Han berättade vidare att skolorna lär ut allt från att läsa och skriva till grammatik, matematik och engelska. I området finns även college-skolor.

Transkript

1 Resan till Kwan Khalok Khanee i Burma I mitten av december år 2011, efter det första året med föreningen Varma handen, for vi, föreningens ordförande, kassör och sekreterare äntligen till Thailand. I bagaget hade vi diverse barnmorskesaker, medicinsk utrustning, glasögon och en lång lista på frågor till olika personer vi ville prata med i flyktingbyn Kwan Khalok Khanee i Burma. Under hösten fick vi en riktig önskelista från Kwan Khalok Khanees sjukhuset, den var åtta sidor lång och började med Aspirin och slutade med skalpeller. Självklart hade ju vår lilla förening ingen som helst möjlighet att tillmötesgå den önskelistan, men efter justeringar så kunde vi skicka in listan till vår man i Bangkok. Han har kontakt med en läkare som hjälper oss med mediciner och medicinsk utrustning. Väl framme i Bangkok fick vi veta att medicinerna var försenade på grund av den stora översvämningen som hade lamslagit mer eller mindre hela Bangkok med omnejd under hösten. Vår minutiöst planerade tidtabell fick stuvas om och vi bestämde att vi skulle flyga till Chiang Mai först. Där hade vi flera kontakter som vi skulle träffa. Vi flög dit, men resan blev mer eller mindre lönlös: kontakterna var inte där för vi kom dit en och en halv vecka för tidigt. Andra grupper vi fick tag i behövde tre fyra dagars förberedelsetid för att kunna träffa oss. Efter två nätter på hotellet for vi med bil till Mae Sot utan att ens ha hunnit se staden. Till Mae Sot kom vi dagen före julafton. Där finns en känd vänskapsbro över floden mellan Thailand och Burma. Vi hann se den pampiga porten i ögonvrån. Nästa dag hämtades vi med bil till att besöka flyktinglägret Mae La. Eftersom vi inte hade tillstånd fick vi smyga in snabbt när våra guider hade kontrollerat att området var fritt från vakter och vår kontakt väntade på oss. Spring snabbt efter den där mannen! Spring! Och det gjorde vi! Vi fick följa efter honom in i lägret, genom en liten öppning i staketet in i smala gränder, som svängde till höger och till vänster. Passerade tuppfäktningen utan att stanna, men tupparna kom av sig av vårt traskande genom ärans fält. Vi hoppade över mindre avskrädeshögar och vattenpölar. Till slut kom vi till någon slags affär eller café där vi fick sätta ner oss i plaststolar och prata med den guiden som skulle visa oss runt i lägret under dagen och svara på våra frågor. Han är engelsklärare i en av skolorna tillsammans med en amerikansk volontärarbetare. Vi fick veta att Mae La byggdes mer är 20 år sedan och är ett av de 9 flyktinglägren i Mae Sot-området och det största med ca flyktingar. Ca av dessa kommer till något asylland under varje år.

2 I lägret bor sex olika etniska minoriteter från Burma, av vilka karen är den största gruppen. Lägret är enormt som en hel stad med hus på hus eller skjul vid skjul, rättare sagt, och taken täckta med löv. Gatorna är smala och på sina håll cementbelagda, men oftast bara av jord, en blandning av sand och lera, med djupa fåror efter regnperioden. Lägret omges av höga berg och ligger i dalen och dalsluttningen. Om man vill ta sig snabbt fram här så får man använda motorcykel eller moped. Gränderna är ofta mycket branta och så smala att en smal person kan gå i dem en i taget. Flyktingarna har det förhållandevis ganska bra i Mae La, jämfört med många andra läger. De har både vatten och el under hela dagarna. FN och Thai Burma Border Consortium (TBBC) delar ut ris, curry, bönor, fisk och vetemjöl samt kläder några gånger per år. Vi såg många affärer där som sålde allt från klistermärken till mat, möbler och kläder. Dessa affärer ägs av muslimer, fick vi höra. De sålde till andra burmeser som i sin tur öppnade egna affärer och sålde till sina etniska minoritetsgrupper. Vår guide berättade att folket i lägret kunde fiska, odla grönsaker och uppföda grisar, ankor och kycklingar för att få mat och även för att kunna sälja det till ortsbefolkningen som bodde i närheten av lägret. Flyktingarna hade inte tillstånd att gå utanför stängslet, men thailändarna kunde komma till det fria marknadsområdet som fanns där, och handla det som de för tillfället behövde. Med pengarna kunde burmeserna sedan köpa andra varor från affärerna. Han berättade vidare att skolorna lär ut allt från att läsa och skriva till grammatik, matematik och engelska. I området finns även college-skolor. När vi frågade om folket där i lägret vet, eller är överhuvudtaget intresserade av omvärlden, fick vi till svar att de som är lärda, de är intresserade av resten av världen också, men inte de andra. De har tillräckligt med sitt eget liv. Vi visades runt i Mae La både till fots och åkte motorcyklar för att hinna se så mycket som möjligt. Dagen därpå, den 25 december, firades kareners nyår på lägret och förberedelserna var i full gång. Vår guide inbjöd oss också att delta och övernatta hemma hos honom, men vi var tvungna att tacka nej eftersom vi skulle flyga till Bangkok tidigt nästa morgon. Julaftons middag intog vi bland mon i ett tempel. Vi bjöds på många sorters goda maträtter som vi åt med ris. Och som pricken över i:et så fick vi lite massage också. Vi fick även en möjlighet att besöka en vanlig familjs hem. Huset, som var omgärdad med ett litet staket, hade två våningar. Utanför huset fanns hemmets kök. På bottenvåningen fanns den asiatiska toaletten, tvättområdet och skafferiet i var sitt litet rum. En brant stege ledde upp till andra våningen. Där uppe fanns ett allrum med ett

3 litet tvåmanstält uppställt där familjens två döttrar sov. En dörr ledde till nästa rum där föräldrarna hade sitt sovrum. Alla sov på golvet på bambumattor. Allt var mycket prydligt. Sedan var det dags för oss att smyga ut till den väntande bilen när andra hade kontrollerat att vägen var fri från vakter. Nästa morgon flög vi tillbaka till Bangkok och fick höra att medicinerna var fortfarande inte klara. Ytterligare en vecka passerade utan att medicinerna kom. Vi bestämde att om vi över huvudtaget skulle hinna åka till Sangkhlaburi och därifrån till Kwan Khalok Khanee så måste vi göra det nu. Nästa dag åkte vi till Sangkhlaburi med all bagage vi tagit med oss från Sverige. Vi kom fram sent på torsdagkväll till templet, där vår vän munken och FN-tjänstmannen väntade på oss. De hade precis fått höra att läkemedlen skulle vara klara till lördagen. På söndag morgon skulle vår man i Bangkok hyra en bil med chaufför, hämta medicinerna och komma till Sangkhlaburi och templet, som vi fick använda som samlingspunkt och lager för våra saker. Vi ville gärna åka till Kwan Khalok Khanee redan dagen därpå, men klockan var så mycket att tillståndskontoret hade stängt. På lördagen och söndagen var gränsen stängd, så nästa möjlighet var att åka till lägret på måndagen med medicinerna. Vi fick några oväntade extradagar där i Sangkhlaburi, som vi använde bl.a. till att leta reda på en affär som sålde myggnät. Efter mycket diskuterande om antal, priser och leveranstider beställde vi 200 myggnät till rabatterat pris. Affärens ägare till och med körde oss och näten till templet. Allt detta tack vare vår vän Ma som tog hand om oss i staden. På söndag eftermiddag kom äntligen medicinerna till Sangkhlaburi. Nu kunde vi pusta ut! Nästa morgon ringde mobilens väckarklocka prick fem. Ute var det kolsvart och inte ens tuppen hade vaknat än. Vi kunde inte duscha för varmvattnet sattes på först klockan sju, samma sak med belysningen i de toaletter som fanns för restaurangens gäster där ute och själva restaurangen började med frukostserveringen också klockan sju. Där stod vi och väntade med kurrande magar på att bilarna skulle komma. Efter en och en halvtimmes väntande kunde vi äntligen åka iväg. Det hade varit problem att få tag i bilar i tid, därav förseningen, fick vi höra. Kwan Khalok Khanee ligger bara ca 30 km från Sangkhlaburi men det tar närmare en och en halvtimme att köra dit på grund av att sista biten av vägen är mer eller mindre obefintlig. Det är som att köra efter en skogstraktors spår som stelnat och där det kan finnas stora stenar eller likväl stora och djupa gropar mitt i vägen. Bilarna som överhuvudtaget klarar av att köra där måste ha fyrhjulsdrift.

4 På vägen är det också många kontrollplatser där tillståndet och medicinlistorna fick visas upp. Efter mycket skumpande kom vi äntligen fram! Bilarna parkerades vid templet för vi skulle tillbringa största delen av dagen där. Att stiga ur bilen och mötas av flera hundra människor som glatt leende och pratande hade kommit för att möta oss, kändes mer än overkligt. Det tog inte många minuter innan bilarna var tömda och varorna uppburna längs de långa trapporna till templets sal. Templet har de största lokalerna i byn och det behövdes i detta fall eftersom vi privat hade bjudit hela byn till en festmåltid. Att laga mat för ca 800 personer går ju inte i en handvändning så vi hade bett byborna själva laga mat av de ingredienser vi hade skickat dit i förväg. Och, fick vi höra, de hade jobbat hela natten och fram till morgonen med att laga den maten som stod färdigdukad när vi kom fram. Efter den goda maten var det dags för det officiella programmet. Byrådets ordförande öppnade dagen och önskade oss välkomna. Han tackade också å byborna vägnar för både de mediciner de så väl behövde och för festen vi ordnade i byn, när vi bjöd på maten. Flera andra talare tackade också föreningen Varma handen och dem som bidragit till att vi kunde komma till byn. Den dansuppvisningen som vi ärades med hade tagit månader att öva in. Vi höll också ett anförande och berättade om alla de människor i Sverige, Finland, Norge, Danmark, Holland, Tyskland och USA som är föreningens medlemmar och alla de andra som deltagit på andra sätt i vår insamling till förmån för sjukhuset. Vi berättade om artister som gratis hade spelat och sjungit på våra konserter, om de som hade planerat tillställningarna, designat affischerna eller lagat maten till försäljning. Vi glömde inte heller dem som gett pengar till kollekten i Allhelgonakyrkan och på det sättet hjälpt till att skaffa fram mediciner. Vi berättade att de i byn Kwan Khalok Khanee inte var ensamma utan många, många människor vill hjälpa och stötta dem. Sedan var det dags att officiellt överlämna medicinerna och medicinsk utrustning som vi kom med. De som tog emot gåvorna var tre sjuksköterskor. Det är mycket viktigt att överlämnandet av gåvorna sker på ett riktigt sätt: man får inte ge eller ta emot med bara en hand, det anses vara ohövligt. Om det är flera som ger eller tar emot ska samtligas händer samtidigt hålla i gåvan. Sedan delades myggnäten ut: först till sjukhuset och patientsängarna samt vårdpersonalen, därefter till andra i byn. Det blev en lång rad av förväntansfulla kvinnor och män som tacksamt tog emot myggnäten. Malaria har ökat kraftigt i området efter de senaste årens regnande så näten kommer väl till pass i syfte att förebygga sjukdomen.

5 Efter myggnätsöverlämnandet var det dags för oss att bege oss till skolan bredvid templet. Skolan består av två byggnader: en för klasserna 1-4 där 5-11 åringar har sina klasser och den andra för klasserna Alla elever var så glada när vi kom för att hälsa på och vi fick fritt prata med vem eller vilka vi ville. Vi valde de äldsta och de yngsta. De äldsta gick i klass 9 och bestod av ett femtontal elever. De hade förberett sig med att obehindrat kunna säga Good afternoon! Vi berättade om hur kallt det kan vara i Sverige och i de andra nordiska länderna, hur lång flygresan mellan Stockholm och Bangkok är, bland annat. I det andra skolhuset var det lite mer lekfull stämning, där fanns ju de minsta. För att passa in i 5-6 åringars värld hade vi tänkt att vi leker och sjunger en finsk barnvisa. Visan handlar om en elefant som marscherar ensam på vägen. Han tycker att det är roligare om man är två så han bjuder en kompiselefant att följa med på resan. De två tycker efter ett tag att det skulle vara roligare med tre, fyra, fem osv elefanter och till slut hade vi fått med alla barn i klassen att marschera som elefanter på vägen. I de båda skolorna lärde vi barnen två svenska ord: hej och hejdå. De tyckte att det var roligt att kunna lite svenska och när vi gick från skolorna så rungade det av: HEJDÅ, HEJDÅ! Under tiden vi hade besökt skolorna hade byborna åter burit medicinerna och utrustningen till bilarna. Nu var det dags att åka till sjukhuset. Under hösten före vår resa hade vi fått höra att allt inte stod rätt till med sjukhuset: det myckna regnandet hade även orsakat större och mindre jordskred. Infartsvägen till sjukhuset hade rasat ihop och marken under själva patienthuset hade gett vika. Det sistnämnda orsakade att halva huset lutade och höll på att rasa ihop. Även andra delar sjukhusbyggnaderna är i stort behov av reparation för att fungera tillfredställande. Det hade hänt andra saker också på sjukhuset sedan vår förra resa för två år sedan: de läkare och sjuksköterskor som då arbetade där gratis under fyra år hade slutat. De nya som kom i deras ställe blev frustrerade av att inte kunna göra något eftersom de inte hade mediciner som patienterna behövde och inte heller utrustning att undersöka patienter med att de flyttade till andra sjukhus. Nu fanns det bara de tre sjuksköterskorna vi redan träffat, två laboratoriepersoner, föreståndare och en ambulerande läkare som fick täcka ett stort område. Vi hade turen att även träffa koordinatorn för det lokala sjukvårdsområdet, dit även Khan Khalok Khanee tillhör. Han berättade att det råder en stor brist på alla sorters mediciner och medicinsk utrustning i hela området. Han berättade också att distriktets beslutsfattare hoppades kunna fortbilda vårdpersonalen vad gäller ren medicinsk utbildning, men även i engelska språket. Därför har de börjat planera för ett och ett halvt års omfattande program då

6 västerländska läkare, sjuksköterskor, barnmorskor m fl kunde komma dit och lära ut det de kan till vårdpersonalen i området. Han bad om vår förenings hjälp med detta. Vi lovade undersöka möjligheterna till ett eventuellt samarbete. Sedan var det dags igen att hoppa i bilen och fortsätta färden till Ban Don Yang lägret. Där fick vi en snabb titt i lägerlivet. I lägret bor ca flyktingar, de flesta från Karen staten. I detta läger är det fattigare än i Mae La. Vatten och el finns bara ett par timmar både morgon och kväll. Detta läger är också under FN:s beskydd och FN ger mat och kläder till flyktingarna. Vi fick av en händelse även träffa lägerskolans rektor som olyckligt berättade att det finns inga lärare i skolan, så skolan håller mer eller mindre stängt. Skymningen började lägga sig och vi fick bråttom att åka iväg. FN som hade ordnat våra tillstånd till området kunde inte garantera vår säkerhet under den mörka tiden av dygnet och hade bett oss att inte vistas där då. Vi hade mycket att tacka FN för: de betalade en av transportbilarna och även själva tillstånden till Kwan Khalok Khanee-området. Sent på kvällen var vi tillbaka i Sangkhlaburi. Nästa morgon bar färden till Bangkok. Kvällen därpå var det dags att åka till flygplatsen och vidare hem till Sverige med många härliga minnen. Mirjam Bäckman