EUROPAPARLAMENTET ARBETSDOKUMENT. Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik.

Transkript

1 EUROPAPARLAMENTET Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik 27 augusti 2001 ARBETSDOKUMENT om meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om EU:s förbindelser med Iran (KOM(2001) 71 C5-0338/ /2138(COS)) Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhetspolitik och försvarspolitik Föredragande: Michael Gahler DT\ doc PE

2 1. Inledning Sedan 1998, året efter valet av Mohammad Khatami till president, har EU fört en dialog med Iran i form av trojkamöten som hålls var sjätte månad och som möjliggör ett utbyte av åsikter om - globala frågor (terrorism, mänskliga rättigheter, kärnvapenspridning) - regionala frågor (Irak, Persiska viken, Centralasien, fredsprocessen i Mellanöstern) - områden för samarbete (narkotika, flyktingar, energi, handel och investeringar). Dialogen har kompletterats med ett antal tekniska arbetsgrupper mellan kommissionen och Iran om energi-, narkotika- och flyktingfrågor samt om handel och investeringar. Ännu saknas dock den avtalsmässiga ram som skulle kunna göra det möjligt att stärka förbindelserna mellan EU och Iran. Den 7 februari 2001 lade kommissionen fram ett meddelande om förbindelserna mellan EU och Islamiska republiken Iran (KOM(2001) 71), där kommissionen föreslår förhandlingar om ett handels- och samarbetsavtal. Rådet antog detta meddelande den maj 2001 och uppmanade kommissionen att lägga fram ett förslag till förhandlingsmandat. Föreliggande rapport skall ses som Europaparlamentets ståndpunkt i fråga om ett handelsoch samarbetsavtal mellan EU och Iran samt förslag till samarbete på parlamentsnivå mellan Europaparlamentet och Irans parlament (Majlis). 2. Irans geopolitiska läge och EU:s intressen Som ett led i en långsiktig utrikespolitisk strategi för att förebygga konflikter är EU intresserat av att Iran utvecklas till en stabiliserande faktor i regionen. Alla angränsande stater "producerar" mer eller mindre en permanent instabilitet; i öster ligger Afghanistan med sin taliban-regim, som bland annat är ett centrum för en världsomfattande narkotikaexport, och Pakistan med sin kärnkraftspotential, en militärregim och ständigt uppflammande konflikter med Indien, i norr ligger de svaga centralasiatiska staterna Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan med ouppklarade gränsförhållanden, i nordväst ligger den konflikttyngda regionen södra Kaukasus och östra Turkiet med kurdfrågan, och i väst ligger Irak under Saddam Hussein. Söderut har å andra sidan ett avtal om politisk balans slutits med Saudiarabien där världens största oljereserver ligger. Samma sak ligger inom räckhåll med Förenade arabemiraten, och detta bör stödjas. Iran har de tredje största oljereserverna i världen (10 procent) och de näst största gasreserverna (16 procent). EU:s handel med Iran står på intet sätt i proportion till landets befolkningsmängd (63 miljoner invånare) eller de möjligheter som Iran har tack vare sina naturresurser. Ändå är EU Irans största handelspartner (ca 40 procent av Irans totala import). EU:s export har sedan 1995 uppgått till mellan 3,5 och 5 miljarder euro och domineras av fabriksvaror, fordon, kemikalier och läkemedel. Irans export till EU (ca 36 procent av den totala exporten) har uppgått till mellan 3,7 och 5,7 miljarder euro och domineras av oljeprodukter (80 procent av Irans totala export), mattor, pistaschnötter och kaviar. PE /6 DT\ doc

3 En ökad demokrati och därmed större respekt för de mänskliga rättigheterna skulle bidra till att frigöra omfattande mänskliga resurser och därmed väsentligt förbättra Irans ekonomiska ställning och göra landet till en stabilare partner i regionen. Den narkotikahandel som utgår från Afghanistan har direkta följder inte enbart för Iran (mellan 1,5 och 2 miljoner narkotikamissbrukare) utan också för EU. Även de cirka 2 miljoner flyktingar, främst från Afghanistan och Irak, som finns på iranskt territorium innebär en destabiliseringsfaktor som inte är begränsad enbart till Iran. 3. Den inre situationen i Iran En central fråga för landets inre utveckling är i vilken utsträckning den fredliga utvecklingen inom det civila samhället och näringslivet kan bli framgångsrik inom de politiska ramarna i Iran. Dessa präglas av motsatsförhållandet mellan å ena sidan autokratiska och repressiva strukturer och å andra sidan demokratiska institutioner och samhällsgrupper. Det iranska samhället slits mellan kravet från majoriteten av det shiamuslimska prästerskapet på att den islamiska gudsstaten skall förverkligas och majoriteten av väljarkåren som strävar efter ett civilt samhälle. Kommunal- och parlamentsvalet i början av 2000 och president Khatamis återval den 8 juni 2001 blev ett tydligt tecken på stödet för Khatamis program för civila, juridiska och ekonomiska reformer. Men den ökade andelen röster för Khatami är samtidigt en tydlig signal för att befolkningen nu väntar allt mer otåligt på att presidenten under sin andra mandatperiod äntligen skall göra allvar av de efterlängtade reformerna, eftersom de politiska, sociala och ekonomiska problem som ledde fram till revolutionen 1979 ännu inte har lösts. Ändå stöter regeringen Khatamis reformansträngningar på tydliga hinder, nämligen dualismen i de politiska strukturerna såväl mellan de formella och de informella strukturerna som inom de formella strukturerna. I de formella strukturerna är det presidenten och "högste ledaren" som står mot varandra, i fråga om stridskrafter är det armén och det revolutionära gardet och på det lagstiftande området parlamentet och Väktarnas råd. Vid sidan av detta agerar sakkunnigrådet, bekännelserådet (Discernment Council), ministerrådet och rättsväsendet. Till de "informella" maktcentren räknas "patriarkerna", dvs. det politiska prästerskapet inom den lagstiftande och den verkställande makten och rättsväsendet, de högsta icke-religiösa regeringstjänstemännen och medlemmarna av "revolutionära" organisationer, dvs. religiösa säkerhetsstyrkor, revolutionskommittéer och medier, så gott som alla en av grundvalarna i regimen. Denna "elit", vars maktkamp och diskussioner huvudsakligen utgår från norra Teheran, huvudstadens välbärgade stadsdelar, är grovt sett indelad i två ideologiska grupper som i sin tur är splittrade i ytterligare två riktningar vardera. En sådan kategorisering som används i väst, "radikal" och "moderat" respektive "reformistisk", tycks inte vara mycket till stöd så länge den inte på ett rimligt sätt redovisar de komplexa mönster som kännetecknar de beslutsfattande kretsarnas orientering. Sådana kategorier som islamiska vänstern, nya vänstern, modernistiska högern och konservativa högern är mer exakta. Dessa formella och informella politiska strukturer bär inte bara skulden till en allvarlig ineffektivitet och brist på samstämmighet i landets utrikes- och försvarspolitik, utan även till den relativa stagnationen i hela det politiska systemet. De bildar ramen för en fortsättning på den iranska maktkamp som på ett åskådligt sätt manifesterades i bråket kring erkännandet från vissa ledamöter i Väktarnas råd i samband med Khatamis installation i ämbetet. DT\ doc 3/6 PE

4 Den konservativa högern med "högste ledaren" Khamenei i spetsen reagerade direkt efter parlamentsvalet genom att stänga många reformvänliga tidningar och arrestera ett antal reformivrare, och på senare tid även genom att omedelbart förbjuda den ledande reformvänliga dagstidningen "Hambasteghi" i samband med att presidenten installerades den 8 augusti. Reformvänlig lagstiftning rörande press- och åsiktsfrihet blockerades. I slutändan beror de fortsatta reformerna i Iran på frågan om prästerskapets teokratiska dominans kan ifrågasättas enligt demokratiska spelregler. President Khatami själv påstår att det iranska folket på grund av sina traditioner och sin historia aldrig skulle avsäga sig den religiösa staten. Han har dock antytt att han i tveksamma fall skulle prioritera demokratin. I sitt tal den 8 augusti inför den andra mandatperioden informerade han om sin avsikt att stärka de civila institutionerna och varnade samtidigt för att trångsynta åsikter och ökat våld under islams täckmantel kan komma att leda till sekulariserade motreaktioner. De mer radikala reformivrarna som har vänt Khatami ryggen, dvs. studenter, intellektuella och sympatisörer med frihetsrörelserna, vill däremot begränsa prästerskapets maktställning med stöd av majoritetens vilja och strävan. Rättsväsendet har kriminaliserat denna falang av reformrörelsen och försöker tysta ner den. Som en följd av radikaliseringen på båda ytterkanterna av det politiska spektrumet har president Khatami allt mer kommit att bli en mittens man som söker förlikning med de mer moderata reformmotståndarna. I alla politiska frågor som drivs gentemot Iran måste Europeiska unionen vara medveten om motsägelserna i det civila och politiska systemet. Därför förutsätter ett ökat politiskt samarbete ytterligare framsteg i de politiska, ekonomiska och sociala reformerna i Iran. 4. Utmaningar för samarbetet Europaparlamentet ser situationen med de mänskliga rättigheterna, frågan om massförstörelsevapen och nödvändigheten av ekonomiska reformer i Iran som oroande problem som bör diskuteras i en regelbunden dialog mellan EU och Iran. Mänskliga rättigheter Iran har antytt att man är beredd att ta upp frågor om de mänskliga rättigheterna, vilket är en förutsättning för varje form av framtida avtalsmässiga förbindelser. Den samstämmighetsresolution om de mänskliga rättigheterna i Iran som på initiativ av Europeiska unionen antogs i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna den 20 april 2001 är ett viktigt steg som skall åtföljas av ett inresetillstånd för Copithorne, FN:s särskilda rapportör för Iran. I resolutionen konstateras viktiga framsteg exempelvis när det gäller kvinnors utbildning, den demokratiska utvecklingen och inom hälso- och sjukvården. Likväl riktas kritik mot att de personliga rättigheterna liksom minoriteternas och då i synnerhet bahaiernas rättigheter förvägras under rättegångar under åberopande av Irans nationella säkerhet och att dödsstraff och kroppslig stympning verkställs offentligt. Iran fortsätter att verkställa dödsstraff offentligt genom hängning eller halshuggning, och det finns färska exempel på att kvinnor har stenats i domstolens regi. Visserligen har många iranska kvinnor numera blivit emanciperade "bakom slöjan" och utgjorde senast 57 procent av förstaårsstudenterna på universiteten men trots detta har i PE /6 DT\ doc

5 princip ingenting förändrats när det gäller den systematiska diskrimineringen av kvinnor, en omständighet som kan härledas inte så mycket till den iranska lagen som till hur denna tolkas av några manliga rättslärda på området. De reformlagar som parlamentet hade antagit tillbakavisades av Väktarnas råd. Som en följd av detta kan nämnas att flickor fortfarande kan bli gifta vid 9 (!) års ålder och inte vid 14 som parlamentet hade krävt. Ett sådant sakförhållande kan endast betecknas som en rättsligt sanktionerad möjlighet till sexuellt utnyttjande av barn. Stöd till terroristgrupper Även om det förefaller som om det inte har förekommit någon från Iran stödd terroristisk verksamhet i EU sedan 1995, så kvarstår både Irans fientliga inställning till fredsprocessen i Mellanöstern och landets finansiella och politiska-ideologiska stöd till särskilda palestinska grupper som Hamas, Hizbollah eller Islamiska jihad (islamiska heliga kriget), vilket är ett skäl till kritik från väst, företrädesvis från USA och Israel. Målet att nå en hållbar förlikning mellan israeler och araber ligger självklart i alla direkt och indirekt berördas intresse. Därför måste målet med vår politik vara att i dialogen med Iran arbeta för att Iran skall göra skäl för sitt faktiska inflytande på dessa organisationer i en strävan mot att nå en fredlig lösning. Liberalisering av ekonomin Ett fördjupat handelspolitiskt och ekonomiskt samarbete mellan EU och Iran kommer att vara beroende av att Iran för en politik som är inriktad på ekonomisk liberalisering. Det viktigaste instrumentet i den ekonomiska reformen är den femårsplan som inleddes En av tyngdpunkterna är den privatisering av statliga företag som fortfarande blockeras på politisk väg. Framför allt saknar de religiösa stiftelser (Bonyards) som är nära kopplade till basarerna intresse av en mer vittgående privatisering och den ökade konkurrens som detta skulle medföra, eftersom man därigenom skulle förlora sin monopolställning på många områden. Uppskattningar gör gällande att Bonyards, vilka lyder direkt under den religiöse ledaren och inte har något ansvar gentemot vare sig regering eller parlament, kontrollerar mellan 40 och 70 procent av industriproduktionen i Iran. Men inte heller de krafter som är för en politiskt liberalisering är automatiskt för en ekonomisk liberalisering, särskilt inte när det gäller liberalisering av utrikeshandeln. Iran har allvarliga och växande ekonomiska och sociala problem som hög inflation och hög arbetslöshet, utlandsskulder, en svag produktion och en dåligt utnyttjad industri, en snabb befolkningstillväxt och till vissa delar en alarmerande miljöförorening. En ökad "brain-drain", dvs. brist på välutbildade personer med högskoleexamen, skulle på medellång sikt kunna hota förmågan till reformer och utveckling. Ramvillkoren för utlandsinvesteringar är fortfarande otillfredsställande. En skattepolitik utan insyn och förhalandet av en ny lag om investeringsskydd bidrar inte till att locka de utländska investerare som landet är i stort behov av. Mellan januari 1994 och december 2000 registrerades utländska investeringar till ett belopp av endast USD 2,6 miljarder. För att garantera den eftersträvade tillväxten på 6 procent även vid sjunkande oljepriser (statsbudgeten 2000/2001 räknar med ett oljepris på USD 13,8 per fat) krävs det enligt experterna minst USD 14 miljarder årligen. DT\ doc 5/6 PE

6 5. Områden och nivåer för samarbetet Med tanke på de problematiska ramvillkoren är det selektiva närmande mellan EU och Iran som hittills har inletts rätt och riktigt, exempelvis de undersökande samtalen mellan kommissionen och Irans regering på områden som energi, handel och investeringar, narkotika samt flykting- och asylfrågor. Ytterligare områden som är av ömsesidigt intresse bör definieras, exempelvis öppnandet av en dialog om frågor som rör de mänskliga rättigheterna eller utrikes- och säkerhetspolitiken, exempelvis regional säkerhet, massförstörelsevapen och spridning av kärnvapen. Det bör undersökas på vilka sätt direkta kontakter ("people to people") kan skapas och slutligen hur kontakter kan byggas upp mellan Europaparlamentets ledamöter och islamiska rådets församling (Majlis). En logisk följd av en politik som syftar till att stärka samarbetet är ett handels- och samarbetsavtal med Iran. Dock återstår för Irans del viktiga insatser på områden som rör landets lagstiftning om marknad och investeringar för att kraven på att ligga i linje med Världshandelsorganisationen skall vara uppfyllda. Dessutom bör Irans framsteg när det gäller liberaliseringen granskas utifrån kriterier som rättsstatlighet, minoriteters rättigheter, pressfrihet, rättsliga ramvillkor för ekonomin liksom Irans strävan i fråga om utrikes- och säkerhetspolitiken. Europaparlamentet bör dra sitt strå till stacken för att genom den parlamentariska dialogen med "Majlis" backa upp de reformistiska krafter som har sin institutionella förankring just i parlamentet. Öppningen för parlamentariska förbindelser skulle kunna göras stegvis och ett första steg tas genom att en ad hoc-delegation från Europaparlamentet besöker Teheran. PE /6 DT\ doc