Nr Årgång 62 Nizar och Oruba, se s Foto: Zeinat Abu Shanab

Transkript

1 Nr Årgång 62 Nizar och Oruba, se s Foto: Zeinat Abu Shanab 7 Kairos: De kristna kyrkornas röst i Palestina 13 Kairos: Ett svar från kristna i Sydafrika 28 Kväkarporträttet: Inga Vitus-Bergman

2 I detta nummer: 4 En kväkarkonferens om Palestina och Israel Ingmar Hollsing 7 Kairos: De kristna kyrkornas röst i Palestina sammanf av Berit Bylund 13 Kairos: Ett svar från kristna i Sydafrika Övers. o sammanf Berit Bylund 16 När du sitter vid ditt domarebord Hedvig Peterson 18 Kristen humanism i sydafrikansk tappning J de Gruchy/Ingmar Hollsing 21 Meditation efter en söndagsandakt Nicklas Adamsson Nizars sista dag Görel Råsmark 24 Bokrecension: Ömsint liv i en våldsam värld Berit Bylund 25 Jesus möter en kanaaneisk kvinna Andreas Brand & Ingmar Hollsing 28 Kväkarporträttet: Inga Vitus-Bergman Ingmar Hollsing Tidigare Nordisk Kväkartidskrift årgång 1-25, ISSN Pg , Box 9166, Stockholm, fax Utgiven av Vännernas Samfund i Sverige. Författarna svarar ensamma för de åsikter som framförs i artiklarna. Manusstopp den 15 februari, maj, augusti och november. Prenumerera för 2011 genom att sätta in 160 kr på pg Utanför Sverige 200 kr. Lösnummerpris 45 kr. Adressändringar och förfrågningar om prenumeration till Tofte Frykman, som är kassör och distributionsansvarig. Adress Mellangatan 3, Nässjö, e-post kt@kvakare.se. Redaktion: Ingmar Hollsing, redaktör, Gustaf Kjellbergs väg 8, Uppsala, e-post ihollsing@comhem.se, samt Nicklas Adamson, Andreas Brand, Berit Bylund. Åsa Lindquist och Jack Wright. Redaktionen fungerar även som publiceringskommitté. Ansvarig utgivare: Tofte Frykman 2

3 Kära läsare, Den nye redaktören gör nu också layout-arbetet. Det sker nu på ett för mig enklare sätt, och det kan också innebära en del nyheter och experimenterande. Jag hoppas att ni läsare har fördrag med detta, men ni är välkomna med synpunkter om layouten, både om vad som är bra och vad som är dåligt. Det gäller för övrigt också innehållet: synpunkter är välkomna. Situationen i Mellanöstern är en av vår tids besvärligaste frågor. I slutet av oktober hade kväkarna i Europa en konferens om vad kväkarna skulle kunna göra. Vi inleder numret med en rapport därifrån. Konferensen var i sin tur en reaktion på ett dokument från kristna kyrkor i Palestina, det s k Kairosdokumentet. Kairos är ett grekiskt ord för tid, men inte den tid som mäts med klocka och almanacka, utan det handlar om att tiden är inne. Det är just vad de kristna i Palestina menar: Nu är det dags att handla. Detta dokument har i sin tur fått ett svar från kristna i Sydafrika, som jämför med sin egen situation. Berit Bylund har sammanfattat båda dessa dokument för det här numret. Man kan säga att vi har ett Mellanöstern/Sydafrika-tema. På ett möte med Förbundet Kristen Humanism och Samhällssyn i Jönköping i somras talade professor John W. de Gruchy från Sydafrika om kristen humanism. I anslutning till detta presenteras här de Gruchys tankar. Görel Råsmark berättar från ett besök i Jordanien om hur livet och döden där kan vara för en ung man med funktionshinder. Berit Bylund skriver i vår recensionsavdelning om en nyöversatt bok om kommuniteten L Arche och dess grundare Jean Vanier. Där spelar funktionshindrade en stor roll. Berit ser också en anknytning till ett studiematerial om Kairos-Palestina. Efter sammandraget av det sydafrikanska svaret på Kairos-dokumentet kommer en betraktelse som en av de första svenska kväkarna, Hedvig Peterson, skrev Sydafrikanerna bekänner sin synd i form av passivitet inför folkmordet i Rwanda, och Hedvig brottas med sitt ansvar för medmänniskan på ett mer personligt plan. Bibelkommentaren handlar om Jesus och den kanaaneiska kvinnan. Kanaan var ju namnet på det land som de gamla israeliterna erövrade, enligt bibeln. Kväkarporträttet, till sist, handlar om den första svensk som blev medlem i Vännernas samfund. Det var Inga Vitus, senare Bergman, som blev medlem i ett brittiskt kväkarmöte Flera andra följde hennes exempel, innan det svenska samfundet bildades Ingmar Hollsing, redaktör 3

4 En kväkarkonferens om Palestina och Israel Ingmar Hollsing berättar här om en kväkarsamling i Bryssel, där man behandlade den plågsamma frågan om konflikten mellan israeler och palestinier. Han fann att det trots allt blev en ljus sammankomst fylld av hopp och inspiration. Sista helgen i oktober fick jag representera samfundet på en konferens i Bryssel. Deltagare var drygt 100 personer som representerade europeiska kväkare vilket innebär att de flesta var britter. Ämnet var vad kväkarna i Europa kan göra för att förbättra situationen i Mellanöstern. Det är ett både plågsamt och känsligt ämne. Dagarna före mötet hade jag ont i magen, men det försvann redan efter första kvällens samtal och föredrag. Det blev en mycket bra konferens. Vi lyssnade till Jean Zaru, palestinier, kvinna, kristen ( min familj har varit kristen i ungefär 2000 år ) och kväkare. Det var hon som i somras fick priset till Anna Lindhs minne för sitt fredsarbete. Vi hoppas kunna publicera hennes tal i nästa nummer av tidskriften. Vi lyssnade också till en man som representerade EU i de här frågorna, och vi deltog i ett antal workshops. De som jag deltog i handlade om att dramatisera aspekter av den israelisk/palestinska verkligheten, samt om BDS som möjliga åtgärder. Det här begreppet är det 4lika bra att lära sig, för det kommer tillbaka. B står för bojkotter, D för divestment eller tillbakadragande av investeringar, och S för sanktioner. Det sista talade vi minst om. Det fanns en tveksamhet mot det, och det är också i princip något som bara stater och överstatliga organisationer kan ägna sig åt. Bakgrunden till detta är det Kairos-dokument från kristna kyrkor i Mellanöstern som vi publicerar ett sammandrag av i detta nummer. Kairos har ingenting med Kairo att göra, utan det är ett grekiskt ord för ett tidsbegrepp som inte handlar om almanackan utan anger att det är dags. Ordet vill alltså säga att det nu är dags att handla. Jean Zaru gav en mycket levande bild av hur tillståndet försämrats på Västbanken och i Gaza, så att ett normalt liv är omöjligt. Bosättningarna har tagit fart igen, och andra sidan av detta är att palestinier fördrivs, deras hus rivs. Vägspärrar och väntetider inför israeliska soldater dominerar vardagen. Urgamla olivträd grävs upp. Muren gör livet mer komplicerat för palestinierna. 4

5 På detta sätt kan man säga att uppmaningen att handla också kommer direkt från våra egna, från kväkarna genom Jean Zaru. Möjligheter att handla När det gäller olika möjligheter att handla finns det ett rikt spektrum av möjliga åtgärder, men det finns inget paket som någon vill tvinga på oss. Det var flera som likt mig skulle vilja se mer positiva åtgärder än bojkotter, till exempel att få olika parter att tala med varandra. Tyvärr är det svårt att se någon framkomlig väg där just nu. Israelerna verkar inte särskilt intresserade av samtal. De har ett nästan totalt maktövertag. Denna obalans mellan parterna får man inte glömma. När det gäller bojkotter kan det gälla, som ett minimum, att inte vilja befatta sig med produkter från bosättningar på ockuperat område. Detta kan vara svårt i praktiken, men har ett symboliskt värde. Många talade för detta minimum. Ett maximum kan då vara att bojkotta israeliska varor. Som exempel på hur BDS-tanken tagits emot, kan man nämna att Kyrkornas Världsråds ekumeniska konsultation om den palestinskisraeliska konflikten som en handlingsmöjlighet nämner bojkott av produkter från israeliska bosättningar på ockuperat område. Flera kyrkor verkar också ha känt sig manade att se över sina investeringar i området. Nästa variationsmöjlighet gäller om man ska nöja sig med att som individ eller grupp avstå från vissa varor, eller om man ska gå ut och tala för saken. Det senare alternativet är enligt Jean Zaru det som är meningsfullt, att göra människor medvetna om situationen. Däremot är det inte säkert att en bojkott av israeliska varor skulle bli ekonomiskt kännbar. Som svensk lade jag märke till att flera av ett fåtal företag som nämndes som viktiga aktörer för att stödja den israeliska ockupationspolitiken var svenska: H&M, IKEA och Volvo. Här kan man naturligtvis fråga sig vilka aktioner som skulle vara möjliga och effektiva. Några investerade pengar att dra tillbaka har vi väl knappast? Ska man bojkotta? Eller ska man försöka publicera fakta om dessa företags verksamhet? Har vi resurser till det? Ett annat område som faller sig naturligt för kväkare att ta upp är svenskt säkerhetssamarbete med Israel, eller export och import av vapen. Ett problem här är att verksamheten är hemlig eller beslutas på hög nivå, utom räckhåll för den svenska riksdagen eller EU-parlamentet. Ett omfattande säkerhetssamarbete mellan EU och Israel har således beslutats av EU-kommissionen. 5

6 Någon anmärkte för övrigt på tal om dessa frågor att det rör sig om en handel i fruktan snarare än säkerhet. Allt detta fick en deltagare i ett andaktsmöte att påminna om George Fox ord: Det finns oceaner av ljus, och oceaner av mörker och idag har jag blivit skakad av hur vidsträckta de mörka oceanerna är. Ändå menade han att ljuset och kärleken kan segra. Ett annat inlägg i samma andakt handlade om hur företrädare för de tre religionerna judendom, kristendom och islam använder talet om Gud för sina syften. Talaren återgav orden i Fader Vår: Helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske din vilja så som i himmelen, så ock på jorden, med tilläggen: Ditt namn, gudsbegreppet, är dyrbart för mig. Ditt rike är ett rike av rättvisa, och din vilja är en vilja av kärlek. Vi lyssnade med respekt på varandra i dessa känsliga frågor. Någon deklaration från konferensen formulerades inte, men i den avslutande andakten kunde vi uppleva hur den ene efter den andre talade ur djupet av sin själ och ande, och förmedlade att det verkligen är dags även för oss att göra något. Det var ingen som krävde några bestämda åtgärder, utan avgörandet lämnades åt var och en. Om vi skulle komma fram till att förespråka någon form av bojkott kan vi komma att betecknas som antisemiter. Jean Zaru visste detta, men hon var trött på att låta ockupanten bestämma vad som får och inte får sägas. Om vi som samfund tar upp den här frågan, så hoppas jag att vi gör det utan rädsla för splittring, med tilltro till Guds arbete i oss, som gör att vi kan lyssna med respekt och svara ur djupet av vår ande. Så som vi gjorde i Bryssel. Ingen föreskriver vårt resultat eller tvingar oss, om inte vårt eget inre gör det. Ingmar Hollsing Vi kan inte leva en dag utan att säga ja eller nej till döden eller livet, till kriget eller freden. Valet är vårt. Det finns ingen kompromiss i dessa frågor. Att skjuta upp eller undvika beslut är att fatta beslut, att dölja sitt beslut är att fatta beslut, att kompromissa är att fatta beslut. Det finns ingen väg ut ur detta; det är vår utmaning att handla. Jag har fått lära mig att kampen för rättvisa är en enda kamp, och att en aktion för att övervinna våldet och stärka de mänskliga rättigheterna i ett område är en aktion för människor överallt. Martin Luther King påminde oss om att en orättvisa på ett ställe hotar rättvisan på alla ställen. Jean Zaru i sitt tal på konferensen i Bryssel 6

7 Kairos: De kristna kyrkornas röst i Palestina Dokumentet Kairos Palestina presenterades den 11 december 2009 efter ett års ekumeniskt kristet arbete. KT publicerar här ett sammandrag av dokumentet. Författarna vill inspirera till en konstruktiv, fredsskapande process. Texten ska alltså inte ses som sista ordet utan som utgångspunkten för fortsatt tankeutbyte. Hur arbetet fortskrider kan följas på Detta dokument är de kristna palestiniernas budskap till världen om det som sker i Palestina. Vi ber det internationella samfundet att stå upp för rättvisa och sanning för det palestinska folket som har lidit under förtryck, fördrivning och uppenbar apartheid under mer än sex decennier. Vi vänder oss först till oss själva och sedan till alla kyrkor och kristna i världen. Vi vill att de tar ställning mot orättvisor och apartheid och kritiskt granskar alla teologiska strömningar som rättfärdigar dödande, fördrivning och stöld av mark. Vi har strävat efter att i profetisk anda beskriva saker och ting som de är, utan tvekan eller dubbeltydighet. Vi framför också vår syn på vad som skulle krävas för en rättvis och bestående fred: att den israeliska ockupationen av den palestinska marken upphör liksom alla former av rasistiskt åtskiljande, och att en palestinsk stat upprättas med Jerusalem som huvudstad. Vi slår också fast att det är en rättighet och en skyldighet för alla palestinier, kristna inräknade, att med ickevåldsmetoder göra motstånd mot orättvisorna. Vi har arbetat under mer än ett år med dokumentet och många har rådfrågats. Vi hoppas att detta dokument tas emot som den sydafrikanska kyrkans välkända Kairosdokument 1985, och på motsvarande sätt blir ett verktyg för kampen mot förtryck, ockupation och apartheid. Läget De säger Allt är väl, allt är väl! men allt är inte väl (Jeremia 6:14). Alla talar i dag om fred i Mellanöstern och om fredsprocessen. Men det har stannat vid ord. Verkligheten präglas av den israeliska ockupationen: av skiljemuren; bosättningarna; förödmjukelsen vid de militära vägspärrarna; åtskiljandet av individer som tillhör samma familj; den begränsade friheten att besöka de heliga platserna; flyktingarna; de tusentals fångarna; förlusten av rätten att bo kvar i Jerusalem; emigrationen. 7

8 Det israeliska föraktet för internationell lag och det inter-nationella samfundets resolutioner är också en del av vår verklighet, liksom arabvärldens och det internationella samfundets oförmåga att bemöta detta förakt. Den israeliska staten rättfärdigar sina åtgärder som självförsvar. Detta är, enligt vår åsikt, att direkt vända verkligheten upp och ner. Ja, det finns ett palestinskt motstånd mot ockupationen. Men om ockupationen inte hade funnits hade det inte heller funnits något motstånd, inte någon fruktan eller någon brist på säkerhet. Palestiniernas svar har varit av olika slag. Några satsade på förhandlingar detta var den officiella palestinska myndighetens ståndpunkt. Men därigenom gjordes inga framsteg. Några politiska partier valde att göra väpnat motstånd. Det gav Israel möjlighet att snedvrida bilden av konflikten till ett israeliskt krig mot terrorismen istället för en fråga om den israeliska ockupationen och det lagliga palestinska motståndet mot den. Katastrofen tilltog genom det palestinska folkets interna konflikt, vars huvudorsak är det internationella samfundets vägran att acceptera det palestinska folkets vilja, så som den uttrycktes i det lagliga demokratiska valet (Det val där Hamas segrade. Red:s anm.) Tron Gud har inte skapat oss för att vi skulle gräla och strida, utan för att vi skulle lära känna varandra, älska varandra och bygga upp landet i kärlek och ömsesidig respekt. Guds ord är ett levande ord som kastar ett särskilt ljus över varje period i historien. Det förklarar för de troende vad Gud säger till oss här och nu. Därför får Guds ord inte förvandlas till stelnade bokstäver. Då deformeras Guds kärlek till och omsorg om folken och individerna. Fundamentalisterna gör just detta misstag i sina skriftutläggningar. Resultatet blir död och förstörelse. I Bibelns ljus ser vi att löftet om landet aldrig var något politiskt handlingsprogram utan ett förebud om världens frälsning. Det var början till förverkligandet av Guds rike på jorden. Detta land är Guds land, därför måste det vara ett land där människor lever försonade med varandra, i fred och kärlek. Detta är ingen omöjlighet, Gud ger oss förmågan att, om vi vill, leva tillsammans och låta rättvisa och fred råda. Vår existens som kristna och muslimska palestinier i detta land är inte en tillfällighet, vi är djupt rotade i landets geografi och historia. Det var en orättvisa som begicks mot oss när vi tvingades på flykt. Västvärlden ville kompensera det judiska folket för dess lidande i Europa, men kompensationen drabbade oss. Man försökte sona sina förbrytelser och åstadkom samtidigt en ny orättvisa. 8

9 Den som använder Bibeln för att rättfärdiga eller stödja politiska alternativ och ståndpunkter som bygger på förtryck förvandlar religionen till en mänsklig ideologi. Då förlorar Guds ord sin helighet, universalitet och sanning. Ockupationen är en synd mot Gud och människan, eftersom den berövar palestinierna de grundläggande rättigheter som Gud har gett dem. Ockupationen deformerar även Guds avbild, både i den israel som ockuperar och i den palestinier som befinner sig under ockupation. Teologiska strömningar som åberopar Bibeln, trosbekännelsen eller historien för att rättfärdiga ockupationen är långt från kyrkans tro. De uppmanar till våld och heligt krig i Guds namn och gör Gud underordnad tillfälliga mänskliga intressen. Hoppet Hoppet är förmågan att se Gud mitt i alla svårigheter, och att arbeta tillsammans med den helige Ande som bor i oss. Det enda vi ser i dagens situation och i framtiden är förstörelse och förödelse. Vi ser hur de som har makt allt tydligare riktar in sig på ett rasistiskt åtskiljande och tvingar på oss lagar som förnekar vår existens och värdighet. Men trots detta ser vi några hoppets tecken: i våra församlingar finns en påfallande livaktighet, många av våra ungdomar engagerar sig för rättvisa och fred; det finns många lokala teologiska centra av religiös och social karaktär; den ekumeniska andan är synlig mellan kyrkofamiljerna; det förs talrika dialoger mellan religionerna. Vi ser hos många palestinier en beslutsamhet att komma över hatet i det förgångna och en beredskap till försoning så snart rättvisa har upprättats. Kraften i detta är förvisso ännu otillräcklig för att rå på förtryckets verklighet, men det är en kraft som påverkar. Den förkortar lidandet och påskyndar ankomsten av försoningens era. Kyrkans kallelse är profetisk. Vi tackar Gud för att kyrkan höjer sin röst mot förtrycket trots att somliga skulle föredra att hon förblev tyst och drog sig tillbaka till sina gudstjänster. Vi är också kallade att be och berätta om ett nytt samhälle där människor tror på sin egen och sin motståndares värdighet. Guds rike på jorden är inte knutet till någon politisk ideologi. Det är större och mer omfattande än alla politiska system. Vi har i dag kärlekens kraft i stället för hämndens kraft, och odlar livets kultur i stället för dödens kultur. Kärleken Att se Guds ansikte i varje människa innebär inte att acceptera ondska eller aggression. Kärleken försöker rätta till det onda och stoppa aggressionen. Detta ansvar faller i första hand på palestinierna själva som befinner sig 9

10 under ockupationen. Därnäst faller ansvaret på det internationella samfundet. Till sist faller ansvaret på förtryckarna att befria sig själva från det onda som styr dem och göra slut på förtrycket. Vår slutsats är att det är nödvändigt för alla folk att finna en ny väg i sina relationer och konflikter med varandra. Mänskligheten måste överge den militära styrkans väg och istället slå in på rättvisans väg. Detta gäller först och främst militärt starka nationer, som har makt att förtrycka andra. Vårt motstånd mot ockupationen följer kärlekens logik. Det måste vara kreativt och finna ett sätt att vända sig till fiendens mänsklighet, att se Guds avbild i fiendens ansikte. Vi måste följa vår herre Kristus exempel och motstå det onda. Han lärde oss att inte motstå det onda med det onda. Det är ett svårt bud, men det är samtidigt det enda budet som håller. Vi kan göra motstånd genom civil olydnad. Vi gör motstånd genom att respektera livet. Till detta fredliga motstånd hör uppmaningen från palestinska och internationella organisationer och en del religiösa institutioner till ekonomisk och handelsmässig bojkott av allt som ockupationen producerar och tillbakadragande av alla investeringar i den. Syftet är inte att hämnas, utan att sätta en gräns för det pågående onda, så att båda folken befrias från de israeliska regeringarnas extremistiska ståndpunkter och får uppleva rättvisa och försoning. Till våra trossyskon Vi har kommit till en återvändsgränd, och framtidsutsikterna kan knappast bli sämre. Vi står inför samma utmaningar och är delaktiga i allt som har hänt och händer. Nu är det tid för bot för tystnaden, för likgiltigheten och för bristen på deltagande, för vår omsorg om våra institutioner, ibland på bekostnad av vårt budskap, och för att vi tystade den profetiska röst som Anden har gett kyrkorna. Var strävsamma och ta del i varje uppoffring som motståndet kräver. Gör det med kärlek, för att övervinna den prövning som vi befinner oss i. Vi är få, men vårt budskap är stort och viktigt. Vårt land är i pressande behov av kärlek, och vår kärlek är ett budskap till muslimer, judar och hela världen. Trons ord säger till var och en som är engagerad i politiskt arbete: Människan är inte gjord för hat. Det är inte acceptabelt att känna avsky och det är inte acceptabelt att du dödar eller att du dödas. Kärlekens kultur är en kultur som tar emot den andre. Genom detta fulländas människans väsen och samhällets fundament säkras. Till världens kyrkor Guds ord är ett kärlekens ord till allt han skapat: Gud har varken allierade eller motståndare. Gud är allas herre 10

11 och älskar alla, begär rättvisa av alla och har gett samma bud åt alla. Vi fördömer varje form av rasism, såväl religiös som etnisk, inklusive antisemitism och islamofobi. Vi uppmanar er att också fördöma rasismen och ta avstånd från alla dess yttringar. Likaså uppmanar vi er att hävda sanningen beträffande den israeliska ockupationen av de palestinska områdena. Som vi tidigare sagt: Vi ser bojkott och ett tillbakadragande av investeringar som ickevåldsverktyg för att förverkliga rättvisa och fred och säkerhet för alla. Till världssamfundet Vi uppmanar det internationella samfundet att ta avstånd från all dubbelmoral. De internationella resolutioner som gäller den palestinska frågan ska tillämpas lika på alla parter. Tillämpas internationell rätt på somliga men inte på andra lämnas dörren vidöppen för djungelns lag. De väpnade grupper och stater som hävdar att det internationella samfundet inte förstår annat än styrkans logik får därmed vatten på sin kvarn. Till de judiska och muslimska ledarna Vi delar samma vision av människan som skapad av Gud med lika värdighet. Låt oss därför tillsammans lyfta oss över de politiska stånd- punkter som fortfarande för oss på misslyckandets vägar och till fortsatt lidande. Till vårt palestinska folk och till israelerna Vi kan inte fortsätta med manövrar som inte tar slut och som inte har något annat mål än att upprätthålla status quo. Kärleken är möjlig. Ömsesidigt förtroende är möjligt. Därför är fred och slutgiltig försoning också möjligt. Utbildning är av största vikt. Det är dags att starta utbildningsprogram som visar Guds ansikte i den andre och som visar att vi kan älska varandra och bygga vår framtid tillsammans i säkerhet och fred. Jerusalem är den andliga grunden för vår vision och för hela vårt liv. Gud har gett denna stad en särskild plats i mänsklighetens historia (Jesaja 2:2 5). På denna profetiska vision och på de internationella resolutioner som gäller hela Jerusalem måste varje politisk lösning baseras. Det är den första frågan om vilken en överenskommelse är nödvändig. Erkännandet av Jerusalems helighet och dess budskap kommer att vara en källa till inspiration för hela problemets lösning. I frånvaro av allt hopp ropar vi ut vårt hopp, ty vi tror på en god och rättvis Gud. 11

12 Sammandraget till cirka en tredjedels längd har gjorts av Berit Bylund. Hela texten på svenska finns i studieförbundet Bildas studiebok se rutan nedan. Dokumentet kan läsas på engelska på Ett sanningens ögonblick Kairos Palestina Sune Fahlgren, red. Studieförbundet Bilda s Vad innebär en kärlekens kultur i världen i dag? Hjälp att samtala om detta utifrån Kairos Palestina 2009 får vi i en faktabok från studieförbundet Bilda. Där finns naturligtvis det palestinska dokumentet i översättning, dels från engelska, dels från arabiska. Faktum är att de smakar lite olika. Det har gått ett år sedan Kairos Palestina publicerades. Bilda ger även exempel på hur det hittills mottagits. Till stöd för studiegruppen ger man förslag på frågor för fem samlingar. Tips för vidare läsning finns också. För vidare information se Snabbval/SCSC/Material/ Ett-sanningens-ogonblick/ Berit Bylund Således förefaller förtrycket fruktansvärt i sin extrema form, men förtryck i mer förfinade former är ändå förtryck, och där den minsta graden av det omhuldas, växer det sig starkare och blir mer utbrett. Att arbeta för en fullständig befrielse från denna förtryckets ande är därför den stora uppgiften för hela Jesu Kristi familj här i världen. John Woolman 12

13 Kairos: Ett svar från kristna i Sydafrika Påsken 2010 kom en respons på Kairos Palestina från sydafrikanska kristna, vilkas Kairos-dokument från 1985 har varit förebild för det palestinska initiativet. Sydafrikanerna tackar för inspiration till förnyat engagemang och erbjuder sig att dela med sig av 25 års erfarenheter av framför allt de svårigheter och bakslag som kan möta även efter en politisk lösning och en försoningsprocess. Påsken 2010 kom en respons på Kairos Palestina från de sydafrikanska kristna, vilkas Kairosdokument från 1985 har varit förebild för det palestinska initiativet. Sydafrikanerna tackar för inspiration till förnyat engagemang och erbjuder sig att dela med sig av 25 års erfarenheter av framför allt de svårigheter och bakslag som kan möta även efter en politisk lösning och en försoningsprocess. Vi ser hur ni förtrycks och tvingas bort från ert eget land och vi manar er att fortsätta stå emot detta med kärlek och att fortsätta visa vad vår Herre Jesus Kristus lärt oss. Rättvisan ska segra i det heliga landet, så som den segrat hos oss här i sydligaste Afrika. Vår förste president, Nelson Mandela, kallade Palestina en av vår tids stora moralfrågor. Han sade också att vår frihet är inte fullständig utan palestiniernas frihet.vi har levt under apartheid och vi säger utan att tveka att er situation väsentligen är densamma. Med apartheid menar vi att den ena människan förnekar den andras mänsklighet eller har inställningen att den ene ska klassas som riktig människa medan den andre beskrivs som mindre människa. Er situation är värre än vår I sina konkreta uttryck är er situation t o m värre än vår var. Det byggdes aldrig någon säkerhetsmur runt Bophuthatswana eller andra bantustans. Aldrig fanns det någon regel om att bara vissa människor hade rätt att trafikera vissa vägar. Inte heller ifrågasattes på allvar flyktingars och utvandrades rätt att återvända. Ockupationen har apartheids kännetecken och ni har därför helt rätt när ni ser den som en synd och ett ont som kräver ånger och botfärdighet. En synd får aldrig beskrivas som bara en meningsskiljaktighet eller en fråga om åsikter. En synd är något så grundläggande att den utgör ett allvarligt hinder för relationen med Gud och med människor. 13

14 Vidare vill vi ta upp den kristna sionismen. Den är en modern heresi (villolära). Att stå emot den är en av de största utmaningarna för den kristna tron. Det världsvida judiska samfundet är inte fler än 15 miljoner människor, varav många inte stöder sionismen. Men det finns omkring 50 miljoner kristna sionister, huvudsakligen i USA, som förvränger den kristna tron för att mobilisera politiskt och ekonomiskt stöd för staten Israel. Vi tar avstånd från den kristna sionismen och alla andra former av kristen teologi som rättfärdigar ockupationen. De saknar legitimitet, de är heretiska. Vi noterar att ni upprepade gånger uttrycker en längtan efter att de som är ansvariga för ockupationen åter ska få fotfäste i sin gudagivna mänsklighet. Det är lovvärt eftersom detta frö kan bära i sig upprinnelsen till en ny framtid för alla folk i regionen. Samtidigt vet vi av erfarenhet hur mycket tålamod som krävs för att driva ut rädslan ur dem som är fyllda av fruktan. Men även om vi menar att problemet är politiskt och måste lösas på politisk väg, så vill vi uppmuntra er att fortsätta bygga vänskapsrelationer över gränserna med andra som är hängivna fredens och rättvisans sak. Vi gläder oss åt att många sydafrikanska judar tagit avstånd från ockupationen och övergreppen. Vi uppskattar också de jurister som engagerat sig, särskilt domare Goldstone, vars rapport är en påminnelse om att det finns vissa allmänt accepterade normer. Börjar vi hävda dem selektivt får vi svårt att hävda dem i andra situationer som kräver att vi säger ifrån. Vi är särskilt illa berörda över South Africa Forest i Galiléen, anlagd på platsen för den utplånade palestinska byn Lubya. Vi tar avstånd från namnet och kommer att uppmana vår regering att kräva att namnet ändras. Vår nya demokratiska stat ska inte förknippas med ett miljöprojekt som klingar falskt, tillkommet som det är på bekostnad av palestiniers rätt och människovärde. Vi är också medvetna om att pengar härifrån Sydafrika satsas i Jewish National Fund och att gåvor dit är avdragsgilla. Det är en skymf både mot er och mot oss. Vi förlorar skattepengar, och detta av skäl som är en skymf mot vår nations historia och konstitution. Vi kommer att hålla ett öga på hur fonden arbetar och vi ska kämpa för att få bort möjligheten till skatteavdrag för gåvor till JNF. Vi ångrar vår brist på solidaritet Vi ångrar vår brist på solidaritet med er. Och med andra: medan vi i Sydafrika firade vår frihet, dödades minst en miljon rwandiska bröder och systrar, och till och med då var vi tysta. Nu lovar vi att sätta i gång en 14

15 process för att utforma en andlighet och praxis i solidaritetens tecken. Vi vädjar till er och andra att hjälpa oss med detta och följa oss även på denna resa. Vi tar till oss er uppmaning till ickevåldsmotstånd i form av ekonomisk och handelsmässig bojkott av allt som ockupationen producerar och tillbakadragande av alla investeringar. Vi ska göra allt vi kan för att bevaka Sydafrikas förbindelser med Israel. Vi tackar för att ni utmanar vår förståelse av tro, hopp och kärlek. När det gäller begrepp som utvaldhet, löften, det förlovade landet, det nya Jerusalem och flera andra teologiska teman har många av oss i Sydafrika ofta bara tagit vissa omhuldade förklaringar för givna. Vi måste fördjupa oss mer i de bibliska texterna och undersöka hur vi kan utforma en solidarisk andlighet och praxis inför orättvisor utanför vårt eget land. Även om vår sannings- och försoningsprocess inte var perfekt, så var den ändå ett av de mest framgångsrika initiativen för att hela ett samhälle, skapa en gemensam syn på historien och få fram sanningen om så mycket som möjligt om det som varit. Vi står till förfogande med våra erfarenheter i era diskussioner om hur ett helande ska kunna komma till stånd i det heliga landet, när väl en politisk lösning uppnåtts. Förvrängd försoningsprocess Vi vill också uppmärksamma er på en läxa vi lärt oss: att en försoningsprocess kan förvrängas i syfte att begränsa dess effekter. Till exempel diskuterar vi fortfarande varför kyrkorna var så tysta när politikerna utnyttjade försoningen för vissa politiska och ekonomiska mål, när evangeliet fick tjäna särintresset och när man, genast som själva försoningsprocessen var avslutad, övergick till att tala om den som enbart en politisk uppgörelse. Nu, femton år efteråt, står det klart för oss att det förvisso var en politisk uppgörelse, en uppgörelse som tillfredsställde eliterna men som inte kunde stilla hela folkets hunger efter rättvisa och mänsklig värdighet. Vi har all anledning att fira den frihet vi nu har och de framsteg som gjorts sedan 1994, men vi har också upplevt en del kännbara bakslag. Ett av dem är demobiliseringen avsiktlig eller ej av det civila samhället. Detta behöver kanske inte hända i ert sammanhang, men vi tycker det känns viktigt att varna er för faran. Ekonomiska och andra faktorer kan leda till att många av er överväger att kandidera till politiska poster. Vi tycker inte det är fel för teologer och präster att ge sig in i partipolitiken, men det är förknippat med många faror. Vi tänker främst på att man ibland kan uppleva att man 15

16 måste kompromissa med det som ligger en allra varmast om hjärtat. Vi vill därför uppmana er att noga tala igenom detta innan en politisk lösning uppnåtts, så att alla förstår vilka utmaningar som möter såväl förtroendevalda som tjänstemän och hur viktigt det är att det civila samhället förblir starkt. Vi beundrar ert krav på respekt för alla religioner och ert nej till en religiös stat och vi inser att det är djärvt och modigt i er situation. Vi i Sydafrika intar samma position. Det finns universella värden på vilka man kan bygga en stat som respekterar alla religioner. Detta bör vara en grundläggande princip, oavsett om de politiska förhandlingarna resulterar i en en- eller tvåstatslösning. Vi håller på och lär oss mer och mer om vad det innebär att försvara våra grundläggande värden mot den interna erosion som följer av en vilja till makt dold under tal om demokrati. Även sådana erfarenheter är vi villiga att dela med oss av. Översättningen från engelska och sammandraget till cirka en tredjedels längd har gjorts av Berit Bylund. Dokumentet kan läsas i sin helhet på engelska på south-african-response-to-kairos-palestine-document.html. När du sitter vid ditt domarebord Hedvig Peterson från Julita i Södermanland, en av de första kväkarna, skrev den här betraktelsen Herre, när du sitter vid ditt domarebord och skall skilja på oss som man skiljer fåren från getterna, vilken bedrövelsens dag måste det icke bli! Kanske har du byggt ett stort fårahus ute på din lantgård med många och härliga rum. Kanske har du sått nytt gräs i dina gräsmattor och ansat alla hagar och betesmarker och sett till att det överallt finnes friskt vatten. Du har gjort allt, och tusentals änglar har du anställt för att vakta fåren. Herre, vilken bedrövelsens dag, när du skall döma! Det finns ju knappt några får. Ett och annat litet lamm, ack ja, många små lamm, oskuldsfulla och snövita, som förtroendefullt trycka sig intill dig långt innan du ännu har satt dig vid ditt domarebord. Och du smeker dem och ditt ansikte strålar när du tänker på hur gott du har ställt för dem hemma. Men den stora oöverskådliga hopen står tyst och väntande med ögonen i marken, tätt tryckta till 16

17 varandra men var och en med egna dystra tankar: Jag var fattig, när jag levde, men det fanns alltid de som voro fattigare än jag. Det stod en blind man i ett gathörn med hatten i handen. Novemberblåsten rev i hans gråa hår och hans kinder och näsa voro blåa av köld. Jag frös ju själv fastän jag hade hatten på och dessutom rock och vantar. Jag såg honom och gick förbi. På Sveavägen stod en11-årig gosse och bockade djupt för var och en som gick förbi medan han tyst räckte fram en ask med nålar och kängsnören. Han fick 25 öre. Sen gick jag på bio. Varför tog jag inte honom med på bio. Han kunde behövt lite roligt. Det är ett tungt arbete att stå och bocka för var och en som går förbi på en storstadsgata. Kanske var han hungrig också och hade ett uselt hem. Jag glömde honom och fyllde mig själv med glädje och mat. Herre, ge honom nu av ditt finaste grönbete, han står där borta. Jag har just aldrig gjort något som du kan bli glad över. Runt fängelset har jag gått var dag, så som man går kring vilket hus som helst utan en tanke på de olyckliga som våndas i de små cellerna. Alltför ofta är det samhället självt som driver dem i olyckan. Och vem är samhället? Ack, det är ju jag och alla de andra själviska och kärlekslösa. Herre, du ser, att tjuven som stal, därför att han var hungrig, och mördaren, som gjorde ont därför att han var driven till en punkt där han var utom sig själv, deras synd är mindre än min, då jag förtalade min broder. I glada lag bland vänner, som voro lika tanklösa som jag själv, har jag avhånat den ensamme som var lite olik oss. Jag har prisgivit honom åt löjet och därmed bundit honom till händer och fötter och drivit hans själ till förtvivlan. Mej och mitt har varit min lösen, mottot för hela mitt liv och till mitt sista andetag fanns endast jag själv och de mina i mitt medvetande. Hur ofta har jag inte slagit andras barn och ryckt brödet ur munnen på dem för att ge åt mina egna! Herre, jag förmår inte höja min blick från marken och se på ditt ansikte. Jag kan inte vänta tills du säger: Gå bort ifrån mig i förbannelse, jag går ändå. Sorgen och skammen över att jag i mitt liv aldrig gjorde det som jag ändå innerst visste att jag skulle göra, ligger som ett berg på mitt bröst, och jag går ut i mörkret på en väg som jag inte vet vart den för. Kanhända när jag gått länge att det för mig skall tändas en stjärna, som barmhärtigt leder mina steg till en ny dag. Hedvid Peterson i Tidevarvet 22 december

18 Kristen humanism i sydafrikansk tappning På KHS (Förbundet för kristen humanism och samhällssyn) sommarmöte i år talade John W de Gruchy från Sydafrika över ämnet kristen humanism. För de Gruchy är kristen humanism något som går utöver traditionell västerländsk individualism och även ser till gemenskapen och helheten. Han ser en särskild afrikansk tradition av kristen humanism, med namn som Kenneth Kaunda och Desmond Tutu. Vi har inget manus till de Gruchys tal, men det stämmer i stora delar med en text som han skrivit i samband med en presentation av boken Being Human: Confessions of a Christian Humanist. Det följande är ett referat av och några citat ur denna text. För översättning, referat och rubriksättning svarar Ingmar Hollsing. När de Gruchy började arbeta på sin bok Being Human: Confessions of a Christian Humanist (Att vara människa: Bekännelser av en kristen humanist), och då försökte förklara för sina vänner vad han gjorde, både kristna och sekulariserade, blev många av dem förbryllade och överraskade. Kunde man vara både kristen och humanist, undrade de. Det får honom att ställa frågan om uttrycket kristen humanist kan användas på ett meningsfullt sätt idag? Finns det någon orsak att göra det? Med tanke på humanismens historia och då avses en humanism i bred bemärkelse kan man undra om det inte är förvirrande, missledande och ofruktbart att använda begreppet, i synnerhet om man lägger till kristen före? Har inte kyrkan snarare varit emot än för humanistiska värden? Kort sagt, säger han, är uttrycket kristen humanist en motsägelse för de sekulariserade, och för religiösa fundamentalister innebär det ett förräderi mot evangeliet och för många av oss är de olika ismerna över huvud taget föga tilltalande. Därefter berör de Gruchy den kristna humanismens historiska rötter i renässansen, och hur den ser ut i nutiden. Han pekar på hur våldet och omänskligheten ständigt på nytt gäckar våra föreställningar om människans framsteg. Att vara människa innebär också att erkänna denna mörka sida. Det gäller att ta itu med den i tid. Relationer gör oss mänskliga Västerlandets individualism var nödvändig för de mänskliga rättigheterna, hävdar de Gruchy, men indi- 18

19 vidualismen kan missbrukas, vilket sker när man glömmer humanismens andra viktiga element, nämligen relationen till de andra. Att vara en person är inte bara att vara en individ, utan relationer är också något som gör oss mänskliga. Med vår förmåga till glädje och sorg, kärlek och hat, hopp och förtvivlan delar vi alla en och samma mänsklighet. Det betyder inte att vi alla är lika; våra olikheter ska bejakas. Under apartheidregimen gjordes olikheterna till något absolut, så att det gemensamma fördunklades. Att bli mer mänsklig innebär att utvecklas och förändras. Ofta är det de mindre gynnade som har mest att lära oss i det fallet. De Gruchy skissar fyra dimensioner av det helt och fullt mänskliga: En önskan om praktisk vishet, en hängivenhet för sanningen, en kritisk patriotism och en skapande anda. Vad är då praktisk vishet? Jo, den hjälper oss att förvandla samhället så att människor kan få blomma ut. Att stå upp för den sanning man tror på kan se ut som en motsägelse till att respektera olikheter och visa tolerans. Ändå måste vi ibland göra det. Annars kan själva relativismen bli till ett slags absolut sanning. Den kritiska patriotismen innebär inte att säga Rätt eller fel, mitt land, utan den fordrar att jag utövar ett kritiskt omdöme som ansvarig medborgare. Den kreativa andan, till slut, är nödvändig därför att vi inte kan vara sant mänskliga som individer, och samhället kan inte vara sant mänskligt, utan konst, poesi och musik. Kristen humanism i Afrika I Sydafrika talar man om behovet av en humanism som bygger på en hoppets politik, en humanism som både kan övervinna gammalt hat och möta nya utmaningar. Men vad kan man då säga om kristen humanism i Sydafrika och Afrika som helhet? De Gruchy skriver: Den förre presidenten i Zambia Kenneth Kaunda skrev år 1966 en bok med titeln En humanist i Afrika och framträdde där som kristen humanist. Han talade om hur en humanistisk revolution spred sig över Afrika, med syftet att återerövra värdigheten och den nationella stoltheten hos kontinentens folk, som så länge hade avhumaniserats genom slaveri och kolonialism. Han skrev som en afrikan, djupt rotad i Afrikas kultur och tradition, men han skrev också som kristen, en produkt av missionärernas skolor. Den humanism han talade om var inte västerlandets sekulariserade humanism, utan den var kristen, byggd inte på den kristendom som bidragit till misär och slaveri för Afrikas folk utan på en kristendom som bidrog till att förnya kontinenten. 19

20 Men kanske har ingen förkroppsligat uttrycket kristen humanism bättre än Desmond Tutu, både i sin teologi och i sitt liv. Hans Ubuntu-teologi (betonar gemenskapens betydelse, övers anm) är precis vad den äkta kristna humanismen handlar om. Hans liv har varit ett liv av modig kamp för människans värdighet och mänskliga rättigheter, oberoende av etnisk eller religiös tillhörighet eller kön. Det har varit en fyrbåk av medkänsla och ett liv som utstrålat hälsa. En sådan humanism skulle jag säga är ett botemedel mot den religiösa fundamentalism som förpestar vår samtid, men den är också ett botemedel mot den hejdlösa sekularism som förlorat kontakten med moraliska värden. Många sekulariserade människor är medvetna om modernitetens fallgropar och vänder sig åt annat håll för att finna mening och hopp. Det kan då hända att insikterna hos en kristen humanism som blivit kritiskt granskad har både det språk och det perspektiv som de söker efter. En humanism som talar för människans sanna väl snarare än att främja religiositet eller fundamentalistiska idéer och värden; en humanism som talar för det som är sant, gott, vackert och mänskligt och söker omvandla allt som är falskt, dåligt, fult och omänskligt. Men det är inte en humanism som inte tar hänsyn till människor från andra trosriktningar och traditioner. I stället är det så att om jag skulle få skriva ett preliminärt manifest för en sådan kristen humanism, skulle min allra första försäkran vara att vi alla är människor först, gemensamt med alla andra, och först därefter av vårt eget val kristna, muslimer, hinduer, eller vad det nu kan vara. Det största hotet mot världen kommer av att så många vägrar att uppskatta denna gemensamma mänsklighet och därför inte heller respekterar olikheter. Detta visar sig på varje område av livet, från den globala ekonomin och miljöpolitiken till förhållandet mellan kvinnor och män, från internationella affärer till det sätt på vilket vi relaterar till människor med funktionshinder. Det är tragiskt att en del människor förlorar förmågan att se andra som människor eller människans liv som heligt. Ett av de mest avslöjande ögonblicken i den sydafrikanska Sannings- och försoningskommissionens förhandlingar var när den advokat som tagit sig an familjen till ett av tortyroffren frågade den svarande: Tänkte du inte att det du gjorde var omänskligt? Säkerhetspolisens svar sade allt: Nu gör jag det! Ideologerna bakom apartheid hävdade att svarta inte hade samma behov, känslor och strävanden som européer, och därför kunde de få lägre löner, uthärda mer smärta och uppfostras på ett sämre sätt. Det 20

21 ansågs inte att människorna delade samma mänsklighet, så att detta band dem samman snarare än delade dem efter ras och religion. Inte heller insåg man att den som förnekar andras mänsklighet oundvikligen kommer att förneka sin egen, eller att den som gör andra till något mindre än människor gör detsamma med sig själv. Vi lärde oss detta i kampen mot apartheid. Så länge några människor inte är fria, är alla ofria. Därför banade de svartas frigörelse från förtryck vägen för de vitas befrielse från att vara förtryckare. Det var inte alla vita som tog vara på denna möjlighet till nåd och frihet, och det är ett skäl till att rasismen består i vårt samhälle. Meditation efter en söndagsandakt En dikt från Kväkargårdens Söder av Nicklas Adamsson Novembersolen får Söder att glöda. Hornsgatan flyter sakta fram genom slumrande kvarter. Malmgårdens hönor kacklar förstrött, pickande korn och kryp i snår och buskar kring de gamla husgrunderna. På Kväkargården råder tystnad. Virvlande tankar får ro likt regnvåta hundar inkomna i stugvärmen. Raggiga ben bäddar och trampar, läggs samman och låter trötta huvuden få vila. Inga onödiga utanverk, bara stillheten. Omgivningens ljud vandrar in. En fågel flyger förbi. På håll hörs den brusande trafiken som en svag viskning, en antydan om att världen utanför behöver vår uppmärksamhet. Gula löv faller till marken och förebådar vinterns ankomst. En hand i min signalerar uppbrott. En blick, en hälsning. I tyst samförstånd har vi delat det orden inte kan nå. Samtalet bryter fram och länkar oss samman, bekräftar ännu en gång att vi alla är ett. Stadens ljud blir påtagliga när porten slås upp. Andakten vandrar ut i den kyliga stockholmsluften, följer troget alla som varit delaktiga, och gör fler delaktiga, gör fler till delar av något stort av något stort och oändligt. 21

22 Nizars sista dag Som volontär inom IM (Individuell Människohjälp) har jag under hösten besökt verksamheten i Amman. Så skriver en av Vännernas samfunds senaste medlemmar, Görel Råsmark, och hon fortsätter: IM:s arbete startade i mitten av 1960-talet bland flyktingar i östra Jerusalem då en del av Jordanien. Efter sexdagarskriget, då Jordanien förlorade viktiga landområden, kom en förfrågan till IM om att starta verksamhet för barn och vuxna med intellektuella funktionsnedsättningar i Amman. I nordvästra delen av staden byggdes ett center med små boendeenheter, skola, daglig verksamhet och öppen mottagning för habiliteringsinsatser. Redan efter ett tjugotal år påbörjades utslussning från centret. Tiden var mogen för CBR (Community Based Rehabilition). Barn som varit inneboende i centret i Sweileh återbördades till sina familjer och all service gavs fortsättningsvis ute i samhället. Men för de sex vuxna föräldralösa, som också haft sitt boende på centret, måste en annan lösning sökas. Efterhand kom de att bo hos tidigare anställda i familjehemsliknande former. Det var så det kom sig att Nizar, som föddes med stora rörelsehinder, blev en del av Orubas familj. När IM:s nya kontor blev klart i våras kunde Oruba och Nizar flytta in på bottenvåningen i en trevlig lägenhet med uteplats. Där mötte jag dem min första kväll i Amman. Det var under Ramadan med ljumma nätter och jag satt tillsammans med två andra volontärer och Oruba på balkongen till långt fram på morgonen. Några timmar senare dog Nizar. Berättelsen om Nizars död Den morgonen när Nizar dog var som alla andra morgnar under Ramadan. Trafiken flöt fram på Jordan Street och fyllde morgonen med avlägset brus. På gatorna i närheten av Asem bin Thabet Street överröstade signalhornen varandra tillsammans med den metalliska melodin från gasförsäljarnas bilar. Böneutropen hade klingat bort och allt var näst intill stilla. Nizar hade sagt att han ville ta ett bad. Han hade vaknat och småpratat lite där han låg kvar i sängen intill fönstret mot gården. Säkert var fönstret öppet så han kunde höra hur Ahmed arbetade där ute med att byta däck. Och Oruba hade sagt ja till att tappa upp ett morgonbad efter en varm natt och han hade kysst henne på bägge kinder. Kysst henne och sedan; huvudet hade fallit åt sidan, i ett tag som när en gren bryts, och så hade han fallit tillbaka i sängen. 22

23 Det var inte som den gången när han blev sjuk och Fateh ropade att nu dör han. Då var han ju tillbaka från sjukhuset efter några dagar och på dagcentret sa han till Fateh att du sa att jag hade gått till Allah, nej, nej, så var det inte. Men kroppen tunnade ut och ryggen kroknade. Det var ändå så det var den sista tiden. Och när Oruba om och om igen drar sig till minnes de sista timmarna kommer hon att tänka på att Nizar ville ha mat den sista natten. Mycket noga hade han förklarat för henne vad han önskade och hon gjorde så. För det var mitt under Ramadan och nätterna var fyllda av svalka, av röster och av mat. Men inte bara detta minns hon utan också berättelsen om hur han kom till IM från barnhemmet där en polis lämnat in honom. Det är så man gör med barn som hittas på gatan. Och han var ett mycket litet, men vackert barn, och snart kom ett äldre barnlöst par och sa att de önskade att han skulle bli deras pojke. Så fick Nizar en mamma och en pappa och kärlek för varje dag. Men den kärleken räckte inte till för att ta hand om honom när han inte utvecklades som andra barn. Det var det här med kramperna, med muskelspänningen som tvingade in hans leder i hårt knutna lägen. Och så detta med att krypandet aldrig kom, att han aldrig reste sig upp. Men han förblev deras pojke, de besökte honom regelbundet och behöll honom i sitt hjärta tills deras egna hjärtan inte längre höll. Han är en del av min kropp, han bor i mitt hjärta, säger Oruba. Över tio år tillsammans med Nizar, med tjugofyra timmars tillsyn, ska nu sjunka in i hennes minne. Kanske samlar hon den oändliga räckan av lyckliga ögonblick som i ett radband som hon kan flytta fram mellan tumme och pekfinger. En pärla för alla tillfällen hemma hos systerns familj där barnen fick Nizar att skratta och vara lätt till sinnes. En pärla för dagarna på dagcentret då han skojade med personalen och visade sitt engagemang för andra. Och en särskild pärla för den sista morgonen; en stor och vacker pärla som sammanfattar allt som var Nizar. Nu står hans rum tomt. Den höjoch sänkbara sängen vid fönstret är bara stålrör, fjädrar och tomrum och rullstolen i hörnet intill ser ensam ut. Allah, allah, säger Oruba, en del av mitt hjärta har slitits bort. Men när vi en vecka senare ser henne, snabbt och vant, röra sig i gränder där vi andra måste akta varje steg och hör henne tala innerligt med alla som vi har med oss matpaket till - då ser vi att hon börjar bli hel igen. De fattiga finns alltid ibland oss. Här lever de i trånga fuktiga källarliknande rum utan tillgång till sådant som vi tänker hör till ett hem. Men hjärtan kan vara mycket rymliga, de kan vidgas och bli hela igen. 23