»Hur fick du tag i mig?«frågade kvinnan som satt mitt emot polisinspektör Hulda Hermannsdóttir. Rösten var ostadig och i ansiktet stod rädslan

Transkript

1

2 Denna berättelse är helt och hållet fiktiv och ingen av personerna i historien har någon verklig förebild. Särskilt tack till Haukur Eggertsson för rådgivning om vistelse i fjäll och vildmark, samt till åklagare Hulda María Stefánsdóttir för hjälp med polisens arbets metoder. ISBN Ragnar Jónasson, 2015 Originaltitel:»Dimma«Originalförlag: Veröld Översättning: Arvid Nordh, 2018 Omslagsfotografi: Jon Flobrant / Unsplash, 2018 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Pelle Isaksson Typsnitt: Minion Tryck : ScandBook, EU,

3 I»Hur fick du tag i mig?«frågade kvinnan som satt mitt emot polisinspektör Hulda Hermannsdóttir. Rösten var ostadig och i ansiktet stod rädslan skriven. Hulda var van vid det mesta, och det var inte ovanligt att de hon talade med kände sig osäkra, också de som inte hade något att dölja. Det var helt enkelt ingen avslappnad situation att behöva sitta och svara på frågor från en polis, vare sig på ett regelrätt förhör inne på polisstationen eller under ett informellt samtal som detta. De satt i ett litet fikarum vid sidan av personalköket på ett av Reykjavíks vårdboenden, där kvinnan arbetade som undersköterska. Hon var i fyrtio årsåldern, kortklippt och såg trött ut. Huldas oväntade besök verkade ha gjort henne stressad. Trots att reaktionen för all del kunde ha naturliga förklaringar kände Hulda sig ganska säker på att kvinnan inte hade rent mjöl i påsen. Genom åren hade Hulda pratat med så många människor att hon med lätthet kunde avgöra när någon försökte slå blå dunster i ögonen på henne. Vissa skulle säkert ha kallat det för intuition, men Hulda avskydde det ordet.»hur jag fick tag i dig?«upprepade Hulda stillsamt.»försökte du hålla dig undan?«frågade hon sedan tillbaka för att få i gång samtalet, även om hon visste att det egentligen var ett sätt att slippa svara.»va? Nej, nej «11

4 Luften osade av kaffe, att kalla det doft hade varit en överdrift, och det lilla rummet hade inte direkt någon hög trivselfaktor. Kvinnan hade lagt ena handen på bordet. När hon förde den upp mot kinden igen syntes svettpärlor på bordsskivan. Under normala omständigheter skulle det ha gjort Hulda glad att kanske ha hittat den skyldiga men den här gången kunde hon inte känna någon glädje.»jag behöver prata med dig om en sak som hände i förra veckan«, sa Hulda efter en kort paus. Hon pratade ganska fort, men med vänlig och varm röst. På jobbet hade hon lagt sig till med en positiv framtoning, även i pressade situationer som denna. Ensam hemma på kvällarna kunde hon vara raka motsatsen till den här människan tröttheten och tungsinnet tog överhanden när dagens krafter började tryta. Kvinnan nickade och det var uppenbart att hon visste vilken fråga som skulle komma härnäst.»var befann du dig i fredags morse?«svaret kom direkt.»på jobbet, har jag för mig.«på sätt och vis kände sig Hulda lättad när hon insåg att kvinnan var inställd på att slåss för sin frihet, så gott det gick.»är du säker på det?«envisades hon. Samtidigt som hon noga iakttog kvinnans reaktioner lutade hon sig tillbaka i stolen och lade armarna i kors, så som hon brukade när hon förhörde någon. Hon visste mycket väl att vissa såg det som ett tecken på att hon intog försvarsställning, inte var tillräckligt engagerad. Försvarsställning? Skitsnack. I en sådan här situation ville hon helt enkelt inte låta händerna vara i vägen.

5 Hon behövde koncentrera sig. Inte tillräckligt engagerad? Hon hade inget behov av att vara mer engagerad än hon redan var, jobbet tog sin beskärda del och mer därtill. Hon visste att hon var kompetent och så plikttrogen att det ibland gränsade till mani, hon var mån om att göra rätt för sig.»är du säker?«upprepade hon.»det är enkelt att få det bekräftat. Och inget vidare att bli påkommen med att ljuga.«kvinnan satt tyst, men mådde uppenbarligen inte bra.»det var en man som blev påkörd«, sa Hulda behärskat.»jaså?ja, du måste ha läst om det i tidningarna, eller sett det på nyheterna.eh, ja, kanske det.«efter en kort paus frågade kvinnan:»hur mår han?han kommer att överleva, om det är vad du menar.ja, nej, inte direkt Jag Men han blir aldrig helt återställd Fortfarande medvetslös. Du känner alltså till händelsen?jag har har förmodligen läst om det «svarade kvinnan.»det framgick inte i tidningarna, men mannen var dömd för pedofili.«kvinnan rörde inte en min, så Hulda fortsatte:»du visste förmodligen om det när du körde på honom.«fortfarande ingen reaktion.»han blev dömd för flera år sedan, hade redan avtjänat sitt straff «

6 Kvinnan avbröt Hulda:»Varför tror du att jag har något med det här att göra?som jag just sa, så hade han redan suttit av domen. Men han hade långt ifrån slutat, visade det sig vid utredningen. Det var mycket som tydde på att någon hade kört på honom med flit, så vi åkte hem till honom för att försöka ta reda på orsaken. Och då hittade vi alla dessa bilder Bilder?«Kvinnan var nu helt bestört.»bilder på vem då?«frågade hon, och höll andan.»på barn«, sa Hulda. Det var uppenbart att kvinnan ville fråga mer, men lade band på sig.»bland annat på din son«, fortsatte Hulda för att besvara frågan som inte hade blivit ställd. Nu kunde kvinnan inte hålla tillbaka tårarna.»bilder på min son «Hon hade inte längre kontroll över rösten och stammade mellan hulkningarna.»varför anmälde du inte?«frågade Hulda bestämt, men försökte att inte låta alltför anklagande.»va? Det vet jag inte, jag borde ju ha gjort det, förstås Men jag kunde inte tänka på något annan än min son jag ville inte utsätta honom för det. Han skulle ha tvingats berätta om det vittna. Kanske var det ett misstag Att köra på honom, ja.«en stunds tvekan, sedan sa hon:»ja ja men «Nu väntade Hulda. Hon ville ge den tilltalade tid på sig att bekänna, men kände ingen som helst glädje över att fallet klarades upp. Hon var inte alls övertygad om att kvinnan som satt framför henne var den verkliga brottslingen i det här fallet, även om hon

7 tekniskt sett var skyldig. Kanske var hon snarare ett offer. Och förresten Kvinnan grät högt.»jag jag spionerade «Hon verkade ha svårt att fortsätta.»spionerade du på honom? Ni bor i samma område, va?ja «viskade hon genom gråten.»jag höll ett öga på den jäveln. Ville inte att han skulle fortsätta.«ilskan verkade ge henne nya krafter.»jag kunde vakna mitt i natten av en mardröm såg framför mig att han hade valt ett nytt offer. Och och det var mitt fel, eftersom jag inte hade anmält honom. Förstår du?«hon grät fortfarande. Hulda nickade. Visst förstod hon.»så fick jag se honom där, i närheten av skolan, jag hade precis skjutsat min son dit. Jag parkerade och avvaktade han pratade med några pojkar, med ett så ett så äckligt leende på läpparna. Han hängde där vid skolgården ett tag. Jag blev så arg. Han hade uppenbarligen inte slutat. Sådana män slutar aldrig.«hon torkade tårarna från kinden, men nya fortsatte rinna.»nej.och så fick jag chansen, av en ren slump faktiskt. Jag följde efter honom när han gick från skolan. Han gick över gatan, det fanns inga andra människor där, ingen som kunde se mig så jag trampade bara på gasen. Jag vet inte vad jag tänkte egentligen tänkte jag inte alls.«hon grät högt och gömde ansiktet i händerna. Sedan fortsatte hon, skälvande:»jag tänkte inte döda honom, eller det tror jag inte. Jag var bara rädd och arg. Vad händer nu? Ni får inte ni får inte

8 sätta mig i fängelse. Det är bara vi två. Min sons pappa är en riktig skitstövel, han skulle säkert inte ens vilja ha honom hos sig.«hulda reste sig och lade försiktigt handen på kvinnans axel, men sa inget.

9