1/2010 SVENSKA. Svenska Unescorådets årsbok När bläcket har torkat

Transkript

1 Svenska Unescorådets årsbok 2009 När bläcket har torkat Fakta och bakgrund, tankar och konsekvenser om några viktiga Unescokonventioner om kultur 1/2010 SVENSKA UNESCORÅDETS SKRIFTSERIE

2 Svenska Unescorådets årsbok 2009 När bläcket har torkat Fakta och bakgrund, tankar och konsekvenser om några viktiga Unescokonventioner om kultur

3 Tryckeri: Davidsons, Växjö 2010

4 Innehåll Förord, Görel Thurdin, ordförande Svenska Unescorådet 5 Inledning, Eva Hermanson, redaktör 7 Historien om en konvention, Mikael Schultz, Kulturdepartementet 8 Om internationella överenskommelser, Linda Aspehult och Ulf Tideström, Utrikesdepartementet, Enheten för folkrätt, mänskliga rättigheter och traktaträtt 16 Riksantikvarieämbetet och Unescos konventioner, Inger Liliequist och Jan Turtinen, Riksantikvarieämbetet 18 Världsarvskonventionen och verkligheten, Kerstin Lundman, Internationella programkontoret 32 Mångfald och splittring, Tobias Harding, Linköpings universitet 41 Konstnärerna och Unescos mångfaldskonvention, Ulrika Källén, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd 59 Mångfald och det immateriella arvet, Lars Farago, Riksförbundet för Folkmusik och Dans 68 Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet, Leif Nilsson, Institutet för språk och fornminnen 76

5 Listing Culture, Valdimir Hafstein, Islands universitet (på engelska) 88 Föremåls betydelse och att förstå sig själv baklänges, Björn Magnusson Staaf, Lunds universitet 95 Nyttiga adresser 105

6 FÖRORD 1/ Förord Unesco är FN:s organisation som sedan 1945 har till uppgift att påverka människors sinnen att åstadkomma fred. Det ska man göra genom att stimulera till utbildning, forskning, kulturell dialog, fri press och demokrati och därmed bidra till ett öppet fredligt samhälle. Varje medlemsland ska ha en nationell kommission med uppgift att ge regeringarna råd och att hålla det egna landets befolkning informerad om arbetet i Unesco. Denna rapport är ett led i den senare uppgiften. En av Unescos primära arbetsuppgifter är att medverka till kulturell dialog. Idag framstår det som en av de viktigaste uppgifterna för att skapa förståelse mellan folk och ge möjlighet till öppna samhällen, där det är möjligt att kritisera regimer likaväl som att fritt utbyta tankar och idéer liksom att ha en fri press. Utan en öppen kulturell dialog kommer vi inte att få fred i världen. Därför har vi valt att i årsboken 2009 fokusera på denna uppgift och konventioner som rör hela kulturområdet. En konvention är det starkaste normativa instrumentet vi har internationellt. Har ett land undertecknat en konvention måste regering eller riksdag för trovärdighetens skull också ratificera (godkänna) den och foga in den i lagar och regler så att man kan efterleva densamma. Det kräver ett engagemang från både regering och riksdag och så småningom även från lokala politiker och ansvariga för verksamheter som har med efterlevnaden att göra. Sverige har många gånger gått före och tagit initiativ till internationella konferenser för att väcka till internationell handling. Det gäller kulturområdet och miljöområdet. Däremot så har Sverige inte alltid varit effektivt och målinriktat, när det gäller att få en konvention att genomsyra det svenska arbetet. Det krävs ofta lagar och regler, instruktioner och regleringsbrev till myndigheter, offensiva statsråd som är ute och missionerar om internationella åtaganden och som i sitt dagliga arbete

7 6 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2010 tänker in dem. Det är inte lätt för den enskilda människan att se hur det ska gå till och det är ofta på expertnivå konventioner växer fram, även om initiativet kan ha tagits av en folkrörelse. Genom att Sverige är en öppen demokrati med stark yttrandefrihet så är det väldigt lätt att tycka att vi efterlever detta med kulturell mångfald på ett bra sätt redan nu, men så enkelt är det ofta inte. Alla konventioner måste utgå ifrån kravet på mänskliga rättigheter. Detta i sin tur förutsätter respekt för varandra. Respekt är inget ensidigt förhållningssätt. Respekt förutsätter att alla kulturer respekterar varandra, men en kultur som respekteras måste också visa att den inom sig respekterar individens mänskliga rättigheter vare sig det handlar om kvinnor, män eller barn. Unesco har som uppgift att få detta att fungera i alla medlemsländer och det är ingen lätt uppgift, men en nödvändig uppgift. Det finns nog få saker som så genomgående är så språkligt tvättade som just internationella överenskommelser mellan många länder. Samtidigt är det fantastiskt att världen har kunnat nå fram till så många tunga, för mänskligheten viktiga, konventioner trots att länder ibland står långt ifrån varandra. Därför är det också spännande att följa hur sådana överenskommelser kan växa fram. Unescorådet välkomnar en debatt utifrån vår rapport. Görel Thurdin Ordförande, Svenska Unescorådet

8 INLEDNING 1/ Inledning Flera års arbete är klart, experter och politiker är överens, förhandlingarna är i hamn och applåderna har tystnat. När en konvention har antagits av Unescos generalkonferens och medlemsländerna undertecknat dokumentet, vad händer då? Svenska Unescorådet har bett personer i kraft av sitt arbete och engagemang att skriva och beskriva sina erfarenheter om några av Unescos viktiga konventioner på kulturområdet. Många starka viljor, nationellt och internationellt, ibland en kamp mellan samhällets institutioner och verksamma konstnärliga utövare, medverkar till att dramatik inte har saknats för att föra en idé till färdig konvention. Vi vill därför inleda den här skildringen med Historien om en konvention. I sista kapitlet ställs frågan ur ett museiperspektiv om i vilken utsträckning ett världsarv kan betraktas som nationell stolthet, när själva definitionen är att det tillhör hela världen. I de mellanliggande kapitlen ger företrädare för myndigheter, forskare, praktiker och konstnärer sin syn på behov och förvaltning av konventioner. Ett av kapitlen är på engelska och vi har valt att inte översätta det. Unesco har tagit fram ett flertal konventioner, det starkaste normativa instrumentet, och just på kulturområdet har de två senaste, Konvention om skydd för det immateriella kulturarvet 2003 och Konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar 2005, fått stor uppmärksamhet. Mest känd är Konvention om skydd för världens kultur- och naturarv från 1972, den konvention som kallas Världsarvskonventionen. Det är i huvudsak dessa tre konventioner denna skrift behandlar. En förteckning över nyttiga adresser återfinns i slutet. Eva Hermanson

9 8 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2010 Historien om en konvention Den 18 mars 2007 trädde Unescos Konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar i kraft. Det var inte många som hade trott att det endast skulle ta två år från beslutet i oktober 2003 till ett genomarbetat förslag. Beslutet att anta konventionen togs på generalkonferensen 2005 dock inte i enighet och harmoni. Vid ett tillfälle i slutförhandlingarna markerade faktiskt USA:s delegation sitt missnöje och marscherade ut ur salen. Missnöjet hade sitt ursprung i deras ståndpunkt att denna konvention inte var att betrakta som en kulturkonvention och därigenom inte borde behandlas i Unesco. Dessutom ansåg man att den också motverkade handelspolitiska intressen. Den absoluta merparten av Unescos medlemsländer höll inte med om denna tolkning utan beslutade i oktober 2005, utan stöd av USA och Israel, att anta konventionen. I korthet kan man säga att konventionen syftar till att fungera som en internationell plattform i arbetet med att värna den kulturella mångfalden och ett internationellt kulturutbyte. Samtidigt poängteras behovet av stöd till utvecklingsländerna i ett mer balanserat kulturutbyte och för arbetet med att utveckla kulturpolitiska strukturer i medlemsländerna. Erkännandet av kulturens duala natur med både ett kulturellt och ekonomiskt värde, lägger också grunden för en ömsesidig respekt mellan kulturella och handelsmässiga intressen. Men hur kom konventionen egentligen att bli till och varför? På Unescos hemsida finns det bakgrundsinformation om arbetet med mångfaldsfrågorna men faktiskt inte någon längre historik om själva arbetet med konventionen. Avsnittet om den historiska bakgrunden börjar med beslutet på generalkonferensen 2003 att sätta igång konventionsarbetet. Naturligtvis hade ett sådant beslut föregåtts av en mängd diskussioner i flera, om inte alla, världsdelar om hotet mot den kulturella

10 HISTORIEN OM EN KONVENTION 1/ mångfalden och behovet av stödjande politiska beslut på mellanstatlig nivå. Ett exempel på tidigare internationellt arbete om kulturell mångfald var Unescos världskommission för kultur och utveckling vars arbete resulterade i en rapport redan 1995, Our Creative Diversity, på svenska Vår skapande mångfald Rapporten lyfte fram mångfaldens betydelse ur många aspekter, framförallt förhållandet mellan kultur och utveckling. Rapporten beredde också vägen för den stora Unescokonferensen om kulturpolitik i Stockholm 1998 the Power of Culture. Här började diskussionerna om ett internationellt juridiskt bindande instrument att konkretiseras. I samband med Stockholmskonferensen bildade sju kulturministrar, däribland Sveriges, med den färgstarka kanadensiska kulturministern Sheila Copps i spetsen, ett nätverk International Network on Cultural policy (INCP). Sverige var ett av de sju grundande länderna. Nätverket kom senare att breddas till cirka 70 länder. Det var en ganska abstrakt idéskiss om ett nytt juridiskt bindande internationellt instrument som presenterades för arbetsgruppen. De initiala diskussionerna blev följaktligen både svårgripbara och famlande. Dessutom tolkades denna teoretiska idé olika av olika länder. Det som var svårt var att hitta ett gemensamt sätt att tala om frågan ett gemensamt språk. Processen tog tid men det var nödvändigt för den demokratiska processen och inte minst det som var huvudsaken den kulturella mångfalden. Det är värt att i sammanhanget inte glömma bort att Kanadas vällovliga nätverksinitiativ också grundade sig i ett nationellt särintresse. Tidningsmagasinen från USA hotade nämligen den kanadensiska tidskriftsindustrin och på så sätt också den kulturella identiteten. Det var således inte bara altruistiska omtankar om de mindre sårbara kulturerna, deras bevarande och den kulturella mångfalden per se som styrde Kanadas ledarskap i konventionens tillblivelse. Redan i de första trevande utkasten till juridiska texter stod det klart att den stora nöten att knäcka låg i relationen kulturella hänsyn och handelsintressen. När har handelns starka krafter anledning att böja sig för kulturell mångfald? Även om det var naturligt att sätta kulturella intressen främst i arbetet behövdes ett realistiskt förhållningssätt gentemot

11 10 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2010 vad som var möjligt enligt internationell rätt. Det kanske inte förvånar någon att det i inledningsstadiet också hämtades inspiration från FN:s konvention om biologisk mångfald där liknande intressekrockar finns. Sverige var drivande för att frågan om detta internationella instrument skulle hanteras och beredas i Unesco och inte av en ny fristående organisation (en slags kulturens WTO som Kanada inledningsvis drev hårt). Många länder och aktörer från det civila samhället kom allt bättre att förstå Sveriges ståndpunkt. Den pragmatiska inställningen till att inom rimlig tid, med rimliga kostnader och med rimliga framtidsförutsättningar verka genom Unesco slog igenom i INCP efter ett kulturministermöte i Kapstaden Tidigare hade Unesco till yttermera visso varit förhållandevis skeptisk till INCP och dess arbete. Höga tjänstemän från Unesco betraktade först INCP som en aspirerande konkurrent och markerade också detta. Efter beslutet från INCP att vilja verka genom Unesco var förstås de problemen ute ur bilden. INCD (International Network on Cultural Diversity) var INCP:s spegelorganisation i det civila samhället (grupperingar av ickestatliga organisationer) som verkade för denna konvention via sina egna nationella kanaler. INCP och INCD stöttade varandra i arbetet och träffades regelbundet i samband med de då årliga kulturministermötena. Vem/vilka höll i pennan? Precis som att en sekreterare för ett möte har en stor makt att nyansera och påverka nedteckningen av vad som hände och sades på detta möte är vem som håller i pennan i ett FN-organ centralt för slutprodukten. I detta fall hade Unesco-sekretariatet i Paris initialt initiativet. Sekretariatet stod nämligen för det första utkastet av text. Men efter ett antal expertmöten tog ordföranden för expertmötena, sydafrikanen Kader Asmal, gemensamt eller på inrådan av sekreteraren Artur Wilczynski och med eller utan Unescos vice generaldirektörs godkännande, beslutet om att själva sätta sig ned och formulera ett nytt utkast. Diskussionen i plenum hade hamnat i ett dödläge. Mötet i Sydafrika med den innersta kretsen ledde till ett nytt andra utkast. Arbetet var pressat men drevs med stor

12 HISTORIEN OM EN KONVENTION 1/ entusiasm för att slutprodukten skulle komma fram i tid till den snart stundande generalkonferensen. Det nya utkastet diskuterades i nya expertmöten och med den gängse formen att i plenum ta eller förkasta enskilda tillägg eller justeringar. Omständligt, men ett måste. Demokrati tar tid. Sammanlagt kunde man räkna in en mängd möten under två års tid med representanter från de flesta av Unescos idag 193 medlemsländer. Ett färdigt förslag fanns att anta på generalkonferensen Den jamaicanske delegaten Sidney Bartley visade sin glädje genom att sjunga en av sin berömda landsman Bob Marleys reggaelåtar i plenum. Hjälpligt kunde man höra ett antal övriga delegaters något ovana vekare stämmor i den stora amfiteaterliknande mötessalen. Ratificera mera! Efter att en konvention antas ska alla parter till konventionen också slutligen bekräfta sitt åtagande genom ett nationellt beslut. Formellt hanteras det genom att antingen ratificera, godta, godkänna eller ansluta sig till konventionen. I Sveriges fall var det fråga om ratifikation. Faktum är att Sverige var det 27:e landet i raden att ta sitt beslut. Enligt statuterna träder konventionen i kraft först tre månader efter det att den 30:e parten har skickat in sitt godkännandeinstrument. Att hamna i skaran av de första 30 länderna har egentligen ingen praktisk betydelse alls men har ett signalvärde. Sverige kunde med sin tidiga ratifikation framhålla ett särskilt engagemang för konventionen. Det svenska ratifikationsbeslutet föregicks av en intern departementspromemoria där konventionstexten redovisades och analyserades. Även en bedömning av vilka konsekvenser en ratifikation skulle kunna få gjordes. Slutsatsen blev att det fanns förutsättningar för Sverige att ratificera konventionen och att ratifikationen inte förutsatte några lagändringar. Inte heller medförde ratifikationen några direkta finansiella konsekvenser. Konventionen bedömdes också vara av det slaget att Riksdagens godkännande inte krävdes. Och, inte minst intressant, noterades att utarbetandet av konventionen hade haft starkt stöd från det svenska civila samhället vilket var en speciell anledning att ratificera i ett tidigt skede.

13 12 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2010 Den 18 mars 2007 trädde konventionen i kraft och till dags dato (november 2009) är 103 länder parter i konventionen ja, och förstås även den Europeiska gemenskapen! EU part till konventionen För första gången i Unescos historia är en regional organisation för ekonomisk integration part till en konvention. Vi pratar naturligtvis om EU även om det är EG (Europeiska gemenskapen) som är det formella rättssubjektet. Visst kan det tyckas lite lustigt varför man i konventionen väljer att skriva en regional organisation för ekonomisk integration i stället för EU (eller EG). Svaret är enkelt men kanske inte helt självklart det är lika bra att redan nu föregripa kommande liknande organisationer. Då behövs varken ändringar i konventionen eller argumentation för särlösningar. Principiella skrivningar är normalt att föredra även om det kan tyckas långt till nästa ekonomiskt integrerade regionala organisation. Men vem vet när Afrikanska unionen väljer att konkretisera sitt samarbete? Och vem vet vad som händer med de samtal som nyligen kommit fram om ett östasiatiskt EU? Med anledning av att konventionen sträcker sig över ansvarsområden där det samtidigt rör sig om både EU:s och medlemsstaternas behörighet, s.k. blandat avtal, måste EU också vara part i konventionen. I princip har gemenskapen beslutanderätt, så kallad exklusiv kompetens, på handelspolitikområdet och medlemsstaterna har behörighet på det kulturpolitiska området. Däremellan finns också en delad kompetens i vissa frågor. Vi kan utan omsvep konstatera att ansvarsfördelningen är knepig och krånglig. Krångligt har det också varit för medlemsländer i Unesco som inte tillhör EU att förstå den här uppdelningen på kompetenser och vad EU egentligen är. Därför har varit (och är) särskilt betydelsefullt att i relationen till andra länder försöka vara pedagogisk och förklara varför EU-ländernas röst ibland förs fram av ordförandelandet och ibland av en mystisk kommission. Unescos medlemsländer utanför EU är helt enkelt ovana att hantera frågor på ett annat sätt än tidigare. Från att gå från ordningen att alla länder agerar självständigt utan större samordning till en fastare

14 HISTORIEN OM EN KONVENTION 1/ struktur för 27 länder är ingen liten omställning i sammanhanget. Spelreglerna har förändrats. Det har lett till att även andra regionala kluster inom Unesco alltmer samordnar sig. Kommer utvecklingen att sluta med slutna grupperingar som taktiskt spelar ut varandra är det inte bra. Leder det till tydligare prioriteringar och möjligheter att komma överens snabbare och mer effektivt bör vi naturligtvis glädja oss. Den internationella fonden för kulturell mångfald I konventionen stipuleras en fond vars ändamål är att stödja utvecklingsländernas arbete till förmån för kulturell mångfald. Tanken är att medlen främst ska gå till arbete och projekt som ska kunna stå modeller för framtida insatser. I artikel 18, som reglerar fondens användande står att parterna skall bemöda sig om att regelbundet betala in frivilliga bidrag för genomförandet av denna konvention. Denna skrivning kan tyckas märklig men är resultatet av att det finns ett stort motstånd bland många länder i Nord att besluta om fler tvingande finansiella åtaganden. Förväntningarna på de rikare länderna är oavsett slutliga skrivningar i konventionen mycket starka. Även utan tvingande skrivningar blir sannolikt resultatet att många länder i praktiken väljer att betala solidariskt till fonden. Artikel 20 eller var det nummer 19? Den absolut största stötestenen var, som tidigare nämnts, relationen mellan kulturella hänsyn och handelsintressen och hur detta skulle formuleras. Det känns nästan förmätet att kondensera hela den debatten till några raders beskrivning. Under lång tid gick alltid ett sorl i korridorerna om artikel 19 som handlar om förhållandet till andra internationella rättsinstrument (läs: WTO/GATS). Sorlet om artikel 19 förändrades till surret om artikel 20 eftersom det till det andra utkastet tillfördes ytterligare en artikel. Därför kan man ibland höra regeringstjänstemän som varit med referera till både artikel 19 och 20 som den svåraste frågan att lösa ut. Önskan från det civila samhället att kulturella intressen skulle väga tyngre än handelspolitiska kunde inte infrias utan det blev en balansakt som följde den internationella juridiken. Inte oväntat, men besvikelsen

15 14 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2010 blev stor hos vissa NGO-organisationer. I efterhand har den besvikelsen förhoppningsvis bytts ut till en tillförsikt att den nya plattformen för diskussion och klargörande av hur olika intressen bör förhålla sig till varandra kommer att ha en stor betydelse. Konventionen bekräftar ömsesidigt stödjande av andra instrument. Enligt internationell rätt bekräftar den också att mångfaldskonventionen själv tas hänsyn till vid tolkning och tillämpning av andra fördrag. Implementering vad är det? När nu konventionen trätt i kraft och flertalet riktlinjer för arbetet formulerats är det dags för implementeringen. Detta begrepp, som ibland verkar ha mytiska övertoner, handlar inte om annat än själva beaktandet av överenskommelsen av signatärerna i sina internationella mellanhavanden. Eftersom konventionen är en internationell överenskommelse mellan stater förstås att konventionen varken reglerar kulturlivets konstnärliga val eller repertoar på något sätt. Däremot påverkar konventionen indirekt kulturlivet genom att kulturpolitiken som förs i landet ska ge förutsättningarna att kunna skydda och främja den kulturella mångfalden. Det finns naturligtvis en risk att vissa länder tolkar konventionen så att den tas till intäkt för att endast stödja sin egen utsatta kultur. Det kan till exempel handla om att ge finansiellt stöd eller införa protektionistiska åtgärder. Ett annat exempel på avsiktliga feltolkningar är totalitära stater som inte vill släppa in mångfald i rädslan för att den ska förändra maktstrukturerna. Skrivningarna i konventionen utgår dock entydigt från FN:s universella deklaration om mänskliga rättigheter och värnar otvetydigt ett ökat internationellt kulturutbyte. Det borde inte finnas utrymme för den här typen av tolkningar men det finns alltid en risk att vissa länder väljer att strunta i sina internationella åtaganden. Vad handlar konventionen om egentligen? I grund och botten handlar konventionen om att erkänna länders rätt och skyldighet att föra en kulturpolitik till stöd för den kulturella mångfalden. Konventionen syftar till att fungera som en internationell referens i

16 HISTORIEN OM EN KONVENTION 1/ arbetet med att värna den kulturella mångfalden och ett internationellt kulturutbyte. Det internationella samfundet har i och med konventionen ett normgivande instrument som ska styra och ge inspiration. Det internationella kulturutbytet ska öka. En fond ska kunna finansiera goda projekt som stödjer utvecklingsländernas kulturpolitiska arbete. En stor del av konventionen behandlar internationell solidaritet till stöd för utvecklingsländerna. Konventionen uppmuntrar till dialog och respekt mellan kulturer. Konventionen bekräftar den dubbla naturen hos kulturella varor och tjänster. Rörande konventionens förhållande till andra områden kan ett av de viktigare syftena sägas vara att sikta på en balans mellan frihandel och kulturella hänsyn. Men egentligen skulle jag vilja säga att konventionens betydelse grundar sig i att den överhuvudtaget finns. Formuleringarna hade kunnat skrivas annorlunda utan att vikten av konventionen hade förändrats i sak. Konventionen refereras till i åtskilliga sammanhang och har redan en solid plats som referenspunkt och plattform för ett gemensamt internationellt arbete på kulturpolitikens område. Detta är av stor betydelse för förståelsen för kulturens centrala plats i det internationella samfundet. Nu då? Som ni har sett följer denna tillblivelsehistoria varken raka linjer eller logiska mönster. Däremot kan vi konstatera att samspelet mellan den politiska viljan på hög nivå och det civila samhällets stöd kompletterad med enskilda tjänstemäns skicklighet faktiskt kunde resultera i en konvention som kan verka långsiktigt som verktyg och normativt instrument. Hur den kommer att påverka balansen i världen i arbetet med att skydda den kulturella mångfalden återstår bara att se i den framtida tolkningen och tillämpningen av konventionen i det internationella samfundets mellanstatliga samspel. Mikael Schultz Enheten för internationell samordning Kulturdepartementet

17 16 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2010 Internationella överenskommelser Behörigheten att ingå internationella överenskommelser är enligt regeringsformen förbehållen regeringen. 1 En internationell överenskommelse får därför undertecknas först sedan regeringen fattat beslut därom. Ofta krävs att den person som undertecknar för svensk del företer en separat fullmakt. Sådana fullmakter utfärdas av Utrikesdepartementet på basis av regeringsbeslutet om undertecknande av avtalet. En del överenskommelser blir bindande vid undertecknandet, medan andra får bindande verkan först sedan undertecknandet följts av ratifikation. Om en överenskommelse inte blir bindande förrän den ratificerats innebär dock själva undertecknandet att staten är skyldig att avhålla sig från handlingar som skulle omintetgöra överenskommelsens ändamål och syfte. Ett undertecknande kan därför ses som en slags viljeförklaring från en stats eller internationell organisations sida att vid ett senare tillfälle bli folkrättsligt bunden av avtalet i fråga. I vissa fall krävs att riksdagen godkänner en internationell överenskommelse, exempelvis om överenskommelsen förutsätter lagändringar. När riksdagen godkänt överenskommelsen kan regeringen besluta om undertecknande eller ratifikation. Överenskommelser som kräver riksdagens godkännande, men som blir bindande först efter ratifikation, får dock efter regeringsbeslut undertecknas innan riksdagens godkännande inhämtats. Ratifikation sker oftast genom att parterna överlämnar sitt ratifikationsinstrument till avtalets depositarie. Ratifikationsinstrument utfärdas av Utrikesdepartementet på basis av regeringsbeslut. De internationella överenskommelser som Sverige ingår registreras 1 Med internationella överenskommelser menas här folkrättsligt bindande avtal mellan Sverige och en eller flera andra stater och/eller internationella organisationer. Begreppen överenskommelse, traktat, avtal och konvention kan användas synonymt.

18 INTERNATIONELLA ÖVERENSKOMMELSER 1/ i en databas, som Utrikesdepartementets enhet för folkrätt, mänskliga rättigheter och traktaträtt ansvarar för. Avtalen i original förvaras i Utrikesdepartementets traktatsamling. Dessutom ska internationella överenskommelser publiceras i Sveriges internationella överenskommelser (SÖ). Linda Aspehult och Ulrik Tideström Enheten för folkrätt, mänskliga rättigheter och traktaträtt, Utrikesdepartementet

19 18 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2010 Riksantikvarieämbetet och Unescos konventioner Att skriva under och tillämpa en internationell konvention innebär ett stort ansvar och ett långsiktigt åtagande. Riksantikvarieämbetet är en av de myndigheter på kulturområdet som har i uppgift att under regeringen se till att sådana överenskommelsers intentioner och principer omsätts i praktiken och att internationella beslut verkställs. De tre Unesco-konventioner som Riksantikvarieämbetet för närvarande arbetar med att verkställa är 1954 års konvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (Haagkonventionen), 1970 års konvention om åtgärder för att förbjuda och hindra olovlig import, export och överförande av äganderätt av kulturegendom, och 1972 års konvention om skydd för världens kultur- och naturarv (Världsarvskonventionen). Konventionerna är svar på problem vars lösning kräver solidaritet över nationsgränserna och ett globalt ansvarstagande genom internationellt samarbete. De är inom sina respektive områden viktiga instrument för att vi ska kunna skydda, bevara och bruka kulturarvet nu och i framtiden. Sett ur Riksantikvarieämbetets synvinkel ger arbetet med konventionerna dessutom flera olika mervärden utöver sakfrågorna. Internationellt arbete ger värdefulla erfarenheter och gynnar kunskapsutveckling. Engagemangen i Unesco och i andra internationella sammanhang möjliggör ömsesidigt utbyte av erfarenheter och kunskaper, spridning av arbetssätt och metoder samt rådgivning och kapacitetsbyggande i länder med behov av internationellt stöd. I arbetet med konventionerna, främst världsarvskonventionen, har dessutom under senare år kulturarvets betydelse för hållbar utveckling, fattigdomsbekämpning och konflikthantering uppmärksammats, vilket gett nya argument och möjligheter.

20 RIKSANTIKVARIEÄMBETET OCH UNESCOS KONVENTIONER 1/ Förståelsen av internationella förhållanden ger också ökad självinsikt och utvecklar nya frågeställningar i det nationella arbetet. Det är lärorikt är att ta del av andra länders, kulturers och gruppers syn på och förhållningssätt till kulturarv. Detta gäller särskilt kulturarvets immateriella aspekter, vilka i andra delar av världen intar en mer självklar plats i vardagslivet och därför tillvaratas på annat sätt jämfört med arbetet i den offentliga kulturmiljövården i Sverige. På ett mer övergripande plan bör konventionerna även ses i relation till skapande av fred, som är Unescos övergripande mål. De är verktyg även för detta ändamål. I arbetet med konventionerna möts världens stater och söker komma överens i gemensamma frågor. Betydelsen av interaktion och gemensamt arbete ska inte underskattas. Konventionernas tillämpning Regeringens beslut att ratificera en konvention är både slutet på en ofta lång resa av utredning och början på en ny färd när konventionen ska börja tillämpas. Organisatoriska strukturer, processer och rutiner be höver skapas och resurser avsättas. Ansvariga myndigheter och berörda parter behöver skaffa sig erfarenheter, kunskaper och etablera kontakter. Haagkonventionen från 1954 Sverige ratificerade Haagkonventionen och dess första tilläggsprotokoll år Tillkomsten av Haagkonventionen ska ses som en reaktion på den omfattande förstörelsen av kulturarv under andra världskriget. Konventionens syfte är att skydda kulturarv i form av kulturminnen och kulturföremål i händelse av väpnad konflikt, vid ockupation eller inbördeskrig. De anslutna staterna förbinder sig att i fredstid förbereda skydd av kulturarv och att respektera det i händelse av krig. Vid ockupation ska kulturegendom skyddas av ockupationsmakten. Skyddsbestämmelserna får dock överträdas i vissa fall om militära överväganden för att rädda människoliv kräver det. Mot bakgrund av förestörelsen av kulturarv i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, bl.a. på Balkan, avsåg Unesco förbättra konventionens implementering. Ett andra tilläggsprotokoll till konventionen an-

21 20 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2009 togs 1999, vari parterna förbinder sig att kriminalisera olika former av anfall mot och förstörelse av kulturminnen och föremål. Sverige undertecknade protokollet samma dag som det antogs, men har ännu inte ratificerat det. När Riksantikvarieämbetet utredde förutsättningarna för konventionens tillämpning fanns att Sverige har den lagstiftning som krävs. Arbetet med att planera för och verkställa konventionen påbörjades. Förändringarna i omvärlden efter Berlinmurens fall fick emellertid till följd att arbetet bedrevs med mindre intensitet under en period. Omvandlingen av det forna östblocket och den ökande tron på fredliga internationella relationer gjorde att frågan om skydd inte uppfattades lika angelägen som tidigare. Riksantikvarieämbetet arbetar nu vidare med att utveckla konventionens tillämpning och det internationella arbetet i Unesco följs. Vidare har kontakter tagits med länsstyrelserna angående identifiering av särskilt skyddsvärda objekt. Erfarenhetsutbyte och kunskapsutveckling pågår. Exempelvis bjöd Stockholms universitet och Riksantikvarieämbetet i juni 2009 in Corinne Wegener, som under Irakkriget 2003 arbetade i USA:s armé med att säkra kulturarvet i Irak efter de inledande katastroferna i Bagdad och Babylon. Corinne Wegener arbetar idag vid Minneapolis Institute of Arts och är vice ordförande i den internationella organisationen för Blue Shield. Blue Shield är det emblem för skydd av kulturarv genom märkning som omnämns i konventionen. Inom ramen för Blue Shield arbetar Corinne Wegener för skyddet av kulturarv i det krigshärjade Irak Även utbildning och information behövs för att skyddet av kulturarv ska bli en integrerad del i försvarets verksamhet, särskilt i den svenska utlandsstyrkan. Kontakt har tagits med Försvarsmakten kring utbildningsinsatser och informationsmaterial arbetas fram. Andra staters arbeten och material inspirerar och vägleder, men de goda exempel som finns behöver anpassas till svenska förhållanden. Riksantikvarieämbetet arbetar även generellt med kulturarv och konfliktsituationer. Bland annat stöttar myndigheten organisationen Kulturarv utan gränser, vars verksamhet sker i konventionens anda. Myndigheten är

22 RIKSANTIKVARIEÄMBETET OCH UNESCOS KONVENTIONER 1/ representerad i organisationens styrelse. Kulturarv utan gränser arbetar bl.a. i Bosnien med att använda kulturarvet i återuppbyggnadsprocesser efter kriget. Insatserna utgörs främst av bruket av kulturarv som utvecklings motor, kapacitetsutveckling, nätverksbyggande och samarbete mellan etniska och religiösa grupper för framväxt och förnyelse av det civila samhället. Den största utmaningen i arbetet med Haagkonventionen är att få gehör för dess budskap. Utan förståelse för konventionens syfte och en vilja till handling kan den inte fungera på avsett sätt. En förklaring är att internationella konventioner är normerande instrument. De bygger inte på tvång i första hand utan på ett frivilligt anammande av konventionens normer och perspektiv. Detta gäller signerande stater att skriva under konventionen är frivilligt men de internationella överenskommelsernas mer mjuka form av reglering har betydelse även i implementeringen nationellt. Konventionens förutsättningar vilar inte på traditionell rättstillämpning och rättsliga sanktioner i första hand utan på samförstånd, kunskap och samarbete. En ytterligare omständighet är att ansvaret för implementeringen av regeringsbeslutet ligger på myndigheter som har att uppvakta och samarbeta med andra myndigheter och berörda parter. Att få till stånd en samsyn och vilja till gemensamt arbete kräver goda relationer och förutsättningar för kommunikation och samarbete. Detta arbete tar tid. Förhållandet är dock inte specifikt för Haagkonventionen utan gäller mer generellt års konvention om kulturegendom 2003 ratificerade Sverige 1970 års Unescoskonvention om åtgärder för att förbjuda och hindra olovlig import, export och överförande av äganderätt av kulturegendom. Konventionen rör organiseringen av det internationella samarbetet för skydd av nationell kulturegendom. Syftet är dels att förhindra att kulturegendom som klassificerats som statens kulturarv olagligt förs ut ur landet, dels att samarbeta mellan stater för att spåra upp och återlämna olagligt överförd kulturegendom till ursprungslandet. Riksantikvarieämbetet har kartlagt och analyserat de insatser som görs för att förhindra olaglig utförsel av äldre kulturföremål och rekom-

23 22 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2009 menderat vilka åtgärder som behöver vidtas. Utredningen visade att det även i detta fall finns en nationell lagstiftning som sörjer för att konventionen ska kunna fungera. Den större förändring som gjordes i samband med ratificeringen var att ändra lagstiftningen om godtrosförvärv, dvs. förvärv av något i god tro från en överlåtare som inte haft rätt att överlåta saken. Det är inte längre är möjligt att i god tro förvärva stöldgods och annan olovligt tillgripen egendom. Numera har den som köper egendom en skyldighet att kontrollera att säljaren äger denna. Riksantikvarieämbetet följer det internationella arbetet i Unesco. Detta är betydelsefullt eftersom tillämpningen underlättas väsentligt genom aktivt deltagande. Att ta del av beslut och protokoll kan inte mäta sig med den personliga erfarenheten som källa till kunskap, ej heller skapa kontakter och möten där Sverige också kan bidra i det internationella arbetet. Detta gäller även övriga konventioner. Riksantikvarieämbetets erfarenhet är att Sverige har en roll att spela internationellt. Frågor om kulturföremåls ursprung, ägarförhållanden och återlämnande kan vara känsliga och svåra att hantera mellan stater. Eftersom vi inte i samma omfattning som många andra länder har problem med illegal hantering av kulturföremål kan Sverige agera neutral part. Detta är en roll som mycket väl skulle kunna utvecklas. Aktiviteter har även genomförts nationellt inom konventionens problemområde. Exempelvis var Riksantikvarieämbetet 2007 med och arrangerade en konferens inom ramen för Council of the Baltic Sea States för att stärka samarbetet för att motverka svart arkeologi, det vill säga illegal handel med arkeologiska föremål. Arbetet med dessa frågor är viktigt. Det är lätt att tro att illegal hantering av kulturföremål enbart är ett problem i andra länder, exempelvis i Mellanöstern och Asien där föremål förs ut illegalt för att omsättas på den europeiska konst- och antikmarkanden, ofta i städer där stora auktionsfirmor finns. Kulturarvsbrottsligheten är emellertid långt mer omfattande och mångfacetterad. Den förekommer även i Sverige, där plundringen av arkeologiska fynd på det fornlämningsrika Gotland är ett illustrativt exempel. Att Sverige ratificerat konventionen, följer den och deltar i det inter-

24 RIKSANTIKVARIEÄMBETET OCH UNESCOS KONVENTIONER 1/ nationella arbetet är ett viktigt bidrag, men konventionen skulle behöva ett gott stöd från fler medlemsstater i Unesco. I nuläget har 118 stater skrivit under konventionen varav de flesta har ratificerat den. Siffran behöver öka för att konventionen ska få bättre effekt. Världsarvskonventionen från 1972 Den konvention som Riksantikvarieämbetet arbetar mest med är 1972 års konvention om skydd för världens kultur- och naturarv. Världsarvskonventionen är Unescos mest allmänt kända och dessutom den som har flest antal signaturstater. Sverige ratificerade konventionen 1985 och har därmed tillsammans med 185 andra stater frivilligt åtagit sig att skydda sitt kultur- och naturarv för all framtid. De av Unesco utpekade världsarven är kulturminnen och naturminnen som är så värdefulla att deras bevarande är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia. För att ett minne ska upptas på Unescos lista över världsarv måste det uppfylla en rad kriterier. Ett kulturobjekt ska exempelvis vara ett mästerverk skapat av människan, ett arkitektoniskt stilbildande byggnadsverk, en miljö med anknytning till idéer eller trosföreställningar av universell betydelse eller ett framstående exempel på traditionell livsföring som är representativ för en viss kultur. Ett naturobjekt kan exemplifiera viktiga utvecklingssteg i jordens historia, representera pågående ekologiska eller biologiska processer, vara ett landskap med exceptionella skönhetsvärden eller en hemvist för utrotningshotade djurarter. Drottningholm först av 14 svenska världsarv Listan över världsarv blir allt längre och omfattar idag 890 objekt. Nya försök att komma med på listan kommer varje år i formella nomineringar. Drottningholms slottsanläggning blev 1991 det första världsarvet i Sverige. Sammanlagt 14 svenska kultur- och naturobjekt har förts upp på listan. Ansvaret för att ta fram förslag till världsarvslistan och att bereda ärenden åt den svenska regeringen rörande konventionen ligger hos Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket.

25 24 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2010 Arbetat med att identifiera potentiella världsarv i Sverige påbörjades i slutet av 1980-talet. Det skedde i ett nordiskt samarbetsprojekt där ansvariga myndigheter tillsammans identifierade lämpliga objekt som är antingen unika eller representativa för vår del av världen. Parallellt med nomineringsarbetet utvecklades även arbetet med att skapa förutsättningar för förvaltningen av världsarven. Dessa skyddas enligt befintlig lagstiftning och förvaltas inom ramen för kulturmiljövårdens organisation där länsstyrelserna har ett tungt ansvar. Under de några och tjugo år som gått har de båda myndigheterna fått djup kunskap och bred kompetens samt skapat betydelsefulla nätverk. Att omsätta konventionens normer och regler kräver inte enbart kompetens på natur- och kulturmiljövårdens område utan även kunskap om och erfarenhet av konventionsarbetet. Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket följer Unescos arbete och konventionens utveckling genom att delta i organisationens möten. Erfarenheter och kunskaper har också gjorts genom nomineringarna till världsarvslistan och förvaltningen av världsarven. När det gäller nomineringar har Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket särskilt god kompetens. Myndigheterna har kunnat hjälpa andra länder med nomineringar. Med stöd från Sida har Riksantikvarieämbetet nu senast bistått Tanzania i nomineringen av slavrutten genom landet. Att nominera är något av en konst i sig som det tar tid att tillägna sig. Konventionen och dess regelverk måste behärskas, och Unescos och dess experters syn greppas. Dessutom utvecklas världsarvsbegreppet över tid genom att nya kate gorier av natur- och kulturarv inkluderas, och regelverken uppdateras. Tillämpningen av konventionen förändras ständigt och det gäller att hålla sig à jour med utvecklingen. Vidare kräver nomineringsarbetet regional och lokal förankring. Att få gehör för världsarvens värden och förklara vad det innebär att utses till världsarv kan vara en grannlaga men för nomineringen och den kommande förvaltningen helt nödvändigt uppgift. En nominering måste ha stöd av dem som sedan ska förvalta objektet. Det är ett uttryckligt krav i konventionens regelverk. Förankringsprocessen i nomineringen och samarbetet i förvaltningsarbetet måste fungera, vilket kräver samförstånd och samarbetsvilja.

26 RIKSANTIKVARIEÄMBETET OCH UNESCOS KONVENTIONER 1/ Detta har blivit allt mer viktigt eftersom utvecklingen har gått mot allt större och mer komplexa världsarv. De första objekten världsarven var byggnader, anläggningar och mindre områden. Dagens lista innehåller även kulturlandskap och urbana miljöer. Objektens värden har blivit mer komplexa liksom ägarförhållandena. Ett illustrativt exempel är Södra Ölands odlingslandskap som till större delen ägs och förvaltas av flera hundra jordbrukare. Utan deras stöd och kontinuerliga bruk av området skulle världsarvets höga natur- och kulturvärden försvinna. För att förbättra förutsättningarna för världsarvsförvaltning har under senare år särskilda förvaltningsråd skapats där berörda parter möts och samråder. Dessutom finns nätverk för världsarven i Sverige och Norden för erfarenhetsutbyte och samarbete. För att få till stånd en hållbar förvaltning behövs kontinuerligt samarbete på alla nivåer och mellan berörda parter. Samarbete kommer att bli alltmer viktigt även mellan länder eftersom antalet världsarv som sträcker sig över flera länder ökar. Sverige i världsarvskommittén Konventionens grundtanke om internationell solidaritet och globalt ansvar har genom svenska insatser vidareutvecklats och fått fler uttryck. Riksantikvarieämbetet har bistått bl.a. afrikanska länder i arbetet med nomineringar, och agerat konsult i den regionala översyn av världsarvens kondition och skydd i Norden och Baltikum som genomförs regelbundet. Naturvårdsverket har varit konsult åt Danmark/Grönland vid nomineringen av ett världsarv på Grönland. Sida stödjer både direkt och indirekt världsarv, och det finns ett nära nordiskt samarbete mellan myndigheter. Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket har även ingått i styrelsen för det nordiska världsarvscentret i Norge, the Nordic World Heritage Foundation, som arbetar med världsarvskonventionens implementering i främst Norden, Baltikum och Afrika. I oktober 2007 togs ytterligare ett steg i internationaliseringen genom att Sverige valdes in i Unescos världsarvskommitté, som består av 21 ledamöter. Inger Liliequist från Riksantikvarieämbetet och Rolf Löfgren från Naturvårdsverket axlar ledamotskapet. I Sveriges delegation till kommit-

27 26 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2010 témötena ingår även tjänstemän från Kulturdepartementet, Riksantikvarieämbetet och Sveriges Unescodelegation i Paris. Kandidaturen ska ses mot bakgrund av att Finland och Norge suttit i kommittén och att det ansågs betydelsefullt att ha fortsatt nordisk representation i kommittén när Norges mandatperiod tog slut En förutsättning för att Riksantikvarieämbetet skulle ställa upp i valet till kommittén för att tillsammans med Naturvårdsverket representera Sverige var den långa erfarenheten av konventionsarbetet och det kontaktnät som under åren byggts upp. Nya ledamöter väljs vartannat år vid möten då konventionens signaturstater sammanträder. Ledamöterna sitter på fyra till sex år, så hela kommittén byts inte ut på en gång. Att sitta i kommittén är eftertraktat. Unescos världsarvskonvention har blivit till något av ett flaggskepp för Unesco, och en plats i kommittén är ett prestigefyllt uppdrag som ger inflytande. Kommittén är en plattform för Unescos medlemsstater att föra sina hjärtefrågor framåt. Konkurrens om platserna råder och tävlan uppstår. Vid det senaste valet i oktober 2009 kandiderade 30 stater till 12 platser. För att nå framgång krävs brett stöd från andra stater och gärna ett tydligt innehåll i kandidaturen. Att informera om vem som kommer att företräda kandiderande stat och om frågor som staten avser driva i kommittén kan underlätta. Många länder arbetar intensivt på sina kandidaturer. När Sverige kandiderade 2007 presenterades de två personer som skulle bli Sveriges frontfigurer i kommittén tillsammans med ett antal frågor som Sverige avsåg att driva. För att möta utmaningar i konventionsarbetets utveckling och viktiga frågor i samhället framhölls att Sverige avsåg stödja kommitténs globala strategi för en balanserad och representativ världsarvslista, vilket innebär en jämnare geografisk spridning av världsarven, en bredare representation av olika kategorier av natur- och kulturarv samt en bättre balans mellan antalet naturarv och kulturarv. Vidare ville Sverige verka för en integrerad natur- och kultursyn, verka för en hållbar utveckling, stödja insatser för att avvärja hot mot världsarv i fara och få fler barn och ungdomar i världen att bli medvetna om natur- och

28 RIKSANTIKVARIEÄMBETET OCH UNESCOS KONVENTIONER 1/ kulturarvet. Visionerna och strategierna ligger i linje med konventionens centrala tankar, den svenska Unescostrategin och målen för natur- och kulturmiljövården. Dramatisk valprocess Valet är för kandidaterna en dramatisk upplevelse av spänd väntan i en utdragen process. Valsystemet, så som det tills nyligen var utformat, var komplicerat och tidskrävande med flera valomgångar. När Sverige valdes in krävdes fem omgångar innan samtliga platser var tillsatta. I den första omgången fick Sverige höga röstsiffror, men inte tillräckligt höga för att väljas in direkt. I de följande tre omgångarna sjönk stödet något för att i den femte och sista omgången räcka ända fram. Valet är emellertid inte den stora utmaningen, den är istället att ta sig an det omfattande och ansvarsfulla arbetet i kommittén. I uppdraget, som sträcker sig till 2011, står det globala genomförandet av konventionen i centrum. Kommittén utnämner nya världsarv och granskar befintliga världsarvs tillstånd och skydd. I särskilt allvarliga fall placeras hotade platser på listan över världsarv i fara (World Heritage in Danger). Kommittén beslutar även om informations- och utbildningsverksamhet, om budget och fördelar medel ur världsarvsfonden till olika insatser. Att vidare utveckla konventionens tillämpning är en central uppgift. För uppdraget har en arbetsgrupp skapats där Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket, Kulturdepartementet och Miljödepartementet ingår. I gruppen finns forskningskompetens om världsarvskonventionen. Arbetet utförs i nära samarbete med den svenska Unescodelegationen i Paris och Utrikesdepartementet, och förankras i referensgrupper och nätverk där bland andra Svenska Unescorådet ingår. Även om Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket under många år följt kommitténs arbete som observatörer innebär uppdraget nya utmaningar. Arbetet i kommittén kräver god kunskap om konventionens regelverk, om kommitténs hållning i vissa frågor och om tidigare diskussioner och beslut. Att delta innebär att agera utifrån FN-systemets sätt att uppträda, förhandla, yttra sig och utforma beslut. Arbetet sker på engelska och franska. Goda förberedelser krävs liksom flexibilitet och

29 28 SVENSKA UNESCORÅDETS ÅRSRAPPORT /2010 handlingsberedskap under mötena. Ståndpunkter och yttranden förbereds i förväg, men dessa kan behöva revideras under mötets gång och nya tas fram och ibland även förankras i Regeringskansliet under pågående möte. Kommitténs arbete ska vila på vetenskaplig och professionell grund, men genom att verksamheten sker i en internationell organisation som består av stater är det politiska inslaget påtagligt. Det har under senare år dessutom förstärkts på grund av det ökande intresset för konventionen. Allt fler stater uppfattar den som viktig och för upp frågorna på politisk nivå. Politiska överväganden och intressen kan ibland väga tyngre än sakliga, professionella bedömningar. De mest illustrativa exemplen, som lyckligtvis är få till antalet, är när världsarven är en del av konflikter mellan länder om omstridda landområden. Att vara med och påverka Genom kommittéuppdraget har Sverige en möjlighet att påverka verksamheten för en bra utveckling av konventionens tillämpning. Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket bidrar med perspektiv och kunskaper på natur- och kulturmiljövårdens område. För andra frågor, t.ex. budget och regelverket för val av ledamöter till kommittén, svarar Kulturdepartementet. En viktig fråga som Sverige arbetar för i kommittén är förbättrat skydd och stärkt förvaltning av världsarven. Under kommittémötena och i skriftliga bidrag har Sverige pekat på det oroande höga antalet rapporter om problem med världsarvens skydd och tillstånd och på att många världsarv diskuteras år efter år i kommittén utan att en lösning nås. Sverige har föreslagit både proaktiva och reaktiva åtgärder. Konventionens stater borde ta ett större ansvar än vad som är fallet idag, och högre krav borde ställas på världsarvens skydd vid inskrivningen på världsarvslistan. Skötselplaner borde vara obligatoriskt för samtliga världsarv. Dessutom borde kommittén bruka listan över världsarv i fara mer aktivt som ett positivt verktyg för världsarvens skydd. Kapacitetshöjande insatser i länder med behov av stöd krävs. Problematiken framgår med önskvärd tydlighet i de urbana världs-