Balladen om baronens döttrar

Transkript

1 Balladen om baronens döttrar Konstruktion: Andreas Östlund Redigering & Layout: Andreas Östlund, Dan Johansson Illustrationer: Andreas Östlund Moraliskt stöd(?): Andreas Östlund Tack till: Bosse Bus och Grabbarna Grus Bengan Bengtsson och hans anhang Talisker Plut Alkor Microsoft (för att ni skapat så trevligt buggiga ordbehandlare) Copyright 2001 Författaren samt Bosse Bus och Grabbarna Grus

2 Inledning Förord Balladen om baronens döttrar är ett relativt kort nybörjaräventyr för två eller fler spelare. Rollpersonerna bör vara nyframslagna och unga, den maximala åldern kanske kan ligga runt 20 år. Denna åldersgräns är pga. att rollpersonerna skall vara jämnåriga med två spelledarpersoner som dyker upp i äventyret. Äventyret skiljer sig, hoppas jag i alla fall, en hel del från de flesta andra äventyr. Detta äventyr är inget episkt döda den onde magikern och rädda världen äventyr, rollpersonerna kommer mest hela tiden bara att råka i trubbel. Jag skrev detta äventyr för de klassiska Drakar och Demoner Expert reglerna, men delar av nyare kampanjmaterial och liknande kan förekomma. Det är dock ganska enkelt att konvertera detta äventyr till nyare regler, om man nu skulle vilja det. Detta gäller givetvis inte Chronopia, då denna patetiska produkt är ett hån mot alla andra Drakar och Demoner produkter. Avslutningsvis vill jag bara önska alla som spelar detta äventyr en hel del trevliga spelmöten, och om ni har några synpunkter, frågor eller förslag så kan ni nå mig via e-post på adressen: svpv0149@informatik.umu.se. Andreas Östlund, juli 1999 och maj 2001 Förberedelser Rollpersonerna bör till detta äventyr, som tidigare påpekats, vara nyframslagna och unga. Vidare bör de ej vara av adlig börd, eftersom att detta skulle skapa ett helt annat utgångsläge för Baronens åsikter om dem. Dessutom bör de kunna tala Zorakiska flytande. Detta pga. att äventyret utspelar sig i just Zorakin. Om rollpersonerna är fattiga är det ett plus, även om det inte spelar någon större roll för äventyrets storyline. Spelledarens introduktion Baronen Baron Herr Lazrus, Baruls son av Ekenholts är en väldigt konservativ och sträng herre, någonting som knappast förbättras av att han är extremt trogen den lysande vägen. Han är nästan fanatisk. Faktum är att han är så sträng att han är illa omtyckt av i princip alla, inklusive hans två döttrar, som för övrigt är hans enda arvingar. Men de flesta av hans likar, adelsmännen, respekterar honom för hans effektiva sätt att styra sin förläning, någonting som bönderna absolut inte gör. Baronen, som vid äventyrets start börjar närma sig de sjuttio, har under sin livstid samlat på sig en ansenlig förmögenhet. Han är helt enkelt en girig, snål bastard. Förmögenheten är dock av ringa betydelse i detta äventyr. Baronens döttrar Baronens två döttrar, Sanra och Danaea (16, respektive 19 år gamla), är vida kända för sin skönhet. Deras far har dock sett till så att de är minst lika kända för sin dygd. Baronen är besatt av tanken att finna någon adelsman som är värdig att gifta in sig i släkten (och därmed bli arvtagare till förmögenheten), och ser därför till så att döttrarna alltid bär heltäckande klänningar, ända upp från halsen och ner till tårna. Han vill ju inte att deras oskuld skall befläckas på något sätt innan han har lyckats gifta bort dem. Han har även tuktat dem så att de alltid lyder honom. De får t ex. inte ens titta direkt på en man utan faderns tillåtelse, inte heller får de tilltala en man, eller huvudtaget tala med en utan faderns direkta tillåtelse. Dessa regler gäller även åt 1

3 det andra hållet, dvs. män får inte tala med dem heller. Det har hänt att baronen kallblodigt har avrättat bönder som blivit ertappade med att bryta dessa regler, även om detta är ett extremfall. Baronens tanke var att hans två döttrar skulle vara helt ovetandes och oskuld vid tiden för deras eventuella bröllop. Vad han inte har tänkt på är att döttrarna, som ofta är i närheten av tjänstefolket, kan lära sig saker från andra håll än männen, vilket de också har gjort. Flickorna är nämligen ofta i närheten av en tjänsteflicka vid namn Mindha, en flicka som av många anses vara ganska lössläppt. Detta har i effekt att Sanra och Danaea har en något konstig syn på saker och ting. Vid äventyrets start har de tröttnat på sin tyranniska fader. De har bestämt sig för att försöka fly, och att eventuellt pröva på det som de bara hört Mindha viska om. Det är givetvis här som de lyckligt ovetande rollpersonerna kommer in i bilden. Äventyret kan börja! Spelarnas introduktion Kursiv text kan läsas direkt för spelarna. Ibland måste man i sin äventyrarkarriär ta relativt menlösa, men dock välbetalda jobb. En man, som för övrigt sade att han var någon sorts adelsman, lovade er några guldmynt om ni kunde ta ett brev från Drällinge till en av hans medarbetare i en liten by, några dagsritter västerut. Självklart accepterade ni uppdraget, några guldmynt är ju trots allt en hel del pengar. Speciellt då er uppgift verkar helt ofarlig. Medarbetaren skall, enligt er namnlöse arbetsgivare, ta in på byn Harims enda värdshus och skall vara lätt att känna igen. Bönder bär ju trots allt inte så ofta eleganta, lila sidenmantlar. Arbetsgivaren sade att han inte visste när mannen skulle anlända till byn, men ni fick i uppgift att vänta där tills han anländer. Självklart så kommer medarbetaren att ta hand om er värdshusnota. Efter en relativt lugn och stundtals också tråkig resa börjar ni närma er byn, och därmed också era lovade guldmynt. Ni rider/går längst den hård packade vägen, en gles skog sträcker sig norrut från er position, det är kanske en glesare del av den mäktiga Torilskogen. Söderut är det ännu glesare, och ni kan se ett landskap som i princip liknar vilket jordbruksområde som helst; åkrar, ängar och liknande ligger tillsammans med små skogsdungar, vattendrag och kullar. En vacker syn, med andra ord. Den heta eftermiddagssolen lyser starkt på den molnfria himlen och skickar sina varma strålar mot er. Pga. detta väder, era kläder och rustningar så känner ni er nu ganska blöta av svett. Ett mustigt stop öl, eller kanske två skulle inte sitta helt fel just nu. Det fina vädret ger er i alla fall en god sikt. Ni kan nämligen skymta en borg mot den sydvästra horisonten. Förmodligen någon girig hertigs herresäte. Just som vägen börjar klättra upp för en liten kulle avbryts era tankar om giriga adelsmän av ett skrik från en manlig strupe. Era tjuvar! Förbannade banditer! Jag ger mig aldrig. ALDRIG! Jag dör hellre! Ni skyndar uppför kullen och ser en ensam fetlagd person som förtvivlat försöker försvara sin häst och vagn mot [2+antal spelare] stycken banditer. Ett träd ligger tvärs över vägen och intill detta ligger tre medvetslösa soldater, förmodligen den fetlagde mannens eskort. Ni kan även se fyra medvetslösa, eller kanske rent av döda banditer. Mannen ligger uppenbarligen mycket, mycket illa till. Vad skall ni nu tar er till? 2

4 Förhoppningsvis så går spelarna till mannens försvar. Om inte, tja, då är äventyret redan över. Striden Striden borde inte vara något större problem för rollpersonerna då banditerna är lika patetiska som de är desperata. De kommer att fly så fort de inser att rollpersonerna helt enkelt är för mycket för dem. Efter striden Den fetlagde mannen kollar hur hans eskort mår, vilken snart vaknar upp en efter en. Sedan stiger han fram till rollpersonerna, torkar lite svett från sin panna, och presenterar sig: Jag ligger verkligen i skuld till er, mina vänner. Mitt namn är Jovul Kernel. Ni, eh, har kanske hört talas om mig? Eeh Nähä, nåja, jag måste dock fråga vad jag kan kalla de hjältar som räddat mitt liv, och ännu viktigare, baronens värdefulla kärra? Jovul småpratar lite med rollpersonerna samtidigt som hans eskort binder, och lastar upp tre medvetslösa banditer på kärran. Han lovar rollpersonerna att han skall bjuda dem på en omgång drinkar på värdshuset inne i byn så fort han får tid. Sedan tackar han för sig och fortsätter sin resa så fort trädet har röjts ur vägen. In i byn Rollpersonerna beger sig således in i byn, och finner snabbt dess enda värdshus: Lacks skattkammare. Själva byn är e tråkig liten sak, några hus och värdshuset är i princip allt som finns där. Värdshuset Lacks skattkammare är alltså den lilla byn harims enda värdshus, och är således inte särskilt stort eller lyxigt. För de flesta så är det dock ett helt dugligt värdshus. Värdshusvärden, en stor man vid namn Lack Fergalsson, äger och sköter värdshuset tillsammans med sin fru Ara och deras tre barn. Rollpersonerna får ett varmt välkomnande, speciellt av Lack själv, då de stiger in i värdshuset. Här kan de äta, dricka och ordna husrum för sin vistelse i byn. Om de skulle fråga efter den man som de skall träffa på värdshuset så berättar Lack att mannen varit här, men fick ett brådskande ärende i en annan by. Han skall dock återvända om ca två veckor. 3

5 En händelse Samma dag, eller kanske dagen efter, vilket är upp till dig som SL, så stiger tre soldater in i värdshuset. Baronens soldater. De säger några ord till Lack, och vänder sig mot rollpersonerna. Utan att presentera sig tar en av dem till orda: Vi har order att eskortera er till baron Ekenholts ägor. Som baronens gäster, givetvis. Så om ni skulle kunna ta era saker och följa oss? Om rollpersonerna skulle vägra så kommer soldaterna att insistera på att eskortera dem till baronen, de kommer helt enkelt inte att acceptera ett nej. Det ordet existerar knappt i deras vokabulär. När de slutligen lämnar värdshuset med rollpersonerna, så sprätter den soldat som talade ett silvermynt till Lack. Lack som haft en sur min sedan soldaterna steg in i värdshuset vägrar att nedlåta sig till att fånga myntet, som därför landar på värdshusets stampade jordgolv. Resan till baronens borg Den otroligt tråkiga resan till borgen tar ca 30 minuter. Detta eftersom att bara en av soldaterna har häst. Resan företas helt i tystnad, soldaterna verkar inte särskilt sugna på att språkas av någon anledning. Baronens borg Baronens borg, Ekenholts, liknar de flesta giriga länsherrars borgar, komplett med mur, torn, huvudbyggnad och liknande. Den är konstruerad på toppen av en låg, rund kulle, vilket ger utomordentlig sikt från både mur och torn. Huvudbyggnaden är något större än vad som kan anses brukligt i borgar, men är man rik så är man. Muren verkar äldre än resten av borgen och är rejält nedgången. På flera ställen resulterar det i stora hål i muren, så stora att det nog skulle vara möjligt att leda en häst genom hålen. Dessa vaktas dock av extra vakter, i väntan på att muren skall repareras. Området omkring borgen består i princip av vackra ängar och diverse vattendrag. Ett undantag till detta är dock en relativt tät lövskog just norr om borgen. Mottagandet När rollpersonerna rider eller går in på borggården så möts de av en grupp tjänstefolk som klumpigt niger och bockar. Två stalldrängar tar ängsligt hand om deras eventuella hästar, samtidigt som soldateskorten lämnar dem. Tjänstefolket förklarar ödmjukt att de har gjort i ordning rum åt dem, rum där de kan lämna sina saker och fräscha upp sig innan deras middag med baronen. Finna dolt +5: Rollpersonen kan se de tre banditer som togs till fånga tidigare hänga och dingla från ett av tornen. Deras händer och fötter verkar hopbundna och runt deras halsar ligger tjocka snaror. De är döda. 4

6 En tid med baronen Middagen med Baronen Rollpersonerna kan spendera sin tid på borgen lite hur de vill den dagen, men de ser aldrig till vare sig baronen eller Jovul Kernel. Men då tiden för när middagen skall inmundigas så leder tjänstefolket rollpersonerna till en liten, privat matsal där baronen, dennes två döttrar och Jovul Kernel väntar. När de stiger in genom dörren vänder sig Jovul mot dem och säger: Åh, när man talar om trollen, här är de [Antal rollpersoner] modiga män som räddade mitt liv, och kanske ännu viktigare, er dyrbara kärra, herr baron. Baronen nickar mot Jovul, och vänder sig sedan mot er med ett varmt leende på sina torra läppar: Ah! Så då är det er jag har att tacka för att skatten har blivit indriven till slut? Ni är givetvis värda en belöning. Men först, låt oss inta middagen. Baronen skrattar lite tyst för sig själv, besviken av att rollpersonerna inte verkar tillhöra adeln. Baronen vänder sig mot de två flickor som hela tiden stått tysta i bakgrunden, stirrandes ned mot marken. Åh, visst ja Dessa två damer är mina döttrar. Danaea, Sanra, vad har jag sagt om att titta direkt på folk? Det anstår sig inte en dam! Flickorna niger och säger tyst: Ja, far... Baronens numer bistra uppsyn rubbas inte när han nickar åt sina döttrar. Nåväl, jag tror minsann att tjänstefolket dukat upp nu. Baronen beger sig mot bordet samtidigt som han småpratar lite med rollpersonerna, vilket förvandlas till ett samtal som fortsätter under den av adelns mått spartanska måltiden. Han undrar bland annat vad de gör i den här delen av landet, var de kommer ifrån och dessutom insisterar han på att de ska bo på hans borg under hela deras vistelse. Han tar som vanligt inte ett nej som svar, utan insisterar på att de skall stanna i borgen. Döttrarna, som sitter lite avsides säger inte mycket under hela måltiden. De enda tillfällen de yttrar någonting är då deras fader tilltalar dem. Trots detta är de inte helt sysslolösa. De två manliga rollpersoner som har lägst ålder, högst karisma, fysik eller styrka kan vid ett lyckat färdighetskast för finna dolda ting upptäcka att döttrarna verkar studera dem ytterst noga i smyg, då deras fader är upptagen med att samtala med sina gäster. Vid ett tillfälle kostar den yngre av de två döttrarna på med ett litet leende, vilket baronen upptäcker och blir helt ursinnig och ryter: Sanra! Vafalls?! Ett leende? Det går inte för sig, det anstår sig inte en ogift ung dam! Sanras leende bleknar och hon svarar med ett skrämt: Ja, far Ett intressant erbjudande Under måltidens gång kommer baronen osökt att komma in på diskussionsämnet belöning. När detta händer, skickar han iväg sina två döttrar med orden: Danaea, Sanra, detta är ingenting för två unga damer. Ni får lämna bordet och rummet. De svarar med sitt vanliga svar (dvs, ja, far ). När flickorna lämnat rummet så vänder sig baronen mot rollpersonerna. 5

7 Då så, Er belöning Han kliar sig tankspritt under hakan. Hur låter det med 100 silver? Var, alltså. Kanske accepterar rollpersonerna, kanske inte. Men ett hundra silvermynt är allt de kan få av honom. I alla fall i belöning. Efter en liten paus fortsätter baronen med ett flin: Tja, det är ju inte varje dag någon så duglig som ni [rollpersonernas antal] dyker upp här i trakterna. Antar jag rätt när jag påstår att ni, för lite guld självklart, skulle kunna tänka er att göra någonting relativt simpelt? Han väntar inte på något svar, utan fortsätter direkt: För, ska vi säga, hmm, sju guldstycken var, kanske Ja, sju guldstycken, skulle ni kunna tänka er att hjälpa mig att stoppa dessa banditer? Jag kan lova att ni kommer att bli mottagna som hjältar i resten av landet! Nå, vad säger ni? Om rollpersonerna skulle tacka nej så kan du skippa följande avsnitt av äventyret och bläddra vidare till avsnittet Efter middagen. Baronen är dock redo att höja lönen med några guldmynt om rollpersonerna skulle kräva mer. Vid accepterat uppdrag säger baronen: Banditerna har sitt högkvarter i den närliggande byn Harim, där ni ju redan varit en gång. En man vid namn Agton Hammel är vad man skulle kunna kalla deras ledare, eller kanske hjärna. Han är i alla fall en av de få skrivkunniga i Harim. Ja, ni undrar säkert varför jag inte gjort något åt saken redan? Nå, för att skipa rättvisa måste man ha bevis, tycker jag nog. [Detta är en egentligen en lögn, baronen skiter fullständigt i bevis] Mina vakter och medarbetare har aldrig lyckats skaffa några. Banditerna känner igen dem på håll, de har ögon i hela Harim förstår ni, kanske även här i borgen också, så de hinner alltid undanröja bevisen i tid. Dessutom så kan jag ju inte bara skicka in mina vakter i de böndernas hus utan någon egentlig anledning, detta skulle skapa missnöje bland bönderna. Men ni, utbölingar, eh ursäkta uttrycket, skulle nog inte ha något problem med det. De vet ju inte vilka ni är, eller vem som har skickat er, de kommer knappast att undanröja bevisen när ni närmar er byn. Hur som helst, jag vill att ni skall besöka Agton Hammels hus, ta honom och eventuella medarbetare till fånga, och leta igenom huset efter bevis. Skulle någon klaga, så visa detta brev med mitt sigill för dem. Detta måste ni dock göra sparsamt, eftersom att om jag har fel om Agton, så lär min popularitet inte öka speciellt mycket. Baronen skjuter brevet med sigillet över bordet och ger rollpersonerna en ny chans att tacka ja eller nej. Vid ett jakande svar börjar baronen berätta lite om Agton Hammel, som visar sig vara byns enda skräddare. Han berättar bland annat var dennes hus ligger och att Agton ej är en krigare, vilket borde förenkla deras uppgift. Banditjakt Rollpersonerna ger sig förmodligen av till byn i gryningen, och genomlider därför ytterligare en resa som är helt genom tråkig. Inget händer under denna resa. Vädret denna dag är relativt bra, som det har varit de senaste dagarna. Några enstaka större moln täcker då och då upp solen, men trots detta så är det en varm morgon och det kommer förmodligen att bli en ännu hetare dag. De anländer efter ett tag till byn, där de snabbt lokaliserar skräddarens hus. Agton Hammels bostad Skräddaren bor i ett litet envåningshus med källare. Tyvärr så saknas karta, men det borde inte vara några större problem att improvisera. Agton sitter i sin lilla skrädarkammare tillsammans med sin granne Verolt och samtalar. Om rollpersonerna verkar angripa skräddaren så griper Verolt en stol och anfaller dem vilt, stolbeväpnat handgemäng. 6

8 Det finns dock ytterligare en person i huset, Mengus, som för närvarande befinner sig i källaren och är helt ovetandes om vad som händer ovanför honom. Rollpersonernas strid mot Verolt blir förmodligen väldigt kort, han är inget egentligt hot mot dem, vilket inte heller Agton är så han ger sig direkt. Mengus, däremot, kan bli ett problem om de skulle bege sig ner i källaren, då han är beväpnad. På diverse platser i huset, eller i SLPs ägo finns följande bevis: En dagbok över tidigare banditjobb, en halvkass karta över omgivningen med baronens vagnsrutter utmärkta, ett pergament med en kartläggning av vagnstider samt ett hemligt rum bakom en falsk vägg i källaren där en del stöldgods har gömts. Tillbaka till Ekenholts Rollpersonerna återvänder förhoppningsvis till baronen med sina fångar och med eventuellt bevismaterial så fort som möjligt. Vakterna släpper direkt in dem i borgen, och deras fångar tas omhand. Detta sker dock under högljudda protester från fångarna, då dessa vet vilket öde de kommer att möta i någon mörk tortyrkammare, eller liknande. Förmodligen är det fortfarande tidigt på dagen, så rollpersonerna kan i princip fördriva tiden lite hur de vill. De kan t. ex. vandra omkring i borgens huvudbyggnad, eller ta en liten resa till byn igen. De är självklart väntade vid baronens bord när det åter igen är dags för middag. Den andra middagen Äventyrarnas andra middag med baronen liknar den första. Den företas i samma lilla privata matsal, med samma personer och med ett liknande samtal. Samma sak gäller de två nyfikna flickorna, med den lilla skillnaden att dom är lite mer oförsiktiga. Nu vågar båda två kosta på med ett par leenden åt var sin rollperson (samma rollperson som under den förra middagen, givetvis). Den här gången märker dock baronen ingenting, eftersom att han under middagen är koncentrerad på att tacka rollpersonerna för ett väl genomfört uppdrag (dvs. om uppdraget är lyckat), och förklarar att fångarna snabbt har erkänt sina brott. Vad han däremot inte berättar för rollpersonerna är att han låtit tortera fram dessa erkännelser, och att banditerna endast är ett gäng desperata bönder som tröttnat på deras länsherre. Baronen insisterar återigen på att rollpersonerna skall stanna som gäster på Ekenholts under den tid de har tänkt stanna i trakten, och givetvis accepterar han inte ett nej som svar. Efter middagen Rollpersonerna har ju som bekant tilldelats var sitt rum på borgen, och när en av dem återvänder dit på kvällen så upptäcker han ett brev på sin säng. Det är ett brev från de två systrarna, som de låtit tjänsteflickan Mindha placera där. Brevet Längre bak i äventyret finns en utskriftsvänlig version av detta brev. Nedan följer textversionen. Du verkar vara en man som vet vad som är rätt och fel. Det är därför just du läser detta brev. Vi hoppas att du och dina kamrater kan hjälpa oss. Vår far, baronen, är en vidrig och elak man. Ni har själva sett hur han behandlar oss. Som Ägodelar. Vi är som fångar här på Ekenholts, vi får inte längre ens gå utanför murarna! Ni måste hjälpa oss att fly! Baronen må vara en elak man, men han är ändock våran far. Vi vill egentligen inte skada honom, men vi vet att detta skulle göra honom förkrossad. Vi kan dock inte längre bo kvar här, ni måste hjälpa oss! Vi kommer nog snart att bli bortgifta till några andra vidriga adelsmän om ni inte hjälper oss. Adelsmän som nästan är tre gånger så gamla som oss! Vi kan inte acceptera det, vi kastar oss hellre från ett av tornen, som våran mor gjorde. Snälla ni, om ni kan hjälpa oss, tala med Mindha, tjänsteflickan. Snälla! Hjälp oss! 7

9 Brevet är signerat med de båda systrarnas namn, Danaea och Sanra. Rollpersonerna står nu alltså inför ytterligare ett val att göra, denna gång ett ytterst intressant sådant. Ska de hjälpa de förtvivlade flickorna, eller ej? Förhoppningsvis beslutar de sig för att försöka. Dagar susar förbi Dagarna på borgen förflyter ganska lugnt, med fler middagar och liknande. Kanske får rollpersonerna för sig att göra fler utflykter till byn eller så, men i stora drag så händer ingenting action laddat under de följande dagarna. Döttrarna verkar emellertid bli mer och mer vårdslösa med att bryta sin fars regler om att titta på folk. De stirrar nästan hela middagar på rollpersonerna, ibland med en mycket vädjande, sorgsen blick. Trots detta verkar baronen helt blind för sina döttrars regelöverträdelser. Alla försök från rollpersonernas sida till kontakt med döttrarna kommer att misslyckas. De är helt enkelt alltid bevakade av antingen tjänstefolket eller baronens män. Då och då kan du låta rollpersonerna möta någon av döttrarna i en korridor, aldrig ensam, men dottern ger dem en vädjande blick eller en kort viskning om hjälp. Även om dagarna som sagt flyter förbi ganska fort, så bör du inte låta tiden för rollpersonernas ursprungliga uppdrag ta slut. Tjänsteflickan Mindha Så fort en av rollpersonerna närmar sig Mindha för att samtala med henne så kommer hon att få ett oroligt ansiktsutryck och ta rollpersonens hand för att slita iväg honom. Hon beger sig ut på borggården, bort från allt folk. Varje gång de möter någon fnittrar hon till lite nervöst, och de som de möter antingen flinar eller skakar på sina huvuden. När de når en övergiven del av borggården öppnar hon sin mun för att tala: Nu kan vi prata Ni har alltså läst brevet? Hon fortsätter att tala med rollpersonen, som snabbt upptäcker att hon är väldigt vältalig för att vara en vanlig bondflicka. De två systrarna är desperata, de står inte ut med detta längre. Som ni sett så är eh Hon tittar sig omkring och sedan djupt i dina ögon. Hrm, jag hoppas att jag har ert ord på att vad jag nu säger ej kommer att upprepas för folk som inte bör höra det? Nåja, som ni säkert upptäckt så är baronen, eh, ganska elak. I alla fall mot kvinnor. Han håller sina döttrar under löjeväckande kontroll. De får inte ens samtala med andra adelskvinnor längre! Och män, tja, det är en helt omöjlig tanke för baronen. De har hänt att bönder som bara ens tittat på systrarna har bestraffats. Hårt! Danaea och Sanra har inga andra personer att samtala med än oss tjänstekvinnor, någonting som jag är förvånad över att han fortfarande tillåter. Nu vill de lämna denna hemska borg, och de behöver er hjälp. De har förstått att ni är någon sorts legoknektar eller nått, men de kan tyvärr inte erbjuda er någon betalning. Känslan över att rädda dem kanske är belöning nog? Nå? Vad säger ni? Kan ni hjälpa dem? Förhoppningsvis går rollpersonen med på detta, annars försöker hon övertala honom. Vid lyckad övertalning så säger hon att de måste vänta på en signal från henne, en signal som betyder att döttrarna är redo för att fly. De har ju i alla fall fri mat och husrum här på borgen. Åter igen susar dagarna förbi. 8

10 Ett kort möte Någon gång efter samtalet med tjänsteflickan så kommer någon av rollpersonerna att få en chans att tala med en av systrarna. Det går till så att den person som blev Sanras måltavla vid den första middagen blir indragen i ett rum när han som vanligt passerar genom en av borgens korridorer. Personen som drar med honom är ingen mindre än Mindha, som nu verkar ytterst allvarlig. Hon leder rollpersonen till tjänarnas del av borgen, närmare bestämt till en sovkammare som förmodligen tillhör henne. Där väntar Sanra med ett stort leende på sina läppar. Mindha låser kvickt dörren bakom dem, och ställer sig lite avsides, ungefär som en vakt vid dörren. Sanra tvekar en stund, hon verkar inte riktigt säker på vad hon skall ta sig till härnäst, men till slut så kastar hon si in i rollpersonens famn. Tårögd börjar hon tala: Jag vill tacka er och era kamrater för den barmhärtighet ni visat oss, ni är verkligen hjältar! Hon fortsätter sedan med att upprepa ordet tack alldeles för många gånger i rad. Ett fniss från Mindha får dock baronens dotter att skärpa sig lite så att hon kan fortsätta tala: Jag fick just veta att våran far har tänkt gifta bort mig med en markis inom kort. Jag är yngst i familjen, och således minst värd i min fars ögon, men mest värd när det gäller giftermål. Men nu när ni gått med på att hjälpa oss att fly så slipper jag kasta mig från tornet. Hon torkar kvickt bort en tår innan hon fortsätter: Min syster och jag är er evigt tacksamma och Innan hon hinner fortsätta så avbryts hon av ett ljud från korridoren, varvid hon snabbt reser sig upp och tittar sig omkring. Hon får syn på Mindhas stora klädesskåp, vilket hon utan att tveka gömmer sig i. Sekunden efter så kan rollpersonen se hur någon försöker öppna den låsta dörren från den andra sidan, vilket såklart även Mindha upptäcker. Hon tecknar mot rollpersonen att han skall gömma sig, samtidigt som hon ropar mot dörren: Vänta en minut, jag, eh ska bara ta på mig någonting anständigt. När dörren öppnas kliver Jovul Kernel in och samtalar lågt med tjänsteflickan, så lågt att rollpersonen inte kan höra om vad de talar. Skulle Jovul få syn på rollpersonen, vilket är troligt då det inte finns så mycket plats att gömma sig på i rummet, så säger han med ett flin: Oj, ursäkta. Jag visste inte att ni hade sällskap. Jag får återkomma senare. Jovul lämnar sedan rummet, och efter en halv minut av tystnad säger Mindha att rollpersonen också bör göra det då hon har mycket att göra och då det är alldeles för riskabelt för Sanra att samtala med honom. 9

11 Slutet En överraskande kvällsvisit Den kvällen kommer någonting mycket intressant och förhoppningsvis oväntat att hända för vissa av rollpersonerna, nämligen två oannonserade och relativt dumdristiga kvällsvisiter. De båda systrarna kommer att besöka varsin rollperson (dvs. de besöker den rollperson som varit mål för deras blickar under de många måltiderna). De kommer att ge vad man skulle kunna kalla ett oanständigt förslag, vilseledda av tjänsteflickan som de är. De båda visiterna kan återberättas på liknande sätt, förutom baronens besök, så därför står bara en generell text nedan. Följande kursiverade text kan således läsas direkt för de personer som blir besökta, ersätt bara NN med namnet på den syster som besöker rollpersonen du läser upp texten för. Under natten så överraskas du av en svag knackning på dörren till det rum som du tilldelats, och trots att knackningen var väldigt svag så väckte den dig ur din slummer. Du gissar att det är ungefär midnatt nu, och undrar vem som kan tänka sig vara ute och röra på sig i borgen vid den här tiden. Förhoppningsvis öppnar rollpersonen dörren, och då kan du fortsätta att läsa nästa textstycke. Det finns ju naturligtvis en risk att han inte öppnar dörren, eller att han frågar vem som är där ute. I sådana fall är det improvisering som gäller. Kanske så har baronens dotter tillgång till dörrnyckeln, eller så. Du öppnar dörren och i det svaga ljuset från glöden i den öppna spisen i ditt rum kombinerat med fackelljus från korridoren utanför kan du se NN. Hon är invirad i en tjock filt, och till din förvåning kan du se att hennes hår inte är uppsatt som det brukar vara. Du ryggar tillbaka i förvåning då hon helt sonika stiger in i ditt rum. Dörren glider igen bakom henne, och du stirrar på henne förvånat när hon släpper sin filt till 10

12 marken och bevisar att hon inte har några kläder under. Vad tar du dig till? Vad som förmodligen händer nu är inte så otroligt svårt att lista ut, om inte rollpersonen skulle få för sig att skicka ut flickstackarn det vill säga. Upprepa nu detta med den andra rollpersonen, och den andra systern. Förhoppningsvis tänker ingen av dom på att låsa dörren, då det underlättar för nästa del av texten, som behandlar baronens entré. Om båda rollpersonerna nu skulle låsa dörren, så kan du lösa det genom att låta baronen ha en nyckel. Entré baronen! Följande text är början på slutet på den skrivna delen av detta äventyr. Ett slut som, beroende på vad rollpersonen gör, kan ta flera olika vägar. För dig som spelledare kan det vara bra att veta bakgrunden till följande text, utifall att du måste improvisera mycket. Baronen har av tjänstefolket, dock ej Mindha, fått reda på att döttrarna inte befinner sig på sina rum. Förbryllad beger han sig till rollpersonerna för att be dem om hjälp att leta reda på de båda flickorna. Samtidigt har Mindha begett sig ut på borggården och gjort i ordning hästar åt henne, systrarna och rollpersonerna. Därefter beger hon sig in i borgen för att väcka de rollpersoner som inte får någon visit av döttrarna, så att dessa skall vara redo för en eventuell flykt. När baronen slutligen stiger in i rollpersonens rum, så bör det vara vid sämsta möjliga tidpunkt. Nedanstående text förutsätter som sagt att dörren är olåst, men med några få modifikationer kan du dock enkelt anpassa texten så att baronen har en nyckel. Just vid en extremt illa vald tidpunkt svängs dörren till ditt rum upp och baronen stegar in. Samtidigt säger han: Jo [Rollpersonens namn] jag undrar om ni kund VAFALLS!?! Baronen har uppenbarligen fått syn på sin dotter, och tar sig för bröstet i vad som verkar vara en olidlig smärta. Han sjunker ihop i ett hörn i ditt rum samtidigt som han mumlar: Din bastard! Du har förvandlat min dotter till en liderska! En en slinka! NN blir helt panikslagen och skriker till: Fort! Vi måste fly! Varsko dina kamrater, och gör dig redo för avfärd! Mindha borde ha gjort i ordning hästar åt oss! Vad har nu egentligen hänt? Jo, baronens sjuka hjärta sade ifrån då den chockerande syn han drabbades av när han steg in i rummet. Detta kommer inom kort att leda till att hjärtat lägger av, och att baronen dör. Hans döttrar hade planerat att fly samma natt, så därför har de satt Mindha i arbete. De var dock inte beredda att baronen skulle dyka upp, så den panikartade dottern har beslutat att de nu bör fly på en gång. Hur rollpersonen reagerar nu kommer att leda in slutet på olika banor. Det mest troliga är att han kommer att följa den närvarande dotterns råd om flykt, och då kan du fortsätta med nästa del av äventyret. Här följer några andra tänkbara slut: Rollpersonen dräper i panik baronen, vilket får dottern att skrika högt av panik. Några vakter, som just passerar i korridoren hör detta och tar rollpersonerna till fånga. Slutet: Rollpersonerna torteras och avrättas. Rollpersonen försöker hjälpa baronen, trots dotterns tjat om flykt. Pga. detta tas de till fånga. Slutet: De avrättas utan tortyr. Rollpersonerna försöker fly, som dottern vill, men lyckas inte och tas till fånga. Slutet: De torteras länge innan de avrättas genom stegling. Flykten Om rollpersonerna är snabba kommer de att hinna utrymma borgens huvudbyggnad innan någon fattat vad som skett. Ute på borggården väntar som sagt Mindha med 3 + rollpersonernas antal hästar samt packning. Nu följer en svår del av rollpersoner- 11

13 nas flykt. Hur skall de ta sig förbi murarna? Porten är givetvis stängd och bevakad, så den snabbaste vägen ut borde vara att gå genom ett av hålen i muren. Varje hål har dock en vakt, som har fått order om att aldrig släppa ut döttrarna. Rollpersonerna, döttrarna och Mindha måste nu ta sig förbi vakten genom att muta, bluffa eller genom att helt enkelt slå sig ut. Om det blir strid så kommer 1T4+1 vakter inom 1T6 SR, pga. alla ljud som uppstår i en strid. Väl förbi bör de fly landet så fort som möjligt. Skulle de få för sig att bege sig in till byn för att avsluta inledningens uppdrag så kommer de att råka i trubbel, då det är den första platsen som baronens män kommer att leta efter dem på. Epilog Baronen utfäster en stor belöning på rollpersonernas huvuden innan hans hjärta lägger av helt, vilket du som SL kan använda dig av för att skicka diverse prisjägare och legosoldater efter dina spelares karaktärer i framtiden. När baronen är död så blir de även efterlysta för att ha mördat honom och för att ha kidnappat döttrarna. De bör med andra ord hålla en låg profil om de stannar kvar i Zorakin. Dessutom så kommer Jovul Kernel att samla en grupp soldater för att bege sig efter de förrymda döttrarna. Allt detta kan ju vara underhållande att utnyttja i din kampanj. Ett kanske inte lika viktigt resultat är att den avlidne baronens själ inte kan få någon ro. Han blir alltså ett spöke, och kommer att vara det tills någon dödar rollpersonerna för att hämnas honom. Eftersom att han nu saknar arvingar (döttrarna flyr ju med rollpersonerna) så kommer Ekenholts att sakna en länsherre ett tag, tills någon ny kan bli utsedd. Baronens förmögenhet kommer dessutom att ligga orörd i en hemlig kammare i borgen, vilket kanske kan leda till nya äventyr för giriga rollpersoner. Belöningar Som jag skrev i inledningen så är detta ett äventyr där rollpersonerna mest bara råkar i trubbel. De får således inga egentliga monetära belöningar. På sätt och vis har de ju dock belönats (eller bestraffats beror på hur du utnyttjar detta) då de nu har tre följeslagare. Andra icke fysiska belöningar du bör ge dina rollpersoner är bonuserfarenhet för gott rollspelande samt några extra bonuserf för genomfört mellanäventyr (dvs. baronens uppdrag). Beroende på hur lätt du vill att det skall vara att bli hjälte i din kampanj så kan du ge dem varsitt hjältepoäng eller ej. Detta symboliserar det faktum att denna berättelse återberättas bland bondfolket, och där förvandlas rollpersonerna till hjältemodiga ynglingar som dräpte den onde baronen och räddade dennes döttrar från att giftas bort till de ondsinta adelsmännen. Dessutom kommer den berömde Berendiske spelmannen Fritto Dunde att skriva en sång om händelsen, en sång som han döper till balladen om baronens döttrar. 12

14 Brevet 13

15 Spelledarpersoner Att rollspela spelledarpersonerna Det kan vara viktigt att veta hur SLPs i detta äventyr ska rollspelas, speciellt de karaktärer som i slutet av äventyret följer med rollpersonerna på nya äventyr. Baronen: Baronen är väldigt otäck och ganska torr, men ytterst vältalig. Han är ungefär som kejsaren i Stjärnornas Krig filmerna fast inte lika ond, eller kanske som Tarkin i samma filmserie, fast inte lika torr. Jovul Kernel: Jovul är vanligtvis väldigt trevlig och vältalig, men ganska naiv. Han är inte du, tvärtom så är han ganska smart. Han är dock alldeles för godtrogen, då han tror att han har en verklig chans att få gifta sig med en av döttrarna. Mindha, tjänsteflickan: Då hon har varit i kontakt med systrarna är Mindha mer bildad, och vältalig än de flesta bönder. I allmänhet så är hon en fnittrig, något lättfotad flicka. Hon kan dock vara allvarlig om det verkligen behövs. Danaea: Baronens äldsta dotter är en seriös kvinna som tror att hon har kontroll över situationen. Hon är dock ganska naiv, då hon inte har någon erfarenhet av det verkliga livet. Hon kommer att få en kalldusch då de efter äventyret beger sig ut i världen och hon tror att hon i fortsättningen skall behandlas som en adelskvinna. Hon kommer även att fasas över detta faktum, då hon i början kommer att sakna det skyddade livet som en bortskämd adelskvinna. Slutligen kommer hon dock att kunna anpassa sig. Sanra: Den yngre dottern är något av ett mellanting av Danaea och Mindha. Hon saknar sin systers seriösa sida, och är inte heller lika påläst. Hon är den av systrarna som står närmast Mindha i vänskap, och har lite lättare att anpassa sig till livet utanför borgen. Även hon kommer dock i början att sakna det skyddade livet som adelsdam. Banditerna Banditerna är egentligen en bunt desperata bönder som anfaller köpmän och små konvojer i hopp om att hitta antingen pengar eller mat. Nedan följer tre olika typvärdesbanditer att använda i strid mot rollpersonerna. Bandit 1 STY 12 STO 15 FYS 12 SMI 6 INT 9 PSY 11 KAR 11 SB 0 KP 14 Tillhygge 8 1T6 Förflyttning: L10 Utrustning: Kläder, banditmundering, ett par halmstrån. Smyga: 15, slagsmål: 7, värdesätta boskap: 9 Bandit 2 STY 10 STO 11 FYS 10 SMI 11 INT 10 PSY 5 KAR 10 SB 0 KP 10 Högaffel 11 1T6+1 Dolk 5 1T4+1 Förflyttning: L10 Utrustning: Kläder, banditmundering, fältflaska (halvfull med mjöd). Smyga: 7, slagsmål: 5, köpslå: 11, kamouflage: 6, köra vagn: 12 Bandit 3 STY 17 STO 17 FYS 13 SMI 4 INT 9 PSY 12 KAR 9 SB 1T4KP 15 Stor träpåk 8 1T8+1 14

16 Förflyttning: L11 Rustning: Läder Utrustning: Kläder, banditmundering, 4 kopparmynt, köttstycke (skämt). Smyga: 5, slagsmål: 15, rida: 9 Jovul Kernel och dennes eskort Eskortvakt STY 12 STO 11 FYS 11 SMI 9 INT 8 PSY 10 KAR 8 SB 0 KP 11 Bredsvärd 10 1T8+1 Förflyttning: L11 Rustning: Nitläder Utrustning: Ingen speciell. Rida: 10, smyga: 10, första hjälpen: 7 Baronen och co. Jovul Kernel Jovul Kernel är förmodligen den enda person som kan kalla sig en lojal vän till baronen. Det är inte många som pallar att vara vän till en sådan man som baronen. I och för sig är nog Jovul bara dennes vän pga. att han tror sig ha en chans att få gifta sig med en av baronens åtråvärda döttrar. Det kommer dock aldrig att ske, eftersom att baronen anser att Jovul, som faktiskt också är en adelsman, inte är tillräckligt ädel. STY 9 STO 15 FYS 8 SMI 3 INT 12 PSY 16 KAR 7 SB 0 KP 12 Bredsvärd 12 1T8+1 Förflyttning: L7 Utrustning: Kläder (ståtliga), 70 silvermynt, 30 kopparmynt, 3 guldringar, silverdolk Administration: 7, heraldik: 18, rida: 7, köra vagn: 12, jaga: 10, fiska: 7, överklasstil: 9 Utseende: Jovul är väldigt fet, och inte särskilt vacker. Han har brunt, rufsigt hår med en begynnande flint. Han har bruna, djupt sittande ögon samt ett stort, ovårdat brunt skägg. Baron Herr Lazrus, Baruls son av Ekenholts Den nu 69 årige man som kallar sig för baron av Ekenholts är en mycket konservativ och sträng man. Han anser att kvinnor skall veta sin plats, och att de flesta av dem är liderliga slampor som bör hållas under hård kontroll. Hans två döttrar är inte något undantag från detta, och han anser själv att han har full kontroll över dem. Vad han inte vet är att båda två är extremt less på hans tyranneri, och har beslutat att göra någonting åt det. Själv planerar baronen att gifta bort döttrarna till bästa möjliga adelsmän, någonting som knappt verkar existera. Detta är inte för att han vill det bästa för sina döttrar, utan det har att göra med att han vill hitta någon som är värdig att förvalta hela hans förmögenhet. För förmögen, det är han sannerligen. Baronens nästan 30 år yngre fru to sitt liv för tio år sedan genom att kasta sig från 15

17 ett av tornen. Detta leder till att han saknar manliga arvingar och han lär inte heller få det då han aldrig har gift om sig, och då diverse fysiska problem hindrar honom från att kunna reproducera. Om någon skulle fråga honom om frun så säger han helt enkelt att hon föll till döden från ett av tornen för tio år sedan. Baronen är vid äventyrets början sjuk, och kanske också döende, vilken han vet om. Ingen annan har dock någon aning om detta. STY 6 STO 12 FYS 6 SMI 6 INT 16 PSY 18 KAR 8 SB 0 KP 9 Förflyttning: L10 Utrustning: Det han kan tänkas behöva Administration: 21, geografi: 15, historia: 13, heraldik: 16, kulturkännedom (generell): 15, räkning: B4, värdesätta: 15, områdeskännedom: 18, taktik: 13, förhöra (medelst tortyr): 16, bluff: 10, övertala: 16, köpslå: 12, övriga färdigheter: 1T8+1T4 Utseende: Baronen är något längre än medellängd och väldigt smal, nästan sjukligt smal. Hans tunna hår och skägg har för länge sedan grånat, och är numera mestadels kritvitt. Hans bruna ögon ligger djupt inne i hans skalle, och ger honom ett nästan skräckinjagande utseende. En enda blick på hans sura anletsdrag och gigantiska höknäsa räcker för att konstatera att döttrarnas skönhet måste komma från modern. När baronen talar gör han det med en knagglig, torr stämma som får de flesta som lyssnar lusten att harkla sig, eller att halsa ett glas vatten. Baronen är för det mesta klädd i pråliga sidenkläder, och ett moln av stinkande parfym. Danaea, baronens äldsta syster Baronens två döttrar har inget trevligt liv. Instängda som fångar på borgen Ekenholts har de skyddats från synder och lidelser av deras fader. Detta leder till att båda döttrarna är väldigt ovetande om det mesta, förutom det lilla de lärt sig från borgens bibliotek och Mindha, deras tjänsteflicka och enda vän. Den äldre av systrarna skulle i framtiden, då de har anpassat sig till livet ute i världen, kunna passa som en lärd kvinna eller möjligtvis som magiker, kanske en harmonist,. STY 9 STO 9 FYS 11 SMI 13 INT 15 PSY 16 KAR 17 SB 0 KP 10 Utrustning: Anständiga klänningar, flöjt Läsa/tala/skriva diverse språk: B2-B5, geografi: 5, historia: 4, områdeskännedom: 4, bluff: 6, sjunga och spela harpa: B4, flöjt: B3, överklasstil: 10, gömma sig: 6, smyga: 11, lyssna: 12, rida: 5 Utseende: Danaea är en ytterst vacker kvinna, med skönhet som är vida känt. Hon har långt (ner till halva ryggen), lite smått vågigt ljusbrunt hår, med blonda inslag. Håret brukar dock alltid vara uppsatt i någon sorts icke-syndig frisyr på faderns order. Hennes ögon är mörkbruna. På faderns order bär hon alltid en heltäckande klänning som räcker från tårna upp till just under hakan. Dessa klänningar har oftast en 16

18 ljus färg, som exempelvis vitt eller ljusblått. Röda färger går dock inte för sig, då baronen anser att rött är syndens färg. Sanra, baronens yngsta dotter Sanra skulle i framtiden bästa kunna passa i något sorts tjuvliknande yrke, då hon är relativt ointresserad av lärdomsfärdigheter och har grundegenskaper som passar för just dessa yrken. STY 10 STO 8 FYS 12 SMI 15 INT 12 PSY 11 KAR 16 SB 0 KP 10 Utrustning: Anständiga klänningar Läsa/tala/skriva diverse språk: B2-B3, geografi: 2, bluff: 10, sjunga och spela harpa: B2, överklasstil: 10, gömma sig: 13, smyga: 16, lyssna: 7, rida: 10, klättra: 8, hoppa: 8, skugga: 3 Utseende: Sanra är precis som sin syster känd för sin skönhet. De liknar varandra i mångt och mycket, men Sanra har dock något kortare hår. Hennes hår når bara till axlarna, och är för övrigt mörkblont. Precis som sin syster bär hon håret alltid uppsatt i en icke-syndig frisyr på sin faders order. Under sin kortklippta lugg har hon ett par stora, klarblå ögon. Hon bär likadana klänningar som sin syster. Mindha, tjänsteflickan Mindha är de två systrarnas enda egentliga vän. Hon har växt upp tillsammans med dem, trots att hon bara är en simpel bondflicka. Även om hon är jämnårig med den yngre av systrarna så är hon betydligt mer världsvan och erfaren än den äldre av dem. Faktum är att Mindha anses vara en lösaktig ung dam, ofta kan hon ses i sällskap med någon av vakterna, eller någon av det manliga tjänstefolket. Uppenbarligen har detta dock ej kommit i vetskap hos Baronen. Ute i världen skulle hon passa ypperligt som en tjuv, då hon med lätthet kan charma de flesta. Av de två systrarna har hon lärt sig att bland annat läsa och lite andra nyttigheter. STY 11 STO 10 FYS 12 SMI 17 INT 10 PSY 12 KAR 13 SB 0 KP 11 Dolk 11 1T4+1 Förflyttning: L10 Utrustning: Kläder, 20 kopparmynt, dolk, dagbok, penna/bläck, ryggsäck Första hjälpen: 13, geografi: 2, läsa/skriva zorakiska: B3, värdesätta(generell): 5, dra vapen: 5, slagsmål: 7, bluff: 12, köpslå: 4, överklasstil: 4, akrobatik: B2, förklädnad: 5, gömma sig: 12, hoppa: 13, klättra: 12, smyga: 15, stjäla föremål: 6 Utseende: Mindha är, om inte lika vacker som de två systrarna, ganska söt och charmig på ett fnittrigt vis. Hon är dock ingen riktig skönhet, men kan med lätthet charma de flesta män utan större problem. Hon har halvlångt svart hår, vilket hon för det mesta har i en svans. Hon har mörkbruna ögon, och för det mesta ett leende på läpparna. Det är väldigt sällan man ser henne vara seriös, eller annat än glad. Om man ser på hennes fysik så är hon bättre tränad än de flesta kvinnor och är väl van vid att klättra och att hoppa över stora gap (hon har ofta sprungit omkring på den halvrasade muren, där dessa färdigheter är nyttiga). För det mesta är hon klädd i tjänstefolkets bruna klänningar. 17

19 Baronens vaktstyrka Normal vakt 1 STY 12 STO 12 FYS 12 SMI 11 INT 10 PSY 11 KAR 10 SB 0 KP 12 Bredsvärd 12 1T8+1 Dolk 9 1T4+1 Rustning: Nitläder Förflyttning: L10 Utrustning: Kläder, 2T10 silvermynt, sköld Medelstor sköld: 10, rida: 10, första hjälpen: 7, smyga: 5, spåra:8 Normal vakt 2 STY 12 STO 12 FYS 12 SMI 11 INT 10 PSY 11 KAR 10 SB 0 KP 12 Bredsvärd 10 1T8+1 L. Armborst 12 2T4+2 Rustning: Nitläder Förflyttning: L10 Utrustning: Kläder, 2T10 silvermynt, koger med 20 skäktor Rida: 10, första hjälpen: 7, smyga: 5, spåra: 8 Kapten STY 15 STO 12 FYS 13 SMI 11 INT 12 PSY 11 KAR 11 SB 0 KP 13 Bredsvärd 16 1T8+1 Dolk 13 1T4+1 L. Armborst 15 2T4+2 Rustning: Lång ringbrynja Förflyttning: L10 Utrustning: 5T10 silvermynt, sköld, koger med 20 skäktor, egen häst Medelstor sköld: 15, rida: 14, första hjälpen: 10, smyga: 9, spåra: 12 Agton Hammel med anhang Agton Data är ej relevanta för äventyret. Utseende: Agton är en kort och spenslig man i 40-års åldern. Hans huvud är helt kalt, då han i sin ungdom tappade allt hår. Han har mörkbruna ögon och ger ett intryck av att vara vis. Utrustning: Eventuellt bevis Verolt STY 10 STO 10 FYS 11 SMI 11 INT 10 PSY 11 KAR 11 SB 0 KP 11 Stol 10 1T6+1 Förflyttning: L10 Utrustning: Kläder, 4 kopparmynt, stol Slagsmål: 12 Utseende: Alldagligt Mengus STY 13 STO 12 FYS 14 SMI 10 INT 10 PSY 10 KAR 9 SB 0 KP 13 Klubba 15 1T6 Dolk 14 1T4+1 Förflyttning: L10 Utrustning: Kläder, 16 kopparmynt Slagsmål: 7 Utseende: Alldagligt 18