegetationsfria ytor. Det glesa fältskiktet har dock för bokskogar inom området förvånande inslag av mer krävande arter, som Anemone hepatica, Aegopodium podagraria, Dryopterisfilix-mas och Cardamine bulbifera samt dessutom Oxalis acetosella. Beståndet är alltså av ängsbokskogstyp med svagt utbildat Cardamine bulbifera -samh.

93 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden Hägnagärdet Äspereds sn, 1,75 km O Äspereds k:a, strax O Hägnagärdet, m ö.h. Top. kartan : 7C Borås SO. På den västra sluttande stranden av Tolken finns en hel del lövskogsvegetation bl.a. i reservatet Hägnagärdet (privat donation), som förutom ekblandskog längst ner mot stranden hyser ett bokbestånd delvis i anslutning till en liten bergbrant. Beståndet är fältskiktssvagt med Deschampsia flexuosa -samh., Oxalis acetosella -var., men nedanför bergbranten inkommer Cardamine bulbifera, Mercurialis perennis, Paris quadrifolia och Anemone hepatica. Artkonstellationen formar sig där till Cardamine bulbifera - samh. Se t ab. 26 segment 16 och Hyssna Hyssna sn, l km SSO Hyssna k:a, strax O Stångsberg, m ö.h. Top. kartan : 6C Kinna NV. Bokskogen står på en delvis mycket brant sluttning mot nordväst ner mot den lilla sedimentslätten kring Hyssna. Den omges av barrskog. början av talet skedde här i bokskogen mycket avverkning till ved. nom ett avsnitt höggs boken helt ner och där växer nu ett litet granbestånd, som delar upp bokskogen i en nordlig större del och en sydlig del. nalles upptager bokskogen ca 10 ha. sluttningens nedre del går berg i dagen i form av ett litet stup. Nedanför detta uppträder Oxalis acetosella -samh., som närmast bergstupet glider över i Cardamine bulbifera -samh. med inslag av Mercurialis perennis. Ovanför bergstupet bildas breda platåer i olika avsatser och där uppträder Deschampsia flexuosa -samh. med ofta dominant inslag av Maianthenum bifolium. Mer begränsat, i ljusare lägen, föreligger Vaccinium myrfillus -var. Stora fältskiktslösa ytor förekommer även. Se tab. 26 segment 2, 6, 13 och stenshult Dannike sn, 3 km SSV Tolkens sydspets, strax N Stenshult, ca 250 m ö.h. Top. kartan: 7C Borås SO. Beståndet är beläget i en sluttning mot öster ner mot små inägor och ett litet kärrparti. Uppåt i sluttningen och åt sidorna omges bokskogen av granskog. Beståndet, som tillhör hedbokskogstypen, omfattar ca 3 ha och är uppbyggt av ståtliga, raka och högstammiga bokar där diam. på cm är vanliga. Föryngringen är god. Ett mer eller mindre svagt buskskikt av bok finns här och var. Stora ytor har dock invaderats av tätt stående granbu kar med höjden 1-1,5 m. Fältskiktet är oftast endast svagt utbildat eller saknas. Där det tätnar bildas Deschampsia flexuosa - samh., Oxalis acetosella -var., vari inslaget av Deschampsia i allmänhet är ganska svagt. Fläckvis kan Maianthemum bifolium bli dominerande. På en del smärre ytor uppträder Vaccinium myrfillus -var. av Deschampsia flexuosa -samh. Det för denna skog anmärkningsvärda är de stora mattor av Lycopodium annotinum, som breder ut sig flerstädes och fysionomiskt präglar fältskiktet, Lycopodium -var. Se tab. 26 segment 3 och l O. Historik. Detta bestånd samt fyra mindre av samma typ utgör en rest av ett fö rr mer vidsträckt bokskogsområde (på top. kartan Bokeskogen), som genom avverkningar, senast av större omfattning under världskrigen, till stor del fö ryandlats till ett barrskogsområde. Det forna stora bokskogsområdet finns belagt i Felterus' länskarta av år 1656 (se kap. V).

94 Summary Deciduous woodlands tn Sjuhärads bygden, Västergötland, south-western Sweden The aim of this investigation is to describe the vegetation in several stands of deciduous woodland of different types. The plant communities of the field layer have been distinguished; a survey of them has been presented. n addition, certain soil conditions have been studied. Finally, there is some information about the history of the stands in the last 300 years. sjuhäradsbygden lies in the bareo-nemoral region (Sjörs 1963). This region is transitional between the region of boreal, mainly coniferous forests (the taiga) in northern Europe and the region of nemoral, deciduous forest of west and central Europe. Coniferous forests of pine and spruce predeminate in the investigated area but in places there are more or less significant elements of deciduous woodland dominated by nemoral deciduous trees with a southern distribution in Fennoscandia: beech, oaks, elm, lime, ash and maple. The field work was carried out from 1969 to 1972; 36 forest sites were investigated. See fig SJUHÄRADSBYGDEN AND TS GEO GRAPHY sjuhäradsbygden is the unoffidal name of a country district in southern Västergötland (Älvsborg county), consisting of seven "härads" (Swedish administrative districts), including the towns of Borås and Ulricehamn. The position and boundaries are shown in tigs. l and 2. sjuhäradsbygden is at the western border of the south Swedish uplands. The hilly country rises towards the north-east, where it reaches an altitude of 250 to 300 m in places (the highest point is at 362 m above sea level). See fig. 3. A mosaic of coniferousforest-covered elevated plateaux and sharply delimited cultivated valleys or lakes is characteristic of the area. The most important rivers are the Viskan and the Ätran, which run into the Kattegat. The bedrock consists almost entirely of iron gneisses, the district being part of the south-western Swedish gneiss area; there are some small outcrops of diorite in the eastern parts of the district. The richest example of deciduous woodland in the district is adjacent to one of these (no. 1). Most of the area is situated above the level of the highest coastal line, so that till is prevalent among the Quaternary deposits. However, in the Late-glacial, in the south-western parts of the district the sea extended far inland as a camplex branched system of inlets. n these, clay was deposited in several places. At the same time, there were ice-dammed lakes in the eastern parts of the district. n the orth-east of Sjuhäradsbygden, which borders the Cambro-Silurian area around the town of Falköping, the till, as a result of transport by the ice, has an unusually high calcium content in comparison with the rest of the area. A map by Gillberg (1955) shows that there is also a relatively high calcium content in the large valleys to the south, but a very low content on the plateaux between. The area has a relatively high precipitation for Swedish conditions, because of its situation on the west edge of the south Swedish uplands. See fig. 4. General aspect of plant ife The vaseular flora of the area has been described in several p a pers by Westfeldt ( 19 54, 1966, 1968, and 197 1). n general, sjuhäradsbygden is an oligotrophic area in which coniferous forest dominates, with a significant bog element. However, on the slopes and in the valleys, and close to cultivated areas, there is a st:dking amount of deciduous woodland. Sub-oceanic species (those with some preference for coastal situaticms) are found in the south-western part of the district near the coastal province of Halland, e. g., Quercus petraea, Hedera helix, Lonicera periclymenum, 'and Prunus spinos a. n the north eastern parts there is a clear influence of calcium on the dry meadows and rich f ens w hi ch occur there. The

95 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 87 deciduous forests there are also unusually rich for the area, especially around the lakes Åsunden and Tolken. For example, Anemone ranunculoides, Bromus benekeni, Festlica altissima and Fulmonaria officinalis are limited to this area.. THE VEGETATON OF THE DECDUOUS WOODLANDS The deciduous woodland of nemoral trees now occupies only small areas, generally of a few dozen hectares, in Sjuhäradsbygden. This type of woodland is confin ed to ridges or slopes in hilly terrain and has a marginal position on ston y and bouldery till in a zone between coniferous forest and cultivated ground. t is a common situation for deciduous woodland to be growing on scree beneath steep cliffs, and on the tops of the cliffs. All the deciduous woodland, except in the most rock y parts, has been exploited by man, up to the first part of the present century, mainly for grazing and for mowing. This exploitation has ceased in the last few decades and the deciduous woodland has become denser in character as a result. As a consequence, the vegetation there is often not in a state of equilibrium; this makes investigatiori more difficult. The trivial deciduous woods, mostly with birch or aspen as dominants, are not in.cluded in this stud y, and alderwoods only to a small extent. Methods and terminology After a first assessment of a stand, an anal y sis of the vegetation was made. Large plots were mainly employed, but small quadrats have also been used. The large plots, here below called segments, had a standard area of 100 m 2 (usual dimensions 10 by 10 m). A 3-part s ale was used (Roman numerals); this was a modification of the Hult-Sernander-Du Rietz' scale with 5 degrees of cover which was used for the small quadrats (Arabic figures). For the analysis of the segments: x = single plants with a low degree of cover = degree of cover less than 1/16 of the segment = degree of cover 1/16 to 1/2 of the segment = degree of cover 1/2 or more of the segment The sign + is used to indicate presence of a species in a segment, without regard to the degree of cover. t is u sed for the plants of the vernal aspect, w hi ch have more or less disappeared above ground in the summer, w hen most analyses were made. n defining the segment, the greatest possible homogeneity was sought, with regard to both physiognomy and species composition. The requirement for homogeneity has made it impossible to study the continuous transition from one type of vegetation to another. Tree, shrub, field and bottom layers were distinguished. The bottom layer is often very sparsel y developed and has therefore generally been ignored. Distinguishing the plant communities The main interest has been in the differentiation and classification of the field layer communities. The tree and shrub layers have been described only in general terms. A particular field layer community is usually not confined to stands with a particular composition of tree and shrub layers. The analysed segments have been categorized into various plant communities on the basis of the similadties and differences in species composition in the field la y er, taking frequency and dominance in to account. Almost exclusively plants of the summer aspect were used in distinguishing and naming the plant communities (cf Lindgren 1970). Rank-less communities have been used, and narned in a neutral way. Variants ofsome communities are distinguished, often because of dominance of a particular species. The re are three main types of deciduous woodland: heath-type oakwoods, meadow-type deciduous woodland, and beechwoods. Adjacent to the stands w hi ch were studied, there were in places marshy al der woods and grazed woodlands. However, these were not studied in detail. The following survey of the investigated deciduous woodlands has been made: A. Heath-type oak:woods (table and 23) Deschampsia flexuosa community (a) (b) (c) (d) (e) Vaccinium myrtillus variant Mollnia coerulea variant Deschampsia flexuosa variant Convallaria majalis variant Oxalis acetosella variant B. Meadow-type deciduous woods (table l). Herb-dominated communities (table 24) l. Oxalis acetosella community (a) typical variant (b) Geum urbanum variant 2. Geum rivale community 3. Galium odoratum commurrity 4. Anemone hepatica community (a) typical "arian t

96 88 Göran Wallin (b) Pulmomuia officinalis variant (c) Aegopodium podagraria variant 5. Mercurlalis perennis community 6. Stellaria nem orum community (a) A thyrium filix-femina variant (b) Matteuccia struthiopteris variant 7. Allium ursinum comm u ni ty 8. Geranium robertianum - Urtica dioica community l. Grass-dominated communities (table 25) l. Paa nemoralis community 2. Calamagrostis arundinacea community 3. Melica uniflora community 4. Milium effusum community 5. Brachypodium silvaticum community C. Beechwoods (table and 26) l. Deschampsia flexuosa community (a) Vaccinium myrtillus variant (b) Deschampsia flexuosa variant (c) Maianthemum bifolium variant (d) Lycopodium annotinum variant (e) Oxalis acetosella variant 2. Oxalis acetosella community (a) typical variant (b) Lastrea dryopteris variant 3. Cardamine bulbifera com m unity 4. Stellaria nemorum community D. Contact vegetation (not dealt with in full) (table 27). Marshy a/der wood Filipendula ulmaria community. Grazed woodland Agrostis tenuis community The following communities in the survey are very rare or only fragmentarily developed in the investigated area: B 2, B 3, B 7, B 3-5, and C 4. The summarizing tables Ta b les and contain a summary of the occurrence of most of the species in the more important communities of the field layer. n the appendix of tables, a large part of the vegetation analyses is presented. Heath-type oakwoods The heath-type oakwoods, with a poor under-storey of dwarf shrubs, wiry grasses and few herbs, are prevalent am o ng the nemoral deciduous woods of the district. These woods occur parti y on top of the cliffs, above the richer meadow-type woods on the scree, and partly on level, stony till on high ground, where the rock is exposed in patches. Almost all these woods have previously been grazed, or sometimes used as poor mowing land. See tables and 23. The tree layer Quercus robur and Q. petraea. The heath-type oakwoods can be formed of either Q. robur or Q. petraea. ntermediates between the two species are not uncommon. Q. petraea is almost universal in the south-west of the district. There are no l arge rnature s tands of oak. The oldest trees are years old. A l arge part of the present-day heath-type oakwoods have recently grown up on more open ground, in some cases on heather moor. Nowadays, young oaks are often seen in the coniferous forests of the area, presurnably because of the cessation of forest grazing. Other tree species. n the heath-type oakwoods, birch is frequently found (Betula pubescens and B. verrucosa). Occasional spruce trees are common. There ma y also be aspen (Populus tremula), Sorbus aucuparia, S. intermedia, and pine. The shrub layer There is characteristically a considerable number of oak saplings in the heath-type oakwoods. Juniper (Juniperus communis) is also common, indicating a previously more open character; as are Rhamnus frangula and Sorbus aucuparia. n areas of more meadow-like vegetation hazel (Corylus avellana) can occur, but it is never as dominant as in the meadowtype deciduous woods. Saplings and seedlings of spruce are rather uncommon in the s hr u b and field la y ers. Thefield layer The Deschampsia jlexuosa community. The field layer of the heath-type oakwoods varies from a vegetation in which bilberry is dominant to a more meadow-like vegetation dominated by low herbs. However, Deschampsia is usually present as cadominant. The other species most common in the community are: Vaccinium myrtillus, Trientalis europaea, Luzula pilosa, Melampyrum pratense, Maianthemum bifolium, and Quercus seedlings. Pteridium aquilinum is often also present. n stands near the coast Lonicera periclymenum may be present in quantity. n the spring, Anemone nemorosa is scattered more or less sparsely. n contrast to the meadow-type woodland, there is a considerable quantity of mosses, mainly Hylocomi-

97 Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 89 um splendens, Pleurozium schreberi, Dicranum spp., and Polytrichum spp. The community can be placed in the alliance Quercion robori-petraeae, distinct in central Europe. The following variants within the community can be distinguished: The Vaccinium myrfillus variant is common; it is dominated by bilberry (the so-called bilberry-oak wood). Quercus petraea frequently occurs or even prevails in this variant. The Malinia coerulea variant occurs in damp parts of the heath-type oakwoods. Cornus suecica and Vaccinium uliginosum are often present. The variant is not common and occupies on! y small areas, at most a few hundred m2 The Deschampsia flexuosa variant occurs rar el y: D. flexuosa is completely dominant. The Convallaria maja/is variant. Particularly in grazed heath-type oakwood, this variant and the next are common in samewhat more species-rich parts of the community. Vaccinium myrtillus is scattered or absent, and the re are gr as ses and low her b s, of w hi ch Convallaria majalis is a more or less important representative. The Oxalis acetosella variant covers less area than the previous variant. t is transitional to meadow-type woodland communities, through the presence of Oxalis acetosella tagether with Viola riviniana and Lastrea dryopteris, for example. Saplings of oak are less important in this variant. nstead, hazel and Rhamnus frangula are present. The vegetation of meadow-type deciduous woodland Meadow-type deciduous woodland has an understorey rich in lus h her b s and/ or grasses, mostly lacking dwarf shrubs. This kind ofwoodland, more or less rich in floristic character, mainly occurs in sjuhäradsbygden on scree slopes. Above the scree slopes there are generally vertical cliffs. The largest boulders are at the bottom of the scree slopes; further up there is finer material. The slopes usually have a south-east to east aspect. n a few cases, meadow-type deciduous woodland is fo und in other situations, e.g. on eskers or on steep slopes fo rmed by erosion inta glacifluvial sediments. See tables and The tree layer Quercus robur. Oak is not as dominant as in the heath-type oakwoods. n same cases, however, oak is dominant even in the meadow-type deciduous woodlands but this is largely due to the influence of man. On the scree slopes, Q. robur mostly occupies the lower, more leve! parts, and then is usually found tagether with elm, or with ash, maple, lime or sometimes beech. Quercus petraea, which is so important in the heath-type oakwoods, can also form stands of meadow-type wood, in the south-west of the district. t is also common in the upper parts of scree slopes. Hybrids between the two species of oak also occur in these places. Ulmus glabra and Tilia cordata. Elm and lime are, after oak, the most im portant species. Elm is found in groves on scree as weil as on less sloping ground. Lime is the most characteristic tree of the scree slopes, particularly in areas of!arge boulders, where it may form small pure stands. Fraxinus excelsior. Ash is not uneamman but is only a sparse element in the deciduous woodland of the area. t is more common in damp places, for example along the course of same streams. Acer platanoides. Maple occurs commonly on the upper parts of scree slopes bu t also on the lower parts. t is generally represented by scattered individuals. Fagus silvatica. n areas where there are beechwoods, individual trees may also occur in other deciduous woodland. Betula pubescens and B. verrucosa. Scattered birches are common, mostly B. verrucosa. A!nus incana and A. glutinosa. A. in c ana is common near the rivers Viskan and Ätran. n one stand (no. 18) it is dominant over!arge areas of the steep banks of the river Viskan. A. glutinosa occurs close to streams, but is most important in areas of marshy woodland, which are sometimes adjacent to meadow-type woodland. Picea abies. Spruce is mostly present even in the richest meadow-type woodland, but only as scattered individuals. However, its regeneration is insignificant there. Other tree species which occur more or less rarely in the meadow-type woodland are Sarbus aucuparia, Populus tremula, Prunus padus, and Pinus silvestris. The shrub layer On e of the characteristic features of the meådow-type deciduous woodland is a well-developed shrub layer,

98 90 Göran W al/in primarily of Corylus avellana. n some cases, there are large stands of hazel with a very sparse tree layer. There are also areas of woodland with sparse shrubs or no shrubs, bu t in most instances the shrub la y er has become denser in recent years since grazing and. mowing have ceased. n comparison with hazel, the other shrub species are generally -of little significance. Viburnum opulus and Lonicera xylosteum are common, but seldom form a complete cover. Rhamnus frangula, Ribes rubrum, R. uva-crispa, Malus silvestris, and Prunus padus (the latter two as shrubs) are more scattered. Rhamnus cathartica, Crataegus calycina, C. oxyacantha, Ribes nigrum, Cotoneaster integerrima, C. melanocarpa, Cornus sanguinea, and Sambucus racernosa are less common. Besides hazel, saplings of tree species are the most important element in the shrub layer. However, oak has a low capacity for regeneration in the meadowtype woodland; and it is thus the saplings of rowan, ash, elm, maple, and sometimes lime, which are of most significance. Several stands have a high frequency of sa pling s and seedlings of ash and often also of lime, even though these species are of less importance in the tree layer. Thefield layer; herb-dominated communities A survey of the field layer of the meadow-type deciduous woodland shows that the herb-dominated and grass-dominated communities can be separated..the latter are often associated with the upper parts of the scree slopes. See tables and 24. The vegetation of the meadow-type woodland belongs to the class Querco-Fagetea (Ellenberg 1963), distinct in central Europe. The association relationship is often difficult to assess. B J. The Oxalis acetosel/a community. This includes vegetation characterized by high frequency of Oxalis acetosella, and, negatively, by the absence of Anemone hepatica, and also of some other more demanding species. The community has a characteristic vernal aspect with Anemone nemorosa. The tree layer is usually dominated by oak, and the shrub layer by Corylus avellana, or sometimes by Viburnum opulus. n the area investigated, a poorer variant can be distinguished from a richer variant which includes a large amount of Geum urbanum, for example. B 2. The Geum rivale community. This community occurs only in two stands (nos. 14 and 18) on the slopes of a river gorge, in a damp and shady position with clayey substratum. The tree layer is usually dominated by Alnus incana and Populus tremula. Geum rivale is eonstant and weakly dominant or subdominant. An element of tall herbs is typical, e.g. Campanula latifolia, Filipendula ulmaria, mpatiens noli-tangere, Stachys silvatica, Urtica dioica, and Geranium silvaticum.. n addition, Melandrium rubrum and Paris quadrifolia, for ex ample, are found. Oxalis and Anemone hepatica are absent. B 3. The Galium odoratum community. Galium odoratum is an uncommon element of the deciduous woodland of the area. Where it occurs, it ma y form a carpet, mainly on stony parts of the slopes. B 4. The Anemone hepatica community. Vegetation in which Anemone hepatica is a significant element, though mostly not dominant, is included in this community. The community generally lacks any dominant species other than in small patches. t betongs to the Querco-Fagion alliance distinct in central Europe; it is similar to the associations Ulmo Tilietum and Ulmo-Fraxinetum (Kielland-Lund 197 1), although it is not possible to place it definitely in either. Three variants can be distinguished. Typical variant. An early vernal aspect is characterized by flowering Anemone hepatica. Later, there are large amounts of A. nemorosa with some Viola riviniana, and sometimes al so V. mirabilis and Lathyrus vernus. The following species are also common: Pragaria vesca, Lathyrus montanus, Oxalis, Dryopteris filix-mas, Geranium silvaticum, and Rubus saxatilis. There is commonly a sparse amount of grasses and sedges, mostly Poa nemoralis but also Carex digitata, Melica nutans and Calamagrostis arundinacea. A moderate amount of seedlings oftrees s u ch as map le, oak and rowan is of importance. Other species include Actaea spicata, Convallaria majalis, Geum urbanum, and Paris quadrifolia. C. trachelium, Pol y gonatum multiflorum, and P. verticillatum are rare. Pulmonaria officina/is variant. n Sjuhäradsbygden, P. officinalis is restricted to the area around lake Asunden. Here Pulmonaria and Anemone hepatica are co-dominant. There are also sporadic elements of Anemone ranunculoides and Cardamine bulbifera.

99 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 91 Aegopodium podagraria variant. This occurs in stand no. 4, in a hazel grove influenced for centuries by man and with a rich vernal aspect. n the summer there is a tall field layer with Aegopodium, Filipendula ulmaria, Geranium silvaticum, and Geum urbanum, for example. B 5. The Mercurta/is perennis community. This community, with marked dominance of Mercurialis perennis, is very commonly occurring in the shadiest parts of the less sloping ground on the lower scree slopes or. on soil-covered slopes. The community includes man y of the species of the Anemone hepatica community, although there is a low frequency of grasses and of species preferring high er light intensity. There is commonly a sparse upper field layer of Athyrium filix-femina, Dryopteris filix-mas, and Filipendula ulmaria, for example. The community is poor in species, sometimes very poor (in contrast to the forms of the community in southernmost Sweden). n the vernal aspect, there are l arge quantities of Anemone nemorosa, tagether with Ranunculus ticaria in a few cases. n the tree layer there is usually a considerable amount of Ulmus glabra with the Quercus robur, but also Fraxinus excelsior. B 6. The Stellaria nemorum community. The earnmunity occurs on small areas in a few stands, often in small stream valleys. The vegetation is dominated by stellaria nemorum (ssp. montana), with frequent Oxalis. n spring there are dense earpets of Anemone nemorosa and Ranunculus ficaria. Gagea lutea and Chrysosplenium alternifolium are more sparse. There are often tall herbs in summer: Matteuccia struthiopteris is especially noticeable, or in some cases Athyrium filix-femina. n the tree layer there is often an element of Alnus glutinosa and Fraxinus excelsior. There is a weak shrub layer. The community betongs to the alliance Alno-Padion (Knapp 1942) and has som e features of both Alno-Prunetum and Alno Fraxinetum (Kielland-Lund ). t has little in common with the stellaria nemorum (ssp. glochidosperma) community (Lindgren 1970) in southernmost Sweden. B 7. The Allium ursinum community. Allium ursinum is very rare in south-west Sweden. There is one occurrence in the south-west part of the investigated area, around a stream valley (in no. 22). n the spring the vegetation is lush but it becomes withered in summer. B 8. The Geranium robertianum - Urtica dioica community. The community occurs on the parts of the scree slopes with the targest boulders. On the boulders themselves, luxuriantly covered with mosses, with accumulated dark mull soil, there are mostly low-growing species, mainly Geranium robertianum and Oxalis. Between the boulders there are taller species such as Urtica dioica, Filipendula ulmaria, and Roegneria canina, and, in most cases, mpatiens noli-tangere. The tree layer is often dominated by Tilia cordata. Sparse shrub layer. Thefield layer; grass-dominated communities Between the lower, bouldery part of a scree slope and the cliff there is often a zone of accumulated finer material. The soil is relatively dry and light is quite abundant. These zones are characterized physiognomically by grasses. Many of the species of the Anemone hepatica community are present but in addition there are a nuinber of species which require high light intensity and high temperatures. Some woodland species are absent, e.g. Mercurialis, Geum urbanum, and Urtica dioica. Five plant communities can be distinguished, according to the dominant gr ass species. The first two cover the largest area. The other three are found in only a few places and are more or less fragmentary. See tables and 25. B l. The Poa nemora/is community. Besides the dominant Poa nemoralis there are often the following gr as ses or sedges : Carex digitata, Melica nutans, Roegneria canina, and Calamagrostis arundinacea. n addition, there are often Lathyrus montanus, Dryopteris filix-mas, Epilobium montanum, and Viola riviniana. Hypericum montanum, Lathyrus niger, and Satureja vulgaris have a lower frequency. The tree layer is mostly dominated by Quercus petraea and Tilia cordata. Acer platanoides and Fagus silvatica are sometimes also present. The shrub layer is sparse; the most common species are Corylus avellana and Lonicera xylosteum, with saplings of T iii a. B 2. The Calamagrostis arundinacea community. This often has a poorer composition than the Poa nemoralis community and prefers the drier parts of

100 92 Göran Wa llin the upper scree slopes. Species such as Carex mon tana, Hypericum perforatum, and Veronica officinalis are characteristic. There is a high frequency of oak seedlings. Vaccinium myrtillus and Pteridium aquilinum are frequent signs of a transitional position towards heath-type oakwood. B 3. The Melica uniflora community. n south-west Sweden Melica uniflora has a western and suboceanic distribution. Accordingly, this species occurs only in the south-western part of the district, n ear the coastal province of Halland. Consequently, Quercus petraea is the most important component of the tree layer. There are large amounts of Corylus avellana in the shrub layer. B 4. The Milium effusum community. Milium effusum occurs here and there in many of the investigated deciduous woodlands, but only in small patches. n a few instances the species is dominant over 100 m2 or so, so that a fr agmentary Milium effusum community can be said to exist. This is here found on stony areas or on ledges on cliffs. B 5. The Brachypodium silvaticum community. n the investigated area Brachypodium silvaticum has been f o und in only one place (no. 22), n ear the coastal province of Halland, where it grows on scree sloping down to Lake Lygnern and in places forms a community. The vegetation ofbeechwoods The beech s tands of Sjuhäradsbygden There are several small stands of beech in various parts of the investigated area. The northern limit of the distribution of true beech woods passes obliquely through its northern part. There are true beechwoods more to the north-west, and some possibly spontaneous beech does occur even further north. Lindgren (1970) considers that sjuhäradsbygden belongs to "the outpost beech forest area". n these northern beechwoods, the field layer is mostly sparse or completely absent over!arge areas. The beechwoods are heath-type beechwoods with mor humus and podsols. However, in certain small areas in stream valleys and beneath cliffs there may be some richer vegetation. Lycopodium annotinum is more common in the field layer than in other types of deciduous woodland. The older beech trees often carry a well-developed growth of lichens. There is remarkably good regeneration. The beechwoods of the area are situated on slopes with a substratum of boulder-rich till. Some of them are near lakes but several are not, and ma y even have a northerly aspect. n these peripheral parts of its range, beech is subject to strong competition from spruce. Relatively recent felling in the beechwoods has favoured the spread of spruce. Beech previously formed forests over much larger areas than it does now. The field layer Lindgren ( 19 70) has made a modern survey of Swedish beechwood vegetation. The present survey of the vegetation of the beechwoods in sjuhäradsbygden is somewhat more detailed. See tables and 26. C l. The Deschampsia flexuosa community (heathtype beechwoods) is poor in species and often has a sparse field layer. Several of the more common species of the community can each be dominant in patches, so that a number of different variants can be distinguished. At the periphery of the s tands or in gaps in the tree canopy, where there is a better light climate, the Vaccinium myrlitlus variant occurs. This covers only small areas, in contrast to the extensive earpets of bilberry in som e oakwoods. The Deschamsia flexuosa variant is more common. The Lycopodium annotinum variant has l arge matted earpets of Lycopodium annotinum. The Oxalis acetosella variant, with more or less dominant Oxalis, is very common. Anemone nemorosa is sparse in the vernal aspect in all the variants but is a little more frequent in the Oxalis variant. The poorest variants in the community grow on podsols with mor humus. n the Oxalis variant, in particular, the substratum is intermediate between podsol and brown earth. C 2. The Oxalis acetosella community. n the investigated area this community is weakly developed and occurs only in a few places. Oxalis generally has a degree of cover. Lastrea dryopteris is commonly dominant in patches, in a Lastrea dryopteris variant. C 3. The Cardamine bulbifera community, with moderate amounts of Cardamine bulbifera, is a

101 Lövskogsve. getation i sjuhäradsbygden 93 special characteristic ofbeechwoods in the peripheral part of their r ange in Sweden, according to Lindgren (1970). This community occurs in at least three stands on damp ground under small cliffs. The substratum is brown earth with mull humus. -C 4. The stellaria nemorum community occurs in only one stand (no. 22), in a stream valley. stellaria nemorum (ssp. montana) is dominant in dense carpets. There are large amounts of Anemone nemorosa in spring. (p.. 3 1), including the percentage of exchangeable m et al cations. lt should be pointed out that profile C is from the north-eastern part of the district, which differs from the other parts in its high calcium content Other ph measurements. Purther ph measurements were made in the humus layer in some of the stands; all the ph data are given in table V (p. 3 2). The ph values in aqueous extract varied from 3.5 to 6.3, so that they always fell in the acid part of the range.. SOL CONDTONS Soil and humus types. A very significant factor in soil formation in south-west Sweden is the relatively wet climate. According to Tamm (1959), the major part of sjuhäradsbygden belongs to the "very humid" (for Swedish conditions) region. standard descriptions do not fit the soil and humus types in the deciduous woodlands of the investigated area. Well-developed mor humus and podsols occur only in woodlands of a definite heath type. The bleached layer, however, is grey-black because of the high humus content Less extreme heath-type oakwoods and fairly poor meadow-type woodland with grasses and low herbs, being the most frequent vegetational types, have a humus layer of an intermediate kind. This lies above an accumulation layer which is often clearly rust-brown but can also be similar to brown earth. Weil-marked meadow-type woodlands have mull humus at the surface, but the accumulation layer is rarely clearly a bröwn earth but mo re often has the ch araeter of rust -brown soil. Deciduous woodland is with some exceptions already mentioned almost completely confined to stony or boulder-rich till or scree. Some soil chemical investigations. Soil samples were taken in three stands of pure oakwood. Analysis of exchangeable metal cations (N a, K, Mg, and Ca) in a l M ammonium acetate extract was carried out with a Perkin-Elmer Atomic Absorption Spectrometer. Exchangeable hydrogen ions were also determined. Measurements of ph were made electrometrically with glass electrodes in aqueous extracts and in extracts in 0.2 M KC (25 g dry fine soil + 50 mi extraction medium). Loss on ignition was determined in a furnace at 550 C after drying to eonstant weight at 105 C. The values obtained are shown in table V. NOTES ON THE HSTORY OF THE DECDUOUS WOODLANDS Various sources have been used to obtain information about the origin of som e of the stands investigated: old land-surveyor's maps and accompanying descriptions, topographic literature, old photographs, and discussion with old people. At best, these sources yield information about the last 300 years. The methods have mainly been taken from the works on forest history by Malmström (1939) and M. Fries (1958). The general features are much the same all over south Sweden during the mentioned period. From the l 7th century onwards there was a gradual but quite strong decrease in area of woodland up to the middle of the 19th century, w hen there was even a situation of extreme poverty in forests. After that the forests began to come back, but now largely as coniferous forest, parti y as a result of direct steps in forest management, parti y also because of changed methods in animal husbandry, particularly the cessation of all grazing of outlying land. There is considerable evidence in old literature that deciduous woodland was previously of much more importance in sjuhäradsbygden than it is at the present day. A particularly interesting area from the aspect of forest history is the previous area of heather moor at Svältorna, ca. 30 km north of Borås. The predecessor of the heather moor, according to many old documents, was extensive oak and beech forest n spite of repeated government intervention, mainly in the l 7th and 18th centuries, these deciduous forests were destroyed in the course of 200 years. The heather moors were extensive about the middle of the 19th century. At the end of that century they were planted with conifers, which have now begun to be felled.

102 94 Göran Wa llin One or more of the following alternatives are possible as a historical background to the present-day deciduous woodland : l. The present-day woodland is a remnant of a previously more extensive area of deciduous forest 2. The deciduous forest was formerly more or less strongly influenced by man through grazing and mowing, bu t even then had the character of deciduous forest, though less dense than the present-day stand. 3. During the last 100 years, deciduous woodland has grown up spontaneausly on previously open gro und, usually heather moor, w hi ch in turn h ad developed through severe exploitation of previous deciduous forest 4. N o direct information can be obtained about the present-day deciduous woodland. However, informa- tion about the surroundings is often available. V. DESCRPTONS OF THE STANDS N VESTGATED The geographical situation of the stands is shown in figlo. Their vegetation has been described in varying degrees of detail. n addition, the data have been presented in the fonn of tables (appendix of tables, tables 1-2 7), w hi ch in som e cases show the vegetation in different parts of an area, and in some cases the season al aspects of the same sample p lots. n four cases, vegetation transects are shown (figs. 12, 13, 14, 17, tables l, 3, 4, 15, and 22). Some of the descriptions include detailed information about the history of the stands.

103 Lå'vskogsvegetation i Sjuhäradsbygden 95 Referenser Förkortningar: APhS Acta Phytogeographica Suecica, BN Botaniska Notiser, SBT Svensk Botanisk Tidskrift, SGU Sveriges Geologiska Undersökning. Ahlfors, S Svältorna i Västergötland, en lägesundersökning. Sv. Geogr. Årsbok. Lund. Albertson, N Västergötlands växtvärld. Natur i Västergötland. Göteborg. Almquist, E Upplands vegetation och flora. APhS l. Uppsala. Andersson, F Ecological studies in a scanian woodland and meadow area, southern Sweden l. Opera Botanica 27. Lund. Andersson, G. & Birger, S Den norrländska florans geografiska fördelning och invandringshistoria med särskild hänsyn till dess sydskandinaviska arter. Norrl. Handbibl. 5. Uppsala. Arwidsson, Th, Einige Laubwaldassoziationen aus Schonen. SBT 23. Uppsala. Berglund, B Vegetationen på ön Senaren. l. Vegetationshistoria. BN 115. Lund Vegetationen på ön Senoren. l. Landvegetationen. BN Lund. Bergsten, K.E Västergötlands klimat. N a tur i Västergötland. Uppsala. Bergstrand, C.M. & Sterner, B. (red.) Seglora sockens historia. Borås. Bliding, C Kröklings hage. Sjuhäradsbygd. Borås. Carlsson, E Kärlväxtfl ran i Björketorp och Sätila socknar i västligaste Sjuhäradsbygden. SBT 57. Uppsala. De Geer, S Befolkningens fördelning i Sverige. Beskrivning till karta i skalan l : Stockholm. Du Rietz, G.E Växtvärlden i Älvsborgs län. Sveriges bebyggelse, Landsbygden. Uddevalla Sydväxtberg. SBT 48. Uppsala Vegetation anal y sis in relation to homogeneousness and size of sample areas. 8e Congr. ntern. Bot. Paris Paris Växtgeografins grunder. Stencilerad. Ellenberg, H Grundlagen der Vegetationsgliederung. Aufgaben und Metoden der Vegetationskunde. Einfiihrung in die Phytologie V: l. Stuttgart Vegetation Mitteleuropas mit den Alpen. Einfiihrung in die Phytologie V :2. Stuttgart. Ewald, G Beskrivning av Gäsene härad. Alingsås. Fries, M Skogslandskapet på Sotenäs och Stångenäs i Bohuslän under historisk tid. Geographica 35. Uppsala. Gams, H Prinzipienfragen der Vegetationsforschung. Vierteljahrsschr. N aturf. Ges. Ziirich 63. Ziirich. Gillberg, G Den glaciala utv. inom Sydsv. höglandets västra randzon. l. Glacialerosion och moränackumulation. Geol. Fören. Förhand!. 77. Stockholm Den glaciala utv. inom Sydsv. höglandets västra randzon. l. Sista avsmältningstidens ackumulationsformel Geol. Fören. Förhand!. 78. Stockholm Den glaciala utv. inom Sydsv. höglandets västra randzon.. ssjöar och isavsmältning. Geol. Fören. Förhand!. 78. Stockholm. Halden, B.E Korpberget vid Viksberg i Salem, Södermanland, jämte några ord om biotoperna fö r Asplenium ruta-muraria och hassel. SBT 44. Uppsala. Hasselrot, K Västergötlands flora. Förteckning över kärlväxter. Lund. Hertzman, T. & Wegmar1 A Baktrågen. Dokumentation av ett blivande naturreservat. Meddelanden från Forskargruppen för Skötsel av Naturreservat nr 19. Lund. Stencilerad. Hesselman, H Om klimatets humiditet i vårt land och dess inverkan på mark, vegetation och skog. Medd. Stat. skogsförs. anst. 26. Stockholm. Hulting, J En bokskog i Västergötland och dess lafflora. SBT 6. Uppsala. Hvalström, N Beskrivning på almogens i Alingsås contract sinnelag, hushållning, seder och klädedräkt. Utgiven av H. Sallander i Västgötalitteratur, Tidskr. utgiven av fören. f. Västgötalitt., nr l. Skara. Hylander, N Förteckning över Nordens växter. 1. Kärlväxter. Lund. varsson, R Lövvegetationen i Mollösunds socken. APhS 46. Uppsala Lövvegetationen på Lindö och Kalvö i norra Bohuslän, och l. SBT 65. Uppsala. Johansson (Karvik), N.G Vegetationen på Halleoch Hunn bergs rasmarker. SBT 29. Uppsala. Julin, E Vessers udde. Mark och vegetation i en igenväxande löväng vid Bjärka Säby. APhS 23. Uppsala. Kielland-L und, J A classification of scandinavian forest vegetation for mapping purposes. stencilerad. Larsson, B.M.P Andersby ängsbackar - ett uppländskt lund- och hagmarksområde. Fauna och Flora 66. Märsta. Liden, O Svältorna och livet i svältbygden förr och nu. Lund. Liljebäck, L Kulturförekomster av bok samt den spontana bokens nordgräns i Sverige. Ett bidrag till bokens växtgeografi. Opublicerad avhandling. Lindgren, L Växtekologisk inventering av bokskogar i Malmöhus län. Lund. Stencilerad. 1968a - Växtekologisk inventering av bokskogar i Hallands län. Lund. stencilerad b - Växtekologisk inventering av bokskogar i Blekinge län. Lund. Stencilerad a - Växtekologisk inventering av bokskogar i Kristianstads län. Lund. stencilerad b - Växtekologisk inventering av bokskogar i Kronobergs län. Lund. stencilerad c - Växtekologisk inventering av bokskogar i lönköpings län. Lund. Stencilerad.

104 96 Göran Wallin B eec h F or est Vegetation in Sweden - a S urvey. BN 123. Lund Skötsel av lövskogsområden. Vegetationsförändringar i Dalby Söderskog. MeddeL från Forskargruppen får skötsel av naturreservat 11. Lund (stencil). Lindquist, B Den skandinaviska bokskogens biologi. Sv. Skogsvårdsför. Tidskr. 29. Stockholm Dalby Söderskog. APhS 10. Stockholm Forest Vegetation Belts in Southern Scandinavia. Acta Horti Gotoburg. 22. Göteborg. Linnarsson, L Bygd, by och gård. Gammal bygd och folkkultur i Gäsene, Laske och Skånings härader del l. Lund. Linnermark, N Podsol och brunjord. En studie av vegetation och jordmånsbildning inom östra Skånes åsoch skogsområden. Lund. Ljungström, C.J Åhs och Wedens härader samt staden Borås. Stockholm. Lundqvist, G Beskrivning till jordartskarta över Sverige. SGU B a 17. Stockholm. Lundqvist, J Plant Cover and Environment of Steep Hillsides in Pite Lappmark. APhS 53. Uppsala. Malmer, N Studies on mire vegetation in the Archaean area of south-western Götaland. Opera Botanica 7. Lund. Malmström, C Hallands skogar under de senaste 300 åren. Medd. Stat. skogsf. anst. 31, Stockholm Kort översikt över svenska skogssamhällen. Medd. Stat. skogsf. anst. 42. Stockholm. Moberg, l Västergötlands geografi, en orienterande översikt. Naturlandskapet. Lund. Nihlgård, B Vegetation Types of Planted Spruce Forests in Scania, Southern Sweden. BN 123. Lund. Nykvist, N Brunjord eller gräsmarksmull Några synpunkter på rysk och svensk jordmånsklassifikation. Sv. skogsv. få rb. tidskr. Norrtälje. von Post, L Viskadalens fornfjord. Från Borås och De sju häradena. Göteborg Viskadalen, jökelbädd-havsfjord-bondebygd. Sveriges bebyggelse. Uddevalla. Ryberg, M Kolsö, ett sörmländskt lundområde och dess utveckling. SBT 50. Uppsala Preliminär översikt av vegetation och vegetationshistoria på halvön Näset vid Tullgarn. SBT 55. Uppsala Några synpunkter på lundgräsens ekologi i östra Svealand. SBT 61. Uppsala The deciduous woods on the Näset peninsula at Tullgarn, province of Södermanland. Kgl. Sv. Vetenskapsakademiens HandL Ser. 4. Bd. 14. Samuelsson, A skogsvegetationen inom en del av Garpenbergs kronopark. SBT 54. Uppsala. Sandegren, R om issjöar och issjöallopp i trakten nordost om Borås. Geol. Fören. Förhand!. 40. Stockholm. Schotte, G Beskrivning över skogsförsöksanstaltens försöksytor å Svältarna i Västergötland. Skogsf. an st. :ens exkursionsledare V. Stockholm. Sjörs, H Slåtterängar i Grangärde Finnmark. APhS 34. Uppsala Nordisk växtgeografi. Stockholm Amphi-Atlantic zonation, Nemoral to Arctic. North Atlantic Biota and their History. Oxford Forest regions. Plant cover of Sweden. APhS 50. Uppsala Ekologisk botanik. Uppsala. Steen, E Betesinflytelser i svensk vegetation. Stat. jordbruksförsök 89. Uppsala. Sterner, B Sjuhäradsbygden. Stockholm Bygdeknallar och stadsköpmän. En krönika om sjuhäradsbygdens gårdfarihandel. Stockholm. Sterner, R Några anteckningar rörande bohusländsk lundvegetation. Acta Horti Gotoburg. V. Göteborg. Stålfeldt, M.G Växtekologi. Stockholm. Sylven, N Eken. Vad Sverige ägt, äger och bör äga av detta ädla trädslag. Eken, utgiven av sällskapet för ekadtingens främjande. Stockholm. Tamm, O Studier över klimatets humiditet i Sverige. Kungl. skogshögskolans skrifter 32. Stockholm. Tyler, G Handledning L mark- och växtkemiska arbetsmetoder, 3. uppl. omarbetad för lic.kursen vårterm Lund. stencilerad. Tiixen, R. 195 l - Eindriicke während der Pflanzengeographischen Exkursionen durch Siidschweden. Vegetatio 3 (1950):3. Den Haag. Walden, H.W Naturvård i Sjuhäradsbygden. Rapport över naturvårdsinventering i södra delen av Älvsborgs län. Göteborg. stencilerad. Wallin, G Bokskogen i Sjuhäradsbygden. sjuhäradsnatur. Södra Älvsborgs läns Naturvårdsfårbund Borås. Westfeldt, G.A En Silene armeria-förekomst i Västergötland. SBT 23. Uppsala Några ord om Anemone ranunculoides i södra Västergötland. SBT 30. Uppsala Vegetationen på Kräkehoberg vid Ulricehamn. SBT 41. Uppsala Floran i nordöstra delen av Sjuhäradsbygden. SBT 48. Uppsala Tranhultsreservatet. Sveriges Natur. Uddevalla Floristiska anteckningar från Marks härad i södra Västergötland. SBT 60. Uppsala Floran i Vedens härad. SBT 62. Uppsala Floran i Ballebygds socken. SBT 65. Uppsala. Wibeck, E Bokskogen inom Östbo och Västbo härad af Småland. Medd. Stat. skogsfårs. anst. 6. Stockholm Ur skogens historia i forna tiders Bohuslän. Göteborg. Ångström, A Sveriges klimat. Stockholm.

105 Tabellbilaga Tab. 1-5 Kråkeboberg Tab Kröklings hage Tab Tranhult Tab Rölle Tab. 19 Klevaberget Tab Humla Tab. 22 Unnebo T ab. 23 segmentanalyser i hedekskog Tab. 24 segmentanalyser i örtdominerad ängsskog Tab. 25 segmentanalyser i gräsdominerad ängsskog T ab. 26 segmentanalyser i bokskog Tab. 27 segmentanalyser i olika typer av kontaktvegetation Tabell l. Nr l. Kråkeboberg, sydsluttningen, profil A. Fältskiktssamhälle B 5 B 4b B3 B 4b B 5 B 4b B 3 B 4b segment (100 m 2 ) nr Acer platanoides Betula pubescens B. verrucosa Fraxinqs excelsior Picea abies Populus tremula Quercus robur Serbus aucuparia Tilia eardata Ulmus glabra Acer platanoides Corylus avellana Fagus silvatica Lonicera xylosteum Picea abies Frunus padus Quercus robur Serbus aucuparia Tilia eardata Ulmus glabra Aegopodium podagraria Anemone hepatica A. nemorosa A. ranunculoides Anthriscus silvestris Gampanula persicifolia Convallaria majalis Dryopteris filix mas Equisetum pratense Filipendula ulmaria Fragaria vesca Geranium silvaticum Geum urbanum Glecho a hederacea Hypericum maeulatum Lathyrus mentanus Melampyrum silvaticum Meraurialls perennis Moehringia trinervia Oxalis acetosella Pulmonaria officinalis Ranunculus auricomus Urtica dioica Veronica chamaedrys Vicia sepium n n + + x + + r x n + n + n n n + n Viola riviniana Luzula pilosa Melica nutans Poa nemoralis Actaea spicata Athyrium filix femina Cardamine bulbifera Epilobium montanum Geranium robertianum Hieracium sp. Lactuca muralis Lastrea dryopteris L. J?hegopteris Lathyrus vernus Maianthemum bifolium Paris quadrifolia Sanicula europaea Satureja vulgaris Stachys silvatica Calamagrostis arundinacea Carex digitata Galium ederatum rmpatiens noll tangere Polygonatum verticillatum Veronica officinalis Rubus idaeus R. saxathis Acer platanoides juv. Corylus avellana juv. Fagus silvatica juv. Fraxinus excelsior j uv. Picea abies j uv. Populus tremula juv. Prunus padus ju v. Quercus s p. j uv. Serbus aucuparia juv. Tilia eardata juv. Ulmus glabra juv. Artantal i fältskiktet Trädskiktets täckn. i % Buskskiktets täckn. i % Fältskiktets täckn. i % n r m r n l. den något fattigare svaga sluttningen ut mot åkermarken. Stenigt. 2. Plant parti. Stenigt och spridda smärre block. Quercus robur l st (19 cm), Ulmus glabra l st (53 cm), Fraxinus excelsior l st (tre sammanvuxna stammar, vardera ca 20 cm). Dessutom ett lägre trädskikt med klena stammar av de för segmenten angivna arterna. 3. nedre delen av brant, storblackig sluttning Trädskikt med höga, smäckra stammar. Tilia 8 st (37 cm), Acer platanoides 5 st (20 cm), Fraxinus excelsior 1 st (19 cm), Picea abies l st (18 cm). Fältskiktet täcker delvis över stenar och småblock. Buskskiktet högt med glidande övergång i trädskiktet. 4. Snett uppåt från 3. Mot öster. 5. större svacka i bergbranten. Stark lutning. Steningt - småblackigt underlag. Genom dominansen av lönn har avsnittet karaktär av en liten lönnlund. Acer 5 st (23 cm), Ti\ia eardata 3 st, Ulmus glabra l st (34 cm), Betula pubescens l st (24 cm), B. verrucosa l st (28 cm), Serbus aucuparia l st (12 cm). ntill Populus tremula l st. 6. Något ovanför 5. ntill en liten bergvägg. Fuktigare.

106 Tabell 2. Nr 1 Kråkeboberg, analys av årstidsaspekter i Anemone hepatica-samb., Pulmonaria-var. (segm. 2, tab. l). Småruta (l m 2 ) nr F Årstidsaspekt Acer platanoides Betula verrucosa Fraxinus excelsior Quercus robur Sorbus aucuparia Ulmus glabra Acer platanoides Cory\us avellana Frunus padus Sorbus aucuparia Tilia cordata so Anemone hepatica A. nemorosa A. ranuncu\oides Dryopteris filix mas Anthriscus silvestris Equisetum pratense Filipendula ulmaria Fragaria ves ca Galium odoratum Geranium robertianu m G. silvaticum Glechoma hederacea Geum urbanum Hypericum maeulatum Lathyrus mentanus Mercuria\is perennis Moehringia trinervia Oxalis acetosella Fulmonaria officinalls Ranunculus auricomus R. ficaria Urtica dioica Veronica chamaedrys Vicia sepium Viola riviniana 3 l Melica nutans Poa nemoralis Acer platanoides juv. Rubus idaeus R. saxatills Sorbus aucuparia ju v. Cory\us avellana juv Analysdatum: a ; b ; c B x segmenten bildar en profil från den nedre lunden på planare mark genom ansamlingen av grova block upp till rasbrantens övre delar nära bergväggen. Segm förskjutna i sidled i förhållande till varandra. 7. Nedre lunden strax nedanför blockansamlingen. ntill ett mindre ex av Fraxinus excelsior. 8. Grova block med rikligt mosstäcke. Trädskiktet starkt utglesat genom stormf'ållning. Omkullblåsta lindar ligger intill segmente t. 9. Ovanför blockansamlingen. stark lutning. Tilia bildar ett lägre trädskikt. Grusigt - stenigt underlag med mullrik finjord. En del mindre block. 10. Snett ovanför nr 9, samma underlag. 11. Snett ovanför nr 10 åt öster, samma underlag. Analysdatum

107 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 99 Tabell 4. Nr l Kråkeboberg, sydsluttningen, profil C. Fältskiktssamhälle 2 segment (100 m ) nr Acer piatanoides Betula pubescens Populus tremula Quercus petraea Tilia cordata Ulmus glabra Acer platanoides Alnus glutinosa Corylus avellana Fagus silvatica Fraxinus excelsior Lonicera xylosteum Picea abies Populus tremula Prunus padus Quercus sp. Sorbus aucuparia Tilia cordata Viburnum opulus Actaea spicata Anemone hepatica A. nernorosa Anthriscus silvestris Convallaria majalis Dryopteris filix mas 13 m B 4b B l B 4b 12 l Equisetum pratense Fragaria vesca Geranium silvaticum Geum urbanum Lact:uca muralis Lathyrus vernus Maianthemum bifolium Oxalis acetosella Polygonatum verticillatum Fulmonaria officinalis Ranunculus auricomus Stachys silvatica Urtica dioica Vicia sepium Viola riviniana Carex montana Deschampsia enespitosa Melica nutans m + B il l 13 Epilobium montanum Geranium robertianum G. sanguineum Hieracium sp. tropatiens noli tangere Lathyrus montanus L. niger Origanum vulgare + B 4b Satureja vulgaris Scrophularia nodosa Calamagrostis arundinacea Carex digitata Poa nemoralis Roegneria canina Rubus idaeus R. saxatilis A cer platanoi des j uv. Fraxinus ex celsior juv. Picea abies ju v. Populus tre mula ju v. Frunus padus juv. Quercus sp. juv. Sorbus aucuparia.juv. Ti tia c ordata juv. Ulmus glabra juv. B l l Artantal i fältskiktet Trädskiktets täckn. i % Buskskiktets täckn. i % Fältskiktets täckn. i % Profilen ä r lagd inom den östligaste delen a v sydsluttningen, strax öster o m d e t gamla båthuset vid Åsundens s trand. 12. Längs t ner innanför alridån efter stranden. Strandens närhet röjes genom närvaron av några arter, som ingår i strandveg Halvvägs upp i sluttningen. Strax väster om segmentet ansamling av grova block. 14. överst i sluttningen nära bergväggen. Analysdatum: juli Tab. 5 s e s l Tabell 6. Nr 2 KrökUngs hage, ravinbottnen och södra slänten. Fältskiktssamhälle 2 segment (100 m ) nr Alnus glutinosa Fraxinus excelsior Picea abies Populus tremula Quercus robur Sorbus aucuparia Tilia eardata Ulmus glabra Acer platanoides Alnus glutinosa Corylus avellana Fraxinus excelsior B ila m B8 B 6b B 6a m m m n n n Oxalis acetosella Ranunculus ficaria R. repens stellaria ne morum Urtlca dioica Valeriana sambucifolla Vi ola riviniana Poa nemoralis P. remota Phalaris arundinacea Rubus idaeus R. saxathis Quercus robur ju v. + x m n B S B 6b m m n m m n m n Lonicera xylosteum Pi cea abi es Prunus padus Ribes rubrum Sorbus aucuparia Ulmus glabra Viburnum opulus Anemone hepatica A. nemorosa Athyrium filix femina Campanula latifolia Chrysosplenium alternifolium Crepis paludosa Dryopteris dilatata Equisetum pra tense E. silvaticum Filipendula ulmaria Geranium silvaticum Geum rivale mpatiens noli tangere Lastrea phegopteris Matteuccia struthiopteris n l l n n Roegneria canina + n m r Actaea spicata Cardamine amara Dryopteris filix mas Geranium robertianum Mercurialis perennis Pari s quadrifolia Stachys silvatica Melica outans n l l n l l Mnium undulatum Mnium sp. l m Acer p latanaides juv. Fraxinus excelsior juv. Ulmus glabra juv. Viburnum opulus ju v. Artantal i fältskiktet Trädskiktets täckn. i % Buskskiktets täckn. i % Fältskiktets täckn. i % so so so l. Vid bäcken l dess övre lopp ovanför ravinen. 2. Vid bäcken i ravinens botten nedanför den södra blackiga slänten. Flera mindre block som till stor del är täckta av fältskiktet. Almar från slänten lutar sig u t över segmentet. Fältskiktet till stor del förstört vid röjningsarbeten sept Ca 25 m längre ner utefter bäcken. Slänten ovanfor tillhör ett torrare avsnitt. 4. Genomflytes av bäcken i dess nedre lopp. Under hassel nära den västra ingången. Torrare prägel. 5. Den södra släntens fuktigare del nederst mot bäcken i ravinens botten. Starkt blackigt. Blocken med yppig mossbeklädnad. 6. mellersta delen av södra slänten. Nedanför det lilla vattenfallet i bergväggen ovanfor. Markant översilad del. Analysdatum: juli

108 JOO Gäran Wa llin Tabell 5. Nr l Kråkeboberg, fritt lagda segment i sydsluttningen samt på platån ovan bergbranten. sydsluttningen Platån Fältskikts samhälle B 4b Bill Bl12 A la A ld 2 segment (100 m ) nr Acer platanoides n Betula verrucosa Picea abies Populus tremula 11 Quercus petraea 1 m Q. robur n n m Tilia eardata n n Ulmus glabra Fagus silvatica m Pinus silvestris Acer platimoides Corylus avellana Crataegus calycina Fagus silvatica n Juniperus communis Lonicera xylosteum Mains silvestris Picea abies Populus tremula Prunus padus Quercus sp. Ribes uva-crispa Sarbus aucuparia Tilia eardata n Ulmus glabra n Actaea spicata Anemone hepatica m n n A. nemorosa Convallaria majalis Dryopteris filix mas Fragaria vesca Lathyrus montanus L. vernus Maianthemum bifolium Veronica chamaedrys Viola riviniana Carex digitata Melica nutans Anthriscus silvestris Equisetum pratense Geranium silvaticum Geum urbanum Oxalis acetosella Paris quadrifolia Pulmonaria officinalis 11 Ranunculus auricomus Rubus saxatilis Stachys silvatica Viola mirabilis Dactylus glomerak"l Athyrium fllix femina Filipendula ulmaria Oleehorna hederacea Mercurialis perennis x Polygonatum multiflorum Satureja vulgaris Epilobium montanum Hieracium sp. Hypericum montanum Lathyrus niger Origanum vulgare Urtica dioica Veronica officinalis Vicia sepium Poa nemoralis Roegneria canina Calamagrostis arundinacea m Campanula rotundifolia Galeopsis tetrahit Moehringia trinervia Po tentilla erecta Pteridium aquilinum Trientalis europaea x Anthoxanthum odoratum Deschampsia flexuosa n Luzula pilosa Vaccinium myrtillus n V. vitis idaea 11

109 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 101 Tabell 5. (forts. ) segment nr Rubus idaeus Acer platanoides j uv. Corylus avellana ju v. Fagus silvatica ju v. Juniperus communis ju v. Picea abies ju v. Populus tremula ju v. Quercus s p. j uv. Sorbus au cuparia ju v. Tilia cordata juv. Ulmus g labra ju v. Artantal i fältskiktet Trädskiktets täckn. i % Buskskiktets täckn. i % Fältskiktets täckn. i% den östra delen av sydsluttningen ovanför båthuset. 16 och 17. nom den utplanade nedre delen av sydsluttningen. 18 och 19. anslutning till stigen uppför sydsluttningen ovanför båthuset. 22. Stenig t, delvis går berg i dagen. Quercus petraea 7 st (32 cm), Pinus silvestris 2 st (38 cm). Analysdatum: juli Tab. 6 se s. 99 Tab. 7-8 se s. 102 Tabell 9. Nr 2 KrökUngs hage. Ravinens norra slänt. Fältskiktssamhälle!U_L_ B lb B 4a 1U_2_ B 4a segment (100 m 2 ) nr lo Betula verrucosa Frunus padus ju v. Fraxinus excelsior R i bes rubrum ju v. Quercus robur Paris quadrifolia Salix caprea Alehemilla sp. Ulmus glabra n Anemone hepatica Convallaria majalis Acer platanoides Crepis paludosa Corylus avellana Equisehtm pratense Fraxinus excelsior E. silvaticum Picea abies Pragaria vesca Populus tremula Geranium silvaticum Frunus padus Lathraea squamaria Quercus robur Lathyrus montanus Sorbus aucuparia Maianthemum bifolium Ulmus glal:: ra Melampyrum pratense Viburnum opulus Potentillrt erecta Pteridium aquilinum Actaea spicata Trientalis europaea Anemone nemorosa + + Veronica chamaedrys Dryopteris filix mas Viola riviniana Oleehorna hederacea x Agrostis tenuis Lactuca muralis Deschampsia flexuosa Lastrea phegopteris Luzula pilosa Mercurlalis perennis Me lica nu tans Schrophularia nodosa Milium effusum n Acer platanoides ju v. Poa nemoralis Ulmus g labra j uv. Vaccinium myrtillus Rubus saxatilis Athyrium filix femina Sorbus aucuparia j uv. Epilobium montanum Corylus avellana juv. Geum urbanum Fraxinus excelsior juv. Oxalis acetosella Quercus robur ju v. Ranunculus acris x Viburnum opulus juv. R. ficaria + Taraxacum sp. x Artantal i fältskiktet Urtica dioica Deschampsia caespitosa Rubus idaens Trädskiktets täckn. i % Picea abies ju v. Buskskiktets täckn. i % Populus tremula juv. Fältskiktets täckn. i % segmenten är belägna i den norra slänten i ravinen. 7. T.v. om trapporna i ravinens övre del. slänten nor mot norra bäcken. Fraxinus excelsior 2 st (57 cm), Quercus robur l st (45 cm). 8. T. h. om vägen uppåt, där hasselbuskagen börjar. Ramponerat genom röjning i sept BeL11la verrucosa l st (27 cm), Quercus robur 2 st (27 cm). 9. T. v. om trappornas början vid vägen uppåt. Q. robur l st (61 cm), Salix caprea l st (57 cm), Ulmus g labra l st (15 cm). 10. T. h. om vägen uppåt inne bland hasselbuskagens nedre delar. 11. Som nr lo men längre in bland hasseln. Q robur 2 st (47 cm). 12. Som nr 10 längre ner i sluttningen. Quercus robur l st (28 cm).

110 102 Göran Wallin Tabell 7. Nr 2 KrökUngs hage, i ravinbottnen vid bäcken. Analys av årstidsaspekter i Stellaria nomorum-samh., Matteuccia-var. Småruta (4 m 2 ) nr Aspekt a b a a b Fraxinus excelsior Ulmus glabra 4 Fraxinus excelsior Prunus padus Ulmus glabra Viburnum opulus Anemone nemorosa 4 Campanula latifolia Chrysosplenium alternifolium Filipendula ulmaria Gagea lutea mpatiens noli tangere x x Matteuccia struthiopteris Oxalis acetosella x l l l Ranunculus ficaria stellaria nemorum Populus tremula juv. l Mnium undulatum Mnium sp. x x x x x x x x x Ranunculus ficaria hade vid analys i aspekt b blekgula blad, som ännu visade god täckning. Analysdatum: a = ; b= ; c= Tabell 8. Nr 2 KrökUngs hage, klippavsatser i övre delen av ravinens södra slänt. Analys av årstidsaspekter i Galium odoratum-samh. (1-3) och Anemone hepatica-samh., Viola mirabilis-var. (4 och 5). Småruta (4 m 2 ) nr 4 Aspekt a b a b b b a Fraxinus excelsior. 3 Populus tremula 4 Tilia cordata 4 Ulmus glabra Corylus avellana Fraxinus excelsior Tilia cordata Picea abies Ulmus glabra Populus tremula 4 Actaea spicata Anemone hepatica l. l ' 2 l A. nemorosa x Athyrium filix femina l Campanula latifolia Chrysosplenium alternifolium 4 l Dryopteris filix mas Filipendula ulmaria Gagea lutea Galium odoratum 4 Geranium robertianum Geum urbanum mpatiens noli tangere Lastrea dryopteris Milium effusum Oxalis acetosella 3 Paris quadrifolia 2 Polygonatum multiflorum 4 Ranunculus ficaria l Stachys silvatica Stellaria nemorum Valeriana sambucifolia Viola mirabilis Fraxinus excelsior j uv. Populus tremula juv. Ulm u s g labra ju v. Vaccinium myrtillus Mnium undulatum Fältskiktets täckning i % l. Högst upp i södra slänten intill bergväggen. ntill: Carex digitata, Dryopteris filix mas, Rubus saxatilis, Fältskiktet delvis f'örstört vid röjningsarbetena sept ntill få regående vid bergväggen längre österut. 2. Ytterligare något österut intill den övre bergväggen. ntill: Geranium robertianum och Poa nemoralis. 4. Något lägre än de f'öregående. På en svagt lutande avsats, totalt ca 25 m 2. Nära ett översilningsstråk och därmed fuktigare än de föregående. Centralt på avsatsen. 5. Dito längre ner. Analysdatum: a= ; b= ; c=

111 Tabell 10. Nr 2 KrökUngs hage, hedekskogen ovanför ravinen samt torrare avsnitt av södra slänten. Tab. 9 se s. 101 Fältskiktssamhälle ALa B 2 segment (100 m 2 ) nr B 4 15 A la 13 B 2 14 B 4 15 Quercus robur Sorbus aucuparia Juniperus communis Quercus robur Populus tremula Corylus avellana Sorbus aucuparia Acer platanoides Fraxinus excelsior Viburnum opulus Deschampsia flexuosa Festuca ovina Carex pilulifera Calluna vulgaris Vaccinium myrtillus V. uliginosum V. vitis idaea Quercus robur j uv. Convallaria majalis Lathyrus montanus Melampyrum pratense Potentilla erecta Trientalls europaea Luzula pilosa m Maianthemum bifolium Anemone nemorosa Lastrea dryopteris Populus tremula Sorbus aucuparia juv. Dryopteris spinulosa Calamagrostis arundinacea Athyrium filix femina Dryopteris filix mas Oxalis acetosella Milium effusum Rubus idaeus R. saxatilis Fraxinu s exce lsior ju v. Viburnum opulus juv. Dicranum sp. Pleurozium schreberi Artantal i få ttskiktet Trädskiktets täckn. i % Buskskiktets täckn. i % Fältskiktets täckn. i% x '1 hedekskogen. Quercus robur 3 st (45 cm). Tillko=er intill: Fragaria vesca, Rumex acetosa. Anthoxanthum odoratum, Sorbus aucuparia juv. och Prunus padus juv Väster om ravinens fuktiga, rika del. Mycket blackigt Öster om ravinens rika del. Samma datum. Tabell ll. Nr 3. Tranhult, segmentanalyser. Fältskiktssamhällen B2 B4 B5 B 8 B2 B 4 B 5 B 8 segment (100 m 2 ) nr 4 Betula pubescens B. verrucosa Fraxinus excelsior Picea abies Populus tremula Quercus petraea Q. robur Sorbus aucuparia Tilia cordata Ulmus glabra Corylus avellana Fraxinus axcelsior Lonicera xylosteum Picea abies Quercus sp. Ribes nigrum Sorbus aucuparia Tilia eardata Ulmus glabra Viburnum opulus Calamagrostis arundinacea Convallaria majalis Hieracium Vulgatiformia Deschampsia flexuosa Vaccinium myrtillus Carex montana Lathyrus niger Hypericum montanum Melampyrum pratense Pteridium aquilinum Anemone hepatica Lathyrus vernus Ranunculus auricomus Satureja vulgaris Viola mirabilis Polygonatum vertici\latum Campanula trachelium Carex digitata Geum urbanum Paris quadrifolia Lactuca muralis Actaea spicata x x x x x n Scrophularia nodosa Roegneria canina Mercurlalis perennis Aegopodium podagraria Equisetum pratense Valeriana sambucifolia Glechoma hederacea Ranunculus repens mpatiens noli-tangere Urtica dioica Geranium robertianum Humulus luputus Matteuccia struthiopteris Stachys si\vatica Melandrium rubrum Equisetum silvaticum Athyrium filix femina Filipendula ulmaria Fraxinus excelsior juv. Anemone nemorosa Dryopteris filix mas Epilobium montanum Fragaria vesca Galeopsis tetrahit Geranium si\vaticum Lathyrus montanus Maianthemum bifo\i.um Oxalis acetosella Rubus saxatills Solidago virgaurea Veronica chamaedrys Vicia sepium Viola ri iniana Me lica nutans Poa nemoralis Rubus idaeus Corylus avellana juv. Populus tremula j uv. Quercus sp. juv. Sorbus au cuparia j uv. Ulmus g labra ju v. Antal arter i fältskiktet 13 x x x n 25 l. Utanför reservatet i övre rasmarken intill bergväggen. 2. reservatet på den övre sluttningen nedanför bergväggen. Tillkommer: Torilis japonica. Rik variant av samhället. 3. reservatets nedre mellersta del. Viola mirabilis-var. av samhället. 4. reservatets nedre södra del nära ingången från Tranhult. Tillkommer: Taraxacum sp., Campanula rotundifolia, Ranunculus acris. 5. Utanför reservatet mitt emot bron över Viskan. rasmarkens nedre del. Blackigt. 6. Utanför reservatet mitt emot Tranhults ladugård. Nedre rasmarken. Storblockigt och fuktigt. Blocken ligger i segmentets nedre kant ganska glest med finjord mellan. Detta förklarar det för samhället onormalt höga artanta le t. Tillkommer: Deschampsia caespitosa. 7. Utanför reservatet innanför åkern. Rasmarkens nedre del. Storblockigt och fuktigt. Tillkommer: Sedum telephium. Analysdatum juni-juli 1971.

112 104 Gäran Wallin Tabell l2. Nr 3 TranhulL Analyser i olika årstidsaspekter. Anemone hepatica-samh., Viola mirabilis-var. Småruta (l m 2 ) nr F Årstidsaspekt Fraxinus excelsior Picea abies Quercus robur Tilia eardata Ulmus glabra Corylus avellana Lonicera xylosteum Sarbus aucuparia Tilia eardata Ulmus glabra Actaea spicata Anemone hepatica A. nemorosa Athyrium filix femina Campanula trachelium Convallaria majalis Dryopteris filix mas Galeopsis tetrahit Geranium silvaticum Geum urbanum mpatiens noli tangere Lactuca muralis Lathyrus vernus Maianthemum bifolium Oxalls acetosella Paris quadrifolia Ranunculus auricomus Rubus saxatilis Satureja vulgaris Solidago virgaurea Urtica dioica Valeriana sambucifolia Veronica chamaedrys Vicia sepium Viola mirabilis V. riviniana Calamagrostis arundinacea Carex digitata C. montana Melica nutans Poa nemoralis Roegneria canina Rubus idaeus Lonicera xylosteum juv. Ulmus g labra ju v. ' l Artantal i fältskiktet Analysdatum: a = ; b= ; c = Tabell 14. Nr 3 Tranhult, den övre sluttningen i reservatet. Calamagrostis arundinacea-samh. F 4 F, Betula verrucosa Quercus petraea Q. robur Tilia cordata Ulmus glabra Corylus avellana Loni.cera xylosteum Anemone hepati.ca A. nemorosa Convallaria majalis Dryopteris filix mas Pragaria vesca Lathyrus montanus L. niger Melampyrum pratense Oxalis ac,etosella Pteri.di.um aquilinum Solidago virgaurea 67 Viola riviniana Calamagrostis arundinacea Carex digitata C. montana Luzula pilosa Melica nutans Poa nemoralis Rubus saxatills Vaccini.um myrtillus Corylus avellana juv. Quercus sp, juv. Tilia cordata juv. Ulmus glabra juv. Artantal i fältskiktet 4 l Analysdatum:

113 Tabell 13. Nr 3 Tranhult. Analyser i olika årstidsaspekter. Mercurialis perennis-samil Småruta (l m 2 ) nr F Årstidsaspekt b b b b b Fraxinus excelsior 57 Picea abies 14 Quercus robur 85 Tilia eardata 42 Corylus avellana 71 Fraxinus excelsior 14 Tilia cordata 14 Ulmus glabra 29 Anemone hepatica 100 A. nemorosa 4 4 x 100 Camparrula trachelium 14 Convallaria majalis 71 Dryopteris filix mas 14 Equisetum pratense 29 Filipendula ulmaria 14 Geranium silvaticum 57 Geum urbanum 71 mpatiens noli tangere 57 x Lactuca muralis 14 Maianthemum bifolium 28 Mercurialis perennis 100 Oxalis acetosel\a 71 Polygonatum verticillatum 14 Ranunculus repens 28 Rubus idaeus 85 R. saxatills 42 Urtica dioica 57 Valeriana sambucifolia 14 Vicia sepium 28 Viola riviniana 42 Calamagrostis arundinacea 14 Poa nemoralis 42 Roegneria canirra 42 Fraxinus excelsior j uv. 28 Sarbus au cuparia ju v. 14 Ulmus g labra ju v. 14 Artantal i fältskiktet Fältskiktets täckn. i % Analysdatum: a= ; b= ; c= Tabell 17. Nr 4 Rölle, hässlet. segmentanalyser. Fältskiktsamhälle B4 B 4c B 1 4 B 4c segment (100 m 2 ) nr lo Fagus silvatica Geranium robertiarrum Fraxinus excelsior G. silvatic.um 1 1 Malus silvestris Geum rivale Sarbus aucuparia G. urbanum Ulmus glabra 1 Glechoma hederacea Hypericum maeulatum Corylus avellana 1 1 Lathyrus vernus Crataegus calycina Maianthemum bifolium Fagus silvatica Oxalis acetosella Fraxinus excelsior Paris quadrifolia Juniperus communis Picea abies Prunus padus Ranunculus acris R. auricomus Trollius europaeus Sarbus aucuparia Urtica dioica x Ulmus glabra Veronica chamaedrys Vicia sepium Actaea spicata Viola riviniana Aegopodium podagraria m Carex montana Alehemilla sp. x x Deschampsia caespitosa Anemone hepatica Poa nemoralls A. nemorosa Rubus idaeus Anthriscus silvestris Fagus silvatica juv. Athyrium filix femirra Fraxinus excelsior j uv. Camparrula latifolia Picea abies j uv. Cardamine bulbifera Prunus padus ju v. Dryopteris filix-mas r Sarbus aucuparia juv. Epilobium montarrum Ulmus g labra ju v. Equisetum pratense E. silvaticum Artantal i fältskiktet Filipendula ulmaria Fragaria vesca Trädskikte ts tä kn. i % Galium bareale Buskskiktets tä<:kn. i % G. odoratum n Fältskiktets täckn. i % Nederst i sluttningen. Nära stora gården i Rölle. Gles vegetation fläckvis. Boklövsförna. l st Fagus silvatica (54 cm), l st Fraxinus (51 cm). Tillkommande arter: Solidago virgaurea, Hieracium s p., Acer p lat. juv : Nära nr 8. Mycket rikligt Anemone hep. blommar på våren. Tillkommer: Dactylus glomera tus, Corylus avellana j uv lo. närhe ten av nr 8 och 9. B lockigt. nnanför litet alkärr. Tillkommer: Dactylis glomerata, Poa pratensis Mellersta sluttningen. Tillkommer: Carex pallescens, Solidago virgaurea Som nr 11. Tillkommer: Melampyrum silvaticum, Neottia nidus avis Övre delen av sluttningen. Tillkommer i våraspekten: Gagea lutea, Ranunculus ficaria, Anemone ranunculoides

114 l 06 Göran W a/lin Tabell l5.. Nr 4 Rölle. kring norra bäcken asklund al-sumpskog kring norra bäcken asklund al-sumpskog Fältskiktssamhälle B 6a B 4c D B 6a B 4c D segment (100 m 2 ) nr Alnus glutinosa Betula pubescens Fagus silvatica Fraxinus excelsior Malus silvestris Ql ercus robur Sorbus aucuparia Ulmus glabra Acer platanoides Alnus glutinosa Betula pubescens B. verrucosa Corylus avellana Crataegus calycina Fraxinus excelsior Picea abies Prunus padus Sorbus aucuparia Ulmus glabra Anemone nemorosa m A. ranunculoides Athyrium filix femina Chrysosplenium alternifolium Crepis paludosa Cardamine bulbifera Dryopteris filix mas Epilobium montanum Equisetum pratense E. silvaticum Gagea lutea Geranium silvaticum Geum rivale G. urbanum Lastrea phegopteris Matteuccia struthiopteris Oxalis acetosella Paris quadrifolia Ranunculus acris R. auricomus R. ficaria Stachys silvatica stellaria nemorum Trollius europaeus Viola riviniana Carex remota C. silvatica Actaea spicata Aegopodium porlagraria Anemone hepatica Anthriscus silvestris Gampanula latifolla Convallaria majalls Oleehorna hederacea Hieracium sp. Lactuca muralls Lathyrus montanus Maianthemum bifollum Moehringia trinervia Polygonatum verticillatum Agrostis tenuis Deschampsia caespitosa D. flexuosa Melica nutans Poa nemoralls Rubus saxatills Vaccinium myrtillus Caltha palustris Circium heterophyllum Filipendula ulmaria Rubus idaeus Acer platanoides ju v. Corylus avellana j uv. Fagus silvatica j uv. Fraxinus excelsior j uv. Prunus padus j uv. Sorbus aucuparia juv. Ulmus glabra juv. Eurynchium striatum Mnium cuspidatum M. undulatum M. sp. Sphagnum sp. Artantal i fältskiktet l. övre delen av ravinen Strax norr där körvägen går över bäcken strax nedanför nr Ca 100 m nedanför nr 3. Ravinen blir här utflackad Nedanför den stora inägan, som från Hulten sträcker sig i SO riktning ner mot lövskogen ovanför sydligaste gården Rölle. Nedanför brukningsvägen till inägan övre sluttningen nedanför vägen. Fraxinus excelsior 5 st (31-15 cm), Sorbus aucuparia l st (21 cm), Quercus robur l st (22 cm). Askarna delvis flers lammiga stubbskott. 6. Nedanför nr 5. Fraxinus excelsior 4 st (17-37 cm), Fagus silvatica 2 st (22 cm), Ulmus glabra l st (25 cm), Alnus glutinosa l st (14 cm). 7. Nedanför sluttningen. Markblöta, delvis sipprande vatten. Tabell l6. Nr 4 Rölle. Rutanalys (16 m 2 ) i olika årstidsaspekter inom Matteuccia struthiopteris-var. av stellaria nemorum-samh. Å rstidsaspekt a a b Fagus silvatica Matteuccia struthiopteris Fraxinus excelsior Oxalls acetosella Sorbus aucuparia Paris quadrifolla Ranunculus ficaria Corylus avellana Stachys silvatica stellaria nemorum Aegopodium porlagraria Trollius europaeus Anemone hepatica Vicia sepium x A. nemorosa Viola riviniana l A. ranunculoides Rubus idaeus x Alenemilla sp. R. saxatills Gampanula latifolia Fraxinus excelsior j uv. Equisetum pratense Filipendula ulmaria Gagea lutea Geranium silvallcum Fältskiktets täckn. i % Analysdatum: a. Våraspekt ; b. Tidig sommaraspekt ; c. Sensommaraspekt Matteuccia hade bruna stora rester av föregående års fertila blad men föga av årets skott Ranunculus ficaria hade gula, vissnade blad Botlanskikt saknas. Ytterst liten förekomst av Mnium undulatum. Tab. 17 se s. 105 Tab. 18 se s. 111 Tab se s. 108

115 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 107 Tabell 19. Nr 5 KlevabergeL Fältskiktssamhälle B 4b.1U..Q_ B 6 B 4b B5 B 6 2 segment (100 m ) nr Acer platanoides Ranunculus auricomus x Fraxinus excelsior l Stachys silvatica n Picea abies l Trollius europaea Quercus petraea Vicia sepium x Q. robur m Viola mirabilis Sorbus aucuparia V. riviniana Tilia cordata Calamagrostis arundinacea x Ulmus glabra Deschampsia caespitosa Festuca gigantea Acer platanoides Melica nutans Corylus avellana Poa nemoralis x Fraxinus excelsior l Rubus idaeus Lonicera xylosteum R. saxatilis Malus silvestris Fraxinus excelsior juv. Prunus padus Quercus sp. ju v. Sorbus aucuparia Tilia cordata stellaria nemorum Ulmus glabra Cardamine bulbifera Viburnum opulus Chrysosplenium alternifolium Equisetum pratense Actae spicata Lastrea phegopteris Anemone hepatica A. nemorosa + + Geranium robertianum Anthriscus silvestris Urtica dioica Campanu.la latifolia mpatiens noli tangere Convallaria maja\is Circaea alpina Dryopteris fi lix mas x Epilobium montanum Filipendula ulmaria Galsopsis tetrahit x Fragaria vesca x Glechoma hederacea Geranium silvaticum Humulus lupulus Geum urbanum Poa remota Mercurlalis perennis m Roegneria canina Moehringia trinervia Oxalis acetosella l Artantal i fältskiktet Paris quadrifolia Polygonatum verticillatum Trädskiktets täckn. i % Fulmonaria officinalis Buskskiktets täckn. i % Fältskiktets täckn. i% l. nom ett planare avsnitt nära hagmarken. ntill: Lathyrus vernus och Melandrium rubrum. 2. Liten rasbrant med rikligt av jord (ärtstora aggregat). ntill: Athyrium filix femina. Där bäcken svänger ut från rasbranten. 3. Föga av rasmaterial Liten jordig sluttning med sten. 4. Längst i slider. Småblockigt. ntill liten bäck. Något Hylocomium splendens. ntill: Ett större bestånd av Polygonatum verticillatum. Segm. storlek 60 m 2. 5 och 6. nom varsitt storblockigt avsnitt. Rikligt med mossor på blocken. Analysdatum: juli Tabell 22. Nr 8 Unnebo, profil genom ekskog. segmentstorlek 5 x 20 m 2 med m mellanrum. 1-7 i sluttningen,oxalis acetosella-samh., Mercurialis-Lonicera periclymenum-var. ; 8-10 på platån, Deschampsia flexuosa-samh., Vaccinium myrtillus - var. segmentens kortända i lutnings riktningen. Deras läge framgår av fig. 6. Juli Fältskiktssamhällen segment nr Oxalis acetosella-samh. Mercurialis-Lonicera nerjclymeppm-yar Deschampsia flexuosa-samh. Vaccin lus-var Oxalis a e osella samh. Deschampsia flexuosa-samh. Mercunahs-Lomcera periclymenum-var Vaccinium myrti llus-var Betula verrucosa Picea abies Quercus petraea Betula pubeecens B. verrucosa Corylus avellana Crataegus calycina Fraxinus excelsior Picea abies Populus tremula Quercus petraea Rhamnus frangula Ribes uva crispa Sorbus aucuparia Viburnum opulus Actsea spicata Anemone hepatica Convallaria majalie Dryopteris filix-mas Fragaria vesca Hieracium vulgatiformia Hypericum maeulatum Lastrea dryopteris L. phegopteris Lonicera periclymenum Maianthemum bifolium Melampyrum pratense Mercurlalis perennis Oxalis acetosella m iii iii iii iii rn m m iii ii n n l n m n Potentilla erecta Sanicula europaea Solidago virgaurea Stachys silvatica Trientalis europaea Veronica chamaedrys Viola riviniana Calamagrostis arundinacea Carex digitata C. pallescens C. pilulifera Deschampsia flexuosa Luzula pilosa Melica nutans Poa nemoralis Rubus idaeus R. nessensis R. saxatills Vaccinium myrtillus V. vitis idaea Acer platanoides j uv. Corylus avellana ju v. Quercus petraea ju v. Viburnum opulus juv. Rhamnus frangula Picea abies juv. Sorbus aucuparia Artantal i få ttskiktet Trädskiktets täckn. i % Buskskiktets täckn. i % Fältskiktet.; täckn. i% x x n n x x n n Tillkommande arter segment nr: L Pteridium aquilinum, Ranunculus acris. 2. Athyrium filix-femina, Dryopteris spinulosa, Lactuca muralis. 3. Pyrola rotundifolia. 5. Pteridium aquilinum. 9. Dryopteris dilatata. 10. Pteridium aquilinum, Lycopodium annotinum.

116 Tabell 20. Nr 6 Humla. Ekskogen. Oxalis acetosella-samh., Actaea - Geum urbanum-var. mer öppet parti mer slutet parti mer öppet parti mer slutet parti segment (100 m 2 ) nr Betula verrucosa Picea abies Populus tremula Quercus robur Corylus avellana Crataegus calycina Juniperus communis Lonicera xylosteum Picea abies Populus tremula Prunu s p a du s Quercus robur Rhamnus cathartica Ribes rubrum R. uva crispa Rosa canina Sorbus aucuparia S. intermedia Viburnum opulus Actaea spicata Adoxa moschatellina Alehemilla sp. Anemone nemorosa Anthriscus silvestris Athyrium fi\ix femina Camparrula persicifolia C. trachelium Convallaria majalis Dryopteris filix mas Epilobium montanum Equisetum pratense Fragaria vesca Galeopsis tetrahit Ga\ium bareale Geranium robertianum Geranium silvaticum Geum urbanum Glechoma hederacea Heracleum sphondylium Hieracium sp. Hypericum maeulatum Lactuca muralis Lathyrus pratensis L. mentanus Maianthemum bifolium Melampyrum pratense M. silvaticum Moehringia trinervia n x n n n m m m n n n n n n Oxalis acetosella Paris quadrifolia Polygonatum verticillalum Primula veris Pnmella vulgaris Ranunculus acris R. auricomus R. repens Rumex acetosa Satureja vulgaris Sedum telephium Scrophularia nodosa Stachys silvatica stellaria graminea Taraxacum vulgatum Trifolium repens Urlica dioica Veronica chamaedrys V. officinalis Vicia sepium Viola hirta V. riviniana Agrostis tenuis Anthoxanthum odoratum Carex echinata C. montana C. pallescens Dactylus glomerata Luzula pilosa Poa nemoralis P. pratensis Rubus idaeus R. saxatilis Acer platanoides juv. Corylus avellana juv. Crataegus calycina ju v. Lonicera xylosteum ju v. Populus tremula Prunus padus Quercus robur juv. Sorbus au cuparia ju v. S. intermedia juv. Viburnum opulus ju v. Artantal i fältskiktet Trädskiktets täckn. i% Buskskiktets täckn. i % Fältskiktets täckn. i % l r l. sluttningens nedre del. N"ara grinden till ängarna vid Ätran. Picea abies: 3 st (17-29 cm), Quercus robur: 4 st (39 cm). Bottenskikt torftigt: Mnium sp., Rhytidiadelphus triquetrus Snett ovanför nr. l. Buskskiktsvagare. Betula verrucosa: l st (22 cm), Picea: l st (15 cm), Quercus: 4 st (42 cm). Bottenskikt torftigt: Rhytidiadelphus triquetris. Tillkommande arter: Vicia cracca, Festuca ovina ÖVre sluttningen. Tätt buskskikt. Mycket lövförna. Populus lremula: 1 st (22 cm), Quercus robur 3 st (24 cm). Bottenskikt saknas mellersta sluttningen nära gränsen till Nordtorpets mark. Viburnum Lonicera-snår. Quercus: 7 st (32 cm), Picea l st (llcm). Bottenskikt saknas. Tillkommande arter: Heracleum sphondylium, stellaria grarninea, Corylus avellana juv. samt i buskskiktet: Rhamnus cathartica och Rosa canina B Nordertorpets skog ca 150 m från ägogränsen. mellersta sluttningen. Betas ej. Quercus: 5 st (17-38 cm). Tillkommande arter: Dryopteris spinulosa, Galium boreale, Rumex acetosa, Satureja vulgaris. Bottenskikt torftigt Tabell 21. Nr 6. Humla. Ekhagen. Agrostis tenuis-samh. betat 6 obetat 7 betat obetat 6 7 Achillea millefolium Alehemilla sp. Anemone nemorosa Arnica montana Calluna vulgaris Camparrula persicifolia C. rotundifolia Carum carvi Chrysanthemum leucanthemum Convallaria majalis Pragaria vesca Galium boreale G. verum Geranium silvaticum Geum rivale Glechoma hederacea Hieracium auricula H. pilosella H. umbellatum Hypericum maeulatum Knautia arvensis Lathyrus montanus L. pratens is Leontodon autumnalis Lotus corniculatus Maianthemum bifolium Melampyrum pratense Prunella vulgaris l l n Ranunculus acris R. repens Rumex acetosa Pimpinella saxifraga Solidago virgaurea stellaria graminea Succisa pratensis Taraxacum vulgatum Trientalis europaea Trifolium medium T. repens Veronica chamaedrys V. officinalis Vicia cracca V. sepium Viola canina V. riviniana Agrostis tenuis Anthoxanthum odoratum Deschampsia flexuosa Festuca ovina Luzula pilosa Poa pratensis Carex pilulifera Vaccinium myrtillus V. vi t is idaea Artantal i fältskikt n x 41: 31 T ab. 22 se s. l 07 Analysdatum: juli Ett glest trädskikt av Quercus robur. Glest förekommer små buskar av Juniperus communis, Corylus avellana och Populus tremula. Den senare dock mycket rikligt i nr 7.

117 Tabell 23. segmentanalyser i Deschampsia flexuosa -samh. (hedekskog). Analyses in Deschampsia flexuosa community (Heath-type oakwoods). Fältskiktsamhälle A a Ab A c Ad A e segment (100 m 2 ) nr lo Bestånd nr TRÄDSKKT Betula pubescens B. verrucosa Picea abies Populus tremula Quercus petraea Q. robur Salix caprea Sorbus aucuparia m nr Trädskiktets täckning i % BUSKSKKT Acer platanoides Betula sp. Corylus avellana Juniperus communis Picea abies Populus tremula Prunus padus Quercus sp. Rhamnus frangula Sorbus aucuparia S. intermedia n Buskskiktets täckning i % FÄLTSKKT Anemone nemorosa + Convallaria majalis Cornus suecica Dryopteris filix mas D. spinulosa Fragaria vesca Hypericum maeulatum Lastrea dryopteris Lathyrus montanus Maianthemum bifolium Melampyrum pratense Moehringia trinervia Oxalis acetosella Potentilla erecta Pteridlum aquilinum Ranunculus acris Rubus saxatilis Rumex acetosa Solidago virgaurea stellaria graminea Succisa pratensis Trientalis europaea ni Veronica chamaedrys V. officinalis Viola riviniana Agrostis tenuis Anthoxanthum odoratum Calamagrostis arundinacea Carex pallescens C. pilulifera Deschampsia flexuosa Festuca ovina F. rubra Luzula pilosa Melica nutans Molinia coerulea Poa pratensis Rubus idaeus Vaccinium myrtillus V. vi tis-idaea V. uliginosum Acer platanoides ju v. Juniperus communis juv. Populus tre mu Ja ju v. Quercus s p. ju v. Rhamnus frangu la j uv. Sorbus aucuparia j uv. x x Fältskiktets täckning i % F:ältskiktets artantal 12 lo l. Skogens NO del Quercus lo st (22 cm), Betula pubescens 2 st (18 cm), Populus l st (11 cm), Betula verrucosa 2 st (17 och 25 cm). Bottenskikt: Hylocomium splendens, Pleurozium Schreberi, Rhytidiadelphus squarrosus Juli Nordsluttningen Övre delen av nordsluttningen. Tillkommer Galeopsis tetrahit och Pinus s ilves tris. Quercus 22 st (12-23 cm) sluttningens övre del. Bottenskikt med Hylocomium s p tendens,. Pleurozoum Schreberi och Polytrichum sp. Quercus 11 st (21 cm), Belula pubescens 2 st (13 cm), B. verrucosa l st (21 cm). 6. Bottenskikt med Hylocomium spiendens och Pleurozium Schreberi en svacka på krönet. ntill ett lite l myrfragment. Quercus 12 st (18-21 cm), Sorbus 2 st (8 cm) Tillkommer Galeopsis tetrabil Vid gravrösen på krönet. Bottenskikt med Pleurozium Schreberi och Rhytidiadelphus squarrosus. Quercus 5 st (20 cm), Betula pubescens l st (12 cm, Populus tremula l st (12 cm) Tillkommer i fältskiktet Picea abies Övre delen av hagen. Bottenskikt med P!eurozium Schreberi, Polytrichum formosum Längst i väster. ÄngsartaL Quercus 8 st (15-2 cm) Bottenskikt Dicranum sp. Juli Tillkommer Campanula rotundifolia, Hypericum maculatum, Rubus saxatilis, Dryopteris spinulosa, Agrostis tenuis, Hylocomium splendens, Pleurozium Schreberi, Rhytidiadelphus squarrosus. Juni Nedre delen mot öster. Tillkommer Campanula rotundifolia. Aug Tillkommer Galeopsis tetrahit, Geum urbanum, Lycopodium annotinum, Melampyrum silvaticum. Juli 70.

118 11 O Göran Wallin Tabell 24. segmentanalyser inom örtdominerad vegetation i ängsskog. Analysis in meadow-type deciduous wood, herb-dominated communities. Fältskiktssamhälle B la B 12 B 1 4a B l 5 B 16 _...!U_1_ B l 8 Segment (100 m 2 ) nr Bestånd nr TRÄDSKKT Acer platanoides Betula pubescens B. verrucosa Alnus glutinosa A. incana Fagus silvatics Fraxinus excelsior Picea abies Populus tremula Quercus petraea Q. robur Salix caprea Sorbus aucuparia Tilia cordata Ulmus glabra 1 l 1 l l l l l l Trädskiktets täckning i % BUSKSKKT Acer platanoides Alnus incana Corylus avellana Crataegus calycina C. oxyacantba Fagus silvatics Fraxinus excelsior Lonicera xylosteum n nr rr m n l l l m l l l Malus silvestris Picea abies Populus tremula Prunus padus Quercus sp. Rhamnus frangula Ribes rubrum R. uva crispa Rosa sp. Sambucus racernosa Sorbus aucuparia Tilia cordata Ulmus glabra Viburnum opulus l l l l l l l Buskskiktets täckning i % FÄLTSKKT Actaea splcata Aegopodium podagraria Adoxa moschatellina Alehemilla sp. Allium ursinum Anemone hepatica A. nemorosa Antbriscus silvestris Astragalus glycyphyllus Atbyrium filix femina Campanula latifolia C. rotundifolia C. raehelium Convallaria majalis Dryopteris filix mas Epilobium montanum Equisetum pratense E. silvaticum Filipendula ulmaria Fragaria vesca Gagea lutea Galeopsis tetrahit Galium ba.-eale Geranium robertianum G. silvaticum Geum rivale G. urbanum Oleehorna hederacea Hieracium sp. Humulus lupulus Hypericum maeulatum lmpatiens noli tangere Lactuca muralis Lastrea dryopteris L. phegopteris Latbyrus montanus L. niger L. varnus Maianthemum bifolium Melampyrum pratense M. silvaticum Melandrlum rubrum Mercurlalis perennis Moehringia trinervia Oxalis acetosella Paris quadrifolia Polygonstum multiflorum l l l n l l l l n m. l l l l l l x l n m m m l n l l l n l

119 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 111 Tabell 24. forts. (contin. ) Fältskiktssamhälle B la B Z B 4a B 5 B 6!U_!_ B 8 segment (100 m 2 ) nr Bestånd nr P. verticillatum Pteridium aquilinum Ranunculus auricomus R. ficaria R. acris Rubus saxati lls Sanicula europaea Satureja vulgaris Scrophularia nodosa Solidago virgaurea Stachys silvatica stellaria nemorum Taraxacum sp. Torilis japonica Trollius europaeus Urtica dioica Valeriana sambucifolia Veronica chamaedrys V. officina is Vicia sepium V. silvatica Viola mirabilis V. riviniana n A nthoxanthum odoratum Calamagrostis arundinacea Carex digi ta ta C. montana C. pallescens Dactylis glomerata Deschampsia caespitosa D. flexuosa Luzula pi!osa Melica nutans M. uniflora Poa nemoralis Hoegneria canina Rubus idaeus R. caesius l l Vaccinium myrtillus Acer ptatanaides ju v. Alnus sp. juv. Corylus avellana juv. Fagus silvatica ju v. Fraxinus excelsior j uv. Lonicera xylosteum j uv. Populus tremula juv. Prunus padus j uv. Quercus s p. j uv. Sorbus aucuparia j uv. Tilia cordata juv. Ulmus g labra j uv. Viburnum opulus j uv. Fältskiktets artantal Fältskiktets täckning i % BO l. sluttningen ovanför Ålgården. 2. Kring bergklacken i NV. Aug fuktiga lövskogssluttningar ovanför ekskogen. Tillkommer: Dryopteris dilitata, Ranunculus repens och Viola palustris. 4. Nedre rasbranten hasselbrynet nedanför sluttningen. Quercus 2 st (53 cm), Betula 2 st (23-44 cm). yttersta delen av brynet något A!nus incana Väster om bron över Viskan nedanför garagen. Juni Mitt på östra sluttningen mot vägen. Tillkommer: Cardamine impatiens, Polygonatum odoratum, Primula veris, Arrhenaterum pratense. Juli Högst upp i sluttningen ovanför växthusen. Quercus 5 st (48-57 cm). ntill l st Picea (39 cm) Björbo hage. Aug övre rasbranten där den är som högst. Quercus l st (65 cm), Tilia l st (12 cm) sluttningen nedanför vägen från stranden till Årenäs. Tillkommer: A i u m ursinum och Picea abies juv. 14. hasselbeståndet på norra delen av platån nedanför åkrarna vid Unnebo. Quercus 3 st (36 cm), Picea 6 st (28 cm). Juli Vid vägen till Trollekulla. Acer l st (58 cm), Quercus l st (16 cm), Ulmus 3 st (23 cm). Juli nvid bergväggen strax ovan den stora blockansamlingen. Tillkommer: Cardamine impatiens Liten asklund strax NO Liagärdesberget. Nära stranden i svag sluttning. Askarna är högstammiga men har klena dimensioner. Sammanlagt 31 träd varav 9 st har diam cm och 22 st har diam < lo cm ÖVerst i sluttningen nära odlad mark vid Öjersås. Juli SV Årenäs vid liten bäck Nedanför föregående i en liten bäckravin. Tillkommer: Lathraea squamaria och Listera ovala ntill föregående. 22. Ansamling av grova block i nedre rasbranten. Tillkommer: Cardamine impatiens Litet blockras nedanför berghöjden i NV. Aug Blockansamling nedanför västra bergbranten vid landsvägen. Tillkommer : Galium aparine Tabel\ 18. Nr 4. Rölle, hässlets övre del. segmentanalys {segment 100 m 2 ) i olika årstidsaspekter. Anemone hepalica-samh., Aegopodium podagraria-var Års tidsaspekt Fagus si\vatica Chamanerion angustifolium Ranunculus acris Ulmus glabra Corylus avellana Crataegus calycina Fagus silvatica Fraxinus excelsior Quercus robur Sorbus aucuparia Actaea spicata Aegopodium podagraria Alehemilla sp. Ancmone hepatica A. nemorosa A. ranunculoides Anthriscus silvestris T Cardamine bulbifera Dryopteris filix mas Epilobium montanum Filipendula ulmaria Fragaria vesca Gagea lutea Galium boreale Geranium silvaticum Geum rivale Geum urbanum Glechoma hederacea Hypericum maeulatum Maianthemum bifolium Oxalis acetosella Paris quadrifolia x R. ficaria stellaria graminea Taraxacum sp. Trollius europaeus Urtica dioica Veronica chamaedrys Vicia sepium Viola riviniana Agrostis tenuis Deschampsia caespi tosa Luzula pilosa Rubus idaeus Fraxinus excelsior j uv. Sorbus au cuparia ju v. x Analysdatum: a ; b ; c

120 112 Göran Wa llin Tabell 25. segmentanalyser inom gräsdominerade växtsamhällen i ängsskog. Analysis in meadow-type deciduous wood, grass-dominated communi ties. Fältskiktssamhälle B il l B 2 B 3 B4 B 5 segment (100 m 2 ) nr lo Bestånd nr lo TRÄDSKKT Acer platanoides Betula verrucosa Fraxinus excelsior Picea abies Populus tremula Prunus padus Quercus petraea m m l1 m Q. robur Sorbus aucuparia Tilia cordata m Ulmus glabra Trädskiktets täckning i % BUSKSKKT Acer platanoides Betula sp. n n Corylus avellana Fraxinus excelsior Juniperus communis Lonicera xylosteum Picea abies Populus tremula Quercus sp. Rhamnus cathartica R. frangula Sorbus aucuparia Ti i a corda ta Ulmus glabra Viburnum opulus Buskskiktets täckning i % FÄLTSKKT Anemone hepatica A. nemorosa Athyrium filix femina Campanula persicifolia C. trachelium Convallaria majalis Dryopteris filix mas D. spinulosa Epilobium montanum Filipendula vulgaris Fragaria vesca F. viridis Galium boreale Geranium robertianum G. silvancum Geum urbanum Glechoma hederacea Hieracium sp. Hypericum maeulatum H. montanum H. perforatum Lactuca muralis Lastrea dryopteris L. phegopteris Lathyrus montanus L. niger Maianthemum bifolium Melandrium rubrum Origanum vulgare 11 Oxalis acetosella Primula veris Pteridium aquilinum Rubus saxatilis Scrophularia nodosa Solidago virgaurea n Stachys silvatica Taraxacum sp. Torilis japonica Trifolium medium Urtica dioica Veronica chamaedrys V. officinalis Vicia cassubica V. cracca V. sepium Viola hirta l V. riviniana Anthoxanthum odoratum Brachypodium silvaticum C alamagros t is arundinacea m n Carex digi ta ta C. montana C. pallescens Deschampsia flexuosa Fes tuca ovina Luzula pilosa Melica nutans M. uniflora m

121 Lövskogsvegetation i sjuhäradsbygden 113 Tabell 25. forts. (contin. ) Fältskiktssamhälle Bil l B 2 B 4 B 5 segment (100 m 2 ) nr Bestånd nr 16 lb lb Milium effusum Poa nemoralis Roegneria canina Rubus idaeus Vaccinium myrtillus Acer platanoides ju v. Corylus avellana j uv. Fraxinus excelsior juv. Lonicera periclymenum L. xylosteum juv. Popu\us tremula ju v. Quercus sp. iuv. Sorbus aucuparia j uv. Tilia corda ta i uv. Ulmus g labra j uv. Viburnum opu\us juv. Fältskiktets täckning i % o BO Fältskiktets artantal lb l B norra Jeten av rasbranten. Tillkommer: Mercurialis perennis och 3. det brantaste avsnittet. Grusigt. Tillkommer: Dactylis glomerata, Valeriana officinalis och Ribes uva crispa. Aug Vid stranden norr Årenäs. Tillkommer: Malus silvestris och Rubus fruticosus. B och 6. Nedanför Tostekulla. Tillkommer: Mercurialis perennis och Satureja vulgaris nnanför hasselbrynet i nedre sluttningen. Stenigt - småblockigt. Quercus 8 st (15-44 cm), Tilia l st (22 cm), Picea l st (41 cm) övre delen nära bergväggen. Quercus 3 st (2B-46 cm), Picea 5 st (29 cm), Tilia l st (5B cm). Tillkommer Polygonatum odoratum Nedanför Rya klint Ovanför Ålgården. Tillkommer i fältskiktet Melampyrum silvaticum, Potentilla erecta, Betula, Rhamnus frangula, Picea abies. 12. Vid stranden norr Årenäs. Tillkommer: Luzula campestris B och 14. Vid bergets södra del öster om Kullaberg. Vid bergets fot på utplanad mark. Tillkommer: Prunus padus, Galeopsis tetrahit, Ranunculus acris och Dactylus glomerata. 15. Nedanför Rya klint i nedredoelen av rasbrant. Något blockigt och 17. Vid stranden norr Årenäs Tabell 26. segmentanalyser i bokskog. Analyses in beech-wood. Fältskiktssamhälle C la c l b C le c l d C le C2a c 2b C 3 c 4 segment (100 m 2 ) nr 5 6 lo Bestånd nr FÄLTSKKT Anemone hepatica A. nemorosa n Athyrium filix femina Cardamine bulbifera Convallaria majalis Dryopteris di\itata n D. filix mas D. spinulosa Lactuca muralis Lastrea dryopteris L. phegopteris Lycopodium annotinum Maianthemum bifolium Mercurialis perennis Oxalis acetosella Paris quadrifolia stellaria nemorum n m n n n m Trienla is europaea Veronica officinalis Viola riviniana n Carex digitala C. pilulifera Deschampsia flexuosa Luzula pilosa Melica nulans Milium effusum Poa nemoralis Rubus idaeus Vaccinium myrtillus V. vitis idaea Acer platanoides j uv. Corylus avellana ju v. Fagus si\vatica juv. Fraxinus excelsior j uv. Quercus robur j uv. m 1 Sorbus aucuparia j uv. Fältskiktets täckning i % Fältskiktets artantal lo 8 l lo BUSKSKKT Acer platanoides Corylus avellana Fagus silvatica Fraxinus excelsior Picea abies Quercus robur Sorbus aucuparia 1 Buskskiktets täckning i % lo lo lo l. Ovanför bergbranten i söder. Juli Platån ovan bergbranten. 6. B Tillkommer: Pyrola minor, Solidago virgaurea. Aug: Fagus 5 st (32-55 cm). l Som nr Aug Fagus 7 st (15-48 cm). Juli Centralt i skogen. Juli Tillkommer: Solidago virgaurea. Aug Vid fuktstråket norr om den sydligaste bäcken. Juli Vid bäckstråk nedanför Hult. Juli Nedanför bergbranten, ca 20 m från bergväggen. Tillkommer: Solidago virgaurea, Calamagrostis arundinacea, Carex pallescens Nederst i sluttningen. Fagus 7 st (12-3B cm). Aug Fuktstråk norr om den sydligaste bäcken. Juli och 17. Nedanför liten bergvägg Nära bergväggen och 20. Vid den sydligaste bäcken i dess övre del. Juli 71.

122 114 Göran Wa llin Tabell 27. segmentanalyser i olika typer av kontaktvegetation. Analysis in different types of contact vegetation. Tabell 27 forts. ( conlinued) Sumpskog Gräsmark Sumpskog Gräsmark Blockmark Blockmark segment nr 8 segment nr 8 Bestånd nr Bestånd nr TRÄDSKKT Alnus glutinosa Betula pubescens Picea abies Populus tremula Quercus petraea Q. robur Sorbus aucuparia Ulmus glabra Hieracium sp. Hypericum maeulatum Lathyrus montanus Lotus corniculatus Melampyrum pratense M. silvaticum Potentilla erecta Frunella vulgaris Pteridium aquilinum Ranunculus acris BUSKSKKT Rumex acetosa Solidago virgaurea Alnus glutinosa Betula sp. stellaria graminea Trientalis europaea Corylus avellana Fraxinus excelsior Veronica chamaedrys V. officinalis Juniperus communis Vicia cracca Malus silvestris Viola riviniana Picea abies Prunus padus Quercus sp. Rhamnus frangula Sa lix ca p rea Sorbus aucuparia Viburnum opulus Agrostis tenuis Anthoxanthum odoratum Calamagrostis arundinacea Carex pallescens Dactylis glomerata Deschampsia flexuosa Festuca ovina FÄLTSKKT F. rubra Melica nutans Athyrium filix femina Chrysosplenium alternifolium Dryopteris dilatata D. spinulosa Equisetum pratense E. silvaticum Filipendula ulmaria Galium palustre Geum rivale Lastrea dryopteris L. phegopteris Lysimachia vulgaris Mercurialis perennis Oxalis acetosella Ranunculus repens Rubus saxatilis Scutellaria galericulata Selinum carvifolia Stachys silvatica Viola palustris Carex remota Deschampsia caespitosa Glyceria fluitans Juncus conglomeratus Luzula pilosa Malinia coerulea Achillea millefolium A. ptarmica Poa pratensis Dryopteris filix mas Epilobium collinum E. montanum Fragaria vesca Galeopsis tetrahit Geranium lucidum G. robertianum Geum urbanum Sedum telephium Torilis japonica Urtica dioica Woodsia ilvensis Poa nemoralis Roegneria canina Rubus idaeus R. nessensis Betula sp. juv. Corylus avellana j uv. Picea abies j uv. Populus tremula juv. Prunus padus j uv. Quercus sp. juv. Rhamnus frangula juv. Sorbus aucuparia j uv. Viburnum opulus ju v. Fältskiktets artantal Alehemilla sp. Calluna vulgaris Campanula rotundifolia Convallaria majalis Galium bareale G. saxatile Geranium silvaticum l. Vid södra bäckfåran på platån. Juli och 3. sluttningen ovan ekskogen. Tillkommer: Caltha palustris. Juli Nedanför den norra sluttningen. Smärre torrare partier omväxla med fuktigare. Tillkommer: Lonicera xylosteum Quercus 4 st (31-44 cm) och 7. Förbuskad slåttermark/betesmark. Utan trädskikt Na ra Desarehult, slyböjd 6-7 m, tillkommer: Ajuga pyramidalis, Ranunculus acris, Sieglingia decumbens. 7. Ovanför ekskogen, tillkom.mer: Vaccinium myrtillus och V. uliginosum. 8. övre delen av blockmarken nedanför högsta stupet. Delvis beskuggat. nga träd och buskar i segmentet

123 ACTA PHYTOGEOGRAPHCA SUECCA l. E. Almquist, Upplands vegetation och flora. (Vegetation and flora of Uppland.) :- (27 :-). SBN X. 2. S. Thunmark, Der See Fiolen und seine Vegetation :- (14:-). SBN G.E. Du Rietz, Life-forms of terrestrial flowering plants. l :- (10 :-). SBN B. Lindquist, Om den vildväxande skogsalmens raser och deras utbredning i Nordvästeuropa. (Summary: The races of spontaneous Ulmus glabra Huds. and their distribution in NW. Europe.) :- (8:-). SBN H. Osvald, Vegetation of the Pacific coast bogs of North America :- (8:-). SBN G. Samuelsson, Die Verbreitung der höheren Wasserpflanzen in Nordeuropa :- (14:-). SBN G. Degelius, Das ozeanische Element der Strauchund Laubflechtenflora von Skandinavien : (24:-). SBN R. Sernander, Granskär och Fiby urskog. En studie över stormluckornas och marbuskarnas betydelse i den svenska granskogens regeneration. (Summary : The primitive forests of Granskär and Fiby. A study of the part played by storm-gaps and dwarftrees in the regeneration of the Swedish spruce forest.) : (14:-). SBN R. Sterner, Flora der nse! Öland. Die Areale der Gefässpflanzen Ölands nebst Bernerkungen zu ihrer Oekologie und Soziologie :- (14:-). SBN B. Lindquist, Dalby Söderskog. En skånsk lövskog i forntid och nutid. (Zusammenf. : Ein Laubwald in Schonen in der Vergangenheit und Gegenwart.) :- (18:-). SBN l. N. Stålberg, Lake Vättern. Outlines of its natural history, especially its vegetation :- (8:-). SBN G.E. Du Rietz, A.G. Hannerz, G. Lohammar, R. Santesson & M. Wcern, Zur Kenntnis der Vegetation des Sees Tåkern :- (8:-). SBN Växtgeografiska studier tillägnade Carl Skottsberg på sextioårsdagen 1/ ( Geobotanical studies dedicated to C. Skottsberg.) :- (24:-). SBN N. Hylander, De svenska formerna av Mentha gentilis L. coli. (Zusammenf. : Die schwedischen Formen der Mentha gentilis L. sensu coli.) :- (8:-). SBN T.E. Hasselrot, Till kännedomen om några nordiska umbilicariaceers utbredning. (Z usammenf. : Zur Kenntnis der Verbreitung einiger Umbilicariaceen in Fennoscandia.) :- (8:-). SBN X. 16. G. Samuelsson, Die Verbreitung der Alehemilla-Arten aus der Vulgaris-Gruppe in Nordeuropa : (12:-). SBN Th. Arwidsson, Studien iiber die Gefåsspflanzen in den Hochgebirgen der Pite Lappmark : (18:-). SBN N. Dahlbeck, Strandwiesen am sudöstlichen Öresund. (Summary: Salt marshes on the S.E. coast of Öresund.) :- (12:-). SBN E. von Krusenstjerna, Bladmassvegetation och bladmassflora i Uppsalatrakten. (Summary: Moss flora and m oss vegetation in the neighbourhood of Uppsala.) :- (18:-). SBN N. Albertson, Österplana hed. Ett alvarområde på Kinnekulle. (Zusammenf.: Österplana.hed. Ein Alvargebiet au f dem Kinnekulle.) :- (18:-).,SBN H. Sjörs, Myrvegetation i Bergslagen. (Summary: Mire vegetation in Bergslagen, Sweden.) : (24:-). SBN S. Ah/ner, Utbredningstyper bland nordiska barrträdslavar. (Zusammenf. : Verbreitungstypen unter fennoskandischen Nadelbaumflechten.) : (20:-). SBN E. Ju/in, V essers udde. Mark och vegetation i en igenväxande löväng vid Bjärka-Säby. (Zusammenf. : Vessers udde. Boden und Vegetation in einer verwachsenden Laubwiese bei Bjärka-Säby in Östergötland, Siidschweden.) :- (14:-). SBN M. Fries, Den nordiska utbredningen av Lactuca alpina, Aconitum septentrionale, Ranunculus platanifolius och Polygonatum verticillatum. (Zusammenf. : Die nordische Verbreitung von Lactuca alpina...) :- (10:-). SBN O. Gjcerevoll, Sn0leievegetasjonen i Oviksfjellene. (Summary: The snow-bed vegetation of Mts Oviksfj ällen, Jämtland, Sweden.) :- (12:-). SBN H. Osvald, Nates on the vegetation of British and rish mosses :- (8:-). SBN S. Selander, Floristic phytogeography of south Western Lule Lappmark (Swedish Lapland} :- (14:-). SBN S. Selander, Floristic phytogeography of south Western Lule Lappmark (Swedish Lapland). Kärlväxtfloran i sydvästra Lule Lappmark. (Summary: Vaseular flora.) :- (12:-). SBN M. Fries, Pollenanalytiska vittnesbörd om senkvartär vegetationsutveckling, särskilt skogshistoria, i nordvästra Götaland. (Zusammenf. : Pollenanalytische Zeugnisse der spätquartären Vegetationsentwicklung, hauptsächlich der W aldgeschichte, im nordwestlichen Götaland, Siidschweden.) :- (14:-). SBN X. 30. M. Wcern, Rocky-shore algae in the Öregrund Archipelago :- (22:-). SBN O. R une, Plant ife on serpentines and related rocks in the North of Sweden :- (12:-). SBN P. Kaaret, Wasservegetation der Seen Orlången und Trehörningen :- (8:-). SBN X. 33. T. E. Hasselrot, Nordliga lavar i Syd- och Mellansverige. (Nördliche Flechten in Si.id- und Mittelschweden.) :- (14:-). SBN H. Sjörs,.Slåtterängar i Grangärde finnmark. (Summary: Meadows in Grangärde Finnmark, SW. Dalarna, Sweden.) :- (12:-). SBN S. Kilander, Kärlväxternas övre gränser på fjäll i sydvästra Jämtland samt angränsande delar av Härjedalen och Norge. [Summary : Upper limits of vaseular plants on mountains in southwestern Jämtland and adjacent parts of Härjedalen (Sweden) and Norway.] :- (14:-). SBN

124 36. N. Quennerstedt, Diatomeerna i Långans sjövegetation. (Summary: Diatoms in the lake vegetation of the Långan drainage area, Jämtland, Sweden.) : (14:-). SBN M.-B. Flo rin, Plankton offresh and brackish waters in the Södertälje area :- (14:-). SBN M.-B. Florin, nsjöstudier i Mellansverige. Mikrovegetation och pollenregn i vikar av Östersjöbäckenet och insjöar från preboreal tid till nutid. (Summary: Lake studies in Central Sweden. Microvegetation and pollen rain in inlets of the Baltic basin and in lakes from Preboreal time to the present day.) : (6 :-). SBN M. Fries, Vegetationsutveckling och odlingshistoria i Varnhemstrakten. En pollenanalytisk undersökning i Västergötland. [Z usammenf. : V egetationsentwickl ung und Siedlungsgeschichte im Gebiet von Varnhem. Eine pollenanalytische Untersuchung aus Västergötland (Siidschweden).] :- (10:-). SBN Bengt Pettersson, Dynamik och konstans i Gotlands flora och vegetation. (Resume: Dynamik und Konstanz in der Flora und Vegetation von Gotland, Schweden.) :- (27:-). SBN E. Uggla, Skogsbrandfält i Muddus nationalpark. (Summary: Forest fire areas in Muddus National Park, Northern Sweden.) :- (14:-). SBN K. Thomas son, N ahuel Huapi. Plankton of same lakes in an Argentine National Park, with nates on terrestrial vegetation :- (14:-). SBN V. Gillner, Vegetations- und Standortsuntersuchungen in den Strandwiesen der schwedischen W estkiiste :- (22:-). SBN E. Sjögren, Epiphytische Maosvegetation in Laubwäldern der nse! Öland, Schweden. (Summary: Epiphytic mass communities in deciduous woods on the island of Öland, Sweden.) :- (16:-). SBN (SBN ). 45. G. Wistrand, Studier i Pite Lappmarks kärlväxtflora, med särskild hänsyn till skogslandet och de isolerade fjällen. (Zusammenf. : Studien iiber die Gefässpflanzenflora der Pite Lappmark mit besonderer Beriicksichtigung des W aldlandes und der isolierten nieder en Fjelde.) :- (24:-). SBN (SBN ). 46. R. varsson, Lövvegetationen i Mollösunds socken. (Zusammenf. : Die Laubvegetation im Kirchspiel Mollösund, Bohuslän, Schweden.) :- (20:-). SBN X (SBN ) K. Thomas son, Araucanian Lakes. Plankton studies in North Patagonia, with nates on terrestrial vegetation :- (24:-). SBN E. Sjögren, Epilithische und ej?igäische Maosvegetation in Laubwäldern der nse! Oland, Schweden. (Summary : Epilithic and epigeic m oss vegetation in deciduous woods on the istand of Öland, Sweden.) :- (27:-). SBN (SBN ). 49. O. Hedberg, Features of afroalpine plant ecology. Resume fran ais :- (24 :-). SBN (SBN X). 50. The Plant Cover of Sweden. A study dedicated to G. Einar Du Rietz on his 70th birthday by his pupils :- (48 :-). SBN T. Flensburg, Desmids and other benthic algae of Lake Kävsjön and Store Mosse, SW Sweden : (26:-). SBN (SBN ). 52. E. Skye, Lichens and air pollution. A study of cryptogamic epiphytes and environment in the Stockholm region :- (28 :-). SBN (SBN X). 53. Jim Lundqvist, Plant cover and environment of steep hill-sides in Pite Lappmark. (Resume: La couverture vegetale et!'habitat des flancs escarpes des collines de Pite Lappmark.) :- (32 :-). SBN (SBN ). 54. Conservatian of Vegetation in Africa South of the Sahara. Proc. of sixth pien. meeting of AETF A T. Ed. by nga and Olov Hedberg :- (40:-), cloth 70:- (47:-). SBN (SBN ). 55. L.-K. Kiinigsson, The Holocene history of the Great Alvar of Öland :- (3 6:-). SBN (SBN ). 56. H.P. Hallberg, Vegetation auf den Schalenablagerungen in Bohuslän, Schweden. (Summary: Vegetation on shell deposits in Bohuslän, Sweden.) : (32 :-). SBN (SBN ). 57. S. Fransson, Myrvegetation i sydvästra Värmland. (Summary: Mire vegetation in south-western Värmland, Sweden.) :- (28:-). SBN (SBN ). 58. G. Wallin, Lövskogsvegetation i Sjuhäradsbygden. (Summary: Deciduous woodlands in Sjuhäradsbygden, Västergötland, south-western Sweden.) :-. SBN (SBN ). Limited numbers of cloth-bound copies of Acta 44, 45, 46, 48, 49, 51, 52, 53, 55, 56, 57, 58 are available through the Society at an additional cost of 8:- per copy. SBN nos. in braekets refer to cloth-bound copies. V ÄXTEKOLOGSKA STUDER l. S. Bråkenhielm & T. ngelög, Vegetationen i Kungshamn-Morga naturreservat med förslag till skötselplan. (Summary: Vegetation and proposed management in the Kungshamn-Morga Nature Reserve south of Uppsala.) :-. SBN T. ngelåg & M. Risling, Kronparken vid Uppsala, historik och beståndsanalys av en 300-årig tallskog. (Summary: Kron parken, history and analysis of a 300- year-old pinewood near Uppsala, Sweden.) :-. SBN H. Sjörs och medarb., Skyddsvärda myrar i Kopparbergs län. (Summary: Mires considered for protection in Kopparberg County (Prov. Dalarna, Central Sweden.) :-. SBN Distributor: Svenska Växtgeografiska Sällskapet, Box 559, S Uppsala, Sweden

125

126 SVENSKA V ÄXTGEOGRAFSKA SÄLLSKAPET SOCETAS PHYTOGEOGRAPHCA SUECANA A dress: Växtbiologiska institutionen, Box 55 9, S Uppsala, Sweden Sällskapet har till ändamål att väcka och underhålla intresse fö r växtgeograflen i vidsträcktaste mening, att främja utforskandet av flora och vegetation i Sverige och andra länder och att hävda geobotanikens praktiska och vetenskapliga betydelse. Sällskapet anordnar sammankomster och exkursioner samt utger två publikationsserier. Medlemskap kan erhållas efter anmälan hos sekreteraren. Föreningar, bibliotek, läroanstalter och andra institutioner kan ingå som abonnenter. Arsavgift 24 kr (18:- får studerande); ständigt medlemskap 400 kr. Sällskapet utger årligen Acta Phytogeographica Suecica. Medlemmar och abonnenter erhåller årets Acta mot postförskott på årsavgiften jämte porto och expeditionskostnader. De kan också fö rvärva äldre publikationer till nedsatt pris (parentespriset i Acta-listan). Vissa år utges extraband av Acta, som erhålls mot en tilläggsavgift. Sällskapet utger också den ickeperiodiska serien Växtekologiska studier. Den kan fö rvärvas efter beställning eller genom stående abonnemang hos Sällskapet. Båda serierna kan också erhållas i byte mot andra publikationer efter hänvändelse till Växtbiologiska institutionens bibliotek. The object of the Society is to promote investigation in flora and vegetation, their history and their ecological background. Through publication of monograpns, and other activities, the Society tries to stimulate geobotanical research and its application to practical and scientific problems. Membership is open to all who have a personal interest in the ad vancement of phytogeography. lndividual members and subseribers (societies, institutes, libraries, etc.) receive the Acta Phytogeographica Suecica for annual dues of 24 Skr plus postage. There are additional fees in years when more than one volume are issued. Permanent membership 400 Skr. For membership please apply to the Secretary. Back volumes may be obtained by members and subseribers at reduced cost (see list of publications, prices in brackets). The Society also issues Växtekologiska studier, which appear irreguiarly and are available upon request Ör standing order. Both series can be received by exchange for other scientific publications. Please apply to the nstitute Library (address as above). SBN AB Siama-tryckeriet Bandhqcn