Andra Moseboken. Exodus

Transkript

1 Exodus 1 2 Israeliterna förtrycks i Egypten 1 Detta är namnen på Israels söner. De kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sin familj: 2 Ruben, Simon, Levi och Juda; 3 Isaskar, Sebulon och Benjamin; 4 Dan och Naftali; Gad och Asher. 5 De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. 6 Så dog Josef och hans bröder och alla deras samtida. 7 Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev så talrika att hela landet uppfylldes av dem. 8 Då fick Egypten en ny kung, en som ingenting visste om Josef. 9 Han sade till sitt folk: Israeliterna har blivit för många och för starka för oss. 10 Nu måste vi handla klokt, annars blir de ännu flera. Och blir det krig kan de förena sig med våra fiender och kämpa mot oss och sedan ge sig av härifrån. 11 Därför satte man fogdar över dem för att kuva dem med hårt arbete. Och de byggde städerna Pitom och Ramses, där farao hade sina förråd. 12 Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig, så att egypterna kände sig hotade. 13 Israeliterna tvingades till slavtjänst, 14 och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten, all denna slavtjänst som de tvingades till. 15 Kungen av Egypten talade med de hebreiska barnmorskorna en hette Shifra och den andra Pua 16 och sade: När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, se då efter: är det en pojke skall ni döda honom, är det en flicka får hon leva. 17 Men barnmorskorna var gudfruktiga och gjorde inte som kungen hade befallt utan lät pojkarna leva. 18 Då kallade kungen dem till sig och frågade varför de gjorde så. 19 De svarade: Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är starka, de har fött innan barnmorskan hinner fram. 20 Gud lät allt gå väl för barnmorskorna, och folket växte till och förökade sig kraftigt, 21 och eftersom barnmorskorna var gudfruktiga lät Gud dem få hem och barn. 22 Men farao gav denna befallning till hela sitt folk: Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva. Moses födelse 1 En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, 2 och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. 3 Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. 4 Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom. Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

2 5 Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. 6 När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: Det är nog ett av de hebreiska barnen. 7 Då sade pojkens syster till faraos dotter: Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig? 8 Ja, gör det, svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, 9 och faraos dotter sade till henne: Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det. Kvinnan tog då pojken och ammade honom. 10 När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. Jag har ju dragit upp honom ur vattnet, sade hon. Mose flyr till Midjan 11 När Mose hade blivit vuxen gick han en dag ut till sina landsmän och såg deras tunga arbete. Då fick han se hur en hebreisk man, en av hans egna landsmän, blev ihjälslagen av en egypter. 12 Mose tittade sig omkring, och då han inte såg någon slog han ihjäl egyptern och gömde honom i sanden. 13 När han gick ut nästa dag såg han två hebreer som slogs med varandra. Då sade han till angriparen: Varför slår du din landsman? 14 Mannen svarade: Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern? Mose blev rädd och tänkte: Då har det alltså blivit känt! 15 När farao fick höra vad Mose hade gjort ville han få honom dödad. Men Mose flydde undan farao och slog sig ner i midjaniternas land. Där höll han till vid en brunn. 16 Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att vattna fåren åt sin far. 17 Men några herdar kom och körde bort dem. Då ingrep Mose och hjälpte dem, och sedan vattnade han deras får. 18 När de kom hem till sin far Reguel frågade han: Varför är ni hemma så tidigt? 19 De svarade: En egypter hjälpte oss mot herdarna; han öste till och med upp åt oss och vattnade fåren. 20 Var är han nu? frågade fadern. Varför tog ni inte med honom? Säg till honom att han kommer och äter med oss! 21 Och Mose beslöt sig för att stanna hos prästen. Han fick dennes dotter Sippora till hustru, 22 och hon födde en son. Mose gav honom namnet Gershom, ty, sade han, jag är en främling i detta land. 3 Den brinnande busken 23 Åren gick och kungen av Egypten dog, och israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. 24 När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob 25 och tog sig an israeliterna och gav sig till känna för dem. 1 En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. 2 Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp 3 tänkte han: Vilken Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

3 4 märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp. 4 Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: Mose! Mose! Han svarade: Ja, här är jag. 5 Herren sade: Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark. 6 Och han fortsatte: Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud. Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud. 7 Herren sade: Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare ja, jag vet vad de får lida. 8 Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. 9 Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. 10 Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten. 11 Mose invände: Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten? 12 Gud svarade: Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg. 13 Då sade Mose till Gud: Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara? 14 Gud sade: Jag är den jag är. Säg dem att han som heter Jag är har sänt dig till dem. 15 Och Gud fortsatte: Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte. 16 Gå nu och kalla samman Israels äldste och tala om för dem att Herren, deras fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig. Säg dem att jag har gett akt på dem och vet vad som har drabbat dem i Egypten 17 och att jag har beslutat att föra dem från förtrycket i Egypten upp till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jevuseernas land, ett land som flödar av mjölk och honung. 18 De kommer att lyssna till dig, och sedan skall du och Israels äldste gå till kungen av Egypten och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. 19 Jag vet att kungen av Egypten inte låter er gå, om han inte blir tvingad. 20 Därför skall jag sträcka ut min hand och låta Egypten drabbas av märkliga ting jag skall göra där; sedan kommer han att släppa er. 21 Och jag skall göra egypterna så välvilligt stämda mot detta folk att ni inte skall behöva ge er i väg tomhänta. 22 Varje kvinna skall be sina grannfruar och kvinnorna i sitt hushåll om föremål av silver och guld och om kläder, som ni skall låta era söner och döttrar bära. Så tar ni byte från egypterna. 1 Mose sade: Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mig utan säger att Herren inte har uppenbarat sig för mig? 2 Herren sade: Vad har du i handen? En stav, svarade Mose. 3 Kasta den på marken! sade Herren. Mose kastade den på marken och den förvandlades till en orm. Mose ryggade tillbaka för den, 4 men Herren sade: Räck ut handen och grip den i stjärten. Och när Mose Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

4 tog den förvandlades den åter till en stav i hans hand. 5 Så skall de bli övertygade om att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig. 6 Och Herren fortsatte: Stick handen innanför manteln! Mose stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska. 7 Herren sade: Stick tillbaka handen innanför manteln! Mose stack in handen igen, och när han sedan drog ut den var handen åter som förut. 8 Om de inte tror dig och inte blir övertygade av det första tecknet, så kommer de att tro på det andra. 9 Men om de inte blir övertygade ens av dessa två tecken och inte vill lyssna på dig, så skall du ta vatten ur Nilen och hälla det på marken, och då skall vattnet från floden förvandlas till blod. 10 Mose sade : Förlåt d in tjänare, Herre, men jag har inte ordet i mi n makt. Det har jag al drig haft, inte hell er sedan d u talat til l mi g. O rd en kommer trögt o ch t v ek sam t. 11 H e rr e n sv ar ade : Ve m h ar g e t t män n i skan h e n n e s mu n? V em är de t som g ör h e n n e st u m e ll e r d öv, se e n de el le r b lin d? Är d et i n t e j ag, H e r- r en? 12 Gå n u, j ag sk all själ v v ara m e d di g n är du t alar oc h lär a di g v ad du sk all säga. 13 Men Mose vädjade : Herre, jag ber d ig, sänd bud med någon annan, v e m du vi ll. 14 Då blev Herren vred p å honom och sad e: D u har ju din bror Aron, leviten. Han kan tal a, det vet jag. Han är redan på väg för att möta di g, och han bl ir glad att få s e d ig. 15 Tal a med honom och l ägg orden i hans mu n. J ag skal l sj äl v var a m ed båd e d ig oc h h on o m n är n i t alar oc h vi sa e r v ad n i sk all göra. 16 H an sk all t ala t il l f o l ke t f ör di n r äkn i n g; s å bl ir h an di n mun o ch d u b lir h an s g ud. 17 Oc h st av en sk all du h a i h an de n, de t är me d d en d u sk all ut f ör a t e ck n en. Mose återvänder till Egypten 18 Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: Jag vill fara tillbaka till mina släktingar i Egypten, jag vill se om de ännu lever. Jetro önskade honom lycka till. 19 När Mose var i Midjan sade Herren till honom: Vänd tillbaka till Egypten, ty alla de som ville röja dig ur vägen är nu döda. 20 Då tog Mose sin hustru och sina söner och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen. 21 Herren sade till Mose: När du kommer tillbaka till Egypten skall du inför farao utföra alla de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag skall göra honom hård och obeveklig så att han inte släpper folket. 22 Då skall du säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. 23 Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför skall jag döda din förstfödde son. 24 Vid ett nattläger under vägen kom Herren emot Mose och ville döda honom. 25 Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och vidrörde honom nertill med den och sade: Du är min blodsbrudgum. 26 Och han lät honom vara. Det var då hon sade blodsbrudgum och syftade på omskärelsen. Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

5 27 Herren befallde Aron att gå och möta Mose i öknen. Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. 28 Mose berättade för Aron allt som Herren hade gett honom i uppdrag att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra. 29 Sedan gick Mose och Aron därifrån och kallade samman israeliternas äldste. 30 Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket. 31 De blev övertygade, och när de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och tillbad. 5 Mose och Aron inför farao. Förtrycket ökar 1 Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära. 2 Farao svarade: Vem är Herren? Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det? Jag känner inte Herren, och Israel tänker jag inte släppa. 3 De svarade: Hebreernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd. 4 Men kungen av Egypten sade till dem: Mose och Aron, varför vill ni hålla folket borta från arbetet? Tillbaka till era dagsverken! 5 Och han fortsatte: De är redan fler än landets egen befolkning, och ni vill att de skall slippa arbeta! 6 Samma dag gav farao order till fogdarna och förmännen 7 att inte längre dela ut halm till israeliterna när de skulle slå tegel. De får själva skaffa halm, sade han, 8 men ni skall kräva samma mängd tegel av dem som förut, utan någon minskning. De är lata, det är därför som de väsnas om att gå och offra till sin gud. 9 Man måste hålla dem i hårt arbete, så att de är sysselsatta och inte får tid till några dumheter. 10 Fogdarna och förmännen gick ut till folket och sade: Farao har bestämt att ni inte längre skall få någon halm. 11 Halmen får ni skaffa bäst ni kan, men någon minskning av ert beting blir det inte. 12 Då spred sig folket över hela Egypten för att samla strå att ha som halm. 13 Men fogdarna skyndade på dem och krävde att de skulle klara samma dagsverken som när de fick sin halm. 14 Och de israelitiska förmännen, som faraos fogdar hade satt över dem, blev pryglade. Varför har ni inte tillverkat lika mycket tegel som förut, varken i går eller i dag? sade man. 15 Då gick förmännen och klagade inför farao: Varför gör du så mot dina tjänare? 16 Ingen halm ger man oss, men vi får ändå order att göra tegel. Nu får vi ta emot hugg och slag, och skulden är din. 17 Men han svarade: Lata, det är vad ni är! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. 18 Gå nu och arbeta! Någon halm får ni inte, men ni måste leverera lika mycket tegel. 19 Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man krävde att den dagliga mängden tegel inte skulle minska. 20 När de kom ut från farao mötte de Mose och Aron, som stod och väntade på dem. 21 Då sade de till dem: Må Herren se vad ni gör och straffa er! Det är ert fel att farao och hans hovmän inte tål oss längre. Ni har satt vapen i händerna på dem, så att de kan döda oss. 22 Mose vände sig på nytt till Herren och sade: Herre, varför handlar du så Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

6 6 illa mot detta folk? Varför skickade du mig? 23 Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han misshandlat dem. Du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk! 1 Herren svarade Mose: Nu skall du få se vad jag skall göra med farao: han skall tvingas att släppa dem, tvingas att driva dem ut ur sitt land. Gud lovar att befria sitt folk 2 Gud talade till Mose och sade: Jag är Herren. 3 Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige, men jag gav mig inte till känna för dem under mitt namn Herren. 4 Jag upprättade också ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar. 5 Nu har jag hört israeliternas jämmer över att egypterna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på mitt förbund. 6 Säg därför till israeliterna: Jag är Herren, och jag skall föra er bort från tvångsarbetet hos egypterna och rädda er ur slaveriet hos dem. Jag skall lyfta min arm till väldiga straffdomar för att befria er. 7 Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud, och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er bort från tvångsarbetet hos egypterna. 8 Jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob: jag skall ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren. 9 Allt detta framförde Mose till israeliterna, men tyngda av sitt hårda arbete orkade de inte lyssna. 10 Herren talade till Mose: 11 Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han skall låta israeliterna lämna landet. 12 Men Mose vädjade till Herren: När inte israeliterna lyssnar till mig, varför skulle då farao lyssna och jag har ju svårt för att tala. 13 Så talade Herren till Mose och Aron, och han sände dem till israeliterna och till farao, kungen av Egypten, med uppdrag att föra israeliterna ut ur Egypten. Moses och Arons släkttavla 14 Dessa var överhuvuden var och en för sin släkt. Sönerna till Ruben, Israels förstfödde: Henok och Pallu, Hesron och Karmi; detta var de rubenitiska familjerna. 15 Sönerna till Simon: Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sochar och Saul, kanaaneiskans son; detta var de simonitiska familjerna. 16 Sönerna till Levi hette i åldersordning Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år gammal. 17 Sönerna till Gershon, familj för familj: Livni och Shimi. 18 Sönerna till Kehat: Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år gammal. 19 Sönerna till Merari: Machli och Mushi. Detta var de levitiska familjerna i åldersordning. 20 Amram gifte sig med Jokeved, sin faster, och hon födde honom Aron och Mose. Amram blev 137 år gammal. 21 Sönerna till Jishar: Korach, Nefeg och Sikri. 22 Sönerna till Ussiel: Mishael, Elsafan och Sitri. 23 Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom Nadav och Avihu, Elasar och Itamar. 24 Sönerna till Korach: Assir, Elkana och Aviasaf; detta var de korachitiska familjerna. 25 Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom Pinechas. Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj. 26 Det var denne Aron och denne Mose som Herren be- Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

7 fallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar. 27 Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet just dessa båda, Mose och Aron. 7 Gud sänder Mose och Aron till farao 28 När Herren talade till Mose i Egypten 29 sade han: Jag är Herren. Allt vad jag säger dig skall du säga till farao, kungen av Egypten. 30 Men Mose vädjade till Herren: Jag har ju svårt för att tala. Varför skulle farao lyssna till mig? 1 Herren svarade: Nu gör jag dig till en gud för farao, och din bror Aron skall bli din profet. 2 Du skall säga honom allt vad jag befaller dig, och din bror Aron skall säga det till farao, och då skall farao låta israeliterna lämna hans land. 3/4 Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga straffdomar. 5 När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall egypterna inse att jag är Herren. 6 Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt. 7 Mose var 80 år gammal och Aron 83 år när de talade med farao. 8 Herren sade till Mose och Aron: 9 Om farao begär något tecken av er skall du säga till Aron att ta sin stav och kasta den framför farao. Då skall den förvandlas till en väldig orm. 10 Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt: Aron kastade sin stav framför farao och hans hovmän, och den förvandlades till en orm. 11 Då kallade farao i sin tur på visa män och trollkarlar, och med sin svartkonst gjorde dessa egyptiska siarpräster samma sak: 12 var och en kastade sin stav, och stavarna blev till ormar. Men deras stavar uppslukades av Arons stav. 13 Ändå var farao obeveklig och vägrade att lyssna till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt. Den första plågan: blod 14 Herren sade till Mose: Farao är omedgörlig, han vägrar att släppa folket. 15 Gå till honom tidigt på morgonen, när han går ner till floden. Ta med dig staven som förvandlades till en orm och ställ dig och vänta på honom vid flodstranden. 16 Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, sände mig för att befalla dig att släppa hans folk, så att de kan frambära offer åt honom i öknen. Men hittills har du inte velat lyssna. 17 Nu säger Herren: Detta skall visa dig att jag är Herren. Med staven i min hand skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. 18 Fiskarna i Nilen skall dö, och floden skall stinka så att egypterna inte kan dricka dess vatten. 19 Herren sade till Mose: Säg till Aron att ta sin stav och sträcka ut den över Egyptens vatten, dess floder, kanaler och dammar, alla dess vattensamlingar, så att de förvandlas till blod. Det kommer att vara blod överallt i Egypten, till och med i träkärl och stenkrukor. 20 Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt: han lyfte sin stav och slog på Nilens vatten i närvaro av Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

8 farao och hans hovmän, och allt vatten i floden förvandlades till blod. 21 Fiskarna dog och floden stank, så att egypterna inte kunde dricka vattnet därifrån. Det var blod överallt i Egypten. 22 Men de egyptiska siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst, och farao var obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt. 23 Han lämnade dem och återvände hem; inte heller nu lät han sig påverkas. 24 Alla egypter grävde efter dricksvatten runt omkring Nilen, eftersom flodvattnet inte gick att dricka. 8 Den andra plågan: grodor 25 När sju dagar hade gått sedan Herren slagit på floden 1 sade han till Mose: Gå till farao och säg: Så säger Herren: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 2 Om du vägrar att släppa folket skall jag låta hela ditt land hemsökas av grodor. 3 Floden skall vimla av grodor; de skall komma upp på land och in i ditt hus och i ditt sovrum och i din säng och i husen hos dina hovmän och ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. 4 Grodorna skall kräla på dig själv och på ditt folk och på alla dina hovmän. 5 Och Herren sade till Mose: Säg till Aron att sträcka ut sin hand och sin stav över floder och kanaler och dammar, så att hela Egypten fylls av grodor. 6 Aron sträckte ut sin hand över vattnen i Egypten, och det kom upp grodor som översvämmade landet. 7 Men siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst och lät det komma grodor över hela Egypten. 8 Farao kallade till sig Mose och Aron och sade: Be till Herren att han befriar mig och mitt folk från grodorna. Då skall jag släppa folket så att de kan offra till Herren. 9 Mose svarade: Det står i din makt att bestämma en tid då jag skall be för dig och dina hovmän och ditt folk, så att grodorna drivs bort från dig och dina hus och bara blir kvar i Nilen. 10 I morgon, sade farao. Mose svarade: Det skall bli som du vill, för att du skall inse att ingen är som Herren, vår Gud: 11 grodorna skall försvinna från dig och dina hus, dina hovmän och ditt folk och bara bli kvar i Nilen. 12 Mose och Aron lämnade farao, och Mose anropade Herren om hjälp mot grodplågan som han hade låtit drabba farao. 13 Herren gjorde som Mose bad honom: grodorna dog och försvann från hus och gårdar och fält. 14 Man samlade dem i stora högar, och de fyllde landet med sin stank. 15 Men när farao såg att hemsökelsen var över förhärdade han sig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt. Den tredje plågan: myggor 16 Herren sade till Mose: Säg till Aron att sträcka ut sin stav och slå på marken, så skall stoftet förvandlas till myggor i hela Egypten. 17 De gjorde så: Aron sträckte ut handen och slog med staven på marken, och stoftet blev till myggor, som angrep människor och boskap; allt stoft på marken i hela Egypten blev till myggor. 18 När siarprästerna på samma sätt försökte frambringa myggor med sin svartkonst, lyckades de inte. Men myggorna var överallt, på människor Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

9 och boskap. 19 Detta är Guds finger, sade siarprästerna till farao. Men farao var obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt. Den fjärde plågan: flugsvärmar 20 Herren sade Mose: Gå i morgon bitti till farao när han är på väg ner till floden och säg: Så säger Herren: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 21 Om du inte släpper mitt folk skall jag släppa lös flugsvärmar över dig och dina hovmän och ditt folk och dina hus, så att husen i Egypten fylls av flugsvärmar och marken de står på blir täckt av dem. 22 Men jag skall göra undantag för Goshen, det område där mitt folk bor. Dit skall inte flugorna komma. Då skall du inse att jag, Herren, är här i landet. 23 Jag skall göra skillnad på mitt folk och ditt folk. I morgon skall detta tecken ske. 24 Och Herren gjorde så: väldiga flugsvärmar trängde in i faraos hus och i hans hovmäns hus, och hela Egypten hemsöktes av flugorna. 25 Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: Gå, och offra till er gud här i landet! 26 Det är omöjligt, svarade Mose, vårt offer till Herren, vår Gud, skulle väcka egypternas avsky. Om vi mitt för ögonen på dem förrättar ett offer som de finner avskyvärt kommer de säkert att stena oss. 27 Tre dagsmarscher ut i öknen vill vi gå för att offra åt Herren, vår Gud, så som han befaller oss. 28 Jag skall låta er gå, sade farao, så att ni kan offra i öknen åt Herren, er gud, men gå inte för långt bort. Be för mig! 29 Mose svarade: Så snart jag har kommit ut härifrån skall jag be till Herren, och i morgon skall flugsvärmarna försvinna från dig och dina hovmän och ditt folk. Men lura oss inte en gång till, utan låt folket gå och offra åt Herren. 30 Så lämnade Mose farao och bad till Herren. 31 Och Herren gjorde som Mose sade: han drev bort flugsvärmarna från farao och hans hovmän och hans folk, inte en enda fluga blev kvar. 32 Men farao förhärdade sig också den gången och släppte inte folket. 9 Den femte plågan: boskapspest 1 Herren sade till Mose: Gå till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 2 Om du vägrar och fortsätter att hålla dem kvar 3 skall Herren låta en svår pest drabba din boskap på fälten: hästar, åsnor, kameler, kor och får. 4 Men Herren skall göra skillnad på Israels boskap och Egyptens; inget av israeliternas djur skall dö. 5 Herren har fastställt tiden och sagt att han i morgon skall låta detta ske i landet. 6 Nästa dag gjorde Herren som han hade sagt: all boskap dog för egypterna, men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. 7 När farao hörde efter fick han veta att inte ett enda av israeliternas djur hade dött. Men farao var omedgörlig och släppte inte folket. Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

10 Den sjätte plågan: bölder 8 Herren sade till Mose och Aron: Ni skall ta händerna fulla med sot från en smältugn, och Mose skall kasta upp det i luften mitt framför farao. 9 Sotet skall falla som damm över hela Egypten och variga bölder skall slå upp på människor och boskap i hela landet. 10 Då tog de sot från smältugnen och gick till farao, och Mose kastade upp sotet i luften och variga bölder slog upp på människor och boskap. 11 Siarprästerna kunde inte stiga fram inför Mose, eftersom de hade drabbats av bölder liksom alla andra egypter. 12 Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt till Mose. Den sjunde plågan: hagel 13 Herren sade till Mose: Gå i morgon bitti till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 14 Denna gång skall jag låta mina plågor drabba dig själv och dina hovmän och ditt folk, och då skall du inse att ingen på jorden är som jag. 15 Jag kunde redan nu ha lyft min hand och slagit dig och ditt folk med pest, och du hade blivit utplånad från jorden. 16 Men jag har skonat dig för att visa dig min makt och för att mitt namn skall bli känt över hela jorden. 17 Om du fortsätter att hindra mitt folk och inte släpper dem, 18 skall jag i morgon sända en hagelstorm, värre än någon som drabbat Egypten från den dag det grundades till denna dag. 19 Låt därför ta in din boskap och allt vad du har ute på fälten. Alla som är kvar utomhus och inte har kommit under tak, både människor och djur, skall träffas av haglet och dö. 20 De av faraos män som tog Herrens ord på allvar förde sina slavar och sin boskap i säkerhet inomhus. 21 Men de som inte brydde sig om vad Herren hade sagt lät slavar och boskap bli kvar ute på fälten. 22 Då sade Herren till Mose: Lyft handen mot skyn, så skall haglet falla över hela landet, på människor och djur och allt som växer i Egypten. 23 Och Mose lyfte sin stav mot skyn, och Herren sände åska och hagel, och blixtar slog ner i marken. Så lät Herren hagel regna över Egypten. 24 Det haglade, och blixtar flammade mitt i hagelskurarna ett så våldsamt oväder hade inte drabbat Egypten så länge människor funnits där. 25 Överallt i landet slog haglet ner allt som fanns utomhus, både människor och djur; det slog ner alla växter ute på fälten och förstörde alla träd. 26 Men i Goshen, där israeliterna bodde, kom det inte något hagel. 27 Farao kallade till sig Mose och Aron och sade till dem: Den här gången erkänner jag min skuld. Det är Herren som har rätt, och jag och mitt folk har orätt. 28 Be för oss till Herren; nu har vi fått nog av hans åska och hagel. Jag låter er gå. Ni behöver inte bli kvar här längre. 29 Mose svarade: När jag kommer ut ur staden skall jag lyfta mina händer i bön till Herren. Åskan skall tystna och haglet sluta. Då skall du inse att jorden tillhör Herren. 30 Jag vet att du och dina hovmän ännu inte fruktar Herren Gud. 31 Det var lin och korn som slogs ner, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i knopp, 32 men vetet och emmern, som mognar senare, blev inte förstörda. Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

11 33 Mose lämnade farao och gick ut ur staden och lyfte sina händer i bön till Herren. Då slutade det att åska och hagla, och hällregnet upphörde. 34 Men när farao såg att regnet och haglet och åskan var över framhärdade han i sin synd och gjorde sig hård, både han och hans hovmän. 35 Farao var obeveklig: han släppte inte israeliterna, alldeles som Herren hade sagt genom Mose. Den åttonde plågan: gräshoppor 10 1 Herren sade till Mose: Gå till farao. Jag har själv förhärdat honom och hans män för att jag skall kunna göra dessa tecken mitt ibland dem 2 och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn hur jag for fram med egypterna och hur jag gjorde mina tecken bland dem. Så skall ni inse att jag är Herren. 3 Mose och Aron gick till farao och sade: Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge skall du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk, så att de kan frambära offer åt mig. 4 Om du vägrar att släppa mitt folk skall jag i morgon sända gräshoppor över ditt land. 5 De skall täcka marken så att man inte kan se den. De skall äta upp det allra sista av det som är kvar efter haglet. De skall gnaga rent vartenda träd som växer på era marker. 6 Husen skall fyllas av dem: dina egna hus och dina hovmäns och alla andra egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller dina förfäder skådat från den dag de blev bofasta till denna dag. Så vände han sig om och lämnade farao. 7 Faraos hovmän sade till honom: Hur länge skall den mannen få dra olycka över oss? Släpp i väg dem, så att de kan offra åt Herren, sin gud! Har du ännu inte förstått att Egypten går mot sin undergång? 8 Då fördes Mose och Aron åter in till farao. Han sade till dem: Gå, och frambär offer åt Herren, er gud. Men vilka är det som skall gå? 9 Vi går både unga och gamla, svarade Mose, vi går med våra söner och våra döttrar, med våra får och våra kor, eftersom vi skall fira en högtid till Herrens ära. 10 Farao sade: Ja, nog skulle Herren vara er nådig om jag lät er gå med kvinnor och barn där ser man att ni har onda avsikter. 11 Nej, ni män får ge er i väg ensamma för att frambära offer åt Herren. Det är ju det ni har bett om. Och så jagade man bort dem från faraos hov. 12 Då sade Herren till Mose: Sträck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över landet och äter upp allt som växer där, allt som haglet har lämnat kvar. 13 Mose sträckte ut sin stav över Egypten, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten, och när det blev morgon hade östanvinden fört med sig gräshopporna. 14 De kom över hela Egypten och slog ner överallt. Så många gräshoppor har aldrig skådats och kommer aldrig att skådas. 15 De täckte marken så att den blev alldeles svart, och de åt upp allt som växte i landet och all frukt på träden som haglet hade lämnat kvar; inget grönt fanns kvar på träden eller på marken i hela Egypten. 16 Då skyndade sig farao att skicka efter Mose och Aron. Han sade till dem: Jag har förbrutit mig mot Herren, er gud, och mot er. 17 Förlåt mig nu denna enda gång vad jag har gjort, och be till Herren, er gud, att han befriar mig från denna dödliga plåga. 18 Mose lämnade farao och bad till Herren. 19 Då lät Her- Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

12 ren vinden slå om till en hård västan som förde med sig gräshopporna och sopade ut dem i Sävhavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar någonstans i hela Egypten. 20 Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han släppte inte israeliterna. Den nionde plågan: mörker 21 Herren sade till Mose: Lyft handen mot skyn, så skall ett mörker komma över Egypten, ett mörker så tätt att man kan ta på det. 22 Mose lyfte sin hand mot skyn, och ett djupt mörker låg över hela Egypten i tre dagar. 23 Människorna kunde inte se varandra eller gå någonstans på tre dagar. Men överallt där israeliterna bodde var det ljust. 24 Då kallade farao på Mose och sade: Gå, och frambär offer åt Herren! Ni behöver bara lämna kvar era får och era kor kvinnorna och barnen får gå med er. 25 Men Mose svarade: Tänker kanske du förse oss med slaktoffer och brännoffer så att vi kan offra åt Herren, vår Gud? 26 Nej, vår boskap måste också gå med oss inte en klöv får bli kvar! Det är av boskapen vi skall offra åt Herren, vår Gud, och vad vi skall offra åt Herren vet vi inte själva förrän vi kommer fram. 27 Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han ville inte släppa dem. 28 Farao sade till Mose: Gå din väg, och se till att du aldrig mer kommer inför mina ögon! Om du gör det skall du dö. 29 Du har rätt, svarade Mose, jag skall aldrig mer komma inför dina ögon! Den sista plågan tillkännages 11 1 Herren sade till Mose: Ännu en plåga skall jag låta drabba farao och Egypten, och sedan skall han släppa er härifrån ja, inte bara släppa er utan jaga bort er allesammans. 2 Säg nu till folket att alla, både män och kvinnor, skall be sina grannar om föremål av silver och guld. 3 Och Herren gjorde egypterna välvilligt stämda mot hans folk, och Mose betraktades som en stor man i Egypten, både av faraos hovmän och av folket. 4 Mose sade till farao: Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå fram genom Egypten, 5 och allt förstfött i Egypten skall dö, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. 6 I hela Egypten skall höjas ett sådant klagoskri att dess like aldrig har hörts och aldrig kommer att höras. 7 Men mot israeliterna skall inte ens en hund morra, varken mot människor eller boskap. Då skall ni inse att Herren gör skillnad på Egypten och Israel. 8 Då skall alla dina hovmän här söka upp mig och falla ner för mig och bönfalla mig att lämna er och ta med mig hela mitt folk. Sedan skall jag dra bort. Och fylld av vrede gick han därifrån. 9 Herren sade till Mose: Att farao inte lyssnar till er, det sker för att jag skall göra nya under i Egypten. 10 Alla dessa under gjorde Mose och Aron inför farao, men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han släppte inte ut israeliterna ur sitt land. Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

13 Påsken och det osyrade brödets högtid 12 1 Herren sade till Mose och Aron i Egypten: 2 Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. 3 Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. 4 Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. 5 Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. 6 Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. 7 Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. 8 Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. 9 Ni får inte äta något av köttet rått eller kokat i vatten, utan det skall vara stekt över eld, med huvud, fötter och innanmäte. 10 Ingenting får lämnas kvar till morgonen; om något då är kvar skall ni bränna upp det. 11 Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. 12 Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom jag är Herren. 13 Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten. 14 Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den. 15 I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel. 16 Den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst, liksom också den sjunde dagen. Inget arbete får utföras under de dagarna, utom det som är nödvändigt för att alla skall få äta; endast detta får göras. 17 Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. 18 Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd. 19 Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus, ty var och en som äter syrat bröd skall utstötas ur Israels menighet, vare sig han är invandrare eller infödd. 20 Syrat bröd skall ni inte äta; var ni än bor skall ni äta osyrat bröd. 21 Mose kallade samman alla de äldste i Israel och sade: Gå och hämta var sitt lamm åt era familjer och slakta det som påskoffer. 22 Tag sedan en knippa isop och doppa den i skålen med blodet och stryk lite av blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren i sitt hus innan det blir morgon. 23 Herren skall gå fram genom landet och hemsöka egypterna. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte låta Förgöraren gå in i era hus för att döda er. 24 Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid. 25 När ni kommer till det land som Herren har lovat att skänka er skall ni hålla fast vid detta bruk. 26 Och när era Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

14 barn frågar er: Vad betyder detta bruk? 27 skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem. Då föll folket ner och tillbad. 28 Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron. Den tionde plågan: egypternas förstfödda dödas. Israeliterna bryter upp 29 Vid midnatt dräpte Herren alla förstfödda i Egypten, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen. 30 Den natten steg farao upp, han och hans hovmän och alla andra egypter. Det hördes ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död. 31 Farao kallade under natten till sig Mose och Aron och sade: Gå er väg, lämna mitt land, både ni själva och de andra israeliterna. Gå, och frambär offer åt Herren som ni har bett att få göra! 32 Ta med både era får och era kor så som ni har begärt! Gå, och be om välsignelse också för mig! 33 Egypterna drev på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. De tänkte att de annars skulle dö allesammans. 34 Så tog israeliterna degen, innan man hunnit syra den, svepte sina mantlar om baktrågen och bar dem på axeln. 35 De hade gjort som Mose sade: de hade bett egypterna om föremål av silver och guld och om kläder. 36 Och Herren hade gjort egypterna välvilligt stämda mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte av egypterna. 37 Israeliterna bröt upp från Ramses mot Suckot, ungefär män till fots, förutom kvinnor och barn. 38 En mängd löst folk gick med dem, och därtill väldiga hjordar av får och kor. 39 Av degen som de hade med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. De hade inte hunnit syra degen, eftersom de drevs ut ur landet så hastigt att de inte kunde vänta, och inte heller hann de göra i ordning någon proviant. 40 Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år. 41 Just denna dag, då 430 år hade gått, drog alla Herrens härar ut ur Egypten. 42 Det var den natt då Herren vakade för att föra dem ut ur Egypten. Den natten är Herrens, den natten skall alla israeliter vaka, släkte efter släkte. 43 Herren sade till Mose och Aron: Detta är stadgan för påskoffret: Ingen utlänning skall äta av det, 44 men en slav som har köpts för pengar får äta av det, om han först har blivit omskuren. 45 Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. 46 Allt skall ätas i ett och samma hus; inget av köttet får föras ut ur huset och inget ben får krossas. 47 Hela Israels menighet skall göra så. 48 Om någon invandrare som bor hos dig vill fira påsk till Herrens ära måste alla manliga medlemmar av hans familj omskäras. Sedan kan han delta i högtiden, och då skall han räknas som en infödd. Men ingen oomskuren får äta av påskoffret. 49 Samma lag skall gälla för den infödde och för invandraren. 50 Och alla israeliterna gjorde så; de gjorde allt vad Herren hade befallt Mose och Aron, 51 och samma dag förde Herren dem ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar. Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

15 Allt förstfött helgas åt Herren 13 1 Herren talade till Mose: 2 Allt förstfött bland israeliterna, det första som kommer ur moderlivet, bland både människor och boskap, det skall du helga åt mig. Det tillhör mig. 3 Mose sade till folket: Kom ihåg denna dag, dagen då ni drog ut ur Egypten, ut ur slavlägret, ty med sin starka hand förde Herren er ut därifrån. Ingenting syrat får ätas då. 4 I dag drar ni ut, i månaden aviv. 5 Och när Herren har fört dig till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, hiveernas och jevuseernas land, det som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då skall du i denna månad fira högtid på detta sätt: 6 i sju dagar skall du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen skall det hållas en fest till Herrens ära. 7 Alla de sju dagarna skall du äta osyrat bröd, ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land. 8 Den dagen skall du säga till din son: Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten. 9 Som ett märke på handen och ett tecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde dig ut ur Egypten med sin starka hand, så att hans lag alltid är på dina läppar. 10 Du skall följa denna stadga år efter år vid den bestämda tiden. 11 När Herren har fört dig in i kanaaneernas land, så som han med ed har lovat dig och dina fäder, och gett det åt dig, 12 då skall du till Herren överlämnadet första som kommer ur moderlivet; allt förstfött av hankön bland din boskap skall tillhöra Herren. 13 Men ett förstfött åsneföl skall du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det skall du bryta nacken av det. Varje förstfödd bland dina söner skall du lösa ut. 14 När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret. 15 När farao envist vägrade att släppa oss dödade Herren allt förstfött i Egypten, både bland människor och boskap. Därför offrar jag åt Herren det första av hankön som kommer ur moderlivet, och varje förstfödd son löser jag ut. 16 Som ett märke på handen och ett kännetecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde oss ut ur Egypten med sin starka hand. Molnpelaren och eldpelaren 17 När farao hade släppt folket ledde Gud dem inte den väg som går till filisteernas land, fastän den är den genaste; Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten om de märkte att de skulle råka i strid. 18 I stället lät han dem ta en omväg genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en krigshär när de drog ut ur Egypten. 19 Mose tog med sig Josefs ben, eftersom Josef hade avkrävt israeliterna en ed och sagt: Gud kommer att ta sig an er, och då skall ni föra med er mina ben härifrån. Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

16 20 De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. 21 Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. 22 Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. Israels räddning och egypternas undergång i Sävhavet 14 1 Herren talade till Mose: 2 Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot mellan Migdol och havet; mitt emot Baal Sefon skall ni slå läger vid havet. 3 Farao kommer att tro att israeliterna har gått vilse och inte kan ta sig igenom öknen. 4 Jag skall förhärda honom så att han sätter efter dem. Då skall jag visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, och egypterna skall inse att jag är Herren. Israeliterna gjorde som Herren hade sagt. 5 När kungen av Egypten fick veta att folket hade flytt kom han och hans hovmän på andra tankar. Vad är det vi har gjort? sade de. Varför släppte vi ifrån oss våra israelitiska slavar? 6 Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sina män. 7 Han tog de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten, under befäl av höga officerare. 8 Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han satte efter israeliterna, som dristigt hade tågat ut. 9 Egypterna förföljde dem och hann upp dem där de hade slagit läger vid havet alla faraos hästar, vagnar och vagnskämpar och hela hans här vid Pi Hachirot, mitt emot Baal Sefon. 10 Då farao närmade sig upptäckte israeliterna att egypterna var på marsch mot dem. De blev förfärade och ropade till Herren. 11 Och de sade till Mose: Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste ta oss hit för att dö i öknen? Varför har du gjort så mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? 12 Bad vi inte redan där att du skulle låta oss vara i fred och låta oss tjäna egypterna? Hellre träla för egypterna än dö i öknen! 13 Mose svarade: Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem mer. 14 Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta! 15 Herren sade till Mose: Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare. 16 Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet. 17 Jag skall förhärda egypterna, så att de följer efter dem. Jag skall visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar. 18 Och egypterna skall inse att jag är Herren, när jag visar min makt och krossar farao och hans vagnar och vagnskämpar. 19 Guds ängel, som hade gått framför israeliternas här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, 20 så att den kom mellan egypternas här och israeliternas. Mörkret föll, och hela natten gick utan att härarna fick känning med varandra. Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

17 21 Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, 22 och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. 23 Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet. 24 Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem. 25 Han lät vagnshjulen fastna så att det gick trögt att köra. Då ropade egypterna: Låt oss fly! Herren strider för Israel mot oss egypter! 26 Herren sade till Mose: Sträck ut din hand över havet, så att vattnet strömmar tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnskämpar. 27 Mose sträckte ut sin hand över havet, och i gryningen vände vattnet tillbaka. Egypterna flydde och det kom rakt emot dem; Herren störtade dem ut i havet. 28 Vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan. 29 Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor. 30 Den dagen räddade Herren Israel från egypterna; israeliterna såg dem ligga döda på stranden. 31 Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose. Israels segersång 15 1 Då sjöng Mose och israeliterna denna lovsång till Herren: Jag sjunger till Herrens ära: stor är hans höghet och makt. Häst och vagnskämpe vräkte han i havet. 2 Herren är min kraft och mitt värn, han blev min räddning. Han är min Gud, honom vill jag prisa, min faders Gud, honom vill jag lovsjunga. 3 Herren är en kämpe Herren är hans namn. 4 Faraos vagnar, hela hans här, kastades i havet, hans tappraste män dränktes i Sävhavet. 5 Vattnen slog samman över dem, de sjönk i djupet som stenar. 6 Din högra hand, Herre, härlig i makt, din högra hand, Herre, Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

18 krossade fienden. 7 I din makt och din härlighet gjorde du motståndarna till intet. Din lågande vrede bröt fram och förtärde dem alla som halm. 8 Du frustade, och vattnet tornade upp sig, vågorna stod som en mur, strömmarna stelnade mitt i havet. 9 Fienden sade: Jag skall förfölja dem, hinna i kapp dem, fördela bytet, stilla min lystnad, jag skall dra mitt svärd och beröva dem allt. 10 Du blåste på dem och havet höljde dem, de sjönk som bly i väldiga vatten. 11 Vem är som du bland gudarna, Herre? Vem är som du, majestätisk och helig, värdig fruktan och lovsång, mäktig att göra under? 12 Du sträckte ut din hand, och jorden slukade dem. 13 Du ledde med trofast kärlek det folk som du friköpt, förde det med makt till din heliga boning. 14 Folken hörde det och darrade. Ångest grep filisteerna, 15 Edoms furstar fylldes av skräck, de starka i Moab greps av fruktan, modet svek dem som bodde i Kanaan. 16 Fasa och skräck föll över dem, inför din mäktiga arm stod de förstenade, medan ditt folk drog fram, Herre, det folk drog fram som du vunnit åt dig. 17 Du ledde dem fram och planterade dem på det berg som är din egendom, Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

19 den plats du gjort till din boning, Herre, den helgedom, Herre, du själv har grundlagt. 18 Herren är konung nu och för evigt. 19 När faraos hästar gick ut i havet med hans vagnar och vagnskämpar lät Herren havets vatten strömma tillbaka över dem. Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet. 20 Mirjam, som var syster till Aron och ägde profetisk gåva, tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde henne; de slog på tamburiner och dansade. 21 Och Mirjam ledde sången: Sjung till Herrens ära: stor är hans höghet och makt. Häst och vagnskämpe vräkte han i havet. Ökenvandringen börjar 22 Mose lät Israel bryta upp från Sävhavet, och de drog ut i Shuröknen. När de hade vandrat tre dagar i öknen utan att finna vatten 23 kom de till Mara, men vattnet där kunde de inte dricka eftersom det var beskt. Det var därför platsen fick namnet Mara. 24 Folket knotade mot Mose och frågade honom: Vad skall vi dricka? 25 Mose ropade till Herren, och Herren visade honom ett stycke trä. Mose kastade det i vattnet, och sedan smakade vattnet gott. I Mara gav Herren lag och rätt åt folket, och där satte han det på prov. 26 Han sade: Om du lyder Herren, din Gud, och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans befallningar och håller alla hans bud, då skall jag låta dig slippa alla de sjukdomar som jag sände över egypterna. Ty jag är Herren, den som botar dig. 27 Så kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer. Och vid vattnet där slog de läger. Folket mättas med vaktlar och manna 16 1 Israels menighet bröt upp från Elim och kom till Sinöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten. 2 Hela menigheten knotade mot Mose och Aron i öknen 3 och sade: Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl! 4 Då sade Herren till Mose: Jag skall låta det regna mat till er från himlen, så att folket varje dag kan gå ut och samla så mycket de behöver. Då kan jag sätta dem på prov och se om de rättar sig efter mina anvisningar eller inte. 5 När de tillreder vad de hämtat hem på sjätte dagen kommer det att vara dubbelt så mycket som de samlar in de andra dagarna. 6 Mose och Aron sade då till israeliterna: I kväll skall ni förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egypten, 7 och i morgon skall ni få se Herrens härlig- Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB

20 het. Han hör ert knot mot honom för det är inte mot oss ni knotar, vi är ju ingenting. 8 Och Mose fortsatte: I kväll ger Herren er kött att äta och i morgon så mycket bröd ni behöver. Herren hör nu hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren. 9 Sedan sade Mose till Aron: Säg till Israels menighet att träda fram inför Herren, eftersom han har hört deras knot. 10 När Aron talade till Israels menighet vände de sig mot öknen, och då visade sig Herrens härlighet i molnet. 11 Herren talade till Mose: 12 Jag har hört israeliternas knot. Säg till dem: Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta, och i morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud. 13 Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret. 14 När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. 15 Och när israeliterna såg det frågade de varandra: Vad är det här? eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: Det är den mat som Herren ger er att äta. 16 Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält. 17 Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. 18 När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. 19 Mose sade till dem: Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon. 20 Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem. 21 Varje morgon samlade var och en så mycket som behövdes; i solvärmen smälte det bort. 22 När de samlade mat på sjätte dagen fick de dubbelt så mycket, två omermått var, och alla hövdingarna i menigheten kom och talade om detta för Mose. 23 Han svarade dem: Det är som Herren har sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu vad ni vill baka och koka vad ni vill koka; allt som blir över skall ni spara till i morgon. 24 Då sparade man det till nästa morgon, som Mose hade befallt. Och nu fick det ingen dålig lukt och det gick inte mask i det. 25 Och Mose sade: Ät det i dag! I dag är det Herrens sabbat, i dag hittar ni ingenting på marken. 26 Sex dagar kan ni samla det, men den sjunde dagen är det sabbat; då finns där ingenting. 27 Ändå gick några bland folket ut den sjunde dagen för att samla, men de fann inte någonting. 28 Då sade Herren till Mose: Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar? 29 Tänk på att det är Herren som har gett er sabbaten därför ger han er den sjätte dagen mat för två dagar. Alla skall hålla sig i stillhet och ingen får gå hemifrån på den sjunde dagen. 30 Sedan höll folket sabbatsvila den sjunde dagen. 31 Israeliterna kallade brödet för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade som honungskaka. 32 Mose sade: Herren har gett denna befallning. Spara en omer av detta genom alla släktled, så att era efterkommande får se det bröd som jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egypten. 33 Och Mose sade till Aron: Tag ett kärl och lägg en omer manna i det, ställ det inför Copyright Svenska Bibelsällskapet, Svenska Bibelkommissionen och Argument Förlag AB