Äppelglass (receptet ger 1 liter glass)

Transkript

1 Äppelglass (receptet ger 1 liter glass) 2 dl kaffegrädde 2 dl vispgrädde 1 dl extrafint strösocker 1 dl glukossirap 5 äggulor Äppelfyllning: 2 (275 g) medelstora äpplen 1 dl äppelsaft 1 dl syltsocker ½ tsk kanel Mellan glasslagren:

2 ½ ¾ dl mörkt muscovadosocker Skala äpplena och skär dem i tärningar. Lägg tärningarna tillsammans med äppelsaft, syltsocker och kanel i ett kärl med höga kanter som tål mikrovågsugn. Sylten bubblar då den kokar, 3 4 minuter på full effekt. Blanda om och fortsätt värma den ännu 3 4 minuter. Låt svalna. Mät upp grädde, glukossirap och äggulor i en kastrull och värm upp på låg värme under omrörning tills blandningen blir simmig och bubblar lite. Låt inte koka. Låt svalna. Tillsätt äppelfyllningen i gräddblandningen. Häll smeten i en frysask eller ett fryskärl och låt frysa till i frysboxen till nästa dag. Rör om glassmassan med ett par timmars mellanrum tre gånger om du inte använder glassmaskin. Varje gång du rör om tillsätter du muscovadosocker i glassmassan. Låt glassen mjukna i rumstemperatur ungefär 15 minuter innan servering. Forma glassbollar eller servera i en skål. Recept och foto: Suomen sokeri

3 Tankar väcker många tankar Tankar fyrö är ett mångsidigt utfärdsmål. Förutom fina naturupplevelser får du glimtar av traditionellt skärgårdsliv. Historiens vingslag är påtagliga överallt på den pittoreska och idylliska ön. Tankar, som ligger i södra Bottenviken cirka 15 kilometer nordväst om Karleby hamn, är ett av Karlebys populäraste turist- och utfärdsmål. Det är lätt at ta sig ut till den historiska fyrön, antingen till exempel med egen båt, med charterbåtar eller med passagerarfartyget M/S Jenny som trafikerar regelbundet från Havsparken (Gamlahamnsviken). Kryssningarna med M/S Jenny, som tar upp till 177 personer, är populära. Därför lönar det sig att boka plats i god tid. Innan M/S Jenny lägger till vid bryggan möter du en vy som är livligt fotograferad. Ön, som till följd av landhöjningen stigit upp ur havet på 1200-talet, var på 1500-talet känd som Klippan. Det

4 nuvarande namnet härstammar enligt muntlig tradition från det gamla finska namnet Tankokari (Stångskär), som i sin tur syftade på ett gammalt sjömärke som i tiderna funnits på ön. Redan på 1500-talet var Tankar fiskarnas bas och sedan 1700talet har ön fungerat som fyr- och lotsö. Sjön suger, heter det. Efter en 90 minuters båtfärd är du kanske hungrig. Då är Café Tankar, som ligger i närheten av bryggan, den rätta platsen för dig. Byggnaden, som inhyser caféet, byggdes redan på 1800-talet i Långö by i Öja och flyttades sedan därifrån till Tankar. I caféet kan du njuta av specialiteten laxsoppa med dessert, men även av glass, kaffe eller läsk med tilltugg. När du är mätt och belåten ska du naturligtvis bekanta dig med den unika skärgårdsmiljön genom att vandra runt på ön. Ifall du vill stanna länge på Tankar kan du övernatta till exempel i gäststugan, den första av de gamla byggnaderna som flyttades från Öja till ön. I den pittoreska stugan finns plats för åtta personer, kokmöjligheter, kylskåp, mikrovågsugn och öppen spis. I närheten av gäststugan ligger sälfångstmuseet. Bottniska vikens kusttrakter har traditionellt varit sälfångstområde. Fångsten utvecklades tidigt till en betydande näring för traktens bönder. Sälfångstens betydelse grundade sig på bytets mångsidiga användning och på värdet av de produkter man fick av sälen. Den viktigaste av dessa var tranen, en betydande handelsprodukt. Tecknen på sälfångst vid Tankar härstammar från 1330-talet. I museet kan man bekanta sig med en omfattande samling av sälfångstredskap. Tankar fungerade redan på 1500-talet som strömmingsfiskarnas bas och sedan 1700-talet har det funnits fiskarbastur på ön. Under den ultimata fiskesäsongen vistades ibland ett par hundra familjer på ön och en liten by av små trästugor fanns på den östra stranden. Som mest fanns det mer än 40 fiskarbastur på Tankar och ännu i mitten av 1900-talet 13 stycken. En fiskarbastu var liten och oansenlig. Den bestod av en farstu där fångstredskapen

5 förvarades och ett rum försett med två eller tre fönster. Numera finns endast ett fåtal fiskarbastur bevarade. Den äldsta är Sjöbloms bastu från I anslutning till fyrarna uppstod ofta små samhällen, bestående av fyrmästarens och fyrvaktarnas familjer. På Tankar byggdes fyrmästarens och de tre fyrvaktarnas tjänstehus intill fyren. Fyrmästarens viktigaste uppgift var att ansvara för byggnadernas och redskapens underhåll samt att övervaka att fyrvaktarna skötte ljusanläggningen ordentligt. Fyrmästarna var ofta utbildade personer. Vid sidan om sina egentliga uppgifter fungerade de ibland som lärare för fyröns barn, som juridiska och själsliga ombud samt även som hälsovårdare. Fyrvaktarna ansvarade för skötseln av ljusanläggningarna, städandet av byggnaderna samt mindre reparationer. Dessutom var det fyrvaktarnas uppgift att transportera fyrmästarens brev till fastlandet. Fyrvaktarnas hus står kvar i hjärtat av det gamla fyrsamhället på Tankar. Sedan mitten av 1750-talet fanns ett gammalt sjömärke på Tankar som bekostades av Gamlakarleby stads borgare. Detta cirka tre och en halv meter höga stenkummel står fortfarande kvar i fyrsamhällets hjärta, där det utmärker gränsen för stadens och statens område. Tidigare hörde det till god sed att den som första gången besökte Tankar skulle bära en så stor sten som hen orkade från stranden till stenkumlet. Ju större sten, desto större lycka. Numera har man frångått denna tradition för att skydda strandlinjen. Innan fyren byggdes fanns det på Tankar ett så kallat lysanhus. Det var en liten stuga med fönster som vette mot havet och med en rund eldstad mitt i rummet. Med hjälp av eldskenet kunde sjöfarare orientera sig i mörkret. Med tiden växte dock behovet av en ordentlig fyr och 1888 beställde lotsverket en fyr med ljusanläggning av Osbergs maskinverkstad i Helsingfors. Järnelementen till fyren

6 tillverkades i Tyskland. Plåttornet är byggt utan mellanavsatser och spiraltrappan består av 122 trappsteg. Ljushöjden från marken är 27,5 meter. Ljusanläggningen, som tillverkades i Paris, var en av sin tids mest effektiva. Dess ljuskraft bar 13 sjömil. Fyren tändes för första gången Då fyren elektrificerades 1961 mer än fördubblades ljusets bärkraft till 27,5 sjömil. På fiskarbyns klippor står Tankar kyrka från Den lilla kyrkan byggdes så att fiskarna inte varje söndag skulle behöva ta sig den långa vägen till fastlandet för den obligatoriska gudstjänsten. Kyrkans yttre mått är endast 8,2 x 6,25 meter. Utan det vita korset skulle den vara snarlik med en oansenlig fiskarbastu. I kyrkan finns plats för ungefär 100 personer. Varje kyrkobesökare hade sin egen sittplats där de ristade in sina bomärken. Numera är kyrkan en populär turistattraktion där det sommartid ordnas bland annat konserter, andaktsstunder och vigselakter. Tankars geografiska läge i den yttre skärgården ger dess natur en speciell karaktär. Sammanlagt har man påträffat cirka 180 växtarter där. Av dessa är bland andra bottenvikens ögontröst, backnejlikan, månlåsbräken, besksöta och ärtstarr sällsynta. Den synligaste delen av växtligheten är bärväxterna, av vilka man kan hitta ett tjugotal olika arter. Av däggdjuren är fladdermusen, haren och sorken de vanligaste. Trots de steniga stränderna finns det inga ormar på ön. På några timmar hinner du gott och väl bekanta dig med Tankar fyrö, som är 900 meter lång och 500 meter bred. Men vill du övernatta finns det som nämnts flera möjligheter till det. Utöver de stugor och anhalter som nämnts i detta reportage kan du till exempel bada bastu i två vedeldade bastur, grilla i ett grillhus med havsutsikt, besöka den tre meter djupa båthamnen som är försedd med vågbrytare och ta dig en titt i lotsstationen där värdshuset Tankar Inn är inrymt. Eller varför inte besöka fågelstationen som grundades På Tankar häckar ett fyrtiotal fågelarter, av vilka de vanligaste är hussvalan, lövsångaren, småskraken och silvertärnan.

7 Sammanlagt har man påträffat närmare 260 fågelarter på ön. Observera att det är förbjudet att röra sig på öns norra klippor under fåglarnas häckning Hur du än tillbringar din tid på ön får du en ypperlig historielektion. Helt säkert har många tankar väckts när du lämnar Tankar. Text: Margaretha Sundqvist Foto: Hiutale Aerials Henrik är en riktig sjöbjörn

8 och äventyrare Henrik Backa i Kalax Närpes, har alltid tyckt om att jaga och fiska och röra sig ute till havs, både på och under vattnet. Det finns en spänning och verklig utmaning i att vara ute till sjöss eller under vattenytan och veta att det bara är på naturens villkor om man kommer att klara sig, säger han. Sitt stora intresse för dykning, jakt och fiske hade Henrik Backa också stor nytta av i sitt arbete som polis i Närpes i 34 år. Nu när båtsäsongen närmar sig förbereder han sin båt för sommarens charterturer ute i Närpes skärgård. Henrik är född och uppvuxen i Kalax och bor med sin fru Margareta intill sitt barndomshem, där hans föräldrar ännu bor. Mitt intresse för havet, jakt och fiske vaknade redan då jag var liten pojke, berättar Henrik. Närheten till vattnet i hembyn Kalax gjorde att det blev där han tillbringade mycket av sin tid. Redan som liten började han simma och dyka så fort det gick på somrarna. Under tonåren, medan han gick i skolan, sommarjobbade han vid Närpes brödfabrik och drömde då om att bli konditor. Men den utbildningen gick på finska och jag kunde inte språket tillräckligt bra då ännu för att våga mig dit, så i stället utbildade jag mig till kock vid yrkesskolan i Vasa, berättar Henrik. Överraskande vändning i yrkeskarriären Sen arbetade han en tid vid brödfabriken och for därefter till Vasa och gjorde sin militärtjänstgöring där. På finska. Några år senare blev det plötsligt något helt annat. En tjänst, icke ordinarie, som polis blev ledig i Närpes och jag uppmanades att söka den. Det här var i mitten av 1970talet och jag fick tjänsten. Där stannade jag ända tills jag gick i pension för några år sedan, säger Henrik som trivts med polisyrket under alla år. På den tiden kunde man få en tjänst utan desto mer

9 utbildning, konstaterar han. Efter några månader i arbete for han till Tammerfors och gick en fyra månaders aspirantkurs som den tiden krävdes för att bli yngre konstapel. Efter det var han också i Esbo på en utbildning som kallades manskapskurs. Sen blev det otaliga kurser under arbetskarriären. Jag undervisade också själv i flera olika repriser i Tammerfors för blivande poliser och vid fortbildningar, främst i vapenhantering och självförsvar. Jag har genom mitt intresse för jakt också alltid varit intresserad av vapen och även om man som polis förhoppningsvis aldrig kommer att behöva använda sitt tjänstevapen, finns det ändå till för att användas i yttersta nödfall i självförsvar för att man ska känna sig säker i arbetet. Henrik har tyckt om arbetet som polis. Han har inte varit rädd även om det ibland nog förekommit hotfulla situationer, medger han. Aktiv i dykarklubben Scuba-77 År 1977 ordnades det för första gången i Närpes en kurs i dykning med aggregat och Henrik anmälde sig genast. Det blev starten till sportdykarklubben Scuba-77 i Närpes. I år firar klubben sitt 40-årsjubileum. Vi var ett gäng entusiaster som genast efter kursen grundade Scuba-77 och jag var den första styrelseordföranden. Sedan dess har han varit styrelsemedlem i många år och aktiv medlem. De senaste åren har han varit mindre aktiv, kanske på grund av stigande ålder, erkänner han leende. Efter starten var vi i många år väldigt ivriga och ordnade alla möjliga dykarläger, resor och skaffade utrustning. Henriks fru och familjens två barn var ofta med på helgerna ute till sjöss då Scubadeltagarna övade dykning. Barnen, som nu är vuxna, har också varit aktiva dykare. Deltagarna gjorde också resor, bland annat till Norge, Medelhavet, Röda havet och ända till Mexiko. I Röda havet var Henrik nere på över 50 meters djup. Vattnet i Röda havet var så klart att fast det var så långt nere på djupet kunde man se upp till vattenytan. Här i våra

10 vattendrag, men även på annat håll, är det omöjligt. Det finns inte mycket liv nere på det djupet och det krävs både kunskap och erfarenhet för att kunna dyka så djupt. När man ska upp till vattenytan måste det gå långsamt och i etapper där man måste stanna en stund innan man fortsätter till nästa, säger Henrik. Gör man inte det kan man drabbas av så kallad dykarsjuka, som beror på att kroppen utsätts för ett tryckfall i och med att man stiger uppåt. Dykarsjuka kan ge lindrigare symptom som lite trötthet men kan också ge svaghet, yrsel och i värsta fall leda till medvetslöshet och döden. Kanon från 1700-talet dykarfynd 1978 Det som fick medlemmarna i Scuba-77 att verkligen komma igång med sin verksamhet och som inspirerade dem mycket var när klubben den 5 augusti 1978 under sina dykningar vid Svarthällan i Tjärlax hittade en kanon från 1700-talet. Vi visste att det kunde finnas intressanta saker i vattnen runt Truthällan och Svarthällan eftersom sägner berättar att ryska fartyg hade förlist där under en storm i september 1714, säger Henrik dykningarna. som också var med under de intressanta Plötsligt stötte en av medlemmarna på en stor kanon och raskt ordnades en vinsch till platsen. Kanonen lyftes upp och fördes till Henriks gårdsplan i Kalax, därefter gick han in och ringde till Museiverket i Helsingfors och berättade att man hittat en kanon i vattnen utanför Kalax. Den jag talade med sa genast att det är inte möjligt att hitta någon kanon där, det finns inga sådana på det området. Då svarade jag att det var märkligt för kanonen står i alla fall här ute på gården nu, berättar Henrik och ler vid minnet. Nästa dag fanns folk från Helsingfors på plats för att inspektera fyndet. Kanonen visade sig vara en rysk bronskanon gjuten 1704 av mäster Simon Leontiev och hade funnits ombord på ett galärskepp som förliste utanför Truthällan Det var stor uppståndelse och efter det gjorde vi dykningar och hittade många föremål i området under flera år. Vi hade museifolk med oss från Helsingfors som övervakade dykningarna

11 i början. Sedan fanns personal med från Jakobstads museum, dit de upphittade föremålen fördes, av den enkla anledningen att konservatorerna därifrån fanns närmast till hands. Kanonen som hittades 1978 står i dag i aulan i Närpes stadshus. Men, Henrik har inte bara hämtat upp historiska fynd ur havet utan även ofta kallats in för att dyka efter bevismaterial vid olika brottsutredningar. Han har även flera gånger varit ute som dykare för att söka efter drunknade personer. Säljakt fascinerar honom Förutom dykningen har Henrik också i många år varit mycket intresserad av säljakt och han har gjort många säljaktsfärder med sin båt, främst norrut i Bottenviken. Säljakten inleds varje år den 16 april och man ansökte om licenser av jaktvårdsdistriktet för att få delta. I tretton år har Henrik tillsammans med några vänner och med sin båt gjort båtfärder via den isfria ränna som vintertid går ut från Kaskö hamn, norrut upp i Bottenviken. Sedan 2013 har isläget om vintrarna varit så dåligt att de inte kunnat jaga på isen så sent som i april. Vi hoppades igen i höstas att vintern skulle bli så kall att vi skulle kunna åka på säljakt det här året, men tyvärr så blir det nog inte av i år heller. För Henrik är det en härlig känsla av äventyr och att vara ett med naturen då han med sina vänner ger sig ut på en säljaktsresa. Det krävs mycket förhandsplanering och de har en enorm checklista när de packar båten. När vi en gång är på väg upp längs den isfria rännan kommer vi inte därifrån. Det är bara att fortsätta framåt, provianten ska räcka ända tills vi kommer tillbaka. När vi är där ute saknas också täckning för våra telefoner så vår kommunikation i nödlägen går via VHF, säger Henrik. Båten som är 10,25 meter lång räcker till för fyra personer, men det finns inget extra utrymme. Det ger honom samtidigt en obeskrivlig känsla av frihet medan de rör sig med gummiflotte på det öppna vattnet mellan isflaken under säljakten. När solen skiner på isen och havet och himlen är blå är det

12 så otroligt fint där ute! Vi tar till vara allt av sälarna som vi får: köttet, späcket, oljan och huden, säger Henrik som med åren flitigt använt sina kockkunskaper vid tillredning av sälköttet. Sälskinn är även otroligt varmt och fint och passar utmärkt till handskar och mössor eftersom det också är vattenavstötande. Äventyr som kunde ha slutat illa Under åren till havs har Henrik varit med om både det ena och det andra. Ett par gånger har han hamnat i stormar med vindstyrkor på upp till 28 meter per sekund! Vi var på väg hem från Åland en gång när en sådan storm helt utan förvarningar slog till ute på öppet hav. Henrik blev tvungen att sätta på autopiloten eftersom han inte kunde köra själv, han var tvungen att bara hålla i sig. Vattnet sköljde över båten. Som tur höll fönsterrutorna för trycket. Däcket på Henriks båt har hål ovanför vattenlinjen så att allt vatten kan rinna ut genom dem. Till slut lyckades de den gången ta sig in i hamnen i Räfsö utanför Björneborg. En annan gång råkade han med sina säljagande vänner ut för en likadan storm, men den gången hittade de skydd för båten bakom isen ute till havs. Men det är inte bara vädret som kan ställa till med svåra situationer. En gång hade säljaktsgänget ankrat i den fasta isen vid farleden. Det var mitt i natten och alla sov då Henrik plötsligt vaknade av att hela kajutan badade i ljus. Då var det ett stort lastfartyg som utan förhandsvarning höll på att köra rakt på dem! Jag rusade upp och vi lyckades gira vår båt ut från iskanten. De styrde sin båt åt motsatt håll och vi undvek en kollision i sista stund. Isen var helt sönderbruten i området omkring den påle vi haft nerborrad i isen för att förtöja båten, säger Henrik som medger att den natten sov han nog inte en endaste blund efter den pärsen. Efter den omskakande händelsen har han sedan flera år tillbaka ett varningssystem som larmar om något närmar sig båten.

13 Charterutflykter i Närpes skärgård Nu när sommaren är på väg, rustar Henrik sin båt för att ännu en säsong göra charterutflykter med folk som vill ut med båt till havs på kortare och längre färder. I hans båt finns plats för 12 personer utöver honom själv. Det är ett utmärkt jobb för mig som vill vara ute till sjöss sommartid. Båten är besiktad för chartertrafik fem år framåt, så får jag fortsättningsvis bara vara vid god hälsa så kör jag nog minst fem år till! Text och foto: Maria Malm Havrerutor med vitchoklad (ca

14 20 bitar) 2 dl vetemjöl 6 dl havregryn 2 dl socker 0,5 dl sirap 1 tsk bakpulver 275 g smör 200 g vitchoklad Sätt ugnen på 175 C. Smält smöret. Hacka chokladen i mindre bitar. Rör ihop alla ingredienser till en smulig deg. Smörj en liten långpanna och tryck ut degen i den. Grädda kakan cirka 20 minuter eller tills den fått lite färg. Recept och foto: Johanna Granlund

15 Lugnet bor på Smedisgården Snön ligger mjuk och gnistrande. Där under det vita täcket vilar åkrar och ängar i väntan på en ny vår. Djuren rör sig i det tysta landskapet och väntar ivrigt på sin mat i vintermörkret. Kylan kniper kanske i kinderna, men då Carola Nygård-Nysand tar emot bland djuren och lugnet på Smedisgården i vinterskrud blir besökaren varm om hjärtat. Vid randen av Söderfjärden i Sundom utanför Vasa ligger Smedisgården. Carola Nygård-Nysand driver gården på heltid tillsammans med sin man, som också har ett annat arbete vid sidan om. När de köpte gården 2007 hade den stått tom en längre tid och arbetet med att återställa byggnader och marker fortgår allt sedan dess. Carola berättar hur de röjt sly och sakta sett gårdens omgivning komma fram igen. Förut höll man kor på gården och i föuset står årtalet 1937 att läsa var upprustandet så långt hunnet att de första djuren flyttade in på Smedisgården. Det började med en minigris, hästar och två får. I dag finns det 20 highlandkor, tre hästar, två får, en minigris, höns av olika raser, kaniner, katter och hundar. När korna kom 2013 påbörjades restaureringen av gamla betesmarker och skogsbetet. Det arbetet utför djuren själva. Korna böjer ner grenarna med hornen och betar av sly. Fåren bidrar också till att hålla efter sly och gräs, men de föredrar den lättare vägen ibland; de tjuväter tjurarnas ensilage. Carola berättar hur intressant det är att se vad som kommer fram när de går igenom uthusen. Gamla redskap som ingen nyttjar längre, men som har mycket att berätta om andra tider. Det var hårt arbete förr, men man var självförsörjande vad gällde mat. Det är numera få förunnat och det känns väldigt bra att vår familj nu till stor del får vad vi behöver från den egna gården, säger hon.

16 De har eget kött, ägg, potatis och grönsaker. De malar det egenhändigt sådda och skördade mjölet själva och plockar svamp och bär i skogen. Både för mig själv och andra känns det fint att veta varifrån maten kommer: att veta att djuren behandlats väl och fått bra mat. Det kallas relationsmat. Närhet till djuren Det är en relativt lugn tid på året när vintern rår. Djuren är lugnare på vintern. De äter och de vilar. Hur ser en dag på Smedisgården ut? Varje dag ska djuren ha vatten och mat. Till highlandkorna kör vi ut rundbalar med traktor två till tre gånger per vecka. Hästarna och fåren ska ha sitt hö. Smådjuren ska matas. Det är också viktigt att se till djuren varje dag för att upptäcka om de är sjuka. Genom att Carola ryktar hästarna och borstar korna stärker hon bandet mellan sig och djuren. Speciellt viktigt är det gällande korna. De hålls tama och blir då harmoniska och mer lätthanterliga. Och det blir jag också, skrattar Carola. Sedan ska boxar städas, ägg plockas, snö röjas, spannmål ska köras och reparationsarbeten på byggnader och hagar utföras. Skogsarbete blir det också. Det finns med andra ord massor att göra även om sådd och skörd inte står på agendan. Smedisgården är en besöksgård som tar emot grupper. Främst är det fråga om dagis- och lågstadiegrupper som gör sina vårutfärder med Smedisgården som mål. En barnskötare som varit till Smedisgården flera gånger med barngrupper säger så här: Precis allt är bra med Smedisgården. Barnen åker uppför gårdsvägen med traktor och kärra och får sitta på höbalar. Carola berättar så fint om djuren och de speciella egenskaperna de har. Barnen förstår att de måste vara tysta och lugna för att inte skrämma djuren. De får också klappa djuren och sitta på hästryggen.

17 Omgivningen är fin med sjörövarbåt och sandlåda att leka i och Carola är som gjord för att ta hand om barn och vuxna och ge dem tillfälle att se djur i sin naturliga miljö. Barnen får komma nära djuren här, säger Carola. De får höra om dem som art och som personligheter. Minigrisen Vivi har till exempel stängt in Carola i hönshuset och med hjälp av katten Sigge plundrat matlager i stallet. Smedisgårdens djur är knepiga, fiffiga och mysiga individer. Speciella möten Vad är det med djur som gör oss lugna? Då du är med djuren måste du hela tiden vara uppmärksam och lugn. Djur är djur och om de blir rädda reagerar de instinktivt och kan i misstag till exempel knuffa till dig. Du måste med andra ord vara närvarande hela tiden, inte tänka på annat. Du är här och nu, tillsammans med djuren. Djur läser av din sinnesstämning och är lyhörda för hur du mår, säger Carola. Carola har bevittnat flera speciella möten mellan djur och barn. Inte sällan är det barn som har en funktionsnedsättning som får en nära kontakt med djuren. En mamma som besökt Smedisgården med sin son berättar: Vi har besökt Smedisgården under flera års tid och det har kommit att bli väldigt betydelsefullt för min son. Det finns ofta med i hans tankar och funderingar och han har blivit väldigt fäst både vid djuren och Carola. Över hela Smedisgården vilar lugn och harmoni och det har en rogivande effekt. Stället ligger vackert nedbäddat i övergången mellan Söderfjärden och skogen och man får en känsla av att ha blivit lite bergtagen av hela Smedisgården. Vi är glada att Smedisbesöken blivit till en återkommande tradition som vi alltid ser lika mycket fram emot. Jag vill att de grupper som besöker oss ska få känna det jag känner här i vår egna lilla värld lugn, säger Carola.

18 Först visste jag inte om andra såg vad jag ser och känner här och det var häftigt att märka att det gör de visst! Vad betyder Smedisgården för dig själv? Allt. Tiden stannar upp här. Det är en lugn plats för stressade själar. Därmed inte sagt att det inte är arbetsintensivt att driva en gård. Men det är ett givande arbete. Vad oroar du dig för? Att djuren ska bli sjuka eller att vädret inte är bra när skördetiden kommer. Fridsam atmosfär ger tillförsikt Highlandkorna ligger och vilar i samlad tropp med en ko som håller vakt. Flockdjur som de är, så sköter de om varandra. Fåren går fritt omkring och kommer joggande när matsäcken kommer fram. Kanske får man en munsbit? Det är lätt att se att Carola har fin kontakt med sina djur. De är alla individer och hon vet vad de behöver. Korna känner hon igen på utseendet, men också på deras råmanden. De i sin tur lystrar till sina namn. Minigrisen Vivi följer gärna efter på ridtur i skogen och går runt och grymtar förnöjt. Smedisgården är inte bara viktig för människors återhämtning. Återskapandet av naturliga betesmarker gör att värdefulla småbiotoper kan bevaras och utökas. Småbiotoper är en naturligt avgränsad livsmiljö där vissa arter av växter och djur finns. De speciella förhållanden som rår där har gjort att vissa arter trivts just där och inte i kringliggande miljöer. Dessa småbiotoper har blivit färre och många har försvunnit vid ensidigt bruk av jorden och i takt med att djurhållningen ändrat karaktär. En småbiotop i ett odlingslandskap kan vara till exempel en stenmur, en källa eller en orörd dikeskant (källa: Åkrar, småbiotoper och gårdsmiljöer, www2.jordbruksverket.se). På Smedisgården trivs vilda djur och växter i närheten till skogen. Fågellivet är rikt med både småfåglar och ugglor som huserar i såväl naturliga bon som i holkar. De tre hästarna betraktar oss då vi går runt och funderar på småbiotoper och jordbrukets framtid. Carola trivs på sin gård

19 och arbetar en dag i taget för att Smedisgården ska fortsätta att vara en hållbar och lugn plats för djur, människor och växter. I den fridsamma atmosfären på Smedisgården är det lätt att känna tillförsikt inför framtiden. Text: Tina Back Foton: Privata Veteraner berättar julminnen från tiden vid fronten Veteransångarna består av krigsveteraner från Kronoby, Terjärv och Nedervetil. De inledde sin verksamhet i september 2003 efter ett initiativ av Göran Björklund som tyvärr lämnade det jordiska sångarledet i maj Han fick dock sjunga med sina bästa vänner och sångarbröder ännu så sent som en dryg vecka

20 innan han somnade in. I samband med en sångövning i november delade veteranerna med sig av intressanta och spännande minnen från kriget och det de upplevde där i tiderna kring jul. Jan-Erik Granbacka med sina 93 år är äldst bland de sju veteransångarna som ännu finns kvar i livet. Han var korpral i tunga sektionen 21 och är tillsammans med Ole Fagernäs, som var soldat i samma sektion, de enda två som numera finns kvar av den truppen. De övriga veteransångarna består av soldat Harald Brännkärr som hörde till Gamlakarlebysektionen, soldat Ingmar Holmqvist som var med i artilleriet, soldat Gunnar Kolam (JR13 och JR61), soldat och gruppchef Bror Kaitajärvi (JR61). Veteransångaren Göran Björklund, som även han var soldat i tunga sektionen 21 och var den som grundade Veteransångarna, avled i maj i år. Skumpig hemväg i sträng kyla Jan-Erik Granbacka kommer ihåg då han skulle få permission en vinter före jul. Jag hade gått och lagt mig för att vila en stund eftersom jag skulle ha vakttjänst på kvällen. Jag blev dock abrupt väckt och man sa att jag skall få åka på permission! Glad i hågen hoppade jag upp ur britsen och konstaterade till min förskräckelse att jag bara hade dryga halvtimmen på mig att komma fram till platsen där jag skulle få åka vidare med lastbil. Inte hade jag någon annan utväg än att snabbt ta på mig skidorna och staka iväg nästan fem kilometer. Det var dessutom närmare 30 minusgrader så det var varken varmt eller lätt. Tanken på att få komma hem gjorde förstås att jag orkade. Man visste om att jag var på väg på skidor så en lastbil stod och väntade på mig. Väl framme slet jag raskt av mig skidorna och hoppade upp på lastbilsflaket där jag fick ståplats längst bak med bara en kedja bakom ryggen. Så blev det till att stå i 200 kilometer under en skumpig färd för att komma till tåget. Tåget vi skulle åka med kunde sen inte avgå på grund av all snö och kyla, så det blev en

21 mycket längre väg hem. Det var nog andra tider då, småler JanErik som samtidigt själv är förvånad över det faktum att han varken blev förkyld eller insjuknade efter den strapatsen. Det som direkt härrör till själva jultiden är en liten incident som hände på självaste julaftonen. Kanske inte en direkt munter historia, men ändå ett klart julminne, är det som också ägde rum ute vid frontlinjen. Inte så långt ifrån oss så lyste plötsligt himlavalvet upp likt en kaskad av stjärnor utan att det var några strider just då. Vi blev fundersamma över vad det kunde vara. Det visade sig senare vara en hare som hoppat rakt på en mina, så den fick nog ett snopet slut, säger Jan-Erik och de andra veteranerna instämmer nickande. Hästlortar i Muonio kyrka Rainer Björklund är 91 år. Han minns hur det var då han var i Muonio. Kompaniet befann sig i Muonio kyrka och det var antagligen tyskarna som härjat och gjort ett stort hål i altartavlan där. Man hade till och med haft hästar inne i själva byggnaden också så det var fullt med hästlortar på golvet. Då kavlade vi bara upp ärmarna och städade upp kyrkan så att hela kompaniet kunde fira julgudstjänst i kyrkan. Det kändes gott efteråt. Rainer fortsätter med att berätta att han minns att de också fick brännvin under jul och tiden däromkring, och fick man inte så var det alltid nån som fixade till lite kilju av de ingredienser som fanns till hands. De mest ivriga och törstiga lade sig till och med ned bredvid ämbaret för att försöka lyssna sig fram till om det hade börjat jäsa. När allt var klart så åt man upp både mäsk och allt! Inget som gick till spillo där inte, skrattar Rainer. Ingmar Holmqvist berättar att han var kommenderad till Lappland och att det inte var många andra svenskspråkiga där. Tyskarna började spränga och tycktes sikta på själva kyrkan. En av soldaterna bestämde sig för att försöka rädda kyrkklockorna så man grävde ner och gömde dem. När kriget var slut så visade man den plats där klockorna hade grävts ner och

22 på så sätt räddades de undan fiendens händer. Mat bara ibland När det gäller maten så berättar veteranerna att kockar såg till att det fanns något att äta, någon gång i alla fall. Inte var det fråga om några regelbundna måltider inte. Ärtsoppa och knakobröd var vanligast. Gunnar Kolam kommer ihåg att han i jultid fick risgrynsgröt och Jan-Erik Granbacka fyller i att den var kokad av pliggar, dåligt skalade korngryn. Bror Kaitajärvi minns att han och hans grupp en gång sköt en älg som de kokade soppa på. Han kommer ihåg en gång då de med hjälp av sprängämnen bestämde sig för att fiska lite. De hade fått en ny löjtnant, en rikssvensk tillhörande den svenska frivilligbataljonen, och när denne fick höra om händelsen kom han för att ruska om gänget. Svensken kom gormandes och ropade högt: Vad gör ni karl? Äter soppa, svarade Bror. Vet ni vad ni kan få för detta? Maga mätt, sa Bror lugnt och sa till löjtnanten som då tycktes ha lugnat ner sig lite att han skulle ta och smaka lite han också. Löjtnanten tog faktiskt en sopptallrik och åt. Tack ska du ha, sa svensken mätt och belåten efteråt. Fanns det någon vid fronten som underhöll med sång och musik i jultid? Veteranerna berättar att åtminstone Tigerns musikkår, som främst bestod av musikerpojkar från Terjärv och Kronoby, hade spelningar både vid frontlinjen och vida däromkring. Jan-Erik Granbacka säger att han nog hade med sig sin fiol till fronten, men han kommer inte ihåg att han skulle ha spelat något alls på den i jultid. Man tänkte inte riktigt på julfirande där vid fronten, konstaterar han. Julpaket adresserade till okänd soldat Var det någon som fick julpaket hemifrån? Javisst. Det fanns kurirer som kom med försändelser

23 hemifrån. Det var glada ögonblick, säger flera av veteranerna. Alla fick faktiskt paket, även fast man inte hade nån anhörig hemma som sände iväg någonting till en. Det fanns helt enkelt flera paket som var adresserade Till okänd soldat, säger Rainer Björklund och de övriga lyser upp vid det minnet. De som hade mera delade med sig och bidrog säkert till en större glädje, hopp och inre frid än de någonsin kunde ana, då en ung soldat fick ta emot en försändelse och därmed i det hänseendet kunde känna sig jämlik med resten av sina vapenbröder. Från ett femtontal till en handfull Då kören bildades 2003 var det till en början ett femtontal män som samlades för att sjunga sånger som härrörde till tiden då de själva vistades ute vid fronten. På repertoaren fanns och finns fortfarande samma frontsånger, psalmer och en del lättsammare visor som då, och liksom nu, hade som uppgift att skänka både tröst och hopp i stunder då det behövdes. Nu är det bara sju sångare kvar av den skaran. Det första uppträdandet Veteransångarna hade var på veteranernas egen julfest i Ådalens skola i Kronoby den 12 december 2003 och efter det har de flitigt uppträtt och rönt stor glädje och uppskattning både i nejden och vida omkring. De har under sin aktiva period sjungit på bland annat sammankomster och fester mellan Karleby och Vasa. Under självständighetsdagen i fjol hade Veteransångarna sin sista officiella konsert i Kronoby kyrka tillsammans med Kronoby manskör. Till den konserten fick Veteransångarna också en personlig brevhälsning från president Sauli Niinistö med ett tack och en önskan om välgång och lycka. Ett besök till Borgå har det också blivit. Inför den resan saknades ett utrymme för att byta kläder före ett uppträdande. Oblyg och talför som Göran Björklund var, så hade han i all hemlighet och utan att berätta för de andra, ordnat det så bra att resenärerna skulle få byta kläder på ett ställe alldeles i centrum av staden. Vad han inte hade berättat var att det stället var i självaste biskop John Vikströms hem i Borgå, så det blev en glad överrraskning. Det gav extra krydda åt resan

24 att de även blev bjudna på kaffe och trevlig samvaro i biskopens hem. Veteransångarna har även deltagit vid sångstunder på otaliga boenden, sjukhem, samt genom medverkan på krigsveteranbröders och lottors begravningar. I medeltal har det varit cirka 40 sammankomster per år. Det är verkligen en bedrift då dessa herremän har en medelålder på drygt 91 år! Nej nu skall vi sjunga, säger medlemmarna i Veteransångarna nästan med en mun. Sagt och gjort. Vi går in till Lilla salen i församlingshemmet som så många gånger förr. Vi bänkar oss och jag slår an de första tonerna i Sillanpää-marschen och så är vi igång med precis samma inledningssång som i tidigare övningsstunder. Veteransångarna har flera uppdrag i december. Det brukar nästan vara den brådaste tiden för dessa hedersmedborgare som har fler upplevelser är de flesta andra av oss någonsin kommer att vara med om. Det skall vi glädjas åt och vara riktigt tacksamma över. Utan dessa generationers insatser både vid frontlinjerna och i hemmen skulle vi i dag inte ha möjligheten att fira stillsamma julaftnar på det sätt som vi själva väljer, i ett självständigt land. En riktigt god jul till Kurirens alla läsare önskar veteransångarna och Eva-Lott Björklund, Görans dotter, som även var med och ackompanjerade vid det allra första uppträdandet 2003 och numera även är dirigent och konstnärlig ledare för sångarskaran sedan många år. Text och foto: Eva-Lott Björklund

25 Stora visioner för Brännskär Morgonrusningen är tät från centrala Åbo ut mot skärgårdens ringväg. Vid färjfästet kliver jag ombord på båten och står på däcket och blickar ut över det spektakulära sceneri som Åbolands skärgård bjuder på i det strålande förmiddagssolskenet. Destinationen för min utflykt är Brännskär, en ö ute i Nagu södra skärgård. Väl framme får jag ett hjärtligt välkomnande av Ida Törnroos och Simon Strömsund, som står i beredskap att slå ner bopålarna för gott på Brännskär. Ursprungligen var Brännskär ett gammalt fiskehemman under flera hundra år. Tragiskt nog fick den traditionen ett slut när fiskaren på Brännskär förolyckades i en drunkningsolycka, och när änkan bestämde sig för att avsluta verksamheten köptes den bebodda delen av ön upp av Åbolands Skärgårdsstiftelse. Målsättningen med Brännskär i dag är att det traditionella skärgårdslivet med året-runtboende skall kunna fortgå och

26 platsen skall fortsätta leva och andas. Simons vän Lennart Söderlund ansökte om att bli arrendator, fick sin ansökan beviljad, och han har nu bott på ön i fem år. Lennarts yngre bror Linus Söderlund och Simon är barndomsvänner, och därför blev det naturligt att Simon engagerades i verksamheten på Brännskär. Simon och de två bröderna driver i dag ett företag som håller allt som händer på Brännskär rullande. Både Simon och Ida har studerat scenkonst vid Novia i Vasa. Ida blev utexaminerad i maj 2016 och Simon tre år före henne. Beslutet att flytta ut till Brännskär på heltid för två dramapedagoger var en process som mognade fram under lång tid. Jag besökte Brännskär första gången som turist tillsammans med mina föräldrar, minns Ida. Jag visste att någon av de tre killarna jag såg jobba på holmen studerade scenkonst i Vasa, och jag skulle själv börja med det samma höst. När jag väl inlett studierna vid Novia gick jag fram till Simon i kafferummet och frågade Hej, är det du som är Lennart? Det är en fråga jag fått många gånger, inflikar Simon med ett brett leende. När skämtandet blev allvar Ida och Simon blev småningom ett par, och Ida började sommartid jobba i gästhamnen och med caféverksamheten på Brännskär, något hon gjort under tre somrars tid. De två började skämta sinsemellan om att de skulle flytta ut till Brännskär på heltid sen. Det finns inga sommarstugor på ön, utan vid sidan av Lennarts hus finns bara ett bostadshus till som stiftelsen önskar heltidsboende till. Vill man bo på Brännskär är enda möjligheten att göra det året runt. Långsamt smög det sig in allt mera allvar i skojandet mellan Ida och Simon. Jag var på praktik för ett år sedan i Norge, berättar Ida. Jag minns att jag satt i badkaret och drabbades plötsligt av insikten att det inte är ett skämt längre utan att vi på riktigt kommer att flytta ut till Brännskär. Jag reagerade med att brista ut i gapskratt. Min beslutsprocess var mera konkret, då jag ändå jobbat här varje dag i tre år, säger Simon. Jag har många gånger tänkt på

27 hur det skulle vara att stanna kvar här när arbetsdagen är slut i stället för att ta båten till Nagu. Men det var ett stort steg att på allvar fråga flickvännen om hon vill flytta ut hit när hon ändå studerade uppe i Vasa. Simon hann faktiskt aldrig fråga, fyller Ida i. Det handlar inte om att han vill flytta och jag har låtit mig övertalas till det, utan det var faktiskt jag som förslog att vi skulle göra allvar av skämtet. Simon hade säkert tänkt tanken många gånger, men han höll den för sig själv. Jag vågade ju aldrig fråga, skämtar Simon. Bägge brister därefter ut i ett hjärtligt skratt. Bostadshuset renoveras nu som bäst Just nu håller paret på, tillsammans med bröderna Söderlund, deras far Lasse Söderlund och några arbetare till, att renovera bostadshuset de kommer att flytta in i. Man har även låtit flytta ett gammalt stockhus från Nagu till området, och det håller på att inredas till café och båthamnsreception. Det tidigare köket och caféutrymmet har varit ganska litet och oändamålsenligt. Det sjuder av liv den soliga vårdag jag gästar ön, och ljudet från ekande hammarslag blandar sig med fågelsång och vågskvalp. När flytten väl ägt rum och renoveringarna är klara hoppas Ida på att kunna göra teater, som hon är utbildad till. Den natursköna omgivningen skulle lämpa sig väl för teatergrupper för repetitioner och annat förberedande arbete. Redarhuset nere vid vattenbrynet (som ursprungligen användes bland annat för att vårda näten, men nu är ombyggt) skulle passa väl som repetitionslokal. Planerna är ännu på visioneringsstadiet, och paret siktar först på att flytta in och slå sig till ro innan framtidsplanerna får utkristalliseras mera i detalj. På ett mera konkret plan vet jag att jag till hösten kommer

28 att dra kurser i teater, drama och dans i Pargas, Nagu och Korpo, förklarar Ida. I sommar kommer jag att ha fullt upp med att jobba i hamnen. Men visst drömmer jag om att Brännskär kunde bli en välkomnande famn för konstnärer och kulturarbetare dit de kunde komma för att koppla av, leva nära naturen och hitta inspiration och kreativt flöde. Ingen brist på sysselsättning Simons vardag består i att hålla i trådarna för den ordinarie verksamheten. Brännskär fungerar som en gästhamn och rymmer cirka 35 båtar. Simon och bröderna Söderlund samlar in hamnavgiften och utöver det driver de ett litet café som betjänar båtgästerna. De utvecklar ständigt verksamheten och inkomsterna håller företaget flytande. De fiskar också sommartid och har ett rökeri på stranden där hamngästerna kan köpa med sig färskrökt fisk. Det finns två vedeldade bastur på området som hyrs ut till båtgästerna. Det finns inga duschar, utan allt är i gammaldags stil. Sommartid tar arbetet i hamnen all tid, och vår och höst erbjuder man paket åt bland annat lägerskolor och företag med olika aktiviteter. Vintrarna går åt till underhåll av båtar och hus. Även vedarbete tar mycket tid på vintrarna. Två vedeldade bastur som står varma nästan dygnet runt på somrarna slukar stora mängder ved. Det som vi jobbar mest på att utveckla just nu är olika aktiviteter. Vi håller till exempel äventyrsläger för barn här. Vi har kajaker och små träsegelbåtar som används av grupperna som gästar Brännskär. Vi har en klättringsvägg bestående av en tolv meter rak klippa som finns här på ön, och som vi håller på att skaffa utrustning till. Vi har också en paintballbana, och erbjuder grupper kurser i teambildning. Tanken med att utveckla aktiviteterna är att förlänga säsongen utöver semestermånaderna. Kulturaktörer i skärgården Vill man driva ett ställe som Brännskär behöver man vara en riktigt mångsysslare. Simon bygger och renoverar, sköter pappersjobb, bakar bullar, röker fisk, trycker planscher och

29 marknadsför, spelar också ibland teater och sjunger och spelar för hamngästerna. Jag drömmer om att modifiera utrymmena så de blir mera anpassade för teater och konstnärligt skapande, berättar Simon. Bland annat kommer ett av vindsrummen i vårt hem att inredas som en liten musikstudio. Jag behöver mata konstnärssidan inom mig för att jag ska kunna må bra i det övriga arbetet. Flera gånger i veckan under högsäsongen ordnar vi ju också evenemang här med levande musik och olika former av underhållning. Vi har bjudit på allt från jazz och opera till spansk folkmusik. Vi hoppas kunna vara aktiva kulturaktörer här ute i skärgården. Kaffet och de nygräddade bullarna jag bjuds på smakar ljuvligt ute i det fria. Jag går en lång promenad längs en naturstig på ön, och passar på att sitta på klipporna en stund och lyssna på lugnet. På andra sidan holmen träffar jag Brännskärsbornas får på stranden, och de hälsar mig med ivriga bräkanden och nosar nyfiket på kameran när jag försöker fotografera dem. Friden och stillheten är bedövande jämfört med den stress jag upplevde omkring mig när jag försökte tränga mig ut ur Åbos morgonrusningstrafik några timmar tidigare. Jag tänker på Idas och Simons visioner omkring att låta kulturen i dess olika former slå rot, växa och blomstra här ute. Brännskär är en pärla. Jag är ingen båtmänniska men tog mig enkelt ut hit från Nagu med en kostnadsfri förbindelsefärja som tog cirka 20 minuter. Jag ser fram emot att gästa Brännskär fler gånger, och då upptäcka allt det som har fått spira ur Idas och Simons visioner. Text och foto: Frank Berger

30 Bananglass (2 portioner) Bananglass är något så löjligt enkelt som frusen banan, eventuellt med någon smaksättning. En helt genialisk uppfinning, inte minst eftersom du nu kan äta glass till vartenda mellanmål! När bananerna börjar bli bruna, skala dem, bryt dem i bitar och lägg dem i en burk i frysen. Då har du material att göra både glass och milkshake på, och inte en banan går till spillo! Smaksätt med vad du gillar och har hemma. Färska bär, choklad, kokos, kondenserad mjölk eller avnjut glassen med dess naturella banansmak. 3 frusna bananer

31 Chokladsmak: 2 3 msk kakao 2 msk ljus sirap eller agavesirap Kokossmak: ½ dl kokosflingor 2 msk ljus sirap eller agavesirap Ta upp bananerna ur frysen och låt dem tina en stund. Mixa dem sedan till en kräm i matberedare eller med stavmixer. Smaksätt, mixa en stund till och frys sedan glassen i cirka tio minuter. Du kan givetvis göra i ordning glassen i förväg och sedan förvara den i frysen, precis som vanlig glass. Recept och foto: Amanda Hellberg och Eveline Johnsson i kokboken Ta tillvara 53 vegetariska resträtter som gör miljö och plånbok glada.

32 Heidi är en mångsysslare som "mårar på" Skisserna av de kostymer Jakobstadsbördiga Heidi Wikar planerar för teaterproduktioner av olika slag kunde vara illustrationer i sagoböcker en del är roliga och färgglada, andra mera nertonade och traditionella. Heidi är en mångsysslare som alltid pysslar med något. Vid sidan av teaterkostymerna jobbar hon med egen design och olika samarbeten och undervisar i experimentell design och formgivning.

33 En mångsysslare som mårar åpå, alltid pysslar med något. Så beskriver frilansdesignern Heidi Wikar sig själv. Och sådan har hon alltid varit, tillägger hon. Jag var väldigt lång, redan som barn. Och då det var svårt att hitta passliga barnkläder började jag sy mina egna färgglada kläder redan tidigt. Min bror, Markus, hade tagit symaskinskörkort på trean och visade mig hur symaskinen fungerar. Redan innan skolåldern blev det massproduktion av sydda, virkade och stickade kramdjur. Heidis bror är arkitekt och själv är hon alltså kläddesigner. Mina föräldrar hade vanliga yrken, men vi levde ett aktivt och mångsidigt liv när jag var barn och ung. Jag idrottade mycket, sjöng i kör och aktiv scout, men nån konstskola för barn fanns inte hemma i Jakobstad på den tiden, bara sommarkurser. Hemma understödde mamma och pappa oss i att prova på att göra alla möjliga saker och kreativiteten föddes hos oss syskon. Naturlig profilering som frilansdesigner Det var ändå ingen självklarhet att Heidi skulle bli just kläddesigner. Det var ett av flera yrkesvalsalternativ. Jag sökte in till många olika utbildningar. Inom design blev jag först antagen till Lapplands universitet på kläddesign och sedan på Konstindustriella högskolan. Som huvudämne på den sistnämnda hade jag modedesign och som biämne teaterkostym. Under den här tiden blev hon Årets unga designer i Finland år Hon avlade kandidatexamen år 2006 och fortsatte studierna i London vid Royal College of Art på ett magistersprogram som fokuserade på damklädesmodedesign. Efter sin examen flyttade hon 2010 till Åbo tillsammans med sin man. Tillbaka i Finland blev det aktuellt att bilda familj. Då Heidi inledde sina studier fanns det många potentiella arbetsgivare i Finland. Under studietiden hade många av klädföretagen körts ner och slutat. Det blev lågkonjunktur och svårt att hitta jobb i Finland så för mig blev det naturligt att profilera mig som

34 frilansdesigner. Under utbildningen lades tonvikten på att lära sig att vara sin egen och klara sig själv och det har jag haft nytta av. När vi var små var både mamma och pappa företagare samt många andra vuxna omkring oss i Jakobstad, vilket också har påverkat vår inställning till arbete. Helt oväntad var karriären som kostymskapare till teaterscenen inte. Jag kallades in i teatervärlden, där jag har haft många uppdrag under åren. Jag undervisar också i experimentell design och formgivning vid nuvarande Aalto-universitetet. Teatervärlden, ja. Hon har arbetat med teaterkostym bland annat vid Åbo Svenska Teater, Teater Viirus, Nationaloperan, Wasa Teater och Vaasan kaunpunginteatteri men också utomlands. Den största produktionen jag har varit med om var operan Don Carlos, ett samarbetsprojekt mellan nationaloperorna i Finland och Tjeckien. Kreativa samarbeten Då det gäller de finländska teaterscenerna har hon ofta samarbetat med regissören Jakob Höglund och scenografen Sven Haraldsson. Hur jag arbetar beror på vilken teater som är uppdragsgivare och hur stor produktion det handlar om. Ofta är vi ett konstnärligt team som arbetar tillsammans kring ett konstnärligt koncept som innehåller scenografi, kostym och rekvisita samt musik och koreografi. Min uppgift är oftast att planera kostymerna som sömmerskorna sedan verkställer och då hjälper jag till där det behövs. Det handlar inte bara om att tänka ut passande kostymer till en pjäs. Ibland gör teamet ett kreativt språng. Vi utgår så klart alltid från manuskriptet, som väcker kreativiteten och ger inspirationen. Tillsammans samtalar vi om visioner för föreställningen och skapar nya helt egna världar. Jakob, Sven och jag har ganska överensstämmande smak och har lätt att tänka oss in i varandras idéer, vi trivs tillsammans. Det betyder ofta att helheten byggs upp från scratch och allt på scenen tillverkas på plats.

35 Det är roligt när man har möjlighet att jobba så. Jag går alltid och tittar på saker och miljöer omkring mig och lagrar detaljer i minnet för kommande behov. Som exempel på ett sådant kreativt språng ger hon pjäsen Espanjankärpänen vid Vaasan kaupunginteatteri. Där skrev Jakob Höglund om manuset så att handlingen förlades till en ny tid och en ny plats, 1950-talet och Vasa i stället för sekelskiftets Tyskland. Karaktärernas namn anpassades till vårt manus. Vi placerade handlingen i ett dockhus och kostymerna blev följaktligen docklika. På sätt och vis kan man säga att vi skapar en lek åt oss själva där teatern blir vår lekplats. En viktig utgångspunkt är också vad det är vi vill att målgruppen, publiken, ska se. Roliga eller mera allvarsamma kostymer Nyligen har Heidi planerat kostymeringen för pjäsen Pippi Långstrump på Wasa Teater. Pippi-kostymerna var en utmaning. Alla har ju en klar bild av hur Pippi ser ut och hon måste vara igenkännbar på teaterscenen, men målsättningen var att ändå skapa vår egen nya visuella värld. Också här skapade Heidi tillsammans med regissören Agneta Lindroos och snickarmästaren Jeremy Crotts en ny värld utifrån filmerna om Pippi och Ingrid Vang Nymans illustrationer. Här blev hela scenen som en stor lekplats där man kan klättra, studsa, rutscha och kostymerna tillåter rörelse. Ibland är kostymerna roliga och ibland är det kostymer som påminner mer om vanliga kläder som behövs var jag var med som designassistent och skapade kostymerna till filmen Iris och senaste vår arbetade jag med