6151/16 kh/ul/ami 1 DG B 3A

Transkript

1 Europeiska unionens råd Bryssel den 18 februari 2016 (OR. en) 6151/16 SOC 66 EMPL 41 ECOFIN 105 EDUC 28 NOT från: till: Ärende: Rådets generalsekretariat Ständiga representanternas kommitté (Coreper)/rådet Genomförande av de landsspecifika rekommendationerna Sysselsättningskommitténs bidrag om segmenteringen på arbetsmarknaden och kontraktsmässiga arrangemang För delegationerna bifogas sysselsättningskommitténs bidrag om ovannämnda ärende, inför mötet i rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) den 7 mars Det landsspecifika avsnittet av bidraget finns i dok. 6151/16 ADD /16 kh/ul/ami 1

2 Sysselsättningskommitténs bidrag till diskussionerna i rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) i mars, som grundar sig på den tematiska översynen av den 27 januari om segmenteringen på arbetsmarknaden och kontraktsmässiga arrangemang Arbetsmarknadspolitiken måste skapa balans mellan flexibilitet och trygghet. Under 1990-talet och i början av 2000-talet genomförde man i flera länder arbetsmarknadsreformer som ökade flexibiliteten för visstidsanställda. Ofta försökte man genom att utvidga tillämpningsområdet för anställningsavtal för en bestämd tid och genom att införa ett stort urval av kontraktsmässiga arrangemang (varav vissa låg på gränsen mellan ett anställningsförhållande och egenföretagande) tillgodose företagens krav på flexibilitet, samtidigt som det fanns ett generellt motstånd mot reformer av lagstiftningen om anställningsskydd vad gäller avtal om tillsvidareanställning. Till följd av detta koncentrerades arbetsmarknadsriskerna i allt högre grad till specifika befolkningsgrupper, samtidigt som den större kontraktsmässiga instabiliteten gav både arbetstagare och företag endast svaga incitament för att investera i humankapital och medförde svaga anställningsutsikter (särskilt för lågkvalificerade arbetstagare), låg arbetslöshetsersättning och allmänt svaga tillväxtutsikter (mot bakgrund av de negativa effekterna på tillväxten i total faktorproduktivitet). Segmenteringen av arbetsmarknaden har blivit ett problem för beslutsfattarna. Rådet och kommissionen har rekommenderat flera medlemsstater att ta itu med segmenteringen av arbetsmarknaden med hjälp av reformer av lagstiftningen om anställningsskydd. Som ett svar på denna utmaning har flera långtgående och övergripande reformer antagits under de senaste åren (dvs. sedan krisen bröt ut). Andra medlemsstater överväger att göra väsentliga ändringar i den nationella lagstiftningen. I flera fall har medlemsstaterna försökt lära sig av varandra när det gäller den här särskilda frågan, inte minst genom programmet för ömsesidigt lärande. Nyligen har man ägnat mer uppmärksamhet åt de möjligheter och utmaningar som skapas av nya anställningsformer (arbetsdelning, tillfälligt arbete, crowdsourcing, behovsanställning, intermittent arbete osv.). Den största farhågan är att okonventionella arbetsformer kan dölja traditionella osäkra, lågavlönade anställningar snarare än vara en verklig möjlighet att utnyttja flexiblare och billigare produktionsteknik. Till följd av dessa nya anställningsformer som håller på att växa fram har debatten gradvis börjat övergå från tudelade arbetsmarknader till segmenterade arbetsmarknader. 6151/16 kh/ul/ami 2

3 I linje med teorin om den tudelade arbetsmarknaden kännetecknas segmenterade arbetsmarknader av en primär och en sekundär arbetsmarknad. Lönesättningsmekanismerna skiljer sig mellan de två delarna och det finns hinder för rörlighet. På den primära arbetsmarknaden, som vanligtvis har en starkare facklig organisation, är lönerna höga, karriärutsikterna stabila, anställningsskyddet (även genom kollektiva eller individuella avtal) generöst och investeringarna i humankapital och utbildning ansenliga. Det motsatta gäller på sekundära marknader. De mindre stabila anställningarna gör inkomsterna mer osäkra och konsumtionen konjunkturförstärkande på den sekundära marknaden, vilket inte bidrar till att stabilisera inkomsterna under recessioner. Låg mobilitet och få övergångar mellan de två arbetsmarknaderna och olika blandningar av (mänskligt och fysiskt) kapital och (mänsklig och fysisk) arbetskraft gör de segmenterade arbetsmarknaderna självförstärkande. För att man ska kunna fastställa segmenteringens karaktär och de politiska åtgärderna för att hantera segmenteringen är det lämpligt att göra åtskillnad mellan hinder som beror på skillnader i satsningarna på humankapital och sådana som förorsakas av luckor i lagstiftningen som leder till avtalsfragmentering. I det första fallet är strategier för att förbättra humankapitalet nödvändiga för att åtgärda de sociala och ekonomiska följderna av de segmenterade arbetsmarknaderna. I det andra fallet kan den lämpligaste politiska lösningen bestå i att täppa till luckan. Luckor i lagstiftningen härrör från institutionella begränsningar som hindrar arbetstagarna från att få primära jobb, bland annat lagar eller föreskrifter som inte är neutrala med avseende på anställning/avskedande; luckor i socialförsäkringsavgifterna och utformningen av system för social trygghet; längden på tvistlösningsförfaranden avseende arbetskonflikter som ökar osäkerheten i långvariga anställningsförhållanden; otillräcklig kontroll och verkställighet av icke-standardavtal. Dessutom kan en intern stelhet inom företagen, till exempel när det gäller anpassning av löner, arbetstider och uppgifter samt en låg relativ löneflexibilitet i allmänhet, påverka företagens beslut att anställa genom atypiska anställningsformer. Det är även värt att notera att dessa beslut naturligtvis också i hög grad påverkas av konjunkturfaktorer. 6151/16 kh/ul/ami 3

4 Sysselsättningskommitténs slutsatser från den multilaterala övervakningen om medlemsstaternas genomförande av de landsspecifika rekommendationerna (och relevanta nyckelutmaningar på sysselsättningsområdet) med avseende på segmenteringen på arbetsmarknaden och kontraktsmässiga arrangemang Rent allmänt är det viktigt att notera att medlemsstaterna står inför olikartade förhållanden. I vissa medlemsstater håller andelen tillfälliga kontrakt på att minska medan den i andra medlemsstater har förblivit oförändrad. Olika sektorer har också mycket olika egenskaper, och därför kan siffrorna för medlemsstater som till exempel har omfattande säsongsbunden turism påverkas av detta. Konjunkturcykeln, företagskulturen och inrotade attityder varierar också mellan medlemsstaterna. Sysselsättningskommitténs översyn har visat att det har gjorts betydande framsteg när det gäller att hantera de utmaningar som identifierats i de landsspecifika rekommendationerna. I flera fall är den politiska processen och lagstiftningsprocessen (som ofta är mycket känslig och kräver stöd från många berörda parter, bland annat arbetsmarknadens parter) antingen avslutad eller nästan avslutad. Nu gäller det att framgångsrikt genomföra dessa åtgärder, vilket bör åtföljas av tillräckligt noggrann övervakning och utvärdering, så att man kan finjustera åtgärderna. Med tanke på detta bör de tre aktuella landsspecifika rekommendationerna för Frankrike, Polen och Italien inte upprepas i detta skede (naturligtvis förutsatt att dessa länder inte underlåter genomföra de åtgärder som de har lagt fram). När det gäller övervakning kommer det naturligtvis att dröja ett tag innan de diskuterade åtgärderna ger resultat. Att mäta hur väl man lyckats endast enligt andelen anställningsavtal för en bestämd tid är en metod som också kan ifrågasättas; en mer nyanserad och detaljerad bild skulle vara betydligt mer informativ. Mer allmänt beror det naturligtvis i hög grad på den makroekonomiska cykeln och situationen hur bra sådana åtgärder lyckas. När det gäller de erfarenheter som kan tillvaratas för framtida landsspecifika rekommendationer på detta område föreslår sysselsättningskommittén att rekommendationerna åtföljs av en omfattande analys och inte i så hög grad riktas in på detaljer när frågan främst gäller den övergripande balansen i arbetsrätten; det skulle vara mer produktivt att utvärdera och förbättra den balansen. 6151/16 kh/ul/ami 4

5 Sysselsättningskommittén har formulerat ett antal specifika politiska riktlinjer på grundval av översynen, nämligen följande: Den rättsliga kontrollen av arbetslagstiftningen, till exempel när det gäller att kontrollera efterlevnaden av reglerna för på varandra följande tillfälliga kontrakt, spelar här en avgörande roll och bör upprätthållas. Avgörande i detta sammanhang är yrkesinspektionernas kapacitet och tillämpningen av adekvata påföljder. Ökad säkerhet i samband med arbetsmarknadskonflikter kan bidra till att uppmuntra arbetsgivare att gå över från tillfälliga till fasta anställningskontrakt. För att få en överblick över arbetsmarknadslagstiftningens karaktär och effekter i olika länder måste man beakta rättsväsendets funktion (t.ex. arbetsdomstolarna) och de föreskrifter som resulterar av kollektivförhandlingar på central nivå och branschnivå. Ekonomiska incitament och incitament rörande socialförsäkringar för att anställa med fasta anställningskontrakt kan utgöra ett stöd men måste riktas effektivare och kan vara kostsamma, och därför måste man på längre sikt hitta en mer självupprätthållande lösning. Konceptet med ett enda avtal om tillsvidareanställning är ingen patentlösning men kan vara relevant på medlemsstatsnivå för att inspirera till diskussioner och reformer. Nya former av egenföretagande (inbegripet ofrivilligt egenföretagande) och deras konsekvenser bland annat för täckningen av systemen för socialt skydd kräver ytterligare överväganden. Falskt egenföretagande är ett verkligt problem som måste åtgärdas, samtidigt som en lämplig ram för nya typer av kontraktsmässiga arrangemang kan övervägas. Att utvärdera åtgärderna med hjälp av mikrodata och enkäter bland arbetsgivare kan vara särskilt användbart och informativt. 6151/16 kh/ul/ami 5