Nr 832. Mot. 1971: av herr Turesson m. fl. om en skyddslagstiftning för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer.

Transkript

1 Mot. 1971: Nr 832 av herr Turesson m. fl. om en skyddslagstiftning för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer. Frågor om städernas bebyggelse, dess vård, förnyelse och tillväxt har blivit föremål för ett stigande intresse i Europa, inte minst inom Europarådet. Bidragande orsaker härtill har bl. a. varit de förödande krigen, anpassningen ti ll en alltmer maskinmässigt styrd produktion, en förändrad samhällsekonomi och hårdare ekonomisk styrning. Nämnda omständigheter har förändrat människornas miljö och lett till snabba omdaningar av samhällena. Gemenskapen med tidigare generationers verk har på ett brutalt sätt brutits och klyftorna på de ekonomiska och sociala områdena har vidgats inom befolkningen. Den enskilda människans möjligheter att påverka de mäktiga krafter, som nu reglerar samhällena, har minskat och fått henne att erfara en känsla av vanmakt. Fjärmandet från en mänsklig miljö har skapat nya sociala problem. Några av dc väsentliga förutsättningarna för att flertalet människor skall kunna uppleva trivsel och trygghet torde vara att de får leva och verka i en miljö och i samhällen som bevarar byggnader och föremål från gångna generationer och deras kultur. Detta motsäger inte en anpassning till modern tid i fråga om bruksföremål eller nyskapande. Men bevarandet vore meningslöst om inte det värdefulla från den tids miljö, varifrån byggnaden eller föremålet härleder sig, behålles. Nämnda synpunkter är särskilt tillämpliga på instrumenten, som styr den miljö i vilken människorna vistas. Sådana instrument är stads- och byggnadsplanering, byggnadsverksamhet, byggnadsförvaltning och -belåning, byggnadsforskning och inte minst miljö-, kultur- och socialvård. Åtgärder på dessa områden, som syftar till skapande eller behållande av värdefull miljö och bebyggelse, bör därför, enligt vår mening, prioriteras inom såväl statlig som kommunal förvaltning. En lika viktig förutsättning är att bostadssökande i möjligaste mån beredes tillfälle att fritt kunna välja miljö och bostad. Det torde från allmänna sociala och ekonomiska synpunkter ostridigt va ra till gagn, att bostadsbyggnader successivt underhålles och även förses med en anpassad modernisering, i den mån deras utformning och kvalitet lämpar sig därför. Dessa synpunkter är betydelsefulla inte minst med hänsyn ti ll önskemålet att på lång sikt kunna erhålla en måttfull och naturligt differentierad hyresnivå. De motverkar inte heller en strävan mot ökad rationalisering.

2 Mot. 1971: 832 to Det växande intresset för berörda frågor har redan Jett till aktningsvärda försök i ett flertal kommuner i vårt land att i ökad omfattning bevara kulturhistoriskt värdefull eller intressant bebyggelse eller miljö, oavsett om de enskilda byggnaderna var för sig inte är särskilt värdefulla. Det har därvid från många auktoritativa källor omvittnats, att vår nuvarande Jagstiftning är otillräcklig både för att förhindra rivning av sådan bebyggelse och för att garantera en från olika synpunkter väl avvägd upprustning. Frågor av denna art har vid olika tillfällen under senare år upptagits i motioner i riksdagen med avsikt att animera en statlig medverkan för att tillgodose sådana syften. Så har skett exempelvis i fråga om Visby och Gamla Stan i Stockholm, men motionerna har med hänvisning till den pågående statliga saneringsutredningen skjutits på en oviss framtid. Enligt vad som under hand blivit känt om saneringsutredningens planer kommer den att i ett första delbetänkande, som kan förväntas tidigast i slutet av detta år, endast ägna sig åt modernisering av det äldre omoderna bostadsbeståndet i landet, eftersom denna angelägenhet tydjigen ansetts vara särskilt brådskande. Man lär överväga att till hälsovårdsnämnderna skjuta frågan om utdömning av äldre lägenheter och påfordrande av moderniseringsåtgärder. Anledningen till att man skulle lägga dessa uppgifter på hälsovårds- och icke på byggnadsnämnderna skulle vara, att de förra enligt gällande författningar redan skulle äga de nödvändiga befogenheterna härför. När frågorna om statlig medverkan till bevarande och iståndsättning av kulturhistoriskt intressant bebyggelse och miljö kommer att upptas är inte känt. Kulturhistoriska spörsmål om miljöfrågor behandlas ej i saneringsutredningen, enär de ej ingår i utredningens direktiv. Enligt vår mening bör de kulturhistoriska och miljömässiga frågorna behandlas före den tekniska frågan om modernisering. Om så inte sker, ökas riskerna för en ytterligare miljöförstöring och vandalisering av betydelsefulla partier i våra samhällen. Några vägande tidsskäl för en motsatt ordning torde inte kunna förebringas. Desutom skulle en modernisering, som inte styrs av en djupare grundad inställning, lätt kunna leda till en stagnation i utvecklingen och försena önskvärda förändringar i miljömässigt mindre goda områden. Ovan har framhållits att vår lagstiftning är otillräcklig för att garantera bevarandet av kulturhistoriskt värdefull euer intressant bebyggelse och miljö. De lagar som i huvudsak reglerar dessa förhållanden är: l. Lag om expropriation den 12 maj 1917 (nr 189) 2. Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 (nr 744) 3. Lag om fornminnen den 12 juni 1942 (nr 350) 4. Byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) 5. Byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) 6. Lag om byggnadsminnen den 9 december 1960 (nr 690)

3 Mot. 1971: 832 Il 7. Ändring i byggnadslagen den lo maj 1963 genom införande av 44 a, den s. k. Lex Gamla Stan samt kungl. kungörelse om inlösen av samma datum (nr 385). 8. Bostadslånekungörelsen den l september 1967 (nr 552). Den statl iga expropriationsutredningen har i ett delbetänkande angående en allmän expropriationslag föreslagit en viss lättnad i fråga om utverkande av expropriationstillstånd för inlösen av historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse eller av byggnader, som är eller kan förväntas bli föremål för grov vanvård. Expropriationsutredningen föreslår dessutom slopande av 44 a byggnadslagen, dvs. Lex Gamla Stan. Om den föreslagna ändringen av expropriationslagen kommer till stånd, skulle den inte garantera vare sig ett bevarande eller en upprustning på lämpligt sätt av sådana kulturhistoriskt värdefulla byggnader eller miljöer som här berörts. Därför skulle fordras en särskild typ av skyddslagstiftning, som övergriper byggnadslagstiftningen i fråga om rivning av sådan bebyggelse och som skulle garantera bevarande, upprustning och vård, oavsett tidpunkten för genomförandet av åtgärderna. Det sistnämnda är betydelsefullt eftersom i praktiken erforderliga medel inte alltid står till förfogande omedelbart. Skyddslagstiftning, som innebär införande av skyddsområden och bevaringsplaner, har under senare tid tillskapats i flera länder i Europa. Den utländska Jagstiftning inom området, som främst uppmärksammats hos svensk expertis, torde vara den franska Jagen av den 4 augusti 1962 med tillhörande dekret. Denna lag benämnes efter sin upphovsman»lex Malraux». Lex Malraux har rönt stort intresse vid Europarådets fem symposier gällande :.bevarande och iståndsättning av bebyggelser och bebyggelseområden av historiskt eller konstnärligt värde» (preservation and rehabilitation of groups and areas of buildings of historical or artistic interes t) under åren (Se Meddelande från Riksantikvarieämbetet 1969: 2.) Detta har fått till följd att bl. a. Belgien och Italien infört en liknande lagstiftning. Målsättningen i Lex Malraux är i korthet följande. Samtidigt som man bevarar och iståndsätter den stadsmässiga helheten av historiskt och konstnärligt värde skall man restaurera och modernisera byggnaderna invändigt. Den främsta avsikten med lagen har härvid varit att ersätta tidigare negativa statliga ingripanden genom bestämmelser och förbud med positiva statliga ingripanden syftande bl. a. till att hjälpa fastighetsägarna med finansiering genom lån och subventioner. Klassificering av områden, som skall bevaras genom restaurering och iståndsättande av hela fastighetsbeståndet eller delar därav, s. k. bevaringsområden (secteu.rs sauvegardes), verkställs genom gemensamt beslut av ministern för kulturfrågor (Ministre des Affaires Culturelles) och ministern för byggnadsfrågor (Ministre de Ja Construction) efter godkännande eller på förslag av kommunen. Ärendet handlägges av ett

4 Mot. 1971: nationellt utskott för bevaringsområden (Commission Nationale des secteurs sauvegardes) som lyder under ministern för kulturfrågor. I fall berörda kommun ställer sig avvisande fattas beslutet av Conseil d'etat (ung. författningsdomstoleo). Bevaringsområden bestämmes och avgränsas med hänsyn till det historiska, arkeologiska, konstnärliga och miljömässiga värdet hos kvarteren i fråga, vilket i allmänhet leder till ett bevaraode av de gamla stadskärnorna. Man kan urskilja två slags principer som bestämmer valet av bevaringsområden. För det första måste det område som skall bevaras framvisa en arkitektonisk helhet och en tillräcklig homogenitet för att en fujiständig restaurering skall bli möjlig att genomföra. För det andra måste det område, som skall bevaras, stå i nära sammanhang med stadens liv och kunna integreras i planläggningen av stadens ekonomiska och sociala utveckling. Fr. o. m. beslutsdagen för klassificeringen av ett bevaringsområde börjar en med byggnadsförbud belagd tvåårsperiod, under vilken myndigheterna enligt lagen är skyldiga utarbeta en :))plan permanent de sauvegarde et de mise en valeun>, dvs. en bevarings- och iståndsättningsplan för området i fråga, i det följande benämnd bevaringsplan. Utarbetandet av detta dokument är anförtrott en ansvarig arkitekt med specialutbildning, som utses av borgmästaren i kommunen i fråga eller prefekten efter godkännande av berörda ministrar. De finansiella hjälpmedlen utgöres av lån och subventioner, som kan åtnjutas dels av privata fastighetsägare, som handlar enskilt eller är anslutna i fackliga sammanslutningar, dels av organisationer bildade på kommunens initiativ. De senare får oftast form av halvkommunala bolag med representanter för kommunen, lokala saneringsföreningar, banker och handelskammare. När arbetena är färdiga, antingen genom restaurering eller rivning och nybyggnad, försäljs fastigheten utan vinst, varvid förköpsrätt tillkommer förre ägaren, eller också uthyres den till nya hyresgäster. (Se även understreckare i SvD den 18 mars och den l april 1970.) Denna typ av skyddslagstiftning tillgodoser formellt ett tillfredsställande genomförande av de syften som ovan framhållits. Den skulle, förutom att bevara värdefull bebyggelse och miljö, garantera dess upprustning på ett lämpligt sätt. Den skulle dessutom göra detta oberoende av tvångsinlösen annat än i exceptionella fall. Möjligheten för en fastig Iletsägare att återförvärva fastigheten efter utförd upprustning kan kräva särskilda studier för anpassning till svensk lagstiftning. F rågan om en svensk tillämpning av Lex Malraux framfördes första gången i en allmän debatt under konferensen»stadsförnyelse-restaurering» i november 1968 vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Frågan togs därefter upp i motioner i riksdagen angående åtgärder tiij skydd för den medeltida miljön i Visby. I motionerna omnämndes möjligheten

5 Mot. 1971: att till svenska förhållanden omställa sagda franska lagstiftning. Tankegången fann gehör hos riksantikvarieämbetet, som i sitt remissyttrande anser det vara av stort värde att få utrett i vilken mån en lagstiftning, i enlighet med den franska, kan appliceras på svenska förhållanden, varvid kommunernas del av ansvaret för planarbetet och finansieringsfrågorna bör uppmärksammas. Önskvärdheten av en dylik utredning har sedermera ytterligare understrukits av de positiva erfarenheter som gjorts av ett 40-tal arkitekter, antikvarier, konsthistoriker och tekniker från Stockholm. Göteborg och Uppsala vid två studieresor i Frankrike år 1969, under vilka ingående studier av lagens tillämpning i ett J 5 tal städer bedrivits. I ett radioprogram den 19 januari 1970, benämnt»aktuell fransk miljövård», framförde deltagare erfarenheter från dessa studier. r sammanhanget må också omnämnas den nederländska monumentjagen av år 1961, som, utöver skyddet av forn- och byggnadsminnen, också upptar skyddet av bebyggelsemiljöer. I en år 1965 tillkommen lag om»områdesplanering» stärkes ytterligare skyddet av bebyggelsemiljöer genom där föreskriven samverkan med nämnda monumentlag. Även andra former av skyddsjagstiftning kan givetvis tänkas i den mån de leder till likartat resultat. Det är vår mening att dessa frågor bör utredas med förtursrätt. Sammanfattningsvis avser denna motion ändring och utökning av lagar, stadgor och kungörelser för att etablera skydd för och garantera bevarande och iståndsättning av kulturhistoriskt värdefulla och intressanta bebyggelser och miljöer genom införande exempelvis av skyddsområden och bevaringsplaner. Med stöd av vad som ovan anförts hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära tillsällande av en expertgrupp med representanter förslagsvis från bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, socialstyrelsen, statens planverk och minst en expert med praktisk erfarenhet av bevarande och iståndsättn ing av äldre stadsbebyggelse och kännedom om modern europeisk byggnadskulturvård med uppgift att utreda frågan om en skyddslagstiftning avseende kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer, att framläggas i så god tid att proposition i ärendet kan föreläggas 1972 års riksdag. Stockholm den 27 januari BO TURESSON (m) BRITT MOGARD (m) G UDRUN SUNDSTRöM (s) IV AN SVANSTRöM (c) GUNVOR RYDING (vpk) HAKAN WINBERG (m) TORSTEN GUSTAFSSON (c) i stenkyrka MAC P. HAMRiN (fp) INGEGÄRD FRA:: KEL (fp) OVE NORDSTRANDH (m)