Vedlevande skalbaggar i Tranås kommun

Transkript

1 MEDDELANDE NR 2007:15 Vedlevande skalbaggar i Tranås kommun - Inventering av Ekbergsparken och Åbonäs säteri

2

3 Vedlevande skalbaggar i Tranås kommun - Inventering av Ekbergsparken och Åbonäs säteri MEDDELANDE NR 2007:15

4 Meddelande nr 2007:15 Författare Niklas Johansson Omslagsbild Södra delen av Ekbergsparken efter restaurering Foto: Marielle Magnusson Referens Niklas Johansson, Naturavdelningen, November, 2006 Kontaktperson Niklas Johansson, Länsstyrelsen i Jönköpings län, , niklas.johansson@f.lst.se Webbplats Fotografier Niklas Johansson, Marielle Magnusson, Ellen Flygare Kartmaterial Översiktskartan (skala 1: , röda kartan raster och vektor) Lantmäteriet Ur GSD-Översiktskartan ärende /188F. ISSN ISRN LSTY-F-M 07/15--SE Upplaga 140 ex Tryckt på Jordbruksverket, Jönköping 2007 Miljö och återvinning Länsstyrelsen i Jönköpings län 2007 Rapporten är tryckt på miljömärkt papper och omslaget består av PETplast, kartong, bomullsväv och miljömärkt lim. Vid återvinning tas omslaget bort och sorteras som brännbart avfall, rapportsidorna sorteras som papper. 2

5 Den livfulla eken Vid bevarandet av den biologiska mångfalden knuten till odlingslandskapet har äldre fristående ekar visat sig utgöra en särskilt viktig komponent. Eftersom eken ofta nämns i naturvårdssammanhang som kärnan i en mångformig och artrik värld kan man lätt få uppfattningen att eken i sina olika former är en smakrik lättkoloniserad organism som de flesta arter lätt kan dra nytta av. Den motsägelsefulla sanningen är dock att det är just ekens ogästvänlighet som gjort den till hem för så många olika växter och kryp. För bladätarna osar ekens lövverk av garvsyra och för vedlevande skalbaggar och svampar utgör ekveden en stenhård födoresurs som på många sätt tycks vara helt otänkbar som föda. I sin kamp för att rå på denna veritabla försvarsmur har ett universum av livsformer i form av lavar, svampar och skalbaggar utvecklats. Under årtusendena har deras förhållande till eken förfinats allt mer och med tiden har deras öden sammanflätats med dessa naturens jättar. Bild 1. Fristående spärrgreniga ekar tillhör de artrikaste miljöer vi känner till idag. Tyvärr har dessa imponerande åldringar minskat kraftigt i antal under bara det senaste halvseklet. Särskilt värdefulla är ekar som står öppet i odlingslandskapet. Det kan röra sig om betade marker med jättekar, slottsparker eller ekar på åkerholmar, kort sagt marker där människan genom hävd av landskapet gynnat eken. För att förstå hur denna, av mänsklig hand skapade miljö kommit att utgöra en av våra artrikaste naturtyper måste vi ta en kort titt på jätteekarnas historia. Efter senaste istiden för ca år sedan inträffade en postglacial värmeperiod då temperaturen genomsnittligen var ca 2-4 plusgrader varmare än idag. Under denna tid vandrade så sakteliga väldiga lövskogar in över Skandinavien. Dominerade gjorde värmeälskande trädslag som alm och lind, men också eken fanns med bland de nyinvandrade. Eken som skogsträd är ganska utsatt för konkurrens från andra, mer snabbväxande trädslag och under denna period var förekomsten av riktigt gamla ekar troligen ganska begränsad och man kan förmoda att ekar bara fick stå öppet och ostört på marker där deras seghet gav konkurrensfördelar t.ex. i klippområden eller hårt betade områden där ekens osmaklighet gjorde att den lämnades i fred av den tidens betesdjur. 3

6 Med sig söderifrån hade eken redan nu en rik artvärld som fanns sig väl tillrätta i det varma klimatet. Så gjorde människan sitt intåg på den historiska scenen och med henne följde så småningom jordbruket och domesticerandet av de första husdjuren. Tamboskapens behov av bete kom mer och mer att bli den dominerande landskapsomformaren. Detta allteftersom man med tiden kom att tränga undan och utrota de stora flockarna av vilda betesdjur som tidigare hade stått för skapandet av öppna landskap. När den postglaciala värmeperioden nu avmattas började de värmekrävande organismer som följt med eken söderifrån bli mer och mer beroende av extra värmeresurser för sin överlevnad. De tar mer och mer sin tillflykt till öppet stående träd där den extra solinstrålningen gör det möjligt att leva kvar. Med medeltidens intåg sker en tvärvändning i jättekarnas historia. Det världspolitiska läget i kombination med de svenska stormaktsdrömmarna innebar att det röttåliga ekvirket plötsligt kom att utgöra en för staten oumbärligt råvaruresurs. Detta innebar att eken fridlystes i egenskap av råvarumaterial för flottan och under de följande århundradena börjar så jätteekarnas storhetstid i det svenska landskapet. Bild 2. Bland de eklevande skalbaggarna innehar ekoxen en särställning. Denna Europas största skalbagge uppvisar idag en kraftig minskning och har försvunnit från många platser. Äldre fynd finns från Säbyområdet men arten är inte noterad i området på mer än 50 år och är troligen försvunnen. Inte alla uppskattade eken Ekens sura förna och dess kraftiga beskuggning av den underliggande marken hade redan tidigare medfört att man generellt undvikit att låta ekar stå i ängen och gårdsnära hävdade marker. Nu när eken dessutom på ett påtagligt sätt kom att symbolisera statens närvaro och negativa inverkan på gårdslivet uppkom ett allmänt missnöje mot eken som kronans träd. Under denna tid sparades även äldre ihåliga så kallade vrakekar. Avverkningen av äldre ekar tycks ha varit försumbar då de huvudsakligen sparades i händelse av en konflikt som i värsta fall skulle innebära en blockad av Sverige. När så fridlysningen successivt kom att släppa under den andra hälften av 1800-talet kom detta uppdämda förakt för eken att medföra att mängder med gamla skeppsvirkesekar föll för yxan och sågen. 4

7 Men inte överallt var man fullt lika missnöjd med de stora ekarnas närvaro. På de stora adelsgodsen, säterierna och gårdarna, där man hade råd att undvara mark, symboliserade eken makt. Även kyrkan var mån om att befästa sin koppling till den världsliga makten genom gamla ekar och även här fick ekarna stå kvar. Detta förhållningssätt medförde att man än idag återfinner de största samlingarna och förekomsterna av gamla ekar i anslutning till gods, säterier, slott och kyrkor. Läderbaggen och dess livsmiljö Läderbaggen Osmoderma eremita är en 2,5-3 cm lång kraftigt byggd skalbagge. Läderbaggens larver lever i trädhåligheter fyllda med trämjöl, så kallad mulm. Arten kräver att träden dels är minst 150 år gamla och att de står öppet och solbelysta i landskapet (Antonsson m.fl. 2003). Framför allt finner man läderbaggen i gamla hävdade hagmarker med ek, ett trädslag som ofta uppnår mycket hög ålder och som dessutom ofta med tiden blir ihåligt. I håligheten tillbringar larven 3-4 år med att livnära sig på fastare rötved i hålighetens väggar. Där läderbaggen förekommer hittar man ofta ett artrikt insektssamhälle som bland annat består av ett flertal hotade och sällsynta skalbaggar som liksom läderbaggen är knutna till gamla ihåliga, solbelysta ädellövträd. Läderbaggen avslöjar ofta sin närvaro genom den råttlortsliknande spillningen som kan ligga kvar i flera decennier. Eftersom spillningen kan bevaras väl i den skyddade miljön inuti hålträdet kan den ligga kvar långt efter det att den sista läderbaggen varit aktiv på lokalen. Bild 3. Spillningen efter läderbaggen ser ut som korta, cylindriska råttlortar och kan ligga kvar i hålträden flera decennier. Efter som läderbaggen och dess följearter är kvarlevor från en tid med varmare klimat är de idag beroende av att boträden står öppet och solbelyst för att dessa ska uppnå den temperatur som arten behöver för sin utveckling. De omfattande förändringar som jordbruket genomgått under den andra hälften av 1900-talet, med en alltmer långtgående fokusering på skogsbruk, har medfört att många gamla, tidigare fristående ekar idag befinner sig omgivna av granskog eller kraftigt skuggade av mer snabbväxande lövskog av t.ex björk, asp eller ask. För de fristående jätteekarnas djurvärld och de ekar de bebor innebär denna förändring en veritabel katastrof. Eken 5

8 är ett ljusälskande trädslag och ekar som har fått växa upp och anpassat sig till ett liv som solitärträd i ett öppet landskap, tynar snabbt bort när de skuggas av en omgivande skog. För att bevara jätteekarna och den biologiska mångfald som är knuten till dessa är det viktigt att restaurera jätteekarnas landskap och genom röjningar se till att vi kan bevara denna unika miljö för eftervärlden. Vid restaureringsåtgärder är det emellertid viktigt att noga se till att de mer igenväxta miljöer som ekhagarna övergått i med tiden inte utvecklat nya höga naturvärden knutna till mer igenväxta miljöer som riskerar att slås ut i mer solexponerade miljöer. Därför är det viktigt att inventeringar av den vedlevande faunan och floran föregår eventuella friställningsåtgärder. I Ekbergsparken exemplifieras denna problematik tydligt genom rapporter om förekomst av både läderbagge, som kräver öppna solbelysta miljöer, och den starkt hotade svartoxen Ceruchus chrysomelinus som är en mer utpräglad skogsart. 6

9 Lokalbeskrivningar När det gäller Jönköpings län ligger ett av finns ett av de intressantaste områdena när det gäller gamla grova ekar i anslutning till Tranås tätort och ner i Säbydalen mot sjön Noen. Äldre fynd indikerar att områdena har en intressant insektsfauna knuten till ett äldre jordbrukslandskap. Potentiella lokaler (ej besökta) N Berörda områden i säbyområdet Ekbergsparken Restad Göberga Hjälmaryds industriområde Åbonäs Gummelycke Oberga Björnklo kilometer Karta 1. Säbydalens jätteekar. Områden med grova och skyddsvärda träd är markerat med svart. Lokaler som möjligtvis kan innehålla skyddsvärda träd men som inte är besökta är markerat med rött. Källa: Områdesplan för friställning av ek i Säbyområdet Ekbergsparken Ekbergsparken är en ca 20 hektar stor park i den södra delen av Tranås tätort. Liksom omgivande marker har huvuddelen av parken en gång i tiden varit en hävdad hagmark med ek som dominerande trädslag. Idag är parken sedan ett femtiotal år stadd i igenväxning och endast de grova gamla ekarna, som stått inväxta i den omgivande snårskogen vittnar om områdets historia. Flera intressanta fynd indikerar att området har höga biologiska kvalitéer. Spillningsfynd av den sällsynta hålträdslevande läderbaggen, Osmoderma eremita visar att arten åtminstone tidigare hade ett gott fäste i parken och på ek finns en aktuell förekomst den akut hotade igelkottstaggsvampen Hericium erinaceus som vanligtvis uppträder på bok. Ett intressant men något förbryllande fynd är att den starkt hotade vedlevande skalbaggen svartoxe Ceruchus chysomelinus hittades i parken under slutet av 1990-talet. Arten är en så kallad urskogsrelikt som endast lever kvar på ett fåtal platser med urskogsartad barrskog från Uppland ner till Kronoberg och uppträdandet i Ekbergsparken beror sannolikt på att vedbitar med larver förts in i parken med mänsklig hand. Området blev kommunalt reservat

10 Bild 4. En majoritet av de gamla ekarna i Ekbergsparken var kraftigt inväxta något som betydligt riskerar att förkorta både ekarnas liv och leda till att de växter och djur som finns på och i de gamla ekarna försvinner. Åbonäs Åbonäs är ett gammalt säteri med anor från medeltiden beläget vid den norra änden av Säbysjön strax söder om Tranås. Området hyser flera intressanta jätteträdsmiljöer och särskilt iögonenfallande är aspallén som ligger strax nordväst om själva mangårdsbyggnaden och den ekhage som återfinns strax sydost om säteribyggnaden. De trädmiljöer som inventerats omfattar ca 10 hektar och består förutom aspallén och ekhagen dessutom av en äldre nyckelbiotop med gammal gråal Alnus incana och hassel Corylus avellana. Området är dessutom intressant i en vidare landskapskontext då flera närliggande gårdar som Björnklo och Restad har jätteeksvärden som med rätt åtgärder kan kopplas samman. I Björnklo hittades under 2005 spillning av läderbagge i en av ekarna väster om gården men då ekarna under en längre tid stått inväxta i en idag 50-årig granplantering är det högst osäkert om arten ännu finns kvar. Genom markägarens försorg har dock det omedelbara området runt de gamla ekarna hållits öppet vilket hållit en merpart av de gamla ekarna vid liv. 8

11 Undersökningens syfte Syftet med undersökningen har varit att undersöka den biologiska mångfalden knuten till två tätortsnära ekhagar i Tranås kommun. Historiskt sett har detta område utgjort en sydvästlig utpost till det imponerande ekområde som idag huvudsakligen återfinns i Östergötland. Från både Åbonäs och Ekbergsparken finns rapporter om fynd av spillning efter den av EU skyddade skalbaggen läderbagge Osmoderma eremita, och inventeringen syftar till stor del att avgöra om denna art och arter med liknande habitatkrav fortfarande finns kvar i de båda delområdena. Kunskapen om vilka arter som finns i området kring Tranås tätort och deras krav på livsmiljö kommer att ligga till grund för vidare arbete med att bevara och förstärka områdenas biologiska mångfald. Metod och material Denna undersökning har huvudsakligen använt sig av så kallade fönsterfällor. Dessa består av en barriär i form av en plexiglasskiva 50 X 25 cm. Längst ner på skivan fästs en tratt kopplad till en behållare. Flygande insekter, särskilt skalbaggar slår i rutan och faller ner i behållaren via tratten. Till viss del har även fallfällor utnyttjats. Dessa består helt enkelt av en ca 12 cm hög plastmugg med en öppningsdiameter på 7 cm. Muggen grävs ner i mulmen inuti hålträd så att plastmuggens kant hamnar i höjd med mulmytan. De insekter som rör sig aktivt på mulmytan faller ner i fällan. Eftersom fällorna tömdes en gång i månaden hade behållarna under fönsterfällorna och fallfällorna delvis fyllts med en konserverande blandning bestående av miljöglykol (propylenglykol) och vatten i lika delar. Dessutom tillsattes ett par droppar diskmedel för att minska ytspänningen. I Åbonäs placerades 10 fönsterfällor ut 2005 kombinerat med 4 fallfällor. Fällorna sattes ut i början av maj och plockades in i slutet av augusti. I Ekbergsparken var motsvarande siffra 8 fönsterfällor och 4 fallfällor fönsterfällor fallfällor. I Åbonäs sattes fällorna ut i början mitten av maj varefter de vittjades en gång i månaden fram tills det att de togs in i slutet av augusti. I Ekbergsparken sattes fällorna ut först i slutet av juni under 2005 varför de återingen sattes ut under våren 2006 för att inte missa den ofta intressanta vår och försommaraktiva aspekten av vedlevande skalbaggar. Fällornas var alltså uppsatta i Ekbergsparken från slutet av juni till slutet av augusti under 2005 samt från slutet av maj till slutet av juni Förutom inventeringen utförde också Ellen Flygare ett examensarbete under 2005 i länet för att klarlägga Läderbaggens status i länet (Flygare 2006). Till viss del redovisas också äldre fynd från området, huvudsakligen gjorda av Rolf Arfwidsson. Fältarbete i Ekbergsparken har utförts av Rolf Arfwidsson och i Åbonäs av Niklas Johansson Bestämningarbetet har utförts av Willy Kronblad. 9

12 Bild 5. Fallfälla med Läderbagge i Ekbergsparken Den lilla vialen innehåller feromoner som avser att locka läderbaggehonor till fällan. Foto: Ellen Flygare Den svenska rödlistan Rödlistan Rödlistan är en lista som upprättas av ArtDatabanken vid SLU i Uppsala. På denna lista förekommer växter och djur som av en eller annan anledning anses hotade eller visar på en kraftig minskning. Den röda lista uppdateras vart 5:e år och en ny lista kommer att släppas under På rödlistan klassificeras växter och djur i 6 olika klasser beroende på hur deras status i Sverige anses vara. Hotade arter Akut hotad CR (Critically Endangered) Starkt hotad EN (Endangered) Sårbar VU (Vulnerable) Missgynnad NT (Near Threatened) Art som löper extremt stor risk att dö ut inom en mycket snar framtid. Art som inte uppfyller kraven ovan, men ändå löper mycket stor risk att snart dö ut. Art med stor risk att dö ut i ett medellångt perspektiv. Art som inte riskerar att dö ut i ett medellångt perspektiv, men ändå är sårbar. Tabell 1. Rödlistekategorier enlig Gärdenfors (2005) RE-Regionally extict- Försvunnen CR-Critically endangered-akut hotad EN-Endangered-Starkt hotad VU-Vulnerable-Sårbar NT-Near threatened- Missgynnad LC-Least concern- Ej Rödlistad Förutom dessa klasser finns dessutom DD-Data Deficient-Kunskapsbrist. Arter som hamnat i denna kategori hör troligen hemma i någon av kategorierna CR, EN eller VU men det har inte funnits tillräcklig kunskap att bedöma arten mer ingående. 10

13 Resultat och diskussion Totalt har 113 skalbaggsarter noterats i Ekbergsparken under inventeringen av dessa 113 arter finns 5 med på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Samtliga är idag klassade som missgynnade (NT). Ytterligare 10 arter fanns medtagna på den tidigare rödlistan (Gärdenfors 2000). Ytterligare en rödlistad art, den stark hotade svartoxen har tidigare påvisats i parken men kunde trots riktat eftersök inte återfinnas. Omständigheterna kring fynden, se nedan, gör att arten numera måste betraktas som försvunnen från lokalen. I Åbonäs, där inventeringsansträngningen varit något mindre påträffades 51 arter under inventeringen. Av dessa 51 arter finns 5 med på den aktuella rödlistan (Gärdenfors 2005) medan ytterligare 4 arter fanns med på den gamla rödlistan (Gärdenfors 2000). Det relativt låga antalet arter får tillskrivas det faktum att de inventerade miljöerna är stadda i igenväxning. Restaurering av ekhagarna kommer med stor sannolikhet medföra att antalet arter som påvisas under en inventering som denna kommer att öka. Art Åbonäs Ekbergsparken Rödl Rödl Kommentar Osmoderma eremita X X NT VU Enstaka individ på respektive lokal Ampedus cardinalis X X NT VU Ampedus hjorti X LC NT Ampedus nigroflavus X NT NT Procraerus tibialis X NT VU Velleius dilatatus X LC VU Haploglossa gentilis X LC NT Epuraea guttata X LC NT Xyletinus longitarsis X NT NT Necydalis major X LC NT Endast observerad Agrilus laticornis X NT NT Ny Jönköpings län Cryptarcha undata X X LC NT Cryptophagus quercinus X LC NT Ny Jönköpings län Cryptophagus confusus X LC NT Mycetophagus piceus X LC NT Ny Jönköpings län Scraptia fuscula X LC NT Uloma culinaris X NT NT Dissoleucas niveirostris X LC NT Ny Jönköpings län Xyleborus cryptographus X LC NT Ny Jönköpings län Xyleborinus saxesenii X X NT NT Ceruchus chrysomelinus X EN EN Utgången Tabell 2. Rödlistade eller tidigare rödlistade vedskalbaggar funna i Ekbergsparken och Åbonäs. Totalt har 9 rödlistade vedlevande skalbaggsarter hittats i de båda områdena. 11

14 Rödlistade och andra intressanta arter Läderbagge [Osmoderma eremita] Ekbergsparken och Åbonäs Bild 6. Läderbaggen är en av våra största skalbaggar. Arten förekomer framför allt i och i anslutning till mycket gamla hålekar Denna de svenska hålekarnas skalbaggsart framför hade lämnat spår i form av spillning i flera av de grova hålekar som förekommer i både Åbonäs och Ekbergsparken. Som omnämns ovan kan dock just spillningen efter läderbaggen ligga kvar i flera decennier efter det att arten dött ut i området. Ekmiljöerna i både Åbonäs och kanske i än större utsträckning Ekbergsparken var vid tiden för inventeringen ganska stadda i igenväxning och det var därför högst osäkert om läderbaggen fortfarande fanns kvar. Under den landstäckande inventering av läderbagge som genomfördes under slutet av 1990-talet (Antonsson m.fl. 2003) eftersöktes läderbagge utan resultat på de båda lokalerna och arten förmodades vara utgången i området. Det var därför mycket glädjande att vuxna läderbaggar kunde påvisas av Ellen Flygare under dennes examensarbete i länet 2005 (Flygare 2006). I Ekbergsparken noterades en läderbagge i en fallfälla i en kraftigt invuxen ek och i Åbonäs observerades en nykläckt individ på en nyligen knäckt, ihålig högstubbe av asp som även innehöll spillning efter arten. Den snabbväxande och snabbt hålträdsbildande aspens värde som kontinuitetsfyllande hålträd för mer krävande arter har tidigare diskuterats i Nilsson & Huggert (2001). Kardinalfärgad rödrock [Ampedus cardinalis]. Ekbergsparken och Åbonäs En storväxt knäppare med vackert klarröda täckvingar. Arten är ett hålträdslevande rovdjur som utgör en i det koppel av sällsynta skalbaggsarter som uppträder i anslutning till läderbaggen. Den kardinalfärgade rödrocken var tidigare inte känd från Jönköpings län men genom de inventeringar av ekhagar som utförts under de senaste åren är den nu känd från fyra lokaler i länet. Anmärkningsvärt är att arten på samtliga fyra lokaler uppträder i samma träd som läderbaggen. 12

15 Bild 7. Till vänster kardinalfärgad rödrock, Ampedus cardinalis- en hålträdslevande art som oftast förekommer i ihåliga ekar, i mitten rödpalpad rödrock, Ampedus hjorti- även den en hålträdsart och till höger orange rödrock, Ampedus nigroflavus. Vedlevande och hålträdslevande knäppare inom släktet Ampedus, även kallade rödrockar är goda indikatorer på skyddsvärd natur. En majoritet av arterna inom släktet finns med på den svenska rödlistan. Arterna är mycket svårbestämda och hittade exemplar bör undersökas av en expert. Flera av arterna är beroende av ihåliga träd där de lever i det trämjöl- mulm, som samlas i håligheten Den sistnämnda arten är beroende av att högstubbar och lågor av björk och asp lämnas i landskapet. Just orange rödrock hittas ofta sittande på eller under barken på lågor eller högstubbar av björk. Stekelbock [Necydalis major] Ekbergsparken Denna stora stekellika art lever företrädesvis i gamla vitrötade högstubbar av björk och dess uppträdande i Ekbergsparken indikerar att området även har andra kvalitéer än de som är knutna till de gamla ekarna. En individ noterades flygande i anslutning till parkeringen. I vissa delar av parken finns realivt gott om äldre död eller döende björkar som troligen hyser arten. I Skirö, Vetlanda kommun noterades att arten även kan utvecklas i vitrötade hasselstammar. Det är alltså av stor vikt att den äldre vitrötade ved som det finns gott om i områdets hasselrunnor tillåts vara kvar. Smalknäppare [Procraerus tibialis] Ekbergsparken En hålträdslevande knäppare som lever i torr murken lövträdsved, företrädesvis i äldre ihåliga ekar. Smalknäpparen ses i allmänhet sakta krypande på insidan av hålekar nattetid (Nilsson & Baranowski 1994). Eftersom Sverige med sina ca 50 kända lokaler troligen har ett globalt bevarandeansvar för arten är varje ny lokal av stort värde. Smalknäpparen noterades som ny för länet i Näs i Eksjö kommun 2003 och påvisas oftast genom fallfällor som placeras nedsänkta i mulmen i ihåliga träd. På detta sätt noterades också ett exemplar i Ekbergsparken. Arten ingår i ett artkomplex som ofta uppträder i anslutning till läderbaggen. Under 2006 visade det sig att arten troligen har en tidigare okänd förekomst i Vetlanda kommun då den påvisades i flera individer på två dellokaler i Skiröområdet. Även här uppträder arten tillsammans med läderbagge och kardinalfärgad rödrock. Bild 8. En av Ekbergsparkens mest exklusiva arter, smalknäpparen Procraerus tibialis. Arten hör liksom läderbaggen hemma i ihåliga lövträd, framför allt ek där den lever av torr, murken rötved på håligheternas insida. 13

16 Bredhornad smalpraktbagge [Agrilus laticornis] Ekbergsparken Denna sällsynta och alltjämnt minskande art utvecklas i nyligen döda ekgrenar men även hassel har uppgivits som värdträd. För att den bredhornade smalpraktbaggen ska kunna fullfölja sin oftast ettåriga utveckling krävs att substratet är solbelyst, något som sällan tillgodoses i våra alltmer igenväxande ekmiljöer. Troligen har arten haft ett fäste på de norra hällmarkerna med torkdödade småekar där kontinuiteten av klen, död ekved har tillgodosetts. Större sågsvartbagge [Uloma culinaris] Ekbergsparken Denna vackert rödbruna skalbagge lever troligen av gnagmjöl i de gångar som görs av andra vedlevande insekter. Den har noterats i ek, lind och sälg (artfakta blad). I Ekbergsparken är den troligen knuten till insektsgångar i de döda kraftigt rötade ekar som finns kvarlämnade här och var i parken. I övrigt har arten endast noterats i Skirö och Illharjen i Vetlanda kommun. Större sågsvartbagge har noterats på (ArtDatabankens artfaktablad 2005) i gångarna av bokoxe, Dorcus parallelepipedus men eftersom denna art helt tycks saknas i länet *, lever den större sågsvartbaggen troligen i gångarna av den till bokoxen relativt närbesläktade noshornsoxen, Sinodendron cylindricum som är allmänt förekommande på samtliga av länets fyndlokaler. Bild 9. Den större sågsvartbaggen, Uloma culinaris lever i gångarna som andra vedlevande insekter lämnar efter sig. Arten är överallt sällsynt och en indikator på värdefulla lövträdsmiljöer med en art- och individrik fauna av vedlevande insekter. Svartoxe [Ceruchus chrysomelinus] Ekbergsparken Artens uppträdande i parken under slutet av 1990-talet utgör ett mysterium vars lösning fortfarande innehåller ett flertal frågetecken noterades till en början fragment av svartoxe i parken i ett mindre antal gamla brunrötade tallstumpar som av okänd anledning placerats i ett hörn av parken. Hur träbitarna kommit dit och varför de placerats i parken är fortfarande oklart. Hur som helst tycks bitarna försvunnit bara några år efter upptäckten. Varför någon skulle ha intresse av att flytta dessa kraftigt nedbrutna träbitar från den skuggigaste delen av ett kommunalt reservat är fortfarande en gåta. Kunskap om bitarnas ursprung är dock av yttersta intresse då de uppenbarligen kommer från en förekomst som var livskraftig ännu vid slutet av 1990-talet. Det mest intressanta spåret pekar på att de utgör rester efter en röjning vid ett närbeläget industriområde. Att timmerstumparna skulle härröra från något närbeläget område förefaller sannolikt då de troligen inte förts till platsen som byggnadsvirke utan snarare som avfall. I närområdet finns flera noteringar av raggbock under senare år vilket indikerar att det åtminstone lokalt i närområdet funnits en kontinuitet av grövre tallågor som i senare successionsstadier mycket väl skulle kunna få den form som representeras av tallstumparna som gjorde ett kort besök i Ekbergsparken. * Fragment av Dorcus parallelepipedus har enligt Rolf Arfwidsson hittats på en av öarna i Sommen (Rolf Arfwidsson pers. komm. 14

17 Orange rödrock [Ampedus nigroflavus] Åbonäs Ytterligare en hotad vedknäppare inom släktet Ampedus. Denna art uppträder sällsynt företrädesvis på gamla rötade högstubbar av asp eller björk och kan under rätt förutsättningar bli ganska allmän. Särskilt rikligt av arten har noterats på ett par lokaler runt sjön Saljen i Vetlanda kommun men arten finns troligen utbrett men lokalt i lövträdstrakter i de östra länsdelarna. Arten noterades i ett par individer i en fönsterfälla på en av de grova hålasparna uppe i allén vid huvudbyggnaden i Åbonäs. Brun vedborre [Xyleborinus saxesenii] Ekbergsparken och Åbonäs En eklevande barkborre som främst uppträder på ek men som också noterats på apel. Arten har tidigare betraktats som sällsynt men massuppträdanden i anslutning till avverkning av ek eller torkdödade ekar är inte ovanligt (W. Kronblad pers. comm). Arten noterades i Ekbergsparken och är från länet annars bara känd från Skiröområdet där den hade ett massuppträdande Bild 10. Bålgetingkortvingen, Velleius dilatatus lever i anslutning till bålgetingbon där larven lever av de rester och det avfall som samlas under getingboet. Arten är fortfarande sällsynt även om flera nya lokaler tillkommit under senare år i och med att miljöer med jätteekar inventerats. Verklig storlek 20mm Bålgetingkortvinge [Velleius dilatatus] Ekbergsparken Detta är en storväxt kortvinge som är knuten till Smålands landskapsinsekt bålgetingen Vespa crabro. Larverna livnär sig på det avfall som samlas under bålgetingbona som ofta anläggs i hålträd. Arten noterades för första gången i länet under den inventering av vedlevande skalbaggar som utfördes i Solgenområdet i Eksjö kommun Sedan har det visat sig att arten inte är ovanligt i Skiröbygden där förekomst noterats på inte mindre än tre lokaler. På den förra rödlistan (Gärdenfors 2000) betraktades arten som sårbar VU men sentida inventeringar har påvisat arten i flera nya områden samtidigt som bålgetingen tycks öka. Bild 11. Den ljusfläckiga vedsvampbaggen Mycetophagus piceus har en av sina två kända förekomster i Jönköpings län i Ekbergsparken Ljusfläckig vedsvampbagge [Mycetophagus piceus] Ekbergsparken En sällsynt vedlevande skalbagge som lever av mycelet av den på äldre ekar vanligt förekommande svaveltickan. Eftersom svampens mycel ofta leder till att hålträd bildas hittas den ljusfläckiga vedsvampbaggen oftast i eller i anslutning till ihåliga ekar. Ekbergsparken är en av två kända lokaler för arten i länet. 15

18 Artrik fauna i behov av åtgärder Resultatet visar tydligt att Ekbergsparken och Åbonäs hyser ett intressant och bevaransvärt djurliv knutet till äldre, fristående ihåliga ekar. Den hålträdslevande skalbaggsfaunan påminner mycket om den som idag återfinns i Östergötland och troligtvis utgör Ekbergsparken och Åbonäs en förlängning av Östergötlands ekområden som tidigare omfattade Säbyområdet och sträckte sig via Säbydalen bort till sjön Noen där vi idag finner en population av läderbagge i Botorp. De inventerade lokalerna och deras starkt specialiserade djurvärld kan också ses som spillror av ett äldre landskap med god tillgång på äldre ekar som idag fått ge vika för ett modernt skogsbruk och inte minst de urbaniseringsprocesser som verkat i anslutning till Tranås stad. Samtidigt visar det låga individantalet av flertalet sällsynta arter, samt det generellt låga antalet arter, att restaureringen av Tranås jätteeksmiljöer är mer eller mindre akut. Tätheten av äldre grova ekar är fortfarande relativt god i området och med en organiserad strategi för bevarande av skyddsvärda träd kan det fortfarande vara möjligt att återskapa ett levande eklandskap i Säbydalen och anslutande områden. Skyddsvärda jätteeksbestånd i och i anslutning till Säbybdalen som är i mer eller mindre behov av akut restaurering finns idag förutom i Ekbergsparken och Åbonäs även i Restad, Björnklo, Oberga och Göberga (se karta 1.). Restaureringsinsatser har redan påbörjats i flera av dessa miljöer genom Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen och Tranås kommun och förhoppningen är att man redan inom några år ska ha återställt en majoritet av de ovan nämnda jätteeksmiljöerna. Bild 12. Den sällsynta lilla savbaggen Epuraea guttata lever av sav från skadade ekar och hittas ofta i anslutning till äldre ekhaga. Arten noterades i Åbonäs. En av två kända lokaler i Jönköpings län. 16

19 Skötselrekommendationer och restaureringsåtgärder Utifrån inventeringsresultatet kan vi dra slutsatsen att de värden som finns i de båda ekområdena består av en fauna som hör hemma i öppna solbelysta ekhagar. År av igenväxning har dock inneburit att inventeringen i flera fall påvisat de sista individerna av arter som i många fall troligen representerar tynande populationer. Trots en grundlig inventering under 2005 av läderbaggsbestånden i de båda områdena kunde bara en individ av arten hittas på respektive lokal. Likaledes gäller det att bestånden av kardinalfärgad rödrock är mycket svaga och påvisats genom enstaka individer. Fortfarande finns det emellertid hopp om att bevara dessa hårt ansatta ekosystem. Båda områdena innehåller ett flertal gamla ihåliga ekar som genom mindre röjningsinsatser återigen kan bli lämpliga för den krävande skalbaggsfauna som fortfarande finns kvar. Att t.ex. läderbaggen tycks ha lämnat den skuggade ekhagen i Åbonäs för att söka sig till de solbelysta asparna i allén uppe vid huvudbyggnaden kan vara ett tecken på att ekhagens gammelekar inte längre blir tillräckligt varma. Liknande tendenser har observerats på en population av läderbagge på Sundsängen i Vetlanda kommun där läderbaggarna under en period av igenväxning tycks ha lämnat de kraftigt skuggade ekarna för att under några år reproducera sig i en gammal grov björk. Ekbergsparken Åtgärder Redan har omfattande åtgärder genomförts och under vintern 2005/2006 röjdes ca 10 ha av den 20 ha stora parken varvid man friställde ett större antal gamla hålekar. Bland annat friställdes den ek som inventeringens enda läderbagge noterades i. Förutom friställningen genomförs ytterligare åtgärder för att gynna den vedlevande skalbaggsfaunan. Bland annat lämnades en del av röjningsavfallet kvar i högar för att gynna de insekter som är beroende av färsk död ekved, t.ex. den kamhornade ekpraktbaggen och den bruna vedborren. Dessutom placeras grövre lövträdsved som uppkommit vid röjningar i stadens övriga parker eller tätortsnära områden i Ekbergsparken vilket borgar för en kontinuerlig tillförsel av grov död lövträdsved (se omslagsbild). Även om denna inventering inte kunnat påvisa förekomst av svartoxe trots att arten eftersökts noggrant i anslutning till den gamla fyndplatsen lämnas vissa delar av parken orörda för fri utveckling och här placeras dessutom grova lågor från röjningsarbeten i tätort. Fri utveckling gäller primärt de områden som saknar jätteekar. 17

20 Bild 13. Under det inledande friställningsarbetet under vintern 2005/2006 röjdes ungefär hälften av parken (ca 10 ha). Notera hur äldre björkhögstubbar samt äldre hasselbuketter sparats. Målet på sikt är att samtliga grova och halvgrova ekar ska friställas och att delar av parken förvandlas till en ljusöppen miljö. Död ved från andra områden som tillförs parken bör placeras dels i de skuggiga fuktiga områdena där mossor, svampar och mer fuktälskande organismer kan dra nytta av den och dels (framför ved allt av ek och tall) bör placeras solbelyst i den ljusöppna södra delen av parken. Prioriterade trädslag i Ekbergsparken För Ekbergsparken gäller på sikt att kontinuiteten av gamla ekar ska säkerställas och att alla åtgärder på ett inledande skede fokuserar på att rädda de gamla ekar som fortfarande finns kvar i parken. Spritt över parken finns gott om halvgrova ekar som kommer att bli lämpliga efterföljare när den äldsta generationen av ekar tjänat ut. Yngre ekar på år bör också sparas och friställas för att på sikt fylla en funktion i området. När det gäller övriga trädslag så kommer vissa områden avsättas för fri utveckling. Det gäller främst fuktigare områden med al och björk som på sikt kommer att öka andelen död ved i parken. Bland övriga trädslag som bör kommenteras spelar de gamla solbelysta tallarna i den södra sydlänta delen av parken en särskild roll. Dessa kan på sikt fungera som substrat för den sällsynta reliktbocken Nothorhina punctata. Arten finns noterad från området sydost om Tranås och just miljön i Ekbergsparken förefaller mycket lämplig för denna art som tycks gynnas av fristående tallar i stadsmiljö. De hasselrunnor som återfinns i parken kan till viss del sparas områdesvis varvid man särskilt ser till att lämna kvar runnor med gott om äldre vitrötad ved vilket på sikt kan gynna stekelbocken och andra arter med liknande miljökrav. Områden med mer utpräglade skuggiga hasselbestånd gynnar också sällsynta svampar och ger ett intressant estetiskt komplement till de mer ljusöppna miljöerna där de fristående ekarna är ett dominerande inslag. 18

21 Åbonäs Åtgärder Framför allt är det två åtgärder som är akuta när det gäller att säkerställa naturvärdena i Åbonäs. Dels gäller det att friställa de tre ekar som står mer eller mindre inväxta i den före detta betesmarken ca 500 meter väster om huvudbyggnaden. Att öppna upp den täta askskogen som nu dominerar området är alltför skötselintensivt men att friställa de tre ekarnas kronor med 5 meter skulle inte bara förlänga deras liv med åtskilliga år men också göra dem attraktiva för de värmeberoende arter, t.ex. läderbaggen, som finns i området. En av de viktigaste åtgärderna för att säkra de gamla ekarnas djurvärd är också en av de mer radikala. Området med den betade ekhagen består av två delar. Den södra delen består av fem gamla ekjättar medan den norra hyser 50 till 80-åriga trädindivider. Mellan ekjättarna finns idag flera ekar i de yngre åldersklasserna som redan nu konkurrerar med ekjättarna med avseende på näring men framför allt solljus. Den åtgärd som åsyftas medför att de åriga ekar som står i den södra delen av ekhagen tas bort. Problematiken ligger praktiskt i att betestrycket redan nu är för lågt i hagen vilket resulterar i att området måste slyröjas som komplement. Ytterligare friställning kommer att resultera i ytterligare slyuppslag vilket paradoxalt nog i kombination med otillräckligt hävdtryck kan få som resultat att hagen faktiskt blir mer igenväxt efter friställningen. Bristen på betesdjur är för tillfället akut på flera håll i Tranås kommun och behovet av hårt bete flera år efter friställningen för att bekämpa slyuppslag utgör idag ett svårlöst problem. Undantagslöst växer ekarna i Säbydalen på rika, mycket bördiga jordarter och varje friställningsingrepp resulterar i kraftiga slyuppslag. Prioriterade trädslag Även i Åbonäs är det uppenbart att de mest bevaransvärda naturvärdena är knutna till ihåliga ekar. Här är det emellertid mer uppenbart att den hålträdslevande faunan dessutom nyttjar hålträd av asp och troligen även lind och al i området. Hålträd av alla arter bör alltså betraktas som likvärdiga eken i området, något som för övrigt bör gälla generellt vid bevarande och beredande av värdefulla trädmiljöer. 19

22 Källor Antonsson, K., Hedin, J., Jansson, N., Nilsson S.G. & Ranius, T Läderbaggens (Osmoderma eremita) förekomst i Sverige. Entomologisk tidskrift vol 124. s Gärdenfors, U. Red. (2000) Rödlistade arter i Sverige The 2000 Red List of Swedish Species. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Gärdenfors, U. Red. (2005) Rödlistade arter i Sverige The 2005 Red List of Swedish Species. ArtDatabanken, SLU, Uppsala Magnusson, M. (2006) Områdesplan för friställning av ek i Säbyområdet. Opubl. Arbetsmaterial Länsstyrelsen i Jönköpings län. Nilsson, S., G. & Baranowski, R. (1994) Indikatorer på jätteträdskontinuitet-svenska förekomster av knäppare som är beroende av grova, levande träd. Entomologisk tidskrift vol s Nilsson, S., G. & Huggert, L Vedinsektsfaunan I Hornsö-Allgunnenområdet i östra Småland. Länsstyrelsen i Kalmar län: meddelande 2001:28 Ehnström, B. & Axelsson, R (Foto) Insektsgnag i bark och ved. ArtDatabanken SLU, Uppsala Flygare, E Current status of the hermit beetle (Osmoderma eremita) in Jönköping County. Degree project in biology. Avdelningen för populationsbiologi och naturvårdsbiologi Uppsala universitet 20

23

24 Länsstyrelsen i Jönköpings län Jönköping Telefon: Fax: Webbplats: E-post: lansstyrelsen@f.lst.se