Dialog och retorik. Södertörns högskola Institutionen för Svenska, retorik och journalistik. En jämförande topikanalys av antilogikens

Transkript

1 Södertörns högskola Institutionen för Svenska, retorik och journalistik Dialog och retorik En jämförande topikanalys av antilogikens och dialogfilosofins dialogformer Av: Hans Bourghardt Handledare: Maria Wolrath-Söderberg 1

2 Innehållsförteckning 1. Inledning Utgångspunkter för uppsatsen Val av undersökningsmetod Uppsatsens upplägg Definition av dialog Syfte.9 7. Forskningsfrågor En introduktion till antilogiken och dialogfilosofin :1 Varför Mendelsons Many Sides..9 8:2 Antilogiken :2:1 Vad är antilogik?. 10 8:3 Martin Buber och dialogfilosofin :3:1 Världens tvåfaldighet..12 8:5 Några reflektioner och preliminära slutsatser 13 9 Topikläran som undersökningsmetod och analysinstrument Bakgrund antilogiken och dialogfilosofin kontextuellt :1 Två världsbilder i strid :2 Platon :3 Sofismen :4 Aristoteles :5 Förändring av logosbegreppets betydelse :6 Bacon.20 10:7 Descartes :8 Nietzsche :9 Positivism och hermeneutik :10 En levande motsättning Antilogiken :1 Antilogikens kunskapsteoretiska grund 24 11:2 Kritiken av homo mensura-satsen och dess förhållande till den epistemologiska kunskapssynen.25 2

3 11:3 Några konsekvenser av Protagoras filosofi för retoriken :4 Antilogikens natur och praktik 28 11:5 Antilogik, eristik och dialektik.28 11:6 Pragmatism, etik och antilogikens funktioner :7 Antilogikens etiska dimension 31 11:8 Antilogikens retoriska form :8:1 Flerstämmighet.32 11:8:2 Oppositionell :8:3 Dynamisk :9 Antilogikens efterföljd Dialogfilosofin :1 Jag-Du :2 Jag-Det :3 Det eviga Duet :4 Dialogfilosofins kunskapsteoretiska grund :5 Språket Undersökningsdel jämförande analys mellan antilogisk dialog och dialogfilosofin :1 Språksyn 42 13:2 Kunskapssyn :3 Etik :4 Dialog.47 13:4:1 Kontext :4:2 Flerstämmighet :4:3 Sanning Slutsatser och diskussion :1 Överblick 50 14:2 Några slutsatser :3 Några tankar kring hur antilogiken och dialogfilosofin kan berika varandra med perspektiv, idéer och begrepp :4 En möjlig problematik kring kunskap och kunskapande 52 14:5 Ett pedagogiskt perspektiv av dialogfilosofin..53 3

4 14:6 Några reflektioner kring topikläran som analysinstrument 53 Litteraturlista

5 1. Inledning Retoriken betraktas vanligen som monologisk, eristisk och inte sällan som manipulativ. Uppfattningen kan ledas tillbaka till Platon. Termen retorik dyker första gången upp i Platons dialog Gorgias och Platon definierar där följdriktigt retorik som doxastyrd och följaktligen som skenbar verklighet 1. Kanske inte konstigt då att uppfattningen om retoriken som varande manipulativ och eristisk levt kvar in i nutid. Den monologiska, retoriska traditionens hegemoni har också skymt det faktum att det finns en antilogisk 2, dialogisk tradition inom retoriken. Antilogisk och dialogisk retorik går tillbaka till Dissoi Logoi, till sofismen och till sofisten Protagoras, Homo mensura-sats. Spår av den antilogiska, dialogiska retoriken går också att finna i Ciceros, De Oratore och De Officiis men också i Quntilianus verk, Institutio Oratoria. Tankar kring dialogen och en dialogisk tradition finns också utanför retorikens domäner. Filosofisk hermeneutik, Mikhail Bakhtins dialogism och Martin Bubers dialogfilosofi utgör exempel på en mer filosofiskt inriktad ansats till dialog. Bubers dialogfilosofi intar i sammanhanget en särställning då den med antropologisk utgångspunkt ställer dialogen i centrum för mänskligt varande. Dialogen får därför hos Buber en existentiell dimension och kopplar Buber till tänkare som Pascal, Kierkegaard och Heidegger. Någon utarbetad antropologisk teori eller existentiell dimension finns knappast i den antilogiska dialogen men det räcker med att gå till Protagoras Homo mensura-sats för att se en världsbild och en antropologi tona fram. Det är en världsbild och en syn på människan som står i konflikt med den platonska, positivistiska grundsynen. Retoriken spelar i sammanhanget en viktig roll. Kanske är det så att en tilltro till retorik som metod och till dess språksyn indirekt formar en syn på människan och i förlängningen en världsbild. Och omvänt, om Bubers dialogfilosofi med dess språksyn äger giltighet så borde den rimligtvis innefatta en retorisk, antilogisk dimension. Mitt intresse för antilogikens dialogform och Bubers dialogfilosofi utgår ifrån de här frågeställningarna. Martin Buber var ingen retoriker och hans dialogfilosofi skiljer sig på avgörande punkter från den antilogiska dialogen. Den är också en utarbetad antropologi, vilket den antilogiska dialogen inte är. Men trots avgörande skillnader så tycker jag mig ändå finna påfallande likheter, inte minst i de båda dialogsystemens språk- och kunskapssyn. Jag menar därför att det med retoriska utgångspunkter kan vara intressant att jämföra likheterna närmre. Även om dialogfilosofins jag-konstituerande dimension inte har någon motsvarighet inom den antilogiska dialogen kan det vara värt att undersöka om inte också den dimensionen kan tänkas ha retoriska implikationer. 2. Utgångspunkter för uppsatsen Uppsatsen är en jämförande studie av dialogfilosofin och den antilogiska dialogen. Jag vill undersöka om de båda dialogsystemen har beröringspunkter och något eller några överlappande fält. Ambitionen är också att se på vilka avgörande punkter de båda 1 Det grekiska begreppet för (sann) kunskap om verkligheten är episteme. Den skenbara verkligheten och kunskap som utgår ifrån människors tyckande betecknas doxa 2 Begreppet, logos, kan i Mendelsons redogörelse för antilogiken och dess utveckling tolkas som utsaga, ståndpunkt/position, ställningstagande i specifik fråga 5

6 dialogsystemen skiljer sig åt i fråga om uppbyggnad, perspektiv, inriktning och utifrån var de hämtat impulser. Även en belysning av skillnaderna borde kunna ge underlag för slutsatser kring i vilken utsträckning dialogfilosofin kan betraktas som en antilogisk dialogform. En sådan undersökning, om än i det här begränsade formatet, kan kanske komma fram till var i det vetenskapliga och filosofiska landskapet dialogfilosofin kan placeras och därmed också dess position i förhållande till den antilogiska, retoriska dialogen. En utgångspunkt för uppsatsen är att Bubers dialogfilosofi med dess två existensdimensioner kan bidra med kunskap kring dialogens villkor och möjligheter. Den kan tillföra den antilogiska dialogen en mer uttalad existentiell dimension samtidigt som den antilogiska dialogen med dess större betoning av techne kan ge dialogfilosofin kompletterande metoder för hur en autentisk dialog utifrån Bubers tankar kan förverkligas. 3. Val av undersökningsmetod Retoriken erbjuder en hel arsenal av olika analysmodeller. De flesta måste av olika skäl uteslutas för min studie. Jag har valt att göra en topisk analys av mitt undersökningsmaterial. Topikläran 3 har många tillämpningar. Som analysinstrument kan den användas för att frilägga olika tankemönster och förgivettaganden, koppla dessa till givna doxa och ge indikationer på vilken världsbild de springer ur. Jag vill här bara kort utveckla motiven till valet av topikläran som analysmetod. Mer utförliga motiv och topikläran som tankemodell redovisar jag i uppsatsens genomgång av topikläran under punkt 9. De likheter och överensstämmelser, som vid ett ytligt betraktande, tycks finnas mellan dialogsystemen, tror jag närmre kan utredas med hjälp av det topiska tänkandets analoga och associativa tankestrukturer. Det tycks också med hjälp av topikläran vara möjligt att göra både konvergent och divergent d v s att utifrån flera topoi studera och frilägga ett specifikt topos och omvänt, att utifrån ett topos titta närmre på andra topoi. Topikläran kan därmed ge goda möjligheter till perspektivskiften och problematisering av olika begrepp och topoi. Den kan också ge möjlighet att titta på enskilda topoi utifrån skiftande kontexter och relatera valda topoi till doxa. Att kunna frilägga, åtminstone avgörande delar, av vetenskapligt och filosofiskt doxa blir viktigt för att kunna få veta hur de båda dialogsystemen förhåller sig till varandra. Jag har efter att ha gått igenom texterna som utgör underlag för min jämförande studie kommit fram till ett antal topoi som jag menar har betydelse för att kunna dra rimliga slutsatser kring möjliga beröringspunkter och överensstämmelser mellan de båda dialogformerna. De topoi som undersökningen utgår ifrån är: språksyn, kunskapssyn, etik, dialog, kontext, flerstämmighet och sanning. Dessa topoi kommer jag att analysera både konvergent och divergent för kunna dra slutsatser kring analogier, likheter och skillnader. 3 Topos är grekiska och betyder plats med topoi som pluralform. Topik betecknar en grupp topoi och kan ses som ett mönster eller en struktur som vi kan lägga över ett ämne ( se Hellspong, Konsten att tala, s 84) 6

7 4. Uppsatsens upplägg Uppsatsen undersöker två skilda dialogformer, antilogiken och dialogfilosofin. Begreppet dialog får med nödvändighet en central betydelse för hur dialogformerna ska tolkas och förstås. Jag gör därför en kortfattad utredning av begreppet dialog och försöker att definiera det. Det är viktigt att redan här påpeka att begreppet skiftar i betydelse och betydelseomfång mellan de olika systemen. Mitt syfte med den kortfattade utredningen är att ge en allmän och mer grundläggande definition, i viss mån skilja den från den mer vardagliga betydelsen och sätta in begreppet i en kontext bestående av de båda dialogsystemen som jag undersöker. Det kan också vara värt att påpeka att ytterligare skiftningar i betydelse och betydelseomfång av begreppet redovisas i mina genomgångar av dialogsystemen och analysen av dem. Antilogiken och Bubers dialogfilosofi och den jämförande undersökningen och analysen av dem upptar huvuddelen av uppsatsen. Jag gör därför en kortfattad introduktion av dem och redovisar i den här delen av uppsatsen dialogformernas viktigaste karaktärsdrag detta för att ge läsaren bättre förutsättningar att sätta in dem i en vidare kontext och ge en rimlig bakgrund till de preliminära slutsatser som redovisas efter introduktionen. Då jag kommer att använda topikläran som analysmetod för min jämförande undersökning gör jag sedan en kortfattad genomgång av topikläran och redovisar mina utgångspunkter för att använda den som analysverktyg. De resterande delarna av uppsatsen utgörs av en mer utförlig beskrivning av de båda dialogsystemens karaktäristika, den jämförande topiska analysen av dem och de slutsatser undersökningen landar i. 5. Definition av dialog Det tycks mig finnas något villkorat i begreppet dialog. Ordet används ofta i sammanhang som har en mer seriös, allvarlig och kanske också, formell prägel. Maud Olofsson efterlyste vid något tillfälle en öppen dialog. Sydkoreanerna söker dialog med talibanerna i det i skrivande stund pågående gisslandramat i Afghanistan. Tidningen Forska utgiven av Vetenskapsrådet redogör för en levande dialog kring forskningsfinansiering och EU vill ha en demokratisk dialog mellan beslutsfattare och allmänheten. Epiteten som sätts framför ordet dialog, menar jag, förstärker intrycket seriositet och målinriktning. I vardagligt språkbruk används ordet dialog ofta växelvis med skenbara synonymer som samtal och diskussion. De här orden fungerar utmärkt som synonymer i vardagliga situationer men för mina syften är det meningsfullt att försöka att göra en distinktion av ordet dialog då samtal och diskussion i andra sammanhang utanför vardagligt språkbruk inte kan betraktas som synonyma med dialog. Ordet dialog förekommer i olika sammanhang där ordet inte får samma betydelseinnehåll. I den litterära, dramatiska dialogen används ju ordet för att beteckna scenisk och filmisk gestaltning av samtal mellan två eller fler personer och i kontrast till litterär och dramatisk monolog. I denna betydelse hamnar ordet utanför mitt undersökningsområde. Vad står då dialog för och vad skiljer en dialog från ett samtal eller en diskussion? 7

8 Etymologisk kommer ordet dialog från grekiskans dia (genom) och logos (ord, tal, språk). Inte sällan får ordet betydelsen samtal mellan två personer. Det kan bero på likheten mellan prefixet di och prefixet dia. 4 Ordet i dess ursprungliga betydelse står därmed för två eller flera personer som etablerar och upprätthåller en relation genom språket för att nå fram till varandra med sina tankar och argument. Det kan vara värt att notera då ordet i den här betydelsen används i de texter som utgör mitt underökningsmaterial. För att ytterligare kunna definiera betydelsen av dialog vill jag kort redogöra för betydelsen av då två närbesläktade orden, samtal och diskussion. Ordet samtal indikerar genom prefixet sam- att de samtalande kan tänkas ha vissa gemensamma värderingar i frågor som samtalet rör sig kring och att samtalet förs på någorlunda jämlika villkor. En dialog förutsätter däremot inte någon samsyn i en fråga eller ett ämne kring vilket dialogen förs även om dialogen också förutsätter någorlunda jämlika deltagare för att kunna fungera. Med mina personliga konnotationer indikerar samtal också något förtroligt och lågmält med smak av eftertanke och reflektion. I samband med Ingmar Bergmans bortgång sändes ett antal intervjuprogram med regissören där man förde samtal. Samtalen liknade mer monologer men jag har svårt att tänka mig att det sammanfattande ordet samtal här skulle kunna ha bytts ut mot dialog utan att det skulle ha blivit missvisande. Ett samtal har heller aldrig, vad jag förstår, en eristisk 5 inriktning; vi slår inte varandra i huvudet med argument under ett samtal och korar ingen segrare. Ordet diskussion kommer från latinet och har samma ordstam som verbet, dissikera, som betyder skära sönder eller ta isär. Det antyder en inriktning mot argumentation och eristik. I en diskussion plockar vi isär meningsmotståndarens argument och analyser och värderar dem. Diskussionen har också en riktning som inte förutsätts i dialog som till sin natur är mera sökande och improviserad. Även om en diskussion inte behöver innefatta konfrontation så har argumentationen en given plats i en diskussion. Det är rimligt att anta att Platons dialoger haft betydelse för hur vi ser på dialog och vad vi lägger in för betydelse i ordet. I Platons dialoger får dialogen formen av ett utredande, analytiskt meningsutbyte mellan den litteräre Sokrates och någon erkänd meningsmotståndare. I det dialektiskt präglade meningsutbytet använder Sokrates deduktiva resonemang för att steg för steg smula sönder motståndarens argumentation och slutligen förlösa den platonska sanningen. Parallellt med denna eristiskt präglade dialog och en mer monologiskt inriktad retorik löper en mindre uppmärksammad sofistisk tradition som utgår ifrån Protagoras homo mensura-sats 6 Dialogen i denna antilogiska tradition tar mer formen av, en mellan flera parter, gemensamt genomförd inventering och bedömning av motstridiga ståndpunkter för att kunna komma fram till beslut präglade av konsensus och homonoia med strävan mot fronesis eristik, konsten att disputera med hjälp av sofismer och ologiska men förvillande argument. Källa: Nationalencyklopedin 6 Människan är alltings mått: måttet på det varande, att det är, och för det ickevarande, att det icke är (Protagoras) Rosengren, s 13 8

9 6. Syfte Syftet med uppsatsen är att utifrån topikläran som analysmetod försöka komma fram till om, och i så fall, i vilken omfattning, på vilka sätt och inom vilka områden Bubers dialogfilosofi överensstämmer med antilogikens retoriska dialogform och i vilka viktiga avseenden de skiljer sig åt. Jag vill med uppsatsen kunna ge ett godtagbart underlag för att bedöma inom vilket vetenskapligt och filosofiskt tankefält Bubers dialogfilosofi hör. 7. Forskningsfrågor Vilka avgörande gemensamma topiker går att finna mellan antilogiken och dialogfilosofin? Vilka delslutsatser går att dra utifrån de gemensamma topikerna? Var hör dialogfilosofin vetenskapligt och filosofiskt hemma? På vilka sätt kan de båda dialogformerna komplettera och korsbefrukta varandra? 8. En introduktion till antilogiken och dialogfilosofin Dialogfilosofin och antilogiken utgör grunderna för min jämförande studie. Jag vill därför i den här delen av min undersökning göra en kort introduktion av respektive tankesystem för att därefter mer ingående behandla några av de viktigaste konstituerande delarna hos de båda dialogformerna. De resonemang jag för i den utredande delen av uppsatsen utgår ifrån den redogörelse som följer och har uppsatsens kortfattade genomgång av de viktigaste vetenskapliga och filosofiska paradigmskiftena som fond och avstamp för mina slutsatser. 8:1 Varför Mendelsons Many Sides? Den sofistiska, antilogiska tanketraditionen är sammansatt och har utlöpare in i vår tid såsom hermeneutiken och senare postmodernismen som har hämtat influenser därifrån. Det finns också motstridiga uppfattningar kring synen på sofismen och i vilken utsträckning, om någon, vissa tänkare kan betecknas som sofister. Min uppsats har självklart inga ambitioner att ge sig in i den striden. Jag har valt Mendelsons Many Sides av tre skäl. För det första gör den genomgång av en alternativ strömning i retorikens historia, den antilogiska, som utgör en viktig grund för min jämförande studie. Det finns naturligtvis skäl att fråga sig om Protagoras antilogiska idéer godtagbart kan spegla och representera denna tradition. Men, många av sofismens och antilogikens grundläggande, relativistiska idéer och dess språksyn kan ledas tillbaka till Protagoras och hans två inflytelserika idéer: doktrinen om motsatta argument och homo mensura-satsen. Protagoras lär vara den förste som hävdade att det i varje fråga finns två motsatta, motstridiga argument. 7 Alltså, jag gör inga anspråk på att Mendelsons historiska genomgång skulle representera denna tanketradition i dess helhet men menar ändå att 7 Mendelson, Many Sides, s 2 9

10 Protagoras idéer och den influens som de haft på Cicero, Quintilianus och andra väl speglar grunddragen hos den sofistiska antilogiken och hos några av dess proselyter och historiska utlöpare. För det andra låter jag också Mendelsons historiska genomgång av det antilogiska tänkandet utifrån Protagoras idéer representera antilogiken på grund av det begränsade utrymme som en c-uppsats erbjuder. En mer uttömmande redovisning av sofismen och antilogiken faller med nödvändighet utanför ramarna för en undersökning av den här begränsade omfattningen. För det tredje så finns det i Many Sides en tydlig ambition att utifrån Protagoras tankar utforma en alternativ dialogisk, retorisk pedagogik. Den pedagogiska ansatsen är också tydlig hos Buber. Även om de pedagogiska aspekterna av de båda dialogformerna inte utgör huvudspåret i min undersökning kommer pedagogiska frågeställningar in i min analys och i mina reflektioner. Min förhoppning och tro är att min kortfattade genomgång av Many Sides ska kunna ge en rimligt god, om än inte heltäckande, bild av antilogiken. 8:2 Antilogiken Vi lever i föreställningen att argumentation är en form av krigföring. Argumentation är agonistisk till sin natur; det gäller att gå segrande ur striden som en argumentation ger upphov till. Vid sidan av denna hegemoniska uppfattning finns en retorisk tradition som har sina rötter hos de grekiska sofisterna och då fr a Protagoras. Den utgår från tanken att alla utsagor eller logos aldrig kan vara mer än partiella och att argumentation kan användas i dialog för komma fram till övervägda och goda konsensusbeslut. Michael Mendelson som är professor i retorik vid Iowa State University har utifrån den antilogiska traditionen utvecklat en dialogisk pedagogik som bygger på denna tradition. I sin bok Many Sides gör han en genomgång av den antilogiska traditionen och dess utveckling och lägger upp riktlinjer för en pedagogik byggd på dess grunder. Mitt intresse för den antilogiska traditionen ligger på dess dialogiska inriktning. Min något summariska sammanfattning har visst fokus på den antilogiska dialogen och de förutsättningar för den som antilogiken ger. Mindre vikt läggs vid redogörelsen för den antilogiska pedagogiken då den aspekten har behandlats i Nämds uppsats. 8 8:2:1 Vad är antilogik? Antilogik är en metod för argumentation där två motsatta positioner undersöks i förhållande till varandra. 9 Liksom varje form av argumentation är antilogiken techne. Den är anpassad för att hantera varje form av fråga som det råder motstridiga uppfattningar om i en social diskurs. Antilogiken utmärker sig genom en medveten strävan att sätta motstridiga uppfattningar sida vid sida i syfte att kunna göra gemensamma jämförelser. För en meningsfull jämförelse måste till varje logos läggas dess antilogos. Vad som utmärker antilogiken som argumentation är den dubbla eller bilaterala relationen mellan motstridiga argument. Det finns i antilogiken ett implicit krav på dialogiskt utbyte som skiljer den på i stort sätt alla punkter från den ensidiga 8 Therese Nämnd, Dialog i Undervisning, Undervisning i Dialog, c-uppsats i retorik, Södertörns högskola 9 Mendelson, s 47 10

11 eller unilaterala betoningen i traditionell debatt. 10 När vi i traditionell argumentation säger att argumentationens mål är att upptäcka sanningen eller att åstadkomma konsensus så stödjer vi en intention som går utöver dialogen nämligen att ersätta två eller fler stridande röster med något slags nytt logos som överbryggar tidigare motsättningar eller alternativt upptar någon slags mittposition. Resultatet blir att monologen segrar. 11 Genom att insistera på tvåsidighet eller flerstämmighet i dialog, inte bara uppmanar oss antilogiken att erkänna att den andra sidan är lika reell och närvarande, men ännu viktigare, den tvingar oss att erkänna att det alternativa inte är underordnat, att de som deltar i dialogen och deras logoi är reella och sanna för dem som framför dem. Antilogiken syftar inte till att skapa någon form av syntes eller att avsluta dialogen. Istället är den först och främst ett möte med den självständige andre, ett möte som erbjuder varje sida en möjlighet att se bortanför sina egna gränser och sin egen logik, men bara så länge som dialogen fortgår. Antilogisk dialog ska ses som interaktion mellan två eller fler parter där varje utsaga ska sättas in i dialogens kontext av yttranden. Den här kontextualiteten är utmärkande för antilogisk dialog och skiljer den från formell argumentation. 12 I korthet: antilogos uppmanar varje sida att försöka förstå varifrån den andre kommer. 13 Förekomsten av det personliga i antilogiska relationer leder fram till slutsatsen att Protagoras argument är en form av praktiskt övervägande eller fronesis, en metod för att hantera rådande meningsmotsättningar mellan enskilda personer snarare än spekulation kring det universella och opersonliga. 14 Utifrån vilka principer ska man då etablera den individuella ståndpunkten som något mer fördelaktigt i jämförelse med andra och på så sätt komma fram till en provisorisk eller preliminär överenskommelse? Protagoras svar är pragmatiskt: vi gör bedömningar av ett individuellt ställningstagande utifrån hur det fungerar i en specifik kontext och framför allt utifrån vilka allmänna fördelar det kan föra med sig. 15 Antilogiken är alltså en praktisk färdighet som framför allt syftar till att bedöma fördelarna av alternativa lösningar och föreslå en lösning som är bäst lämpad att bidra till välbefinnande för de människor den berör i den stunden och under de specifika omständigheterna. 16 Antilogik är inte bara en pedagogisk teknik eller en metod för att tillägna sig kunskap. Den är en diskursiv metod för att förändra specifikt förekommande motsättningar mellan individer till samhällskontrakt där åsiktsskillnader kan ses som mångfald i det goda samhällets intresse Ibid, s Ibid, s Ibid, s Ibid, s Ibid, s Ibid, s Ibid, s Ibid, s 58 11

12 8:3 Martin Buber och dialogfilosofin Världen är tvåfaldig för människan alltefter hennes tvåfaldiga hållning.. Ansatsen i Martin Bubers filosofiska huvudverk, Jag och Du är rakt på sak. I en mening fångar han in den viktigaste förutsättningen för dialogfilosofin. I nästa mening etableras språket som en förutsättning; Buber talar om grundorden som inte är enstaka ord utan ordparen, Jag-Du och Jag-Det. Buber betecknar den jag-konstituerande delen av tillvaron som Jag-Du och människans förhållande till tingen och det vetenskapliga tänkandet som Jag-Det. Jag redogör mer ingående för dessa två dimensioner i tillvaron under rubriken Världens tvåfaldighet (8:3:1) och i genomgången av dialogfilosofin (12). Ytterligare några stycken ner på första sidan i den svenska översättningen framträder en syn på språket och dess betydelse som inte står Aristoteles efter i fråga om den vikt språkandet tillmäts. Grundorden utsäger inte något, som skulle bestå utanför dem, när de uttalas skapar de en verklighet (min kursivering). Joachim Israel betecknar Bubers inställning till språket som konstruktivistisk, i det att Buber avvisar den förenklade uppfattningen att orden bara betecknar något. 18 Buber anser istället att språket åstadkommer världen. Orden blir inte representationer för något som redan existerar i förväg. Språket instiftar och konstruerar världen kognitivt. En förståelse av den här synen på språkets roll och funktion i våra liv som relationsskapande varelser är en förutsättning för att över huvud taget kunna ta till sig Bubers dialogfilosofi. Buber är ofta dunkel, svårtydd och poetiskt målande i sin framställning. Metaforiken är tät: Så länge Duets himmel är välvd över mig, kryper orsaksbundenhetens vindar ihop vid mina fötter och ödets virvel hejdas 19 Israel menar att Bubers språk uppvisar likheter med de bibliska profeternas. 20 Emellanåt bryter dock sakligt präglade formuleringar och åsikter in i poesin. Så här kan det låta: Och om vi sedan ser från ledarna till de ledda, har inte utvecklingen själv i arbetets och ägandets moderna form utplånat nästan varje spår av att leva i förhållande till någon eller något, av en meningsfull relation? 21 I den dystopiska kritiken av det moderna samhället tonar en sann humanist fram, djupt förankrad i föreställningen om det autentiska mötet mellan människor som en förutsättning för ett verkligt liv. 8:3:1 Världens tvåfaldighet Grundordparen Jag-Du och Jag-Det konstituerar världens tvåfaldighet. Utifrån det är också människan tvåfaldig. Grundordparet, Jag-Du skapar förutsättning för en relation. Buber menar att vår strävan efter relation är något medfött. Relationen till världen byggs upp i tre sfärer: -Livet med naturen -Livet med människorna -Livet med den andliga världen 18 Israel, Martin Buber, dialogfilosof och sionist, s Buber, Jag och Du, s Israel, s Buber, Jag och Du, s 63 12

13 Människans relation till naturen är av uppenbara skäl inte primärt språklig. Vi förväntar oss inte något språkligt baserat svar när vi pratar med en katt eller ett träd. Men, visst kan vi i lyckliga stunder höra naturen tala till oss och visst kan vi stå i relation till en katt eller ett träd. Relationen till naturen rör sig i mörker och kan inte anta språklig form, säger Buber. Vårt du-sägande till naturen stannar vid språkets tröskel. 22 Relationen till människor blir uppenbar och antar språklig form. I livet med den andliga världen eller verkligheten är relation svårare att klä i ord. Buber ger oss bilder eller metaforer för den. Han säger att denna relation är höljd i moln, vilket kan tolkas som om den eller det jag står i relation till inte är gripbar eller klart synlig men att relationen inte är mindre verklig för det. Den här relationen uppenbarar sig ordlös men är samtidigt språkalstrande. 23 Jag kommer senare att beröra Bubers förhållande till religion och religiositet men vill redan här peka på det uppenbara: Buber är likt Kiergegaard en djupt religiös tänkare. Människans relation med det som Buber kallar det eviga Duet är inget annat än relationen med Gud eller vilket namn denne än må gå under. 8:5 Några reflektioner och preliminära slutsatser Utifrån den här snabba överblicken av antilogiken och dialogfilosofin kan vi konstatera att antilogiken är mer inriktad på argumentation, där språkliga utsagor ställs mot varandra i en dialogisk process med syfte att åstadkomma gemensamma beslut. Den utgår ifrån sakfrågor och framtonar som en handlingsteori och problemlösningsmetod. Dialogfilosofin lägger mer vikt vid språkets och dialogens funktion i våra liv och mindre vid specifika utsagor och att nå fram till överenskommelser. De båda dialogsystemen förenas dock i den vikt de lägger vid språkets betydelse och dess intersubjektivitet. 9. Topikläran som undersökningsmetod och analysinstrument Topikläran är svår att få grepp om. Aristoteles tar upp topos i sin Retorik och i Topica och ger oss förklaringar för vad han avsåg med begreppet men han definierar det inte. 24 Det är troligt att han ansåg det klarlagt genom sin framställning. Tanken hos Aristoteles var att topos skulle vara ett verktyg vid inventeringsarbetet. Han la också ner en hel del möda på att exemplifiera olika topoi och ange hur och vilka sammanhang vi kan utnyttja topiken. Men topos är och förblir en metafor för något annat och därmed också öppet för en rad olika tolkningar. Att ordet på grekiska betyder plats känner vi till men vad denna plats betecknar och hur vi ska omvandla den till användbart redskap för vårt tänkande är inte oproblematiskt 25. Det är klart att topos kan betraktas som en plats med mening, eller om vi så vill en mental struktur som hjälper oss att uppfatta verkligheten. Hellspong betecknar topikerna som intellektuella utsiktsplatser som man kan söka upp för att finna stoff till tal. 26 Man kan uppfatta topikläran som en metod eller som en praktisk lära i hur man kan bära sig åt för att 22 Ibid, s Ibid, s11 24 Aristotle, On Rhetoric, s 45 (1358a) 25 Notera skillnaden mellan topos och det grekiska ordet, choros, som betecknar fysisk plats 26 Hellspong, Konsten att tala, s 75 13

14 finna argument, menar Rosengren. 27 Han fortsätter: Man följer en väg och vid varje korsning (topos) dyker en möjlig idé upp, en premiss för ett enthymem. 28 Maria Wolrath-Söderberg ser topos som öppna förhandlingsbara begrepp eller tankestrukturer som fungerar som mötesplatser mellan olika perspektiv både i vår interaktion med omvärlden och vårt processande av olika tolkningsmöjligheter. 29 Hon hävdar att topos inte bara är platser där man kan spara utan också platser där man kan hitta. 30 Hon problematiserar begreppet: Men topos är inte bara olika platser i en kognitiv ortskatalog, dessa platser står i relation till varandra i ett landskap. Från en plats får vi ett visst perspektiv på en annan plats och en plats kan ses från flera olika platser lika väl som att flera andra platser i landskapet kan studeras från en och samma kulle. Det innebär att topos kan användas både konvergent och divergent 31 Hon förklarar det konvergenta användandet av topos med att vi skulle kunna uppfatta ett topos med hjälp av flera andra och det divergenta med att vi utifrån ett topos studerar en mängd olika fenomen. 32 Det topiska tänkandet sker alltid i förhållande till ett tankemässigt fält. Allmänna topos blir lokala när man använder dem de är alltid knutna till en utsiktspunkt som är lokal 33 Så här långt så står det klart att vi tvingas beskriva metaforen topos med hjälp av andra metaforer. Topoi blir allt från mötesplatser, utsiktspunkter, korsningar, öppna förhandlingsbara begrepp, tankestrukturer, kullar och fält. Denna rika metaforik skapar svårigheter för den som praktiskt ska ge sig i kast med att använda topikläran som verktyg för upptäckt och analys. Även metaforen, verktyg, tycks mig svårhanterbart i det här sammanhanget. Utmaningen ligger i att kunna använda sig av metaforiken som toposbegreppet uppenbarligen inspirerar till för att faktiskt kunna använda topikläran som en metod att upptäcka samband, mönster, analogier likheter och divergenser med. En annan svårighet med topikläran som arbetsredskap ligger i begreppet topos och dess komplexa sammanflätning med doxa. Topikerna kan i förhållande till doxa betraktas som klyschor, klichéer, fördomar eller förgivettaganden. Som sådana är de som tanke- och handlingsmönster kopplade till vår kultur och vårt doxa och därmed också dolda eller åtminstone svårupptäckta. Vi går (för att nu fortsätta med metaforiken) till förutbestämda platser och vi ser inte andra platser trots att de finns där och är möjliga att nå. Och, vi bestiger utsiktsplatser och kullar med ögonbindel som vårt doxa försett oss med. Topikerna är inlärda tanke- och handlingsmönster och en självklar del av socialisationsprocessen inom en kultur. För att kunna avtäcka nya samband och blottlägga förgivettaganden eller våra doxagivna topiker krävs topiskt tänkande och medvetet och konstruktivt användande av topikläran. Vi frilägger så att säga topos med topos. Perelman tar upp topoi eller loci och redovisar exempel på olika kategorier av loci 34 bl a kvalitéts-, kvantitets, turordnings-, existens-, väsens- och personloci. Han utgår från den 27 Rosengren, Doxologi, s Ibid, s Wolrath-Söderberg, Rhetorica Scandinavica nr 38 s Ibid, s Ibid, s Ibid, s Ibid, s Plural för latinets locus som betyder plats 14

15 klassiska uppdelningen mellan allmänna- respektive specifika loci och beskriver dem som påståenden om vad som kan vara att föredra. Dessa spelar en roll i argumentationen som är analog med antagandenas och förgivettagandenas. 35 Det är intressant att notera hur Perelman redogör för användandet av loci eller topoi i uppbyggandet av argumentation som bygger på förgivettaganden. Det ger ur ett lite skiftande perspektiv en uppfattning om svårigheterna med att använda topikläran som undersökningsmetod och analysredskap. Svårigheten, som jag ser det, ligger i att upptäcka relevanta topoi som uttrycker förgivettaganden och kan relateras till doxa. Om detta inte helt lätt låter sig göras i inventeringsarbetet så erbjuder ett analysarbete utifrån topikläran knappast mindre svårigheter. Jag vill samtidigt inte överdriva svårigheterna. Det finns god inspiration att söka hos några uppsatser som tagit sig an uppgiften att använda topikläran som metod och undersöka dess möjligheter och potential. Martin Wedby undersöker i sin uppsats, En retorisk undersökning om topiklärans potential, topiklärans relation till doxa och diskurser. Han vill se om ett topiskt tankesätt kan skapa topiska tankemönster som påverkar perspektiven för individer och kulturer. Det är en god ansats även om uppsatsformatet inte tillåter några djupare analyser och därmed några mer långtgående slutsatser. Therese Nämd har i sin uppsats, Dialog i Undervisning, Undervisning i Dialog, gjort en jämförande studie mellan Olga Dysthes och Michael Mendelsons pedagogiska teorier med topikläran som undersökningsmetod. Hon drar ett antal slutsatser kring likheter och skillnader mellan Dysthes och Mendelsons teorier med hjälp av topiker som, dialog, demokrati, lyssnande, respekt m fl. Nämds uppsats är intressant också för att hennes underökningsområde till viss del sammanfaller med mitt och att hon använder sig av topikläran som undersökningsmetod. Hennes uppsats tycker jag pekar på både topiklärans möjligheter men också på de svårigheter vi kan stöta på i användningen av den. Möjligheterna ligger framför allt i att med hjälp av topikläran kunna avtäcka tankemönster och förgivettaganden som indikerar en världsbild. Svårigheterna tycks bestå i att utifrån identifierade topiker ta analysen till nästa steg och utveckla tankegångar kring vad bakomliggande idéer är sprungna ur och vad de pekar mot och kan kopplas till. Hur kan man då närma sig topikläran som metod och anaylsinstrument? Med hjälp av topos kan man nalkas ny kunskap på ett meningsfullt sätt. Jag måste förstå det nya med det gamla 36 Topikläran verkar här ha kopplingar till olika pedagogiska teorier. Jag tycker mig se beröringspunkter med Piagets tankar om assimilation och ackommodation. Men också Vygotskijs begrepp, den nära utvecklingszonen, menar jag kan kopplas till topikläran. Piagets och Vygotskijs pedagogiska modeller har ju som grundläggande idé att utifrån befintlig kunskap närma sig det som är nytt eller okänt. Mats Rosengren redogör utifrån den franske samhällsvetaren, kritikern och essäisten Roland Barthes för tre olika sätt att använda topiker. Han har doxologiska syften med sin beskrivning men jag tycker trots det att de anger möjliga utgångspunkter för vidare användningsområden: -som metod för hur man bär sig åt för att finna de topoi som en doxa omfattar 35 Perelman, Retorikens imperium, s Wolrath-Söderberg, Rhetorica Scandinavica nr 38 s 75 15

16 -som en karta över vad, vilka typer av tankeplatser eller topoi, en viss doxa innehåller -som en förteckning över hur man brukar uttrycka och formulera sig (klichéer, diskurser) inom en viss grupp 37 Rosengren fortsätter: Värdet av topiken som metod ligger snarare i att ange vilken typ av saker man bör leta efter alltså topoi samt fråga efter hur de är relaterade till varandra. Ett grundantagande i den topiska metoden är att man söker efter de diskursiva elementen inom en doxa, samt att dessa element kan förstås som en samling till varandra relaterade idéer, föreställningar, antaganden och så vidare. Kan man beskriva hur dessa relationer ser ut, den struktur de bildar, så kan man säga något intressant om den doxa man undersöker. 38 Det är genom att använda topikläran som ett instrument att undersöka hur olika topiker är relaterade till varandra och se hur dessa relationer ser ut, som jag tror att topikläran kan vara meningsfull i min begränsade undersökning. Jag vill därför försöka att använda topikläran för att finna i något avseende gemensamma topiker hos antilogiken och dialogfilosofin och sedan se hur de kan tänkas relatera till varandra och vilka idéer, antaganden och föreställningar som dessa topiker kan tänkas frilägga. Jan Lindhardt har en mer återhållsam syn på topoi och dess möjligheter: Det är värt att understryka att dessa frågor, lika väl som alla andra topoi, föreligger redan i vardagsspråket och används oavbrutet. Topiken är därför bara ett medvetandegörande av topoi och ett mer eller mindre systematiskt ordnande av dem med syfte att säkra att man inte glömmer några väsentliga spörsmål. Det hävdas ofta att topiken betjänar problemformuleringen men inte problemlösningen. Den sörjer för att de relevanta frågorna blir ställda men prejudicerar inte något om hur de ska besvaras 39 Lindhardts syn på topiklärans begränsningar utgår ifrån Aristoteles fyra grundfrågor 40, hans allmänna och mer ämnesrelaterade topoi, i det här sammanhanget kopplat till juridiken. Och, det är möjligt att topiken är mer lämpad till problemformuleringar än till att bidra till problemlösningar, men jag är ändå inte säker på det. I en jämförande studie som min tror jag att själva problemformuleringen kan vara en del av problemlösningen och att topikläran kan bidra till alla steg i en sådan undersökning. Den grundläggande rörelsen i det topiska tänkandet är metonymiskt eller analogiskt snarare än logiskt. 41 Det här är en tanke som också finns i Wedbys uppsats där han tittar på topiklärans kopplingar till metaforen och metonymin. 42 Synen på topikläran som metaforisk, metonymisk, analogisk och associativ till sin karaktär går, så vitt jag förstår, tillbaka till Vicos jämförande studie mellan franskan och italienskan som språkliga redskap för kunskapsprocessen. Han ställer franskan som ett språk rikt på 37 Rosengren, Doxologi, s Ibid, s Lindhardt, Retorik, s Vad som är tillfälligt (accident), artbestämt (genus), säreget (proprium) och definition av det som ska undersökas. ibid s Wolrath-Söderberg, Rhetorica Scandinavica nr 38, s Wedby, En undersökning, s

17 abstrakta idéer, väl lämpat för filosoferande, mot italienskans förmåga att frammana bilder. 43 Vico sammanfattar sin syn: Let him, instead, cultivate his mind with the ingenious method; let him study topics, and defend both sides of a controversy, be it on nature, man or politics, in a freer and brighter style of expression. 44 Vico menar, som jag förstår det, att topikläran skapar möjligheter till större frihet i tänkandet och att den går att använda den för att avtäcka olika perspektiv i en given fråga. Han tycks också mena att denna frihet möjliggörs genom språket, vilket ligger i linje med topiklärans utgångspunkter. Topikläran med dess möjligheter att avtäcka förgivettaganden, strukturer, åskådningar och tolkningar, analogier och samband utifrån flera giltiga, relevanta och, kanske till och med, samverkande perspektiv, ser jag som en möjlig och intressant metod för min studie. Topikläran blir då en annan form av logik, en öppen produktiv logik för kunskapsstrukturerande i en inre (eller yttre) dialog. 45 Den blir, med andra ord, en diskursiv logik. För att ytterligare klargöra min hållning till topikläran som metod och analysinstrument så vill jag låna en formulering från Wolrath-Söderberg: Observera att topos inte är själva ingredienserna och inte heller själva begreppen, utan tanke- och handlingssätten som begreppen pekar på. 46 Det är ett viktigt påpekande. Om topikläran inte bara ska bli till en sökordskatalog och resultatet av undersökningen en ingredienssammanställning, utan mer till en dynamisk, kreativ undersökningsprocess som frilägger bakomliggande mönster och förhållningssätt, så tror jag att det är viktigt att sträva efter det som Vico betecknar, ingenium, det vill säga en strävan att se bortom begreppen och leta efter underliggande samband och analogier. 10. Bakgrund antilogiken och dialogfilosofin kontextuellt En deluppgift i min uppsats är att försöka finna indikationer på var Bubers dialogfilosofi vetenskapligt och filosofiskt hör hemma. Frågan är i stora stycken besvarad av Buber själv, inte minst i hans verk, Människans väsen men jag vill här aktualisera frågeställningen, inte minst för att se om det finns ytterligare beröringspunkter mellan den antilogiska dialogen och Bubers dialogfilosofi och då framför allt kring frågan om gemensamma tankar, idéer och filosofiska influenser hos de båda dialogformerna. Jag gör därför en kort genomgång av några viktiga strömningar och paradigmskiften i filosofihistorien. Genomgången är tänkt att utgöra en fond mot de resonemang jag för i analysdelen av min uppsats. 43 Vico, On Study Methods of Our Time, s Ibid, s Wolrath-Söderberg, En retorisk infallsvinkel på dialogisk pedagogik, s 9 (notera att citatet är hämtad från en vid tidpunkten ännu ej publicerad skrift) 46 Ibid, s 8 17

18 10:1 Två världsbilder i strid Genom filosofihistorien och under den vetenskapliga utvecklingen från antikens Grekland och fram i vår tid har en strid om hegemonin över tanken förts mellan en epistemologisk och en doxabaserad ontologi. Finns det någon universell och evig sanning? Existerar världen i sig utanför vårt medvetande och våra språkliga begreppsbildningar eller konstrueras den kognitivt och ges mening först genom språket? Är sanningen beroende av perspektiv och subjekt eller är den något som kan fångas objektivt och verifieras genom mätbara fakta, oberoende av individen? Kampen blir med andra ord en kamp om språkets funktion och betydelse i det filosofiska och vetenskapliga landskapet. Dialogens funktion, meningsfullhet och syfte måste därför motiveras utifrån vilken språksyn den utgår ifrån. Förs den med utifrån en epistemologisk språksyn blir dess syften att genom logiska slutledningar frilägga en absolut sanning. Med en doxagrundad språksyn kan dialogen bli kunskapande i det att olika individuella perspektiv bryts mot varandra utifrån ett relativistiskt sanningsbegrepp. Relationen mellan filosofi och retorik har aldrig varit speciellt vänskaplig. Tänkare som Nietzsche, Marx, Freud, i viss utsträckning Heidegger och senare franska författare som Derrida, Barthes, Foucault, Lacan och Althusser har ifrågasatt den rådande rationalistiska filosofiska traditionen genom direkta eller indirekta retoriska utgångspunkter. 47 Mitt intresse för motsättningen mellan dessa båda tankemodeller rör framför allt de konsekvenser som det får synen på språket, dess funktion och dess plats i respektive tankesystem. De kortfattade reflektionerna kring de båda tankesystemens språksyn gör jag för att kunna sätta in mitt jämförande resonemang mellan antilogikens dialogformer och Bubers dialogfilosofi i en rimlig och relevant kontext. 10:2 Platon Platons kritiska eller till och med avfärdande inställning till retoriken och inte minst den sofistiska traditionen med företrädare som Protagoras, Gorgias, Isokrates och andra, är välkänd. With Plato the conflict between philosophy and rhetoric reached a peak. 48 För Platon var retorik en form av inställsamhet, något som utgav sig för att vara konst men inte var det. 49 Monologisk retorik skulle enligt honom bara användas när talaren eller läraren ägde verklig insikt och sann kunskap. 50 Förutsättningen för monologisk retorik var följaktligen episteme. Den insikt om sanningen som man eftersträvade kunde bara förlösas genom samtal, diskussion och dialog. 51 Det maieutiska samtalet eller dialogen utgick ifrån en epistemologisk grundsyn där det sanna var objektivt, universellt och evigt. Platons kunskapssyn kontrasterar otvetydigt sofismens och antilogikens relativism och subjektivism. Han söker efter kriterier för att kunna skilja mellan det känslomässiga, åsiktsbaserade föreställningar och det logiska, sanna, det ideala och essentiella. Det förra representerar doxa och det senare episteme. 52 Därför tillskriver Platon filosofin en absolut prioriterad position 47 Ijsseling, Rhetoric and Philosphy in Conflict, s 5 48 Ibid, s 7 49 Platon, Gorgias, s Ijsseling, Rhetoric and Philosophy in Conflict, s 9 51 Ibid, s 9 52 Ibid, s 14 18

19 över retoriken, en inställning som de flesta filosofer efter honom också intar. 53 En konsekvens av Platons inställning blir en kritisk och skeptisk syn på språket som manipulativt, känsloförmedlande och doxastyrt. Hans avoga syn på i synnerhet litteraturen kan ses i skenet av hans förhållande till språket. 54 Samtidigt måste hos honom tanken ha funnits, att språket avskalat från retorik, känslor och manipulation, ändå kunde fånga in sanningen och de ursprungliga idéerna. 10:3 Sofismen Sofisternas relativism utgick från språket och doxa. Den tanken ges också ett uttryck i Protagoras homo mensura-sats. Språket blir för sofisterna ett redskap för att förstå världen och människorna. Språket är det som bjuds oss för vårt tänkande. Ingen sanning eller rättvisa finns utanför logos. Isokrates menade att inget som krävde intelligens eller insikt kunde företas utanför språket. 55 För honom var allt tänkande och handlande styrt av logos. 56 Därmed ges också ett utrymme för antilogisk, kunskapande dialog. Den uppfattningen står i skarp kontrast till Platon som menade att idén om det sanna och goda ligger på ett högre plan och definitivt utanför doxa och våra förställningar. Konflikten mellan Platon och sofisterna är därför i grunden en konflikt mellan episteme och doxa. 57 eller om vi så vill, en strid om språkets roll. Ijsseling uttrycker den av bifurkationen präglade konflikten och kunskapssynen mellan episteme och doxa så här: In short one can say that within such an option, non-philosophical and unscientific speech merely leads to doxa, while philosophical and scientific speech is characterized by an attempt to arrive at episteme, i.e. generally valid and certain knowledge 58 10:4 Aristoteles Man kan säga att Aristoteles intar en slags mellanställning mellan Platon och sofisterna då han tillerkänner både episteme och doxa betydelse men inom olika områden av mänskligt handlande och i människornas förhållande till världen och till varandra. För Aristoteles tillhör episteme, fysis, det vill säga naturen. Om det kan vi inte nå någon verklig förståelse, menar Aristoteles. Vi kan endast avgöra vad som är sant och falskt. Det tillhör det som, med hans egna ord, inte kan vara på annat sätt. Retoriken placeras i hans etiska system, i praxis och praxis tillhör i sin tur nomos eller om vi så vill, doxa. Retoriken blir för Aristoteles övervägandets konst som syftar till en strävan mot det goda handlandet. I denna strävan mot fronesis blir retoriken ett verktyg och resultatet av våra överväganden kommer till uttryck i praxis. Retoriken får därmed en etisk dimension. Till skillnad från fysis och theoria är detta en del av tillvaran som skapas, styrs och utvecklas genom mänsklig interaktion och är därför sådant som kan vara på annat sätt. 59 Retorikens funktion inom doxa är att ställa olika alternativ mot varandra för att komma fram till vad som är rätt eller orätt, gott eller ont, bra eller dåligt under givna omständigheter och förutsättningar. Med den synen på retorikens 53 Ibid, s 9 54 Ibid, s Isokrates, Antidosis, ur Godbitar och sura uppstötningar ur retorikens idéhistoria,.s Ibid, s Ijsseling, s Ibid, s Se Arsitoteles, Nikomachiska etiken 19

20 funktion och syfte lämnar, menar jag, Aristoteles en öppning mot övervägande, retorisk och till och med antilogisk dialog. I episteme kan vi sluta oss till vad som är sant respektive falskt genom dialektiken och med hjälp av deduktiva slutledningar och generaliseringar gjorda utifrån induktioner. Inom doxa och praxis kan vi med liknande verktyg överväga handlingsalternativ och eftersträva fronesis. Aristoteles grundsyn på språket och dess funktion framgår i hans verk, Politiken. 60 Det är samtidigt uppenbart att han tillskriver språket epistemologiska möjligheter inom dialektiken :5 Förändring av logosbegreppets betydelse I och med Platon sker ett skifte från logos som tal till logos som förnuft och rationalitet, eller om man så vill, från retorisk dialog till det vetenskapliga samtalet, från doxa till episteme. De olika bidragen till skiftet ger enligt Ijsseling processen en komplexitet som kan vara svår att överblicka. 62 Några nedslag kan ändå vara värda att göra för att belysa antilogikens dialog och dialogfilosofin mot en fond som ger dialogens roll en någorlunda rimlig kontext. Hur och på vilka grunder det nutida vetenskapliga samtalet eller dialogen ska föras för att enligt ett antal auktoriteter renderas epitetet vetenskaplig redovisas längre fram. 10:6 Bacon Hos Francis Bacon och hans nya vetenskap finns en skeptisk syn på språket som kommer till uttryck i hans beskrivning av människors språkligt skapade föreställningar av olika slag. 63 Hans strävan var inte att få kontroll över människor genom språket utan att få kontroll över naturen genom kunskap. 64 I konsekvens med denna uppfattning avvisade Bacon Protagoras homo mensura-sats. 65 Enligt Bacon måste vår strävan vara att bli fria från våra vanföreställningar och skapa ett slags vakuum genom vilket sanningen kunde inträda och ta plats. Han avfärdar följdriktigt retoriken och förordar istället induktionen som vetenskaplig metod. Problemet med induktionen är att Aristoteles delvis hänför den till retoriken. Detta är också en av anledningarna till att det tagit vetenskapen så lång tid att acceptera induktionen som vetenskaplig metod så finns talet för att visa på det som är till fördel eller skada, och sålunda även det som är rätt och orätt. Detta är nämligen något speciellt för människan i jämförelse med de övriga djuren, att hon ensam kan uppfatta gott och ont, rätt och orätt, och så vidare, och det är gemenskap i dessa värderingar som bildar hus och stat., Aristoteles, Politiken, s 13 (1253a) 61 Aristotle, On Rhetoric, s 28 (1354a) 62 Her one might mention Plato s hostile rejection of rhetoric, the different meanings witch logos has of old and the theological context in witch the problems of logos has been raised, as undoubtedly influential factors. Ijsseling, s Bacon, Neues Organon, s Ijsseling, s Bacon, Neues Organon, s With Aristotle in any case induction belongs to the domain of rhetoric: it is the realm of paradigm. The latter has also been one of the reasons why it has taken so long to accept induction as a scientific method. Ijsseling, s 61 20