FLAREFANZINE2 FLARE #2 VÅREN 2000

Transkript

1 FLAREFANZINE2 FLARE #2 VÅREN 2000 bob hund Make Up. Breach. Andres Lokko. Magnus Björklund. Broder Daniel. The Perishers. Plan B. Per Nordmark. Text. Isolation Years. Matti Molin. Konspirationsteorier.

2 LEDARE: ROCK N ROLL PÅ PAPPER New York: Av Samuel D et finns oändligt många sätt att försöka beskriva vad vi vill göra med vår tidning. Och egentligen vet vi inte var vi ska börja. Det har hänt att vi har försökt förklara. Vi har skrivit långa essäer om varför vi tycker om att fotografera och göra intervjuer. Vi har gjort små minifanzines som vi gett bort till våra kompisar. Men vi har nog aldrig hittat kärnan. Men nu, när vi är klara med det andra numret av vår papperstidning, så har vi börjat förstå vad vi håller på med; vi har försökt göra rock n roll på papper. Det kanske låter flummigt, men ge oss en chans att försöka förklara. Musik eller rock n roll är ju något som måste upplevas på riktigt. Och medan de flesta i vår omgivning har ägnat en massa ideell övertid åt att harva i replokalen, släppa sjutumssinglar och försöka göra sin egen musik så har vi suttit hemma framför datorn och filat på långa intervjuer och skissat på olika layoutförslag. Varför då, kan man fråga sig. Varför sitter vi hemma och försöker beskriva något som vi egentligen borde vara där ute och göra själva? Ja, till viss del gör vi det också. Men vårt fanzine är inte bara teori. Det är egentligen bara vårt sätt att uttrycka oss. Fanzinemakande är inte ett sätt att på ett analt objektivt plan betrakta sin omgivning och reflektera över den som annan journalistik kan ge sken av. Det är bara ett mer direkt sätt att få fram sitt budskap. Att skriva musik är ett väldigt hedervärt sätt att förmedla något och det är ju det vi hyllar. Men samtidigt är detta vårat sätt att genom våra intervjuer och artiklar om musiken sprida våra tankar. Det här är vår kreativa plattform. Vi har total kontroll. Fanzinemakande är också en fristående uttrycksform just därför att den, precis som musik, och kanske mer, handlar just om inspiration och självförverkligande. Så på så sätt tycker vi att vi kan hävda vår rätt att kalla Flare Fanzine för rock n roll i text och bild. Det är vi som ligger bakom allt i denna tidning. Kom ihåg det. Förövrigt är detta nummer hundra gånger bättre än det förra. Men det märker ni snart. Detta nummer är ett steg längre, en utveckling åt alla håll. Vi träffade Ian Svenonius på Umeå Open i våras och skrev vår första internationella artikel. Sen åkte vi till Stockholm under sommaren, sprang upp på Popredaktionen och haffade Andres två dagar innan vi träffade bob hund på Medborgarplatsen en solig förmiddag. Men vi har självklart inte glömt Umeå och Norrland. När Breach var i stan dansade vi ihjäl oss och hann ställa dem mot väggen i logen efteråt. Och så har vi försökt gå till botten med varför den gamle Refusedbasisten, och tillika Coboltsångaren, Magnus Björklund faktiskt skriver musik. Sen så börjar vi tidningen med att försöka få er att förstå varför man måste älska ett Umeåband som heter The Perishers. Med mera. Det blev rätt mycket den här gången. Vi har jobbat hårt för att få omslaget rätt, alla texter utan felstavningar och alla bilder så stora och fina som möjligt. Och vi kan inte säga när vi kommer tillbaks med ett nytt nummer. Men så fort vi börjar brinna igen så kommer vi finnas där. Vi kommer fota på konserterna, ringa ner våra favoritmänniskor, lyssna och försöka förstå. Men tills dess; bli hänförd! Redaktionen: Samuel & Konrad

3 Inne. FLARE#2: the perishers 4 per nordmark 6 plan b 8 isolation years 10 ian svenonius 12 broder daniel 22 bob hund 26 breach 34 female anchore of sade 42 andres lokko 44 text 54 magnus björklund 56 krönikor 66 konspirationsteorier 68 TEXTFANZINE2: SKRIBENTER: Konrad Olsson. Samuel Grönlund. Marcus Bylund. FOTOGRAFER: Samuel Grönlund. Konrad Olsson. Matti Molin. TEXTREDIGERING: Thomas Hedlund. FORM/LAY OUT: Konrad Olsson. Samuel Grönlund. TRYCK: NRA. : Flare Fanzine KONTAKT: Flare Fanzine. Törnskatev Umeå red@flare.nu. HEMSIDA: FLARE2 3

4 The Perishers PRIORITERAR MUSIKEN»And I ve had romance I ve had time in the sun For a while I thought I was the lucky one.«j A G VET ATT KVOTEN för olyckliga män med gitarrer har fyllts tusenfalt vid det här laget. Och The Perishers är knappast ett band som sticker ut ur mängden med sin opretentiösa och lugna rock. Men trots detta kan jag bara bäva då sångaren Ola Klüfts röst får min ryggrad att göra kullerbyttor och mina lungor att stanna när han sjunger ovanstående rader. Kanske är det för att det var längesedan man hörde något så bra, rent musikaliskt, i Umeå. Eller så är det bara Olas övertygande röst. Någonstans handlar det i alla fall om en grundläggande passion för musiken. The Perishers verkar lida brist på känsla för image. Men det beror nog mest på att de valt att hänge sig helt och hållet åt musiken. Och även om de inte kan nämna särskilt originella influenser (Leonard Cohen och Bob Dylan) så märks det att de jobbar mer än andra på låtarna. Det är inte bara sångarens lägereldslåtar som man satt komp till. Jag skriver ju alla låtar från början med bara sång och gitarr. Så ursprunget finns ju där, sen har de ju bara vuxit i replokalen. Men jag tycker det är ganska viktigt att det där smala finns kvar, säger Ola när jag träffar han och trummisen Thomas Hedlund för en kort intervju. Vi är ju ett band där medlemmarna lyssnar på så olika musik. Och det är nog anledningen till att vi inte låter så oerhört sparsmakat ändå. Tillsammans gör vi det till vad det är, vilket är ganska vanlig rockmusik, fortsätter Thomas som även sköter stockarna i hardcore-kvintetten Plastic Pride. Bandet har under hösten färdigställt sin andra demo, ett fantastiskt bevis på att det verkligen kommer intressant musik från Umeå. Deras The Perishers: Anders Jansson, Ola Klüft, Pehr Åström, Martin Gustavsson. Sittande: Robert Axelsson och Thomas Hedlund. 4 FLARE2

5 SKIVA #1: lågmälda och känslosamma rock innehåller mer kvalitet än man kan hitta hos de flesta band i Umeå idag. Själva är de rätt nöjda. På den här demon har vi hittat vår stil, berättar Thomas. Det går en röd tråd genom alla låtar. Förut har det varit rätt splittrat rent genremässigt, men nu känns det som att vi vet hur vi vill låta. Deras demo har också lett till en intervju i P3s Musikjournalen Pop. Tidigare har bandet blivit korade till månadens demoband i samma kanal. Men det är något de tar med ro. Jag vet inte om det kommer att leda till så mycket, men man hoppas ju alltid att det är någon som kommer att lyssna, säger Ola. Thomas håller med: Det är ju bara en sån där självförtroendekick som gör att det blir roligare att spela. Trots att det är Ola som skriver grunderna till all musik i bandet så är det inte bara han som står för textförfattandet. Han och Thomas har bland annat skrivit en del texter tillsammans, något som är rätt ovanligt i såna här sammanhang. I regel är det ju bara en person som presenterar sina känslor i texterna. Thomas berättar hur det gick till: När jag och Ola skrev tillsammans gick det till så att Ola presenterade ett scenario där en person var olyckligt kär, ett tillstånd de allra flesta har någon relation till. Så att hitta den känslan var inte särskilt svårt. Man får kompromissa och det handlar mer om språktekniska variationer och att få rätt antal stavelser på rätt plats. Vi hade en slags textform från början som vi jobbade utifrån, säger Ola. Och när låtarna växer fram så har jag alltid en ganska bestämd uppfattning om hur jag vill att sången ska gå och hur melodin ska låta. Det är när man sen ska sätta ord till de musikaliska idéerna som har jag haft ganska mycket problem, och det är då man får ta lite hjälp. Det musikklimat som råder i Umeå är inget bandet är nöjda med. Det finns få riktigt aktiva spelställen och den musikboom som hardcoreoch popscenen förde med sig för några år sedan har avtagit. Kvar är bara en hycklande elit som har svårt för att släppa in nya förmågor. När vi hade en spelning på Hamnmagasinet så stod vissa personer ur Umeås HC-crew och bara skakade på huvudet för att vi i ett mellansnack nämnde Håkan Milds upprättelse i fotbollslandslaget, berättar Thomas. Det är trist att det ska behöva vara så. Att folk som går på konsert bryr sig så förbannat mycket om vad folk säger mellan låtarna istället för att bry sig om vad låtarna i sig handlar om och hur musiken låter. Man skulle vilja be om en liten kraftansträngning hos folk att ge musiken en chans istället för att stirra sig blind på fel saker. Det är rätt anmärkningsvärt att Umeå har en musikscen där musiken alltför ofta kommer i sista hand. Vi är ju inget band som försöker förändra världen, säger Ola. Det handlar som bara om våra små liv här i Umeå. Det är inget att skaka på huvudet över! När intervjun är slut ursäktar jag mig för att jag inte förberett mig så noggrant. Då säger Ola:»Det finns inte så mycket att fråga om. Vi är inte särskilt intressanta.«och även om det ligger en rätt ironisk underton i uttalandet så finner man där en stor del av vad The Perishers handlar om. De är inte uttalat politiska och de har ingen tydlig image. Musiken ligger alltid i fokus och bandet tycker nästan att det är jobbigt att behöva tänka på saker som skivomslag, hur man klär sig på scen och vad man säger i mellansnacken. Men de inser att det kanske är någonting att satsa på om man vill nå lite längre. Få folks uppmärksamhet. För de vill ju egentligen bara att folk ska ge musiken en chans. FOTNOT: The Perishers har efter denna intervju blivit två medlemmar fattigare då Robert och Anders lämnat bandet. Text: Konrad Olsson Foto: Samuel Grönlund»Det är rätt anmärkningsvärt att Umeå har en musikscen där musiken alltför ofta kommer i sista hand.«monster»gone Gone Gone/A Bash Dem«CD Burning Heart Det är något speciellt med stockholmsband. Det är något som inte stämmer. Enligt den givna svenska independentmallen så funkar det liksom inte att komma från storstaden. Man ska helst ha varit uppvuxen med bitande kyla i Luleå, med gatuvåld i Eskilstuna eller med tristessen i Borlänge för att kreativiteten ska verka trovärdig. Först då är det okej för ett band att bege sig till huvudstaden, vilket de flesta också gör. Just därför är det så kul att Monster kommer just från Stockholm eftersom det till viss del tar död på myten om geografiskt bunden skapandekraft. Nu har bandet släppt sin andra fullängdsplatta och till skillnad från debuten»rockers Delight«som var party-plattan nummer ett med sitt jävlaranamma och intet sinande ös så har bandet nu utvecklat sin mer lugna sida. Plattan är mer tillbakalutad och bandet har bytt ut de förut så påtagliga Clashreferenserna mot en mer soulig inriktning. Och det funkar utmärkt. Sångaren Anders röst är mer trovärdig än tidigare och den passar väl ihop med det nya låtmaterialet. Den drivande blås-sektionen fungerar som en utmärkt kontrast till de fortfarande så känslosamma texterna. Sen är det ju oundvikligt att inte nämna den fantastiska explosionen i bandets tolkning av Lauryn Hills»Exfactor«. Toppklass! Text: Konrad Olsson FLARE2 5

6 Per Nordmark TRUMMISARNAS ÅTERKOMST D E T VAR FÖRST NÄR Per Nordmark hamnade utanför den experimentellt sett rätt stela rockgruppen Fireside, som han vanligtvis spelar i, som hans talang började sätta avtryck. Han är en av de få svenska trumtalanger som förstått att det inte är många och krångliga fills som gör en bra musiker. Men han är också den trummis som har fått oförskämt dålig uppmärksamhet och vi tycker det är dags att hypa killen för sina bravader bakom setet. När det pratas om Fireside talas det oftast om Kristoffer Åströms känslor, om den hårda uppväxten i Luleå och om Pelle Gunnerfeldts produktioner. Men det snackas aldrig om Pers trummor. Folk verkar inte riktigt ha förstått vad en trumslagare gör för ett band. Hur viktigt det kan vara. När Kristofer Åström valde att använda Per som trummis i kompbandet Hidden Truck på sitt soloalbum»go, Went, Gone«så var det just det som räddade plattan från att bara bli ännu en Red House Painters-pastish. Per har hittat en enkelhet i sitt spelande som gör att detaljerna i spelandet framhävs och ljudbilden blir fetare. Inte rörigare. Och när Per dök upp som en av de tre trummisar Breach använde sig av på sin senaste»venom«så visade det sig igen att hans känsla för musik passar in i flera sammanhang. Vi kunde inte annat än jubla. Hans i grunden väldigt rena spelstil tillsammans med den råa, distade och extremt skitiga känslan var en av de faktorer som gjorde Breach till Sveriges fetaste rockband. Vi ringde upp killen för att fråga var han hämtar sin inspiration ifrån. Han svarade glatt på sitt breda Luleå-mål. 6 FLARE2 Per rockar fett!!!

7 SKIVA #2:»Premier Genista med 24 tums-kagge. De gör sig jävligt bra i ett stort rum.«bonnie Prince Billy»I See a Darkness«CD Domino Records Du har ju utvecklat ett rätt fett trumljud. Har du jobbat länge med det? Nej, det har fallit sig ganska naturligt. När vi spelade in Hidden Truck-skivan använde vi oss av en studio som heter Bauhaus i Göteborg som är jättestor, närmare tvåhundra kvadratmeter. Vi tänkte att det skulle passa bra med ett akustiskt stort ljud. Och med de trummor jag använder så blir det ett bra ljud. Men det var ingenting som vi planerade. Vad använder du för trummor? Premier Genista med 24 tums-kagge. De gör sig jävligt bra i ett stort rum. Men till nästa Breach-skiva som vi kommer spela in så kommer vi nog experimentera mer. Kanske använda jättesmå trummor med en mycket mindre ljudbild på vissa låtar. Medan vi på andra låtar kanske har en större ljudbild. Hidden Trucks trumljud är väldigt dynamiskt medan med Breachs är mer skitigt. Jobbar du mycket på att anpassa ljudet? Ja, det gör man men det är också någonting som faller sig naturligt. Det är ingenting som man riktigt går och tänker på. Samtidigt som det är kul att pröva olika ljud. Det beror ju på hur man ställer mickarna och sånt. Och med Breach så spelar jag ju med Tomas Turunen och vi prövade olika grejer. Ibland satte vi två mickar på trummorna och ibland använde vi bara avståndsmickar. Hur är det att spela mot en annan trummis som du gör i Breach? Det otroligt roligt. Det är roligt på ett annat sätt om man jämför med Hidden Truck och Fireside eftersom man är två stycken som spelar kaos. Haha! Det är skoj som fan. Det finns ju många bra trummisar inom de svenska och norrländska banden. Känner du någon slags samhörighet med övriga trummisar? Man känner ju så många av de svenska banden, och alla influeras ju av alla kan jag tänka mig, vilket bara är positivt. Och jag stjäl ju så mycket jag kan från alla som jag tycker spelar bra. Jag har till exempel snott otroligt mycket från Rapeman men det är ju ingen som lägger märke till det ändå. Man snappar ju upp det man tycker är bra. Det är ju så med alla influenser. Du spelar väldigt rakt och enkelt. Ja, jag försöker hålla det så enkelt som möjligt men ändå göra allt med en slags finess. Tycker att trummisar uppmärksammas tillräckligt? I Fireside är det ju sällan du som får göra intervjuer till exempel. Det har varit ett val. De andra ha velat göra det och jag är inte så förtjust i att göra intervjuer. Nu på senare tid har jag börjat göra lite mer bara för att de andra ska få lite mindre att göra. Men jag trivs att ha det så. Det är inget jag lider av. Under hösten kommer Hidden Truck att släppa nytt material och både Breach och Fireside ska repa in nya skivor. Och nu hoppas vi bara på att Kristofer Åström oftare använder sig av trummor i sina låtar, att Breach fortsätter rocka lika fett som förut och att nästa Firesideplatta kommer bli Pers platta. Den platta där trummorna kommer sättas mer i fokus och göra Fireside till ett intressant rockband igen. Text: Konrad Olsson Foto: Samuel Grönlund Den här skivan har snurrat i spelaren ett bra tag nu och jag har länge trott att det var mörkaste och kusligaste album jag någonsin hört. Och visst, skivan är knappast någon glädjespridare direkt, men efter ett tag så började jag känna på mig att jag inte riktigt fått hela bilden klar för mig. Det är amerikanen Will Oldham som lurar bakom pseudonymen och musiken präglas av enkla melodier och sparsamma arrangemang som förmedlar en slags rå instängdhet. I konventionell mening är nog musiken väldigt kantig och oslipad, men i mina öron bedårande vacker. På sina ställen är det lite skevt, otight och i otakt och Oldhams röst är långt ifrån tonsäker eller fri från kråkor och märkliga krusiduller. Men det är just i sprickorna som det blir intressant. Att rösten halkar på tonerna stör aldrig eftersom det inte verkar finnas någon ambition att vara storslagen och episk. Det är de små detaljerna som gör helheten. Och efter många lyssningar så börjar man faktiskt ana en positiv ådra i all melankoli. En slags hoppfullhet. Skivan lämnar oss tvärt i det sista spåret med orden»it don t rain anymore / I go outdoors / we re its fun to be / And I know you love me / I know you do«. Oldham slutar därmed skivan med en oväntad positiv sinnesstämning och melodin siktar uppåt och utåt snarare än inåt till mörkare vrår. Jag ser ett ljus. Text: Konrad Olsson FLARE2 7

8 Plan B PUNKTEATER F Ö R DEN SOM RÖR SIG i trakterna kring Umeå är namnet Apberget inte längre synonymt med den samlingsplats som finns på Rådhustorget i centrum. När teatergruppen Plan B, med regissören Olov Wretling i spetsen, hade premiär för sin första teateruppsättning Apberget förra hösten fick ordet teater en helt ny innebörd. Borta var associationerna till svartklädda pantomimesteter och överpretentiösa poeter. Plan B hade skapat ett nytt grepp och valde att sätta upp Apberget i en lokal som var mer förknippad med stans hardcoreband än vanlig teater. De spred flygblad istället för att annonsera i tidningen och de valde att etablera sig inom Umeås punkscen snarare än i teaterkretsarna. Apberget handlar om replokalsbandet Hybris som sitter på just Rådhustorget och drömmer om genombrott. Och temat på teatern är nog en av anledningarna till varför Plan B fick en helt ny publik att börja se teater. När vi träffar dem förklarar de att detta med publiken var meningen från första början. Det är mycket Olofs förtjänst. Han skrev manuset och vi råkade alla vara i Umeå vid den tiden. Sen sa Olof»Nu kör vi. Jag gillar egentligen inte teater men nu kör vi«. Vi sket ganska mycket i vad folk skulle tycka. Att folk skulle tycka att vi gjorde mäktiga saker var inget mål i sig. Det handlade egentligen mest om att vi skulle göra någonting tillsammans efter alla dessa år som vi snackat om det, säger Tobias Morin, en av skådespelarna. Mikael Wranell fortsätter: Precis sista veckan innan Apberget skulle öppna sa ju Olof det att»det spelar ingen roll, vi har ändå vunnit«. Det är liksom hans catchphrase idag. Vi hade ju för fan byggt Apberget i naturlig storlek, vi kunde våra repliker och vi hade jävligt roligt. Sen vore det ju självklart ännu roligare om det skulle komma några och se oss, men det spelade liksom ingen roll. I somras fick Plan B möjligheten att filmatisera Apberget via ett projekt på SVT med syftet att skapa mer regional film. Olov satte sig genast ner för att omarbeta manuset och sommarjobbet fick bli att spela in TV-film. Filmen har under hösten visats på SVT och premiärvisningen ägde rum på Filmfestivalen i Umeå i september. Och de Tre sjättedelar av Plan-B på Apberget i Umeå: Mikael, Olov & Tobias. Övriga medlemmar är: Benedicte Stendal Hansen, Sven Björklund och Mattias 8 FLARE2

9 SKIVA #3: pratar lyriskt om hur de spelade in slutscenen på Skellefteåfestivalen; scenen där bandet verkligen slår igenom och får spela inför en jättepublik. I själva verket var det mainstream-hardcorebandet Loks publik som de mimade inför. Vi skulle ju spela playback innan Lok och man tänkte ju att skulle gå fel på alla sätt och vis, säger Tobias. Men så gick Olov in på scenen och presenterade oss och han lyckades få hela Loks publik att skrika»hybris! HYBRIS!«i takt. Det var helt fantastiskt. Det var så roligt att se att det var just Loks publik som var den bästa. Det läskiga är att det kunde varit tvärtom. Vi hade en chans att göra slutbilderna i hela filmen. Hade det regnat eller hade vi spelat innan Uno Svenningsson så hade det gått åt helvete, minns Olov. Plan B s koppling till Umeås musikscen är kanske inte direkt synlig. Men det märks att det är därifrån de kommer. Och att sätta upp teatrar blev ett sätt för dem att tillföra någonting själva. Tobias förklarar att Umeås musikscen betytt mycket för dem: Det har dels varit ett sätt att få betalt men också ett sätt att betala igen till de människor som hållit på med musik i den här stan. Som man själv har stått längst fram på konserterna och stöttat. Det är också en del av svaret till varför»vi har sett att man kan använda teatern som medium och scenen till något annat än att spela musik.«det gick så bra. Det Olof har skrivit är ju på sätt och vis om våra kompisar, fast lite skruvat. Okej att musiklivet i Umeå står lite stilla just nu men vi har jävligt mycket att tacka den här staden för sedan fem år tillbaka i tiden. Grejen med att tillhöra en musikscen, att man är ung och skapar, behöver inte nödvändigtvis betyda att man bara spelar med i ett band, säger Mikael. Spelar man teater betraktas det som jävligt tungt och då ska det vara riktat till de som är trettio år äldre. Men vi har sett att man kan använda teatern som medium och scenen till något annat än att spela musik. Att man är lite punk. Och att deras teatrar har gått hem åtminstone i Umeå är svårt att förneka. Olov berättar om den gången då bekräftelsen blev som mest påtaglig: En kompis till oss cyklade förbi någon gång innan en föreställning och sa»fan, jag har inga pengar men jag vill ju se det där«. Vi sa att de var lugnt och att vi skulle fixa det åt honom. Och han sa bara»det är king med punkteater«. Det var så skönt att höra att folk kan se på oss på det sättet, ungefär som ett band. Att det inte är så stor skillnad. Text: Konrad Olsson Foto: Samuel Grönlund Kent»Hagnesta Hill«CD RCA/Victor Det här är ett kluvet kapitel. Första gången jag blev besatt av Kent var när jag var femton år och inte visste något annat soundtrack till mitt ångestfyllda liv än deras skivor»kent«och»verkligen«. Jag var såld. Avlutande spåret på»verkligen«var»vi kan väl vänta tills imorgon«och det var länge den naknaste, ärligaste och vackraste låt jag någonsin hört. (Idag vet jag inte, skivan har blivit så pass repig och sliten att jag inte längre kan lyssna på den.) Men efter ett tag hände något, jag började tycka att Kent faktiskt var rätt töntiga. De hade ganska fula Adidas-skor på sig, de betedde sig som ogenomtänkta hockeykillar i intervjuer och min tonårsångest-period var över. Sen kom»isola«1997 och jag föll för dem igen. Djupt ner i mitt forna Kent-beroende. Helt plötsligt såg jag inte längre Jocke Bergs skinnbrallor, jag uppfattade aldrig att de gjorde fåniga engelska versioner av alla låtar och att de redan hunnit bli ett arenarockband. Allt jag hörde var musiken, låtarna och Jocke Bergs sköra röst. Nu är fjärde plattan»hagnesta Hill«här och ännu än gång står jag tryckt mot skivaffärens skyltfönster samma dag den släpps. Så kommer det nog alltid att vara. Kent tänder en gnista inom mig som för alltid kommer påminna mig om de där olyckliga känslorna allra längst inne i min stilla rådande tonårssjäl. Hur musiken låter? Som Kent, såklart. Text: Konrad Olsson FLARE2 9

10 FLARE2: DEMO Isolation DEMO #1: Years F Ö R FYRA ÅR SEDAN fanns det ett band som hette Oddments. En trio som ursprungligen härstammade från det lilla samhälle utanför Umeå som heter Sävar. Bandet bestod av sångaren och basisten Jacob Nyström, trummisen Daniel Berglund och gitarristen Jacob Moström. Oddments gjorde ett par spelningar i och utanför Umeå och spelade bara in en demo. En demo som jag spelade sönder och samman under en period för cirka fyra år sedan. Mycket på grund av Jacob Nyströms fantastiska röst. Oddments hade ett knippe låtar som inte bara var en samling halvexperimentella psykproduktioner (innan Oddments fanns ett band som hette The Mark Three med ungefär samma medlemmar som spelade just sån musik, men det är en annan historia) utan som verkligen visade på att det kunde bli något stort. Ett och annat skivbolag var intresserade men Oddments hann aldrig bli någonting. Bandet splittrades när Jacob Nyström flyttade till Göteborg och Daniel började i samma veva spela trummor i Abhinanda. Ända sen dess har jag väntat på att de skulle starta ett nytt band med Jacob Nyström på sång. Och nu, äntligen, håller jag en tolvspårs-demo i handen med ett band som är en förlängning av vad Oddments var för fyra år sedan. Isolation Years. Och på fyra år har mycket hänt. Abhinanda har splittrats och Daniel har fortsättningsvis spelat stand-intrummor för Umeås största popband Komeda. Jacob Moström har haft diverse musikaliska projekt såsom Lucy Fair och Jacob Nyström har flyttat hem från Göteborg. Under den period som förflutit sedan Oddments lades ner så 10 FLARE2

11 DEMO #2: Alpha har också de band och det kompisgäng som har sitt ursprung i Sävar börjat agera under samlingsnamnet Sävarscenen. Band som sjuttiotalsrockarna Krev och skaterockbandet Stacy har båda två släppt skivor på det inhemska skivbolaget Kryppedalen Recordings. Abhinanda innehöll mot slutet tre medlemmar som härstammade från Sävar och därmed utgjorde Sävarscenen också den mer slamsiga falangen av Umeås hardcorescen. Men Isolation Years, med Jacob Nyström på sång och gitarr, bröderna Daniel och Anton Berglund på trummor respektive bas och Jacob Moström på gitarr, är det första allvarliga projekt som kommit ur denna lilla subkultur på länge. Och det märks att de menar allvar. Demon spelades in i Jacob Nyströms föräldrahem i Sävar under två veckor i somras. Tolv låtar som sedan mixades på Second Home i Umeå vilket innebär att ljudkvaliteten ligger på en fullvärdig skivinspelnings-nivå. Det är tolv låtar som fullkomligt osar av en vilja att göra något seriöst. Den vilja som jag misstänker har legat och pyrt ända sedan Oddments lade ner. Musiken präglas av medlemmarnas envisa lyssnade på band som Soundtrack of Our Lives och Bear Quartet samtidigt som en del låtar skulle kunna vara ryckta direkt ur en gammal John Wayne-film. De kalla och tomma ljuden av prärie varvas med den feta ljudbilden från de flummiga gamla sextiotalsband som en gång fick Ebbot att starta Union Carbide Productions. Och framför allt; Jacob sjunger bättre än någonsin. Denna tolvspårsdemo kommer sannerligen inte att ligga orörd på skivbolagens skrivbord. Men om det nu skulle visa sig att Isolation Years skulle gå samma tråkiga öde till mötes som Oddments kommer jag bara gråta ännu mer den här gången. Mycket tyder dock på att det inte kommer att bli så. Utöver dessa tolv låtar så har bandet drygt tjugo låtar till att spela in. Bandet har även hunnit bli månadens demoband i P3 och independentbolaget Chalksounds, som drivs av Magnus Öberg och Johan Sellman från Kevlar, har nyligen släppt en vinylsingel med ett urval av de fantastiska låtarna från Isolation Years demo. Och bor du i Umeå så har du stor chans att se bandet live eftersom de spelar så ofta det bara går. Det här är alltså bara en början. Håll utkik efter Isolation Years i framtiden. Text + Foto: Konrad Olsson NÄR GARBAGE PAILKIDS splittrades någon gång i början på nittiotalet och de tidiga åren av Umeås Hardcorescen ebbade ut, så fortsatte sångaren Marcus Bylund att sjunga med i ett Oi-band vid namn Bullshit. När de kastade in handuken sommaren -95 och efter att Marcus flyttat till Stockholm så har inte mycket hänt. Förutom obskyra projekt som Satans Motorcycle Gang har det varit rätt tyst om våran kolumnist och medarbetare. Men för ett tag sedan damp en förträfflig trespårsdemo ner på redaktionen. Marcus Bylund har återvänt i form av det nya rockprojektet Alpha. Ljudkvaliteten är inte den bästa men det märks att han har rösten kvar. Det hela är resultatet av ett par års låtsnickrande hemma i lyan.»jag har aldrig slutat skriva musik, men när jag kom till Stockholm försvann närheten till musiken. Nu har jag dock blivit kreativ igen. Varför? Jag har saknat musiken alltför länge, dags att göra något. Dessutom vill jag se vilket mottagande min musik får.«säger Marcus över samtidigt som han planerar framtida inspelningar. Med på trummor hittar vi David Sandström, som numera härjar i musikkollektivet Text. Och inför kommande inspelningar kommer förmodligen Jon Brännström, även han medlem i Text, att spela bas. Text: Konrad Olsson FLARE2 11

12 Ian I vår följetong om passionerade män har turen nu kommit till en läspande amerikansk man i röd lackjacka. Text: Konrad Olsson Foto: Samuel Grönlund I an Svenonius, sångare i Make Up, är oemotståndligt karismatisk. Han är stilig, fräck och har ett sannerligen originellt utseende. Att se honom ta över ett rum är imponerande. När han går dansar han fram. När han pratar kräver han ens uppmärksamhet. Något som i hans fall blir överflödigt. Ian är den första amerikanska artist som jag nånsin intervjuat. Tanken på att han skulle kunna vara en arrogant kvasirockstjärna, lagom intresserad av Umeå och dess invånare, känns inte avlägsen. Men jag träffar honom är han, tvärtemot vad jag trott, förvånansvärt trevlig. Han hälsar artigt och ger intryck av att vara ärligt intresserad av att få sitta ner prata med en simpel fanzinemakare. De som sett Make Up live vet att Ian fullständigt trollbinder publiken genom att tala till och klättra på den. Utanför scenen är han nästan likadan. När jag intervjuar honom talar han till mig. Det känns inte som han sitter och rabblar rutinartade svar till en ansiktslös journalist. Han verkar istället uppriktigt intresserad, pratar mycket fast han är märkbart trött och ställer frågor tillbaka. Och Ians personlighet passar mycket bra ihop med Make Ups idéer om att förföra sin publik när de spelar. Det vi vill göra är att förvandla rum från att vara rock n rollens pantomim till någonting som är omfattande och församlingslikt. Och som därmed utmanar essensen i det vi tycker är spännande; musik, säger Ian. Musik alltså. Och vilken musik sen! Make Up har sina rötter i amerikansk garagerock och via vissa 12 FLARE2

13 FLARE2 13

14 14 FLARE2

15 »Vi skriver egentligen inte manifest längre. Vi pratar bara om de saker som är relevanta i rummet. Det skiftar från kväll till kväll.«inslag av soul och funk skapar de något jag aldrig hört förut. Själva kallar de det gospel och det beror nog mest på hur de, med ett konstant»call and response«mellan Ian och publiken, bygger upp sina liveframträdanden. Fast mest av handlar det om energi. En energi som gör sig bäst i deras minst sagt livfulla liveframträdanden. Make Up ska upplevas live. Så är det bara. Och jag vet att det är en klyscha. En klyscha som använts för att beskriva många band, inte minst detta nummers omslagspojkar bob hund. Och jag kan nog inte förklara det i text. Men att verkligen ha Ians fotsula på huvudet samtidigt som han fullkomligt skriker ut sina spontana men effektiva texter är något man inte glömmer. Och en sak är säker, jag skulle aldrig ha skrivit den här artikeln om det inte vore för att jag fått snacka med dem och sett dem spela och live. Make Up skapades ur spillrorna av den Washingtonbaserade kvintetten Nation of Ulysses där Ian, nuvarande gitarristen James Canty och trummisen Steve Gamboa spelade. Nation of Ulysses var ett extremt uttalat politiskt band med målet att»sabba samhället och genom direkta aktioner förstöra dess institutioner och människorna som jobbar för dem«. Efter uppbrottet kom basisten Michelle Mae in i bilden och Make Up bildades Borta var den uttalade agitationen och istället gav bandet utrymme för det beryktade»gospel Yeh Yeh«-soundet. Vårt manifest är inte längre uttalat på samma sätt som i vårt förra band Nation of Ulysses, säger Ian. Nation of Ulysses var en mer litterär grupp med en agenda som var skriven för att musiken var så pass högljudd. Men nu är det mycket lugnare och det enda vi kunde ta med oss från Nation of Ulysses var de formella aspekterna av liveframträdandet. Vi gjorde musiken lite tystare och mer sångbaserad. Och så har vi tagit in hymnerna. Lämpliga delar från gospelmusiken som liksom flyger rakt i ansiktet på hela den individuella rocken. Så nu skriver vi egentligen inte manifest längre. Vi pratar bara om de saker som är relevanta i rummet. Det skiftar från kväll till kväll. Vad jag förstår är ni emot den stereotypa bilden av rock n roll som ett manligt individuellt fenomen? Ja, men jag är egentligen inte emot det. Det har bara blivit exponerat tusen gånger av varenda rockgrupp. Det är så standard för rockband att bli individualistiska. Men det är egentligen helt okej, all min favoritmusik är ju faktiskt sådan. Samtidigt är inte det något som mitt band nödvändigtvis vill utforska. Vi vill istället utforska gospeln, men det är bara formellt. Vi låter ju som ett rock n roll-band. Så hur skiljer sig gospeln från rocken? Gospeln använder sig av hela rummet. Den ger kraft åt hela rummet och det är en inkluderande konst. Den tillåter alla att uttrycka sig själva. The call and response. Gruppen är så expansiv, en hel kör. Det handlar egentligen inte om kreativ konst heller, det handlar om att ta en standardlåt och fylla den med liv. Kollektivt? Precis, kollektivet. Hur får sexualitet sitt uttryck i musiken? Musik är ju uppenbarligen väldigt sexigt och sexualiserat. För mig ska hela konsertupplevelsen vara en orgiastisk upplevelse. Om artisten har någon respekt för publiken så ska han avstå från sex under FLARE2 15

16 »Om artisten har någon respekt för publiken ska han avstå från sex under turnén, så att han kan projicera sexualiteten mot publiken.«16 FLARE2

17 FLARE2 17

18 turnén, så att han kan projicera sexualiteten mot publiken. På så sätt kan det vara en expansiv sexuell känsla. Det vore själviskt att gå och ha sex utanför detta. Där har du ännu en kollektiv tanke. Filmgruppen Dogma, med Lars von Trier och de andra, har ett manifest som säger att de som gör filmerna inte får ha sex med varandra under filmproduktionen. Det är ju förmodligen bara något blygt och fegt skitsnack men jag känner ungefär på samma sätt för en rockgrupp. Den sexuella fokuseringen ska vara i hela rummet. Jag sparar mig själv för publiken. Jag är jungfrubruden som sparar sig till bröllopsnatten. Du är på ett uppdrag. Precis, jag är jungfrubruden och spelningen är bröllopsnatten. Och du vet väl vad som händer på bröllopsnatten? Det är ju en idé med Dogmagruppen också, att all sex på duken ska vara äkta. När Ian talar om ett kollektiv så känns det efter ett tag lite konstigt. Inte för att det inte verkar vara en vettig idé, utan för att när man ser dem live är det Ian man ser. Det är han som dansar på publikens huvuden. Det är han som ber publiken att skrika»yeah!!«minst trettiofem gånger per spelning. Det är han som gör bandets intervjuer. Han är bandets ansikte utåt, vilket inte känns särskilt kollektivistiskt. Jag frågar honom om det efter spelningen Make Up gör på Umeå Open. Om hans roll som frontfigur i bandet. Som den starke individen. Jag är bara ett munstycke. Jag har en liten radio i örat. Jag får meddelanden hela tiden, säger han och ett tag känns det som om han babblar bort min tes. Men han erkänner att man har olika roller i bandet och att hans roll, som sångare utan att vara»fastbunden vid ett instrument«, går ut på att ge publiken det de förtjänar. Och han förklarar att det finns en viss skillnad mellan vad man vill göra och vad man verkligen åstadkommer. FÖRSTA GÅNGEN JAG såg Make Up var våren De var här och gjorde ett fåtal spelningar runtom i Sverige och jag tror det var Dennis som tagit dem till Umeå. Grejen med detta band - som spelade på en helt vanlig och simpel punkspelning - var just att de blåste sönder allas förväntningar på hur ett band skulle agera. Visserligen hade efterdyningarna av hardcore-scenen gett upphov till en del softare emoband som liksom skulle agera ersättare när hardcore blev så utslitet och tråkigt att ingen knappt ville röra i det med tång. Men när Make Up kom var det något helt annat. Något verkligt nytt som kom in. Och det är nu när de kommer för andra gången som vi träffar dem. Nu är det också rätt intressant att se att ett amerikanskt band kommer till Sverige och får fotfäste i punkscenen innan media hinner uppmärksamma dem. För bandet har numera figurerat i alla de större tidningarna och att man fick sin del av kakan först känns väldigt bra. Och nu, när vi träffar dem på riktigt, mår vi ännu bättre. Ian är en posör. Det är alldeles uppenbart. När jag och Samuel samlar ihop resten av bandet för en fotosession ställer sig de andra - lätt uttråkade men högst artigt framför kameran för att plåtas. Ian däremot sätter genast igång med att testa olika poser och sätter sig omedelbart in i rollen som fotomodell. När vi sedan fortsätter 18 FLARE2

19 Steve Gamboa, Michelle Mae, Ian Svenonious och James Canty. FLARE2 19

20 20 FLARE2

21 med att ta några bilder enbart på honom säger han att han förstår att fotomodellyrket faktiskt måste vara riktigt hårt arbete och han blir uppenbart bekymrad över att han snart har slut på poser. Vad sägs om att jag ser tänkande ut? frågar han och lägger hakan i sin läderhandske. Och det är precis samma Ian som jag intervjuar. Kokett svarar han på mina frågor med sin lätt feminina röst. Han talar precis som sin rastlösa kroppshållning. Han dansar när han talar. Inte bokstavligen utan han dansar på orden. Han är van vid intervjuer och likt en notorisk ravedansare pratar han i rasande fart. Han brer ur sina resonemang och ibland tappar han tråden och blir tvungen att hitta rytmen igen. Tror du på konspirationsteorier? Det beror på. Vad är en konspiration? Hur definierar man en konspirationsteori? En konspirationsteori är ju typiskt definierad som någonting som inte finns med i en vanlig historiebok. Visst, självklart tror jag på dem. Det har ju bevisats om och om igen i historien. Under efterkrigstiden skapade Amerika konstformer som skulle propagera för den amerikanska kapitalistiska idén och mot socialrealismen. Exempel på en sådan konstform är abstrakt expressionism, som var en målarskola som startades i slutet på fyrtiotalet. Det handlade bara om form och var mot innehåll. Den såg politiskt innehåll som något som inte skulle ha utrymme inom konsten. Det var en uttänkt målarskola, som flögs runt om i världen och propagerade mot Sovjetunionen. Så när de skapade dessa konstformer så såg de till att de var individualistiska till skillnad från kommunismen. Vi utmanar det med vår grupp. MED EN TRANSVESTITS röst sitter Ian sedan och talar om hur CIA lagt sig i den amerikanska konsten och om den europeiska imperialismen. Hans politiska teorier har en lätt touch av saga över sig. Man vet inte om han verkligen läst sig till det han talar om eller om han sitter och hittar på allt på plats. Det känns lite underligt att höra en man med röd lackjacka och läspande feminin röst sitta och tala internationell politik. Men han är så underhållande och hängiven att man inte kan slita sig. Anledningen till att Frankrike är vårt lilla världsmuseum med deras vingårdar är för att de får alla sina pengar från oljeföretagen i Afrika. Det finns en massa hyckleri, det är egentligen bara den vita västvärlden som leder. De leder för att de utnyttjar den tredje världen. Så efter all antikapitalism och konspirationsteori som Ian hostar ur sig under min intervju frågar jag slutligen var han själv står. Vad han anser sig själv som? Socialist, eller? Jag vet inte. Jag är bara en musiker. Jag är inte ens det, jag är en luffare, svarar han lätt nonchalant. Musiker eller luffare. Sångare eller posör. Frontman eller FLARE2 21

22 PUNKSPELNING#1: BRODER DANIEL Henrik Berggren på Umeå Open i mars FLARE2

23 FOTO: SAMUEL GRÖNLUND / TEXT: KONRAD OLSSON Broder Daniel R O S K I L D E F E S T I V A L E N På den gigantiska campingen kravlar en rödögd festivalbesökare ut ur ett av tälten. Han har svarta manchesterbyxor, skrövlig svart kavaj och svart hår (över öronen). De rödsprängda ögonen omringas av smutsig utsmetad kajal och på det bleka ansiktet sitter några av silverstjärnorna kvar. Resten av dem badar förmodligen i en spya några meter därifrån. Han är hög, bakfull och verkar inte riktigt veta vart han är. Han tittar sig omkring medan han gör sitt bästa för att ta sig loss från det rasade tältet som det står»happy people never fantasize«sprayat över. Han nästan kvider fram en kort mening:»broder Daniel... jag måste lyssna på Broder Daniel«. Kanske har hans flickvän stuckit med en annan, kanske missade han Pulps spelning, kanske har han bara druckit för många öl och rökt lite för mycket gräs. Hur som helst är Broder Daniel det första han tänker på när han vaknar upp hur sin festivaldvala. Han vill inte ha en till cigarett, inte vatten eller sällskap. Han vill lyssna på Broder Daniel. Jag vet inte riktigt om det var så här det gick FLARE2 23

24 PUNKSPELNING#1: BRODER DANIEL till, ni vet ju själva hur ens uppfattningsförmåga är på röriga festivaler där man alltid har en grön flaska i handen. Men det är så här jag minns det. Och då spelar det ingen roll hur mycket som är efterkonstruerat, för det är trots allt ett väldigt bra exempel på den inverkan Broder Daniel haft på pop-sverige. De kanske inte säljer så mycket skivor, de är hatade av en ansenlig mängd musiklyssnare, men för dem som verkligen tagit åt sig det de gör så betyder de ofantligt mycket. För att inte säga allt. Broder Daniel har med väldigt enkla medel skapat ett koncept som all kritik till trots har hållit tre skivor igenom och fått en armé av popfans att klä sig efter den givna uniformen. Och det med en musik som utstrålar allt annat än musikalisk talang. Larm. Larm kombinerat med sångaren Henrik Berggrens enkla men träffsäkra texter. Det är ungefär vad musiken går ut på. Plus en massa olycklig kärlek förstås och en genomgående vi-mot-dom-känsla. Och stundtals är det också rörande vackert. Henrik har den ovanliga förmågan att i tre eller fyra ord kunna uttrycka en känsla gemensam för alla som någonsin känt sig svikna, övergivna eller utanför. Bilderna här intill är från bandets spelning på Umeå Open i mars 1999 och det var tänkt att vi skulle göra en intervju med bandet. Men efter många turer lyckades deras pressansvarig strula bort oss hederliga fanzinemakare; intervjun uteblev och stämningen inför spelningen sänktes. Om det var det som fick mig att tycka att bandet för kvällen saknade glöd låter jag vara osagt. Jag har insett att det inte är upp till mig att avgöra; min hängivenhet sträcker sig ändå bara till deras känsla och träffsäkerhet på skiva. Det är alla de som stod längst fram med sina pocketkameror i högsta hugg och sjöng med i texterna som vet om det var bra eller inte. Det är ju trots allt de som kommer att kravla sig ur sina kommande depressioner med Broder Daniel dånande i öronen. 24 FLARE2

25 FOTO: SAMUEL GRÖNLUND / TEXT: KONRAD OLSSON FLARE2 25

26 26 FLARE2

27 bob möte med hund FLARE2 27

28 Spelad glädje. Efter tio år i replokalen har bob hund fortfarande inte tröttnat på musiken. Vi tar reda på varför. Text + Foto: Konrad Olsson F ör mig är processen en så pass stor del av konsten. Det är det som är konsten. Det handlar inte bara om en snygg skiva som låter bra utan det är processen bakom. Jag ser skapandet av skivan och turnébokandet som en konst. Det är ännu inte bob hund som pratar: det är Ian MacKaye som berättar hur han ser på sitt arbete med sitt band Fugazi i en intervju i Punk Planet #31 i somras. I intervjun som för övrigt är en av de bästa som någonsin publicerats i tidningsform pratar han om hur många verkar har glömt vad benämningen»do It Yourself«egentligen innebär. Det handlar om arbete, det handlar om att leva med sitt band och det handlar om att hela tiden vara medveten om vad man gör. När jag förberedde min intervju med bob hund så kom jag hela tiden att tänka på Fugazi. Bandets kompromisslösa tillvägagångssätt när det gäller att nå ut med sin musik är på många plan nära besläktat med bob hund. För mig har bob hund alltid varit bandet som vetat exakt vad det velat och sedan gjort det. Redan tidigt satte de upp krav på vad de skulle och inte skulle ställa upp på när det gällde musiken, intervjuerna och spelningarna. Bandet har alltid ingett en ovanlig känsla för kontroll. När de för ett par år sedan började lägga upp repningarna schematiskt, som ett vanligt jobb (nio till fem), var det en naturlig utveckling för medlemmarna i bandet, som alla har passerat trettiostrecket och där vissa till och med har barn. Fugazis Ian MacKaye, som själv är trettiosju, inser också vikten av att se sitt band som ett arbete. Som en självklar del av sitt liv.»jag vaknar upp varje dag till det här bandet. Jag tänker på musik varje dag«, berättar han i intervjun. bob hund består av sex musiker: Thomas Öberg på sång, Mats Hellqvist på bas, Jonas Jonasson på keyboards, Johnny Essing och Conny Nimmersjö på gitarrer och Mats Andersson på trummor. Men egentligen finns det tre medlemmar till. Tillsammans med managern (»chefen«) Marcus Törncrantz, formgivaren Martin Kann och ljudteknikern Daniel Zqaty består bandet idag av nio personer som aktivt är delaktiga i allt som har med bandet att göra. Törncrantz jobbar till och med heltid med bandet. Och det är också till honom som jag mailar mina första brev angående intervjun. Det är sommar, jag har ett tillfälligt jobb i Stockholm och när det börjar bli klart att jag kommer få träffa en medlem ur bob hund har jag överhuvudtaget aldrig ifrågasatt motivet till intervjun. Varför vill jag träffa bob hund? Det är svårt. Bandet har ju alltid funnits där som ett självklart motsträvigt inslag i svenskt popliv. Jag har alltid beundrat bandet för deras kompromisslösa hållning till musiken, sin aviga ljudbild och självklart Thomas Öbergs finurliga och mångbottnade texter. Bandet har blivit en självklarhet på senaste tiden. Både hos mig själv, hos landets ovanligt enade kritikerkår och hos bandets musiker-kollegor.»bob hund är Sveriges bästa liveband!«.»thomas Öberg är Sveriges bästa textförfattare!«. Påståendena är inte längre bara åsikter utan självklarheter. Och visst, det ligger mycket i dessa popkulturella klyschor. En klyscha har ju blivit en klyscha av en anledning, och personligen är det just bob hunds livespelningar som haft störst inverkan på mig. Jag har sett bob hund live ett par gånger. Inte mer än jag sett något annat svenskt band, men med bob hund har det varit annorlunda. De har alltid vunnit på knock-out. Alltid har jag gått svettig därifrån och alltid har jag sjungit med i texterna (av någon anledning sjunger man också alltid med på skånska). Ingen konsert kan skiljas från den andra. Ingen har varit sämre, snarare har alla varit bäst. Medan skivorna alltid passerat min skivspelare automatiskt så har bandets liveframträdanden hållit min övertygelse vid liv. Många av bandets låtar får helt plötsligt nytt liv. Nya musikaliska landskap öppnar sig samtidigt som det blir alldeles uppenbart att bob hund i grunden är ett av Sveriges bästa rockband. Röj, ös, kalabalik, istället för musik; förvirring. Kalla det vad ni vill men med ens blir det också klart att de klarar av att rocka skiten ur vilka svenska nykomlingar som helst. Och det har knappast avtagit med åren, de blir bättre och bättre på att särskilja liveframträdandet från skivorna och det börjar nästan kännas som om skivorna bara är en nödvändighet för att kunna se dem live. Så när idén om att intervjua bandet började närma sig verklighet så hade jag faktiskt inte lyssnat på bandets skivor på ett tag. Visserligen alltid köpt dem, men efter att ha sett bandet live på Roskildefestivalen någon månad tidigare är det solklart att bandets rätta plats är på scenen. 28 FLARE2

29 FLARE2 29

30 »En förutsättning är ju att vi utsätter oss för lite nya grejer och lite fara. De lär ju inte bygga en ännu större scen på Hultsfred åt bob hund nästa år. Vi bygger på utmaningen.«jonas Med den insikten, ett A4 med frågor och en intervjubandspelare i bagaget så står jag där på Medborgarplatsen i Stockholm, en solig augustieftermiddag mitt under Vattenfestivalen, väntandes på att basisten Mats Hellqvist ska komma upp ur tunnelbanan vid Björns trädgård. Jag hade ingen möjlighet att påverka vem jag skulle få intervjua eftersom de har ett rullande schema. Det enda jag fått veta är att det möjligtvis kan följa med en till medlem, beroende på vem som har tid. Och mycket riktigt: upp för rulltrappan kommer Mats och keyboardisten Jonas Jonasson. De är lite sena men trots allt väldigt glada. Mats är lång, har protes i ena benet och är stockholmare. Medan vi sätter oss avsides på en av uteserveringarna så börjar han berätta Medborgarplatsens historia. Om hur den, från att ha varit en handelsplats, förvandlats till en parkeringsplats någon gång på sextio- eller sjuttiotalet och på senare år bara blivit en plats för en massa ölhak. Samtidigt köper Jonas två öl. Han är kortare, har kortbyxor och ser ut som en familjefar som tagit paus mitt i husvagnssemestern. Hans mobiltelefon ringer också flera gånger under intervjun och det är hans dotter som vill att han ska komma hem. Jag vet inte om det bekräftar min beskrivning, men nära är det. bob hund har just kommit tillbaks från något som deras manager kallar»semester«. Ännu ett steg i bandets schematiska syn på repningarna. Man behöver inte kalla det semester. Ledigt kanske låter bättre, men man kan inte hålla på med det här 365 dagar om året. Då skulle man tröttna, säger Mats efter att ha tagit en första klunk på ölen. I takt med att vi får mer och mer att göra så blir det extremt viktigt att planera dagar då man inte gör saker. Annars bränner man ut sig totalt och då blir det ingen bra musik, fortsätter Jonas. Så är de där igen, kontroll. Redan efter första frågan bekräftas min teori om bandet och jag börjar återigen tänka på Fugazi. Mats och Jonas har inte hört Fugazi men de förstår ändå vad jag menar när jag ger en snabb resumé av vad Ian sa i Punk Planet-intervjun. Om processen. JONAS: Ja, om det ska vara på riktigt så måste det vara en del av ens verkliga liv. Hur vi fungerar i bandet har ju förändrats med våra andra förutsättningar. Som att man skaffar familj till exempel. När vi just hade startat, och diskuterade hur vi skulle gå till väga på olika sätt, kommenterade Eva Wilke på vårt skivbolag Silence och sa att»ni vill alltså bygga huset från grunden?«. Jag tycker det var bra. Men jag vet inte om vi blir klara någon gång. Det är ju det som är en process; någonting som sker hela tiden. Det finns liksom inget slutdatum. MATS: Men vi har ju aldrig haft någon strategi heller. Om man handlar efter hjärtat och gör det man vill göra så blir det på ett speciellt sätt. Hade vi varit andra människor så kanske vi hade byggt upp vår karriär så som de flesta gör. För oss har det blivit så här och det är kemin mellan oss som gjort det. Det är inget uträknat, det är knappt så att vi reflekterat över det. 30 FLARE2