Individualism, gemenskap och kreativitet

Transkript

1 Temafördjupningsgrupp 2013 Individualism, gemenskap och kreativitet MARTINUS CENTER Klint Martinus Institut 1981 Detta kompendium kan bara köpes av deltagare på den aktuella kursen. Om du har köpt detta kompendium, vill vi göra dig uppmärksam på, att det uteslutande är till privat bruk, och att det inte på något sätt får mångfaldigas. Har du lånat detta kompendium, ber vi dig vänligen undvika att skriva i det, och vi ber dig att lämna tillbaka det vid kursens slut, till glädje för kommande kursdeltagare.

2 2

3 Kära kursist Vi tar utgångspunkt i, vad Martinus skriver om utvecklingen från flockmedvetande till individuellt medvetande, från osjälvständighet till självständigt tänkande, samt från materialism till andlig gemenskap och kreativitet. De tre begreppen är tre aspekter av allkärleken och utvecklar sig gradvis fram till kosmiskt eller universellt medvetande. Vi läser följande litteratur under veckan: Måndag: LB1, stk LB6, stk LB4, stk. 1093, 1342 Tisdag: Artikel Frigörelse från flockmedvetandet, Kosmos 2004/6 LB2, stk och 481, första 5 raderna Onsdag: LB7, stk , Artikel Kosmisk kommunism och demokrati, Kosmos 2011, nr. 3, DEV2, symbol 26, pkt Torsdag: LB3, stk , Småbok Julevangeliet, kap Fredag: Julevangeliet, kap Väl mött Poul Dyrholm 3

4 MÅNDAG LB1 Den mörka utstrålningen. Kontrasternas oumbärlighet 35. Medan skaparprincipens verkningar i första hälften av en spiral har till uppgift att utveckla individens begär eller kärlek till materien, har samma princips tendenser i den andra hälften däremot till uppgift att utveckla individens kärlek till de levande väsendena i tillvaron. Konsekvensen härav blir, att individen i spiralens första hälft, med dess tilltagande stimulering av begäret efter materiella ting, faktiskt knyts mer och mer till de skapade tingen eller invecklas i materia. Men i samma mån som denna inveckling äger rum, försvagas individens kärlek till de övriga levande väsendena. Och där denna försvagning kulminerar, kommer individen att uppleva den högsta förnimmelsen av sitt jags isolering från de andra levande väsendena i tillvaron. Denna förnimmelse känns i sin tur igen som det vi kallar "individualitetskänsla". Skaparkrafterna i första hälften av en utvecklingsspiral åstadkommer alltså - genom sin stimulering av individens begär efter eller koncentration på materien i stället för på de levande väsendena - en förnyelse av individualitetskänslan, som i sin tur är identisk med "jagkänslan". Genom denna fortsatta inställning på materien i stället för på de andra "jagen" slocknar känslan för dessa alltmer, till förmån för väsendets eget jag. Därigenom kommer individen att i första hälften av spiralen framträda inte endast med förtätade eller materiefyllda kroppar, utan också med en mot kulmination stigande "egenkärlek" eller ett egoistiskt, omåttligt begär efter att erövra materien från sina medväsen, ja till och med den materia av vilken dessa byggt upp sina kroppar. På denna grund vilar ju den form av livsupplevelse som besjälar t.ex. rovdjuren och, senare, den del av jordmänniskornas medvetande som befordrar kannibalism eller köttätande. - Man måste naturligtvis här förstå att dessa rader inte på minsta sätt utgör någon förebråelse eller ett angrepp mot någon, eftersom de nämnda omständigheterna, just på grund av skaparprincipens verkningar i första hälften av spiralen, i mycket stor utsträckning är ett livsvillkor och därför i motsvarande grad befordras av väsendenas självbevarelsedrift. Eftersom en sådan egoistisk tillvaro - där individen helt saknar känslan av gemenskap med sin omgivning och följaktligen i motsvarande mån är ur stånd att ta hänsyn till eller uppoffra sig för sina medväsen - befordrar alla sådana tendenser som vi kallar hat, missunnsamhet, svartsjuka, hänsynslöshet, maktbegär, högmod, egenkärlek, snobberi osv., och de gängse konsekvenserna härav ofrånkomligen i form av mord, dråp, krig, lemlästning, sorg och sjukdom utgör kulminationen av "obehag" eller vad vi lärt känna som "det onda", och detta i sin tur utgör mörkret i tillvarons andliga värld, har jag här i Livets Bog kallat denna sida av "den gudomliga skaparprincipens" verkningar för "den mörka utstrålningen". Eftersom denna utstrålning alltså har till uppgift att stimulera de levande väsendenas upplevelse av mörkret, och därigenom betingar samtliga väsens utveckling av de förmågor utan vilka en upplevelse av ljuset skulle vara en omöjlighet, blir denna mörka utstrålning eller det så kallade "onda" i sin högsta kosmiska analys att betrakta som en gudomlig välsignelse. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att erinra sig, att varje form av upplevelse helt och hållet betingas av en föregående upplevelse av dess kontrast eller motsats. Varje väsen i tillvaron är därför oförmöget att uppleva något vars motsats det inte tidigare har upplevt. Hur skulle vi t.ex. kunna 4

5 uppleva svart, om vi inte tidigare upplevt vitt? Hur skulle vi kunna uppfatta ljus, om vi inte upplevt mörker? Och hur skulle vi veta att något var behagligt, om vi inte dessförinnan upplevt något som var obehagligt, osv.? All sinnesbegåvning, och därmed varje form av livsupplevelse, beror alltså på tillvarons kontrastförhållanden. Utan dessa skulle inget liv, inget medvetande vara möjligt. En allomfattande död, ett evigt "intet" skulle härska. Men då det ju är ett faktum att världsalltet inte utgör en evig död, utan ett evigt liv - inte ett "intet", utan ett "något" - blir skaparprincipens mörka utstrålning till ett faktum som en första, oundgänglig gudomlig grundval för de levande väsendenas vandring mot ljuset. Den ljusa utstrålningen 36. Medan verkningarna av skaparprincipen i första hälften av en utvecklingsspiral har till uppgift att låta de levande väsendena uppleva kulminationen av mörker, för att därigenom sätta dem i stånd att senare uppleva ljuset, så har verkningarna av denna princip i senare hälften av samma spiral eller utvecklingsavsnitt däremot till uppgift att låta individerna uppleva kulminationen av ljuset. Dessa senare verkningar visar sig därför vara underminerande på individens i första hälften starkt utvecklade begär efter materien. Denna underminering har vidare till följd att det hos individen väcks ett intresse för eller en kärlek till de övriga levande väsendena i tillvaron. Dessa väsen blir därmed för individen det fundamentala - materien blir något underordnat. Men när materien på så sätt blir underordnad och medväsendena blir allt, betyder detta att individen kommer att uppleva känslan av sin samhörighet med alla andra levande väsen i tillvaron.deras väl och ve är också hans väl och ve. Kulminationen härav är identisk med den känsla som låter individen uppleva sig själv som "ett med Fadern", vilket ju utgör den högsta kontrasten till skaparprincipens resultat i spiralens första hälft, där individen med sin kärlek till materien i stället för till de levande väsendena upplever sin största avskildhet från dessa, vilket i sin tur är detsamma som sin största avskildhet från Fadern. Eftersom skaparprincipens verkningar i senare hälften av en utvecklingsspiral alltså befordrar utvecklingen av osjälviskheten eller "allkärleken", och därigenom fjärmar individen från all kamp och allt lidande och leder honom in i universums harmoni, frid och lycka eller den högsta formen av kosmiskt ljus, har jag kallat denna sida av principen för "den ljusa utstrålningen". LB6 Gudasonen upplever, hur Gud är i alla väsen och alla väsen är i Gud och blir till tindrande ljusfält i Guds strålgloria Och Gud fortsatte sitt tal till sonen: "Men då denna skapelse, såsom du nu efter hand blir varse, fyller logiska ändamål, avslöjar den alltså begär och avsikter.men begär och avsikter kan endast existera som egenskaper hos ett levande väsen.därför må du nu se på dig själv, ty där har jag givit dig ett område, inom vilket du har en hundraprocentig förmåga att uppleva, hur kraft och rörelse blott existerar som utlösning av impulser från ditt jag och dess övermedvetande.genom undermedvetandet blir de till dags- och nattmedvetande.ser du här på hela den energiutlösning som alstrar mänsklig skapelse, så får du uppleva att den i alla normala situationer och skeenden är uttryck för avsikter och skall fylla vissa ändamål.allt som människorna producerar, såsom hus, fabriker, maskiner, kläder, skor och andra nyttoföremål, har skapats för att tillfredsställa begär och avsikter.här vet du helt och fullt, att dessa företeelser inte har kunnat skapa sig själva eller 5

6 uppstått genom tillfälliga samspel av döda krafter.de har alla utan undantag åstadkommits av levande väsen, i detta fall av människor eller väsen av din egen art.de är alla uttryck för begär och fyller vissa ändamål.därigenom tillkännager eller avslöjar de att ett föregående tänkande har ägt rum.tänkandet har i första instansen skapat en tankebild av den avsikt, det ändamål eller slutfacit som denna mänskliga skaparprocess skulle mynna ut i.detta tänkande fortplantar sig vidare till det materiella planet, där tankebilden bringas till skapelse i fysiska materier.på detta sätt är alla mänskliga produkter på det materiella planet manifesterade tankebilder.de har i sin första begynnelse blivit till på ett annat tillvaroplan än det fysiska.därför kan tankebilderna inte synas på det fysiska planet, förrän de blivit manifesterade i fysisk materia.allt som existerar inom det mänskliga skaparområdet på det fysiska planet är sålunda i verkligheten ett avslöjande av ett annat tillvaroplans existens.detta tillvaroplan är en ren tankevärld.här är allt tanke och medvetande.här blir tankarna till begär och längtan, till vilja och därefter till manifestation i den fysiska materien.och genom de fysiska sinnena blir manifestationerna i den fysiska materien åter upplevda som erfarenheter, vilket åter är detsamma som tankebilder.hela det mänskliga skaparområdet är sålunda manifesterad mentalitet eller manifesterat medvetande.men detta skaparområde återigen är ett stycke av universum.detta lilla stycke har du alltså en hundraprocentig överblick över.jag har givit dig just ett sådant område, inom vilket jag med dina egna sinnen kan lösa åt dig all livets mystik i alla dess bärande principer.du har nu genom vad jag just visat dig kommit till klarhet om att de fysiskt skapade företeelserna inom människans skaparområde omöjligt kan uppstå annat än genom föregående tänkande och att detta tänkande utgör den högsta livsfunktionen, av vilken det nämnda fysiska området är ett resultat.här kommer du att se aposteln Johannes uttalande besannat: "I begynnelsen var ordet, och ordet var hos mig, och jag var ordet."vad är ordet annat än ett uttryck för mentalitet, tankar eller medvetande?men hur skulle medvetande kunna existera utan anknytning till ett jag?och hur skulle ett jag kunna existera utan att befinna sig bortom det tids- och rumsdimensionella området?och hur skulle något som är bortom detta område kunna ha någon annan analys än att det utgör "något som är"?vilken som helst annan analys som det därutöver kunde tänkas ha, kan ju endast vara uttryck för något som det frambragt, något som det skapat, något som har blivit till.men "skaparen" måste ju ha funnits före "det skapade".detta utanför tid och rum skapande och upplevande något har du redan lärt känna som det odödliga jaget i dig själv och i alla andra levande väsen.men då detta jag är utanför tid och rum och därför ej kan vara föremål för delning, utan endast kan ha analysen "något som är", måste alla existerande jag vara identiska med detta samma "något som är".att detta "något som är" icke desto mindre för förnimmandet framträder som jaget i varje levande väsen, och därigenom upplevs som många jag, detta beror ju på en speciell struktur i "X2 " eller den andra principen i det levande väsendets treenighet.i detta "X2", som ju är detsamma som väsendets övermedvetande, utlöser denna speciella struktur möjligheten till förnimmande och därmed till skapande och upplevelse och därmed möjligheten för tillkomst av den tids- och rumsdimensionella världen, i vilken allting upplevs i en talmässig mångfald av former och ting och dit även våra skapade organismer hör.men bortom sinnesupplevelsen finns alltså det evigt existerande namnlösa element som endast kan betecknas som "något som är" men som genom förnimmelseförmågan upplevs som jaget i varje levande väsen.jaget i mig blir därigenom detsamma som jaget i dig.det 6

7 är sålunda mitt jag som existerar som jaget i alla levande väsen.därigenom blir alla levande väsens liv mitt liv och deras manifestationer mina manifestationer.jag är således i alla levande väsen och alla levande väsen är i mig.men även om det är mitt liv som alltså är i dig, så är likväl, i kraft av "X2" och dess evigt oföränderliga struktur, detta liv garanterat dig som en evig okränkbar egendom, och i detta avseende kan du alltså endast existera som en evig individualitet.då detsamma är fallet med alla andra existerande levande väsen, helt oberoende av hur deras tids- och rumsdimensionella förhållanden ter sig för dig i dag, förstår du nu, varför alla dessa individualiteter är att beteckna som "gudasöner", alltså som söner till mig.och härmed förstår du nu vårt eviga släktskap.du är i mig och jag är i dig.du är en tindrande stråle från min andes ljusflöde.alla levande väsen är ljuspunkter i min eviga, allt behärskande strålgloria." LB4 Vad som betingar det levande väsendets "individualitet". Vad kännedomen om "individualitetens" orsak betyder Det som gör "det levande väsendet" till en "individualitet" är dess identitet som centrum i ett "perspektiv", vilket åter är detsamma som "det iakttagnas" placering i förhållande till centrum i förnimmelseområdet.då intet väsen kan vara centrum i ett annat väsens förnimmelseområde, kan tingen, som förut nämnt, omöjligt uppvisa precis samma förhållande till det centrum som man själv utgör i förnimmelsen, som de uppvisar till det centrum som "nästan" utgör i förnimmelseområdet.och det är denna skillnad i tingens placering i förhållande till centrum som betingar "det levande väsendets" eviga "individualitet". Och här står vi inför den allvarligaste företeelsen i hela "det levande väsendets" framträdande. Ty denna dess "identitet" som "individualitet" är kärnan i hela väsendets ödesuppbyggnad, d.v.s. fundamentet för väsendets upplevelse av sin "nästa" och därmed av Gudomen, och blir sålunda helt avgörande för hur förhållandet mellan denna "nästa" och väsendet självt skall komma till utlösning. Väsendets "individuella" förnimmelseupplevelse eller utsikt bestämmer alltså helt väsendets "förhållande" till "nästan" eller tingen, bestämmer om företeelserna i dess omgivning skall vara "fiendskap", "krig" och "lemlästning", "död" och "undergång" eller om de skall vara "vänskap", "sympati", "kärlek", "ömhet" och "välsignelse".att finna grunden eller orsaken till "individualiteten" är sålunda detsamma som att finna roten till allt "ont", liksom även till allt "gott".den fullständiga kunskapen om "individualitetens" orsak är i högsta grad "de vises sten".den visar till hundra procent det dåraktiga i att utveckla "vrede", "brutalitet", "våld", "hämnd" och "förföljelse".den gör Jesu ord till vetenskaplig sanning, när han säger om sina bödlar - och det gäller i själva verket alla som i en eller annan form utlöser "inhumanitet" eller "kärlekslöshet" - att "de veta icke vad de göra". Då denna kunskap alltså har en helt avgörande betydelse för individens viljeföring och då individen omöjligt blir i stånd att skapa sig ett fullkomligt öde utan denna kunskap och då denna kunskap för den jordiska människans del alltså är det absolut "enda nödvändiga", skall vi här och i en efterföljande symbol åskådliggöra den nämnda orsakens speciella princip eller analys. Målet med mänskligheten är nu inte längre "allas krig mot alla" utan väsendenas utveckling till genier i att utlösa "allas kärlek mot alla" 7

8 1342. Mänskligheten skall inte längre ledas "nedåt mot mörkret" och behöver därför inte mera mörkrets ledare.den gudomliga viljan är nu, att mänskligheten skall ledas "uppåt mot ljuset".detta ljus innebär inte en "enkelriktning" av alla jordmänniskor, det är inte en "påstrykning" av alla väsen med en och samma färg, det betyder inte att väsendet skall osynliggöras eller utplånas som en röd prick mot en bakgrund av samma färg.det är i stället en total utveckling av "individualitet" eller ett synliggörande av varje enskild individs speciella och från andra väsen avvikande begynnande utveckling av genialitet, så att alla kan se varje enskilt väsens speciella, högsta geniala eller fullkomliga uppenbarande av mänskligt kunnande i uppbyggandet av den högsta nästakärlek i form av vetenskap, konst och livsglädje.att göra mänsklighetens alla enskilda individer till genier i utvecklandet av var sina speciella färgutstrålningar av kärlekens tindrande aspekter, så att den samlade jordmänskligheten kan bli ett fullkomligt mentalt stjärnsamhälle med solar i alla osjälviskhetens mest tindrande, lysande och värmande färger, detta är den gudomliga viljan i dag.och för att främja denna vilja går nu den överjordiska, kosmiska eller himmelska världsimpulsen fram över jorden.det var den impulsens identitet med den gudomliga viljan som bragte den gamla, mörka världsimpulsen på fall, i form av en "domedag" eller ett "allas krig mot alla".men nu skall väsendena utvecklas till genier i att utlösa "allas kärlek till alla". TISDAG Artikel Frigörelse från flockmedvetandet, Kosmos 2004/6 1. De jordiska människornas flockinstinkt hör djurriket till I vårt århundrade har den jordiska mänskligheten på ett mycket obehagligt sätt erfarit, hur flockmedvetande eller flockmentalitet kan bli orsak till förfärliga olyckor och lidanden. En enskild man fick miljoner andra människor att sträcka armen i luften och ropa heil och därefter att med stöveltramp marschera ut i världen för att med vapenmakt och propaganda dra in andra folk under samma massuggestion. Att något sådant kunde ske, beror naturligtvis inte bara på att Hitler ägde en kolossal viljekraft, utan i särskild grad på att han förmådde appellera till flockinstinkten hos de jordiska människorna, till primitiva instinkter och känslor, som hör djurriket till och som också utlöstes i krigets och koncentrationslägrens fasor. Men Hitler och nazismen led nederlag för öppen ridå, och det visades för mänskligheten, hur ett sådant mentalitetsuppbåd måste duka under för samma ragnarök som det utsatt andra för. Denna upplevelse har förvisso gjort en del människor klokare, men inte alla. Politisk propaganda kan alltjämt få människor att i flock utföra djuriska handlingar, som gör livet på jorden till en djungeltillvaro, där principen makt går före rätt dominerar. Det är emellertid inte meningen med de jordiska människornas liv, att de skall fortsätta att vara underkastade djungellagen. En mentalitetsförändring kommer gradvis att föra den jordiska mänskligheten in på helt andra livsbanor, och detta kommer att ske just genom den individuella utvecklingen, som leder till frigörelse från flockmedvetandet. 2. En del människor vill idag gärna frigöra sig från flockmentaliteten 8

9 Nu skall man inte tro, att flockmedvetande och massuggestion är något som kommer till uttryck blott genom politisk propaganda och absolut inte heller, att det bara är nazismen som baseras på flockmentalitet. Nazismen har varit ett tydligt och starkt exempel på politisk propaganda och på vad denna kunde föra med sig. Men de jordiska människorna är utsatta för en mängd andra variationer av denna princip, och de måste igenom dem för att därigenom göra de nödvändiga erfarenheter som så småningom skall göra dem oemottagliga för propaganda och suggestion, så att de blir i stånd att tänka självständigt och att handla utifrån sitt eget tänkande och inte utifrån andras eller utifrån vad som är takt och ton eller skick och bruk. Nu kanske en del invänder, att det då inte är något ont i att följa takt och ton eller skick och bruk i det land och den miljö, vari man lever. Det är det inte heller, liksom det inte är något ont i att det enskilda djuret följer djurflocken och gör som de andra. För djuret är detta tvärtom en dygd och en nödvändighet. Så har det också i långa tider varit för de jordiska människorna, som blivit ledda av religiös och politisk diktatur. Men många jordiska människor håller i vår tid på att växa ut ur detta tillstånd, de känner själva, att de inte längre är på våglängd med många av de former av skick och bruk och vanetänkande, som dominerar den miljö vari de lever, och de försöker, ofta med stor svårighet, att frigöra sig från flockmentaliteten. 3. Det är svårt för människan att göra sig helt fri från nuvarande kultur En sådan frigörelse kan yttra sig på många sätt. Den kan t.ex. yttra sig på det sättet, att unga människor vägrar göra militärtjänst, att de inte uppfattar en annan nations soldater som fiender, utan som medmänniskor, som de inte önskar döda. Den kan också yttra sig på det sättet, att man ändrar på sina matvanor och upphör med att äta animalisk föda och blir vegetarian både av etiska och av hälsomässiga skäl. Den kan visa sig på det religiösa området, i det att många människor känner, att deras religiösa inställning inte stämmer överens med de dogmer som är grundval för den officiella religionen. Den kan också yttra sig inom politiska, konstnärliga och vetenskapliga områden, i undervisningen och mycket annat. Men även om människor skapar en viss frigörelse från gamla vanor, seder och föreställningar inom lokala områden av vår nuvarande kultur, är det därmed inte givet, att samma människor verkligen blivit frigjorda människor. De kan vara bundna av vanor och fördomar på så många andra områden samtidigt som de kanske gör propaganda för sina nya idéer på ett sätt som i misstänklig grad liknar de gamla metoderna vad intolerans och fanatism angår. 4. Människorna är underkastade den kosmiska kretsloppsprincipen Men hur skall man då kunna bli en självständigt tänkande och frigjord individ, som kan sätta sig över den offentliga meningen utan att hamna i ett eller annat andligt bås av politisk, religiös eller annan art? Det kan man endast genom att lära känna livets lagar på ett sådant sätt, att man kan handla i överensstämmelse med dem. Livets lagar kan ingen religion och inte heller något politiskt parti ha patent på. De existerar oberoende av alla jordmänskliga idéer och sammanslutningar. Men de jordiska människornas idévärld och deras mer eller mindre ideella föreningar, partier och andra sammanslutningar är däremot inte oberoende av livets lagar. De är underkastade den kosmiska kretsloppsprincipen, liksom allt annat i livet är det. Det vill säga, de har sitt späda spirande tillstånd, sin tillväxtperiod på väg mot kulmination och efter kulminationen sitt gradvis degenererande tillstånd 9

10 på väg mot döden. Men ingenting dör utan att återuppstå i ny form. Partier, sekter och föreningar upplöses, såsom material som förvittrar, och de enskilda cellerna i materialet, alltså de enskilda människorna, som var medlemmar i dessa sammanslutningar, går kanske in i andra, vilkas form för idealism de finner vara mer i överensstämmelse med deras egna meningar och ideal. Eller de bildar kanske själva nya sammanslutningar och söker värva proselyter och anhängare till sina idéer. Bakom alla dessa omgrupperingar finns en bestämd uvecklingsplan, eftersom de grupper, sekter, föreningar eller partier, som människorna efterhand blir trötta på att ha att göra med, domineras av flockmentaliteten och vanetänkandet, medan de som de söker sig över till eller försöker bilda i allmänhet baseras på något större personlig frihet och självständigt tänkande. 5. De jordiska människornas lagar och förordningar är till stor del i överensstämmelse med djurrikets lagar Det är alltså en gradvis frigörelse som äger rum, i det att individen får svårare att inordna sig under partidisciplin, dogmer, ceremonier eller andra auktoritära förordningar. Efterhand önskar han stå helt fritt, men kommer att upptäcka, att det är svårt, ja, nästan omöjligt i den värld människorna lever i i vår tid. Människan måste leva i denna värld tillsammans med andra människor, de måste växelverka och skapa livsbetingelser för varandra. Detta kan inte ske utan lagar, stadgar och förordningar, som de alla måste underkasta sig. Men frågan är då: är de jordiska människornas lagar, förordningar och stadgar i överensstämmelse med livets lagar? De är till mycket stor del i överensstämmelse med djurrikets lagar, med den starkares rätt. Något mänskligt gör sig emellertid också gällande, i det att lag- och rättsväsendet just har till uppgift att sörja för att de svaga, dvs. fysiskt eller ekonomiskt svaga, i samhället också skall kunna få sin rätt. Men det är principen öga för öga och tand för tand som är den gällande. Och även om utvecklandet av denna princip måste sägas vara ett steg fram mot mänskliga lagar, speciellt då den verkligen användes på ett sådant sätt, att de svaga också får sin rätt, så är det dock inte rättvisa, men kärlek, som är livets innersta lag, och så länge de jordiska människorna inte är på våglängd med kärlekens lag i sina inbördes förhållanden, kommer deras värld att vara en mental djungel. 6. Anspråkslöshet och ödmjukhet är uttryck för verklig mänsklig kultur De jordiska människornas flockmedvetande yttrar sig inte bara på det sättet, att de uppträder i grupper med gemensam religiös tro eller politisk övertygelse eller annan åsiktsgemenskap, som får dem att mentalt likna varandra, liksom djuren i djurflocken liknar varandra. Flockmedvetandet kan också i hög grad yttra sig hos människor som absolut inte önskar handla och tänka som flockmassorna. De känner sig höjda över den stora massan antingen på grund av sin aristokratiska födelse eller på grund av ett särskilt vetande och kunnande inom ett lokalt kulturellt område. De har inte minder-, utan mervärdeskomplex, de representerar antingen herrefolksmentaliteten eller fariseismen, två mentalitetsslag, som menar sig vara uttryck för individualism och högintellektualitet, men som kosmiskt sett endast är särskilda former av flockmedvetande, vilka också måste försvinna för att en verkligt mänsklig mentalitet skall kunna utvecklas. Intelligenssnobberi har inte något som helst med verklig mänsklig kultur att 10

11 göra, det har däremot anspråkslöshet och ödmjukhet, som naturligt förenas med nästakärlek och med ett äkta och innerligt gudomsförhållande. 7. Ateism och materialism är också en form av flockmedvetande och vanetänkande Kristus har visat mänskligheten vägen bort från flockmedvetande mot en på samma gång gudomlig och mänsklig individualitet. Det var ingen herrefolksmentalitet han representerade, och han hade inte heller någon fariseisk glädje över att vara mer än andra. Han sade tvärtom, att han hade kommit för att tjäna och inte för att låta sig tjänas. Men han var inte rädd för att ge uttryck åt sin tankevärld, även om den var annorlunda än massans, som var baserad på gamla traditioner, dogmer och vanetänkande. Han sade: I haven hört, att det är sagt: öga för öga och tand för tand. Men jag säger eder, att I icke skolen stå emot en oförrätt (Matt. 5:38 f.). Ett sådant uttalande var en fullkomlig kontrast till det som var vanetänkande och skick och bruk, och är det ännu. Visserligen kallar sig människorna i väst för kristna, men deras kristendom är i de flesta fall baserad på en dogmfast, blind tro på syndernas förlåtelse genom att Kristus genom sitt lidande och sin död på korset försonade den vrede guden. En sådan kristendom skapad av kyrkofäder och prelater har blivit flockmedvetande, och människorna har stått under suggestiv påverkan av en kyrklig diktatur. Detta säger jag inte som kritik, ty det har inte kunnat vara annorlunda. Det var det enda sätt, varpå kristendomen i förhållande till människornas dåvarande utvecklingssteg kunde bli en kulturfaktor. Men många människor har sedan genomgått en utveckling, i vilken den individuella tankeförmågan och behovet av logik kommit att spela en större och större roll, och de har helt naturligt vuxit ut ur tron på de gamla dogmerna. De är kanske en tid ateister och materialister, men en sådan tankegång är också en form av flockmedvetande och vanetänkande. Man vandrar i små lokala tankebanor och är upptagen av vardagens händelser utan att ana något om deras betydelse sedda i ett större sammanhang. Men inga människor kan fortsätta att leva i ett sådant tillstånd. Livet kommer självt att väcka dem ur denna dvala, och de kommer att bli sökande och längta efter en livssyn som inte stänger dem inne i ett eller annat bås, utan som verkligen kan göra dem till frigjorda människor. 8. Den andliga vetenskapen är kärlekens vetenskap Den andliga vetenskapen kommer att bli en faktor i den jordmänskliga kulturen, som i framtiden skall få utomordentligt stor betydelse, då den kommer att kunna hjälpa de enskilda människorna bort från flockmedvetandet och fram till en individuell tankeförmåga. Många människor tror helt visst, att den andliga vetenskapen blott är en ny religiös sekt eller en förening man kan bli medlem i. Men detta är ett missförstånd. Den andliga vetenskapen kan inte utbredas genom propaganda eller suggestiv påverkan, den kan mottagas av de människor, som blivit sökande och önskar komma i närmare kontakt med livets egna lagar. En sådan kontakt kan inte uppnås genom något medlemskap och inte ens genom studier, så framt icke dessa studier förenas med praktiserande av nästakärlek och tolerans. Kärnan i den andliga vetenskapen är samma kärna som finns i de högre religionerna: kärleksbudskapet. Därför kommer den andliga vetenskapen inte att förtränga religionerna, tvärtom, genom den kommer man att förstå det som religonerna gett människorna genom känslorna. Beträffande kristendomen kommer man att förstå, vilken stor betydelse det hade, att Kristus sade: Tag ditt kors och följ mig. Den enskildes kors är de svårigheter och lidanden som han eller hon 11

12 måste gå igenom, då de fjärmar sig från flockmedvetandets enkla lösningar, självhävdelse och vanetänkande. Då människan börjat avlägsna sig från mycket av det som är skick och bruk, skall hon lätt komma till att känna, att hon står ensam med sina tankar och önskningar, men när hon lär känna de lagar och krafter som ligger bakom bönens makt och förstår använda dem, kommer hon att märka, att hon aldrig är ensam, men att det står starka andliga krafter bakom den förvandling av jorden och mänskligheten, som hon nu håller på att bli en medveten medarbetare i. Blir en sådan livsinställning och mentalitet inte också till flockmedvetande och masspsykos? Det blir den inte. Genom att göra den andliga vetenskapen till en del av sitt liv, utvecklar man så småningom centra i sitt medvetande, varigenom den individuella skaparförmågan skall nå ett betydligt större utvecklande till gagn för helheten; man blir ett gudomligt redskap i skapandet av fred på jorden. Men var och en måste igenom sitt Getsemane och sin korsfästelse, innan det blir möjligt att uppleva den uppståndelse som det är att bli ett med Fadern och bli en gudomlig livskonstnär, som med sin skaparförmåga och kärlek är med om att förvandla jorden till det som Kristus kallade himmelriket, vilket vill säga en värld som inte domineras av djuriskt flockmedvetande, utan av mänsklig kärlek och levnadskonst. LB 2 Flockprincipen degenererar men är ännu så starkt framträdande, att den ligger till grund för statsbildningen och för moderna föreningar eller sammanslutningar 476. Men efter hand som väsendet skrider framåt i spiralkretsloppet eller utvecklingen, blir det alltmer skickat att ta hand om sig självt, vilket i detta fall betyder, att det utvecklar sin "individualitet", samtidigt som dess flockavhängighet degenererar. Det är en sådan degenererande flockmentalitet hos väsendena som ligger till grund för allt vi känner till i form av statsbildningar, nationaliteter, alla slags föreningsbildningar, fackorganisationer, handelssammanslutningar, religiösa sekter eller trossamfund o.s.v.de är alla baserade på exakt samma fundament som det, vilket ligger till grund för flockbildningen hos ödemarkens vilda vargar. Flockbildningarna har kommit till stånd för att dess medlemmar skall kunna dra fördel av eller beskydda sig bakom den överlägsna makt och auktoritet som en sammanslutning skänker framför ett enskilt väsens uppträdande. Så kolossalt stark och så fundamental har denna princip varit, att den ännu i viss utsträckning skapar livsbetingande zoner (stater), även om det nu existerar många flockbildningar som är ganska skröpliga, i det att de i sig rymmer väsen, som är så trötta på medlemskap att de lämnar flocken. Detta utträde ur flocken är ibland så omfattande, att det betyder flockens undergång. Men väsendena är ännu inte så självständiga, så mentalt och fysiskt stabiliserade, att de är helt fria från flockavhängighet. Och detta resulterar i att de förr eller senare träder in i nya flockar, politiska, religiösa eller fackliga sammanslutningar eller föreningar. Den högsta analysen av "ämne" eller "materia". Varför vi inte uppfattar föreningar eller andra sammanslutningar som "ämnen" 477. Och här står vi inför flockbildningen i dess allra nyaste eller mest framskridna utveckling. Föreningar, fackliga såväl som politiska, religiösa såväl som merkantila, representerar alla speciella flockar. Varje sådan flock 12

13 sammanhålles av dess individers gemensamma dragning till en viss idé.då idé är detsamma som tanke, blir alla sådana flockbildningar uttryck för manifestation av tanke.denna tanke är sålunda det samlande och bindande elementet i flocken, vilken blir fullständigt genomsyrad och präglad därav.detta betyder i sin tur, att varje sådan flock får sitt speciella verkningssätt gentemot sin omgivning.den får en speciell art av energiutlösning.den representerar en viss form av rörelse, vilken åter karakteriseras som en egenskap.en sådan flock, förening eller sammanslutning uppenbarar här för oss den allra högsta analysen av begreppet "ämne" eller "materia".det är absolut ingen principiell skillnad mellan denna "materia" och den realitet som vi eljest brukar uppfatta under denna benämning.att vi likväl inte uppfattar föreningar eller sammanslutningar som "materia" beror i verkligheten bara på ett "kosmiskt perspektivförhållande".när vi inte uppfattar sammanslutna manifestationsenergier eller rörelsearter som vi i förbindelse med våra likasinnade medväsen representerar, såsom "materia", så är detta endast emedan vi har denna "materia" så nära inpå oss att vi ser den i alla dess grunddetaljer, vilket ju är motsatsen till vad fallet är med det vi eljest kallar "ämne" eller "materia".denna sistnämnda materia ligger ju på ett så kolossalt kosmiskt eller mentalt avstånd från vår förnimmelseförmåga, att det är omöjligt för oss att med det vanliga fysiska dagsmedvetandet uppfatta dess absoluta grunddetaljering.till följd av det omätliga "kosmiska avståndet" från vår fysiska förnimmelseförmåga blir grunddetaljerna här helt mikroskopiska och försvinner som sådana helt bortom våra fysiska sinnens räckvidd.det vi därför ser av denna materia är blott dess kollektiva framträdande, vilket vill säga ytan av dess helhet.vi ser med andra ord bara "flocken" men inte de enskilda individerna och deras speciella privata tillvaro, såsom fallet är med den "materia", i vilken vi själva utgör enheter. Alla föreningsmässiga sammanslutningar skapar i princip samma kraftmanifestation som den vilken framträder i varje form av materia 478. Betyder då detta, att all materia, t.ex. ett stycke tyg, en guldklimp eller något annat metallstycke, ett glas vatten, en smörklimp o.s.v., i princip utgör detsamma som en politisk eller religiös rörelse, en facklig eller merkantil organisation? - Ja, absolut.i grundprincipen finns det alls ingen skillnad.de nämnda mänskliga sammanslutningarna bildar utåt till var för sig en speciell kraftkoncentration, d.v.s. en särskild reaktionsförmåga som medverkar till förändringen eller omformningen av de krafter eller materier som omger dem.exakt detsamma gör sig gällande i fråga om vilket som helst av de som "materia" betecknade föremålen.innehåller inte en smörklimp i sig en utlösande koncentrerad kraft eller förmåga att reagera på de krafter eller materier som omger den? -Smöret kan härskna och förpesta luften i omgivningen, och det kan som födoämne vara till välsignelse för organismer.ägde det inte denna sin förmåga, skulle det inte vara användbart som födoämne. Tar vi ett stycke metall, så utgör det utåt till en verkligt stabilt sammanfogad kraftrepresentation. Det skall hårda hammarslag eller stark hetta till för att upplösa en sådan kraftenhet som metallen utgör. Men även utan en sådan drastisk påverkan reagerar den inför den omgivande naturen. Och en sådan naturens påverkan känner vi till under benämningen "tidens tand". Alla metaller, t. o. m. de hårdaste naturstenar, diamanter och liknande, måste här till slut ge upp, vittra bort och försvinna. Att ett sådant bortvittrande kan ta 13

14 många århundraden eller årtusenden i anspråk ändrar ingenting på det faktum att föremålets identitet är en kraftenhet. Alla materier eller ämnen utlöser rörelse och visar sig därigenom vara identiska med kraftmanifestationer. Allt som vi kan få syn på i tillvaron - land och hav, marker och skogar, levande väsen eller döda ting - är sålunda i realiteten ett och detsamma, nämligen en ocean av högst olikartad materia. Var vi klarast förnimmer materiens analys. Det kosmiska perspektivförhållande som gör de levande väsendenas framträdande synligt som "materia" 479. Vad är då "ämnen" eller "materia"? - Det område, där vi ser materien på närmaste håll och därför kan se den i dess grunddetaljer, är det området där vi själva utgör enheter. Det vill alltså säga: den förening eller sammanslutning, den fackrörelse eller det aktiebolag som vi eventuellt företräder eller är medlemmar av. Här har vi den vidaste och skarpaste överblick över själva materiens grundanalys, dess lagar och principer, som vi överhuvud taget kan få i själva tillvaron. "Materien" utgöres då här av själva aktiebolaget eller föreningen. Vad består då en sådan sammanslutning av? - Först och främst består den av individer.dessa är sammanslutningens grundelement.utan individer skulle ju en föreningsbildning vara omöjlig.vidare representerar sammanslutningen ett ändamål.den skall fylla ett syfte.detta syfte kan endast existera som ett för alla sammanslutningens individer gemensamt önskemål eller begär.då begär är detsamma som dragningskraft, vilket åter är detsamma som mentalt klister eller bindemedel, så är detta begär det oundgängliga bindemedlet i varje föreningsbildning.dess individer hålls alltså mentalt sammanbundna eller ihopklistrade genom sina gemensamma önskningar eller begär. Men när något är sammanklistrat, bildar det en enhet. Föreningens eller sammanslutningens medlemmar bildar likaså en enhet. Men för det fysiska ögat framträder den närmast som en "flock", emedan "materien" (sammanslutningen) här uppleves på så nära håll, att ögat med lätthet uppfattar grundelementen, de enskilda individerna. Om man nu tänker sig, att flocken eller sammanslutningen flyttas längst ut i vår kosmiska horisont, då blir de enskilda detaljerna naturligtvis mer och mer otydliga för att till sist helt försvinna. Kvar att se blir då endast själva helheten. Men då vi inte längre kan se individerna i denna helhet, blir den närmast uppfattad som ett stycke materia. Flocken har blivit till ett "block".och här är vi vid det kosmiska perspektivförhållande som, för våra sinnen, låter de levande väsendena framträda som "materia". "Mellankosmisk materia" 480. Alla former av mänskliga sammanslutningar, grundade på gemensamma önskningar och begär, är alltså identiska med "materia". Men vi är som nämnt inte vana att kalla sådana företeelser för "materia". Vi är just vana att se "materien" på så långt kosmiskt avstånd, att vi inte kan urskilja lokaldetaljerna däri och därför inte heller de levande väsen eller individer som är dess grundelement. Därför vill vi här i "Livets Bog" kalla den "materia" som består av mänskliga sammanslutningar, föreningar eller rörelser för "mellankosmisk materia". Men till denna form av "materia" måste också räknas sådana väsen som tillhör samma ras eller art.de olika människoraserna såväl som de olika djuroch växtarterna utgör var för sig vissa bestämda slag av "materia".alla dessa 14

15 väsen är förenade i kraft av sina gemensamma utvecklingsstadier, önskningar och livsbehov.men skillnaden mellan dessa sammanslutningar och de förut nämnda religiösa och affärsmässiga är blott den, att de religiösa och affärsmässiga är baserade på "A-vetande" och ännu bara befinner sig på det dagsmedvetna stadiet, medan de andra för länge sedan blivit till C-vetande, vilket vill säga, att de gemensamma önskningarna eller begären för länge sedan blivit till omedvetna automatfunktioner.men i princip är det ingen skillnad på de nämnda två formerna av sammanslutningar.utåt representerar de båda blockbildning, är "mellankosmisk materia". "Mikrokosmisk materia" 481. Denna "mellankosmiska materia" skiljer sig alltså i princip inte från de realiteter som vi eljest brukar kalla "materia".med analysen av "mellankosmisk materia" har vi därför fått analysen av alla andra former av "materia" i världsalltet.dessa har nämligen exakt samma analys.de är levande väsens sammanslutningskategorier baserade på gemensamma önskningar eller begär.. ONSDAG LB7 Den eviga Gudomen eller alla levande väsens Allfader Denna högsta eld är detsamma som det något eller den realitet i de levande väsendenas psyke som åstadkommer all tilldragning och frånstötning väsendena emellan. Vi vet att hela världsalltet består av en allt omfattande ocean av levande väsen. Dessa levande väsen skiljer sig alla från varandra genom att vara individuella.vart och ett av dem utgör i viss mån en från de andra levande väsendena åtskild enhet.denna enhet är i sin allra högsta analys en evigt orubblig företeelse.men samtidigt som varje sådan enhet i sig själv är en individualitet, existerar den blott i kraft av sin orubbliga anknytning till alla andra sådana individuella enheter, vilka alltså utgör levande väsen.det existerar sålunda en orubblig sammanknytning av världsalltets alla levande väsen, varigenom dessa blir en absolut orubblig, fast sammanhängande enhet, vilket i sin tur gör att världsalltet blir ett enda stort levande väsen.det är detta väsen som utgör den eviga Gudomen eller alla levande väsens Allfader. Om de levande väsendena inte vore sammanknutna till den stora enhet som heter Gudomen Om inte de levande väsendena vore fast sammanknutna till denna enhet, skulle deras existens som medvetet levande väsen vara en absolut omöjlighet.endast tack vare denna gudomliga sammanknytning, denna existerande verkliga sammansmältning av de levande väsendena i livets högsta sfär, möjliggörs all livsupplevelse, såväl ont som gott, såväl obehag som behag.och utan denna egenskap funnes det inget som helst förnimmande, och utan förnimmande ingen manifestation, och utan manifestation skulle varje väsen blott vara ett existerande dött eller livlöst något.och världsalltet skulle då likaledes vara ett omanifesterat och därmed livlöst något.någon gudom skulle inte alls existera.hela det strålande, gudomliga och i en mångfald färg- och ljudmässiga aspekter framträdande liv 15

16 som utgör världsalltet skulle förnimmelsemässigt vara lika med ett allomfattande "intet".men nu är motsatsen lyckligtvis ett faktum.världsalltet är en enda strålande, orubblig och odödlig, allomfattande ocean av liv, uppdelad och manifesterad genom alla existerande levande väsen. Vad som upprätthåller väsendenas individualitet och den därav följande upplevelsen av åtskillnad från andra väsen De levande väsendenas skenbara åtskillnad från varandra ger sig till känna därigenom att vart väsen för sig har ett psyke, bestående av fysiska och andliga kroppar. Dessa kroppar är som bekant utformade redskap, genom vilka förnimmande och manifestation möjliggörs. Men dessa kroppar eller förnimmelseredskap är alltså rotfästa i väsendets jag. Denna rotfästnings struktur känner vi till som jagets övermedvetande, som rymmer ödeselementet och talangkärnorna, genom vilka väsendet kan upprätthålla sitt undermedvetande, som består av dess dags- och nattmedvetande. Det är dessa förnimmelse- och manifestationskroppar som jaget och övermedvetandet ikläder sig och som skapar en skenbar åtskillnad av de levande väsendena och därigenom upprätthåller upplevelsen av deras individuella tillstånd och därmed upplevelsen av deras åtskillnad från tillvarons övriga väsen. Gud, gudason och de levande väsendena Denna åtskillnad från de övriga väsendena i tillvaron är således en skapad företeelse.men en skapad företeelse kan inte utgöra den verkliga analysen av situationen.den kan endast vara en tänkt motsats till det absoluta.och det absoluta här är jaget, som just är själva det levande något i varje levande väsen.då detta något inte utgör ett manifesterat något, har det inte någon begränsning.det har ingen början eller avslutning.det kan omöjligt delas.det kan därför bara betecknas som ett odelbart något.men då detta något således är odelbart, blir det liktydigt med det något som finns i varje levande väsen såsom dess jag.jagen i alla levande väsen utgör alltså ett och samma något.då detta något inte kan delas, blir det här ett faktum att alla väsen, i kraft av detta något eller jag, kosmiskt sett är olösligt sammanknutna.alla levande väsen bildar således här en kosmisk oskiljbar enhet.det är, som nämnt, denna enhet som utgör den eviga Gudomen.Då sålunda jagen i alla levande väsen tillsammans utgör Guds jag, blir de alla identiska med Gud, även om varje enskild individ på grund av sin individualitetsstruktur rättmätigt blott kan kallas en "gudason". Väsendenas upplevelse av åtskillnad från andra levande väsen är blott en tänkt motsats till den absoluta verkligheten, i vilken de är sammanknutna till en enhet Vår högsta kosmiska analys på detta fält visar oss således här som absolut verklighet att alla levande väsen i absolut mening är identiska på jagets eget plan.den upplevda åtskillnad från andra väsen som vi i det dagliga livet befinner oss i, utgör endast en skapad realitet.denna realitet kan därför bara utgöra en manifesterad tankekombination.men en manifesterad eller skapad tankekombination är, kosmiskt sett, endast en skapad och inte en absolut verklig realitet, även om individualitetsprincipen i väsendet är orubblig.var och en av oss människor upplever alltså genom de fysiska och psykiska sinnena sig själv som en från andra levande väsen åtskild individuell enhet.men denna åtskillnadsförnimmelse utgör alltså bara en tänkt motsats 16

17 till den absoluta verkligheten, där väsendena är orubbligt sammanknutna till en enhet. Kärleken är, trots att väsendena är omedvetna därom, en förnimmelse av den enhet eller samhörighet som väsendena utgör med alla andra levande väsen på det högsta medvetandeplanet Den absoluta verkligheten framträder alltså i väsendenas förnimmelseområde som en dragning mot andra levande väsen. Det är denna dragning som i sitt högsta framträdande yttrar sig som den verkliga och absoluta sympatin eller kärleken. Det är därför som denna kärlek hos väsendena skapar en längtan eller lust att glädja och smeka andra levande väsen. Den är i själva verket, fastän väsendena själva ännu inte vet om det, ett igenkännande av vårt jags identitet med våra medväsens jag och den därpå baserade gudomliga släktskapen eller vår kosmiska familjesamhörighet med allt levande. Det är således denna gudomliga släktskap och kosmiska samhörighet som kommer till uttryck genom kärleksförmågan.kärleken känns som en mycket stark dragning mot de väsen som är dess objekt.man önskar göra livet lättare för dessa väsen.man vill glädja och behaga dem.man vill hellre själv lida än se dessa väsen lida.man känner en längtan efter att få smeka dem, trycka dem till sig, vara ett med dem.när väsendena i kraft av kärleken trycker sig samman så tätt och innerligt som möjligt, finns det i verkligheten hos parterna en önskan att vara fullständigt ett med varandra, icke blott mentalt utan även fysiskt.om parternas fysiska kroppar kunde gå in i varandra och inte vore förhindrade därtill av den fasta fysiska materia de består av, skulle de helt smälta samman och till det yttre te sig som en kropp, även om de mentalt sett alltjämt skulle vara två individualiteter.kärleken förenar således väsendena mentalt sett.där kärleken, alltså lusten att manifestera ljus och glädje för andra väsen, dominerar, där dominerar fullkomligheten, lyckan och saligheten.väsendena håller där på att bli identiska med allt övrigt liv i världsalltet och är därmed på väg att bli ett med Gud, framträda som hans "avbild", skapade till att vara honom lika.detta åter betyder att varje sådan människa har blivit en kärlekens sol som på ett osjälviskt sätt sprider ljus och värme över allt och alla. Artikel Kosmisk kommunism och demokrati, Kosmos 2011/3 1. Jesu födelse tände kommunismens stjärna Vi lever i en tid då en massa människor i den så kallade kommunismen ser ett förfärligt spöke, ett hot mot den bestående demokratiska kulturen. Det kan därför ha sin betydelse att dröja lite vid just detta spöke. För allmänheten är kommunismen ännu endast uppenbarad som ett av människor konstruerat politiskt system, men för det invigda väsendet är kommunismen något mycket mer eller långt djupare än något som är skapat av människor. Det är en kollektiv uppfyllelse av ingenting mindre än den absoluta nästakärleken. Det är ingenting mindre än den av den gudomliga världsplanen föreskrivna uppfyllelsen av lagen för skapandet och upprättandet av himmelriket. Utan en total kommunism, ingen som helst fred på jorden. Ja, kommunismen är ingenting mindre än själva julstjärnan på den jordmänskliga andliga himlen. Den är det lysande välbehag, som skulle komma mänskligheten till del. Det är inte så märkligt att de himmelska härskarorna lovprisade den evige Fadern den natt, då kommunismens 17

18 stjärna i form av Jesu födelse tändes på jorden. Det är inte så märkligt att i dess lysande strålar skulle all världens människor välsignas. 2. Den politiska kommunismen Nu vill man väl här kanske åberopa, att denna utläggning av kommunism är rena blasfemin. Men det är här som den allmänna uppfattningen av kommunism sviktar. Man uppfattar eller känner endast till den form av kommunism, som det rådande statsskicket i Ryssland är uttryck för och de därifrån reflekterade politiska partierna i andra länder. Och då denna kommunism manifesterar sig med hjälp av en hel serie olika företeelser, som för länge sedan är utlevda i de så kallade demokratiska länderna, blir det ju mycket svårt för demokrater att se den moderna kommunismen som en framtidspolitik eller kommande statsskick för alla länder. Det är till exempel diktaturen och den allmänt påtvingade likriktningen av alla individer, inskränkningen av den individuella åsikts- och yttrandefriheten och andra företeelser, som i de demokratiska länderna under normala förhållanden har släppts fria. Det är dessa tvingande åtgärder, som fick kommunismens yttre att vara besläktat med nazism. Men det är ju också alla dessa företeelser, som absolut inte har något med verklig kommunism att göra. 3. Utvecklingen av andlig gemenskap Dessa företeelser är således alls inte den verkliga kommunismens kännetecken. Och det är naturligtvis alls inte enligt dessa företeelser som kommunismen har fått sitt namn. Det är däremot genom principer, som den har gemensamt med de övriga länderna inom civilisationen. Dessa principer är utvecklandet av andlig gemenskap, erkännandet av alla människors samhörighet, önskan om ett likaberättigande för alla människor till samhällets välstånd, ett avskaffande av ekonomiska klasskillnader, ett avskaffande av den överklass som uteslutande bestäms av storleken på individens bankkonto, till fördel för den verkliga, medfödda klasskillnaden, som uteslutande bestäms av individens själsliga förmågor, och som alltså endast och allenast kan vara den naturliga. Alla andra klasskillnader är endast konstlade. Medan äkta klasskillnader aldrig kan framkalla verklig missunnsamhet eller avundsjuka, utlöser de konstlade klasskillnaderna alltid missunnsamhet och de därav uppkomna momenten till krig och ofred. 4. Demokratins ofärdiga sidor Men då kommunismens ädla principer således utgörs av andlig gemenskap, som ju i själva verket är andan i nästakärleken, blir den ju här synlig som identisk med kosmisk demokrati. Samma ädla principer ligger ju bakom de civiliserade ländernas demokrati som kärnidé eller fast punkt. Här gäller också förbättringen av alla människors ekonomiska villkor, allmänhetens samhörighet och den enskilde individens utveckling och förkovran till fördel för helhetens bästa. Demokratins kärnidé eller fasta punkt är precis densamma som kommunismens. Men i den yttre manifestationen representerar demokratin liksom kommunismen några högst ofärdiga sidor eller användningen av några högst odemokratiska företeelser. Den moderna demokratin såväl som den moderna kommunismen är alltså behäftad med en rad företeelser eller områden, som varken är demokratiska eller kommunistiska. Vad är det då för område hos demokratin som inte är demokratiskt? Det är uteslutande bankkontosystemet, den falska affärsprincipen eller den alltbehärskande penga- eller kapitalmakten i världen. Denna makt är ännu förhållandevis så stark, att den i själva verket behärskar regeringar såväl som enskilda individer, ja, den behärskar helt ländernas särskilda materiella öde. 18

19 Manuskriptet slutar med dessa meningar skrivna för hand: Nazismen härstammar från den nordiska gudaläran och blev utlevd nu här i det stora dramat eller domedagen. Kommunismen och demokratin är de två vägarna till himmelriket. Kommunismen är det ryska folkets ansträngningar för att uppnå en värld i andlig gemenskap demokrati är den naturliga och mer smärtfria vägen till himmelriket. Den falska affärsprincipen eller kapitalmakten är det icke-demokratiska i demokratin, och diktaturen är det icke-kommunistiska i kommunismen det är inte målet, utan medlet. För nazismen är diktaturen målet. Nästakärlekens utveckling genom demokrati och kommunism. En förklarad tillvaro mitt i den fysiska. Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript, som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag i Martinus Instituts föredragssal torsdagen den 19 juli Martinus följde normalt inte sitt manuskript under föredraget, där han talade fritt och inspirerat. Små korrekturrättelser och styckerubriker av Torben Hedegaard. Godkänd av rådet den 20/ Första gången infört i Kosmos nr 3/2011. Översättning: Mona Rehn Ekeback DEV2, Symbol Det upphöjda livet i världsstaten I världsstaten finns det inga som helst politiska strider, eftersom världspolitiken är kulminationen av den allra högsta fullkomlighet eller nästakärlek. Den styrs av kosmiskt medvetna väsen. Dessa är i sin tur moraliska genier och kommer aldrig att tillåta annat än att varje människa absolut skall ha samma tillgång till världsstatens levnadsstandard, vilken å sin sida upprätthålls i den allra högsta kapacitet som över huvud taget är möjlig. Här har allt stormaktsinflytande med förtryckande tendenser för länge sedan upphört att finnas till. Här behövs varken majoritet eller rösträtt, eftersom världsstatens regeringsform är kulminerande nästakärlek i kontakt med världsalltets grundton och alltså uppfyllelsen av Guds vilja. Alla lever här i sin hobby. De kan göra vad de vill utöver de stadgade arbetstimmar som deras liv kostar. Materialet till skapandet av vilken som helst sak är helt gratis. Här vill alla hellre giva än taga. Här finns det ingen som kan köpa och sälja, eftersom handels- eller affärsprincipen för länge sedan har upphört att existera. Däremot är alla mer eller mindre utvecklade till vetenskapsmän, konstnärer, författare och diktare. Vanligt grovt arbete finns inte, eftersom allt mer eller mindre utförs av automatiserade apparater och maskiner. Hela denna miljö av trötta och av hårt arbete, slit och släp och för tidigt åldrade och försvagade människor finns inte heller i världsstaten. Alla är utbildade och intellektuella väsen, som inte känner till fattigdom eller ekonomiska svårigheter, eftersom penningsystemet inte längre finns. Här finns inga fackföreningar och ingen lönestrid. Här finns inga arbetsgivare och inga arbetare som står under dessa. Här finns det inte någon som skall tjäna pengar åt någon. Det dagliga brödet kostar här ingen som helst kamp, här finns det ingen som skall göras rik. Varje människa arbetar här absolut endast för sitt eget livsuppehälle och absolut inte för att upprätthålla andras liv i sysslolöshet eller lättja. Varje väsen presterar självt med sin begåvning det antal timmar som motsvarar det antal timmar som dess eget livsuppehälle kostar i den beräknade höga levnadsstandard som är fastställd av världsregeringen. Här finns det inga människor som är så litet utvecklade att de kan inspirera till ofred och krig. 19

20 Här finns det därför inte heller behov av nervkliniker, sinnessjukhus, liksom de övriga sjukhusen och lasaretten är starkt på retur, om de över huvud taget finns inte endast på grund av de lyckliga fysiska förhållanden som människorna befinner sig i, utan också i hög grad på grund av den permanenta sympati och kärlek som alla utstrålar mot alla. Självklart finns det här i detta fullkomliga människorike inget dödsstraff eller någon som helst annan form av straff, eftersom det inte finns förbrytare. Och den kärlek till djuren som har gjort att man i världsstaten alls inte äter animalisk föda, utan ser på denna som man i dag ser på ätande av människor, och att man likaså inte heller kan tänka sig att klä sig i djuriska skinn- eller pälskläder, har befriat människorna från en väldig karmaocean. Tänk vilket gudomligt liv att leva i. Det är inte så märkligt att det krävs färdig människoutveckling för att vara i ett sådant rike, som just är det sanna Guds rike på jorden. I sanning, Hjälparen, den heliga andens utbredning har här skett till fullo. Jordklotet har blivit människoriket som Guds avbild, honom likt. Guds kärlek lyser och värmer från alla ögon, från alla sinnen, från alla hjärtan. Livet har blivit en värld av smekningar. Vi är här i himmelriket. Och detta är Guds kommande gåva till mänskligheten Vi skall här sluta vår analys av det internationella världsrike som jordens mänsklighet skall förenas i med två citat från mitt huvudverk Livets Bog, där detta ämne utförligt har behandlats. Citaten är från styckena Dessa citat ger bland annat uttryck åt de tolv huvudpunkter som utgör det fasta, bärande fundamentet för världsrikets struktur i kontakt med världsåterlösningens grundton, kärleken. 1. Alla former av osjälviskhetens seger över själviskheten. (Gemenskapsintressets seger över privatintresset.) 2. Skapandet av en internationell, demokratisk världsstyrelse. 3. Alla länders avrustning till förmån för upprättandet av en internationell, opartisk världspolis. 4. Utveckling av ett internationellt öppet icke hemligt högsta lag- och rättsväsen som, representerande vetenskapens yppersta väsen på såväl andliga som materiella områden, kan vara kvalificerat att känna skillnad på abnorma handlingar och förbrytelser, och som känner utvecklingens gång och tillvarons eviga lagar och därmed kan vara en garanti för absolut rätt och rättvisa för allt och alla. 5. Avskaffande av privat äganderätt till naturvärdena till förmån för världsstatens övertagande av dessa. 6. Avskaffande av pengar till förmån för införandet av en individs personligt presterade arbete som enda betalningsvärde och kvittot härpå som enda betalningsmedel för samma person. 7. Upprättande av en för världsstaten gemensam barndoms-, ålderdoms- och sjukdomsfond, grundad på avdrag från arbetskvittona. 8. Utnyttjande av maskinerna till förkortning av den materiella arbetstiden till förmån för studiedagar och andlig forskning. 20

21 9. Avskaffande av våldspolitik och blodsutgjutelser. 10. Avskaffande av tortyr och dödsstraff till förmån för välbetänkta internerings- och uppfostringsåtgärder. 11. Utveckling av vegetariska näringsmedel, hälsa och kroppsvård, sunda och ljusa bostadsförhållanden. 12. Utveckling av andlig frihet, tolerans, humanitet och kärlek till alla levande väsen, till människor och djur, till växter och mineral Dessa tolv punkter är alltså att beteckna som identiska med de realiteter kring vilka hela den jordmänskliga utvecklingsenergin koncentrerar sig, och under vilka uppfyllelsen av tillvarons högsta kärleksbud älska varandra nu med den nya kosmiska världsimpulsen som grundval kommer att söka sig mot sin kulmination inom den jordiska människans dagliga tillvaro. De nämnda punkterna är alltså inte någon utvecklad hjärnspekulation eller uppställd hypotes, men är däremot uttryck för en analys av ett verkligt faktum, vilken kommit till uttryck endast på grundval av föregående realistiska upplevelser. Ingen jordisk människa kan därför existera utan att vara i kontakt med dessa realiteter eller omgiven av dessa energier. Att vara i samklang med dessa energier eller nämnda tolv punkter är alltså detsamma som att vara i harmoni med den gudomliga världsplanen. Det är att vara en stimulerande faktor i världsfredens skapande på jorden och det är den snabbaste vägen för varje jordisk människa till Den stora födelsen eller uppnåendet av en förklarad tillvaro De stora händelser som sålunda i detta århundrade går fram över världen är alltså att beteckna som identiska med omskapandet av den jordiska mänsklighetens töckenaktiga tillstånd till en solljus tillvaro. Det är djurrikets dödskamp i den jordmänskliga samhällskroppen det är det kosmiska människorikets begynnande framträdande på jorden. Att dessa mäktiga händelser inte har kunnat och inte kommer att kunna ske helt oblodigt är helt naturligt, så länge dessa ännu är identiska med en kamp som förs inne på ett område där hat, hämnd och självförsvar kämpar mot slaveri, hamstring och girighet. Ett slagfält som är uttryck för en reaktion mellan sådana energier kan endast åstadkomma lik. Men över dessa lik uppstår världen i en ny förklarad gestalt, och jorden blir en vibration av förnuft och kärlek, en harmoni av intuition och salighet. TORSDAG LB3 Varför räkneförmågan började bli aktuell för väsendet. "Underhållningsbegäret" eller den konstnärliga sidan hos väsendet uppstår Och härmed har vi fått en mycket märklig och orubblig bekräftelse på de kosmiska analysernas identitet med den absoluta sanningen. Ty för den utvecklade sanningssökaren kan det endast vara en bekräftelse på de kosmiska analysernas identitet med denna sanning, när ett system - som visserligen är skapat av människor, men inte alls i avsikt att vara uttryck för 21

22 livets högsta kosmiska analyser eller världsbilden - dock inte har kunnat undgå att just bli ett levande uttryck för eller identiskt med dessa analyser.att denna överensstämmelse mellan livets kosmiska analyser och talsystemets struktur inte kan vara "slumpartad", utan tvärtom är uttryck för en inre orubblig samhörighet, detta är vad talsystemets tillkomst bekräftar för oss. Hur kom då talsystemet till? - Ja, är det inte på det viset, att jordmänniskan redan på ett tidigt stadium började känna det mer och mer nödvändigt eller livsviktigt att i det dagliga livet kunna ge uttryck åt tingen eller företeelserna i form av "antal"? - Efter hand som hennes tankeförmåga växte, blev hennes liv alltmer komplicerat.hon fick fler och fler detaljer att räkna med.så länge väsendet ännu var ett primitivt djur, var livet så enkelt och naturligt, att instinkten någorlunda kunde klara de få företeelser som det var nödvändigt för väsendet att vara orienterad i.djuret tar sin föda där den finns.det behöver inte betala med några pengar eller bytesvaror.det skall inte "handla".att hålla reda på maken eller makan och avkomman var inte heller så krävande att en förmåga att "räkna" var nödvändig, eftersom de naturliga drifterna i form av föräldra- och maktprincipen nog kunde reglera denna sida av väsendets framträdande.även när det gällde vänskap och fiendskap var instinkten den stora regulatorn.det var alltså först när väsendet genom utvecklingen nådde fram till det stadium där det verkliga tänkandet började, som livet blev mera komplicerat.då började ting eller detaljer framträda som var skapade av denna tankeförmåga och som därför inte helt omedelbart kunde förstås med hjälp av blotta instinkten.dessa ting var skapade av en begynnande intelligensförmåga och måste därför analyseras av intelligens.och ju mer utvecklad tankeförmågan blev, desto flera sådana företeelser blev den i stånd att skapa.och slutligen blev det ett levande, dagsmedvetet fält i väsendets medvetande, där detaljerna inte var de ursprungliga självbevarelsebegären, utan i stället alltmer "underhållningsbegär".det är dessa "underhållningsbegär" som efter hand blivit till det som vi i dag benämner "konst" och "vetenskap". Den konstnärliga sidan hos väsendet blir till självbevarelsedrift. Räkneförmågan är en av denna självbevarelsedrifts första konstarter De ovannämnda begären är i dag så utvecklade, att de nu blivit till verkliga, naturnödvändiga led i självbevarelsedriften hos begärens upphov.detta vill alltså säga, att dessa inte kan undvara den glädje och lust som begären skänker sina sanna utövare, även om de skulle kunna tjäna sitt uppehälle med andra sysselsättningar.tar man ifrån dem denna form av manifestation och livsupplevelse, dödar man deras livslust.då tynar de bort liksom plantor i olämplig jordmån.detta är något att tänka på för de myndigheter som har med fördelningen av arbetet att skaffa.och här ser vi skillnaden mellan människa och djur.medan djuret egentligen inte kräver något annat för sin livslust än födan och äktenskapspartnern, har kraven på dessa två företeelser degenererat eller trängts i bakgrunden hos människan, i samma mån som de nya intressena - som är ovidkommande för de nämnda två företeelserna - nu blivit till dominerande livslust och därmed till självbevarelsedrift hos individen.vi kan inte här komma närmare in på detta problem, blott nämna att "räkningen" är en av de första konstarterna hos denna på tänkandet baserade självbevarelsedrift.och givetvis har den, liksom alla andra stora och ädla egenskaper, kommit till endast gradvis. Vid djurets gräns för vad det klart kan skilja åt i fråga om antal 22

23 1046. Genom instinkt eller automatfunktion kan väsendet redan som djur klart urskilja och uppfatta sig självt.man måste därför säga att det kan uppfatta "ett".därutöver kan det urskilja och uppfatta sin make eller maka, vilket då betyder att det uppfattar begreppet "två".då det även känner skillnad på sin make eller maka och ett främmande väsen, kan det alltså förnimma begreppet "tre".då det dessutom till en viss grad kan skilja mellan sin egen avkomma och främmande avkomma, kan det delvis uppfatta begreppet "fyra".och här har vi i stort sett kommit till gränsen för vad djuren kan prestera när det gäller att bedöma antal. Och detta är också i verkligheten just så mycket som de har bruk för i sin självbevarelsedrift. Självfallet kan de inte ge uttryck åt denna sin förmåga i siffror eller tal. En sådan förmåga skulle de ju inte heller ha något särskilt bruk för i sin självbevarelsedrift. Det är först när väsendets "underhållningsbegär" eller konstnärliga sida blivit till självbevarelsedrift, som förmågan att uttrycka sin uppfattning eller förnimmelse av mångfald, genom den findefiniering som talsystemet ger möjlighet till, blivit verklighet. Den konstnärliga sidan hos väsendet är just i sig själv blott en utvidgad förmåga att uppenbara eller meddela sig. All konst har skapats eller blivit till av meddelelsebegär. Man känner av en eller annan orsak glädje i att skapa tingen och därigenom få sina tankar manifesterade i materia. Jordmänniskans utveckling av sifferspråket har uppnått fullkomligheten. Hennes utveckling av bokstavsspråket skall efterhand nå samma fullkomlighet. Denna fullkomlighet är livets kosmiska analyser Manifesterade tankar eller idéer kan endast vara detsamma som meddelanden, oberoende av om vi kallar ett sådant meddelande "skrift" eller "tal" eller om vi betecknar det som "måleri" eller "skulptur". Det blev således en större och större livsbetingelse för väsendet att kunna meddela sig med medväsendena och ge uttryck för sitt innersta väsen, sitt eget liv.och det är denna utveckling av meddelelseförmågan som skall kulminera i den här i "Livets Bog" beskrivna fullkomliga manifestationen eller nästakärleken.men innan den kan nå denna kulmination, måste väsendet, medvetet eller omedvetet, vara i besittning av alla de erfarenheter som kan avlägsna all ovilja eller allt motstånd mot objektet för denna kärlek, så att det kommer i kontakt med de lagar på vilka hela världsalltet är baserat.väsendet måste, medvetet eller omedvetet, vara ett med dessa lagar, vilket är detsamma som att vara ett med Gudomen, med andra ord framträda som "Guds avbild". Och såväl bokstavsspråket som sifferspråket hör i verkligheten till de äldsta företeelserna på det konstnärliga området hos väsendet. Och som vi sett har människans utveckling av sifferspråket redan uppnått denna fulländade standard, där språket är ett med världslagarna, ett med Gudomen. Det är samma fulländning som nu efter hand också skall göra sig gällande i tal- och bokstavsspråket.som vi vet genom "Livets Bogs" kosmiska analyser, kan alltså även detta språk ge uttryck åt världsalltets struktur, lagar och principer, kulminerande i det högsta och fullkomligaste facit som över huvud kan finnas till, nämligen det som visar sig vara Guds egen syn på tillvaron och som uttrycks i orden "allt är mycket gott". Talsystemets tillkomst och fullkomlighet Att sifferspråket blivit så fullkomligt som fallet är hänger som nämnt samman med dess gradvisa utveckling, och människorna har aldrig medvetet siktat mot det målet att talsystemet skulle utgöra några kosmiska analyser.det har endast skett därigenom att man ständigt fordrat mer och 23

24 mer av detta system, varigenom det efter hand måst förbättras för att kunna fylla de komplicerade behov som uppstått i det dagliga livet.till att börja med kunde väsendena såsom djur nöja sig med det ovannämnda instinktmässiga uppfattandet eller urskiljandet av antal.sedan har det, för väsendet med en begynnande tankeförmåga, blivit nödvändigt att alltmer kunna findefiniera de närmast liggande mångfalderna eller antalen.man har haft sina tio fingrar som måttstock.men kraven blev allt större och starkare.man fick att göra med så stora antal att fingrarna inte på långa vägar räckte till.man måste förbättra systemet, så att man både kunde räkna och ge uttryck för mångfalder bestående av ett ännu större antal enheter.men då horisonten ständigt vidgades och väsendet blev i stånd att se mångfalder med allt större antal enheter, måste väsendet naturligtvis till slut nå fram till den insikten, att varje räknesystem som endast kunde användas i en begränsad måttstock måste kasseras.väsendet kunde inte bli tillfreds, förrän det fann ett system som aldrig någonsin kunde bli för litet och med vilket man kunde räkna i det oändliga.och det måste sägas att människorna fullständigt lyckats härmed.med det nuvarande räknesystemet kan man räkna eller uttrycka över huvud alla enheter som i dag kan förnimmas eller någonsin kommer att kunna förnimmas av ett väsen.det mål som människorna åsyftade med räknesystemet var alltså i själva verket bara att skapa ett system, varmed de kunde uttrycka alla tänkbara mångfalders enheter, vilket ju är detsamma som "talstorlekar".och i sin strävan att skapa detta har de omedvetet kommit att skapa ett system, i vilket oändlighetens och därmed det levande väsendets och hela världsalltets analys uppenbarade sig i allt sitt majestät.ty en mångfald som består av alla talstorlekar kan endast framträda som identisk med det absoluta uttrycket för allt existerande. Människans bruk av bokstavsalfabetet är på väg att bli lika fullkomligt som hennes bruk av sifferalfabetet Denna väsendets strävan, som slutade med att göra sifferspråket till något fulländat, gör sig nu gällande i fråga om bokstavsspråket.ändamålet med bokstavsspråket är att skapa ett system, med vilket man mer direkt kan uttrycka detaljerna i sin egen medvetandehorisont.och här har man likaså nått fram till en viss grad av fullkomlighet.denna baserar sig liksom i siffersystemet på ett alfabet.men det som skall uttryckas med bokstavsspråket är avsevärt mera komplicerat.medan man med sifferspråket endast önskar eller avser att uttrycka enheternas närvaro i antal hos mångfalderna, önskar man med tal- eller bokstavsspråket uttrycka enheternas speciella kolorit och struktur.det är därför mycket lättare att räkna - ett, två, tre osv. - än att beskriva varje enskild enhets speciella lilla värld.när det gäller jordmänniskans bruk av bokstavsalfabetet, har hon alltså inte nått så långt som i sin förmåga att använda sifferalfabetet, även om hon naturligtvis med detta sistnämnda kan åstadkomma stora räknefel.men på samma sätt som människornas horisont vidgades och allt större krav kom att ställas på talsystemets användbarhet - som kulminerade först när systemet var så fulländat att det kunde uttrycka alla talstorlekar - så befinner sig människornas förmåga att använda språksystemet i ständig tillväxt och kommer att kulminera först när det kan uttrycka alla talstorlekarnas kolorit, vilket just är detsamma som oändligheten och därmed analysen av världsalltet och det levande väsendet eller med andra ord: livets eller tillvarons kosmiska analyser.innan väsendet kan ge uttryck åt dessa analyser, det vill säga den absoluta sanningen bakom alla illusionerna, är det inte tillfreds med sin språkförmåga, och dessförinnan har utnyttjandet av denna 24

25 förmåga inte nått sin kulmen.och fram till denna tidpunkt blir väsendet ständigt tvunget att ändra sina begrepp och uttryck samt sin därav beroende syn på livet och tillvaron.dessa företeelser kan därför endast betraktas som "relativa" eller lokala detaljer i väsendets eget medvetande.det lever då ännu enbart i "det timliga".dess språk förmår ännu inte att ge uttryck åt "det eviga".och så länge det inte gör det, är en absolut tillfredsställelse, det vill säga en absolut frid eller salighet, en omöjlighet. Varför sifferspråkets struktur bekräftar fullkomligheten i världsalltets eller det levande väsendets kosmiska analyser i "Livets Bog" När vi här har redogjort för talsystemets analyser, är det för att visa hur världsbilden i "Livets Bog", skapad genom kosmisk analysering, blev fullständigt analog med den världsbild eller det uttryck för livet och oändligheten som i verkligheten skapats av naturen själv, eftersom den ju inte hade uppsatts som mål av någon människa.människorna har visserligen skapat räknesystemet, men de har varit helt omedvetna om att de därmed skapade ett uttryck för livets högsta kosmiska analyser.den medvetna delen av denna deras skapelse var ju enbart ägnad skapandet av ett fullkomligt räknesystem.och detta system har de varit tvungna att forma eller ändra på, ända tills det kom i hundraprocentig kontakt med naturen.dessförinnan kunde det inte tjäna sitt syfte på ett fullkomligt sätt, dessförinnan var människorna inte tillfreds med det.att det inte nådde denna fullkomlighet och inte kunde vara helt tillfredsställande för människorna innan det i sig självt blivit identiskt med själva livets kosmiska analyser, detta torde vara helt uppenbart.att världsbilden i "Livets Bog", alldeles oberoende av någon kunskap om talsystemets mystik, blev ett slutfacit som exakt svarade mot eller blev identiskt med den av naturen själv i talsystemet manifesterade världsbilden, detta torde väl, som tidigare nämnt, vara en garanti för en inre gudomlig orubblighet i världsbildens struktur, såväl i "Livets Bog" som i talsystemet.såg vi inte här, att människornas manifestation av talsystemet inte blev fullkomlig, förrän detta i sig självt blev ett korrekt uttryck för livet självt, vilket vill säga för livets eget kretslopp från mörker till ljus? -Och är det inte på samma sätt med all manifestation? -Vem kan påvisa en manifestation som är ett absolut och därmed fullkomligt uttryck för det absoluta livet, så länge den kan "föråldras" eller vara underkastad absolut "början" och "avslutning"? -En sådan manifestation kan endast vara en liten tillfälligt lysande "komet" på den eviga kosmiska himlen.en dag skall den ha slocknat - medan evigheten består. När väsendet blir i stånd att använda språkalfabetet på ett lika fullkomligt sätt som det nu använder sifferalfabetet, är det ett med "vägen, sanningen och livet" Och så länge ett väsens tunga endast förmår ge uttryck för oändligheten, evigheten och allmakten i sanningar som blott passar in på tid och rum, är det ännu inte livets absoluta analyser som formas av denna tunga.då är väsendets ljud ännu blott det vilsekomna djurets rop efter sin flock i djungeln.när nästakärleken kan få ett väsen att sätta samman sådana ord och meningar av språkets alfabet, att de i likhet med talsystemets struktur bildar världsalltets och därmed livets analyser, då ljuder Gudomens egen eviga röst oförvanskad från detta väsens läppar.då har det höjt sig över tiden och rummet.då är det ett med oändligheten, evigheten och allmakten.då är det "vägen, sanningen och livet". 25

26 Småbog Juleevangeliet 21 KAPITLET Världens största konstverk har inte blivit till genom hanköns- eller honkönsmentalitet eller genom självbevarelsedrift, utan genom kristusmentalitet Vad är det då som gör att jordmänniskan är något mer än ett däggdjur? Det är alla de manifestationsarter som inte är nödvändiga för eller har något att göra med ett vidmakthållande av äktenskapet, fortplantningen eller parningsakten. Det är med andra ord alla de manifestationer som en människa av hjärtat har lust att utföra, inte därför att de utgör en betingelse för självbevarelsedriften eller i kampen för det dagliga brödet och inte för att de eventuellt ger mycket pengar, utan enbart därför att det är en gudomlig njutning att sysselsätta sig med dessa speciella manifestationer för deras egen skull. Att utföra en viss bestämd manifestationsart eller en viss sorts arbete, endast därför att det ligger en glädje och inspiration i att utföra själva arbetet, visar en helt ny mentalitet. Det är närvaron av detta mentala tillstånd som utgör de begynnande symtomen på att väsendet är ett kristusbarn. Det är nämligen de begynnande talangerna för manifestation av himmelriket. Det är begynnelsen till den värld, i vilken det inte skall vara gråt och tandagnisslan. Det är början till fundamentet för den frid och det välbehag för jordmänniskan som julevangeliet ger löfte om. Det är nämligen produkterna av denna stora glädje och inspiration som bland annat fyller all världens museer eller offentliga konstsamlingar med de så kallade ovärderliga konstskatterna. Rymmer inte dessa stora, för allmänheten tillgängliga konstsamlingar geniala manifestationer, ja rent av överjordiskt sköna alster av världens största genier, till allmänt beskådande, till glädje och inspiration för allmänheten eller samhällets alla enskilda individer? Vilken skillnad mellan ett sådant museum och ett affärsmässigt varuhus! I museet ser vi ett stort, utvalt och granskat område av det yppersta som jordmänniskan kunnat frambringa, helt utan tanke på ekonomisk vinning, ära eller berömmelse. Ja, visar inte historien just exempel på hur enskilda konstnärer eller genier rent av svultit, lidit nöd och brist på det dagliga livets alla områden och avstått från ett högt betalt förvärvsarbete eller varit utsatta för förlöjligande, spott och spe, kritik och förföljelse, till och med från sin familj och sina närmaste vänner, endast därför att de efterkommit sitt genis starkaste krav, begär eller drift och därigenom fullbordat sina geniala mästerverk utan någon som helst materiell vinning. Tänk, om dessa konstens eller skaparförmågans stora representanter i stället för sin konst hade valt ett arbete som kunnat ge dem stora inkomster, hur fattig skulle då inte världen i dag ha varit på verkligt stora geniala mästerverk. Men dessa stora genier valde alltså att skapa konst hellre än att skapa förmögenhet. De kände att det var deras mission att skapa sköna ting, utan att ta hänsyn till vad det skulle kosta dem själva i umbäranden och tårar. Och deras geni trollade fram konstens största uppenbarelser, mästerverk som i dag måste betalas med miljontals kronor, pund eller dollar om de inte redan blivit samhällets och därmed hela mänsklighetens egendom och därför inte längre kan köpas eller omsättas i försäljningsvärde. Museerna runt om i världen rymmer alltså jordens största rikedomar i form av geniala konstverk, uttryck för jordmänniskans allra högsta kunnande, till och med skapade under svält, umbäranden och tårar. Dessa mästerverk har 26

27 inte tillkommit på grund av något anbud om en viss betalning i timmen, om dagen eller i veckan. De har endast blivit till därför att deras upphov känt att de måste skapas, och för dem var det glädje nog, att de trots allt lyckats skapa dem. Att sedan andra människor, geniala affärsmän, tjänat stora förmögenheter på mästarnas verk och levt högt på dessa geniala konstalster, innan de blivit offentlig egendom och därmed tillgängliga för allmänheten, detta förändrar ju inte de omständigheter under vilka de kommit till, och som uppenbarar deras upphov eller skapare som kristusväsen på detta speciella skaparfält. Sådana skapelser har i många av dessa väsens liv orsakat både getsemane och korsfästelse. Men sedermera, efter hand som massan utvecklades till att uppskatta och förstå deras verk eller geniala manifestationer, har man höjt dem till skyarna, så att de genom detta erkännande har fått en sorts uppståndelse. Att det är kristusprincipen som vi här i dessa väsen har framför oss, går det alltså inte att komma ifrån. 22 KAPITLET Skillnaden mellan varuhuset och konstmuseet Hur helt annorlunda är det inte med produkterna i ett varuhus eller en affär! Här uppvisas också många underbara, ja till och med geniala ting. Men dessa har inte frigivits som offentlig egendom eller utställts enbart för att gratis beskådas av allmänheten. De är ännu ofria och bundna eller monopoliserade som medel, varigenom smarta finanshajar och aktieägare dagligen kan föröka sina förmögenheter utan att själva utföra något nämnvärt arbete, och alltså i hög grad leva på producenternas eller skaparnas bekostnad. Och hur är det med alla övriga produkter i ett sådant varuhus, tjänar de inte samma ändamål? Och vilka är det som framställer alla dessa produkter? Är det människor som tillverkar dem endast i glädje över att just få tillverka dem, utan hänsyn till ekonomi eller vinning? Nej, det hör i så fall endast till undantagen. Det allmängiltiga är i stället att varorna är tillverkade av betalda arbetare som, genom omständigheternas tvång och sin obemedlade ställning, alltifrån födelsen är predestinerade till att dagligen av sitt liv sälja vissa timmars arbetskraft för att av samma liv bärga just de timmar som de med nödvändighet måste använda till att sova och till att sörja för artens fortbestånd eller sitt erotiska krav. Det är en självklar sak att det av dessa varelser manifesterade arbetet inte blir utfört i glädje över att man just får utföra det, för arbetets egen skull, vad det än må kosta, och oavsett om man får betalt för det eller inte. Det allmängiltiga är ju att det uteslutande utförs som betalt arbete. Men betalt arbete är ju detsamma som betalt liv, och betalt liv åter är ju detsamma som slaveri. Varuhus och övriga affärs- och butikslokaler skiljer sig alltså från museer därigenom, att medan de sistnämnda är utställningslokaler för geniala alster, osjälviskt framställda och skänkta av sina upphov mer av glädje över skapandet som sådant och den glädje och inspiration de kan vara för andra, än med tanke på materiell vinning, så är däremot varuhusen och affärerna utställningslokaler för produkter som skapats av slavar eller människor som varit nödsakade att dagligen sälja vissa timmar av sitt liv för att bärga dygnets övriga timmar åt sig själva. Dessa alster eller produkter återigen är bara avsedda till att, som nyttoföremål kamouflerade betalningsmedel eller valuta, göra det möjligt för affärernas eller varuhusens innehavare att utnyttja eller köpa ännu fler timmar, dagar eller månader av andra människors liv. Vad anser man om att det i ett sådant varuhus säljs varor till priser som kanske utgör mer än det dubbla framställningspriset, alla kostnader inräknade? Betalar man inte här 27

28 en summa pengar som man inte alls får någonting för? Och betyder inte detta för en obemedlad köpare ett antal dagars eller månaders arbete hos någon arbetsgivare? Sannerligen, det är skillnad på ett affärsmässigt varuhus och ett museum. Affärshuset existerar i kraft av köp och försäljning av jordmänniskors liv, vilket principiellt är detsamma som slaveri. Museet däremot existerar i kraft av stora mästares osjälviskt skapade, geniala konstverk, i vilkas betagande inspirationskraft och stimulerande intellektuella utstrålning det kärleksfullt söker omfamna alla sina besökande. Står vi inte här, inför dessa två sorters varuhus eller magasin, vid portarna till två världar? Är inte ingången till affärshuset porten in till koncentrationen av den värld, där livet är pantsatt som betalning för de timmar man nödvändigtvis måste ha för att få sova och befordra artens eller släktets bestånd och fortplantning och där man alltså måste äta sitt bröd i sitt anletes svett. Därför är frågan här inte, vilket arbete man helst vill utföra, utan i stället vilket arbete som ger mest pengar eller största ekonomiska vinning, då den här erhållna valutan utgör det halmstrå som alla ekonomiskt slavbundna jordmänniskor med begärlighet griper efter, i tro att de med hjälp därav kan häva sig upp ur den materiella fångenskapen och köpa tillbaka sina själars förlorade frihet. På denna övertro är varuhusen och affärslivet baserade. Och ju flottare rostfria stålpelare, spegelglasdörrar och marmorfasader de briljerar med, desto starkare bekräftar och uttrycker de denna övertros triumf. Men lika lite som en drunknande kan rädda sig med hjälp av ett halmstrå, kan en människa köpa sig verklig själsfrid med hjälp av någon valuta kronor, pund eller dollar. Rikedomen är ett själens fängelse lika mycket som fattigdomen. Sade inte världsåterlösaren till sina lärjungar att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike? Nej, affärsvärldens stora palats, varuhus och banker visar inte vägen till julevangeliets stora och varaktiga frid på jorden och det därav följande välbehaget för människorna. 23 KAPITLET De konstnärliga mästerverken är kärleksbevis I de stora museerna, biblioteken och andra för allmänheten tillgängliga intellektuella centra har man däremot tillfälle att se några av världens största och skönaste intellektuella alster, varmed man kan berika sin ande, bli stimulerad och besjälad med innerlig längtan efter att själv kunna nå upp till en sådan fullkomlighet i skapande som strålar ut från galleriernas väggar, hyllor och montrar. Är inte alla dessa geniala konstnärliga skapelser böcker, tavlor eller skulpturer en enda stor samling kärleksbevis? Är de inte just avsedda att liva upp, pryda och försköna de väggar, salar, gallerier och övriga omgivningar där de placeras? De är sannerligen inte framställda för att göra omgivningen ful, mörk och trist. Men när de sålunda skall liva upp och försköna tillvaron och omgivningen för åskådaren är de ju i allra högsta grad kärleksbevis för denne åskådare. Och dessa konstnärliga alster, särskilt när det gäller tavlor och skulpturer, är alls inga medel, varigenom man kan göra andra väsens livstimmar till slaveri långt därifrån! Då de sålunda enbart utgör kärleksbevis, är det ju den absolut hundraprocentiga nästakärleken som här värmande och livgivande strålar oss till mötes från museets stora, ljusa salar. Här ser vi produkter, skapade av sina upphov enbart i glädjen över att åstadkomma något som kan värma och lysa upp människosinnet, oberoende av vad det kostat av svält eller korsfästelse och utan någon som helst tanke på ekonomisk vinning. Vem har större kärlek 28

29 än den som offrar sitt liv endast för att medverka till att göra andras liv lyckligt? När geniet eller mästaren sålunda trotsar svält, nöd och elände, spott och spe, och inte ser till någon ekonomisk vinning, emedan det betyder livet för honom att få sin skapelse så fullkomlig som möjligt, och när denna skapelse fortsätter att ge åskådaren kärleksbevis och fylla hans sinne med beundran, inspiration och längtan efter att själv nå fullkomligheten, då måste man erkänna, att konstverkets eller mästerverkets skapare verkligen älskat eller gjort mer för denne åskådare än han gjort för sig själv. Själv trotsade han alla besvärligheter för att skapa sitt verk sådant, att det kunde bli just ett permanent kärleksbevis för åskådaren. Sannerligen, är inte detta nästakärlek? FREDAG Småbog Juleevangeliet 24 KAPITLET När jordmänniskorna klavbinder varandra i legaliserat livsrofferi Vi har här genom beskrivningen av varuhuset och museet fått en inblick i två världar. Varuhuset eller affären var endast ett centrum för köp och försäljning av liv. Dess eleganta utstyrsel, dess marmorfasader, silverskimrande stålpelare, dess neonillumination och bländande ljuseffekter m.m. är endast en förgylld ram kring detta köpande och säljande av liv eller timmar av liv, kamouflerat och omskapat till bruksföremål. Alla dessa bruksföremål är saker som kostat ett visst antal arbetare ett visst antal timmar av deras liv. Dessa omskapade livstimmar salubjuds nu i sin tur till allmänheten för ett visst penningbelopp. Pengar är ju ännu jordmänsklighetens egen måttstock för livstimmar. Då allt liv i varuhuset sålunda mäts i pengar, är pengar endast detsamma som ett visst antal livstimmar. I form av bruksföremål säljer varuhuset eller affären livstimmar och får som betalning livstimmar tillbaka i form av pengar. Man köper alltså livstimmar för livstimmar. Denna princip är som sådan gudomlig, ty den uttrycker ju den sanna affärsprincipen. Samma värde för samma värde. Det är denna princip som hela universum är baserat på. Varje levande väsen måste sålunda ge sitt liv för att få sitt liv. Det är denna princip eller samma lag som betingar att man skall älska sin nästa som sig själv. Men jordmänniskan, representerad genom varuhuset, vet ingenting om denna den sanna affärsprincipens gudomlighet. Hon köper och säljer livstimmar och ger sålunda visserligen livstimmar för livstimmar, men absolut endast på villkor att hon får fler livstimmar tillbaka än hon ger. Ett bruksföremål som kanske kostat fem livstimmar säljs inte för fem livstimmar, utan helst för minst det dubbla. Ja, man skulle kanske bland sakkunskapen inte ens kalla en sådan handel för en god affär. Men varför skall fem livstimmar kosta mer än fem livstimmar? Jo, därigenom kan man nämligen leva högt på sina medväsens liv. Ju fler livstimmar man på detta sätt i form av legaliserad handel eller affär kan beröva eller avtvinga sina medväsen, desto mer kan man själv slippa ifrån att uppfylla villkoret för sin egen existens eller uppfyllandet av livets lag. Man slipper sålunda i motsvarande grad ifrån att betala sina egna livstimmar med motsvarande livstimmar. Jordmänskligheten har rent av legaliserat detta kamouflerade livsrofferi och gjort det till det bärande fundamentet för sin tillvaro, liksom den moderna uppfostran och skolgången i utomordentligt stor utsträckning är baserad på 29

30 en strävan att göra individerna till genier eller experter på detta område, för att därigenom åtminstone ge dem förmåga att beskydda sina egna livstimmar mot livsrofferiet och det därmed förbundna slaveriet. Om man inte här är en genial expert, blir ju ens egna livstimmar rövade av andra. Och det är därför inte svårt att se att jordmänsklighetens livsföring just kulminerar i att överträda själva livets högsta lag, vilken fordrar en livstimme för en livstimme eller samma värde för samma värde och inte högre värde för lägre värde. Men när det absoluta villkoret för livets fullkomliga existens inte alls uppfylls, i det att väsendena medvetet utvecklar sig till genier i att så kamouflera den dagliga tillvaron, att de till och med legalt kan ta emot högre värde för ett lägre värde och därigenom tillskansa sig livstimmar som de inte alls återbetalar med några andra livstimmar, så måste ju detta nödvändigtvis leda till att några väsen i tillvaron inte alls får sina egna livstimmar, eftersom andra väsen lagt beslag på dessa, ibland till och med innan de blivit födda. Och dessa andra väsen kan härigenom inte endast vara i besittning av sina egna livstimmar utan att alls prestera något i gengäld, utan de lever också högt på de från medväsendena rövade livstimmarna. Det är därför självklart att jordmänskligheten under dessa omständigheter omöjligt kan uppnå det absolut fullkomliga livet. Och därför är det i dag så, att alla tvingas av alla att koncentrera sig på att på bästa sätt beskydda sig mot detta dominerande livsrofferi. Alla är sålunda mer eller mindre tvungna att göra sig till experter i livsrofferi. Men ju mer man tror sig kunna beskydda sitt liv genom denna utveckling, desto mer kommer världen, vilket här vill säga: jordmänsklighetens verkliga normala upplevelse av livet, ur jämvikt. Detta återigen resulterar i krig av alla slag: krig mellan nationer, krig mellan arbetare och arbetsgivare, krig mellan religiösa sekter, krig mellan politiska rörelser, krig man och man emellan. Sannerligen, det behövdes ett julevangelium, en ljusets uppenbarelse eller ett väsen som kunde demonstrera för jordmänniskorna att det är saligare att giva än att taga och att man skall vända den högra kinden till när man blir slagen på den vänstra, liksom att man genom att ge sitt liv för andra kommer att äga det. Här gäller det sålunda inte alls att begära två eller flera livstimmar för en timme, eftersom man i själva verket inte alls har kommit till världen för att låta sig tjänas, utan för att tjäna, och i synnerhet som man endast kan tjäna jordmänskligheten, medväsendena och världen just genom att tjäna och inte genom att låta sig tjänas eller på annat sätt göra sig till parasit eller genom skadliga abnormiteter vara ett hinder i den gudomliga skapelsen eller manifestationen av världsfreden. 25 KAPITLET Himmelriket eller den verkliga världsfreden är inte en värld som bygger på tävlan i rofferi av medmänniskornas livstimmar I varuhuset blomstrar alltså den värld eller mentala sfär, där man hellre tager än giver och därigenom hämmar sin totala andliga frihet. Jordmänniskan har blivit en mental slav, en pengarnas fånge, antingen det är som tiggare eller som en krösus. Det är ingen av dessa två former av framträdande som uppfyller villkoren för världsfreden. Och denna kommer därför också att förbli ouppnåelig så länge dessa två manifestationsformer är allmängiltiga. Himmelriket eller den verkliga världsfreden är inte en värld av vare sig legala eller illegala slavar eller slavägare. Det är inte en värld av individer med herrefolkstendenser. Det är inte ett rike eller en sfär som baseras på tävlan i rofferi av medmänniskornas livstimmar. Det kan enbart vara en värld där alla älskar alla, eller varje individ älskar sin nästa som sig 30

31 själv. Julevangeliet är alltså inte en vacker utopi, utan är tvärtom jordmänsklighetens framtida allra högsta vetenskap. Och det är denna vetenskap som strålar ut från all uppenbarelse av verklig genial konst, skapar atmosfären i de stora konstmuseernas mäktiga hallar och sprider denna världsförskönande atmosfär från sina väggar, hyllor och montrar. Även här är det omskapade livstimmar vi ser, men dessa är inte längre betalningsmedel i det mentala och kroppsliga slaveriets ekonomi. Nu har de uppnått vad de ursprungligen var bestämda till deras upphov må ha varit medvetna därom eller ej nämligen att vara kärleksbevis för varje åskådare och sända ett himmelskt eller överjordiskt inspirerande ljus djupt ned i hans själ, och därigenom låta honom förnimma existensen av en värld som är högre än den på köp och försäljning av livstimmar baserade slav- och herrefolkstillvaro som vi hittills har uppfattat som kultur och civilisation. Ländernas stora konstmuseer är sålunda det begynnande resultatet av det riktiga människorikets intåg i den jordiska sfären. Allt som utgör verklig genial konst kan enbart vara en kulmination av vetenskap, liksom verklig vetenskap i sig själv endast kan manifesteras som genial konst. Dessa två faktorer bildar således tillsammans en enhet som endast kan existera som ett verkligt kärleksbevis, vilket vill säga att denna enhet uteslutande är till glädje och välsignelse för åskådaren. En konst som i sin struktur inte representerar den högsta vetenskapen på sitt område, är inte konst, och den vetenskap som inte är konst, är inte heller någon verklig vetenskap. 26 KAPITLET När vetenskapen inte är konst, och konsten inte är vetenskap När ett så kallat konstverk inte är konst, är det för att dess upphov har saknat kunskap och rutin i att bringa sitt verk i hundraprocentig kontakt med livets lagar eller dess skapelsevibration. Och i samma grad som det inte är på våglängd därmed, kommer det att framträda som disharmoni. Då det sålunda inte är fullkomligt, kommer det att i motsvarande grad vara missvisande. Det kommer alltså att leda de väsen som inte kan se ofullkomligheten på avvägar, i deras uppfattning av den del av livet som de skulle lära känna genom detta konstverk, vare sig det gäller landskap, levande väsen eller abstrakta företeelser. Det är precis samma sak här som med en bok eller ett litterärt verk. I samma grad som detta avviker från den hundraprocentiga fullkomligheten är det ju också missvisande, och dess beskrivningar eller analyser falska. Den som skall lära känna den absoluta sanningen eller verkligheten enligt en sådan framställning, blir alltså, i samma utsträckning som verket är missvisande, förd utanför de verkliga fakta. Och endast det ofullkomliga väsendet kan uppfatta en sådan bok som ett fulländat konstverk. Om en vetenskap inte är konst, är det därför att inte heller den är i hundraprocentig kontakt med livets lagar, varför den då också nödvändigtvis måste framträda som disharmoni. Överallt där en vetenskap inte är konst kommer den att bringa olycka och lidande över människorna. Är det inte just till följd av en sådan vetenskap som stora delar av jorden ödelagts och miljoner människor dödats i utrotningsläger med gaskamrar, tortyrredskap och andra vetenskapliga påfund? Och vad skall man säga om atombomberna och städerna Hiroshimas och Nagasakis undergång, där tusentals människor barn, vuxna och gamla mitt i sitt dagliga bestyr, på väg till skola, fabrik och kontor, utan varning plötsligt utplånas genom vetenskapens helveteseld? Är det konst? Är det fullkomlighet? Är det en absolut sanningsuppenbarelse? Är det livets slutliga mening och mål som här uppenbaras för oss? Om det inte är så, hur kan det då vara konst? 31

32 Och om det inte är konst, vilket alltså vill säga att det inte är en fullkomlig uppenbarelse av livets mening och därför måste vara en ofullkomlig eller falsk uppenbarelse av denna mening, hur kan då denna atombombning vara vetenskap? En vetenskap som inte är sanning kan omöjligt vara vetenskap. Endast dårar eller en ovetande hop låter sig bländas av all den som vetenskap kamouflerade osanningen och därav följande viljeföring eller beteende. 27 KAPITLET Det verkliga geniet uppenbarar genom sitt vetande och sin makt endast kärlek Men är då inte atombomben och alla övriga vetenskapliga företeelser geniala? Är det inte genialt att man kunnat uppdaga så mycket av materiens struktur att man därigenom har blivit i stånd att behärska naturkrafterna på ett så överdådigt sätt? Jo, det är riktigt att de vetenskapliga upptäckterna och uppfinningarna är uttryck för stor intelligens på de rent fysiska, tekniska och kemiska områdena, men de avslöjar samtidigt att deras upphovsmän totalt saknar vetande om vad denna väldiga kunskap ska användas till. Jordmänniskan har sålunda utvecklat sin förmåga att jonglera med elementen. Hon kan skapa blixt och åska. Hon har blivit en materiell gigant, men något geni är denna gigant inte, så länge hennes resultat inte är ett kärleksfullt inspirerande och livgivande konstverk för åskådarna. Så länge denna gigants manifestationer endast kan uppvisa ett samlat resultat i form av en delvis ödelagd, torterad, demoraliserad, materialistisk och hämndgirig mänsklighet, som svältande och frysande söker sin tillflykt till ruinhögarna av de en gång så vackra, med föda, värme, ljus och allt livets goda försedda kulturcentra, så länge är denna gigants verk inte någon verklig konst och därmed helt utan genialitet. Ja, det är närmast bara att betrakta som ett allt dominerande fuskverk. Då genialiteten är konstens kulmination, kan över huvud taget ingenting bli genialt utan att vara konst. Genialiteten består inte i att kunna skaffa sig kunskap och makt, utan uteslutande i detta: att med kunskap och makt kunna uppenbara den absoluta sanningen, livets absoluta mening, vilket återigen är detsamma som den absoluta kärleken. När vetenskapen kulminerar inte i att ödelägga och lemlästa mänskligheten utan i att bringa den i allra högsta kontakt med livets mening eller kärleken, då har den blivit till verklig eller absolut genialitet. Och denna genialitet är kulminationen av julevangeliets uppfyllelse. Då råder en varaktig fred på jorden, och välbehagets strålar i form av det absoluta himmelriket lyser över alla dess kontinenter och hav. 28 KAPITLET Förälskelse är som en berusning och beslöjar sanningen Men vad har nu dessa analyser angående varuhuset, konstmuseet, vetenskap och konst, med jungfrufödelse att göra? Vi kom ju in på dessa analyser just genom detta ämne. Jo, dessa analyser har visat oss att det i den jordiska människans mentalitet och livsföring börjar skapas en upplevelsesfär som inte har något som helst med den djuriska fortplantnings- eller förökningsprocessen att göra. Den visar sig vara en intressesfär som skiljer sig från djurets genom att den ligger helt utanför dyrkan av hankön eller honkön. I sitt högsta framträdande utlöses den i skapande endast för skapandets egen skull. Detta skapande är alltså i detta sitt högsta framträdande inte ett hanväsens uppvaktning av ett honväsen eller tvärtom. Det är inte en skogsduvas kuttrande för sin maka, även om det kanske i sin lägsta eller spädaste begynnelseform stundom i någon grad ännu är smittat 32

33 eller inspirerat av förälskelseenergier. Det är denna skapartendens som slutligen blir till renaste och ädlaste konst. Men i denna konstens nybörjarvärld finns det alltså fall, då konstnärerna ännu endast genom ett förälskelserus kan inspireras till skapande. När sådana konstnärer inte är förälskade, kan de inte skapa. Det gäller i vissa fall både skrivande och avbildande konstnärer. Men när de så verkligen blivit förälskade, är de ibland i stånd att producera i rikt mått, men deras produktion är då nästan alltid ett överdimensionerat eller svulstigt lovprisande, i dikt-, roman- eller bildkonst, av manlig och kvinnlig älskogsatmosfär och är sålunda inte hundraprocentig, verkligt sann konst. Dessa under älskogsrus skapade konstverk kan naturligtvis vara utomordentligt vackra och betagande för den känslobetonade läsaren eller åskådaren och därigenom göra sitt upphov berömt och dyrkat som geni. Men på den nyktre tänkaren, som söker den absoluta sanningen, har de ingen dragningskraft. Då de skapade alsterna inte är manifesterade i en nykter, total opartiskhet, kan de som nämnt omöjligt vara något absolut fullkomligt eller hundraprocentigt uttryck för den verkliga sanningen på sitt område och är sålunda i motsvarande grad inte att räkna som konst. Konst måste vara ett verkligt uttryck för sanningen. I motsatt fall är den inte vetenskap. Och när den inte är vetenskap, kan den endast vara uttryck för sitt upphovs eller sin skapares illusion eller misstag, hans berusning och den härav följande tendensen till överdrift eller partiskhet på ifrågavarande område. Och mycket inom konst och litteratur, som tidigare uppfattats som berömda mästerverk, kommer som följd härav så småningom att bli till makulatur, allt eftersom utvecklingen framskrider och jordmänsklighetens iakttagelseförmåga genomskådar dess olika brister. Då konst kan vara verkligt sann konst endast genom att vara verkligt sann vetenskap, och sann vetenskap endast kan existera som ett hundraprocentigt uttryck för den absoluta sanningen, och ett sådant uttryck för den absoluta sanningen omöjligt kan existera utan att vara totalt fritt från partiskhet, blir det här till påtagligt faktum att ett väsen, vars organiska struktur betingar att det endast kan förnimma eller uppleva partiskt, omöjligt kan uppleva den absolut fullkomliga sanningen. Ett väsen, för vilket det är en livsbetingelse att äga ett annat väsen som favorit och att självt bli älskat tillbaka av detta väsen som favorit, kan omöjligt vara annat än partiskt när det gäller detta andra väsen. Denna partiskhet är dess glädje, dess högsta livslycka och därmed dess normalitet. 29 KAPITLET Väsendet utvecklas efter hand till att kunna födas i en speciell kristuskropp i stället för i en speciell han- eller honorganism Det är utlevelsen av denna normalitet som frigör jordmänniskan från den partiskhet som hindrar henne att se den absoluta sanningen i allt och alla. Hon ser sanningen endast i förhållande till sin partiskhet och önskar endast se och uppleva företeelser eller ting som kan vara bränsle på detta hennes livs bål, vilket för tillfället är det enda som värmer henne. Det är därför självklart att detta väsens tolkningar av livet inte blir vetenskapliga analyser av dess verkliga struktur, dess odödlighet och allkärlek och den därigenom uppenbarade fullkomliga människan eller den evige Gudomens avbild, utan istället blir en allt annat överskuggande böjelse att manifestera djurets normalitet, med dess speciella sexuella hanköns- eller honkönsbegär och därav följande rättfärdiggörande av svartsjuka, egendomsrätt och alla övriga former av egoism eller hat, krigs- eller ofridsskapande moment. Att himmelriket eller ett verkligt fredsrike inte kan bestå av sådana könsbetonade 33

34 partiska väsen, är naturligtvis lika självklart. Och det blir här lätt begripligt att det färdiga kristusväsendet, den fullkomliga människan, skapad till Guds avbild, inte kan vara enbart hanväsen eller enbart honväsen, utan måste vara ett väsen som inte av en organisk struktur, som endast kan uppvisa partiska manifestationer, hålls nere i partiskhetens och självdyrkans kalla, bloddrypande sfärer. I samband med jordmänniskans framträdande och identitet som kristusbarn kan vi därför inte komma förbi begreppet jungfrufödelse, alltså en födelse som inte är resultatet av att ett hanväsen och ett honväsen blivit till ett kött eller haft sexuellt samlag. Hon måste genom jordeliven, allt eftersom kristusprincipen utvecklas i hennes mentalitet, nå fram till att kunna födas i en speciell kristuskropp, vilket vill säga: en kropp som inte är en speciell handjursorganism eller en speciell hondjursorganism. Då ju dessa två organismformer till följd av sin sexuella struktur är specialredskap för partiskheten, kan de omöjligt vara specialredskap för det motsatta: osjälviskheten och allkärleken. Att handjursorganismen och hondjursorganismen hos jordmänniskan därför måste degenerera, allt eftersom allkärleken eller nästakärleken på allvar börjar bli individens starkaste begär eller åtrå, är sålunda en ofrånkomlig naturlag. Men liksom den djuriska mentaliteten, själviskheten eller det könsliga ägandebehovet eller egendomsrätten endast kan manifesteras genom den speciella handjursorganismen och hondjursorganismen, så kan den fullkomliga kristusmentaliteten endast manifesteras genom en kropp som inte är en speciell han- eller honorganism. Hur skulle väsendet annars frigöras från partiskhet gentemot det motsatta könet och den därav följande rivaliseringen, svartsjukan och hämndlystnaden? 30 KAPITLET Väsendenas sexuella poltillstånd och det totala uppfyllandet av lagen om nästakärleken Det som skiljer jordmänniskan från det vanliga djuret och gör henne till ett kristusbarn eller en blivande fullkomlig människa är alltså hennes begynnande utveckling bort från könsmotsättningen. Att denna utveckling befordras av en djupt i väsendets medvetande begynnande ny organisk struktur, blir alltså till faktum eller verklighet genom alla de erfarenheter som visar på utvecklingen av förmågan att känna sympati inte endast för det motsatta könet utan också för väsendets eget kön. Då all sympati till sin djupaste natur är sexualism, är denna nya organiska struktur sålunda också av sexuell natur. Att denna sympatiska natur på sin nuvarande nivå i jordmänsklighetens mentalitet i stor utsträckning är tämligen okultiverad eller ofullkomlig, ja till och med breder ut sig som rena vildskott av många slag, detta är helt naturligt så länge samma mänsklighet ännu inte alls har undervisats eller informerats om den sanna sexualismens högsta struktur. Det är dessa vildskott som döljer sig under begreppet perversitet. Naturligtvis kommer dessa vildskott eller perversiteter att florera, så länge jordmänskligheten är totalt ovetande om den del av den sexuella principens struktur som ligger utanför det rent speciella hanväsendets och honväsendets område. Men detta förändrar ju inte kristusbarnets tillväxt. Erfarenheterna, villfarelserna och perversiteterna är endast födslovåndor och lektioner, som efter hand skall ge väsendet den visdom som det har bruk för och därigenom slutligen bringa det i kontakt med dess kommande bestämmelse som människan skapad till Guds avbild. Företeelserna eget kön och motsatt kön är alltså något som till gagn för nästakärleken är på retur i jordmänniskans mentalitet. Nästan är sålunda i 34

35 verkligheten ett nytt kön, ett begynnande nytt objekt för individens sympati och kärlek. Djupt i jordmänniskans medvetande börjar sålunda utvecklas en ny organisk struktur som efter hand kommer att förvandla jordmänniskans nuvarande organism från att vara enkönad till att bli tvåkönad och därmed göra individen till ett väsen, i vilket den feminina och den maskulina principen befinner sig i total jämvikt eller balans. Och det är enligt kosmiska analyser i mitt huvudverk Livets Bog enbart denna balans som är förutsättningen för skapandet eller manifestationen av den absoluta nästakärleken och det härigenom utlösta totala uppenbarandet av lagens uppfyllelse. Väsendet har då blivit omskapat till ett mentalt solväsen som inte har någon skugga, utan liksom universums solar och stjärnhopar sänder ut sina strålar mot allt och alla. Under det att mannen och kvinnan eller han- och honväsendet i renodlad form endast är mentala halvsolar, då de inte kan känna sympati för, och än mindre älska, sitt eget kön och därför kastar en stor slagskugga mot detta kön, så är det fullkomliga kristusväsendet eller det dubbelpoliga andliga väsendet ett helväsen eller en helsol. Det kan därför självt inte alls sända ut någon mental slagskugga. Då det är dubbelpoligt, existerar för detta väsen inte något motsatt kön att favorisera eller något eget kön att rivalisera med eller känna antipati mot. Det sänder ut sitt värmande ljus mot allt och alla. oo0oo 35

36 36