VILKEN MENING HADE BRO OCH BROBY? EN STUDIE AV BROPLATSER I UPPLAND UNDER JA RNA LDERN

Transkript

1 VILKEN MENING HADE BRO OCH BROBY? EN STUDIE AV BROPLATSER I UPPLAND UNDER JA RNA LDERN Masteruppsats i arkeologi Stockholms universitet VT 2013 Stefan Sandesten Handledare: Anders Carlsson

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING sid 1 INLEDNING 1.1 Bakgrund Uppland under järnåldern Innebörd av Bro och Broby Syfte Frågeställningar Teori Metod Avgränsningar VALDA PLATSER BROBY 2.1 Tillvägagångssätt för platsstudierna Broby i Täby Broby i Börje Broby i Tillinge VALDA PLATSER BRO 3.1 Bro (Upplands ) Bro ( Roslags ) VILKEN MENING HADE BRO OCH BROBY? SAMMANFATTNING 52 LITTERATURFÖRTECKNING...53 Omslagsbild: Assurstenen i Bro Källa: Bro till evigheten, Lars Andersson red. ( 2009: 28) i

3 Abstract: This paper is about the meaning of the place names Bro and Broby in Uppland, Sweden, during the Iron Age. These place names have only been dealt with in one study during the last years. The conclusion from this study was that these places were located where communications crossed in deep bays of what is now lake Mälaren. In the present study the names are placed in a wider context especially the connections to the elite of that time is discussed. Bro and Broby seem to be connected to a bridge and to big mounds, which was one way of the elite to express their ownership of power over the surroundings. On many rune stones we find texts about building a bridge. One conclusion is that Bro and Broby were places of the elite. Bro is considered as a place owned by the elite, while Broby was a place where people lived and took care of the bridge but did not own it. Bro was the older name, possible from the middle of the Iron Age. BILDFÖRTECKNING Fig 1 Topografisk karta över Broby itäby med omgivningar Fig 2 Vallentunasjön Fig 3 Fornlämningar kring Broby i Täby, detaljkarta Fig.4 RAÄ 36 vid Broby i Täby Fig.5 Nuvarande väg och bro vid Broby i Täby Fig 6 Fornlämningar kring Broby i Täby, karta Fig 7 Broby Täby fornlämningar, förteckning Fig 8 Området öster om Gullån och Broby gård vid Broby i Täby år 1788 Fig.9 Runsten U 151 vid bron i Broby i Täby Fig.10 Topografisk karta över Broby i Börje Fig.11 Bron över Jumkilsån vid Broby i Börje Fig.12 Broby i Börje, detaljkarta fornlämningar Fig.13 Området vid Broby i Börje år 1635 Fig.14 Topografisk karta över Broby Tillinge ii

4 Fig.15 Eriksgatans sträckning vid Broby i Tillinge Fig.16 Fornlämningar kring Broby Tillinge Fig.17 Östens hög vid Broby i Tillinge Fig.18 Runsten från Lilla Kyringe bytomt vid Målhamma Fig.19 Upplands Bro med omnejd, topografisk karta Fig.20 Bro ( Upplands ) fornlämningskarta översikt Fig.21 Bron över ån vid Bro (Upplands ) Fig.22 Bro ( Upplands ) fornlämningar, detaljkarta Fig.23 Assurs hög vid Bro (Upplands ) Fig.24 Assurs runsten vid Bro (Upplands ) Fig.25 Översiktskarta över Bro ( Roslags ) Fig.26 Bro ( Roslags ) fornlämningskarta, detalj FÖRKORTNINGAR: SOL Svenskt Ortnamnslexikon 2003 NE Nationalencyklopedin UR Upplands runinskrifter iii

5 1 INLEDNING 1.1 Bakgrund Under tidigare kandidat- och magisteruppsatser hade jag möjlighet att studera Järnålderns storhögar vid nedre Ljungan och tre gånger Tuna (2010) och Järnålderns kuströsen i Medelpad (2011). Under arbetet med skrifterna ställdes bl.a. frågor om varför fornfynden ligger där de ligger påfallande ofta vid hav eller vatten och vad gäller storhögarna därtill vid korsningar mellan dåtida kommunikationsleder till lands och till sjöss. Vidare kom frågan upp om hur olika typer av fornlämningar relaterade till varandra i landskapet t.ex. relationerna mellan bebyggelse, fornborgar, gravfält, rösen och högar av olika storlek. Namn på platser kunde härledas till järnåldern som Vi, Tuna m.fl. Frågeställningarna är likartade i denna masteruppsats. I föreliggande uppsats riktas däremot fokus mot Uppland under järnåldern och mot platsnamnen Bro och Broby. Platsnamnen Tuna och Husby m.fl. har ägnats betydande intresse under senare år se t.ex. Fernstål (2004),Olausson (2000), Nylen och Schönbeck (1994) och Gerhard Larsson (1986). Brobyarnas betydelse har mig veterligen endast behandlats i en uppsats under senare år: magisteruppsats i arkeologi av Michael Schneider från år 2008 med namnet Brobyarnas betydelse. Lantmäteriverket har en söktjänst om orter, därvid framträder ca 50 platser i Sverige med namnet Bro och 60 platser med namnet Broby. Lantmäteriverket ortsnamnsförteckning omfattat förutom bebyggelse även trakter, kyrkor m.m. I nämnda siffror har endast bebyggelse inräknats. Bro förekommer från trakten av Kävlinge i Skåne i söder till flera stycken platser i Medelpad och Hälsingland i norr. Spridningen är någorlunda jämnt fördelad däremellan. Broby förekommer från Skåne i söder vid Helgeå till en plats i Dalarna i norr men inte längre norrut. En möjlig förklaring till detta berörs senare i uppsatsen. Koncentrationen till Mälardalen är påfallande. Något samband mellan lokaliseringen av Bro och Broby är svår att spåra. Det är dock värt att komma ihåg att platser kan ha ändrat namn under tidens gång och att fler platser med aktuella namn kan ha förekommit. Ronnevik (1978:tabell 8) har sökt efter namn i Uppland där bro förekommer på ett eller annat sätt och kommer fram till 41 platser. Han har även sett på hur många runstenar i Uppland som nämner bro, vad eller väg och räknar fram totalt 79 platser, varav merparten berör broar. Broby är inte uteslutande en svensk företeelse. Broby förekommer på flera ställen i Danmark på Jylland och Själland. Enligt Nationalencyklopedien, NE, finns även Broby på en plats i sydvästra Finland men återfinns inte i Norge. Förenklat är Schneiders slutsats att namnet Broby emanerar från vendeltid eller tidig vikingatid. Begreppet bro skall enligt Schneiders tolkning ses som ett betydligt vidare begrepp än dagens och kan även betyda uppbyggd vägbank, kaj eller brygga. Schneider menar att mycket talar för att de ursprungliga Broby avsåg en plats vid en ås utlopp i djupa havsvikar av dåtida Mälaren och att platserna var kommunikationspunkter mellan vägar till lands och till sjöss (fortsättningsvis används begreppet Mälaren, även om Mälaren var en havsvik under delar av järnåldern). Detta förefaller gälla för samtliga Broby, enligt Schneider (2008:28 f). 1

6 I en studie av vissa platser i Uppland som föreliggande är det viktigt att försöka få med dessa i ett sammanhang och det blir därför naturligt att särskilt söka efter de iögonfallande tecken i landskapet som vägmärken inkl. runstenar, stora högar, avvikande gravskick och speciella gravgåvor, stora gårdar m.m. Vidare att försöka förstå vad som skapade makt och hur denna makt utövades. 1.2 Uppland under järnåldern Som en bakgrund till följande texter ges nedan en mycket kortfattad bakgrund om Uppland under järnåldern. Topografi, bebyggelse Från järnålder till nutid har landskapet förändrats främst till följd av landhöjningen, men även i modern tid på grund av omfattande utdikningar och torrläggningar. I stort består landskapet av bördiga slättbygder med mellanliggande morän och åspartier. Risberg (2011) har ägnat uppmärksamhet åt landhöjningen i landskapet. Den mest påfallande förändringen jämfört med nutiden är det omfattande vattenlandskapet med långa vikar från Mälaren och även långa vikar från Saltsjön. Landskapet genomkorsas av mängder med åar, som ofta följer de spricksystem som skapades av inlandsisen. Enligt Ljungkvist (2006:21) var Uppland fullkoloniserat under yngre järnåldern. Den produktiva jordbruksmarken var upptagen och ny mark skapades primärt av den fortgående landhöjningen. Viktigare sjöleder och landvägar Välkända sjöleder är främst Fyrisån och Långhundraleden, från nuvarande Åkersberga mot nordväst till Uppsala. Långhundraleden har behandlats av bl.a Ambrosiani ( 1961: 7 ff ). Ambrosiani menar att delar av leden använts in i modern tid, men att kommunikationsmöjligheten mellan Saltsjön och Uppsala upphörde under vikingatiden. Fyrisån med alla dess biåar är mindre studerad som kommunikationsled. Kjellberg (2006) anser baserat på beräkningar att Fyrisån upphörde att vara segelbar norr om nuvarande Uppsala redan kring 500 e.kr., alternativt att en omlastning till mindre båtar skedde vid denna plats. Under senare år är det främst Gunilla Larsson (2007: ) som behandlat farleder och vägar i det vikingatida Uppland. Larsson behandlar även det regelsystem som kom till under medeltiden och som har äldre föregångare. Detta behandlar hanterar vattendragens framkomlighet. Larsson menar att tack vare omlastnings- eller dragställen var å-nätet mycket omfattande. Den nordiska skeppsbyggnadskonsten, som utvecklades under yngre järnåldern, resulterade i lätta och starka båttyper som var lämpade för färder på bl.a. å- systemen. Arkeologiska exempel på dessa båttyper är båtarna i gravarna från bl.a. Vendel och Valsgärde. Larsson visar hur dåtidens vattenvägar band ihop de kända centralplatserna, men de hade även betydelse för de platser som studeras i följande kapitel. Landvägar utnyttjades till fots eller till häst med klövjepackning. Vägar farbara med hjulförsedda vagnar och över längre avstånd är en senare företeelse. Larsson behandlar även kortfattat landvägarna och ger referenser till andra forskare som studerat vägsystemen. Vägar är inte särskilt talrika i det arkeologiska materialet och de är kroniskt svåra att datera. Flera 2

7 forskare menar att flera vikingatida vägar har efterföljare i sentida vägar se t.ex. Lena Lundberg (1997) som studerat Vägen till Vendel. Större betydelse än landvägarna hade sannolikt färderna över is och snö med släde. I många fall har dessa vintervägar troligen följt å-systemen med mellanliggande sjöar. Det finns därför skäl att tro att samtliga platser som behandlas i den föreliggande uppsatsen hade förbindelser med omvärlden över is. Maktstruktur och gravar Maktstrukturen och speciellt elitens betydelse i Uppland har på senare tid behandlats av Ljungkvist (2006). Han försöker identifiera en elit utgående från boplatsmaterial, gravmaterial (för båda könen), lösfynd, depåer och ortnamn. Skillnaderna mellan en högre och lägre elit under vikingatid respektive vendeltid menar Ljungkvist (2006:31-49) bestå av att: högre elit kännetecknas av samma utrustning som för den lägre elitens gravar, men med mer föremål med högre kvalitet och fler detaljer eller hela föremål i rent silver eller i synnerhet guld. Dessutom förekommer fler importföremål. Materialet är dock inte alldeles otvetydigt. Hur viktig var själva jorden ekonomiskt och var 1000-talet en brytningstid mot tidigare strukturer frågar sig Ljungkvist (2006:120 ff ). Hans egen bedömning är att så är fallet utgående från de stora skillnaderna mot tidigare tider vad avser religion, ekonomi, sociala strukturer och samhällshierarkier. Vad vi ser är ett framväxande kyrkligt samhälle med begynnande feodala inslag, enligt Ljungkvist. Gravformerna har betydelse för datering och tolkning. Påfallande är hur få gravar som grävts ut. Dateringen baseras därmed i hög grad på gravarnas utseende, om överlagring förekommer och hur gravarna relaterar till andra gravar och till bebyggelsen. Ambrosiani (1961) menar att gravfälten under perioden 500 f.kr. till 500 e.kr ofta kännetecknas av stora gravfält med över 100 gravar och en blandning av gravformer från runda, fyrkantiga eller triangulära gravar samt rösen. Under yngre järnålder kännetecknas gravarna av mindre gravfält med högar över brandlager och runda stensättningar. Förekomst av skeppssättningar pekar mot periodens senare del( Ambrosiani 1961:8 ff). Hyenstrand (1974:16 ff) redovisar en diskussion om datering av gravtyper. Sammanfattningsvis anför han fyra grupper: 1. Gravfält innehållande en eller flera av följande typer: triangulära stensättningar, resta stenar och rösen. Dateras till äldre järnålder. 2. Gravfält innehållande en eller flera av följande faktorer: lägst fem högar, treuddar och skeppssättningar. Dateras till yngre järnålder. 3. Gravfält innehållande enbart runda, övertorvade stensättningar eller sådana i kombination med intill fyra högar. Dateras till huvudsakligen yngre järnålder. 4. Övriga gravfält, t.ex. gravfält grupp 3 med tillägg av kvadratiska eller rektangulära stensättningar. Dateras huvudsakligen till yngre järnålder. Mycket stora högar ofta vid anläggandet ensamliggande - pekar mot folkvandringstid ( muntlig uppgift av Anders Carlsson, dec. 2012). Storhögar, med enligt konventionen en diameter större än 20 m, pekar mot vikingatid och ligger ofta flera tillsammans i landskapet. 3

8 1.3 Innebörden av namnen Bro, Broa och Broby Bro Det förefaller rimligt att utgå från att Bro är det äldre namnet av de två studerade. Detta av det enkla skälet att Broby innehåller en efterled till Bro. Tänkbart är dock att namnen är samtida. Bro, enligt NE, är ett byggnadsverk som leder en väg, järnväg, kanal, eller vattenledning etc. över ett hinder, såsom korsande väg, järnväg, vattendrag eller ravin. Därefter ger NE en relativt omfattande beskrivning av olika brotyper och brokonstruktioner. Broarnas historia beskrivs i NE. De första broarna utgjordes av trädstammar eller flata stenar som utnyttjades för att överbrygga ett vattendrag eller en ravin. Med den terminologi som Schneider använder (2008: 4) var dessa första broar s.k. kavelbroar. Men bro betecknade under yngre järnåldern även en del av en förstärkt vägkonstruktion eller en vägbank. Detta framgår av ett flertal runinskrifter t.ex. den välkända Jarlabankes bro i Täby se t.ex. Hem till Jarlabanke (2006). Det - till skillnad från nutida språkbruk - på annat sätt använda begreppet bro har behandlats av bl.a. Stefan Brink ( 2000: 32 f) och som överensstämmer med tolkningen ovan. Schneider ger (2008:4f) tre exempel på det äldre vidare brobegreppet: a)fribro, b)vägbank, c) hamn eller kaj. Ronnevik (1978:11) talar om:-fyllnadsbroar, som i sin helhet vilar på underlaget, -pålbroar, som inte verkar förekomma i Uppland och -fribroar, som fritt spänner över ett vattendrag. Dessa bro- begrepp kan självfallet kopplas till en mängd platser i dåtida Uppland. Men den intressanta frågan är varför vissa av dessa platser även fick namnet Bro eller Broby. Det rimliga svaret är att dessa platser hade en särskild betydelse kopplad till bro-begreppet, men vilken? SOL (2003:47) behandlar inte bro-begreppet utan Bro (Upplands-) som vi återkommer till nedan Broa -a är liksom inge efterleder av gammalt ursprung (muntlig uppgift från Anders Carlsson dec. 2012) och som även berörs i SOL (ex. 2003:150). SOL (2003: 47) behandlar platsnamnet Broa på Gotland och anför att a är en pluraländelse av Bro, möjligen syftande på vägbank vid Romamyr. År 1941 ändrades Broa till Broe enligt SOL Efterleden- by Enligt NE från fornsvenskans byr, en bildning till bo, alltså ursprungligen boplats. SOL (2003:52f) ägnar ett längre stycke åt begreppet by. Grundordet -by sammanhänger med verbet bo. Det är enligt SOL möjligt att de äldsta namnen inte betecknar bebyggelse utan avsett (ny) odlingar. Ett intressant tillägg är, enligt SOL, att begreppet använts om bebyggelse som tillkommit genom utvidgning av, eller utflyttning från, en äldre moderbebyggelse. SOL anför att det numera hävdas att namntypen går tillbaka till perioden e.kr., underlaget för denna ändrade bedömning går inte att utläsa i SOL. Förleden till by är ofta naturbeskrivande eller terrängbetecknande, enligt SOL. 4

9 Sammanfattningsvis kan det anföras att efterleden- by inte tolkats entydigt i tidigare forskning. Flera av de tolkningar som anförts ovan borde kunna passa på de platser som studeras i denna uppsats. Men samtidigt är det så att tolkningarna inte är artskilda. Det har rimligen mindre betydelse i sammanhanget om- by avser en eller flera gårdar. Under senaste tid har by behandlats av Vikstrand. I korthet menar han ( 2013: 31 ff) att begreppet har lång produktivitet från möjligen romersk järnålder och resterande del av järnåldern. 1.4 Syfte Syftet med föreliggande uppsats är att försöka förstå namnen Bros och Brobys uppkomst och betydelse under järnåldern samt deras relation till varandra. 1.5 Frågeställningar Syftet kan omformuleras i ett antal frågeställningar enligt följande: a) När uppkom namnen Bro och Broby? b) Vad är skillnaden mellan Bro och Broby? c) Vilken relation har Bro och Broby till en storgård? d) Vad var brons roll- att särskilja eller hålla samman? Detaljfrågor i anslutning till ovanstående behandlas under platsanalyserna nedan. Ofta uppfattas inom arkeologin en å (i vart fall en större sådan) som en särskiljande faktor mellan olika bygder. Gränser mellan hundare eller härader följer ofta större vattendrag, som fallet är vid Sagån på gränsen mellan nuvarande Uppland och Västmanland. Helgesson (2002:16 f) hävdar dock att åar ( åtminstone i järnålderns Skåne) under äldre järnålder förenade bygder och att den senare häradsindelningen var ett uttryck för att bryta detta mönster från den nybildade kungamakten. Ett motsvarande förhållande kan gälla kring Sagån. En strikt uppdelning av området väster resp. öster om Sagån kan därför vara irrelevant för förhållandena under studerad tidsperiod. 1.6 Teori I modern arkeologi uppfattar jag det post-processuella synsättet som dominerande. Tolkningen är av central betydelse. Likväl är det så att i många skrifter och uppsatser används, enligt min mening, även de äldre teorierna: processuella och kulturhistoriska teoribildningarna i större eller mindre grad. Detta gäller även för min del i föreliggande uppsats. Det förefaller mig oklokt att slaviskt använda sig av endast en teori. Uppsatsen bygger på att järnålderns folk använde monumentalisering, i form av broar, runstenar och storhögar, för att visa sin närvaro. Innebörden och tolkningen av monumenten som kraftfulla sätt för kommunikation har behandlats av bl.a. Gren (1994: 87 ff). Högarna kan också ses som ett sätt att materialisera äganderätten, odalbegreppet, se Zachrisson (1994). Dessa begrepp och dess tillämpning kan ses som en del i använd, etablerad teori. Därtill kommer den mångfald nya teoribildningar och synsätt, som inom en kurs vid den arkeologiska institutionen går under samlingsnamnet kritiska perspektiv. Jag har försökt ta del av och förstå dessa nya kritiska perspektiv i kursen med samma namn. Jag har tyckt mig 5

10 förstå att delar av detta kunde vara fruktbärande att försöka tillämpa i föreliggande uppsats. Serialitetsbegreppet kunde kanske vara användbart för eliten under järnåldern. Med detta begrepp avses gemensamma egenskaper hos en grupp som de uppfattas av utomstående, men som inte behöver uppfattas som gemensamma av medlemmarna i gruppen (den populära nutida parallellen är medlemmarna i en busskö). Vi talar ju gärna om eliten som ett enhetligt begrepp och en del talar ju för att dåtidens övriga befolkning kunde se det på samma sätt. Men eliten själv kunde ha en helt annan uppfattning om vad olika grupperingar inom eliten hade gemensamt. 1.7 Metod Något pretentiöst vill jag hävda att den tillämpad metodiken bygger på ett tvärvetenskapligt arbetssätt. I vart fall behöver en rad olika källmaterial användas. Geologiskt underlag erfodras för att bedöma landskapets utseende under järnåldern. Landskapet har förändrats på ett dramatiskt sätt sedan järnåldern inte bara beroende på landhöjningens effekter i det flacka landskapet, men även beroende på omfattande utdikningar och torrläggningar. Geologin tillsammans med eventuella fornlämningar av vägar och vattenförbindelser kan ge en uppfattning om platsens betydelse kommunikationsmässigt. För att kunna förstå var och en av de studerade platserna och för att kunna jämföra dem med varandra - ställer jag mig på bron och betraktar omgivningen. Det arkeologiska underlagsmaterial som kan finnas omfattar högar, runstenar, gårdsgravfält m.m. En kronologi mellan de olika fornlämningarna eftersträvas genom att se på typer, läge i landskapet och eventuella direkta dateringar. Paralleller med andra platser och företeelser kan ge vägledning till hur fornlämningarna relateras till varandra och hur de kan tolkas fysiskt, som uttryck för makt och ägande, men även religiöst. Tidsförloppet på platsen är intressant för att se hur platsens betydelse kan ha förändrats under järnåldern och in i tidig medeltid (främst genom att se på var stenkyrkor med tiden byggdes). Arkeologiska rester av gårdar saknas i normalfallet. Relationer mellan bro-platserna och omgivningen söks därför i platsnamnen, deras ålder och innebörd enligt den metodik som utvecklats i ortnamnsforskningen. Äldre kartmaterial kan ge en viss uppfattning om ägor, gårdar och brobyggnader. Med vårt nutida sätt att se på en bro uppfattas det som självklart att en bro binder samman. Så behöver det inte ha varit under järnåldern. Genom att se på brons läge i landskapet, hur den markeras av eventuella runstenar och hur gårdar ligger i relation till bron bör det gå att få en uppfattning om bron var förenande eller särskiljande. Metod kan tolkas som tillvägagångssätt. I inledningen till kapitel 3 nedan redovisas den systematik och bakgrunden till densamma som jag försökt tillämpa vid genomgången av de valda platserna. Detta avsnitt kan även ses som en del av metodbeskrivningen. I det avslutande kapitlet i uppsatsen redovisas hur Bro och Broby kan relateras till varandra och hur en tidsbestämning kan göras. 1.8 Avgränsningar Av inledningen framgår att Broby förekommer frekvent i Mälardalen och därmed Uppland. Jag har valt att inte studera alla dessa platser. En geografisk spridning inom landskapet har eftersträvats. En begränsning är vidare nödvändig inom ramen för denna uppsats. 6

11 En ursprunglig ambition från min sida var att i studien ta med platser med namn på Bro och Broby utanför landskapet Uppland, i syfte att se om de eventuella slutsatserna från Uppland hade bäring även för ett större geografiskt område. I denna avsikt har jag även studerat Broby i Skåne, Broa på Gotland, Bro i Bohuslän och Bro vid Vreta kloster i Östergötland. Resultaten från dessa platsstudier kommer inte att redovisas i följande text eftersom jag inte fann att Uppland var på något sätt unikt (ett förhållande som jag möjligen borde insett från början). De avvikelser som kvarstår, enligt min uppfattning, gäller främst Broa på Gotland. Men Gotland är ju ur arkeologisk synpunkt speciellt jämfört med övriga Sverige och det är därför inte förvånande att detta skulle kunna gälla även för Bro-platserna. Av Bro-platserna är två av fyra bebyggelser i Uppland medtagna. De övriga ligger vid Östhammar och Tierp. De båda Bro platserna, som senare blev egna socknar, är inkluderade i studien. Följande platser studeras mer i detalj: a) Broby i Täby sn, b) Broby i Börje sn, c) Broby i Tillinge sn, d) Bro (Upplands-), e) Bro (Roslags-). Broby förekommer som platsnamn både öster och väster om Sagån. Båda behandlas, även om en plats formellt ligger i Västmanland (Uppland är enligt uppsatsens rubrik studieområdet). 2 VALDA PLATSER FÖR NÄRMARE ANALYS 2.1 Tillvägagångssätt för platsstudierna I den följande texten har jag försökt följa en systematik i beskrivning och följande analys plats för plats. Den är i korthet uppbyggd på följande sätt: Har det funnits en bro på platsen? Topografi För att besvara frågan ges inledningsvis en topografisk översikt som visar platsen i stort och med fokus på platsens läge i relation till åar och vattendrag samt eventuell närhet eller förbindelse med dåtida Mälaren. Därefter presenteras de vägar som har funnits vid platsen och vilka förbindelser med en vidare omvärld som kan ha varit aktuella. Finns arkeologiska eller andra indikationer på att en bro har funnits vid platsen? Vad säger fornlämningarna i form av gravfält och gravfynd om platsen? Underlagsmaterialet utgår här från ett kartutdrag hämtat från Fornsök, RAÄ. Ett försök till systematisk genomgång görs av gravar i omedelbar närhet till bron och även en viss utblick mot omgivningarna. Det som är utmärkande för de gravar som förekommer vid de valda Bro och Broby är storhögarna, varför dessa ägnas särskild uppmärksamhet. Vad visar runstenarna vid platsen? Runstenarna utgör det enda skriftliga källmaterial vi har från perioden. I boken Bro till evigheten (2009 red. Lars Andersson) har samlats ett antal artiklar från ett seminarium på Såstaholm, som är av intresse i detta sammanhang och som berörs i det följande. Går det att finna gården som var förbunden med bron och kan denna gård relateras till en ursprunglig huvudgård? 7

12 Som den fortsatta genomgången kommer att visa är arkeologiska fynd av gårdar sällsynta eller obefintliga. Byggnadsskicket förändrades under yngre järnålder från långhus till en-skeppiga hus på stensyll och med ett flertal kringliggande uthus, förrådshus och stall. De arkeologiska resterna från denna typ av bebyggelse är svårare att finna. Långhusen återfinns ju normalt i form av ett antal stolphål som saknas i senare bebyggelse. Av Lantmäteriverkets web-plats för historiska kartor kan möjligen viss vägledning fås av hur gårdarna var organiserade. Även om kartorna är från historisk tid menar många forskare att gårdsstrukturen varit förvånansvärt fast sedan yngre järnålder. Bristen på arkeologiskt underlag om gårdar innebär att en stor del av diskussionen om gård vid bron och eventuell huvudgård får baseras på analys av platsnamn. Den topografiska kartan, som nämndes ovan, utgör därvid primärunderlag. Hur relaterades bro-platsen till andra platser av betydelse i omgivningen, främst Tunaplatser och Husby-platser? Även här är topografiska kartan och karta från Fornsök primärmaterial. Tuna-platserna, se SOL (2003:128), relateras till någon form av centralplats administrativt, som i sin äldsta form kan ha sitt ursprung i äldre järnålder. Husby-platserna har en koppling till den spirande kungamakten, se SOL(2003:136), som en plats för uppbörd och försörjning för eliten och som dateras till talen. Husby som begrepp har intresserat åtskilliga forskare. I boken En bok om Husbyar från RAÄ år 2000 har samlats ett antal uppsatser i ämnet. Under rubriken Husabyarna- en kritisk forskningsöversikt har Jonatan Pettersson (2000:49 ff) påvisat att mycket om husabyarna är oklart och att tidigt etablerade föreställningar om innebörden av namnat visat sig ha förvånansvärd livskraft utan kritisk granskning. Under rubriken Nordens Husabyar unga eller gamla? behandlar Stefan Brink (2000:65 ff) frågan. Brinks uppfattning synes vara att begreppet etablerades efter ca 1000 e.kr. i samband med kungamaktens uppbyggnad och gick ur bruk (åtminstone i Uppland) på talen då ett skattesystem etablerades. Brink anser vidare att namnet är sekundärt - dvs att platsen har haft annat namn tidigare och att namnet ersattes av annat i senare tid. Relation mellan bro-platsen och senare kyrka I boken Kyrka och socken i medeltidens Sverige från 1991 har samlats ett antal uppsatser om temat. Bl.a. Stefan Brink (1991:113 ff) diskuterar sockenbildningen och framför att denna torde ha etablerats i Uppland under 1200-talet. Brink diskuterar vidare om sockenindelningen baserades på äldre indelningar eller ej. Inom forskarvärlden föreligger uppenbarligen olika uppfattningar härom. Sockenbildningen, byggandet av stenkyrkor och etablerandet av tiondet som finansiell bas infaller i början av 1200-talet, enligt Brink, och således efter den tidsperiod som behandlas i föreliggande uppsats. Men de första kyrkorna i Uppland bör ha varit träkyrkor uppförda som gårdskyrkor av eliten och inom den period vi studerar. Tyvärr finns mig veterligen inga fynd från äldre träkyrkor inom området, men de äldre träkyrkorna kan ha påverkat var de senare stenkyrkorna uppfördes. Relationen mellan bro-platsen och stenkyrkan kan således säga något om platsens betydelse. 8

13 2.2 Broby i Täby Topografi och bro Dagens Broby i Täby ligger vid den trögflytande ån Gullån sydost om Vallentunasjön. Gullån avvattnar småsjön Gullsjön med omgivande sankmarker. Vallentunasjön framstår idag som en avskild och sannolikt övergödd inlandsinsjö. Området och platsen är i det allmänna medvetandet kanske mest känd som Jarlabankes hemtrakter. I fig.1 nedan visas ett utdrag från den topografiska kartan. I enlighet med Schneiders ansats (2008) har höjdkurvor för nivåerna 5 m resp. 10 m studerats. 5 metersnivån motsvarar vattenståndet vid yngre järnålder vikingatid och 10 metersnivån äldre järnålder. Schneider (2008:22 f) har ägnat visst intresse åt hur Vallentunasjöns nivå har förändrats över tiden. Klart är enligt Schneider att vattennivån förändrats genom regleringar. En omfattande sänkning gjordes 1889/90 och resulterade i en sänkning av medelvattenståndet på ca en m (värdet är behäftat med osäkerhet). Det kan därför vara rimligt att se på ca 7-9 m nivån som representativt för yngre järnålder. Ser vi på äldre underlag, t.ex. Ambrosiani (1961:23), finns bara en förbindelse med omvärlden dokumenterad, nämligen den mot sydväst och Norrviken. Hyenstrand (1974: bil. 40) redovisar en karta över området med 10m nivån inritad, se fig.2 nedan. Mycket talar alltså för att Vallentunasjön hade två sjöförbindelser med omvärlden under äldre järnåldern, och en åt sydväst under yngre järnålder. Placeringen av Broby vid den obetydliga Gullån kan tyckas förbryllande. En möjlig tolkning, som lanserats av Anders Carlsson (muntlig uppgift dec. 2012), är att Gullsjön skulle kunna relateras till guld och att Gullsjön, med sin distinkt runda form, i äldre tider skulle ha kunnat varit en offersjö. Som avsnittet nedan om runstenarna visar är förekomsten av en bro vid platsen säkerställd och att bron givet platsen dess namn. Vägar Fornsök visar ett antal forntida vägsträckningar. En vägsträckning har gått från Vallentuna via nuvarande Täby kyrkby över Broby, via Hagby och vidare söderut. (se topografiska kartan fig. 1). Schneider har pekat på en vägsträckning väster om Vallentunasjön från Vallentuna över Skålhamra till Hagby och vidare söderut. Fortsättningen av vägen söder om Vallentunasjön har belyst av Eriksson (1982:30 ff) som talar om vintervägen mellan Stockholm och Almunge och sedan vidare norrut mot Uppsala. Eriksson tidsbestämmer inte vägen, men talet om krogar efter vägen pekar mot en väg från 1600-talet. Men vägar har som nämnts ovan - ofta en lång förhistoria. Skålhamrasläktens Långbroväg startar i söder vid handelsplatsen vid Edsbacka och passerar ett runblock vid sjön Snuggan och vidare upp till Nyby vid Vallentunasjöns sydvästra strand. Därefter går stigen nära Vallentunasjöns västra strand upp till Skålhamra. Jarlabankes väg gick, enligt Eriksson (1982:59 ff ), från Täby kyrkby över Broby och Hagby (se fig. 1) och vidare nära sjöarna Mörtsjön, Fjäturen och Rösjön ner till Edsbacka. Stigen 9

14 markeras av sju runstenar mellan Hagby och Edsbacka. Av ovanstående synes det rimligt att dra slutsatsen att Broby låg vid viktiga kommunikationer till lands och via vatten genom den närliggande Vallentunasjön. Fig 1 Topografisk karta över Broby i Täby med omgivningar, skala 1: Källa: Lantmäteriverket Copyright Lantmäteriet. Medgivande: 2011/

15 Fig. 2 Vallentunasjön, streckat område markerar 10 m ö.h. Runinskrifter med nummer enligt Upplands Runinskrifter. Kvadrater motsvarar sannolika bebyggelseenheter vid vikingatidens slut. Källa: Hyenstrand (1974: bil. 40) Fornlämningar I fig. 3 visas en detaljstudie av Broby i Täby enligt Fornsök. 11

16 Fig.3 Broby i Täby, Broby bro med inlagda RAÄ nr av författaren. Källa: Riksantikvarieämbete, Fornsök - RAÄ 33:1 och 42:1-6 avser runstenar. U nr enligt UR har tillfogats. - RAÄ 36:1 avser gravfält, likaledes RAÄ 42 som inte ingår i Fornsök ( se vidare nedan). - RAÄ 42:7 stensättning. - Ö betecknar Östens hög, se nedan. I fig. 4 och 5 nedan visas bilder av RAÄ 36 och nuvarande väg och bro vid Broby i Täby. Gravar och gravfält vid Broby bro RAÄ 36 omfattar 41 fornlämningar med tre högar, 29 runda stensättningar, fem rektangulära stensättningar, två resta stenar och en terrass, enligt Fornsök. Den största högen har en diameter på 13 m och faller således inte inom gruppen storhögar. Men ett besök på platsen visar likväl högens dominerande och synliga läge i omgivningen. Det framgår även att de tre högarna borde vara två högar och ett röse. Terrassen kan även tolkas som en rektangulär stensättning. En datering förfaller vansklig då beskrivningen i Fornsök pekar mot att en mångfald gravformer förekommer inom RAÄ 36. En mindre del av gravfältet har grävts ut, se Magnusson (1979). De fynd som därvid framkom omfattade sex stensättningar, fyra 12

17 Fig. 4 RAÄ 36 vid Broby i Täby. Foto: författaren. gravgömmor, ben, krukskärvor, en sköldbuckla och en pilspets. Utgående från fynden tidssätter Magnusson dessa gravar till äldre järnålder och snarast romersk järnålder. Röset pekar mot äldre järnålder, möjligen bronsålder, men röset ligger så lågt i terrängen att det är mindre troligt. Högarna torde vara från vikingatid. En möjlig tolkning av dateringarna är att gravfältet inte använts kontinuerligt och att högarna är resultatet av en senare återetablering på platsen. Gravfältet ligger ca 300 m öster om Gullån och på andra sidan om ån räknat från den förmodade Broby gård (se vidare nedan om gårdar). RAÄ 42, också öster om ån, har av Andersson benämnts Jarlabankeättens gravplats. Denna behandlades av Lars Andersson första gången Tre skelettgravar påträffades; en äldre man, en äldre kvinna och en pojke i 10-årsåldern. Samtliga gravar som låg i öst-väst, betecknas som kristna, och dateras till 1000-talet e.kr.(andersson 1999:1). För mannens del markerade kistspikar kistans läge. Inga fynd fanns i övrigt. För kvinnans del en kista tillverkad av en stock, övriga fynd var ett skrin med nyckel- i skrinet två mynt -, en mindre silverring samt tre vikter. Pojken var gravlagd i en ospikad kista. Andersson återkommer till platsen år 2007 och år Hitintills har 15 gravar studerats. Platsen betraktas som gårdens första kristna begravningsplats (2011:9). Endast två kvinnogravar har påträffats. Därtill en barngrav strax utanför gränsen till det nu studerade området. Gravarna har enligt Andersson påfallande likheter med gravar i Sigtuna och ses som ett mellanting mellan en ättebacke och en kristen begravningsplats, väl synlig från den 13

18 angränsande vägen (2011:12). 10 av gravarna har kistor merparten rektangulära och gjorda av bräder eller trätråg. Fynden är sparsamma och omfattar olika personliga ting som föremål kopplade till klädedräkt. Fler kistor är brända på ovansidan men inte ner till den gravlagde. Fig.5 Nuvarande väg och bro vid Broby i Täby. I bakgrunden Broby gård Foto: författaren. Anderson har även medverkat som ansvarig i Täby hembygdsförenings utgrävningar på platsen. År 2012 återfanns tre mynt ett från Olof Skötkonungs myntning i Sigtuna kring 1000 e.kr., ett från England och ett från Tyskland, enligt Täby hembygdsförenings skrift år Som kommer att framgå av texten om runstenar nedan har det även funnits en hög benämnd Östens hög öster om ån. Sedan 1800-talet är högen bortodlad. Samtliga gravplatser ligger således öster om Gullån. RAÄ 36 är framträdande i landskapet och kan uppfattas som en markör. Det är sannolikt att röset och högarna under vikingatiden varit väl synliga även från sjösidan. Det man ville markera var sannolikt ägandet till jorden. Zachrisson (1994) har särskilt behandlat odal som ett sätt att hävda och bevara ägandet till marken. Odalbegreppet förekommer i litteraturen betydligt senare- under medeltiden enligt Zachrisson- men förutsätts ha äldre ursprung. Odal innebar att marken inte kunde överlåtas till andra än den närmaste släkten. Odal var med andra ord ett sätt att säkerställa att marken förblev i släktens ägo. Det betyder omvänt att de som tillskansade sig mark hade ett stort 14

19 behov av att hävda att det varit släktens mark sen urminnes tider. Ett sätt att göra detta var att bygga högar som markerade släktens förankring i området. Hypotesen ovan, att platsen återbesattes under vikingatiden, skulle då kunna vara en förklaring till att man ville markera platsen och ägandet genom högarna. En möjlig tolkning av händelseförloppet är att de två högarna markerar detta. Den större högen skulle kunna vara mannens hög och den mindre kvinnans. De nyetablerade har i sin tur drivits bort av Jarlabankeätten (se nedan) som anlägger Östens hög och senare RAÄ 42. Närliggande gravar och gravfält I samband med vägprojektet Norrortsleden har många uppdragsutgrävningar genomförts inom området. Därtill kommer tidigare uppdrag vid vägomläggningar och järnvägsutbyggnader. Projekten startade 1995 och flera pågår till dags dato. Samtliga är genomförda av Stockholms läns museum eller Riksantikvarieämbetet. Förutsättningarna för att belysa områdets betydelse måste därför betraktas som mycket goda. I det följande redovisas resultaten kortfattat från några av dessa och tidigare undersökningar. Andersson är den arkeolog som varit flitigast verksam inom området. I fig. 6 redovisas på karta fornlämningarna vid Broby enligt Andersson och i fig. 7 en förteckning över desamma. Med utgångspunkt från gravarnas utformning skulle RAÄ 34,52 och 364, samt som nämnts ovan undre delen av RAÄ 36, kunna dateras till äldre järnåldern. RAÄ 36 har jag uppfattat som Broby gårds gravfält och inte som Såstas,som Andersson anger i fig.7. RAÄ 85 Valla behandlas nedan under huvudgård. RAÄ 35 kan uppfattas som Såstas gårdsgravfält omfattande 7 högar (diameter mellan 6 10 m), 22 runda och en rektangulär stensättning. Det kan förtjäna nämnas i sammanhanget att ytterligare en bro påträffats i området ca 500 m söderut utefter Gullån räknat från bron vid Broby. Bron ligger alldeles utanför bildgränsen i fig. 6, se även topografiska kartan fig.1, där den nuvarande Norrortsleden korsar Gullån. RAÄ 415 har studerats av Camilla Grön (2005). Broläggningen är av typen stensatt vad med måtten 36 m långt och mellan 1,8 och 5,4 m brett. I den södra halvan överlagrades broläggningen av en stenkonstruktion som tolkades som resterna av en syll till ett hus. I anslutning till bron fanns en 62 m lång hålväg inom undersökningsområdet. Med utgångspunkt från troliga vattennivåer daterar Grön (2005:14) bron till yngre järnålder och utgår då från att bron ligger ca 10 m ö.h. Detta kan synas märkligt om vi jämför med resonemanget om vattennivåer under topografi ovan. Man frågar sig då om det finns något samband mellan bron i Broby och bron i form av RAÄ 415. Betraktar vi den topografiska kartan i fig. 1 så finns det flera gårdar i området t.ex. Karby- som ligger lika nära RAÄ 415 som Broby och som kan ha haft ett samband med RAÄ 415. Att Broby skulle kunna relateras till två broar förefaller som mindre sannolikt. RAÄ 85, som är intressant i sammanhanget (se nedan), ligger strax söder om bilden i fig. 6, ca 200 m söder om nuvarande Valla på den topografiska kartan i fig. 1. Gård, huvudgård Några arkeologiska fynd efter järnåldersgården vid Broby bro står inte att finna. De forskare som studerat området i stort synes utgå från att den forntida gården legat nära den nuvarande. Eftersom gårdslägena under vikingatiden se ovan- förfaller bli mer fasta kan denna ansats om den ursprungliga gårdens läge få gälla även här. Gårdens läge blir då på andra sidan 15

20 Gullån relativt gravplatserna. Av intresse i sammanhanget kan vara att Vikstrand daterar gården till sen vikingatid- medeltid (2013:106 f), på vilka grunder står dock inte klart för mig. Fig. 6 Broby i Täby, fornlämningar enligt Andersson (1999:9) 16

21 Fig 7 Förteckning över fornlämningar på fig 6 enligt Andersson (1999:7) I fig. 8 nedan visas en karta från år 1788 över området nordöst om Broby gård. Kartans benämning är Broby, Löfbrunna och rågångarna kring Valla. Från kartan är det svårt att avgöra om de marker som visas tillhört en eller flera gårdar. Ägor enbart öster om Gullån visas. Intressant att notera är att Såsta och Karby visas,men inte Broby, vilket skulle kunna tolkas som att Broby gård i vart fall inte var en gård av betydelse under talet. För en sentida betraktare förefaller det som logiskt att kartan visar Brobys ägor, men detta går inte att klart utläsa. Kartan (det större området utöver bilden) visar likväl Broby och Valla i ett sammanhang, vilket kan tolkas som att gårdarna på något sätt hänger ihop. Frågan är om det går att ana sig till en tidigare huvudgård till Broby gård. Platsnamnen i omgivningen kan möjligen ge viss vägledning. Det är påfallande många platser i omgivningen i stort (om vi studerar platser runt Vallentunasjön) som har efterleden by som Smedby, Täby, Alby, Hagby, Karby, Rickeby m.fl. Efterleden sta är också förhanden, dock i mindre utsträckning t.ex. Såsta, Ensta, Ormsta, Kragsta, Sursta, Gällsta, Grävelsta, Fresta m.fl. sta har enligt Pamp (1988, p. 35 ff) sitt svenska kärnområde i Mälarlandskapen och tolkningen av denna efterled är liksom by omstridd. Men det förfaller ändå vara så att ortnamnsforskarna förlägger dessa efterleder till 17

22 samma tidsperiod. En tänkbar huvudgård borde då inte stå att finna inom dessa namngrupper. Enligt kap.1 är efterlederna a och inge de äldsta. Intressant blir då Valla någon km sydväst om Broby,se topografiska kartan fig.1 ovan. Valla är enligt SOL (2003:341) en pluraländelse till vall som avser slät, gräsbevuxen mark. Som framgår av fig. 7 ovan är Valla delundersökt och där påträffades ett gårdsgravfält. Enligt beskrivningen i Fornsök omfattar RAÄ 85 ett stort gravfält med 8 högar (diametrar mellan m), 55 runda stensättningar, 5 rektangulära stensättningar och 2 treuddar. Gravfältets utseende pekar mot både yngre och eventuellt äldre järnålder. RAÄ 85 ligger inom synhåll från bron i Broby. Sammantaget torde ovanstående innebära att det är rimligt att se Valla som en möjlig huvudgård till Broby. Fig 8 Området öster om Gullån och Broby gård år1788 Källa: Lantmäteriverkets historiska kartor. Copyright Lantmäteriet. Medgivande: 2011/0094. Definitionen av gård och huvudgård kan uppfattas som problematiska. Ljungkvist (2006:20f f) har valt att tala om bebyggelseenhet eftersom han menar att det inte går att se tydligt av materialet vilka byggnader som hörde till en huvudbyggnad och om flera gårdar låg ihop. Han menar vidare att en huvudgård kunde ha flera underliggande gårdar och skisserar två alternativ. Det ena bygger på att de underliggande gårdarna ligger intill huvudgården. Det andra innebär att huvudgården hade underliggande gårdar på större avstånd. Som jag uppfattar det lutar Ljungkvist åt den senare tolkningen. Om så är fallet är det väsentligt svårare att utröna den enskilda huvudgårdens ägor. 18

23 Wijkander (1983) har bl.a. utgått från äldre kartmaterial då han studerat hur äldre indelningar i hund och hundare övergått i sockenbildning i Södermanland från järnåldern till medeltid. Intressant i sammanhandet är att Wijkander utgår från en primärenhet dvs ursprunglig gård som är en bebyggelseenhet som kan knytas till ett gravfält inom 700 m från byplatsen och som har ett namn av en typ som inte motsäger en förhistorisk datering. Från dessa primärenheter härleder han sedan en hierarkisk struktur i huvudsak utgående från Tunanamnen. Platsens relativa betydelse baseras bl.a. på förekomst av storhögar och runstenar. Ett förhållande som även jag använt mig av i det följande. Tuna i omgivningen till Broby i Täby Tuna finns fåtaligt endast i form av Vallentuna och Sollentuna.-tuna, som enligt Pamp ( 1988, p.32 ff) har en efterled som är identisk med det fornnordiska ordet tun har betytt stängsel, hägnad. De nu sammansatta namnen anses av Palm fått förleden sekundärt i särskiljande syfte. Vallentuna bör således haft en föregångare i ett rent Tuna. Ofta finns ett Tuna i varje hundare, så är fallet enligt Palm för både Vallentuna och Sollentuna, och att Tuna pekar mot en centralort av något slag. SOL (2003:85) ger en förklaring till Vallentuna som Valandsbornas tuna, där land= bygd, härad och vall= slät, gräsbevuxen mark. Täby, eller fägatans by enligt Calissendorf (1986 :37 ), blev under 1000-talet e.kr. Jarlabankesläktens huvudplats. Sammanfattningsvis pekar namnanalysen på att om en centralplats skall anges blir det i första hand Vallentuna. Huvudgård för Broby gård förefaller vara Valla. Runstenar Även för det runstenstäta Uppland är antalet runstenar i Täby, enligt Fornsök, påfallande högt 31 stenar inom området. I absolut närhet till gravarna vid RAÄ 42 vid Broby, se fig. 3, ligger fyndplatsen för runsten U 135 och på andra sidan ån fyndplatsen för runsten U 136 och U 137. Samtliga tillhöriga Jarlabankeätten enligt UR (1943). - U 135 säger Ingefast och Östen och Sten läto resa dessa stenar efter Östen, sin fader, och de gjorde denna bro och denna hög. Högen finns delvis bevarad på en karta från 1800-talet men är numera bortodlad. - U 136 säger Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland. - U137 säger Östen och Estrid reste stenarna efter Gag, sin son. Därtill kommer U 139, U140 och U151 inom samma lokal. Strax utanför står U U 139 säger ristade runorna.(gud) hjälpe hans (ande). Stenen hittades ursprungligen i en vägg i källaren till Broby gård. - U 140 säger Jarlabanke han dog i Grekland. Stenen hittades ursprungligen bland grundstenarna till ett mindre uthus vid Broby gård. - U 150 placerad öster om gravplatserna har inskriften Jarlabanke och Fastvi läto resa stenarna efter Sven sin son. Texten anger att fler stenar än den nu bevarade har funnits. Texten visar vidare att stenen är den yngsta av ättens stenar vid Broby bro. 19

24 - U 151 är försedd med text men kan inte relateras till Jarlabankeätten. Stenens text lyder Torbjörn och Ingetora läto resa denna sten efter Igul, sin fader, och Ärnevi efter sin man och efter.. Som framgår av texten finns inga relationer till Jarlabankeätten. Enligt ett beslut i Stockholms Länsstyrelse år 1990 är runstenarna flyttade ca 100 m NNV nära RAÄ 36. Flera stenar har dessutom en historia i husgrunder. Flera kan ha flyttats från sitt ursprungsläge, men huvudplaceringarna på ömse sidor om bron torde vara riktiga. Med hjälp av nämnda runstenar och U 142 (placerad vid Fällbro vid Vallentunasjöns sydvästra del) har UR redovisat ett släktträd för Jarlabankeätten omfattande fem led. UR ordnar vidare runstenarna kronologiskt där U 137, U135 och U136 är de äldsta för släkten. UR reflekterar även över möjlig ursprunglig släktgård för ätten och anger Hagby alternativt Täby. Enligt avsnittet gård, huvudgård ovan förefaller detta mindre sannolikt. Varför var inte Broby gården som skapades genom en utflyttning från huvudgården Valla frågar jag mig? Jarlabankes runstenar vid bron i Täby kyrkby talar om att han ägde hela Täby (hundaret?). UR (1943:213) menar att han inte ensam varit ägare till Täby, Broby, Hagby och byarna därikring.om han ägde hundaret var den viktigaste skyldigheten att organisera ledungen dvs skyldigheten att underhålla och bemanna krigsskeppen. Därtill kunde komma tingsplikt. Jarlabanke kan därmed varit hundarets hövding, enligt UR. Apropå namn kan det vara värt att fundera över själva namnet Jarlabanke, har det en innebörd av jarl d.v.s en kungamakten närstående person? Zachrissons analyser av runstenar (1998), se nedan, indikerar att de oornerade runstenarna var de tidigaste och att de möjligen kan relateras till kungens följe i Sigtuna. Några runstenar av denna typ återfinns emellertid inte inom området vid Broby. I UR (1943:211 f) ges några alternativa förklaringar. Namnet är en sammansättning av Banki och jarl. Jarla kan vara gen. plur. av iarl eller gen. av mansnamnet Iarli, som var relativt vanligt i dåtidens Uppland. I så fall kan namnet tydas som Banke, Jarles son. Inget av dessa alternativ anger någon relation med kungamakten. En vanlig tolkning av runstenarnas placering se t.ex. Gräslund (2006:335 ff) - är att de pockar på uppmärksamhet och därför placerades nära färdvägar. En alternativ förklaring är att de placerades vid ägogränser. Det förefaller rimligt att anta att Jarlabankesläktens maktanspråk inte stod oemotsagda av alla i omgivningen. En egen tolkning är att runstenarna ibland förefaller förmedla ett budskap och att detta budskap inte alltid var oomstritt av omgivningen. Om vi återknyter till resonemanget ovan om gravarna vid Broby bro, och ett möjligt maktövertagande, så förefaller det rimligt att antaga att Jarlabankeätten ville förstärka sin nya- och möjligen osäkra position - med runstenarna. Som noterats ovan är runstenarna vid bron i Broby ättens äldsta, eller med andra ord från den tid då ättens maktposition började etableras. Något förvånande är det förhållandet att det finns en runsten, U 151, som inte kan relateras till Jarlabankeätten. Runstenen visas på fig. 9 nedan. Stenens ornering tyder, enligt Zachrisson (1998:123 ff), på en sten från sen vikingatid eller tidig medeltid. Kan den något spekulativt tolkat ha tillhört Jarlabankeättens efterträdare på platsen? Eller är det en runsten som flyttats, ett förhållande som inte är ovanligt? En fråga som inte behandlas i ovan nämnda bok är om runstenarnas placering var förenande eller särskiljande. Den gängse tolkningen som företräds av Zachrisson (1998) är att runstenarna i huvudsak placerades åtskiljande vid ägogränser, vid gravfält eller i vissa fall på 20

25 Fig. 9 U 151 placerad vid bron i Broby i Täby. Foto: författaren. gårdstun. Zachrissons finner att vanligen två runstenar placerades på ömse sidor av vägen på ägarens sida. Udda i vårt fall är att stenar placerats både i Broby och i Täby av Jarlabankeätten på båda sidorna av bron. Detta tyder enligt min mening inte på en särskiljande avsikt. Kan det ha varit så att ätten ägde, eller kom att äga, flera närliggande marker på ömse sidor av Gullån? Bron vid Broby är inte arkeologiskt utgrävd, varför det inte går att avgöra om Jarlabankeätten var nybyggare av bron eller rustade upp en befintlig. En hel del talar väl för att vägen är äldre än ätten, t.ex. förekomsten av gravfälten. Gården i Broby är belägen väster om ån. Gullån med bron och de markerande runstenarna,vägen och gravfälten öster om ån bör betraktas i ett sammanhang. De markerar sannolikt både en värdslig maktsfär och ett mytologiskt samband mellan bron och de högre makterna. Gård och gravplats ligger på var sin sida av ån och skulle kunna tolkas så att bron förband de dödas och de levandes världar. Broby och kyrka En plats betydelse kan också framgå, som ovan nämnts, av att det där senare anläggs en kyrka. Det närmaste beviset är prästgården belägen ungefär mitt emellan Jarlabankes broar i Täby och Broby vid Täby kyrkby. Avståndet förefaller vara för stort för att ett sammanhang skall vara troligt mellan Broby och kyrkan, se topografiska kartan fig. 1. Den äldsta kyrkan i området är Vallentuna kyrka från ca 1175 e.kr.och Täby kyrka är från ca 1250 e.kr., enligt Runer (2006: 284 f). 21