ARBETSDOKUMENT. SV Förenade i mångfalden SV. Europaparlamentet

Transkript

1 Europaparlamentet Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd Utskottet för rättsliga frågor ARBETSDOKUMENT om Europaparlamentets och rådets direktiv om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, Utskottet för rättsliga frågor Föredragande: Evelyne Gebhardt, Axel Voss DT\ doc PE v01-00 Förenade i mångfalden

2 Kommissionens förslag och dess målsättningar Som en del av införandet av strategin för en inre digital marknad, antog Europeiska kommissionen i december 2015 två förslag om harmoniserade regler för vissa aspekter på avtal för tillhandahållande av digitalt innehåll (nedan kallat förslaget om digitalt innehåll) och om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor på nätet och annan distansförsäljning av varor (nedan kallat förslaget om varor). Förslagen innehåller gemensamma målsättningar och har därför utformats för en sammanhängande och övergripande rättslig tolkning. Förslaget om digitalt innehåll bygger på de erfarenheter som vunnits under förhandlingarna om en gemensam europeisk köplag. Istället för att införa ett valfritt avtalsrättsligt system, har kommissionen för avsikt att harmonisera vissa aspekter av de avtalsrättsliga reglerna för avtal mellan företag och konsumenter för tillhandahållande av digitalt innehåll. Förslaget om digitalt innehåll syftar till att fylla tomrummen i europeisk och nationell lagstiftning genom att skapa en standarduppsättning av konsument- och avtalsrättsliga regler och förhindra uppkomsten av avvikande nationella regler som skulle hämma gränsöverskridande handel, konsumenternas förtroende och den inre marknadens tillväxt. Utskottens förberedande arbete Förslaget lämnades till utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (IMCO) och utskottet för rättsliga frågor (JURI) som gemensam kommitté, i enlighet med artikel 55 i arbetsordningen. Den 17 februari 2016 anordnade JURI ett seminarium om nya regler för avtal i den digitala miljön (New rules for contracts in the digital environment). Den 27 april 2016, höll IMCO och JURI ett möte för den gemensamma kommittén där Europeiska kommissionen lade fram förslaget. Den 24 maj 2016 ordnade IMCO och JURI en gemensam offentlig utfrågning med titeln Contractual Relations and Consumer Remedies in the Digital Sphere (Avtalsförhållanden och konsumentskydd i den digitala sfären). Panelerna bestod av representanter från den akademiska världen, konsumentorganisationer och olika affärsgrenar. Medföredragandes rättesnören De medföredragande har kommit överens om att basera sitt arbete på följande nyckelprinciper: Tydliga, enkla och balanserade avtalsrättsliga regler för tillhandahållande av digitalt innehåll. Detta innebär framtidssäkra lösningar som i så hög grad som möjligt är öppna för ny teknisk utveckling. Enhetlighet i förhållande till befintlig unionslagstiftning, medan förhållandet till annan relevant lagstiftning klargörs. Anpassning till förslaget om varor, i den mån det är möjligt, och till unionsbestämmelserna som gäller utanför internet, för att undvika att olika nivåer av konsumentskydd uppstår som en följd av olika distributionskanaler. Ett balanserat resultat som skulle vara till fördel för såväl konsumenter som företag. Tankar om förslaget PE v /8 DT\ doc

3 Definition av digitalt innehåll Medföredragandena välkomnar den utvidgade definitionen av digitalt innehåll i artikel 2 gentemot definitionen av digitalt innehåll i direktivet om konsumenträttigheter. Båda överväger dock alternativet att skilja mellan de två rättsordningarna genom att införa en kategori av digitala tjänster för att uttryckligen inkludera video, ljud, applikationer, digitala spel och varje annan programvara (artikel 2.1 a), såväl som molnbaserade tjänster (artikel 2.1 b) och sociala nätverk (artikel 2.1 c) i tillämpningsområdet, utan att bringa oreda i den terminologi som redan finns och som nyligen införlivats i nationella lagar. Detta synsätt, enligt vilket förslaget om digitalt innehåll täcker allt digitalt innehåll och alla digitala tjänster, kan vara en framtidssäker lösning för att täcka alla typer av digitala produkter och avtal under de kommande åren. Eftersom avtalets rättsliga kategori (hyra, försäljning, tjänst) inte har angetts, krävs det att stater som införlivat direktivet i sin lagstiftning antingen skapar en ny typ av fristående avtal eller integrerar bestämmelserna i de befintliga avtalstyperna, enligt respektive nationell lagstiftning. Tillämpningsområde Uppmärksamhet måste fästas vid artikel 3 och skälen 11, 12, 13 och 17. Kommitténs medlemmar, berörda parter och den akademiska världen godkänner i stor utsträckning det faktum att förslaget om digitalt innehåll täcker tillhandahållande av digitalt innehåll oberoende av om avtalsförhållandet fastställts på eller utanför internet och oavsett hur det digitala innehållet levereras (via ett varaktigt medium eller via nedladdning, direktuppspelning eller annat tillhandahållande). Omfattande kritik har ändå riktats till kommissionens beslut att utesluta inbäddad programvara från det breda tillämpningsområdet. Detta är särskilt problematiskt i fråga om varor med inbäddat digitalt innehåll som faller under kategorin smarta produkter, såsom uppkopplade bilar, mobiltelefoner eller smart-tv etc. Skäl 11 i förslaget om digitalt innehåll och skäl 13 i förslaget om varor anger att direktivet om varor ska gälla digitalt innehåll som integrerats i varor, såsom hushållsapparater eller leksaker, där det digitala innehållet är inbäddat på ett sådant sätt att dess funktioner är underordnade varans huvudsakliga funktioner, och fungerar som en integrerad del av varan. I praktiken skulle denna åtskillnad leda till, exempelvis, att inbäddad programvara i en hybridprodukt såsom en uppkopplad bil skulle omfattas av de bestämmelser och avhjälpande åtgärder som anges i förslaget om varor, medan den separat erhållna programvaran skulle omfattas av bestämmelserna i förslaget om digitalt innehåll. Diskussioner inom båda utskotten har visat att det tidigare nämnda funktionalitetstestet kan vara svårt att tillämpa för såväl konsumenter som försäljare, och att det dessutom kan ha subjektiva beståndsdelar som skulle utvecklas över tid (är smarttelefonens huvudsakliga funktioner, att ringa samtal eller fungera som bärare för appar, förinställda eller inte?). Funktionalitetstestets subjektiva beståndsdel inger tvivel vid tolkning, särskilt i samband med produkter inom sakernas internet (Internet of Things), som kan falla utanför tillämpningsområdet för förslaget om digitalt innehåll (skäl 17). Denna tvist har tvingat de föredragande att överväga olika sätt att klargöra förslagets tillämpningsområde, inklusive: a) Förbättra definitionen av varor med inbäddat digitalt innehåll, som skulle omfattas av förslaget om varor. b) Upplägget lokalisering av fel : Bestämmelserna om vilka avhjälpande åtgärder som DT\ doc 3/8 PE v01-00

4 tillämpas skulle bero på vad som är söndrigt. Om felet finns i programvaran tillämpas bestämmelserna för digitalt innehåll. Om felet har att göra med hårdvaran (inklusive CDskivor) tillämpas bestämmelserna för varor. Synsättet med lokalisering av fel motsvarar i hög grad förslaget om att fokusera på blandade avtal. Förslaget om digitalt innehåll verkar i artikel 3.6 acceptera att ett avtal innehåller element för tillhandahållande av digitalt innehåll och element från andra avtal, till exempel försäljningsavtal. Denna bestämmelse kunde utvecklas ytterligare i syfte att korrekt fånga upp sådana blandade avtal. Den nyligen införda lagen om konsumenträttigheter i Förenade kungariket (Consumer Rights Act 2015) täcker i avdelning 1.4 blandade avtal med påföljden att det i fråga om både rättigheter och rättsmedel är nödvändigt att titta på relevanta delar av det blandade avtalet. c) Upplägget digitalt innehåll : Det kan övervägas att låta smarta varor omfattas av bestämmelserna för digitalt innehåll (med dess kvarstående skillnader och digitala tilläggsrättigheter), och ta modell av kommissionens tillvägagångssätt för CD- och DVDskivor, som redan omfattas av bestämmelserna för digitalt innehåll. d) Upplägget materiell/immateriell : En enda uppsättning avhjälpande åtgärder tillämpas, beroende på huruvida man kan vidröra det objekt som avtalet gäller, t.ex. smarttelefoner, CDskivor, etc. (avhjälpande åtgärder för varor tillämpas), eller inte, t.ex. nedladdning av appar (avhjälpande åtgärder för digitalt innehåll tillämpas). Fördelen med detta upplägg är att det är enklare och skulle vara lätt för konsumenterna att tillämpa: endast en uppsättning avhjälpande åtgärder gäller för ett avtal. Ingen åtskillnad görs mellan olika typer av inbäddat digitalt innehåll, eftersom allt inbäddat digitalt innehåll skulle omfattas av förslaget om varor, oavsett om det är underordnat varans huvudsakliga funktioner eller inte. CD- och DVD-skivor skulle då betraktas som varor, till skillnad från kommissionens förslag. Alla fyra synsätten uppvisar fördelar och nackdelar. Till exempel, tillämpningen av en enda uppsättning avhjälpande åtgärder på en blandad situation, (som i uppläggen a) och d) som beskrivs ovan), kan resultera i att avhjälpande åtgärder som annars är logiska för avtalets underordnade/icke-instrumentella element, inte går att tillgå. Om den inbäddade programvaran förorsakar ekonomisk skada på konsumentens digitala miljö, kan det hända att det specifika rättsmedel som anges i artikel 14.1 inte är tillgängligt, eftersom bestämmelserna om försäljning på nätet tillämpas. Uppgifter som motprestation och förslagets förenlighet med EU:s ram för uppgiftsskydd Förslaget inför begreppet motprestation i en annan form än pengar, i form av uppgifter. Idag samlas uppgifter på väldigt olika sätt, såsom frivilligt tillhandahållande av uppgifter i sociala nätverk eller genom att spåra när användare avslöjar sin avsikt att göra ett inköp, genom upprepade sökningar på internet. Tjänster på internet marknadsförs och märks i allt högre grad som gratis medan konsumenter i själva verket lämnar sina uppgifter som motprestation, och därutöver ger sitt samtycke till att dessa uppgifter behandlas enligt den allmänna dataskyddsförordningen. Denna trend har snabbats upp av digitaliseringen. Medföredragandena kommer att säkra samstämmigheten med den allmänna förordningen om uppgiftsskydd, och skulle välkomna att en bestämmelse infördes, till exempel i artikel 3.8, som anger att direktivet inte påverkar den allmänna dataskyddsförordningen (EU) nr 679/2016. Förslaget om digitalt innehåll fastställer att leverantörer och konsumenter sluter bilaterala avtalsförhållanden där leverantören tillhandahåller digitalt innehåll i utbyte mot pengar, aktivt PE v /8 DT\ doc

5 tillhandahållna personuppgifter eller andra uppgifter (artikel 3.1). Förklaringen till användningen av termerna personuppgifter och andra uppgifter verkar vara att förslaget om digitalt innehåll inte bör föregripa tolkningen av termen personuppgifter så som den används i den allmänna dataskyddsförordningen. Begreppet andra uppgifter kunde klargöras ytterligare. Intressenter och akademiker har uttryckt allvarlig oro över det exakta tillämpningsområdet av artiklarna 3.1 och 3.4, eftersom de endast omfattar uppgifter som tillhandahållits aktivt. Personuppgifter samlas ändå ofta genom indirekta metoder (spårning), vilket enligt skäl 14, inte omfattas av förslaget. Detta leder till frågan om huruvida bestämmelsen inte oundvikligen leder till att tillämpningsområdet inskränks, och uppmuntrar till att de som tillhandahåller innehållet skapar kryphål. Medföredragandena kommer också att behöva ge en utförligare förklaring av termen absolut nödvändig i artikel 3.4, i anknytning till berättigad behandling av uppgifter enligt den allmänna dataskyddsförordningen. Dessutom skulle de medföredragande gärna se ett klargörande av de följder som ett återkallande av samtycke till behandling av personuppgifter, enligt den allmänna dataskyddsförordningen, får för avtalsförhållandet (avtal i utbyte mot personuppgifter). Bestämmelserna om upphävande av avtal och om förpliktelser och konsekvenser både för leverantören och den berörda personen/konsumenten kan också behöva klargöras för att inte rubba balansen hos avtalsförhållandet som grundar sig på uppgifter som motprestation. Överensstämmelse hos digitalt innehåll Reglerna om överensstämmelse är i detta förslag indelade i subjektiva kriterier (artikel 6.1) och objektiva kriterier (artikel 6.2). Artikel 6.1 föreskriver att det digitala innehållet ska stämma överens med den beskrivning leverantören gett. Endast i den mån avtalet inte uppställer sådana krav, ska det digitala innehållet lämpa sig för de ändamål för vilka digitalt innehåll med samma beskrivning normalt skulle användas (artikel 6.2). Överensstämmelse bedöms i första hand genom de individuella villkoren i varje avtal. Detta innebär en avvikelse från den tidigare universellt godtagbara modellen med ett objektivt överensstämmelsetest, som i direktivet om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier. 1 Endast om och när avtalet inte är tillräckligt tydligt och heltäckande med tanke på kraven på digitalt innehåll (artikel 6.2, skäl 25), kan objektiva kriterier användas för säkerställa huruvida det digitala innehållet överensstämmer eller är felaktigt. Ledamöter i utskottet, berörda parter och akademiker har dock ifrågasatt synsättets lämplighet. Företrädare för Europeiska kommissionen har, vid flera tillfällen och även under den gemensamma kommitténs möten, hävdat att konventionella regler om överensstämmelse är otillräckliga i fråga om digitalt innehåll eftersom leverantören kan begränsas av immateriella rättigheter som måste överföras till konsumenten. Det kan hävdas att överensstämmelsetestet i artikel 2 i direktivet om vissa aspekter rörande försäljning av 1 Direktiv 1999/44/EG. Se Martin Schmidt-Kessel et al, Die Richtlinienvorschläge der Kommission zu Digitalen Inhalten und Onlinehandel-Teil I GPR/ 1 (2016) p. 65. DT\ doc 5/8 PE v01-00

6 konsumentvaror och härmed förknippade garantier 1 erbjuder erforderlig öppenhet som är nödvändig med tanke på osäkerheten gällande vad kunden rimligen kan förvänta sig av digitalt innehåll. Medföredragandena ser även ett behov av att ytterligare kritiskt bedöma huruvida detta subjektiva/objektiva överensstämmelsetest tillgodoser behoven hos företag, kunder och införlivande medlemsstater. Bevisbörda Medföredragandena påpekar att artikel 9 i förslaget om digitalt innehåll inte inskränker omkastningen av bevisbördan till sex månader, så som fastställts i direktivet om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, eller till två år, som anges i förslaget om varor. Bevisbördan för det digitala innehållets överensstämmelse med avtalet åvilar leverantören, avseende bristande överensstämmelse som föreligger vid den tidpunkt då det digitala innehållet tillhandahålls. Omkastning av bevisbördan (till konsumenternas fördel) kan avvisas av leverantörerna om de visar att konsumentens digitala miljö inte är förenlig med krav på driftskompatibilitet och andra tekniska krav som gäller för det digitala innehållet, och leverantören har informerat konsumenten om dessa krav innan avtalet ingicks. Dessutom faller bevisbördan på konsumenten om den senare underlåter att i möjligaste mån samarbeta med leverantören för att fastställa konsumentens digitala miljö som konsumenten använder. I anknytning till avsaknaden av en garantiperiod i förslaget om digitalt innehåll, måste medföredragandena överväga följande: I skäl 36 gör kommissionen gällande att det digitala innehållet inte utsätts för slitage under användningen, och därför krävs ingen tidsgräns för att göra anspråk ifall en bristande överensstämmelse föreligger. Genom att det för samman materiella varor och digitalt innehåll kan resonemanget på ytan verka övertygande, eftersom det gör antagandet att digitalt innehåll är långlivat. Denna hypotes har emellertid inte bevisats. Medföredragandena måste överväga huruvida kommissionens tillvägagångssätt är förståndigt, det vill säga att föreskriva olika garantiperioder för digitalt innehåll och materiella varor. Problemet blir ännu mera uppenbart när man beaktar medlemsstaternas skiftande preskriptionstider, som hindrar konsumenterna från att resa anspråk efter utgången av en begränsad tidsperiod. Frågor kvarstår gällande omfattningen av den information som leverantörerna bör kunna begära före avtalet ingås samt den permanenta karaktären av omkastningen av bevisbördan. Särskilt med tanke på det sistnämnda kunde en anpassning till varuförslaget övervägas. Avhjälpande åtgärder I fråga om rättsmedel behåller förslaget om digitalt innehåll samma system för rangordning av avhjälpande åtgärder som i direktivet om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, vilket, till skillnad från förslaget, följer upplägget med minimal harmonisering, och förslaget om varor. Om bristande överensstämmelse föreligger måste konsumenterna först försöka få det digitala innehållet 1 Överensstämmelse anses föreligga om varan överensstämmer med leverantörens beskrivning, lämpar sig för de ändamål för vilka varan normalt skulle användas, eller visar den kvalitet och prestanda som är normal i varor av samma typ, och som kunden rimligen kan förvänta sig. PE v /8 DT\ doc

7 åtgärdat så att det överensstämmer med avtalet, och har först efter detta rätt att häva avtalet och sedan få ett prisavdrag. Konsumenten får häva avtalet endast om bristen på överensstämmelse med avtalet hämmar det digitala innehållets funktionalitet, driftskompatibilitet och andra centrala egenskaper hos digitalt innehåll, enligt artikel 12.5, medan bevisbördan åvilar leverantören. Om konsumenten erhöll det digitala innehållet i utbyte mot pengar och har rätt att häva avtalet på grund av brist på överensstämmelse med avtalet, kan hon istället välja ett partiellt avdrag på priset som betalats (artikel 12.3 och 12.4). Prisavdraget ska stå i proportion till värdeminskningen på det digitala innehåll som tillhandahölls jämfört med det digitala innehåll som skulle ha överensstämt med avtalet. Flera kommittémedlemmar och berörda parter kritiserar förslaget för att det håller fast vid hierarkisystemet enligt ett upplägg för fullständig harmonisering, eftersom det skulle leda till förändringar i väletablerade nationella konsumentskyddsregler. Enligt vissa EU-jurisdiktioner kan konsumenten häva avtalet om kontraktsbrottet är tillräckligt allvarligt. Medföredragandena kommer att behöva ytterligare bedöma systemet med fullständig harmonisering av avhjälpande åtgärder. För att undvika att två helt olika uppsättningar av bestämmelser skapas, borde de avhjälpande åtgärderna i förslaget om digitalt innehåll och i förslaget om materiella varor i vilket fall som helst överensstämma i så hög grad som möjligt. Utgångspunkten för sådana justeringar skulle vara de befintliga bestämmelserna, i huvudsak direktivet om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, och förslaget om varor. Endast när det digitala innehållets särdrag så kräver skulle det finnas ytterligare konsumentskydd som är specifikt för det digitala innehållet (ekonomisk skada på den digitala miljön, hämtning av uppgifter efter att avtalet hävts, etc.). Detta upplägg med anpassning av avhjälpande åtgärder kunde ge upphov till ytterligare diskussion om en möjlig anpassning av flera av förslagens aspekter, såsom: Förhållandet mellan objektiva och subjektiva överensstämmelsekrav. Garantiperiodernas längd och bevisbörda. Hävande av avtal (små brister etc.). Rättighet att få kompensation för ekonomisk skada på den digitala miljön (också för inbäddat digitalt innehåll). Bestämmelser om garantier (också för digitalt innehåll). Bestämmelser om leverans. I kombination med upplägget med anpassning av avhjälpande åtgärder kunde de avgränsningskriterier som nämns under Tillämpningsområde användas för att bestämma i vilken utsträckning återstående specifika regler för digitalt innehåll skulle behöva tillämpas. DT\ doc 7/8 PE v01-00

8 Skadestånd Medföredragandena anser att den nyligen införda bestämmelsen i artikel 14 i förslaget, om ekonomisk skada på konsumentens digitala miljö, är värd en mera ingående diskussion. Artikel 14 föreskriver att leverantören ska vara ansvarig för ekonomisk skada på konsumentens digitala miljö som orsakats av bristfälligt digitalt innehåll eller underlåtenhet att leverera det digitala innehållet. Många öppna frågor behöver dock besvaras. Till exempel att det, på grund av att förslaget om digitalt innehåll är inriktat mot fullständig harmonisering, är oklart om alla andra grunder för skadestånd är uteslutna eller inte. Det verkar i själva verket rimligt att alla tänkbara fall av skador, framför allt på den icke-digitala miljön, ytterligare regleras av medlemsstaterna och ingen harmonisering av skadeståndslagstiftningen i allmänhet avsågs. Av dessa orsaker måste medföredragandena överväga huruvida de ser ett behov av att tillägga text som klargör att artikel 14 inte utesluter ansvar för skador på den icke-digitala miljön och som tydliggör innebörden av termen digital miljö. Övriga frågor Harmoniseringsnivå Harmoniseringsnivån är en annan grundläggande fråga som kommer att behöva hanteras. Artikel 4 i förslaget om digitalt innehåll anger att medlemsstaterna inte ska behålla eller införa bestämmelser som avviker från bestämmelserna i detta direktiv. Som en följd av detta kunde medlemsstaterna hindras från att behålla eller införa mer eller mindre konsumentvänliga regler än de som beskrivs i förslaget om digitalt innehåll. Medföredragandena måste komma överens om ett framtidssäkert och teknikneutralt synsätt och måste alltså beakta svårigheten att idag förutse vilken typ av problem, som kräver rättsligt ingripande till konsumenters och företags fördel, som kan uppkomma i framtiden. Medan maximal harmonisering helt säkert är lämpligt för att skapa likvärdiga förutsättningar för företag runt om i Europa, bör man inte glömma att de relevanta bestämmelser som genomför direktivet kommer att spridas till 28 olika rättssystem, och, än viktigare, kommer att vara nära knutna till den återstående delen av privaträtten i varje medlemsstat. Förslaget rör bara utvalda frågor, och huvuddelen av bestämmelser som påverkar giltigheten, innehållet och tolkningen av avtal om digitalt innehåll kommer att förbli på nationell nivå. Därför kommer fördelarna för företagen att, åtminstone till en del, uppvägas av skillnader i allmän avtalsrätt. Ett politiskt val måste därmed göras mellan att uppnå maximalt konsumentskydd, och den relativa fördelen med att ha (förmodligen) mer likvärdiga förutsättningar för företag. Slutsats Experter har identifierat ytterligare frågor som inte behandlats, men möjligen skulle kunna behandlas, i detta direktiv. Dessa skulle till exempel kunna innefatta konsumenternas rätt att göra flera nedladdningar, göra kopior, återförsälja digitalt material och ta emot väsentliga uppdateringar och underhåll, liksom frågor om valfria garantier, omedelbart tillhandahållande, solidariskt ansvar och specifika otillbörliga avtalsvillkor i avtal för tillhandahållande av digitalt innehåll. Medföredragandena har för avsikt att samarbeta med skuggföredragandena för att uppnå en balanserad och rättvis slutgiltig text som är förenlig med befintlig EUlagstiftning och som tillgodoser både företagens och konsumenternas behov. PE v /8 DT\ doc