Rapport 2012:16. Hotade insekter på tallved i Dalarna. Naturvårdsenheten

Transkript

1 Rapport 2012:16 Hotade insekter på tallved i Dalarna Naturvårdsenheten

2 Omslagsbild: Äldre tallskog på toppen av Siksjöberget. De små bilderna föreställer olika insekter som hittades under inventeringen och som finns med i rapporten. Samtliga fotografier: Olof Hedgren. Tryck: Länsstyrelsen Dalarnas tryckeri, oktober ISSN: Rapporten kan beställas från Länsstyrelsen Dalarna. E-post: dalarna@lansstyrelsen.se Rapporten kan också laddas ned från Länsstyrelsen Dalarnas webbplats: Ingår i serien Rapporter från Länsstyrelsen i Dalarnas län.

3 Insekter på tallved i Dalarna Brandfält vid Ulriksberg Foto: Olof Hedgren Författare: Olof Hedgren Kontaktperson: Urban Gunnarsson

4

5 Innehåll Förord... 8 Sammanfattning... 9 Summary Inledning Uppdragets omfattning Tidigare fynd av aktuella arter i länet Urval av talltrakter Metodik Redovisning av undersökta områden Guttusjön (Karmoråsens talltrakt) Karmoråsen NR och Tranuberget-Diftalsberget-Storhån (Karmoråsens tt) Eksjöberget, Nysätern och Knittarna samt Blocktjärnåsen (Karmoråsens tt) Hyggesbränna öster om Öresjön, restbestånd vid Vegaråsen, Gösjöåsen NR och strandskog längs ån Byggningan (Sundbäckens talltrakt) Fristående lokalen Siksjöberget Nordomsjöns brandfält (Gammelsäterns talltrakt) Hornbergets brandfält och det blivande naturreservatet Kryptjärn (Gammelsäterns tt) Stenskrullen NR (Gammelsäterns tt) Gammelsätern NR (Gammelsäterns tt) Rensjön NR (Rensjön-Trängslets talltrakt) Trängslets skjutfält (Rensjön-Trängslets tt) Nordbläster NR och omgivande delområden 1-7 (Venjans talltrakt) Ålderfljot NR (Venjans tt) Hemuls talltrakt Vildmarksriket; Rödklöv, nordväst om Stora Flaten Vildmarksriket; Stora och Lilla Gnupen Äldre bestånd väster om Säxen Vildmarksriket; Ösjöns brandfält och Stora Snesen Draggbergets talltrakt Sångens talltrakt NV om Storejen (Ejhedens talltrakt) Nedra Sandåstjärnarna och Trollmosseskogen NR (Ejhedens tt) Fristående lokalen Barkbergsknopparna NR Halgonbergets talltrakt Kurbergets talltrakt Ramsell-Hornbos talltrakt

6 Tandövala talltrakt Klambergets talltrakt Haftahedarnas talltrakt Lisjöns talltrakt Ulriksberg inklusive Pajsobrännans talltrakt Malingarnas talltrakt Gyllbergens talltrakt Djurmo klacks talltrakt Snickarbodarna-Amsbergs talltrakt Malingsbo-Klotens talltrakt Skissens talltrakt Resultat - sammanfattning och översikter Fynd av ÅGP-arter samt rödlistade arter och signalarter Jämförelse av trakter Artvisa kommentarer Skalbaggar Barkskinnbaggar Halssländor Åtgärder för att bevara vedfaunan Prioritering - svårt men nödvändigt Ekologiska grupper av vedinsekter - olika behov Naturvårdsbränning - effekter på arter och strukturer Andra skötselmetoder Behov av fortsatta inventeringar Litteratur Appendix - artlistor Karmoråsen Sundbäcken Gammelsätern (inklusive Nordomsjöns brandfält) Rensjön NR och Trängslet (Älvdalen) Venjan Hemul Vildmarksriket - Mora kommun Vildmarksriket - Vansbro kommun Vildmarksriket - Leksands kommun Ejheden Kurberget

7 13. Ramsell-Hornbo Haftahedarna Skissen (Horndal) Länsstyrelsens rapportserie Förkortningar I rapporten förekommer några förkortningar som här finns förklarade: Hotkategorier har angetts på arter, (Gärdenfors 2010): NT = nära hotad, VU = sårbar, EN = starkt hotad, DD = kunskapsbrist. I den sista gruppen kan det alltså finnas arter som är sällsynta och/eller hotade. NR = Naturreservat. ÅGP = Åtgärdsprogram (för hotade arter) Lst = Länsstyrelsen 7

8 Förord Tallen eller furan är ett av våra vanligaste trädslag och är starkt förknippad med våra vidsträckta och magra skogslandskap. Tallen har funnits som en dominerande del av taigan sedan urminnes tider, vilket gjort att ett flertal insekter har kunnat anpassa sig och sin livscykel till någon av tallens olika livsfaser. Tallen är en art som kan bli mycket gammal, som levande fura upp till 500 år och som torraka och låga kanske minst lika länge. Tallvedens höga ekonomiska värde har gjort att bruket av den talldominerade skogen har varit intensiv. Idag är trakthyggesbruket den vanligaste brukningsformen. Detta har dels lett till att skogar med naturlig dynamik idag är en sällsynthet i dagens industriskog, men även att det råder brist på tallved av vissa kvalitéer i skogen, t.ex. nydöda tallar i täta skogsbestånd, brandpåverkad ved och gamla tallar med välutvecklad kärnved. I denna inventering har ett urval av de bästa tallskogsområdena i Dalarna inventerats (tallvärdetrakter) för att undersöka vilka insektsarter som finns knutna till tallved, hur vanliga de är och om det finns speciellt värdefulla områden för dessa sällsynta tallvedsberoende insekter. Förutom att inventera tallvärdetrakterna har också tre brandfält undersökts. Inventeringen är en del av arbetet med att bevara hotade och sällsynta arter i länet speciellt åtgärdsprogrammet för skalbaggar på nydöd tallved berörs, men även programmen för skalbaggar på äldre död tallved och brandinsekter i boreal skog berörs. I och med resultatet från denna rapport har kunskapsläget om hotade och sällsynta insekter som är beroende av tall ökat markant. Vi kan peka ut viktiga lokaler för enskillda arter och områden som är av nationell betydelse för tallvedsinsekterna. Inventeringsarbetet kommer att vara viktiga för det fortsatta naturvårdsarbetet i länet och kan också ge inspel till hur man kan bedriva ett skogsbruk som långsiktigt kan ge utrymme för tallskogens gnagande specialister. Insektsinventeringen har gjorts av skogsentomologen Olof Hedgren under sommaren 2011 och han har också tagit samtliga foton. Falun, oktober 2012 Stig-Åke Svenson 8

9 Sammanfattning Under ca tre månader 2011 undersöktes 22 talldominerade trakter samt tre stora brandfält. Syftet var att söka efter arter i åtgärdsprogrammen (ÅGP) för skalbaggar på nyligen död ved, skalbaggar på äldre död ved och brandinsekter i boreal skog inom Dalarnas län. Även övriga vedinsekter som indikerar värdefulla naturmiljöer dokumenterades. Några förslag på hur artstocken kan förvaltas läggs fram. Ett åtgärdsprogram för en hotad art är ett vägledande dokument, som fastställs av Naturvårdsverket eller Havs- och vattenmyndigheten. Åtgärdsprogrammen ger en översiktlig kunskap om den aktuellt arten eller biotopen. I planen ingår nödvändiga insatser och vem som har ansvaret för dessa. Talltrakterna var fördelade över länet från fjällnära och klimatiskt kärva trakter i nordvästra Dalarna till länets södra utkanter. Trakternas storlek varierade från enstaka upp till ca 40 kvadratkilometer, och kunde innehålla flera talldominerade naturreservat. Dessa trakter inkluderar de bästa tallmiljöerna som vi har i länet, även om vissa värdefulla skogar kan finnas utanför trakterna. De tre angivna brandfälten var Nordomsjön vid Särna (ca 300 ha, brandår 2006), Ösjön i Leksands kommun (flera hundra hektar, brandår 2008) och Övertänger/Kurberget i Envikens socken (minst 100 ha, brandår 2006). Det stora brandfältet vid Pajso nära Ulriksberg i Ludvika kommun ingick också. Inom varje trakt letades lämpliga inventeringsplatser upp där chansen var störst att hitta relevanta artförekomster. Därför prioriterades reservat, nyckelbiotoper, brandfält och liknande. Nio arter inom de tre åtgärdsprogrammen påträffades. Inom ÅGP för skalbaggar på nyligen död tall påträffades linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare, bred barksvartbagge Corticeus fraxini, avlång barksvartbagge Corticeus longulus och Cholodkovskys bastborre Carphoborus cholodkovskyi. Inom ÅGP för skalbaggar på äldre tallved noterades skrovlig flatbagge Calitys scabra och raggbock Tragosoma depsarium, dessutom behandlas sentida fynd av stubbfuktbagge Cryptophagus lysholmi. Inom ÅGP för brandinsekter i boreal skog påträffades slät tallkapuschongbagge Stephanopachys linearis och grov tallkapuschongbagge S. substriatus. Antalet kända fynd i länet ökade påtagligt jämfört med tidigare kunskapsläge, särskilt för linjerad plattstumpbagge (från 9 till 22), bred barksvartbagge (från 1 till 26) och Cholodkovskys bastborre (från 1 till 11). För raggbock ökade antalet fynd från 63 till 249, till stor del tack vare denna och en parallell specialstudie av raggbock i fyra områden. Totalt 32 rödlistade arter noterades (två i hotklass EN, sex VU och tjugofyra NT), samt ytterligare ett antal arter som har varit rödlistade tidigare. Av de påträffade arterna betraktas 50 som signalarter. I rapporten diskuteras de mest intressanta arterna utifrån utbredning, ekologi och signalvärde. Det ges förslag på hur man kan prioritera områdesskydd och naturvårdsbränningar inom länet utifrån den ökade kunskapen. Återstående naturskogar i nordvästra Dalarna och i vissa trakter i mellersta Dalarna representerar unika naturvärden. Om de försvinner är det svårt att återskapa dessa värden. På längre sikt kan fokus sedan riktas mot sydligare områden, och mer skötsel och restaurering. Naturvårdsbränningar bör utföras främst där brandberoende arter har sina förekomster idag och där man har långsiktiga och praktiska möjligheter att bibehålla faunan med förnyade bränningar. 9

10 Summary During three summer month 2011, 22 important pine forest tracts and three forest fires fields in the county of Dalarna, were investigated for species included in the action plan beetles on newly dead pinewood. Also other species indicating valuable forest biotopes were documented including species in the action plans; beetles in old dead pinewood and fire adapted insect in boreal forests. Some suggestions to manage the species included in the action plans are given. Action plans for threatened species are guiding documents that are ratified by the Swedish environmental protection agency (SEPA). All action plans gives general overviews of included species or biotopes ecology, threats and ideas of effective actions to maintain the species or biotopes. The important pine forest tracts were distributed from the alpine areas in north to the southernmost parts of Dalarna. The size of the pine tracts varied from a few up to 40 square kilometers and they could include several nature reserves. These tracts include some of the most valuable pine forest environments in the county, although some valuable site might be situated outside the included tracts. The three forest fire fields were: Nordomsjön, northeast of Särna (about 300 ha, fire-year 2006), Övertänger/Kurberget, north of Enviken (more than 10 ha, fireyear 2006) and Ösjön, west of Leksand (several hundred ha, fire-year 2008). In each tract suitable places for the species included in the action plan was identified before the fieldwork. Among the suitable sites nature reserves, key biotopes and old forest fire fields were prioritized. Nine of the action plan species were found in the inventory; Platysoma lineare, Corticeus fraxini, C. longulus, Carphoborus cholodkovskyi, Calitys scabra, Tragosoma depsarium, Cryptophagus lysholmi, Stephanopachys linearis and S. substriatus. All new observations increased the number of species records within the county considerable. In total 32 red listed species were found: two in the category endangered (EN), six in the category vulnerable (VU) and 24 species in the category near threatened (NT). In addition, a number of observations of species that formerly have been listed (before the new red list 2010) and of the species 50 are considered as signal species for valuable pine biotopes. The report discusses how to prioritize conservation efforts and where to plan new managed forest fires by considering the new knowledge. The still existing natural forests in northwest Dalarna and in parts of mid Dalarna represent unique nature values for Sweden. If they disappear it will be extremely difficult to restore their values. In the longtime perspective the focus should later on be changed to the more southern parts of Dalarna, where the forests demands more management and even restoration. Managed forest fires should in first place preferably be conducted close to localities of the fire demanding species and where it will be possible to conduct series of managed fires in order to keep the fire fauna for a long period of time. 10

11 Inledning Tall (Pinus sylvestris) är ett av våra vanligaste och viktigaste trädslag. Virket har stor ekonomisk betydelse, vilket gett upphov till dagens rationellt brukade tallskogar. Dessa är dock ur ekologisk synvinkel starkt förenklade ekosystem. Den naturliga tallskogen har en stor variation i trädålder och dimension, ett stort inslag av död ved (lågor, torrakor och höga stubbar) och ofta tydliga spår av skogsbränder (Linder 1998). Ofta finns dessutom ett ganska stort inslag av lövträd, särskilt vårtbjörk, tack vare brandens inflytande (Östlund m fl1997). Naturskogsmiljön kan bitvis vara gles och solöppen. Ett stort antal insektsarter är anpassade till ursprungliga tallskogar och naturliga processer som bränder, insektsangrepp och stormfällningar (Wikars 2006a). Idag är en lång rad av dessa arter missgynnade eller hotade och finns upptagna på rödlistan (Gärdenfors 2010). Naturvårdsverket har initierat ett flertal olika åtgärdsprogram (ÅGP) för att bevara ett stort antal hotade arter och deras livsmiljöer. Insekter på tall berörs av de tre åtgärdsprogrammen för bevarande av skalbaggar på nyligen död tall (Pettersson 2008a), skalbaggar på äldre tallved (Wikars 2006b) samt brandinsekter i boreal skog (Wikars 2006a). Sentida fynd i Dalarna sammanfattas i tabell 1 och figur 1. Urvalet gäller fynd från och med 1990 och chansen är därmed stor att arterna fortfarande finns kvar på fyndlokalen eller dess närhet. Vedlevande insekter och särskilt vedskalbaggar har fått alltmer uppmärksamhet i naturvården under senare år. Vedskalbaggarna omfattar över 1200 arter och ungefär en fjärdedel av dessa är rödlistade. De är oftast bundna till särskilda småmiljöer som exempelvis ved av ett visst trädslag med lämplig röta, eller med tillräckligt hög solexponering. De saknar vilostadium vilket innebär att rätt slags ved och miljö hela tiden måste uppstå och finnas tillgänglig inom ett rimligt spridningsavstånd. Vedskalbaggarna är därför ofta goda indikatorer på kontinuitet av vissa skogliga kvaliteter inom ett bestånd eller skogslandskap. Detta gäller sannolikt även andra högt specialiserade arter bland tvåvingar, skinnbaggar, vedsteklar och parasitsteklar, men dessa mycket artrika insektsgrupper är fortfarande dåligt undersökta. Undersökningar av insektsfaunan i tallskogar är än så länge ganska få, delvis beroende på att tallmiljöer ibland uppfattas som relativt artfattiga. Inom nyckelbiotopsinventeringen var det till exemepel få indikatorer som användes för gammal, skyddsvärd tallskog. En anledning kan vara tallvedens långsamma nedbrytningstakt och att populationerna av vedinsekter därför kan vara utspridda och svåra att upptäcka. Tillkomsten av ÅGP för tallinsekter har dock satt sökarljuset på en rad tallinsekter och skyddsvärda tallmiljöer (t ex Jansson 2005, Marklund 2007, Pettersson 2008b, Marklund & Marklund 2009, Wikars m fl, 2010, Hedgren m fl 2010). Genom analys av två decenniers fynd på brandfält i Dalarna finns numera en regional lista över signalarter, i första hand för brandpåverkad tallskog (Wikars 2009). Där framgår dessutom att flera arter bedöms expandera tack vare senare tids ökade naturvårdsbränningar. Andra arter visar dock en motsatt trend, vilket kan förefalla märkligt, men dessa arter är troligen beroende av naturskogens rika utbud av död ved. Nedgången kan då vara en respons på skogsbrukets fortlöpande avverkning av äldre skog med naturskogskaraktär, vilket brandfälten är för få eller för spridda för att kompensera. 11

12 Uppdragets omfattning Uppdraget bestod av två delprojekt, vedinsekter i talltrakter och insekter på brandfält, med syfte att få en överblick av vilka arter som förekom i trakterna. Huvudvikten låg på ÅGP-arter men även arter med indikatorvärde skulle noteras, inklusive fler insektsordningar än skalbaggar. Ungefär tre månaders arbetstid lades i fält och ca en månad med sammanställning. Den första delen baserades på sedan tidigare utpekade tallvärdetrakter i Dalarna (19 st) samt ytterligare några trakter. Totalt skulle minst 22 trakter inventeras. Dessa tallområden valdes för att de innehåller kända partier med värdefull tallskog och kan därför också antas ha högre värden för tallinsekter jämfört med områden utanför. Urvalet gjorde också för att kunna maximera antalet fynd i olika delar av länet. Det var upp till uppdragstagaren att identifiera lämpliga studieobjekt inom varje trakt. För detta projekt spelade det ingen roll om man inventerade skyddade eller oskyddade objekt. Den andra delen bestod i att tre utpekade brandfält skulle inventeras: Nordomsjön vid Särna, Ösjön i Leksands kommun (inom det så kallade Vildmarksriket; se Kirppu & Oldhammer 2010) och Kurbergets brandfält, ibland kallat Övertänger. Tidigare fynd av aktuella arter i länet Nio arter som berörs av de olika åtgärdsprogrammen är påträffade i Dalarnas län i modern tid. Fynd från och med 1990 och framåt är redovisade i tabell 1. Några av dessa är även påträffade tidigare men lokaluppgifterna är ofta vaga och lokalerna finns sällan kvar i dåtida skick. Exempelvis de mycket intressanta fynden av Cholodkovskys bastborre vid Särna 1923 är oklara då endast "Särnatrakten" anges i litteraturen, vilket är en ganska stor trakt. Uppgifterna ger ändå värdefulla tips om var arterna kan finnas kvar och hur miljökraven kan se ut. Inom Dalarna finns ju en tydlig gradient från solvarma, låglänta sandhedar till fjällnära och kärva miljöer. Många arter "stannar upp" någonstans däremellan och har där sin utbredningsgräns. Viktiga källor till kunskap om vedinsekter är entomologerna Bengt Ehnström och Lars-Ove Wikars med hemmalänet som sin egen bakgård. Särskilt den brandgynnade faunan är väl kartlagd, bl.a. i Orsa finnmark och längs järnvägen Falun-Storvik (Wikars 1997, 2006a, 2006c, 2009, Wikars & Lundqvist 2006). Detsamma gäller vedfaunan i allmänhet kring Nås, som ligger i närheten av det nu aktuella Vildmarksriket (Kirppu & Oldhammer 2010). En mycket intressant studie av vedfaunan i det sällan besökta nordvästra hörnet av Dalarna gjordes i och med det så kallade Särnaprojektet (Bratt m fl 1993). Då undersöktes bland annat den lilla pärlan Stenskrullens naturreservat. Det gjordes då flera högintressanta fynd, vilket gjorde att lokalen återbesöktes i denna studie. 12

13 Tabell 1. Sammanställning av relevanta ÅGP-arter som påträffats i Dalarnas län de senaste 20 åren (publicerade fynd fr.o.m. 1990). För två arter (slät tallkapuschongbagge och raggbock) är antalet fynd så stort att de presenteras på separata kartor. Huvudsaklig källa är Artportalen ( Art/ÅGP Kommun Lokaler Fyndår + observatör Nydöd tall cholodkovskys bastborre Carphob. cholodkovsky NT Älvdalen Idre, Storhån 2009 Åke Lindelöw bred barksvartbagge Corticeus fraxini VU Älvdalen Särna, Stenskrullen NR 1993 Björn Cederberg - " - Älvdalen Idre, Storhån 2009 Olof Hedgren linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare NT Rättvik Ore, Gåsberget NR 2008 L-O Wikars - " - Mora Venjan, Gagnudden 2006, lst - " - Vansbro Nås, Nåskilen 2001 Alan Dufberg - " - Avesta Folkärna, Prostnäset 2009 Olof Hedgren Äldre tallved stubbfuktbagge Cryptophagus lysholmi VU Älvdalen Byggningan, mellan Idre och Särna (äldre barrskog längs ån) 2007 Olof Hedgren - " - Leksand Granåsens NR (äldre barrskog) Olof Hedgren - " - Vansbro Nås, Gräsberget 1991 Bengt Ehnström skrovlig flatbagge Calitys scabra NT Mora Fungnäsheden, "Vildmarksriket" 2011 L-O Wikars - " - Rättvik Ore, Ö. om Gåsberget NR 2011 L-O Wikars - " - Rättvik Rättviks socken, Hemra-Tvärsen - " - Falun Ryggen, järnvägen (flera lokaler) 2011 L-O Wikars 2005 L-O Wikars Brandinsekter grov tallkapuschongbagge Stephanopach. substriatus Vansbro Älvdalen Nås, N. om Gräsberget (tre fynd) Lövnäs (två fynd, Tyrinäs och Gessibodarna) Ehnström, Dufberg 2007, lst - " - Älvdalen Idre, Idre-Storbo 2007, lst - " - Älvdalen Idre, Buruåsen 2007, lst slät barkskinnbagge Aradus laeviusculus EN vithornad barkskinnbagge Aradus signaticornis EN Orsa Orsa finnmark, Björnberget 1992 L-O Wikars Orsa Orsa finnmark, Unntorp 1993 L-O Wikars - " - Säter Lottbosjön (Ryggen), järnvägen Falun-Storvik 2005 L-O Wikars 13

14 rökdansfluga Hormopeza obliterata NT Rättvik Ejheden, Trollmosskogen NR 2005 L-O Wikars - " - Mora Bössjön L-O Wikars - " - Falun Kurberget, Gryfsen 1995 L-O Wikars Figur 1. Schematisk utbredning av slät tallkapuschongbagge i norra Dalarna (norr om den blå linjen) samt en isolerad förekomst vid järnvägen Falun-Storvik (kartan till vänster) och raggbock i fyra begränsade regioner (kartan till höger). Fyndperiod (Artportalen). 14

15 Urval av talltrakter Urvalet gjordes av Länsstyrelsen utifrån de sedan tidigare utpekade tallvärdetrakterna inom strategin för formellt skydd av skog i länet (Länsstyrelsen 2006). De utvalda trakterna hade ofta hög andel tallskog samt var uppbyggda kring värdekärnor i form av befintliga eller planerade reservat, Natura 2000-områden eller nyckelbiotoper. Trakterna var spridda över hela länet. De representerade en gradient från sydliga, ofta utarmade skogsmiljöer till nordliga med hög andel naturskog på landskapsnivå. Särskilt i norr ingick flera nya reservat under bildning som en följd av en uppgörelse med Sveaskog. Varje talltrakt bedömdes vid fältbesök enligt olika kriterier (tabell 2) och indelades i en av tre kategorier: Intressant struktur (se tabell 2) och relativt gott om död ved; trädfönsterfällor sattes ut och det gjordes riktat sök efter aktuella arter på lämpligt substrat (gnagspår, sållning). Intressant struktur, men för lite ved för en fällinsats; enbart riktat sök. Svag struktur, uppenbar brist på död ved; endast notering av eventuella fynd vid genomgång av området. Dessutom ingick även mängden död ved och naturskogskvalitet vid en bedömning av områdena (tabell 3). Totalt undersöktes 24 trakter i denna studie. De varierade kraftigt i storlek och kunde bestå av mer än fem delområden. I en parallell studie av raggbock, utförd av Lars-Ove Wikars under 2011, undersöktes fyra "raggbockslandskap" ingående och relevanta fynd därifrån redovisas också här. De utgjordes av Ejheden, Granåsen, Haftahedarna samt ett område i gränstrakterna mellan Leksand, Vansbro och Mora med sjön Stor-Flaten som centrum. Detta område har fått namnet Vildmarksriket och kallas så framöver i denna rapport. Granåsens naturreservat och dess omgivningar (främst granmiljöer) är redan noggrant undersökta (Hedgren 2008, 2009a). Därvid gjordes flera fynd av aktuella ÅGP-arter. Även vid Ejheden finns flera uppföljningar av naturvårdsbränningar i Trollmosseskogens NR och Gåsbergets NR (Wikars 2006c). Vid undersökningar av den under lång tid brandpåverkade skogen längs järnvägen Falun-Storvik gjordes för övrigt också mycket intressanta fynd av de arter som ingår i aktuella åtgärdsprogram (Wikars & Lundqvist 2006). För helhetens skull diskuteras dessa fynd inom ramen för denna studie eftersom det bland annat påverkar hur man ska väga samman olika skötselbehov. Tabell 2. Strukturer med betydelse för vedinsekter på tall och som användes vid bedömning av trakternas kvalitet. - Förekomst av gamla tallar (äldre än ca 150 år) - Variation i trädskiktet (olikåldrighet), ju större variation desto värdefullare - Skogens täthet (gles skog ofta gynnsammare) - Inväxt av gran (negativt om andelen tall hotas) - Mängden död tallved - Förekomst av beständig död ved (högstubbar, torrakor) från träd som vuxit långsamt - Variation i vedens kvalitet (nedbrytningsstadium, grovlek, exponering) 15

16 Figur 2. Trakternas fördelning i länet. 16

17 Tabell 3. Översikt av trakterna. NR=naturreservat. För förklaring av variabler se noter under tabell. Nr Trakt Delområden el. värdekärnor 17 Antal fällor Nydöd ved Äldre ved 1 Karmoråsen Guttusjön brandfält 6+3 xx x medel - Hamrarna NR låg - Karmoråsen NR 8 xx x hög - Diftalsberget 10 xx xx hög - Tranuberget - xx xx hög - Eksjöberget NR 8 x x medel - Nysätern NR 3 x xx hög - Knittarna NR 6 x x medel - Blocktjärnåsen 5 xx x medel 2 Sundbäcken bränt hygge 7 x x medel - Vegaråsen 5 x x medel - Gösjöåsen NR 4 x x medel - Siksjöberget 7 x xx hög 3 Gammelsätern Nordomsjön brandfält - x x medel - Hornberget brandfält 5 xx xx hög - Kryptjärn NR - x x hög - Björnkällan 4 xx xx hög - Stenskrullen NR 9 xx xx hög - Gammelsätern NR - x x hög 4 Rensjön & Trängslet Rensjön NR xx xx hög - Granan brandfält 4 x xx medel - Lånan brandfält - x x medel - övr. delområden - - x medel 5 Venjan Nordbläster NR 5 x x medel - Ålderfljot NR 8 x x medel - övr. delområden 2 x x låg Naturskogskvalitet 6 Hemul delområden - x x låg-medel 7 Vildmarksriket - Mora Rödklöv, NV St. Flaten 4 x x medel - brandfält NO Rödklöv - xx x hög - Långhedsberg - x xx hög - övr. delområden - x x låg-medel Vildmark. - Vansbro Stora & Lilla Gnupen - x x medel-hög - bestånd vid Säxen - x x medel - Skålö 5 x x medel Vildmark. - Leksand Ösjöns brandfält 13 xx x medel - Stora Snesen - x x medel 8 Draggberget delområden låg 9 Sången delområden låg 10 Ejheden Trollmosseskogen NR 10 xx x hög - övr. delområden - x x medel

18 - Barkbergsknopp. NR - xx xx hög 11 Halgonberget delområden låg-medel 12 Kurberget brandfält xx xx medel - nyckelbiotop Gryfsen 3 x xx hög - övr. delområden - x x medel 13 Ramsell-Hornbo Djuptjärnen 6 x x låg - övr. delområden - - x låg 14 Tandövala delområden låg-medel 15 Klamberget delområden låg 16 Haftahedarna fällområde 10 x - låg - övr. delområden - x x låg-medel 17 Lisjön delområden - - x låg 18 Ulriksberg Pajsobrännan 13 xx x medel - övr. delområden - - x låg 19 Malingarna delområden - - x låg 20 Gyllbergen delområden låg 21 Djurmo klack delområden - - x låg 22 Snickarbodarna- delområden - - x låg -Amsberg 23 Malingsbo-Kloten delområden - x - låg 24 Skissen (Horndal) nordliga delområden - - x medel - sydliga delområden - x xx medel Metod: Fönsterfällor (F), eller (-) inga fällor, tillsammans med sök efter vedinsekter (handplock, sållning) och gnagspår Vedmängd: x=måttlig mängd (färre än fem grova (>20 cm i brösthöjd) tallvedsubstrat per hektar), xx=större mängder (>5 grova tallvedsubstrat per hektar), - = små mängder. Optimala partier om flera hektar i storlek har bedömts, dvs. det behöver ej vara lika mycket i hela området. 18

19 Metodik Trädfönsterfällor På lokaler med tillräckligt med död ved sattes fönsterfällor ut. Fällorna bestod av en plastlåda till 3/4 fylld med konserverande vätska. Ovanför sattes en genomskinlig plastskiva (12x20cm) som fångar upp flygande insekter. Vätskan bestod av miljöanpassad propylenglykol, lite vatten och några droppar diskmedel. Fällorna placerades på tall (på högstubbar ofta vid håligheter) och i regel 1,5-2 m ovan mark på stående ved. De sattes upp under perioden maj (Trängslet skjutfält 6 juni), med början i söder för att följa sommarens traktvisa ankomst och togs ner juli (Pajso dock 25 aug.). Respektive datum för varje lokal framgår av fynd på Artportalen ( Fällorna tömdes en eller två gånger under sommaren och vid behov påfylldes mer vätska. Sommarvädret påverkar en hel del. Sommaren 2011 var märklig, så till vida att det var varmt under en lång period på försommaren, vilket gjorde flygperioden ovanligt utsträckt. På kartorna i redovisningen av områdena, markerar en stjärna koncentrationen av fönsterfällorna i fällområdet. Sållning och handplock Genom att ta bort löst material (bark, ved, svamp) från döda träd och sedan finfördela i ett såll påträffades arter som med stor säkerhet utvecklats på trädet ifråga (Palm 1951, Wikars m fl 2005). Det framsållade materialet gicks igenom för hand på vit bricka under starkt ljus. På gamla vindfällen kunde det räcka att enbart lyfta på murken bark för att göra artfynd, särskilt av storväxta arter, medan mindre arter med större säkerhet noteras om man även sållar (Franc 2009). Bark på stående tallar sållades alltid i denna studie. Sållning är ett utmärkt komplement till fönsterfällor för att undersöka en lokal fauna (Eriksson 2002, Hedgren 2008). Man vinner mer kunskap om hur lämpliga träd ska vara beskaffade för att uppfylla arternas behov och hos vilka värdar som så kallade följearter uppträder (till exempel rovskalbaggar hos vissa barkborrar). Metoden skadar dock substratet och därför bör bara en mindre del av ovanliga substrat undersökas. Insekter kan släppas tillbaka efter bestämning medan svårbestämda arter måste samlas in för en säker bestämning. Gnagspår En lång rad vedlevande arter kan fastställas tack vare sina typiska gnagspår på döda träd (Ehnström & Axelsson 2002). Spåren består främst av larvgångar i ved och bark samt flyghål av samma form och storlek som den fullbildade insekten. Viktiga egenskaper är spårens form, storlek och placering i relation till solvärme samt trädslag, stamdiameter, exponering, läge (stående/liggande) och typ av röta. Stående torr tallved ute i skogen kan ibland vara beständig och avslöja förekomster av olika vedinsekter i området för flera tiotals år sedan. Bearbetning av material Fällfångsterna grovsorterades först genom att avlägsna bark, barr och annat. Lättbestämda arter noterades direkt. Övriga artbestämdes under stereolupp (20-40x), främst med Die Käfer Mitteleuropas, Svensk Insektsfauna och ett urval av moderna bestämningsnycklar. Stora mängder av triviala insekter som stubblevande arter bestämdes endast stickprovsmässigt. Inom studien hade arter i aktuella åtgärdsprogram högsta prioritet men även övriga arter av intresse (rödlistade och signalarter) ingick, till exempel brandgynnade kortvingar i underfamiljen Aleocharinae. Av samma skäl bestämdes även alla barkskinnbaggar (familjen Aradidae) och alla halssländor 19

20 (Rhaphidioptera). För uppdatering av aktuell utbredning osv, användes Artportalen (kunskapsläge januari 2012). Nomenklaturen följer i stort Lundberg & Gustavsson (1995). Fynden matades slutligen in i Artportalen. 20

21 Redovisning av undersökta områden Guttusjön (Karmoråsens talltrakt) I traktens norra kant vid Guttusjöns östsida undersöktes en naturvårdsbränd äldre tallskog samt två områden med tallskog. Det ena området låg på Hamrarnas sydsluttning och det andra inom en mosaik med brukad skog bland myrar och småsjöar. Naturvårdsbrännan utgjordes av en halvö med intakt tallskog som bränts igenom med måttlig trädmortalitet (cirka 10 %, areal cirka 24 ha, bränningsår runt 2009). Här placerades sex fönsterfällor på bränd tall samt tre i myrmosaiken öster därom. Vid Hamrarna påträffades nästan ingen död tall att undersöka medan det södra delområdet erbjöd enstaka vindfällen och nydöda, stående tallar. Med undantag av brännan kännetecknas denna del av hårt brukad tallskog. På nydöd tall dominerar större märgborre totalt. Hamrarna är på väg att avsättas som reservat. Intressanta fynd På brandfältet förekom ÅGP-arterna slät och grov tallkapuschongbagge talrikt. Här påträffades även nästtjuvbagge Ptinus sexpunctatus, vilket var det enda fyndet i hela studien samt trädsvampbaggen Triplax scutellaris och reliktbock. Inom delområdet öster om brandfältet noterades trädglansbaggen Rhizophagus depressus och skarptandad barkborre på nydöd tall. Vid Hamrarna gjordes inga fynd och det krävs mer tid för att naturvärdena ska stärkas. Figur 3. Delområden vid Guttusjön, med brandfält på halvön. Bedömning och åtgärder Brandfältet var en lyckad naturvårdsinsats och bör lämnas för fri utveckling. Området har fina möjligheter att hysa båda arterna tallkapuschongbaggar under 5-10 år framöver. Vid Hamrarnas sydvända sluttning krävs mer tid för att naturvärdena ska stärkas. Möjligen kan man utföra en större naturvårdsbränning, som får sprida sig uppåt sluttningen. Läget är klimatiskt gynnsamt för vedinsekter, och det finns grov skog med tall, gran och enstaka björkar. En mindre körväg som går rakt upp från skogsvägen kan vara till nytta för transport och avgränsning. Karmoråsens NR och Tranuberget-Diftalsberget-Storhån (Karmoråsens tt) Karmoråsens naturreservat är ca 300 ha urskogslik tallskog på berggrund av näringsfattig dalasandsten. Åt väster finns det mer områden med kända naturvärden, med en blandning av äldre och yngre bestånd. Vissa partier utgörs av blockhav eller hällmark. Tranuberget är utpekat 21

22 som Natura 2000-habitat och Sveaskog planerar att bilda "Ekopark Tranuberget". Fällor placerades på nyligen döda, grova tallar, som dött i ovanligt stor omfattning under På Tranubergets östra sida och Diftalsbergets västra sida undersöktes ett par stora områden med tallnaturskog. Vid Diftalsberget har man dock tagit upp hyggen som delvis fragmenterat den gamla skogen. På norra sluttningen finns ett intakt brandfält från runt år 2009 (medelålders tallskog). Detta delområde är låglänt med sina meter över havet och klimatiskt därmed förhållandevis gynnat. Elva fällor placerades på döda tallar vid Diftalsberget. Vid Storhån i norr finns en fin och mycket skyddsvärd tallnaturskog (se "A" på kartan) där Cholodkovskys bastborre påträffades 2009 av Åke Lindelöw och som senare samma år undersöktes mer i detalj (Olof Hedgren, separat skrivelse till Länsstyrelsen). Då påträffades även bred barksvartbagge Corticeus fraxini, som också är en ÅGP-art. Intressanta fynd Inom Karmoråsens NR noterades två ÅGP-arter. Bred barksvartbagge Corticeus fraxini var allmän i barken bland mindre märgborre. Cholodkovskys bastborre lever bland döda småtallar eller i toppar på grövre döda tallar och finns inom den nybildade ekoparken Tranuberget åt väster. Övriga intressanta fynd var bland annat Mycetochara obscura i högstubbar, Dendrophilus pygmaeus och Mycetophagus multipunctatus på lövträd samt Rhizophagus depressus på nydöda tallar. Reliktbocken är här utbredd. Inom delområdet Tranuberget- Diftalsberget-Storhån noterades samma två ÅGParter, men i högre antal. Utan Figur 4. Delområden vid Karmoråsen (norra delen). tvekan ett paradis för Cholodkovskys bastborre! Här trivs också mindre märgborre, skarptandad barkborre Rhizophagus depressus och reliktbock. Sannolikt finns även andra kräsna tallarter. I området påträffades dessutom den ovanliga kortvingen Olisthaerus substriatus och violettbandad knäppare Harminius undulatus på vindfällen. 22

23 Figur 5. Karmoråsens talltrakt och en värdekärna av stor betydelse för Cholodkovskys bastborre och andra sällsynta vedinsekter på tall. Bedömning och åtgärder Den stora svackan norr om Karmoråsen som leder ner till Storhån har mycket höga tallnaturskogskvaliteter trots en del hyggen och ungskogar. Den blockiga och svårbrukade sluttningen upp mot Tranuberget liknar en urskog med spridda, trögväxta tallar i blockrika marker. Här finns ett större, sammanhängande område med hög andel tallnaturskog, blockhav, myr- och vattenmosaik (figur 5). Om området lämnas för fri utveckling, i kombination med återkommande naturvårdsbränningar, skulle framtiden för Cholodkovskys bastborre vara säkrad i länet och därmed Sveriges största, sydliga population. Det är även viktigt för bred barksvartbagge och andra naturskogsarter. Man kan urskilja en värdekärna på cirka 1100 ha där andelen tallnaturskog, som bitvis är urskogsartad, skulle uppgå till minst 70 %. Här ingår för övrigt ett stort område med nyligen bränd tallskog på Diftalsbergets nordsluttning med höga naturvärden. Detta kommer att bli en bra lokal för tallkapuschongbaggar, även om inga fynd ännu har gjorts. Stora delar av detta område ingår i och skyddas inom den nybildade ekoparken Tranuberget, som Sveaskog har bildat. Eksjöberget, Nysätern och Knittarna samt Blocktjärnåsen (Karmoråsens tt) Med sitt missvisande namn är Eksjöberget bevuxet med äldre tallskog med en ålder på mer än 300 år. Det avsattes som reservat år 2011, med en storlek på 444 ha. Sentida skogsbruk har dock satt sin prägel på vägnära partier genom hyggen där det bara finns enstaka lågor och högstubbar. Tallskogen är ofta gles och grov och troligen finns här stråk av mer näringsrik berggrund. Det finns ett påfallande inslag med gamla krokiga lövträd som asp och sälg vilket är en ovanlig syn i dessa trakter. I vissa svackor finns stora blockhav. Även det gamla domänreservatet vid Nysätern, på cirka 20 ha, längre söderut har plockats på vindfällen under längre tid, men gamla torrakor är vanliga. Båda områdenas naturvärden är ändå höga och kommer bli ännu bättre med tiden. Höjdnivån ligger runt meter över havet, vilket alltså är ett ganska kärvt klimatläge. Det är dessutom mestadels nordvänt. Fönsterfällor placerades på nydöda tallar och gamla högstubbar vid Eksjöberget (8 st) och vid Nysätern (3 st). Nydöda tallar hade omfattande gnag av större märgborre och bara enstaka gångsystem av mindre märgborre. 23

24 Figur 6. Karmoråsens talltrakt: fällområden vid Eksjöberget och Nysätern i norr och Knittarna och Blocktjärnåsen i söder. Vid Knittarna finns ett alldeles nytt reservat som täcker den mestadels granbevuxna höjden vid Mellre Fulusjön. Berget är känt som en god kryptogamlokal. Dalgången fylls av en trevlig mosaik med vattendrag, myrar och gles, äldre tallskog. Fönsterfällor (6 st) placerades på nydöda tallar i ett mindre delområde söder om sjön. Den dominerande Blocktjärnåsen i söder täcks av grov och högrest tallskog som knappt alls blivit fragmenterad av hyggen. Man förvånas av att liknande områden alls finns kvar i brukad skog för virkesförrådet av tall är mycket stort. Det har plockats på död ved under 1900-talet, men på senare tid har det tillkommit vindfällen och stående döda träd. Fem stycken fönsterfällor placerades ut på en äldre högstubbe samt på nydöda tallar, varav ett par av dem var blixtdödade. Gamla solexponerade tallar med reliktbock är fåtaliga. På nydöda tallar saknas mindre märgborre, men skarptandad barkborre är mycket vanlig på vindfällen. Knittarnas dalgång ligger på 650 m och fällområdet vid Blocktjärnåsen 700 m ö.h. Det innebär snäppet kärvare miljö än vid Eksjöberget och Nysätern, som ligger i andra dalgången åt nordväst. Intressanta fynd - Eksjöbergets NR och Nysäterns NR Fynd gjordes av en ÅGP-art, bred barksvartbagge, på nydöd tall. Det fanns inga som helst spår av Cholodkovskys bastborre, trots ett omfattande sök. Faunan på nydöd tall var annars likartad med Karmoråsen (med bland annat Rhizophagus depressus), men ändå uppenbart mer individfattig. Mindre märgborre var inte alls lika dominerande. Intressanta fynd utgjordes dock av vinkelhalsad omalin Eudectus giraudi (Nysätern), Mycetochara obscura, Lacon conspersus och skarptandad barkborre. Intressanta fynd - Knittarna och Blocktjärnåsen Insektsfaunan var artfattigare än vid till exempel Karmoråsen, men det fanns en del speciella arter. På nydöd tall noterades rikligt med skarptandad barkborre. Även här påträffades vinkelhalsad omalin Eudectus giraudi i myrmosaik i Knittarna, som är en nordlig naturskogsart med 24

25 ytterst få fynd så pass långt söderut i landet. Närmaste kända fyndlokal är Hamra nationalpark i Gävleborgs län där arten påträffades Bedömning och åtgärder Fri utveckling är lämpligt för alla fyra delområden. På lång sikt kan även de mest krävande tallarterna som Cholodkovkys bastborre expandera hit från Karmoråsen och då kanske till Eksjöberget i första hand. Inväxning med gran går långsamt och berör inte så stora delar. Vid eventuell naturvårdsbränning bör man prioritera de mest låglänta delarna med lindrigare klimat och mer insektsaktivitet. Lämpliga objekt finns längs skogsvägen vid Eksjöberget och kan avgränsas med bland annat sjöar, blockhav och vattendrag. Där finns också ett lövinslag som kan gynnas långsiktigt av bränning. Hyggesbränna öster om Öresjön, restbestånd vid Vegaråsen, Gösjöåsens NR och strandskog längs ån Byggningan (Sundbäckens talltrakt) En äldre, ungefär tio år gammal hyggesbränna vid Öresjön undersöktes, till halva ytan bestående av intakt tallskog med inslag av reliktbockstallar samt gran och björk. Under 2011 fortgick ännu en viss mortalitet bland brända träd och det fanns död ved i olika nedbrytningsstadier. Här placerades sju fönsterfällor. Öster om vägen finns en myrmosaik med små fragment av tallnaturskog. Ett annat område ca 500 m längre söderut undersöktes översiktligt, med hjälp av sållprov och gnagspår. Vid Vegaråsen uppvisade ett restbestånd fin kvalitet med några relikbockstallar och grova torrträd och det fanns även döende tallar Här placerades fem fönsterfällor. Gösjöåsen har en påfallande brant åt öster med gott om grov tall och gran. Detta ingår i det alldeles nya reservatet med samma namn. Nedanför branten är tallskogen ung till medelålders men det finns intressanta inslag av gamla högstubbar och lågor. Marken är ställvis näringsrik med bland andra arter guckusko. Inom området från branten vid Gösjöåsen över till Vegaråsen är andelen tallnaturskog ovanligt hög trots en del nya hyggen. Ett annat område som undersökts tidigare är den grandominerade sumpskogen längs ån Byggningan ett stycke söder om Gösjöåsen. Ån mynnar sedan i Österdalälven. Där påträffades år 2007 den sällsynta stubbfuktbaggen Cryptophagus lysholmi (VU) som ingår i ÅGP för vedinsekter på äldre tallved. Detta är enda fyndet i norra Dalarna. 25

26 Figur 7. Sundbäckens talltrakt: delområden söder om älven. Bränt hygge (fällområde uppe till vänster), restbestånd vid Vegaråsen (fällområde i söder) och Gösjöåsens NR (fällområde till höger). Fyndplats för stubbfuktbagge Cryptophagus lysholmi vid ån Byggningan är inringad. Intressanta fynd En ÅGP-art noterades på den gamla hyggesbrännan, nämligen slät tallkapuschongbagge i form av döda skalbaggar under bark (ingen levande population längre). I övrigt påträffades reliktbock, violettbandad knäppare Harminius undulatus och korthårig kulhalsbock Acmaeops septentrionis. Vid Vegaråsen noterades bl.a. Triplax scutellaris, Mycetophagus multipunctatus, Orchesia minor och bronshjon. Vid Gösjöåsen gjordes inga fynd av ÅGP-arter, men flera sällsynta naturskogsarter noterades i detta relativt lilla område. Knutna till gamla högstubbar är urskogsängern Dermestes palmi och nordlig svampklobagge Mycetochara obscura. Under barken på grov död gran finns gransvartbagge Bius thoracicus. Nu konstaterades även tallfjällknäppare Lacon conspersus (tallåga). Vid Byggningan har som ovan nämnts ÅGP-arten stubbfuktbagge Cryptophagus lysholmi påträffats, som går på äldre tallved. Likaså hittades bland annat långhorningen grönhjon Callidium aeneum. 26

27 Figur 8. Naturskogsmiljö längs ån Byggningan. Bedömning och åtgärder Skogen längs ån Byggningan är viktig att bevara (figur 8). Denna grandominerade strand- och sumpskog bildar en lång sammanhängande korridor ner till åmynningen i Österdalälven. En fri utveckling utan påverkan är bästa sättet att gynna vedinsektsfaunan. Den skyddsvärda delen löper ungefär från punkten [ / , RT 90] ner till åmynningen. Man bör försäkra sig om en bred buffertzon för att korridoren ej ska påverkas negativt med torrare mikroklimat p.g.a. angränsande hyggen. I övrigt kan konstateras att Gösjöåsens reservatsbildning var väl vald. Det finns äldre tallskog kvar i landskapet mellan Vegaråsen och Gösjöåsen som också är värd att bevara tack vare höga naturvärden som reliktbockstallar, gamla tallhögstubbar och en blandad åldersstruktur. Sundbäckens delar i norr - kommentar Inga intressanta insektsfynd gjordes norr om Österdalälven. Denna del omfattar bland annat det blivande naturreservatet Vålåberget. Även områdena omedelbart söder om älven var lika fattiga, såsom delområdet 500 m från brandfältet. Nydöda tallar uppvisade en ytterst trivial fauna i form av enbart större märgborre, samt inga intressanta följearter. Bland orsakerna finns att mindre märgborre och skarptandad märgborre saknas, och att skogsbruket närmare Idre genomgående har plockat bort högstubbar, torrträd och lågor. Sundbäckens viktiga insektsmiljöer ligger alltså koncentrerade i traktens södra del vid Gösjöåsen, Byggningan och Siksjöberget. 27

28 Fristående lokalen Siksjöberget Strax söder om Sundbäckentrakten ligger Siksjöberget, som är en mycket dominerande höjd inom sandstensplatån. Berget ligger väster om Särnaheden, 12 km nordväst om Särna. Det är bevuxet med grov tall ända upp på toppen, som når 791 meter över havet, vilket är närapå unikt. Tallnaturskog täcker hela toppen och sluttningen åt nordost hyser äldre gran. Västsidan är kalhuggen. Man slås av den goda tillgången på 100-tals gamla torrakor (se figur 10). Området har inventerats ideellt av undertecknad tidigare och likaså under sommaren Figur 9. Söder om Sundbäcken: Siksjöberget. Intressanta fynd Här hittades inga ÅGP-arter, men däremot en lång rad sällsynta och rödlistade naturskogsarter, varav minst sju var rödlistade insektsarter. I första hand bör nämnas urskogsänger Dermestes palmi (VU), gransvartbagge Bius thoracicus (VU) och reliktslända Inocellia crassicornis (EN). Dessutom bland annat Lacon conspersus, Mycetochara obscura, Harminius undulatus, Zilora ferruginea (alla NT-arter) och bronshjon. Dessa är funna på granlågor i tallskogen, på toppen eller i den skuggiga nordostsluttningen med gran, där det även finns rosenticka, ullticka och rynkskinn. Bedömning och åtgärder Den gamla skogen på bergets topp och sluttningen åt nordost är mycket viktig att bevara. Storleken på detta område blir ca 120 ha. 28

29 Figur 10. Äldre tallskog på toppen av Siksjöberget. Stort inslag av gamla, grova torrakor. Fyndplats för bland annat reliktslända Inocellia crassicornis och urskogsänger Dermestes palmi. 29

30 Nordomsjöns brandfält (Gammelsäterns talltrakt) Ungefär 300 ha skogsmark vid Nordomsjön norr om Särna brann i juni 2006 och stora delar har lämnats för fri utveckling. Marken är överlag mager och stenig med oftast yngre tallskog. Nu undersöktes ett område med yngre, mest döda björkar och grövre barrträd längs med ån Öljan. Björkveden hade gott om de svarta, klotrunda svampkropparna av brandskiktdyna. Intressanta fynd Här gjordes fynd av en ÅGP-art, slät tallkapuschongbagge, på bränd tall. Bland andra arter är barkskinnbaggen Aradus lugubris och fuktbaggen Cryptophagus corticinus typiska för brandfält. Förutsättningarna är goda även för andra brandgynnade arter, särskilt för de som kan utnyttja bränd björk. På nydöd tall i form av vindfällen är skarptandad barkborre vanlig. Figur 11. Gammelsäterns talltrakt: undersökt del av Nordomsjöns brandfält. växa upp och därför undviker lövröjning. Bedömning och åtgärder Fri utveckling är mest gynnsamt för vedfaunan. För att öka andelen lövskog i landskapet är det bra om man låter lövföryngringen Hornbergets brandfält och det blivande naturreservatet Kryptjärn (Gammelsäterns tt) Efter en intensiv skogsbrand (runt år 2006) vid västra delen av Hornberget lämnades minst 50 ha hårdbränd äldre hedtallskog av markägande bolag i samråd med Länsstyrelsen. Det finns intressanta inslag av vårtbjörk och reliktbockstallar och gott om tallar med rejäla brandljud. Vissa delar med dödade tallar kommer att utvecklas till ett plockepinn av fallna stammar. Fem fönsterfällor placerades ut på döda tallar. Ännu 2011 förekom tynande tallar med barkborreangrepp, dock endast större märgborre. Den äldre tallskogen i sydväst, som nyligen blivit reservat, är blandad i trädstorlek från grova tallar till stamtäta partier med självgallrande "stavatall". Prägeln av brukad skog har de senare åren mjukats upp genom tillkomsten av nya vindfällen. Ett visst inslag av äldre gran finns. 30

31 Figur 12. Gammelsäterns talltrakt (mellersta del): Hornbergets brandfält, angränsade nytt reservat samt delområden vid Björnkällan i söder. Intressanta fynd - Hornbergets brandfält och nytt reservat Totalt noterades tre ÅGP-arter. Slät tallkapuschongbagge och raggbock noterades på brandfältet (på levande tall med brandljud resp. gamla gnagspår på låga). Detta är Dalarnas mest nordliga fynd av raggbock. I det nya reservatet finns Cholodkovskys bastborre på nydöda, mindre tallar. Där gjordes fynd av skalbaggar och det var gott om gamla gnagspår. På brandfältet noterades arter som är typiska för äldre tallskog såsom reliktbock och den ovanliga barkskinnbaggen Aradus brevicollis. Ett par andra arter på tall är plattbaggen Pediacus fuscus och mindre tallkvistbock Pogonocherus decoratus. Bland den allmänt brandgynnade faunan, som ibland även har koppling till lövträd, noterades brandkortvingen Paranopleta inhabilis, fuktbaggen Cryptophagus corticinus, Mycetophagus multipunctatus, Sphaeriestes bimaculatus och S. stockmanni samt korthårig kulhalsbock Acmaeops septentrionis. På sandiga delar av brännan fanns blommande mosippa Pulsatilla vernalis. Inom det snart bildade reservatet påträffades även violettbandad knäppare Harminius undulatus (NT) och nordlig plattbagge Dendrophagus crenatus på gamla tallvindfällen. Intressanta fynd - Björnkällan Här gjordes fynd av en ÅGP-art, nämligen raggbock i form av gamla gnagspår i tallågor. Dessutom hittades fyra andra rödlistade arter: kortvingen Phyllodrepa clavigera, tallfjällknäppare Lacon conspersus, gropig brunbagge Zilora ferruginea och reliktbock. Ytterligare några arter hittades, vilka räknas som signalarter för höga lövskogsvärden. Det var bland annat Gnathoncus buyssoni, Tetratoma ancora och Mycetophagus multipunctatus. Bedömning och åtgärder Fri utveckling är mest gynnsamt för vedfaunan på brandfältet, i reservatet och vid Björnkällan. Vid Björnkällan rör det sig om fragment av äldre urskogslik tallskog som skogsbruket lämnat kvar. Det är positivt men generellt bör denna hotade skogstyp inte avverkas alls. Det är viktigt att man sparar all äldre tallskog som finns kvar i denna trakt. Stenskrullens NR (Gammelsäterns tt) Detta reservat är beläget söder om Björnkällan. Arealen är 47 ha och vid sidan av en 150-årig tallgeneration finns även flera hundra år gamla stortallar. Under 2011 var flera av dessa tallar 31

32 döende, med brun krona och barken full med insektslarver. Trädmortaliteten under tycks ha varit förhöjd, vilket även syntes i Karmoråsens NR och Rensjöns NR. Mindre märgborre är en karaktärsart vars typiska gångsystem täcker stammarna ner till marken. På vindfällen återfinns spår av skarptandad barkborre. Totalt 10 st fönsterfällor placerades ut på nydöd tall och gamla högstubbar. Fällområdet utgjordes av reservatets sydvästra fjärdedel. Reservatet är ett av få där man tidigare undersökt vedinsekter. Detta genomfördes av Björn Cederberg inom det så kallade Särnaprojektet, (se Bratt m fl 1993). Då påträffades bland andra arter bred barksvartbagge Corticeus fraxini och reliktslända Inocellia crassicornis. Figur 13. Gammelsäterns talltrakt (södra del): Stenskrullens NR och Gammelsäterns NR. Intressanta fynd Nu gjordes talrika återfynd av ÅGP-arten bred barksvartbagge Corticeus fraxini på nydöd tall. Dessutom återfynd av urskogsänger Dermestes palmi och nordlig svampklobagge Mycetochara obscura. Bland övriga intressanta fynd finns Rhizophagus depressus, Sphaeriestes bimaculatus, korthårig kulhalsbock Acmaeops septentrionis och skarptandad barkborre på nydöd tall, samt stumpbaggen Gnathoncus buyssoni och fuktbaggen Cryptophagus quercinus på äldre ved. Dessutom noterades reliktbock i form av gnagspår på ett tiotal tallar, brunbaggen Hallomenus axillaris, Tetratoma ancora och Mycetophagus multipunctatus. Bedömning och åtgärder Fortsatt fri utveckling är mest gynnsamt för vedfaunan. Risken för igenväxning av gran är minimal och berör en bråkdel av arealen. Man kan konstatera att flera sällsynta arter som påträffades vid förra inventeringen lever kvar, däribland bred barksvartbagge Corticeus fraxini, nordlig svampklobagge Mycetochara obscura och reliktbock. Då landskapet runtomkring innehåller en del naturskog är det svårt att utvärdera reservatets enskilda roll, men dess betydelse ökar framöver i takt med fortsatta avverkningar. Då tallskogen långsamt åldras och enstaka tallar dör på rot ser framtiden ljus ut för många av arterna, inklusive barksvartbaggen. Man bör dock överväga att förstärka reservatet genom att 32

33 inkludera äldre bestånd i närheten. Söder om reservatet finns äldre barrskog längs ett vattendrag. Stenskrullen är kanske det viktigaste delområdet i hela denna talltrakt. Gammelsäterns NR (Gammelsäterns tt) Gammelsätern består av cirka 169 ha med naturskogsartad tallskog och varierad markfuktighet från glupar till torra lavmattor. Nu undersöktes huvudsakligen torra, blockiga och bitvis stamtäta partier i delområdets östra del, med hjälp av gnagspår och enstaka sållprov. Intressanta fynd Inga fynd gjordes av ÅGP-arter vid fältbesök, men förutsättningarna ser goda ut för Cholodkovskys bastborre. Det finns gott om senvuxen, stamtät och klen "stavatall" som passar utmärkt. I övrigt gjordes fynd av reliktbock i form av gnagspår. Bedömning och åtgärder Fortsatt fri utveckling är mest gynnsamt för vedfaunan. Detta reservat har för övrigt fått ge namn åt hela talltrakten i denna studie även om Stenskrullen vore mer representativt vad gäller miljö och vedfauna. Rensjöns NR (Rensjön-Trängslets talltrakt) Detta är ett reservat om 691 ha på näringsrik berggrund med porfyr som har gett upphov till grov tallskog. Särskilt stora tallar förekommer längs bäckar ner mot Rensjön, som ligger på en nivå av 500 meter över havet. Det ursprungliga reservatet, som avsattes 1937, öster om vägen är urskogsartat med uppåt 500 år gamla tallar. Fönsterfällor placerades inom detta delområde på nydöda tallar som dött 2010 eller angripits på försommaren 2011 av bland annat mindre märgborre. Vissa av de angripna tallarna var metergrova. Några fällor sattes på gamla torra tallhögstubbar med bohål. Figur 14. Rensjön-Trängslets talltrakt: delområde med Rensjöns NR, och fällområde är markerat. Övriga delar inventerades översiktligt, inklusive utvidgning i myrmosaik norr om Krokfliotbliket. Intressanta fynd Här gjordes fynd av en ÅGP-art, avlång barksvartbagge Corticeus longulus, som är rödlistad som EN. Den lever som sina nära släktingar under bark på nydöda tallar med bland annat mindre märgborre. Det tycks vara den allena dominerande Corticeus-arten i detta reservat. Varken i sållprov eller i fönsterfällor erhölls någon släkting. 33

34 Totalt noterades fem rödlistade arter, som alla är typiska tallarter. Vid sidan av Corticeus longulus var det stumpbaggen Plegaderus saucius (NT), Mycetochara obscura (NT), reliktbock (NT) och skarptandad barkborre (NT). På nydöd tall noterades också Rhizophagus depressus, Dendrophagus crenatus och jättebastborren Dendroctonus micans. Bland signalarterna ingår ett par lövträdslevande arter som Triplax scutellaris och Mycetophagus multipunctatus. Man bör för övrigt ha i åtanke att båda arter tallkapuschongbaggar lever på brandfält väster om detta reservat. Bedömning och åtgärder På nydöd tall påträffades avlång barksvartbagge Corticeus longulus, vilket gör detta urskogsreservat unikt då arten ej är känd från någon annan lokal i länet. I hela landet finns för övrigt bara några enstaka moderna fynd. Det understryker betydelsen av att det varje år måste finnas nydöd tall att leva på. Arten är funnen på både stående och vindfällda tallar, som samtidigt hyser olika barkborrar. Dessa är mindre märgborre eller skarptandad barkborre. Tallvindfällen bör därför alltid lämnas kvar. Finns möjligheter att utöka reservatet med äldre tallskog så bör man ej missa chansen. Det är troligen inte nödvändigt med naturvårdsbränning, men skulle utan tvekan vara gynnsamt då det kan leda till ett flerårigt avdöende bland brandskadade träd. En lämplig metodik kan vara att man i samband med utökning av reservatet bränner de nya delarna eller partier därav. Det kan då handla om rätt triviala tallbestånd som genom bränning får mer död ved och högre naturvärden. Samtidigt kan lövföryngring initieras. Även bränning av andra bestånd i närheten av reservatet på kontinuerlig basis vore värdefullt. Man kan räkna med att båda arter tallkapuschongbaggar dyker upp, särskilt om det finns brända granar, vilket grov tallkapuschongbagge föredrar. Det kommer sakteliga gran inom fuktiga delar, vilket allteftersom ger sämre miljö för vissa tallarter. Framförallt reliktbock är känslig för skugga och den försvinner från annars perfekta tallar om yngre träd skuggar stammen. Det finns dock stora arealer tallskog med ingen eller bara minimal förekomst av gran. Med tanke på den unika och värdefulla miljön är selektiv utglesning av trädskiktet, genom att röja eller ringbarka gran, att föredra framför bränning inne i reservatet. Det finns torra gamla högstubbar, grova lågor och jättestora granar att värna om. Dessa riskerar att försvinna vid en bränning. Trängslets skjutfält (Rensjön-Trängslets tt) Detta är ett mycket vidsträckt område på minst 20 km 2 som är dominerat av tall. Gran förekommer mest längs vattendrag och på vissa höjder. Skogen är brukad, men inslaget av äldre bestånd och dungar av grova tallar är påfallande liksom de talrika småbränderna efter skjutövningar. I några fall har bränderna drabbat hela bestånd, bland annat intill vägen i Granans djupa dalgång. Där finns bränd blandskog med tall, gran och björk på ca ha, troligen ifrån 1990-talet. Inslaget av torra gamla högstubbar som lämnats kvar avviker också. Här och var finns dessutom trasiga, sönderskjutna träd. Hela trakten är belägen på meters höjd vilket ger ett ganska kärvt klimat. Uppe i norr finns stora ljunghedar med misslyckad återväxt efter bränder. Fällor placerades främst på det gamla brandfältet vid Granan samt på tre nydöda tallar längs vägar inom hela skjutfältet. Fångsten var dock så ytterst trivial att alla fällfångsterna slogs samman med Granan. Sammanlagt nio platser (inklusive Granans brandfält) inom hela skjutfältet utsågs till provställen genom att det fanns döda tallar att undersöka. Detta gjordes genom sållprov och gnagspår. Det nordligaste provstället vid bäcken Lånan inkluderade ett ca 10 år gammalt 34

35 brandfält i mager och gles hedtallskog. Vid vägen väster om Dårgravsberg undersöktes ett litet domänreservat om ca 4 ha. Figur 15. Rensjön-Trängslet talltrakt: översikt av Trängslets skjutfält och de nio ställen som undersöktes. Fällområde avser ett äldre brandfält i Granans dalgång. Intressanta fynd Här noterades två ÅGP-arter, slät tallkapuschongbagge på bränd tall och raggbock på lågor. Populationerna tycks dock vara glesa med spridda förekomster. Kapuschongbaggen påträffades på ett brandfält vid Lånus. Raggbock hittades på brandfältet vid Granån samt i en tallåga i en vägslänt i närheten, den sista på 600 meters höjd över havet. Bland de fåtaliga övriga arterna noterades Mycetochara obscura (NT). På nydöd tall gjordes inga intressanta fynd och inga spår av Cholodkovskys bastborre och ytterst få spår av mindre märgborre. Bedömning och åtgärder Trots att det finns en del barrnaturskog och viktiga substrat som gamla högstubbar var vedfaunan tämligen fattig. Det är ändock väl värt att bevara sönderskjutna träd, äldre tallar och gamla bestånd liksom bränd skog, med både tall, gran och björk. Bränd tall är avgörande för att bibehålla den glesa populationen av slät tallkapuschongbagge och äldre brandfält inom låglänta delar gynnar raggbock. Tallvindfällen bör alltid lämnas, i första hand för att gynna raggbock. Med ett varmare klimat kommer dessa trakter få ökad betydelse för olika naturskogsarter. De kan till exempel sprida sig hit från lågläntare delar vid Rensjöns NR i väster. Om skjutfältet bibehåller 35

36 och rentav ökar sin andel med äldre tallskog, finns chansen att sällsynta arter på tall (som Cholodkovskys bastborre och urskogsänger) kan sprida sig hit från exempelvis Stenskrullens NR. Sannolikt skulle en mer djuplodande studie av granbiotoper avslöja en del nordliga och skugganpassade naturskogarter. Nordblästers NR och omgivande delområden 1-7 (Venjans talltrakt) Venjans norra utkanter utgörs till stor del av flack sandtallskog och stora myrar med insprängda holmar och åsar. Fällor placerades på nydöd tall i Nordblästers naturreservat och i delområde 2 norr därom, där angrepp av mindre märgborre setts 2011, se figur 16. Figur 16. Venjans talltrakt (norra delen): delområde 1 ligger inom det nya reservatet Nordbläster. samma sommar. Äldre tallved och nydöda tallar eftersöktes på fem andra platser. Två delområden (nr 3 och 4) på flack sandhed intill Vanån valdes ut, liksom tre delområden norr om Venjan i högre terräng. Vid Kräggberget (nr 7) fanns äldre tall och hyggen med lämplig ved för raggbock. Norr respektive söder om Åsberget (nr 5 och 6) påträffades nydöd tall som var perfekt att sålla på hösten Angrepp av mindre märgborre hade setts Nordblästers NR är ca 370 ha stort, bildades 2007 och hyser en blandning av tallnaturskog och före detta brukade bestånd av olika ålder inklusive hyggen. Fuktiga ris- och myrmarker dominerar och sandtallskog förekommer knappt alls. Mängden död ved är låg. Övriga delar (nr 2 till 7) ligger i brukad skog. Intressanta fynd - Nordblästers NR, delområde 1 Här påträffades två ÅGP-arter, plattstumpbagge Platysoma lineare och raggbock. Bland övriga intressanta arter noterades Peltis grossa, men annars var faunan inte särskilt rik. Raggbock förekommer i enstaka gamla lågor på hyggen som inkluderats i reservatet. 36

37 Intressanta fynd - delområden 2-7 Inom dessa delområden noterades tre ÅGP-arter. Linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare påträffades i delområden 2 (Knaggmyren) och 4 (Loktjärnsåsen). Bred barksvartbagge Corticeus fraxini hittades i delområden 2 (Knaggmyren), 4 (Loktjärnsåsen), 5 (väst om Oxeråsen) och 6 (norr om Kräggberget). Raggbock påträffades i delområden 3 (sydväst om Tiberget) och 7 (Kräggberget). Bland övriga fynd kan nämnas att delområde 3 är en fin lokal för knäpparna Lacon conspersus och L. fasciatus, där det är sandhed med tall- och granlågor. Inom det närbelägna delområde 2 påträffades bland annat Plegaderus saucius, Epuraea deubeli, E. angustula och Rhizophagus depressus. Även i delområde 5 noterades Plegaderus saucius. Bedömning och åtgärder Inom Nordblästers NR råder en påfallande brist på död ved. På sikt vore det lämpligt med naturvårdsbränningar för att öka tillgången på grov död ved, vilket skulle gynna ÅGP-arter på både nydöd och äldre tallved, särskilt raggbock. Det finns en mosaik med avgränsbara objekt tack vare våtmarker och en genomgående skogsväg. Bränd barrskog skulle även attrahera grov tallkapsuchongbagge Stephanopachys substriatus som förekommer längre norrut. Inom delområden 2 till 4 finns redan en rik vedfauna på nydöd och äldre tallved (däribland tre ÅGP-arter), men inget långsiktigt skydd mot kalhuggning. Det finns heller knappast någon mekanism för att bibehålla sandtallskogens solöppna karaktär. Här kan man annars planera lite mer storskaligt för att gynna sandtallskogens flora och fauna. Det är värt att inventera floran, och mer noggrant eftersöka sandödla Lacerta agilis som har ett eget åtgärdsprogram. Detta är ett mycket intressant område om man vill återställa naturliga sandekosystem. Sandtallskog med höga naturvärden i form av gammal tall och äldre ved eftersöktes men väldigt lite stod att finna i hela Venjantrakten. Intrycket är att döende tallar i torra, solvarma miljöer i högre grad drar till sig mindre märgborre som har en rik följefauna - jämfört med myrlandskapet. Det var mycket tydligt att inom reservaten Ålderfljot och Nordbläster uppvisade döda tallar nästan bara större märgborre. Dessa reservat har givetvis en egen kvalitet, men det vore mycket värdefullt att gammal sandtallskog får stå kvar. Då bör även återkommande naturvårdsbränningar få ske. Ålderfljots NR (Venjans tt) Det andra reservatet i trakten som undersöktes var Ålderfljot, med sina 270 ha, bildat Här finns övervägande myrmosaik och mindre åsar och myrholmar med tall. Totalt 10 fönsterfällor placerades på stående, döda tallar i fuktiga miljöer. Träden var angripna av större märgborre ett eller två år tidigare. Intressanta fynd En ÅGP-art noterades då raggbock erhölls i fönsterfälla, men dock hittades inga gnagspår på ved. Bland övriga intressanta arter påträffades Rhizophagus depressus på nydöd tall, fuktbaggen Cryptophagus quercinus och svampklobaggen Mycetochara obscura på äldre tallved (särskilt gamla högstubbar), samt bronshjon och reliktbock. 37

38 Bedömning och åtgärder Fri utveckling är troligen bra för vedfaunan som helt är knuten till de fåtaliga myrholmarna. Där kommer sannolikt högstubbar att bildas naturligt vilket är gynnsamt för vedfaunan. Naturvårdsbränningar bör i första hand förläggas till traktens sandhedar eller reservatet Nordbläster (se ovan). Figur 17. Venjans talltrakt (södra delen): delområde som omfattar större delen av Ålderfljots NR. Fönsterfällor placerades främst i norra delen av området. Hemuls talltrakt Inom Hemultrakten lokaliserades åtta lämpliga delområden att undersöka. Dessutom besöktes Alderängarnas NR i annat sammanhang och detta delområde redovisas samtidigt. Där finns höglänta partier med gammal tall och gott om döda grova träd. Utpräglad sandtallskog förekommer vid Selja (delområde 5, intill Vasaloppspåret och järnvägen). Övriga delar ligger på kuperad, ibland blockig mark. Delområdena bestod av mogen tallskog med enstaka nydöda tallar, eller hyggen med äldre lågor. Förutsättningarna att eftersöka ÅGP-arter på nydöd och äldre tallved var därmed acceptabla, men bränd skog fanns inte att tillgå. Något oväntat är naturskogskvaliteten ganska god vid Selja (delområde 5) trots närheten till samhällen. Rotvältor har städats bort men det finns lokalt gott om stående, död tall eftersom vissa skiften inte har gallrats. Grov nydöd tall finns i form av blixtdödade träd. Det finns också gles, parkliknande gammal tallskog som visserligen är välskött men där enstaka döda tallar kan förekomma liksom gamla träd som ser ut att kunna dra till sig reliktbock inom en nära framtid, om de får stå kvar. 38

39 Figur 18. Hemul talltrakt: delområden med intressanta fynd är numrerade. Intressanta fynd Två ÅGP-arter noterades, bred barksvartbagge Corticeus fraxini och raggbock. Barksvartbaggen påträffades i delområde 5 vid Selja. Raggbock noterades i delområdena 1, 2, och 3 vid Hökberget samt delområde 5 vid Selja, detta i form av gnagspår i tallågor på hyggen. Av dessa hyser delområde 3 flest individer, där det hittades många flyghål. Av övriga intressanta arter sållades stumpbaggen Plegaderus saucius på nydöd tall i delområde 4 (Eldris) och reliktslända Inocellia crassicornis (i form av fullvuxen larv) från nydöd tall i delområde 5 vid Selja. Sländan är sällsynt och ansedd som en utmärkt indikator på höga naturskogskvaliteter. Bedömning och åtgärder Det finns en rätt enkel åtgärd som kan vidtas genast och det är att fälla tall för att gynna raggbock. Delområde 3 hyser en rik population i fallna frötallar och det finns fler att fälla. Marken är övervägande sandig och sydvänd. Även vid Selja kan man fälla tall för gynna raggbock, men populationen är klart individfattigare. Delområde 5 vid Selja är annars mycket intressant genom en skyddsvärd fauna på nydöd och äldre tallved. Marken är uppsplittrad på olika privata skiften varav vissa uppnått höga naturvärden genom utebliven gallring. Detta leder till en självgallring med kontinuerlig tillgång på döende träd. Även gamla tallar har fått stå kvar. Skogen bör lämnas orörd tills vidare. Hela området utgörs av sandhedar, och därför fysiskt lämpligt om man vill gynna sandtallskogens fauna och flora. Exempelvis finns det sandödla i närheten. Trädrika och rätt hårt brända brandfält vore perfekt för att bevara vedfaunan, men kan vara knepigt att få till stånd genom privat markägande och närhet till bebyggelse. 39

40 Vildmarksriket; Rödklöv, nordväst om Stora Flaten Nordväst om Stora Flaten undersöktes nio delområden. Det största ligger upp mot den dominerande höjden Rödklöv och består av sammanhängande äldre talldominerad blandskog, men det finns också äldre gran och lövträd inom detta. Tallskogen är välvuxen. Det finns spridda reliktbockstallar och inslag av gamla högstubbar. Här placerades fem fönsterfällor. Ett liknande bestånd finns intill Busängesbackarna. Detta är angivet som nyckelbiotop och undersöktes också. Båda dessa håller reservatsklass. Brandfältet omfattar ett helt bestånd av tall, gran och björk som brändes upp i sin helhet, troligen efter en olyckshändelse vid avverkning på hygget i väster, minst 3-4 år tillbaka. På detta hygge ligger hundratals kvarlämnade tallstockar. Under 2011 fanns det fortfarande döende tallar inom brandfältet. Vid Långhedsberg undersöktes den fina tallnaturskogen i sydsluttningen, som är av urskogskvalitet. Här finns all slags död ved; nya och gamla vindfällen, torrträd, urgamla lågor, högstubbar, samt reliktbockstallar. Klimatiskt gynnsamt läge. Strax sydväst därom finns ett äldre hygge som brändes för mer än 10 år sedan. Gott om barrträdslågor och björkhögstubbar. Detta gränsar i norr till ett brukat bestånd med äldre tall, som dock inte besöktes. Övriga delområden består av äldre tallskogar längs vägar. Där undersöktes enstaka nydöda tallar 2011 genom sållning och gnagspår eftersöktes på lågor. Figur 19. Vildmarksriket (Mora): delområden nordväst om Stora Flaten vid Rödklöv (fällområde i söder) och Långhedsberg. Brandfältet inkluderar hygge med kvarlämnat virke. 40

41 Intressanta fynd På brandfältet vid Rödklöv påträffades två ÅGP-arter: slät tallkapuschongbagge och raggbock. Vid Långhedsberg hittades också två ÅGP-arter: skrovlig flatbagge Calitys scabra och raggbock. Raggbock noterades också på en äldre hyggesbränna sydväst om Långhedsberg (Wikars). Totalt påträffades tre ÅGP-arter, varav skrovlig flatbagge är den mest sällsynta inom länet. Inom fällområdet vid Rödklöv noterades ingen ÅGP-art. Däremot noterades flera andra intressanta arter, som stumpbaggen Plegaderus saucius (NT), glansbaggen Rhizophagus depressus och reliktbock (NT) på tall. Bland arter generellt knutna till naturskog (med gran och lövträd) noterades Corticeus suturalis, Mycetophagus fulvicollis, Acmaeops septentrionis och stor flatbagge Peltis grossa. Samtliga dessa är rödlistade. På lokalen Busängesbackarna öster om Rödklövslokalen finns tallfjällknäppare Lacon conspersus. På en fin gammal högstubbe inom ett glest, äldre bestånd mellan Rödklöv och brandfältet påträffades hästmyrebomal Niditinea truncicolella (NT) (L-O Wikars, det. J-O Björklund). Flera exemplar satt framme på stubben i skymningen. Arten är knuten till boreala naturskogsmiljöer. På brandfältet noterades också gropig brunbagge Zilora ferruginea på död tall med vitrötad ytved. Däremot hittades inga intressanta följearter till barkborrar på nydöd tall, trots många sållprov. Vid Långhedsberg påträffades reliktbock. Inom övriga delområden noterades inga intressanta arter. Bedömning och åtgärder För att ge rum för stora, livskraftiga populationer av bland annat raggbock och skrovlig flatbagge, vore det gynnsamt om tallskogen på Rödklöv, det stora brandfältet, Busängsbackarnas norra del med gammal tall och Långhedsberg sparades. Återkommande naturvårdsbränningar skulle gynna dessa arter liksom även slät tallkapuschongbagge. Vid Långhedsberg finns tre stycken Natura 2000-områden och dessa kommer att få ett naturreservatsskydd. Brandfältet bör lämnas för fri utveckling och det medför en mycket stor förstärkning vad gäller nydöd och äldre tallved. Raggbocken lär öka i stor stil med hundratals koloniserade lågor i kvarlämnat virke och fallna torrträd, under minst år framöver. Långhedsbergs gammelskog är ytterst skyddsvärd med tanke på vedfaunan. Risken för igenväxning med gran är måttlig och berör kanske en tiondel med lite fuktigare mark på en annars torr, blockrik sydsluttning. Det kan tvärtom vara en viss fördel genom ökad variation i vedkvalitet och exponering. 41

42 Figur 20. En för hotade vedinsekter viktig "värdekärna" som omfattar delområden från Rödklöv till Långhedsberg. Vildmarksriket; Stora och Lilla Gnupen Vid Stora Gnupen undersöktes hygget och trädkanter runtomkring, som är sandhed. På hygget fanns en del gamla lågor och i kanterna enstaka stående, nydöda tallar. Uppe på berget undersöktes den äldre tallskogen, som i norra delen med branten åt öster blir urskogslik. Det finns gamla högstubbar, lågor och nydöda träd. På Lilla Gnupen finns brukad, äldre tallskog över nästan hela berget. Denna gicks igenom, men dock inte ner till udden i söder. Det var ovanligt med döda tallar och inga nydöda sådana påträffades. 42

43 Figur 21. Vildmarksriket (Vansbro): delområden Stora och Lilla Gnupen (till vänster) och äldre bestånd väster om Säxen, intill riksvägen (till höger). Intressanta fynd På hygget intill Stora Gnupen påträffades ÅGP-arten raggbock i form av flyghål på tallågor. Vid Lilla Gnupen påträffades inga intressanta arter. Bedömning och åtgärder Raggbockens förekomst på hygget kan man lätt gynna genom att fälla tallar i soliga, sydvända hyggeskanter och smådungar med tall. Både sydsluttningen av Stora Gnupen liksom det flacka, sandiga hygget är klimatiskt mycket bra. Äldre bestånd väster om Säxen Detta är ett fint äldre tallbestånd intill riksvägen, beläget på böljande gamla sanddyner. Det övergår åt öster i blockrik mark uppåt höjden. Det består av en brukad skog där vindfällen plockats bort. Den stående skogen är påfallande gammal, med en hel del torrträd och nydöda träd. Det togs sållprov från nyligen döda tallar. Intressanta fynd På nydöd tall påträffades ÅGP-arten linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare. Bedömning och åtgärder Beståndet i sin helhet bör lämnas kvar och bör få utvecklas fritt. Skålö Ett homogent äldre tallbestånd på blockig mark intill Statjärnen undersöktes med fem stycken fällor samt sållning genomfördes av nydöd tall. Beståndet är gallrat för länge sedan och möjligen 43

44 plockat på enstaka vindfällen, men har sedan fått stå ifred. Självgallringen har börjat få effekt med nydöda tallar som följd. Det finns ett inslag av gamla, spärrgreniga tallar. Intressanta fynd På nydöd tall påträffades de två ÅGP-arterna linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare och bred barksvartbagge Corticeus fraxini. Fler intressanta fynd utgjordes av stumpbaggen Plegaderus saucius, kortvingen Atrecus affinis och barkglansbaggen Rhizophagus depressus på död tall samt lövsvampbaggen Tetratoma ancora. Bedömning och åtgärder Beståndet i sin helhet bör lämnas kvar och bör få utvecklas fritt. Figur 22. Vildmarksriket (Vansbro): delområde vid Skålö. Vildmarksriket; Ösjöns brandfält och Stora Snesen Detta är ett mycket stort brandfält som sträcker sig över Ösjöns olika stränder. En stor andel är hygge men det finns totalt sett stor areal äldre barrskog som påverkats, särskilt i form av långa kantzoner. Där uppvisar tallarna ofta långa brandljud. Ute på hygget är fristående tallar dödade. Tillgången på grov, solexponerad ved har ökat oerhört i och med branden. Tolv stycken fönsterfällor placerades på döende eller döda tallar i kanterna mot brandfältet. Väster om Stora Snesen undersöktes ett sammanhängande område med äldre tall på mycket blockig mark. En skogsväg har nyligen förlängts in i detta område. Beståndet är likåldrigt med höga, rätt smala tallar och hög stamtäthet. Det fanns en del nydöd tall för sållprov. Barkborrefaunan var blandad med inslag av mindre märgborre, men sällan några större tätheter. I nordliga delar finns äldre tallved i form av urgamla lågor, högstubbar, torrträd och naturskogskvaliteten är uppenbar. 44

45 Intressanta fynd - Ösjöns brandfält Det här är en fyndplats för tre ÅGP-arter, nämligen linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare, slät tallkapuschongbagge Stephanopachys linearis och raggbock. Fler intressanta fynd utgjordes av stumpbaggen Plegaderus saucius och barkglansbaggen Rhizophagus depressus på nydöd tall samt lövsvampbaggen Tetratoma ancora, Sphaeriestes stockmanni och korthårig kulhalsbock Acmaeops septentrionis. Figur 23. Vildmarksriket (Leksand): delområden vid Stora Snesen och Ösjöns brandfält. Intressanta fynd - Stora Snesen Här gjordes inga fynd av ÅGP-arter. På nydöd tall med mindre märgborre är stumpbaggen Plegaderus saucius (NT) utbredd. Bedömning och åtgärder Båda områden bör lämnas orörda med fri utveckling. Brandfältet kommer att hysa slät tallkapuschongbagge i minst 10 år framöver och raggbock ännu längre. Raggbocken lär kunna bli mycket vanlig, även om kanske inte alla branddödade tallar duger som yngelmaterial pga felaktig röta. Dess utnyttjande av veden bör följas upp genom gnaginventering. Man bör också följa upp om skrovlig flatbagge tar brandfältet i besittning. Först om år kan det vara motiverat med förnyad naturvårdsbränning i denna del av Vildmarksriket för att behålla bland annat slät tallkapuschongbagge och ge raggbock en ny omgång tallved. Draggbergets talltrakt Tre delområden med äldre tallskog, eller åtminstone inslag av tall, undersöktes genom sållprov och gnagspår. Trakten är dominerad av gran och tillgången på tallmiljöer dålig. Trakten är därmed en av de mer olämpliga i hela studien. Vid Draggberget i sydost fanns en del äldre tall fläckvis i annars grandominerade, välskötta bestånd. Uppe i norr fanns äldre tall runt ett hygge med tallågor vid Gravtjärnen och i ett mindre område öster om Norrbysjön. Tallstrukturerna är dock svaga. Nydöd tall var ytterst fåtalig och tillgången på lågor var sparsam. 45

46 Intressanta fynd En ÅGP-art noterades här, nämligen raggbock inom de två norra delområdena, Gravtjärnen respektive söder om Hålldammen. Det rörde sig om gnagspår i äldre lågor på gamla, mestadels igenväxta hyggen. Populationen förefaller vara individsvag. Inga övriga fynd gjordes. Bedömning och åtgärder Det är tveksamt om några åtgärder behövs här. Raggbocken hankar sig fram i grov ved som lämnats på vissa hyggen och kan möjligen fortsätta så. Vindfällen bör förstås lämnas kvar. Populationen kan ses som utlöpare från andra trakter. Resurser bör just nu istället läggas på andra trakter. Med tiden kommer naturskogsvärdena i delar som är reservat och annan skyddad mark att långsamt förstärkas. Spontan etablering av vissa krävande arter kan förväntas. Figur 24. Delområden inom Draggbergets talltrakt. 46

47 Sångens talltrakt Fyra delområden med äldre tallskog undersöktes, mestadels via gnagspår och direktsök i murken ved eftersom nydöda tallar var ytterst få. På hyggen fanns enstaka nerblåsta gamla frötallar. Hela trakten präglas dock av en låg andel tall och välskötta bestånd med bara enstaka döda tallar lämnade. Gamla tallhögstubbar var ytterst få. Vid Kägelberget finns ett nytt reservat med inslag av tall, som av tidsskäl ej kunde besökas. Figur 25. Delområden inom Sångens talltrakt. Intressanta fynd Här noterades en ÅGP-art, raggbock, inom delområde Matsbodberget. Det rörde sig om gnagspår på tallågor på ett hygge. Populationen förefaller vara mycket individsvag. Inga övriga fynd gjordes. Bedömning och åtgärder Här är det tveksamt om några åtgärder behövs. Raggbocken hankar sig fram i grov ved som lämnats på vissa hyggen och kan möjligen fortsätta så. Vindfällen bör förstås lämnas kvar. 47

48 Populationen kan ses som utlöpare från andra trakter. Resurser bör just nu istället läggas på andra trakter. Med tiden kommer naturskogsvärdena i delar som är reservat och annan skyddad mark att långsamt förstärkas. Spontan etablering av vissa krävande arter kan förväntas. NV om Storejen (Ejhedens talltrakt) Tre delområden nordväst om Storejen undersöktes - ett äldre brandfält, ett större område med sammanhängande äldre tallskog samt ett område med fällda, kvarlämnade tallar (planerad brandgata) Brandfältet hade gott om liggande död ved och en bred kantzon med brandpåverkad tall. Den äldre tallskogen följde vägen söderut på ömse sidor. Det fanns enstaka nydöda tallar med angrepp 2011 av mindre märgborre, idealiska för sållprov. Denna tallskog hade viss naturskogskvalitet. Det sista stället var något udda i och med att man förberett en brandgata genom att fälla och lämna grova tallar, men även aspar. Under hösten 2011 var stammarna koloniserade av olika barkborrar och idealiska för sållprov. Intressanta fynd Här påträffades fyra ÅGParter, nämligen linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare och bred barksvartbagge Corticeus fraxini på nydöd tall samt slät tallkapuschongbagge Stephanopachys linearis och raggbock. De båda senare fanns inom brandfältet (fynd av Wikars 2011). Barksvartbaggen påträffades rikligt i sållprov på alla nydöda tallar som undersöktes i det centrala beståndet med äldre tall. Bedömning och åtgärder De två ÅGP-arterna på nydöd tall kan fortleva i äldre bestånd om de lämnas kvar, Figur 26. Ejhedens talltrakt: tre delområden NV om Storejen. men de övriga två behöver nya brandfält. Det är därför mycket positivt att man inom Ejhedens ekopark planerar en stor naturvårdsbränning. Om den genomförs så täcks åtgärdsbehovet åtminstone ett tiotal år framöver. Det stora beståndet mellan Långjämnaren och Storejen med äldre tallskog är skyddsvärt genom tillgången på nydöd tall med två ÅGP-arter. Även en gallring skulle vara negativt för vedfaunan då det slår ut självgallringsprocessen för flera decennier. 48

49 Nedra Sandåstjärnarna och Trollmosseskogens NR (Ejhedens tt) Detta är ett mindre område med äldre tallskog vid en vacker tjärn. Här fanns enstaka nydöda tallar, som koloniserats 2011 av mindre märgborre. Här intogs middag och en döende tall med brun krona som råkat hamna i blickfånget undersöktes. Sållprov på gjordes på hösten. Inom Trollmosseskogens NR undersöktes ett stort område med naturvårdsbränd tallskog. En tredjedel av träden var branddödade och ca 5-10% av träden var döende under De var koloniserade av mindre märgborre i hög utsträckning. Fönsterfällor hade placerats ut på ett tiotal träd och flera träd undersöktes med sållprov under hösten Dessa var koloniserade av mindre märgborre. Detta reservat och traktens vedfauna är utförligt beskriven av Wikars (2006). Figur 27. Ejhedens talltrakt: äldre bestånd vid Nedra Sandåstjärnarna (till vänster) och del av naturvårdsbränna i Trollmosseskogens NR som undersöktes 2011 (till höger). Intressanta fynd Vid Nedra Sandåstjärnarna noterades en ÅGP-art, nämligen bred barksvartbagge Corticeus fraxini. Inom Trollmosseskogens NR i det nyligen naturvårdsbrända området, påträffades fyra ÅGParter: linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare, bred barksvartbagge Corticeus fraxini (på nydöd tall med mindre märgborre), slät tallkapuschongbagge Stephanopachys linearis och raggbock. Populationerna av de tre förstnämnda arterna får betraktas som stora. Bland övriga fynd kan nämnas barkglansbaggen Rhizophagus depressus och brunbaggen Orchesia fasciata. Tidigare har man noterat en lång rad sällsynta och krävande arter i detta och det närliggande reservatet Gåsberget (Wikars 2006). Bedömning och åtgärder Det intressanta med fyndet av barksvartbaggen vid Nedra Sandåstjärnarna är att det belyser hur allmän denna art verkar vara inom trakten. Den kan rentav finnas på varje nydöd tall med mindre märgborre på årsbasis, och det betyder att alla äldre tallbestånd, med enstaka döende tallar, är av intresse. Inom reservatet är fortsatt naturvårdsbränning gynnsamt för hela den aktuella faunan, inklusive raggbock. Om det är nödvändigt för att åstadkomma en effektiv naturvårdsbränning är det acceptabelt med utglesning som förberedelse. Den nya brännan som nu undersöktes är en bra 49

50 förebild. Fristående lokalen Barkbergsknopparnas NR Barkbergsknopparna består av ett mycket fint tallreservat med urskogskvalitet som är beläget 11 km väster om Storejens delområden. Hösten 2011 var det gott om stående, nydöd tall vars bark var full med mindre märgborregångar, idealiska för sållprov. På äldre ved eftersöktes olika gnagspår och vedinsekter. Bland annat var de utbredda, vitaktiga tickor som attraherar skrovlig flatbagge vanliga på undersidan av många tallågor. Figur 28. I anslutning till Ejheden: delområde inom Barkbergsknopparnas NR som undersöktes Intressanta fynd Här gjordes fynd av två ÅGParter, nämligen linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare och bred barksvartbagge Corticeus fraxini (på nydöd tall med mindre märgborre). Dessa erhölls i ett tiotal exemplar i varje sållprov, vilket är anmärkningsvärt mycket. Med tanke på reservatets storlek och kvalitet och därmed tillgången på nydöd tall, måste populationerna av båda arterna vara mycket stora. Bedömning och åtgärder Fri utveckling är bästa alternativet eftersom nuvarande "klimaxläge" i successionen med självgallrande tall är mycket gynnsamt för ÅGP-arter och andra vedinsekter på nydöd tall. Det finns även gott om vindfällen och lågor av barrträd vilket gynnar vedinsekter på äldre tallved. Halgonbergets talltrakt Vid Halgonberget undersöktes fem delområden. Här ingick traktens enda naturvårdsbrända kalhygge med ytterst få sparade tallar. Detta hade bränts försiktigt. De övriga delområdena var en blandning av äldre tallbestånd eller hyggen med enstaka tallågor. Överlag var dock trakten dominerad av gran vilket även gäller inklusive Halgonbergets högre delar. Det var svårt att hitta intressanta talldominerade områden. Lämplig ved förekom sparsamt och mycket lokalt, som högstubbar och nydöda tallar. På nydöd tall dominerade större märgborre. Undersökningsmetoder var sållning och sök efter gnagspår. 50

51 Figur 29. Delområden inom Halgonbergets talltrakt. Intressanta fynd Endast en ÅGP-art noterades, nämligen raggbock. Tallågor med flyghål påträffades på det brända hygget samt hyggen på Blidbergets sydsida och vid foten av Halgonberget (väster om Oxåsberget). Populationen i trakten är därmed utbredd och sannolikt ganska stor. Bland övriga arter noterades flyghål av stor flatbagge Peltis grossa uppe på Halgonberget. Bedömning och åtgärder Tallfaunan tycks överlag vara fattig förutom en spridd förekomst av raggbock. Populationen kan möjligen hanka sig fram i nerblåsta frötallar på hyggen, men detta är osäkert. En tänkbar insats vore att fälla minst 20 st grova tallar vid aktuella förekomster. I så fall finns ett lämpligt hygge rakt väster om Oxåsberget (se delområde), på norra sidan av skogsvägen. Marken är kuperad med klimatiskt goda sydlägen och det finns grov tall på hygget och längs kanterna. För övrigt är Halgonberget täckt med ovanligt mycket barrnaturskog, mest gran, och flera nyckelbiotoper, som tillsammans bildar en större skyddsvärd trakt. Kurbergets talltrakt Vid Kurberget ingick det stora brandfältet på ett hundratal hektar från 2006, nära Kurbergets fäbod, som ibland hänvisas till Övertänger. Vid sidan av hyggen var det en stor andel äldre 51

52 tallskog som brändes, mestadels ganska hårt med brandljud som följd även inne i bestånden. Under 2011 fanns det fortfarande enstaka döende tallar. I framtiden kommer det vara gott om grova, solexponerade tallågor, troligen mer än 200 stycken. Nu undersöktes fem delområden inom denna trakt, varav två med fällor. På brandfältet placerades 11 fällor på bränd tall. Det andra fällområdet intill den lilla sjön Gryfsen är en nyckelbiotop med barrnaturskog och här placerades tre fällor på gamla tallhögstubbar. Nyckelbiotopen gränsar för övrigt i söder till ungskog, som för ca 20 år sedan var ett bränt hygge. Detta saknade 2011 betydelse för denna studie eftersom lokalen växt igen och bränd ved brutits ner. De övriga tre områdena var äldre tallskog med inslag av gamla högstubbar och nydöd tall. Detta var för övrigt enda trakten i studien där jag upplevde ett möte med björn. Figur 30. Delområden inom Kurbergets talltrakt. Intressanta fynd Fynd av tre ÅGP-arter, nämligen linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare på nydöd tall, slät tallkapuschongbagge Stephanopachys linearis på bränd tall och raggbock (fällfångst). Alla dessa på Kurbergets stora brandfält. På brandfältet finns fler intressanta arter; stumpbaggarna Plegaderus saucius och Gnathoncus buyssoni, lövsvampbaggen Tetratoma ancora, brunbaggen Hallomenus binotatus och korthårig kulhalsbock Acmaeops septentrionis. Inom nyckelbiotopen vid Gryfsen noterades flera ovanligare arter på de gamla högstubbarna, bland annat trägnagaren Hadrobregmus confusus, fuktbaggen Cryptophagus quercinus och stumpbaggarna Gnathoncus buyssoni och Dendrophilus pygmaeus. Samma fuktbagge påträffades även i andra delområden vid sållning av gamla högstubbar, som för övrigt ofta hade påväxt av varglav. 52

53 Högstubbe- och hålträdsfaunan förefaller ovanligt rik i denna trakt, men den ovanliga stubbfuktbaggen Cryptophagus lysholmi, samt ÅGP-arten, kunde inte påträffas trots många sållprov. Bedömning och åtgärder Det finns ÅGP-arter på både nydöd tall och äldre tallved. Det finns också andra, sällsynta arter knutna till gamla tallhögstubbar. Tack vare det stora brandfältet har trakten en ovanligt bra värdekärna som uppfyller många krav, om det lämnas orört av skogsbruket. Raggbock har gott om substrat under minst år framåt. Enstaka döende tallar kan uppkomma inom brandpåverkade äldre bestånd. I övrigt föreslås att befintliga nyckelbiotoper lämnas orörda, där inte ens gallring bör tillåtas. Det skulle inverka negativt på den framtida tillgången på grov död ved. Särskilt grova högstubbar är viktiga att bevara. Om ca år kan det vara värdefullt med en större naturvårdsbränning för att gynna slät tallkapuschongbagge och raggbock. Faunan på gamla ihåliga högstubbar är svår att gynna, men på lång sikt bör det nya brandfältet kunna erbjuda en del lämpliga högstubbar. Det vore värdefullt med en fördjupad nyckelbiotopsinventering inom trakten, som därmed kunna bättra på kunskapen om äldre barrskog. Ramsell-Hornbos talltrakt Inom trakten undersöktes fyra delområden, det största i södra delen av trakten vid Djuptjärnen och nära Natura 2000-habitatet "Ramsellskogen". Inom en högväxt, äldre tallskog påträffades ett oväntat stort antal årsangripna tallar med märgborrar. Här placerades 6 st fönsterfällor, traktens enda fällområde. Den så kallade Hornbobrändan hyser en skyddsvärd och vacker tallnaturskog där självgallring ger upphov till nydöda tallar. Övriga marker ger intryck av normalt brukad tallskog med endast små mängder tallved, men inom blockrika avsnitt finns inslag av äldre, spärrgrenig tall och enstaka döda träd. Detta gäller bland annat de höglänta delarna av södra delområdet. Inom övriga delområden fanns knappt någon nydöd tall och sparsamt med äldre tallved. Det mindre delområdet som ligger ca 500 m norr om fällområdet blev föremål för naturvårdsbränning under sommaren Delområdet vid Stor-Vässjön inkluderar ett litet reservat, Väsjöns naturreservat, men där var tillgången på tallved ganska låg. Intressanta fynd Här gjordes fynd av två ÅGP-arter, nämligen linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare på nydöd tall och raggbock (fällfångst) i södra utkanten av Ramsellskogen. Bland övriga fynd av intresse kan nämnas stumpbaggen Plegaderus saucius, barkglansbaggen Rhizophagus depressus och glansbaggen Epuraea deubeli som är knutna till nydöd tall samt Mycetina cruciata. Mindre märgborre är lokalt mycket vanlig i äldre tallskog, bland annat inom Hornbobrändan vars miljö jag bedömer som mycket passande för linjerad plattstumpbagge, även om inga fynd gjordes nu. Bedömning och åtgärder Nu noterades en ÅGP-art på nydöd tall och en ÅGP-art på äldre tallved. Tillgången på nydöd tall kommer att förbättras i takt med att befintlig gammal tallskog får vara kvar och åldras. Av delområdena är Natura 2000-habitaten Hornbobrändan och Ramsellskogen av mycket stor betydelse. Linjerad plattstumpbagge kan därmed anses ha rimligt goda förutsättningar. 53

54 Förekomsten av raggbock är skyddsvärd men det är svårt att peka ut särskilda lokaler för stödåtgärder. Arten gynnas dock av landskapets utseende med en hög andel blockmark med äldre tallskog. Det finns troligen en population som hankar sig fram i gamla tallvindfällen. Man bör därför vara mer generös att lämna vindfällen av tall. Ifall man planerar för naturvårdsbränningar bör man beakta att Ramsellskogen i stora delar har en tät underväxt av yngre gran som kan brännas ihjäl eller fällas före bränning. Risken för igenväxning med gran är överlag lägre i Hornbobrändan och stora delar är ren tallskog på mager mark Traktens vedfaunan är knappast exceptionell. Trakten bör därför ha klart lägre prioritet i relation till andra trakter som Karmoråsen, Gammelsätern, Rensjön-Trängslet, Vildmarksriket och Ejheden. Figur 31. Delområden inom trakten Ramsell-Hornbo. Det norra delområdet omfattar bland annat Hornbobrändan och Erik-Hans tjärn. Det södra omfattar bland annat Ramsellskogen. Tandövala talltrakt Denna vida trakt domineras av massivet Tandövala, men här ingår också låglänta delar vid Tisjön. Tandövala besöktes österifrån till Vardsätern och en av topparna, och som stickprov på södra och västra sidan. Uppe på Tandövala påträffades ytterst lite döda tallar och då främst som enstaka torrakor. På massivets övriga sidor fanns det betydligt grövre tallskog men inte särskilt mycket död ved. Det krävs tid för att vedtillgången ska bli mer naturlig. 54

55 De två delområdena vid Lisjön låg inom jämförbar typ av högväxt och välskött tallskog. Men överallt rådde samma påfallande brist på död tallved. Några enstaka nydöda tallar påträffades, vilka blev föremål för sållprov. Tallskogen är anmärkningsvärt frisk och välväxande. På hyggen fanns enstaka gamla vindfällen. Intressanta fynd Det gjordes inga fynd av intresse på de enstaka nydöda tallar och den äldre tallved som fanns tillhanda och inte heller några spår av raggbock. Barkborrefaunan domineras i hela trakten totalt av större märgborre. Inga gångsystem av mindre märgborre eller skarptandad barkborre kunde påträffas. Bedömning och åtgärder Fortsatt fri utveckling kommer att stärka de skyddade områdenas naturskogskaraktär. De naturskogsarter som redan finns på Tandövala klarar sig tack vare områdets storlek. Figur 32. Delområden inom talltrakten Tandövala. Klambergets talltrakt Detta är en liten trakt som huvudsakligen består av Klambergets NR. Skogens tillstånd var identiskt med Tandövala med frisk, äldre tallskog och mycket sparsamt med död ved. Barkborrefaunan var densamma, det vill säga helt dominerad av större märgborre. 55

56 Intressanta fynd Lövfjällknäpparen Lacon fasciatus (NT) påträffades på gammal granlåga vid Klamberget, men i övrigt gjordes inga anmärkningsvärda fynd. Till exempel hittades inga spår av raggbock. Bedömning och åtgärder Fortsatt fri utveckling kommer att stärka de skyddade områdenas naturskogskaraktär. Haftahedarnas talltrakt Detta är en större trakt med övervägande flacka sandhedar, men också stor andel myrmark. Tallskogen är välskött och det finns bara små mängder död ved. Sommaren 2011 var det mycket svårt att finna stående, nydöda tallar. Tio stycken fällor placerades på träd centralt i området, på Figur 33. Delområden inom Klambergets talltrakt. stående träd som varit döda i ett till två år. Hösten 2011 togs sållprov från tre nydöda tallar spridda över trakten. Spår av mindre märgborre noterades på 60 % av stående, döda tallar. Fyra hyggen, varav ett bränt, undersöktes med avseende på bland annat gnagspår, men mängden grov död ved var låg även här. Denna trakt ingick 2011 också som ett av fyra utvalda "landskap" i en parallell studie av raggbock (Lars-Ove Wikars för Länsstyrelsen). Därvid gicks trakten igenom mer noggrant och för vidare detaljer hänvisas till den rapporten. Intressanta fynd Här gjordes fynd av två ÅGP-arter, raggbock och skrovlig flatbagge Calitys scabra (Wikars 2011). Raggbock noterades i form av gnagspår på sju platser inom trakten, huvudsakligen på gamla hyggen (se Artportalen). Skrovlig flatbagge påträffades på en lokal nordost om fällområdet (RT 90: ). Bland övriga fällfynd kan noteras barkglansbaggen Rhizophagus depressus, lövfjällknäpparen Lacon fasciatus och korthårig kulhalsbock Acmaeops septentrionis. Gnagspår efter stor flatbagge Peltis grossa är påträffad i traktens sydöstra myrlandskap (RT90: ). Faunan på nydöd tall förefaller vara mycket artfattig. Bedömning och åtgärder Traktens två ÅGP-arter, raggbock och skrovlig flatbagge Calitys scabra, är i behov av stödåtgärder då lämplig ved är en bristvara. Nuvarande lokaler är snart utgångna på grund av att veden ruttnat bort eller beskuggats av ungskog. Raggbocken är tämligen spridd men skrovlig flatbagge har bara en känd förekomst. Åtgärder bör därför i första hand förläggas i närheten av den senare. Naturvårdsbränning av intakt eller utglesad skog är lämpligt. Det får gärna ingå gran inom bränningsytan. Denna kan gärna vara medelålders eller äldre, men behöver ej vara särskilt grov. Areal bränd skog bör vara minst 10 ha, gärna mer. Brandens intensitet måste vara tillräckligt hög för att döda granar och även en del tallar. Man bör planera för framtida, återkommande bränningar i närheten, storleksordningen en ny bränna vart 10:e år. Fler synpunkter på skötselåtgärder ges av Wikars raggbocksstudie. 56

57 I övrigt föreslås för hela trakten att nerblåsta frötallar alltid ska få ligga kvar. Samråd bör ske med berörda parter. Skogsbolag kan gärna förlägga hyggesbränningar till trakten. Talltrakten bör prioriteras högre än artfattiga trakter som till exempel Klamberget, Lisjön, Gyllbergen och Malingsbo-Kloten. Om hyggen blir föremål för bränning bör hyggena så långt möjligt efterlikna naturvårdsbränningar (se ovan). All spontant brunnen skog, till exempel efter blixtnedslag, bör bevaras. Figur 34. Delområden inom Haftahedarnas talltrakt. Ett litet fällområde i traktens centrum. Lisjöns talltrakt Detta är en av de minsta trakterna och tveklöst bland de mest ointressanta i sammanhanget. En generellt hårt brukad skogstrakt. Vid undersökningen påträffades två äldre hyggen i norra delen samt en liten värdekärna i söder där det fanns ved att undersöka. Den senare utgjordes av en hyggesbränna och en nyckelbiotop. Brännan låg på en udde "Mörtsjöbrännan" i Lisjön där det lokalt inom några hektar fanns gott om grova, solexponerade tallågor. Kantzonerna erbjöd tall 57

58 med brandljud. Nyckelbiotopen liknade i stort sett ett vanligt, brukat bestånd med något enstaka dött träd. Figur 35. Delområden inom talltrakten Lisjön. Intressanta fynd Här gjordes knappt några insektsfynd överhuvudtaget och det fanns inga spår av raggbock. Bedömning och åtgärder En fortsatt fri utveckling av Mörtsjöbrännan och angränsande nyckelbiotop kommer att stärka naturskogskaraktären. Ulriksberg inklusive Pajsobrännans talltrakt Trakten utgörs mestadels av hedtallskog norr och söder om landsvägen. Det finns också våtmarkskomplex med myrar och vattendrag. I norr övergår markerna i mer blockrika höjder som domineras av gran. Traktens stora och nya inslag är brandfältet från 2008 på ca 800 ha, som kallas Pajsobrännan. Annars är markerna starkt präglade av skogsbruk och bergsbruk. På sandhedarna finns ett finmaskigt vägnät som förenklat uttransport av vindfällen och torrträd. Gamla högstubbar saknas helt och bara enstaka vindfällen har fått ligga kvar. För enkelhets skull används här landsvägen för att dela upp en nordlig och en sydlig del. Pajsobrännan ligger norr om vägen. 58

59 Pajsobrännan blev inventerad under juli 2010 (Wikars, 2011). Som en komplettering för att bättre täcka in försommarens flygperiod sattes fällor ut redan den 5:e maj 2011 på brännan, på två delområden. Fem fällor placerades i en bränd kantzon mellan myr och ungskog vid Brunnklacken, och åtta fällor på andra sidan Burån i bränd tallskog på en sandig höjd. Det togs även sållprov på nydöd tall och gnagspår eftersöktes. Norr om vägen undersöktes tre övriga delområden bestående av äldre tall och hyggen med enstaka vindfällen. Ett av hyggena var för övrigt naturvårdsbränt tidigare och faktiskt bränt en andra gång genom sitt läge i kanten av Pajsobrännan. Söder om vägen undersöktes också hyggen med solexponerad tallved eller bestånd med äldre tallskog på solvarm sandig mark. Intressanta fynd En ÅGP-art påträffades, nämligen raggbock. Det gjordes fynd i form av talrika flyghål på flera lokaler i traktens norra halva (se Artportalen) samt i stor mängd i fönsterfällor på stående, brända tallar. Lokalerna ligger alldeles intill det stora brandfältet och spridningsavståndet är inga problem. Dock gjordes inga fynd av raggbock eller andra vedinsekter söder om landsvägen. Övriga intressanta fynd är ganska få, men två exempel är barkglansbaggen Rhizophagus depressus och brunbaggen Orchesia fasciata. På brandfältet har man nu konstaterat en stor andel av de mer allmänna och spridda brandarterna, inklusive brandkortvinge Paranopleta inhabilis. Däremot påträffades ingen tallkapuschongbagge eller andra sällsynta arter. Bedömning och åtgärder Förekomsten av raggbock är med god marginal säkerställd under minst år framöver tack vare det nya brandfältet. När raggbock börjar kläckas ur denna ved kan spridning förväntas ske även till delområdena söder om landsvägen. Med tanke på eventuellt uppdykande tallkapuschongbaggar är brandfältet mycket passande under minst ett 10-tal år framöver. Närmaste stora kända population finns fem mil norröver på brandfält inom talltrakten Vildmarksriket. Bland annat därför vore det intressant att följa vedinsektfaunans utveckling med nya inventeringar. Det kan vara motiverat med naturvårdsbränningar i trakten om ca 20 år, i första hand för att gynna raggbock. 59

60 Figur 36. Delområden inom Ulriksbergs talltrakt: norr (överst) och söder (nederst) om landsvägen. 60

61 Malingarnas talltrakt Trakten utgörs till stor del av hedtallskog i nivå med sjöarna. Fem delområden undersöktes, varav två är äldre hyggesbrännor (minst 10 år gamla). Där fanns enstaka brandljudig tall och en del gamla lågor. Övriga delområden var hyggen med frötallar och vanliga äldre tallbestånd. Tillgången på nydöd tall var mycket begränsad. Det saknades gamla tallhögstubbar, men det fanns enstaka gamla vindfällen. Figur 37. Delområden inom Malingarnas talltrakt. Intressanta fynd En ÅGP-art påträffades, nämligen raggbock. Fynd gjordes i form av flyghål på två ställen, dels norr om Lilla Malingen dels vid Ljustjärn. Båda lokaler är fröträdställningar på flack mark och gnagspåren är nya. Eftersom alla spår saknas i äldre ved på till synes fina delområden, som det gamla brandfältet söder om Malingsjöarna, bör raggbocken vara nyetablerad i trakten. Denna begränsade population är för övrigt en utpost vid utbredningsgränsen i södra Dalarna. I övrigt gjordes inga intressanta fynd och inga tallkapuschongbaggar påträffades. Bedömning och åtgärder Vid raggbockens förekomst vid Lilla Malingen (se X på figur 37) finns goda möjligheter att gynna den genom att fälla frötallar. Naturmiljön med svagt sydsluttande hedtallskog ner mot sjöarna är idealisk. Uppåt ett hundratal frötallar kan fällas. Minsta antal bör vara runt 20 stycken och gärna då i en grupp som skapar en glänta där veden ligger solexponerat. Hyggesbränningar av skogsbolag kan gärna förläggas till samma område, norrsidan av sjöarna, och bör syfta till att bland annat skapa grova, döda tallar. 61

62 Gyllbergens talltrakt Detta är en relativt stor trakt men som är starkt präglad av skogsbruk med åtföljande brist på död tallved i olika former. Det finns enstaka värdekärnor med måttlig tallnaturskogskvalitet. Nu gicks tre delområden igenom och mängden död tallved var liten. Figur 38. Delområden inom Gyllbergens talltrakt. Intressanta fynd Inga anmärkningsvärda fynd gjordes på de enstaka nydöda tallar och den äldre tallved som fanns tillhanda. Metoden som användes var sållning och sök efter gnagspår. Inom trakten gjordes ett fynd vardera av stor flatbagge Peltis grossa och grönhjon Callidium aeneum (gnagspår). Bedömning och åtgärder Här föreslås inga direkta åtgärder. Intressanta artförekomster är ganska få och resurser bör i nuläget läggas på andra trakter. Med tanke på närhet till tätorter och många besökande samt den spridda bebyggelsen är det inte optimalt med större, återkommande naturvårdsbränningar i trakten. Brandgynnad fauna saknas eller är sannolikt mycket artfattig. Generellt bör man lämna vindfällen och låta spontant brunnen skog vara kvar. Med tiden kommer naturskogsvärdena i de delar som är reservat att långsamt förstärkas samtidigt som andelen gran kommer att öka på bekostnad av tall och löv. Spontan etablering av mer krävande naturskogsarter kan så småningom förväntas, främst skuggtåliga arter. Djurmo klacks talltrakt En relativt stor trakt, starkt präglad av skogsbruk med åtföljande brist på död tallved i olika former. Värdekärnor med tallnaturskogskvalitet kunde skönjas inom Djurmo klacks NR och på Helgåsskogens NR i norr. Nu gicks fyra delområden igenom men endast någon enstaka torrtall 62

63 eller vindfälle noterades. Inom delområdet nordväst om Gimmen finns lokalt gott om grova tallågor på ett hygge i utmärkt läge för raggbock, dock utan fynd av gnagspår. Intressanta fynd Här gjordes inga anmärkningsvärda fynd på de enstaka nydöda tallarna och den äldre tallved som fanns tillhanda. Metoden som användes var sållning samt sök efter gnagspår. Bedömning och åtgärder Se Gyllbergen (ovan). Snickarbodarna- Amsbergs talltrakt Likt tidigare trakter är denna starkt präglad av skogsbruk med åtföljande brist på död tallved av olika slag. Nu undersöktes fyra delområden. Det i nordväst, Ändlösbergs NR, utgjordes av en höjd med barrskog och en del tall. Dock fanns här nästan ingen tallved. Omgivande brukad skog bestod av hyggen och äldre tallbestånd. Det stora delområdet runt Länsklacken hade i sina centrala delar en viss naturskogskaraktär med Figur 39. Delområden inom Djurmo klack talltrakt. bland annat äldre spärrgreniga tallar, men var annars fragmenterat av stora hyggen. På vissa av dessa hyggen fanns lokalt gott om barrträdslågor. De två södra delområdena var mycket triviala i form av hyggen med frötallar och enstaka lågor. Nydöd tall kunde inte påträffas varför sök efter gnagspår var den huvudsakliga metoden. Intressanta fynd Inga anmärkningsvärda fynd på de enstaka nydöda tallar och den äldre tallved som fanns tillhanda gjordes. Metoden som användes var sållning och sök efter gnagspår. 63

64 Figur 40. Delområden inom talltrakten Snickarbodarna-Amsberg. I nordväst ligger naturreservatet Ändlösberg. Bedömning och åtgärder Se Gyllbergen (ovan). Man bör dock observera att vid Länsklacken är miljön gynnsam för enstaka naturskogsarter, exempelvis på gran- och tallågor. Här finns ett visst utrymme för naturvårdsbränningar. Lokalt är det gott om tallågor i soliga lägen vilket skulle passa raggbock, även om inga spår efter den hittades. Länsklacken förefaller vara traktens bästa värdekärna. Malingsbo-Klotens talltrakt Likt tidigare trakter är denna starkt präglad av skogsbruk med åtföljande brist på död tallved i olika former. Vid Nedra Malinsbosjöns sydända förlades ett extra delområde med tanke på den gamla tallskogen som sparats i friluftsområdet med branta åsar och småsjöar. Här fanns för övrigt traktens enda inslag av stående, nydöd tall, på vilket sållprov togs. Tillgången på grov, högväxt tall är närmast exceptionell i jämförelse med hur brukade tallbestånd ter sig. Övriga delområden kännetecknas av en närmast total brist på tallved. Intressanta fynd Här gjordes inga fynd av intresse på de enstaka nydöda tallarna och den äldre tallveden som fanns tillhanda. Metoden som användes var sållning och sök efter gnagspår. Inom det så kallade Kungareservatet vid Malingsbo noterades nordlig plattbagge Dendrophagus crenatus och Ostoma ferruginea. 64

65 Figur 41. Delområden inom trakten vid Malingsbo-Kloten. Bedömning och åtgärder Se Gyllbergen (ovan). Skissens talltrakt Till skillnad från andra trakter i södra Dalarna är Skissens talltrakt, belägen nära Horndal, kännetecknad av flera värdekärnor med naturskogskaraktär. Namnet hänvisar till Skissensjöarna i traktens centrum. I norra halvan av denna utsträckta trakt undersöktes sex delområden. Det nordligaste utgörs av hyggen och äldre tallskog vid Norr-Gårdsjön och strax söder därom två hyggesbrännor med bränd tall och en del liggande ved. Vid Skissensjöarna undersöktes tre delområden med hällmarkstall och hyggen med lågor. Inom södra halvan undersöktes tre delområden. Det övre ligger vid Axtjärnberget och innehåller en nyckelbiotop med grov högväxt tall, hällmarker samt hyggen med ovanligt gott om lågor. Det mellersta området utgörs av Högberget och är en ovanligt stor hällmarkslokal med äldre tall och en del död ved, främst nydöda tallar. Längst i söder finns äldre tallskog och vedrika hyggen runt en namnlös höjd. Södra halvan innehåller enstaka gamla högstubbar och generellt mer lågor av tall än genomsnittet i södra Dalarna. Andelen hällmark är anmärkningsvärd. Dock sattes inga fönsterfällor ut i denna trakt. 65

66 En viktig egenskap med denna trakt är att den gränsar till två fina områden i angränsande län. På Gästrikesidan öster om Axtjärnberget finns ett mycket fint område med tallnaturskog runt Kungshögshällarna, där det finns gott om gamla tallhögstubbar. Detta förstärker Axtjärnberget genom att möjliggöra spridning av arter knutna till död tall. Det andra fina området utgörs av Färnebofjärdens nationalpark, sydost om Skissen, där det bland annat finns raggbock. Där har man nyligen utfört naturvårdsbränningar. Även här finns stora områden med tallnaturskog. Sammantaget medför detta en möjlighet till större populationer och därmed lägre utdöenderisk jämfört med om trakterna varit isolerade från varandra. Intressanta fynd Fynd av två ÅGP-arter, skrovlig flatbagge Calitys scabra och raggbock gjordes här. Båda arterna påträffades vid Axtjärnberget. Där var raggbock mycket utbredd med bortåt 20 st lågor med gnagspår. Att döma av hur gammal veden och gnagspåren i vissa fall var måste raggbock ha förekommit i denna del av Dalarna i minst ett decennium, kanske längre. Raggbock påträffades även uppe i norr vid Norr- Gårdsjön samt i traktens södra utkant runt Högberget. Arten påträffades för övrigt på Gästrikesidan om länsgränsen. Se Artportalen för bäst översikt. Flera andra, mycket intressanta arter, påträffades. I gamla lågor lever Figur 42. Delområden i norra halvan av talltrakt Skissen (Horndal). tallfjällknäppare Lacon conspersus (NT) och nordlig rödrock Ampedus suecicus (VU). Den senare är något av en raritet i brukade, boreala skogslandskap. Rödrocken påträffades söder om Högberget i en gammal och nedbruten raggbockslåga (delområde 3). Ur gammal tallhögstubbe sållades fuktbaggen Cryptophagus quercinus (NT) vid Axtjärnberget (delområde 1). Reliktbock (NT) förekommer på gammal tall vid Högberget. På nydöd tall gjordes inga intressanta fynd, trots ett omfattande sök. Mindre märgborre är mycket ovanlig och inga ovanliga följearter påträffades. Inga spår av skarptandad barkborre gjordes. 66

67 Figur 43. Delområden i södra halvan av talltrakt Skissen. 1=Axtjärnberget, 2=Högberget. Bedömning och åtgärder Fynden visar tydligt att äldre tallved har en ovanligt rik och skyddsvärd vedfauna i denna trakt. Man måste upp till naturskogstrakter i övre delen av Dalarna för att finna motsvarande artrikedom. För att gynna faunan av vedinsekter föreslås: 1) En bra naturvårdsbränna av intakt eller utglesad skog i syfte att åstadkomma mycket död ved. Inom brandområdet måste grov tallskog ingå. Även gran bör ingå då bränd granved som ligger på torr mark utvecklar en rötved som är perfekt för skrovlig flatbagge. Arealen bränd skog bör vara minst ha, gärna mer. Brandintensitet måste vara tillräckligt hög för att döda gran och en del tall. Lämpliga bränningsobjekt bör i första hand sökas vid Axtjärnbergets topp. Norr om toppen finns skogsvägar och våtmarker som kan avgränsa. Andra avgränsbara bestånd kan sökas till exempel i myrlandskapet runt sjön Axen. Även runt delområde 3 kan objekt sökas. Här ingår en skogsväg för avgränsning. Även uppe vid Norr-Gårdsjön kan det vara lämpligt med bränning. Det brutna 67

68 landskapet vid Skissensjöarna har lägre prioritet då det ligger längre ifrån viktiga artförekomster. Här krävs också besvärande hänsyn till friluftslivet och dess anordningar. Lämpligt brandintervall för framtida brandrotation ligger i storleksordningen 10 år. Det finns ingen brandberoende fauna i dagsläget, som kräver särskilt tätt återkommande bränder. 2) Bevara skog som brunnit spontant. 3) Bevara nyckelbiotoper orörda, inte ens gallring bör ske då det inverkar negativt på den framtida tillgången på död ved, så som lågor och högstubbar. Utpekade nyckelbiotoper finns bland annat vid Axtjärnberget. 4) En fördjupad nyckelbiotopsinventering bör göras. Främst den omfattande hällmarkstallskogen på Högberget bör rimligen klassas som nyckelbiotop och därmed få högre status. Hela delområde 2 bör bedömas. Mot skogsvägen i väster finns välskött ungskog, men höjden, östsidan och särskilt den branta sydsluttningen har höga naturvärden med bland annat grovbarkig asp och reliktbockstallar. 5) Uppmana skogsbolag att förlägga hyggesbränningar till trakten. Prioritera före andra och sämre trakter som Klamberget, Tandövala, Lisjön, Gyllbergen, Djurmo klack och Malingsbo-Kloten. De två hyggesbrännorna vid Långsjön håller tyvärr låga kvaliteter då mängden död ved är minimal. Trots stor areal saknas i stort sett lämpliga lågor för raggbock på denna bränna. Man måste bränna mer stående skog. Hyggen som bränns bör också ha gott om frötallar och dungar. 6) Extra satsning att låta nerblåsta frötallar ligga kvar. Samråd bör ske med berörda parter. Kanske utdela en särskild områdesdispens från skogsvårdslagens skyddsåtgärder vad gäller färsk barrved, som till exempel vindfällen. 68

69 Resultat - sammanfattning och översikter Fynd av ÅGP-arter samt rödlistade arter och signalarter Av skalbaggar påträffades och artbestämdes minst 2500 individer tillhörande ca 180 arter eller släkten. Studien var fokuserad på ÅGP-arter för nyligen död och äldre tallved samt bränd skog. Triviala arter noterades mest översiktligt. Några arter påträffades främst i form av typiska gnagspår i bark och ved. Dessutom erhölls barkskinnbaggar med fyra arter i släktet Aradus och halssländor med fyra arter. Parasitsteklar sparades för framtida studier. Nio arter inom de tre åtgärdsprogrammen påträffades, se tabell 4, 5 och 6. Inom ÅGP för skalbaggar på nyligen död tall påträffades linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare, bred barksvartbagge Corticeus fraxini, avlång barksvartbagge Corticeus longulus och Cholodkovskys bastborre Carphoborus cholodkovskyi. Inom ÅGP för skalbaggar på äldre tallved noterades skrovlig flatbagge Calitys scabra och raggbock Tragosoma depsarium. Dessutom behandlas sentida fynd av stubbfuktbagge Cryptophagus lysholmi. Inom ÅGP för brandinsekter i boreal skog påträffades slät tallkapuschongbagge Stephanopachys linearis och grov tallkapuschongbagge S. substriatus. Dessutom inkluderas fynd i en parallell studie av Lars-Ove Wikars under 2011 av raggbock Tragosoma depsarium i fyra av Länsstyrelsen utpekade landskap: Ejheden, Granåsen, Vildmarksriket och Haftahedarna. Antalet kända fynd i länet ökade påtagligt jämfört med tidigare kunskapsläge (period mot ; källa Artportalen). Detta gäller särskilt för linjerad plattstumpbagge (från 9 till 22), bred barksvartbagge (från 1 till 26) och Cholodkovskys bastborre (från 1 till 11). För raggbock ökade antalet fynd från 63 till 249, till stor del tack vare Wikars raggbocksstudie samt denna studie. Totalt 32 rödlistade arter noterades (två i hotklass EN, sex VU och tjugofyra NT) enligt Gärdenfors (2010) och ytterligare ett antal som har varit rödlistade tidigare. Av de påträffade arterna betraktas 50 st som signalarter (Wikars 2009 samt tillägg). Längre fram i rapporten diskuteras de mest intressanta arterna under kapitlet Artvisa kommentarer. Tabell 4. Fynd av ÅGP-arter på nyligen död tall. Trakt Cholodkovskys bastborre Carphoborus cholodkovskyi Linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare 69 Bred barksvartbagge Corticeus fraxini Karmoråsen X X Sundbäcken Gammelsätern X X Rensjön-Trängslet Venjan X X Hemul X Vildmarksriket X X Draggberget Sången Ejheden X X Halgonberget Kurberget Ramsell-Hornbo Tandövala Klamberget Haftahedarna Lisjön X X Avlång barksvartbagge Corticeus longulus X

70 Ulriksberg Malingarna Gyllbergen Djurmo klack Snickarbodarna-Ams. Malingsbo-Kloten Skissen (Horndal) Tabell 5. Fynd av ÅGP-arter på äldre tallved. Här ingår även Granåsentrakten med viktiga fynd. Trakt Raggbock Tragosoma depsarium Skrovlig flatbagge Calitys scabra Stubbfuktbagge Cryptophagus lysholmi Karmoråsen Sundbäcken X Gammelsätern X Rensjön-Trängslet X Venjan X Hemul X Vildmarksriket X X Draggberget X Sången X Ejheden X X Halgonberget X Granåsen X X X Kurberget X Ramsell-Hornbo X Tandövala Klamberget Haftahedarna X X Lisjön Ulriksberg X Malingarna X Gyllbergen Djurmo klack Snickarbodarna-Ams. Malingsbo-Kloten Skissen (Horndal) X X Tabell 6. Fynd av ÅGP-arter i bränd skog. Trakt Slät tallkapuschongbagge Stephanopachys linearis Grov tallkapuschongbagge Stephanopachys substriatus Karmoråsen X X Sundbäcken X Gammelsätern X Rensjön-Trängslet X Venjan Hemul Vildmarksriket X Draggberget Sången Ejheden Halgonberget Kurberget Ramsell-Hornbo X 70

71 Tandövala Klamberget Haftahedarna Lisjön Ulriksberg Malingarna Gyllbergen Djurmo klack Snickarbodarna-Ams. Malingsbo-Kloten Skissen (Horndal) Tabell 7. Översikt samtliga intressanta fynd: ÅGP-arter, rödlistade arter och signalarter. Rödlistan avser Gärdenfors (2010). Signalvärde är baserat på Wikars sammanställning (2009) av brandfält i Dalarna och dess gränstrakter samt preliminära tillägg (år 2012, se arter med *). Signalvärdena är skattade som höga eller mycket höga (klass 1-2) efter varje arts främsta livsmiljö (tallnaturskog, bränd skog eller naturskog generellt inklusive lövträd och gran). Rödlista Signalart Talltrakt (fet stil) samt övriga lokaler Nyligen död tall cholodkovskys bastborre* Carphoborus cholodkovskyi linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare bred barksvartbagge* Corticeus fraxini avlång barksvartbagge* Corticeus longulus stumpbaggen Plegaderus saucius trädglansbaggen Rhizophagus depressus skarptandad barkborre Ips acuminatus NT tallnaturskog Karmoråsen, Gammelsätern NT tallnaturskog Ejheden, Barkbergsknopparnas NR, Kurberget, Ramsell-Hornbo, Venjan, Vildmarksriket VU tallnaturskog Karmoråsen, Gammelsätern, Ejheden, Barkbergsknopparnas NR, Venjan, Hemul, Vildmarksriket EN tallnaturskog Rensjön-Trängslet NT tallnaturskog Rensjön-Trängslet, Venjan, Hemul, Vildmarksriket, Kurberget, Ramsell-Hornbo - tallnaturskog Karmoråsen, Gammelsätern, Rensjön-Trängslet, Venjan, Vildmarksriket, Ejheden, Kurberget, Ramsell-Hornbo, Ulriksberg NT tallnaturskog Karmoråsen, Sundbäcken, Gammelsätern, Rensjön-Trängslet, Ejheden Äldre tallved raggbock Tragosoma depsarium skrovlig flatbagge Calitys scabra stubbfuktbagge Cryptophagus lysholmi kortvingen Phyllodrepa clavigera tallfjällknäppare Lacon conspersus urskogsänger Dermestes palmi VU tallnaturskog Gammelsätern, Rensjön-Trängslet, Venjan, Hemul, Vildmarksriket, Draggberget, Sången, Haftahedarna, Ejheden, Halgonberget, Granåsen, Kurberget, Ramsell-Hornbo, Malingarna, Ulriksberg, Skissen NT tallnaturskog Ejheden, Granåsen, Vildmarksriket, Haftahedarna, Skissen VU naturskog Byggningan (vid Sundbäcken), Granåsens NR NT tallnaturskog Gammelsätern, Venjan, Ejheden NT tallnaturskog Karmoråsen, Sundbäcken, Gammelsätern, Venjan, Ejheden, Vildmarksriket, Skissen VU tallnaturskog Sundbäcken, Gammelsätern, Granåsen 71

72 reliktbock Nothorhina muricata bredhörnad barkskinnbagge Aradus brevicollis reliktslända Inocellia crassicornis NT tallnaturskog Karmoråsen, Sundbäcken, Gammelsätern, Rensjön-Trängslet, Venjan, Vildmarksriket, Skissen - tallnaturskog Gammelsätern, Ejheden EN tallnaturskog Sundbäcken (Siksjöberget), Hemul, Granåsen Brandfält, löv- och naturskog slät tallkapuschongbagge Stephanopachys linearis grov tallkapuschongbagge Stephanopachys substriatus stumpbaggen Gnathoncus buyssoni - bränd skog Karmoråsen, Sundbäcken, Gammelsätern, Rensjön-Trängslet, Vildmarksriket, Ejheden - bränd skog Karmoråsen - lövnaturskog Karmoråsen, Gammelsätern, Vildmarksriket, Ejheden, Kurberget, Ulriksberg NT naturskog Karmoråsen vinkelhalsad omalin* Eudectus giraudi brandkortvinge NT bränd skog Gammelsätern, Ejheden, Ulriksberg Paranopleta inhabilis stor flatbagge Peltis grossa VU naturskog, Venjan, Vildmarksriket, Ejheden, bränd skog Halgonberget, Granåsen, Gyllbergen lövfjällknäppare NT naturskog Venjan, Ejheden, Granåsen, Haftahedarna Lacon fasciatus violettbandad knäppare NT naturskog Karmoråsen, Sundbäcken, Gammelsätern, Harminius undulatus Granåsen nordlig rödrock VU naturskog Granåsen, Skissen Ampedus suecicus vedknäpparen - lövnaturskog Karmoråsen, Venjan, Vildmarksriket, Ampedus pomonae Granåsen, Ulriksberg plattbaggen - naturskog, Gammelsätern, Venjan, Ejheden Pediacus fuscus bränd skog fuktbaggen NT naturskog Gammelsätern, Vildmarksriket, Granåsen, Cryptophagus quercinus* Kurberget korstecknad svampbagge - lövnaturskog Ramsell-Hornbo Mycetina cruciata rödhalsad vedsvampbagge NT lövnaturskog Vildmarksriket, Granåsen Mycetophagus fulvicollis vedsvampbaggen - lövnaturskog Karmoråsen, Sundbäcken, Gammelsätern, Mycetophagus multipunctatus Rensjön-Trängslet, Venjan, Ejheden lövsvampbagge - lövnaturskog Karmoråsen, Gammelsätern, Tetratoma ancora Vildmarksriket, Granåsen, Kurberget, trädsvampbaggen Triplax scutellaris tvåfläckig tornbagge Tomoxia bucephala glansbaggen Epuraea deubeli nordlig trägnagare* Hadrobregmus confusus nästtjuvbagge Ptinus sexpunctatus nordlig plattbagge Dendrophagus crenatus Ulriksberg - lövnaturskog Karmoråsen, Sundbäcken, Rensjön-Trängslet, Ejheden - lövnaturskog Vildmarksriket, Ejheden - naturskog Venjan, Granåsen, Ramsell-Hornbo NT naturskog Kurberget NT naturskog Karmoråsen - naturskog Karmoråsen, Gammelsätern, Rensjön-Trängslet, Vildmarksriket, 72

73 nordlig svampklobagge Mycetochara obscura svampklobaggen Mycetochara flavipes gransvartbagge Bius thoracicus mörksömmad barksvartbagge Corticeus suturalis gropig brunbagge Zilora ferruginea gulbandad brunbagge Orchesia fasciata liten brunbagge Orchesia minor korthårig kulhalsbock Acmaeops septentrionis bronshjon Callidium coriaceum stor plattnosbagge Platyrhinus resinosus barkskinnbaggen Aradus obtectus barkskinnbaggen Aradus lugubris hästmyrebomal Niditinea truncicolella Granåsen, Ulriksberg, Malingsbo NT naturskog Karmoråsen, Sundbäcken, Gammelsätern, Rensjön-Trängslet, Venjan, Vildmarksriket, Ejheden - lövnaturskog Granåsen, Ulriksberg VU naturskog Sundbäcken, Granåsen NT naturskog Vildmarksriket, Granåsen NT naturskog Gammelsätern, Vildmarksriket, Granåsen NT naturskog Ejheden, Granåsen, Ulriksberg NT lövnaturskog Sundbäcken, Vildmarksriket NT naturskog, bränd skog Karmoråsen, Gammelsätern, Granåsen, Kurberget, Vildmarksriket, Haftahedarna - naturskog Karmoråsen, Sundbäcken, Gammelsätern, Venjan NT bränd skog, Ejheden lövnaturskog - naturskog Venjan, Vildmarksriket, Granåsen - bränd skog Gammelsätern, Ejheden NT naturskog Vildmarksriket 73

74 Jämförelse av trakter ÅGP-arter hittades i 18 av trakterna och rödlistade arter samt signalarter i något fler trakter (tabell 8). Det fanns ett tydligt samband i så motto att rika trakter med många ÅGP-arter också hade många rödlistade/signalarter. Sju trakter stod ut som klart bäst med tre till fem ÅGP-arter och 6 till 26 rödliste/signalarter, fördelade på norra, östra och centrala Dalarna. Därefter kom en ganska brokig grupp trakter med en eller två ÅGP-arter och 3 till 12 rödlistade/signalarter, geografiskt spridda över Dalarna inklusive Skissen i länets sydöstra hörn. Observera att den nordliga trakten Sundbäcken i Älvdalen kommun (mellan Särna och Idre) passar bra i första gruppen, med tanke på antal rödlistade/signalarter. Inom gruppen ingår även två trakter med stora, nya brandfält, nämligen Kurberget och Ulriksberg. De fattigaste och mest utarmade trakterna var vissa centrala och majoriteten av de sydliga och västliga. Tabell 8. Fördelning av trakter med avseende på antal intressanta arter (data från Tab. 7). Exakt inbördes ordning är en bedömningsfråga, men i stora drag kan trakterna sorteras i fyra grupper. Trakternas regionala fördelning anges med N=norra Dalarna, c=centrala, Ö=östra, V=västra, S=södra/sydöstra Dalarna. Område ÅGParter Rödlistade arter Signalarter Signalarter tallskog Vildmarksriket (c) Ejheden (Ö) Gammelsätern (N) Karmoråsen (N) Granåsen (Ö) Venjan (c) Rensjön-Trängslet (N) Kurberget (Ö) Skissen (Horndal) (S) Haftahedarna (V) Ramsell-Hornbo (Ö) Sundbäcken (N) Ulriksberg (S) Hemul (c) Halgonberget (Ö) Draggberget (c) Sången (c) Malingarna (S) Djurmo (S) Snickarbodarna-Amsberg (S) Gyllbergen (S) Tandövala (V) Klamberget (V) Lisjön (S) Malingsbo-Kloten (S)

75 Artvisa kommentarer Ekologi och utbredning beskrivs här för ett 30-tal intressanta arter, liksom omständigheter kring fynden. Systematisk ordning följer Lundberg & Gustavsson (1995). Vissa lokalnamn är något förkortade. Hänvisningar till Västmanlands och Örebro län avser två nyligen genomförda temastudier på tallinsekter (Hedgren m fl 2010, Wikars m fl 2010). Hänvisning till signalart avser en sammanställning och analys av många insektsfynd under en längre period i Dalarna med gränstrakter (Wikars 2009). Skalbaggar Stumpbaggar, Histeridae Stumpbaggen Plegaderus saucius (NT, signalart tallnaturskog) Detta är en liten stumpbagge som lever i anslutning till barkborrar på nydöda tallar. Historiskt är den påträffad upp till södra Norrland i bland annat Jämtland, men nya fynd har endast gjorts upp till Dalarna. Den tycks vara sällsynt med spridda förekomster i äldre tallskog och tallnaturskog. Fyndbilden är densamma som för linjerad plattstumpbagge, men sträcker sig lite längre norrut. Nu påträffades den i ett stråk från Nås och Vildmarksriket till Venjan och Hemul, och som nordligast i Rensjöns NR. I östra delen av länet är den funnen vid Ramsell-Hornbo och på brandfältet på Kurberget och vidare upp till Ejhedentrakten. Vid Rensjön lever den på drygt 500 meter över havet. Arten går inte upp i de fina tallmiljöerna längre norrut i Älvdalens kommun. Arten uppvisar liknande ekologiska krav som linjerad plattstumpbagge, men förefaller hårdare knuten till mindre märgborre Tomicus minor. Samtliga fynd är gjorda i trakter med gott om mindre märgborre. Trots ett intensivt eftersök, har den inte påträffats där denna märgborre saknas. Stumpbaggen är säkerligen gynnad av brandfält men är inte brandberoende, utan mer knuten till tallnaturskogens utbud av självgallrad, nydöd tall. Som signalarter för tallnaturskog är stumpbaggen och linjerad plattstumpbagge utan tvekan bra kandidater, men stumpbaggen är snäppet vassare genom snävare ekologi och större bundenhet till tall. Inom länet som helhet är de i viss mån klämda mellan ett intensivt skogsbruk (och bergsbruk förr) i söder och ett alltför hårt klimat i fjällnära lägen där det annars finns kvar en del naturskogar. Det är därför viktigt med "mellanliggande" naturskogsrika trakter som till exempel Venjan, Vildmarksriket och Ejheden. I princip gäller detta även för många andra vedinsekter. Linjerad plattstumpbagge Platysoma lineare (NT, ÅGP-art, signalart tallnaturskog) Denna bagge lever främst i gångar av mindre märgborre och andra barkborrar på tall, men i viss mån även på gran och då i gångar av andra barkborrar. Fynd av linjerad plattstumpbagge i Örebro och Västmanlands län gjordes i gamla tallskogar som ibland var brandpåverkade. Det finns spridda fynd i större delen av landet. Fyndbilden i Dalarna kan kasta mer ljus över artens ekologi. För det första noterades den inte i nordvästra Dalarnas till synes utmärkta tallmiljöer. Utbredningsgränsen tycks löpa från Venjan med sina 400 meter över havet, åt NO till Orsa Finnmark i Barkbergsknopparnas NR på 350 meter över havet. Detta visar tydligt på en känslighet för klimatiskt kärva höglägen. För det andra fanns det ingen koppling till bränd skog. Arten kunde påträffas i områden med få eller inga brandfält, en åsikt som även framförs i åtgärdsprogrammet. Den tycks istället vara knuten till just äldre tallskog med nydöd tall (främst tack vare självgallring) och där det finns gott om mindre märgborre. Arten gynnas av stora arealer tallnaturskog. 75

76 Figur 44. Översikt av sentida fynd av ÅGP-arten linjerad plattstumpbagge i Dalarna. Det finns tre rika förekomster (Ejheden, Venjan och Vildmarksriket). Stumpbaggen Gnathoncus buyssoni (signalart lövnaturskog) Stumpbaggen uppges vara knuten till lövskog där den påträffats i anslutning till fågel- och däggdjursbon (Wikars 2009). Dessa bon finns ju ofta i hålträd, på levande träd eller högstubbar, vilket kräver en varierad äldre skog som inte brukats för hårt. I denna studie gjordes fynd nästan enbart i nordliga naturskogsområden som Karmoråsens NR, äldre bestånd vid Björnkällan, Stenskrullens NR, Trollmosseskogens NR, Ösjöns brandfält, Kurberget (brandfält och nyckelbiotop) och, som ett sydligt undantag, även Pajsobrännan vid Ulriksberg. Arten kan alltså gå upp i kärva klimatlägen, eftersom fynd gjorts på 600 meter över havet. Fyndbilden är intressant då den tyder på att gamla tallhögstubbar spelar en betydande roll, åtminstone regionalt. Miljöerna har genomgående höga tallnaturvärden, men ofta ett lågt eller genomsnittligt lövinslag. 76

77 Kortvingar, Staphylinidae Kortvingen Phyllodrepa clavigera (NT, signalart tallnaturskog) Denna art uppges leva på solexponerade tallågor med timmerticka Anthrodia sinuosa och citronticka A. xantha, men även i björk- och granved. Den är mest påträffad i urskogsliknande miljöer samt brandfält. Det enda fyndet i denna studie bekräftar dessa uppgifter då den påträffats sydost om Särna i ett litet urskogsliknande tallbestånd vid Björnkällan, där det fanns gott om gammal tallved och gles solöppen, torr miljö. Vinkelhalsad omalin Eudectus giraudi (NT, signalart naturskog) Den vinkelhalsade omalinen är en utpräglat nordlig, sällsynt art som är funnen i murken björkoch granved, samt på eldticka Phellinus sp, en vanlig ticka på döda björkar. Den är påträffad från övre Norrlands kustland till fjällnära skogar. Det sydligaste fyndet är från Hamra Nationalpark år Nu påträffades den i tallnaturskog vid Knittarna och Nysäterns NR i södra delen av Karmoråsens talltrakt, med hjälp av fönsterfällor, i rätt kärva miljölägen, runt 650 meter över havet. Det finns gott om död ved av barrträd och björk på landskapsnivå. Fynden ger bra stöd för dess status som signalart. Brandkortvinge Paranopleta inhabilis (NT, signalart bränd skog) Arten utvecklas under tunn bark på bränd björk och gran. På björk verkar den gärna finnas i anslutning till vedsvampen brandskiktdyna. Den är utbredd i landet och i Dalarnas län, men tycks uppvisa en negativ trend i Dalarna (Wikars 2009). Nu påträffades den vid Hornbergets brandfält vid Särna och på Pajsobrännan vid Ulriksberg. Vid Hornberget sållades den ur klen (ca 5-10 cm), torr björk med gammal brandskiktdyna. Figur 45. Brandkortvingen Paranopleta inhabilis. 77

78 Kortvingen Olisthaerus substriatus (NT) Detta är en storväxt, vedlevande kortvinge som är starkt knuten till urskogslik barrskog i norra och mellersta delen av landet. Mestadels är den funnen som vuxen under fuktig bark på granlågor, men ibland även på tallågor. Den kan påträffas i sällskap med larver av Harminius undulatus och går högt upp i fjällnära lägen. Arten bör ses som en utmärkt signalart för naturskog (tall eller gran). Nu hittades den på en tallåga vid Diftalsberget i Karmoråsens talltrakt. Tidigare konstaterades den finnas vid Värmderåsen (Orsa besparingsskog), Fulufjällets nationalpark och Granåsens NR. Kortvingen Atrecus affinis (osäker status som signalart) Detta är en ovanlig art som lever under lös bark på döda stammar av asp, al, alm, björk, tall eller gran, och då främst på lågor. Det enda fyndet i denna studie var i tallnaturskog vid Skålö i Vildmarksriket. Det är intressant med tanke på att länets övriga få fynd är gjorda i miljöer med höga naturvärden vid Ejhedens talltrakt (Gåsbergets och Trollmosseskogens NR). Detta föranleder att arten bör uppmärksammas och utvärderas bättre. Knäppare, Elateridae Tallfjällknäppare Lacon conspersus (NT, signalart tallnaturskog) Tallfjällknäpparen är en storväxt vedknäppare som finns i grova, murkna lågor av främst tall, men ibland även gran. Den har gått tillbaka starkt i södra Sverige och även minskat i delar av Norrland. Nu påträffades den i olika naturskogsrika trakter över länet från Eksjöbergets NR, Gösjöåsens NR, Siksjöberget och Björnkällan (sydost om Särna) i norra Dalarna till Venjans sandmiljöer, Ejheden, Busängesbackarna (öster om Rödklöv i Vildmarksriket) och Axtjärnberget vid Skissen (Horndal) i länets sydöstra hörn. Alla lokaler är typisk tallnaturskog eller med drag därav. Arten drar uppenbar nytta av gamla vedrika brandfält, tallnaturskog och kvarlämnade gamla vindfällen. Även klenare gamla granlågor med timmertickor utnyttjas. Arten tycks dela denna ekologiska nisch med ÅGP-arten skrovlig flatbagge Calitys scabra. Fynden bekräftar dess status som en utmärkt signalart för fina tallmiljöer och som dessutom är väl spridd, även i extrema höjdlägen på 800 meter över havet. Lövfjällknäppare Lacon fasciatus (NT, osäkert signalvärde) Denna knäppare lever i murkna och gärna solexponerade stammar av både barr- och lövträd. Den har minskat i sydligaste delen av landet, men tycks ha en mer stabil status längre norröver. Dess ekologiska nisch är bredare jämfört med sin släkting (se ovan), och hittas ofta på döda björkar. Nu påträffades den vid Klamberget i västra Dalarna, Venjans sandmiljöer, Haftahedarna, Ejheden och i Granåsentrakten. Den har alltså inte samma nordliga utbredning i länet som sin släkting och finns mest i låglänta regioner, gärna sandhedar. Den tycks dessutom ha lägre krav på naturskogskaraktär och kan förekomma i hårt brukade trakter med utarmad vedfauna. Den känns därför inte som en särskilt bra signalart för naturskogsvärden. Vid en hastig blick kan den lätt förväxlas med sin mer krävande släkting tallfjällknäpparen varför fynd bör dokumenteras noga, till exempel genom bra makrofoto av halssköldens form eller insamlade exemplar. 78

79 Violettbandad knäppare Harminius undulatus (NT, signalart naturskog) Det här är en boreal vedknäppare med stor utbredning och en karaktärsart i ursprungliga boreala skogar. Den lever som larv i flera år under fuktig bark på grövre stammar av både löv- och barrträd, särskilt gran. Nu påträffades den uppe i norr vid Diftalsberget, i Sundbäckentrakten på ett äldre brandfält och på Siksjöberget, samt på Hornbergets brandfält. Tidigare har den hittats bland annat inom Ejhedentrakten och Granåsen. Den är väl spridd uppe i fjällnära trakter och är en god signalart för naturskogar. Vedknäpparen Ampedus pomonae (signalart lövnaturskog) Denna art utvecklas främst i murken björkved på sank mark och är tämligen utbredd i södra halvan av landet. Den förefaller ha en stabil status i stora delar av utbredningsområdet. Nu påträffades den över hela länet från Eksjöbergets NR (Karmoråsen-trakten) i norr till Venjans myrlandskap (Ålderfljots NR och Nordblästers NR), Ösjöns brandfält, Pajsobrännan och Haftahedarna. Dess status som signalart känns en smula tveksam då den rätt ofta noteras i utarmade trakter. Den är möjligen ganska utbredd i allehanda våtmarker, där det ju ofta finns klenare björkskog och murkna stammar. Nordlig rödrock Ampedus suecicus (VU, signalart naturskog) Nordlig rödrock är en sällsynt och hotad vedknäppare som utvecklas i brunrötade barrträdslågor, gärna granlågor, i frodiga urskogsmiljöer. Den är omtalad som en skuggtålig art, men det finns även fynd i mer solexponerad ved på brandfält. Dess rykte som "skuggurskogsrelikt" behöver nog vidgas till mer av öppna, vedrika miljöer som stormluckor och vedrika brandfält i naturskogstrakter. Nu påträffades den i en gammal brunrötad raggbockslåga i länets sydöstra talltrakt vid Skissen (södra delområdet). Detta fynd belyser att denna trakt är speciell och klart avvikande från de annars utarmade trakterna i södra Dalarna. Det finns även tidigare fynd vid Granåsen och i Nåstrakten, det vill säga i närheten av Vildmarksriket. Att döma av de fåtaliga fynden går arten inte upp i kärva, nordliga klimatlägen. Dess status som signalart är fullt motiverad. Den gynnas av samma åtgärder som sätts in för raggbock och skrovlig flatbagge, det vill säga naturvårdsbränningar och skydd i form av naturreservat. Figur 46. Nordlig rödrock Ampedus suecicus. 79

80 Ängrar, Dermestidae Urskogsänger Dermestes palmi (VU, signalart naturskog och tallnaturskog) Detta är en mycket sällsynt art som lever i anslutning till hästmyror i högstubbar av både barroch lövträd, men påfallande ofta på tall. Gamla stubbar av tall är ju dessutom långlivade jämfört med granved som ruttnar fortare. Arten är nordlig med aktuella fynd ner till norra Värmland (Hedgren, opubl.). Urskogsängern är starkt hotad av en tilltagande brist på gamla tallhögstubbar. Den förefaller vara en utmärkt signalart för urskogslika miljöer. Nu påträffades den i nordliga talltrakter som Sundbäcken (Gösjöåsens NR och Siksjöberget) och Stenskrullens NR sydost om Särna. Det finns tidigare fynd i Granåsentrakten (Grövelberget) och Gåsbergets NR. Under och 70-talen hittades den även vid Nås och Birtjärnbergets NR, som ligger i närheten av Vildmarksriket. Fynden i norra Dalarna är ett bra tecken på den höga andelen kvarvarande naturskog, vilket tyvärr kan bli ett övergående stadium genom fortsatta avverkningar. Hur nybildningen av lämpliga stubbar sker är dåligt känt. I värsta fall är urskogsängern dömd till en starkt fragmenterad förekomst i enstaka urskogsreservat då produktionsskogens tillskapade högstubbar är för få och av sämre kvalitet. De består nämligen av snabbvuxen ved som ruttnar snabbare. Kapuschongbaggar, Bostrichidae Slät tallkapuschongbagge Stephanopachys linearis (ÅGP-art, signalart bränd skog) Denna nordliga, brandspecialiserade art utvecklas i gränsskiktet mellan död och levande innerbark, så kallade brandljud, på barrträd, främst tall. Arten expanderar som en respons på senare tids hygges- och naturvårdsbränningar (Wikars 2009). Slät tallkapuschongbagge omfattas av ett åtgärdsprogram (Wikars 2006a). Arten är dessutom en Natura 2000-art. Nu påträffades den i större delen av Dalarna från Älvdalens kommun ner till Vildmarksriket i centrala Dalarna och på Kurberget i nordöstra delen av länet. I öster finns för övrigt en välkänd population längs järnvägen mellan Falun-Storvik (Wikars & Lundqvist 2006), som tycks vara isolerad från huvudutbredningen i landet. Den är dock inte konstaterad på Pajsobrännan vid Ulriksberg i länets södra del. Dess status som signalart tycks hålla bra då den inte förekommer i trakter med svag brandhistorik. Grov tallkapuschongbagge Stephanopachys substriatus (ÅGP-art, signalart bränd skog) Denna nordliga, brandspecialiserade art utvecklas i gränsskiktet mellan död och levande innerbark, i så kallade brandljud, på barrträd, främst gran. Även denna art expanderar som en respons på senare tids hygges- och naturvårdsbränningar (Wikars 2009). Arten omfattas av ett åtgärdsprogram (Wikars 2006a) och är dessutom en Natura 2000-art. Till dags dato påträffades den uteslutande i Älvdalens kommun, från fjällnära barrskogar ner till det flacka myrlandskapet på dalasandsten mellan Särna och Älvdalen. Den kanske kan expandera österut till Rensjön och möjligen ner till Venjan. Jämfört med släktingen (se ovan), alltså ca 10 mil "på efterkälken" vid sin södra utbredningsgräns. Dess status som signalart är god i likhet med släktingen. Möjligen kan grov tallkapuschongbagge vara något mer svårspridd eftersom den i högre grad lever på bränd gran. Det kan vara en nackdel då hyggesbränningar och liknande nästan alltid sker i typiska tallområden. Ofta finns det 80

81 tio gånger mer tall än gran på brandfälten. Trägnagare, Anobiidae Nästtjuvbagge Ptinus sexpunctatus (NT, signalart naturskog) Denna art lever som objuden gäst hos bin och rovsteklar som lagrat upp föda åt sina larver i gamla insektshål på döda träd. I den boreala barrskogen är den funnen bland annat på reliktbockstallar (vars bark är full av hål), brända barrträd och lövträd som asp. I Dalarna finns enstaka fynd på färska brandfält i Orsa och Ore socknar och även i Stenskrullens NR. Nu hittades den under samma omständigheter, nämligen på ett trädrikt brandfält ett par år efter brand, vid Guttusjön inom Karmoråsens talltrakt. Där användes fönsterfälla på bränd tall. Detta är ett riktigt fjällnära fynd med sina ca 580 meter över havet. Nordlig trägnagare Hadrobregmus confusus (NT, signalart naturskog) Denn art lever i torr, barkfallen barrträdsved på bland annat torrakor, men ibland även inne i gamla trähus. Arten är påträffad från Uppland och Dalarna till delar av Norrland. Den är hotad av brist på torrträd i skogslandskapet. Nu påträffades den i en vedrik nyckelbiotop med gott om torra gamla högstubbar med hård ved vid Kurberget, en påfallande tät och skuggig miljö. Stubbarna hyste bland annat stockmyror och vedvivlar. Dock gjordes inga fynd av urskogsänger. Troligen är den en bra signalart, som dock liknar vissa vanliga trägnagare och därför kan förbises i fällmaterial. Mörkbaggar, Trogossitidae Stor flatbagge Peltis grossa (VU, signalart naturskog) Denna storväxta skalbagge utvecklas i högstubbar med brunrötad ved, ofta tillsammans med klibbticka, av barrträd och björk. Typisk för naturskogar på näringsrik mark i stora delar av landet. Den är starkt gynnad av störningar som brand, stambrott efter stormar och barkborreangrepp på grova granar. Arten tycks svara positivt på senare tids naturvårdsbränningar (Wikars 2009). Nu påträffades den bland annat vid Venjan i Nordblästers NR på en tallhögstubbe, vid Ejheden, Halgonberget och Granåsen. Dessutom är den väl utbredd i Vildmarksriket med angränsade områden vid Nås. Den Figur 47. Stor flatbagge Peltis grossa utanpå en klibbticka. förekommer till exempel vid Rödklöv på brandfältet och tycks i likhet med bland annat skrovlig flatbagge undvika kärvare klimatlägen på höjder över meter över havet. 81

82 Skrovlig flatbagge Calitys scabra (NT, ÅGP-art, signalart tallnaturskog) Detta är en i landet väl spridd men överlag minskande art, som dock ännu är rätt utbredd i hällmarksområden i Södermanland, Örebro och Västmanlands län. Den utvecklas i torr och gärna uppsprucken barrträdsved, tillsammans med timmerticka och liknande vitaktiga tickor. Bränd barrved utvecklar ofta bra rötved och brandfält kan vara mycket gynnsamma miljöer. Troligen kan den då fortleva i många år på samma lokal. Veden kan vara tämligen klen, med en diameter ner till cm. Miljön bör vara gles och solvarm och inte alldeles skuggig och fuktig. Nu hittades den vid Långhedsberg och Fungnäsheden (Vildmarksriket), Ejheden och Haftahedarna samt Axtjärnberget i länets sydöstra talltrakt Skissen (Horndal). Utbredningen tycks begränsad till små områden med hällmarkstallskog och ofta höga naturvärden. Arten tycks inte förekomma i nordliga miljöer med kärvt klimat. Optimum är snarare de solvarma och regnfattiga, torra tallskogarna i landets sydöstra del. Arten har ett gott signalvärde och omfattas av åtgärdsprogrammet för skalbaggar i äldre tallved. Barkglansbaggar (gråbaggar), Monotomidae Barkglansbaggen Rhizophagus depressus (signalart tallskog) Detta är en mindre art som lever under bark på nydöda tallar under ett eller två år. Den är funnen på både stående och liggande träd, nästan alltid tillsammans med barkborrar som större märgborre, mindre märgborre och andra arter. Den har påträffats i södra Sverige upp till Dalarna i utpräglade tallregioner. Barkglansbaggen förekommer framförallt i äldre tallbestånd, särskilt om det finns naturskogsegenskaper och en kontinuitet av döende träd. Den gynnas av bränd tallskog. Nu påträffades den i många större talltrakter från Karmoråsen, Gammelsätern och Rensjön i norra Dalarna till Venjan, Vildmarksriket, Haftahedarna och Pajsobrännan samt östliga trakter som Ejheden, Kurberget och Ramsell-Hornbo. Den är inte funnen i de mest utarmade trakterna i exempelvis västra eller centrala Dalarna. Därmed bör arten ha ett visst signalvärde. Plattbaggar, Cucujidae Plattbaggen Pediacus fuscus (möjlig signalart för bränd skog och/eller naturskog) Plattbaggen har en oklar biologi, men arten är tydligt brandgynnad och förekommer i norra delen av landet ner till norra Värmland. Möjligen äter larverna olika svampsporer eller mycel under död bark, bland annat på björk men kanske även gran och tall. Det finns många fynd men de flesta är minst tio år gamla. Arten uppges ha minskat kraftigt på senare år (Wikars 2009). Nu hittades den vid Hornbergets brandfält öster om Särna i fönsterfälla på tall, inom nästan ren tallskog, ca fem år efter branden. Området hyser äldre och mycket hårt brunnen tall med inslag av reliktbockstallar och enstaka grov vårtbjörk. Som signalart för artrika, boreala brandfält är den troligen rättvisande. Eventuella förekomster i obränd skog bör utredas liksom dess ekologiska krav. 82

83 Fuktbaggar, Cryptophagidae Fuktbaggen Cryptophagus quercinus (NT) Detta är en fuktbagge vars förekomster i boreal skog lär vara starkt knutnen till gamla torrakor med mulm, gärna med angrepp av vedvivlar på stammens nedre del (splint och innanmäte). Den är i sydöstra Sverige en karaktärsart på ihåliga ekar och dess utbredning når upp till Hälsingland. Nu hittades den som nordligast vid Stenskrullens NR på en gammal tallhögstubbe. Vidare är den funnen vid Venjan i Ålderfljots NR och Kurberget. Vid Kurberget sållades den ur en gammal tallhögstubbe och lokalt är den inte sällsynt. Det finns även fynd i Granåsentrakten (Grövelberget) och vid Gräsberget (1980) som ligger söder om Vildmarksriket. Nu blev den dessutom framsållad på liknande substrat vid Axtjärnberget i Skissen (Horndal) och därmed ännu en intressant art på äldre tallved i denna sydliga trakt. Arten tycks vara rätt tålig vad gäller nordliga klimatlägen. Sannolikt en intressant signalart för tallnaturskog i boreala regionen. Stubbfuktbagge Cryptophagus lysholmi (VU, ÅGP-art) Detta är en mycket sällsynt fuktbagge som utvecklas i gamla högstubbar av gran eller tall. Stubbarna kan stå skuggigt men får gärna vara grova, brunrötade och sönderätna av olika vedskalbaggar. Arten är därför starkt begränsad till urskogslika miljöer och bör vara en utmärkt signalart, om än svår att artbestämma för en nybörjare. Arten ingår i ÅGP för skalbaggar på äldre tallved. Nu gjordes inga nya fynd, men den är nyligen funnen intill Sundbäckens talltrakt (strandskog vid ån Byggningan) och i Granåsens NR. Den är även funnen strax utanför dalagränsen nära Hamra nationalpark (Svartåvallens NR). Vedsvampbaggar, Mycetophagidae Rödhalsad vedsvampbagge Mycetophagus fulvicollis (NT, signalart lövnaturskog) Denna bagge utvecklas under bark på främst döda aspar och anses vara starkt knuten till lövrika naturskogslandskap. Det är en sällsynt art som påträffas i gamla lövbrännor. I Dalarna finns fynd från bland annat Gåsberget och Granåsentrakten (Kyrkbergets NR och aspmiljö vid Koppberget). Nu är arten även påträffad vid Rödklöv i Vildmarksriket. I den talldominerade miljön finns inslag av asp. Detta fynd tyder på att även lövnaturskogen vid Fux-Andersknallarna längre norrut kan hysa arten. Lövsvampbaggar, Tetratomidae Fläckig lövsvampbagge Tetratoma ancora (signalart lövnaturskog) Arten lever i olika vedsvampar och möjligen även svampig ved på död björk, men betydelsen av andra trädslag är okänd. Det finns i stort sett bara publicerade fynd av flygande individer, fångade i fönsterfällor. Arten är utbredd i landet men är ganska sällsynt och lokal. I både Västmanland och Dalarna är den påträffad i lövrik naturskog. Den var tidigare rödlistad och uppges minska i Dalarna. Nu hittades den på en rad lokaler från Karmoråsen (Diftalsberget) och Gammelsäterns talltrakt (Björnkällan och Stenskrullens NR) i norr till Vildmarksriket (Skålö och Ösjöns brandfält) och Kurberget (brandfält). De nordliga lokalerna är generellt inte särskilt lövrika, så möjligen kan död 83

84 tall vara ett alternativt substrat. Signalvärdet bör möjligen gälla naturskog mer generellt snarare än lövskog. Svartbaggar, Tenebrionidae Nordlig svampklobagge Mycetochara obscura (NT, signalart naturskog) Detta är en boreal art som lever i äldre död ved som till exemepel ihåliga träd, men mest bland ved och under bark och främst i tall. Detta är något av en karaktärsart i nordliga gamla tallskogar. Nu påträffades den på en rad nordliga lokaler, såsom Karmoråsens trakt (Karmoråsens NR, Diftalsberget och Eksjöbergets NR), Sundbäcken (Gösjöåsens NR och Siksjöberget), Gammelsätern (Stenskrullens NR) och inom Rensjön-Trängslets trakt (Rensjöns NR och brandfält inom skjutfältet (Granån)) samt inom Venjans trakt (Ålderfljots NR). Det gjordes alltså inga sydliga fynd och arten tycks gärna gå högt upp i kärva klimatlägen, ca 800 meter över havet. Gransvartbagge Bius thoracicus (VU, signalart naturskog) Gransvartbaggen är en sällsynt art som lever i grandominerad naturskog i norra och mellersta Sverige. Det är en bra indikatorart på artrik gammal granskog. Den lever i gångarna hos barklevande långhorningar som bronshjon Callidium coriaceum och vågbandad barkbock Semanotus undatus, vilka är ett par rätt ovanliga naturskogsarter. Arten påträffades uppe i norr vid Gösjöåsens NR, ån Byggningan och Siksjöberget (Sundbäckens talltrakt), samt vid Nås och Granåsen. Även denna art går upp i kärva klimatlägen, ibland över 700 meter över havet. Bred barksvartbagge Corticeus fraxini (VU, ÅGP-art, signalart tallnaturskog) Arten utvecklas under bark på nyligen död tall tillsammans med barkborrar, där larverna förmodas leva på en blandning av organiskt material som spillning, svamp, döda larver, barkborreägg och annat. Bred barksvartbagge är starkt knuten till några bestämda barkborrearter, främst mindre märgborre Tomicus minor och skarptandad barkborre Ips acuminatus. Även den idag närmast utdöda tolvtandad barkborre Ips sexdentatus kan hysa arten. En viktig egenskap hos dessa är att gångsystemen blir bemängda av vedlevande svamp, som färgar ytveden svart. Figur 48. Bred barksvartbagge Corticeus fraxini. Vid de talrika fynden av bred barksvartbagge i denna studie var barken alltid full med mindre märgborre. Tidsmässigt tycks bred barksvartbagge lägga ägg på nyangripna tallar, som mindre märgborre koloniserat på försommaren. På hösten 2011 kunde man i barken på de döende träden, som då skyltade med brun krona, finna talrikt med fullbildade barksvartbaggar. I princip kan dessa ha kläckts samma sommar, eller så var det föräldradjuren som hade stannat kvar. Eftersom de ibland inte var fullt utfärgade var det troligen fråga om den nya generationen. Insektslarver kan ju generellt utvecklas snabbt om födan är näringsrik. 84

85 Som nämnts ovan ökade antalet kända lokaler från 1 till 26, tack vare denna studie. Eftersom arten visade sig så utbredd är det sanna antalet egentligen mycket större. Inom vissa trakter fanns den på varje nydöd tall som fanns tillhanda för undersökning, det vill säga avliden under 2011 och koloniserad av mindre märgborre. Tätheten kunde vara runt 5-10 individer per kvadratmeter sållad bark. Goda trakter var främst Karmoråsen, Ejheden och Venjan. Arten noterades i trakterna Karmoråsen (Diftalsberget, Tranuberget, Storhån, Karmoråsens NR, Eksjöbergets NR), Gammelsätern (återfynd i Stenskrullens NR), Venjan (fyra delområden dock inte i de två våtmarksreservaten), Hemul (delområde Selja), Vildmarksriket (Skålö) samt Ejheden (Barkbergsknopparnas NR, delområden vid Storejen, Trollmosseskogens NR, med flera). Bred barksvartbagge tycks vara mycket tålig för kärva klimat i höjdlägen, såsom upp till 650 meter över havet. Då den tycks förmögen att hitta fram till många nydöda tallar med mindre märgborre måste spridningsförmågan vara utmärkt. Dess signalvärde för artrika tallnaturskogar är högt, men bör avses landskapsnivå snarare än det enskilda tallbeståndet där man gör ett fynd. Arten har på senare tid ibland kallats för "tallbarksvartbagge", men i denna studie används det etablerade namnet bred barksvartbagge. Skalbaggens halssköld är också påtagligt bredare vid jämförelse med den snarlika släktingen avlång barksvartbagge. Eftersom flera arter uppträder under tallbark är för övrigt det nyare svenska namnet ett olyckligt val. Som "lök på laxen" kan nämnas att släktets latinska namn tills rätt nyligen var Hypophloeus, vilket därför återfinns i äldre publikationer. Avlång barksvartbagge Corticeus longulus (EN, ÅGP-art, signalart tallnaturskog) Arten har troligen samma biologi och ekologi som ovan nämnda art och är alltså knuten till skarptandad barkborre Ips acuminatus och mindre märgborre Tomicus minor. Stig Lundberg beskriver i Entomologisk tidskrift (nr 1-2, 1976) hur han funnit arten i mycket stort antal på avbrutna och vindfällda tallstammar i gångsystem av märgborrar, barkborren Orthotomicus proximus och skarptandad barkborre i såväl Norrbotten som Lule lappmark. Särskilt många exemplar noterades i solexponerat läge. Idag är arten ansedd som mer sällsynt än bred barksvartbagge. ÅGP hänvisar bland annat till en studie i ett norrländskt reservat där både bred och avlång barksvartbagge förekom, men avlång barksvartbagge utgjorde bara 10 % av individerna. Tidigare har arten påträffats från Småland till Norrbotten, men på senare tid endast funnen i södra Sverige, bland annat i Uppland där det lokalt finns gott om gammal, grov tall runt samhällen och i stadsnära, skyddade områden. Den är inte återfunnen vid nya, storskaliga inventeringar av norrländska tallreservat (Pettersson 2008a). Nu påträffades den i Rensjöns NR inom Rensjön-Trängslets talltrakt, som enda lokal i länet. Flera exemplar kom i fällor på metergrova, nydöda tallar med mindre märgborre. På ingen annan lokal fanns så grova nydöda tallar tillgängliga för fälluppsättning som här. Artens signalvärde tycks utifrån detta enskilda fynd kunna vara högt, möjligen mycket högt och förtjänar en fortsatt uppmärksamhet. Vid Rensjön finns mycket gott om mindre märgborre och det finns även en hel del skarptandad barkborre på vindfällen. Långhorningar, Cerambycidae Raggbock Tragosoma depsarium (VU, ÅGP-art, signalart tallnaturskog) Raggbock är en storväxt, ovanlig art med mestadels spridda förekomster från södra till norra Sverige. Arten är knuten till stora områden med äldre tallskog. Larverna utvecklas under flera år i grova, solexponerade tallågor. Den är mycket känslig för beskuggning av veden och finns 85

86 uteslutande i öppnare skogsmiljöer som block- och hällmarker, äldre hyggen med gles och långsam återväxt och inte minst vedrika brandfält tills dess ungskogen sluter sig. Nu påträffades den på många lokaler över länet. Sommaren 2011 var ett otroligt bra svärmingsår. Flera exemplar togs även i fönsterfälla på stående träd inne i bestånd, där arten ej förökar sig. Jämfört med tidigare kunskapsläge tycks arten ha ökat utbredningen åt söder, men den saknas fortfarande i de mest utarmade och vedfattiga trakterna. Nordgränsen går i Gammelsäterns talltrakt med enstaka fynd vid Hornberget och Björnkällan. Inom Rensjön-Trängslet hittades den på ett låglänt brandfält vid Granan inom skjutfältet. Den lär säkert kunna dyka upp vid Rensjöns NR. Vidare påträffad ganska talrikt i trakterna Venjan, Hemul och Vildmarksriket samt som enstaka fynd i Draggberget, Sången, Malingarna och Haftahedarna. Vid Pajsobrännan finns en rik population. I nordöstra Dalarna konstaterades den från Ejheden, Halgonberget, Kurberget, Granåsen och Ramsell-Hornbo. Dessutom finns en intressant förekomst i länets sydöstra hörn vid Skissen (Horndal). Den står troligen i kontakt med populationer söder om länet, bland annat i Färnebofjärdens nationalpark. Dock gjordes inga fynd i västliga trakter som Tandövala, Klamberget och Lisjön eller centrala trakter som Gyllbergen, Snickarbodarna-Amsberg och Djurmo klack. Reliktbock Nothorhina muricata (NT, signalart tallnaturskog) Denna långhorning lever i barken på mycket gamla levande tallar, som ofta är över 200 år gamla och som har stått i solexponerade lägen. Tallarna bör helst vara grova och storvuxna och gärna stå på näringsrik mark. Senvuxna och krumma gammeltallar på hällmarker tycks inte vara lämpliga. Reliktbockens utbredning i landet är ytterligt fragmenterad. I många regioner är den helt försvunnen från skogslandskapet men lever kvar i glesa parkmiljöer i byar och samhällen. Arten missgynnas i många skyddade områden genom en fortgående förtätning av skogen. Reliktbock kan vara en utmärkt indikator på skyddsvärd, artrik gammal tallskog, särskilt då den är spridd i naturliga bestånd ute i skogslandskapet. För Dalarna gäller detta numera främst den nordvästra delen. Nu påträffades den talrikt i Karmoråsens talltrakt (bland annat på Diftalsberget), Gammelsätern (bland annat i Björnkällan och Stenskrullens NR), Rensjöns NR och Vildmarksriket (Rödklöv och Långhedsberg). Barkborrar, Scolytinae Cholodkovskys bastborre Carphoborus cholodkovskyi (NT, ÅGP-art, signalart tallnaturskog) Arten beskrevs vetenskapligt efter fynd 1916 i Ryssland av Paul Spessivtseff och påträffades i Sverige första gången 1923 av professor Ivar Trägårdh vid Särna i norra Dalarna. Fullbildad skalbagge är 2 mm lång och har typiska "åsar" på täckvingarna som syns i en stark handlupp. Antalet fynd i landet har varit ytterst få och spridda. Vid sidan av norra Dalarna har endast enstaka fynd förekommit på platser i Västerbotten och i Lycksele, Pite och Lule lappmarker. Dessa två geografiskt åtskilda förekomstområden speglar var det finns gott om tallskog i den fjällnära delen av landet. I mellanliggande område i främst Jämtlands län dominerar granen. Arten är även konstaterad i Finland (fynd 2001) och känd från Estland, Polen, Ryssland och Sibirien. I Dalarna saknades under lång tid nya fynd tills Åke Lindelöw år 2009 gjorde ett återfynd nordväst om Idre vid Storhån i skyddsvärd gammal tallskog. 86

87 Figur 49. Cholodkovskys bastborre har en kroppslängd på 2 mm. Notera utbuktningar på täckvingarnas bakre del vilket skiljer arten från andra vanliga barkborrar av samma storlek. Under årets inventeringar gjordes fler fynd vid Idre och Särna. Det största fyndområdet ligger vid Tranuberget och Diftalsberget, beläget norr om Karmoråsens NR. Lokalen vid Storhån ligger strax ovanför. Tillsammans med det redan befintliga naturreservatet Karmoråsen, utgör detta ett stort skyddsvärt område. Detta område har nyligen avsatts av Sveaskog som ekoparken Tranuberget. Arten konstaterades även inom ekoparkens gränser. Trots eftersök är den inte påträffad i övriga delar av Karmoråsens talltrakt, inte heller inom Sundbäcken. Däremot påträffades arten nu i det nya reservatet vid Kryptjärn, öster om Särna inom Gammelsäterns talltrakt. Geografiskt anknyter detta till ett äldre fynd (Ehnström 1962) vid Ögunäset norr om Särna. Det är gynnsamt ur bevarandesynpunkt att arten är spridd utanför Karmoråsens talltrakt. Cholodkovskys bastborre är en ypperlig indikator på urskogsartad tallskog. Den tycks ha mycket svårt att överleva inom brukad skog. Arten söker sig till nyligen döda tallar med tunn och fastsittande, torr bark. Lämplig bark uppstår på mycket långsamt växande tallar som dör stående. Barken kan ibland vara tunn som färgen på målat virke. Träden är ofta rätt små, ca 5-10 cm i diameter, men kan vara grövre. Även grova grenar kan utnyttjas. Tvärtemot vad man kan tro är denna speciella barkkvalitet ganska ovanlig. Vanliga tallar som dör på rot runtom i landet tappar ofta barken snabbt i stora sjok. Arten skapar stjärnliknande gångsystem där flera honor (ofta 4-6 st) gnager ut varsin modergång som strålar ut från en gemensam parningskammare. Gångsystemet har samma förgrenade struktur som hos andra, allmänna barkborrar på tall men det finns en del karaktäristiska drag. Parningskammaren i centrum är påfallande stor och är en smula sexkantig. Ute i modergångarna läggs äggen glest och oregelbundet. Äggen placeras i små utgnagda "äggfickor" i kanten av gången. Larvgångarna går sedan lite slingrande ut från äggfickorna. Hos andra arter läggs äggen tätare med jämna mellanrum och systemet blir mer symmetriskt. Modergångarna är rätt korta, ca 3-7 cm långa och är orienterade längs med stammen (uppåt eller nedåt) i högre grad än hos de andra arterna. Men för en acceptabel bestämning är det önskvärt med jämförelsematerial och allra bäst är fynd av fullbildade skalbaggar. 87

88 Larven utvecklas under 2-3 år och övervintring sker som larv eller fullbildad skalbagge. Pågående aktivitet avslöjas genom pyttesmå mängder utkastat gnagmjöl, som syns om man skärper blicken och granskar lämpliga stammar på nära håll. I övergivna gångar kan man ofta finna döda skalbaggar, där de upphöjda ribborna på täckvingarna talar sitt tydliga språk. Arten kan etablera sig i mindre partier med bark på träd som huvudsakligen koloniserats av andra barkinsekter, främst större märgborre och mindre märgborre. Den kan också breda ut sig som en monokultur på större vedpartier som andra arter inte kan utnyttja genom att innerbarken är för tunn eller torr. Detta gäller hela småträd eller grenar och toppar på större träd. Figur 50. Utbredning av Cholodkovskys bastborre i Dalarna. De nya fynden i Dalarna har gjorts i ogallrad äldre tallskog, där klena träd fått stå kvar och tynat bort, genom naturlig konkurrens. Ofta är markerna blockrika vilket sannolikt försvårat röjning och gallring eller så har boniteten bedömts som alltför låg. Ett undertryckt träd, endast 7 cm i diameter, med Cholodkovskys bastborre vid Kryptjärn var minst 130 år gammalt. Detta är troligen typiskt för artens uppträdande. Redan Spessivtseff (1928) fastslog att den i norra Dalarna var knuten till år gamla och rena tallbestånd. Alla nya fynd i Dalarna är gjorda på 500 till 600 meters höjd över havet. Det är ännu okänt hur pass högt mot fjällkanten som arten kan leva. Fjällnära skog har ju i ovanligt hög grad skyddats mot skogsbruk och det vore intressant att utvärdera dess betydelse för arten. Det uppges ibland att den glesa tallskogen på myrar skulle utgöra en lämplig miljö. Trots idogt letande har jag inte kunnat finna några spår på myrtallar i norra Dalarna. Träden verkar dessutom sällan ha den rätta typen av fastsittande bark. Alla fynd är istället gjorda på karg fastmark, ofta rena block- och hällmarker. Träden kan vara ytterst torra och solstekta. Kanske är ett torrt mikroklimat på marken gynnsamt, eller nödvändigt, för att barken ska torka fast. Genom sina ekologiskt snäva miljökrav kan Cholodkovskys bastborre i viss mån undgå konkurrens från andra barkinsekter. Istället är skogsbruk i form av röjning och gallring det största problemet för arten. Idag är den tillbakaträngd till enstaka naturskogsliknande bestånd som av olika skäl lämnats orörda. Skogsbränder är sannolikt gynnsamt på landskapsnivå genom att så småningom ge upphov till nya och ibland tätt växande tallbestånd med naturlig självgallring. Inom ett enskilt bestånd med en population kan det dock vara tvärtom. Även en lågintensiv brand kan vara ödesdiger för artens framtid genom att alla lämpliga småtallar slås ut på en gång. Naturvårdsbränningar bör därför anpassas i områden med Cholodkovskys bastborre. 88

89 Denna särpräglade barkborre gynnas bäst av att ogallrade, naturskogslika gamla tallbestånd lämnas orörda i sin helhet. Inom skogsbruket bör man i högre grad lämna kvar småbiotoper kring block- och hällmarker och inte ens röja eller gallra dessa. Skarptandad barkborre Ips acuminatus (NT, signalart tallnaturskog) Denna art utvecklas som larv i bark på nyligen döda, solexponerad tallar, allt från grenar (ca 3-5 cm i diameter) upp till grövre stammar och timmerstockar. Lever av svampar som ympas in i samband med äggläggningen. Gnagspåren fårar vedytan på ett karaktäristiskt sätt vilket är en bra hjälp vid inventeringar. Förekommer från Uppland och norröver i talldominerade områden, men det finns stora luckor. Arten anses ha minskat på senare tid och är nyligen rödlistad. Nu påträffades den i flera nordliga trakter. Utbredd i Karmoråsens trakt (Guttusjön, Eksjöberget, Blocktjärnåsen, Knittarna) och förekommer i Sundbäcken (äldre brandfält), Gammelsätern (Nordomsjön, Stenskrullens NR) och Rensjön (Rensjöns NR). Även i nordöstra Dalarna inom Ejheden finns den, men inte längre söderut. Inom ÅGP för nydöd tall anses denna art vara viktig för följearten avlång barksvartbagge Corticeus longulus, som nu påträffades i Rensjöns NR. Inom detta reservat finns mycket riktigt också skarptandad barkborre. Förekomsterna är dock små jämfört med mindre märgborre, vars gångsystem fullkomligt pepprar varenda död tall. Figur 51. Skarptandad barkborre Ips acuminatus. Barkskinnbaggar Bredhörnad barkskinnbagge Aradus brevicollis (signalart naturskog och tallnaturskog) Arten lever på svampig barrträdsved, särskilt solexponerad tallved. Den är påträffad från Sydsverige till Norrland. Arten anses knuten till landskap med en riklig förekomst av naturskog. I Dalarna är den tidigare funnen i Särnatrakten, Orsa finnmark, Trollmosseskogens NR och vid Nås (Wikars 2009). Nu gjordes ett återfynd i fälla på Hornbergets brandfält öster om Särna. Halssländor Reliktslända Inocellia crassicornis (EN, signalart tallnaturskog) Den rovlevande larven jagar efter puppor och larver av olika vedinsekter på träd, främst tall. Den är funnen på bland annat barkborredödade träd, men även på levande träd med olika stamskador 89