1941 förlagda till Ösel.

Transkript

1 Rysslägret vid Rönntorp Reparationsarbete på barack nr 6. T.h. barack nr 5 (matsal och kök). Rönntorp ses i fonden. Hemkomst till lägret efter en dags arbete. Lilla kuren är pumphuset. Förbandschefen ger intryck att vara en tämligen kultiverad person, /.../knappast fallet med de två fartygscheferna /.../ Bland besättningarna i övrigt kunde man iakttaga en del med tämligen intelligenta drag, men utseendet hos flertalet av dem närmast karaktäriseras som slöa och dolska. Detta är utdrag ur protokollet efter förhör av kommendörkapten Linder med 60 st. ryska militärer, som med två trålare ombyggda till minsvepare flydde över Östersjön från den estniska ön Ösel. Fartygen nådde Huvudskär den 21 september Man måste sätta sig in i deras situation. De har flytt från ett bombardemang från tyska mark- sjö- och flygstridskrafter och hamnat i ett nytt land. Vad händer nu med oss? Det är ju krig. Dessutom skedde detta under stalinperioden med det tyranniska styret. Vad ska nu hända med min familj och släkt? Klassas vi som desertörer? Med andra ord ett ganska naturligt beteende som kommendörkapten Linder uppfattade som slöa och dolska. Att divisionschefen Isaak Petrovitj Teplitski, kaptenslöjtnant i reserven, håller ett högt huvud är hans plikt inför sitt manskap och inför den svenska krigsmakten. Fartygen ingick i 8:e minsvepningsdivisionen och var sedan augusti 1941 förlagda till Ösel. Detta är ingressen till ett treårigt internerande av slutligen 164 ryska militärer vid gården Rönntorp, Länna. Lägret fanns redan. Det var uppbyggt av Socialstyrelsen för att vid ett ev. svenskt inträde i 2:a världskriget inhysa subversiva, opålitliga svenskar, m.a.o. svenska kommunister. Det konstaterades snart att lägret låg för nära Åkers krutbruk med dess verksamhet. Lägret lånades ut till Försvarsdepartementet och Folke Bernadotte beslöt att de ryska militärerna skulle interneras där. Internerna kom till Rönntorp redan den 22 september med buss. De fick inledningsvis hjälpa till med att förbättra barackerna med isolering och förbättra taken. Taggtrådsstängsel fanns redan uppsatt runt lägret -3 meter brett och 2,5 meter högt. Fram till den 11 november kom ytterligare ryssar sjövägen hit, så att lägret slutligen omfattade 164 interner: 21 officerare 8 kommissarier och politruker (officers ställning) 5 intendenter 19 krigsingenjörer 4 krigstekniker 2 fältskärer 14 Vakt vid ingången till lägret. 44 underofficerare 1 politruk (sergeants ställning 51 meniga 9 civila Svenska krigsmakten fick snabbinkalla vaktpersonal ur landstormen tillhörande Strängnäs. Inledningsvis hade värnpliktiga från I 10 skött bevakningen, boende i tält. De fick också börja med att bygga upp sina lokaler - vaktlokal, förläggning, matsal, förråd och arrestlokal. Något sådant fanns inte. Kompaniexpedition hyrdes in i gården Rönntorp och staben förlades i den södra flygeln vid Länna bruk. Vaktpersonalen uppgick i början till 160 man och byttes ut var 3:e månad för att inte man skulle få för goda relationer mellan de internerade och vaktpersonalen. Under det första året var det ett hårt styre av lägret genom ryttmästare Carl Rosenblad och internerna hölls till stor del bakom lås och bom. Detta år gjordes flera besök i lägret av den sovjetiska ambassaden, som på alla sätt - både med morot och piska försökte att få internerna att återvända till Sovjetunionen. De svenska myndigheterna var dock ståndaktiga. Tyskarna hade fortfarande medvind i kriget under Barbarossa-offensiven i

2 var ett omdiskuterat internat Rast under arbete med riksvägs 55. I uniform i bakre raden ses tolken och fältpastorn Christofer Klasson, som senare blev komminister (präst) i Länna socken. Arkivbilder Länna hembygdsförening Bron vid Byringe station. Ryssarna byggde de stensatta partierna och väganslutningarna på riksväg 55. Sovjetunionen. Man ville nog icke stöta sig med tyskarna i detta ärende. Dessutom säger de internationella bestämmelserna att krigsfångar skall vara internerade tills kriget tar slut. Första året innebar även stora interna motsättningar med många slagsmål och det innebar att man efter ett år blev tvungna att dela lägret i två delar ; Läger A med de Stalin trogna och Läger B med de som inte ville återvända till Sovjetunionen. Även ett läger C byggdes - ett straffläger. Den bestod av endast en barack. Här förvarades de ryssar, som begått sådana förseelser som enligt dåvarande svenska krigslagar sonades med arreststraff på upp till tre månader. Straff utdömdes direkt av kommendanten. Ryssarna var rädda för att hamna där, ty det innebar ju en frihetsberövelse och man fick dela med andra från det andra lägret. De fick inte vara med att jobba, inte vara med kamraterna på deras fritid i lägret, ej heller njuta av permission ute i socknen. Samtal med de arresterades var heller ej tillåtet. Rökningsförbud gällde även. I läger B var kaptenlöjtnant Nikolaj Basukoff förman, som var av gammal rysk officerssläkt. Sovjetunionen var mycket angelägen att få honom utlämnad, kanske på grund av sin bakgrund. Därom längre fram i redovisningen. Matrikel över alla interner med krigsfånge(internerings)kort (foto och alla personliga data) finns och även en sammanställning över möss- och skonummer. Efter ett år gjordes en del lättnader i lägret. Internerna fick möjlighet att utföra arbeten utanför lägret. Ryssen verkar dock vara godhjärtad och hjälpsam. Han är som ett barn med barnets goda egenskaper. De internerade bör få tillfälle till kroppsarbete med vistelse utanför lägerområdet. Detta arbete kan med fördel vara hårt och Ett hårt arbete som uttröttar kroppen, har ju även den följden, att de sexuella besvären blir mindre, skriver den svenske kommendanten ryttmästare Carl Rosenblad till försvarsstaben september En del var med vid bygget av den nya sträckningen av Rv55 vid Länna bruk, arbete i skogen och i lantbruk. Bland annat högg man meterved vid Länna bruk åt Bo von Stockenström. Några kördes med lastbil till Åkers styckebruk för arbete i bruket. Vaktmanskap följde naturligtvis med ut på arbetsplatserna. För det arbete som de utförde fick de 1,50 kr/tim. samt 15 en dagpenning 50 kr/månad från sovjetiska ambassaden. Fritid i lägret ägnades åt mycket handverk, dans och musik. Korgflätning, modellskeppsbygge och fiske och mycket annat var populärt. En stor modell av fregatten Rättvisan byggdes 1942, som tillägnades kung Gustav V, finns idag på Sjöhistoriska muséet. Andra modeller var kryssaren Tre Kronor, tillägnad Folke Bernadotte och kryssaren Gotland, tillägnad chefstolken kapten Rudolf Rasch, som hans barnbarn Raoul Lindkvist hade med till minnesdagen i september 2012 och visade upp. Den var byggd av kapten Georgy Ivanov. Efter ytterligare en tid medgavs även utflykter i Länna på fritiden och inledningsvis även då med vaktmanskap. För de pengar som man tjänade köptes bl.a. cyklar, armbandsklockor, kostymer och instrument. Cyklarna var av märket AJ, en cykel som tillverkades av Anders Jansson, Länna. Anders Jansson drev bilverkstaden i Länna upprättas ett fritidsområde på 3 km i diameter där internerna tilläts röra sig ganska fritt. Det finns många bilder som visar hur de rörde sig fritt och träffade många Lännabor. Det ordnades fotbollsmatch mot Länna GIF:s vetera-

3 Korgarbete. I mitten Alexej Zinovjev och t.h. Alexej Kusnetsov. Utspisning i en av matsalarna - makaronlåda. Aina Karlsson, som bodde vid Rönntorp under lägertiden intervjuas av Rolf Gunnarsson. Basukov-gruppen i samband med rättegången i Nyköping. ner, kyrkobesök, besök till Stockholm (Skansen och Sjöhistoriska muséet) m.m. Många fick goda kontakter med familjer i socknen, t.ex. vid Salvartorp. Sjön Salvaren ingick tidigt i det område som tilläts att besöka, fr.f.a. för att kunna bada. Det ordnades danskvällar där ryssarna från läger A stod för musik och även dansuppvisning av kosackdans. Lägret upplöstes under oktober återvände hem till Sovjetunionen och 34 valde att stanna i Sverige. Huvuddelen av dessa började ett nytt liv i Sverige och bildade familjer och skaffade sig utbildning. Inne i lägret var det fotograferingsförbud, men internerna tog många bilder, framkallade och kopierade själva. Bilderna skulle dock godkännas av svenska myndigheterna. Det finns m.a.o. ganska många bilder från lägertiden hos släktingar till de som valde att stanna. De 130 avtransporterades med tåg från Byringe stn till Gävle, båt till Åbo och tåg hem till Sovjetunionen. Vad som hände med dem var osäkert. Det gick många rykten. Bl.a. att man omedelbart efter passagen av den sovjetiska gränsen på Karelen, förde ut männen i skogen och att det hördes kulsprutesmatter. Alexander Solzjenitsyn har skrivit kort om detta i sin bok GULAG-arkipelagen. Han skriver: Under krigets första dagar förliste en sovjetisk eskortjagare utanför svenska kusten. Under resten av kriget bodde besättningen i frihet i Sverige - i ett välstånd och en komfort som aldrig förr eller senare. Sovjet retirerade och avancerade och attackerade och stupade och svalt medan dessa svinpälsar satt där och gonade sig i neutrala badkar. Efter kriget repatrierade Sverige dem. Deras fosterlandsförräderi var ställt utom all tvivel- men av någon anledning var det inte det de straffades för. Man lät dem fara åt skilda håll, varefter samtliga åtalades för antisovjetisk agitation på grund av deras förföriska skildringar av friheten och välmågan i det kapitalistiska Sverige (Kadenko-gruppen). Denna grupps öde blev sedan en anekdot. I lägret höll de nogsamt tand för tunga om Sverige av rädsla för att få nya straff på halsen. Men på något sätt fick svenskarna reda på deras öde och det skrevs bakdantande artiklar i pressen. Vid det laget hade pojkarna skingrats i läger både i när och fjärran. Genom en specialorder drogs alla plötsligt samman till Kresty-fängelset i Leningrad; i två månader gödde man upp dem som till slakt och håret fick växa ut på dem. Därefter kläddes de upp till blygsam elegans, fick repetera 16 vad de skulle säga till dem och varnades för att de som knystade det minsta skulle få nio gram i nacken - och så fördes de iväg till en presskonferens med utländska journalister och folk som hade känt till hela besättningen i Sverige. De f.d. krigsinternerade skötte sig bra, de berättade om var de bodde och studerade och arbetade och de harmades över det borgerliga förtalet, som de nyligen hade läst om i västerländska tidningar (vilket som bekant säljs i varenda tidningskiosk hos oss) och så hade de skrivit till varann och strålat samman i Leningrad (nej, resekostnaderna var inget problem för någon av dem). Deras fräscha, välmående uppsyn var den bästa tänkbara dementin på tidningsankan. Skamset troppade journalisterna av och skrev urskuldande artiklar. För ett västerländskt tänkesätt kunde det här inte förklaras annorlunda. Men intervjuoffren fördes omedelbart till badhuset, fick håret snaggat, kläddes i sina gamla paltor och skickades tillbaka till sina tidigare läger. De hade uppträtt värdigt och slapp därför nya straff. På en förfrågan till den ryske kulturattachén Alexander Pashedko (2012) om de internerade ryssarna var desertö-

4 Svenske chefstolken ryttmästare Rudolf Rasch t v. Den ryske officeren utan huvudbonad är divisionskommendören Isask Teplitskij. Han var lägerförman för ryssarna tiden fram till 5/ Arkivbilder Länna hembygdsförening Torbjörn Larsson, Lubos Havlik, Leif Ekblom, Bo Larsson och Mikael Ajrami vid röjningen i lägret. Foto Leif Ekblom. rer eller inte, svarade han att de betraktades som flyktingar. De var omringade av tyskarna och hade inget annat val än att fly. En som valde att stanna kvar var kaptenslöjtnant Basukoff som varit chef för u-båtsdivisionen i Kronstadt. Ryssarna var mycket angelägna att han skall återvända. Sovjet kräver i mars 1945 utlämning av Nikolaj Feodorovitj Basukoff samt Pjotr Stepanovitj Figurnov, Georgij Vladimirovitj Ivanov, Nikolaj Vasiljevitj Ovtjinnikov och Alexej Leontivitj Zionvjev. De anklagdes av Sovjet för mord på 2 sovjetmedborgare (politruker) ombord på ett sovjetfartyg. Rättegång hölls i Nyköping våren 1946 med utredning och rättegång där rätten friade dem: Beskyllningen bedöms vara falsk. Det sägs att de inte ens hade varit ombord på det aktuella fartyget De anklagade frias Högsta domstolen finner i juni 1946 hinder mot utlämning Kungl. Maj:t har i nåder låtit Sig föredragas ovanbegärda ärende. Med hänsyn till den i riket verkställda utredningen i ärendet finner Kungl. Maj:t, att mot den begärda utlämningen möter sådant hinder varom förmäles i 8 andra stycket ovannämnda lag. (Avser lagen från 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare). Läger B, med de ryssar som valde att stanna, varade ännu ett tag i avvaktan på hur de skulle behandlas. De fick tillfälliga bostäder i socknen innan de slussades ut i det svenska samhället. Lägret blev därefter under en kort period ett genomgångsläger för andra flyktingar av många nationaliteter. När det senare avvecklades kördes ett antal baracker till Danmark för att bli tillfälliga bostäder under landets uppbyggnad efter kriget. En barack flyttades in till Strängnäs och blev lokal för Strängnäs Lottakår och Hemvärn. Baracken är nu flyttad ut till Mälsåkers slott och används där som rast- och caféstuga. De som stannade fick ett främlingspass. Detta pass var man tvungen att förnya inledningsvis var 6:e månad. I passet stod inom vilket område i Sverige som passet var giltigt, ofta stad samt landsfiskaldistrikt. De flesta erhöll sedan svenskt medborgarskap, t.ex. så erhöll Alexej Zinovjev 23 november 1951 sitt svenska medborgarskap. Han bosatte sig i Strängnäs och bildade familj där. Länna hembygdsförening har röjt på lägerplatsen från träd och buskar. Det glädjande var att så många ställde 17 upp och arbetade med trädfällning, rensning av sly och buskar, krattning och allmän uppsnyggning. En stor arbetsinsats bidrog Åke Gustavsson med. Han är uppväxt vid Salvartorp och har minnen av ryssarnas besök på gården. Den 22 september 2012 genomförde en första minnesdag på platsen för lägret. Tal hölls av dåvarande ordföranden i föreningen Rolf Gunnarsson, ordf i Strängnäs Kultur- och fritidsnämnd Charlotta Steneskog, ryske ambassadören Igor Neverov samt Alex Johansson, som talade för de anhörigas räkning. Alex är son till en av ryssarna, Alexej Kusnetsov. En minnessten avtäcktes då av den ryske ambassadören Igor Neverov och den nu ende levande av de som stannade i Sverige - Konstantin Arzamasow (född 1920). Konstantin Arzamasow svarade även för en musikalisk underhållning på balalajka med dragspelsvirtuosen Ari Hatainen. Strängnäs Lottakår erbjöd ärtsoppa och ostsmörgås, Hembygdsföreningen kaffe med bröd och Leif Ekblom visade runt i lägret. I ett tält berättade Aina Karlsson om sina upplevelser av lägret. Hon var dotter till ägaren av gården Rönntorp vid lägret. Yngve Gunnarsson berättade om det civila lägret med ryssar i Krampen, Skinnskatteberg och Alex Johans-

5 Länna bruks herrgård med den skogsklädda åsen mot Mörtsjön. Foto Hembygdsföreningens arkiv. Vägbygge tärde på Byringeåsen Den ås vid Länna Bruk, som avskiljer Mörtsjön från det lägre liggande landet nordöst, härstammar från den tid då landet var istäckt. Under det stora och tjocka istäcket strömmade smältvatten fram i istunnlar under isen. Det material som inte gned loss genom sin tyngd och rörelse mot berggrunden strömmade med smältvattnet i tunnlarna. Framför tunnelmynningen avsattes materialet. Det grövsta och tyngsta först, som stommen i åsen. Grus, sand och lera avsattes på sidorna. Det lättaste materialet, leran, flöt längs med vattnet innan den avsattes. Rullstens- och grusåsarna blev allt längre varefter inlandsisen smälte och drog sig tillbaka. Åsen vid Länna Bruk kan på en geologisk karta följa från södra Södermanland via Länna Bruk, Noaks skepp, ned till Härad, via Fogdö och en bit in i landet norr om Mälaren. Riksväg 55 mot Malmköping passerade intill åsen samt genom och förbi Länna Bruk. Vägen byggdes om med ny sträckning öster om bruket på 40- och 50-talet. Mycket material gick åt till vägbyggnaden. En del av detta togs från grusåsen mellan Mörtsjön och mangårdsbyggnaderna vid Länna Bruk. Man erhöll då, utöver erforderligt vägbyggnadsmaterial, även en mycket fin utsikt över Mörtsjön. Detta lämnar dock litet mera spelrum åt vindarna från väster än man hade tidigare. Text Herbet Risberg son berättade om bakgrunden till lägret. Hembygdsföreningen avtäckte även en informationstavla om lägret. En modell av lägret, gjord av Bengt Jansson (son till Anders Jansson omnämnd ovan), fanns till beskådan för att få en bild hur lägret såg ut. Ett antal mappar med information och dokument från Krigsarkivet om lägret fanns för den som ville fördjupa sig i ämnet. Fordonsmuséet Arsenalen visade upp en tidsenlig radiopersonterrängbil (Raptgb). Bland besökarna kan nämnas ett 25-tal från ryska ambassaden med bl.a. ambassadören, armé-, marin- och kulturattachéerna, den berömda ballerinan Ellen Rasch, 92 år, dotter till chefstolken kapten Rudolf Rasch samt många anhöriga till de kvarstannande ryssarna. Ryska Riksförbundet var representerad av ordföranden Lioudmila Siegel och ryska TASS med sin i Sverige placerade reporter var närvarande. Antalet besökare uppskattades till ca 250. Under 2013 genomfördes ånyo en minnesdag den 22 september. Ryska ambassaden hade med kort varsel fått förhinder. En utrikespolitisk händelse blev prioriterad. Leif Ekblom öppnade dagen och hälsade alla varmt välkomna. Ryska Riksförbundet representerades av ordförande Lioudmila Siegel, Stockholms amatörensemble (ryssar bosatta i Sverige) Med sång genom livet, under ledning av Marina Moritz sjöng nationalsångerna och ryska sånger. Författarinnan Vera Efron, ryskfödd nu bosatt i Sverige, berättade om situationen i Sovjet under den aktuella tiden. 18 Alex Johansson talade för de anhörigas vägnar. Därefter lades blommor ner vid minnesstenen. Utöver servering som under 2012, serverade ryska flickor i vackra folkdräkter te ur samovar samt piroger. Leif Ekblom och Alex Johansson höll ett kort föredrag om lägret. Konstantin Arzamasow, still going strong 93 år, underhöll på sin balalajka. Avslutningsvis gjordes en rundvandring i lägret. Under 2014 uppmärksammas att det är 70 år sedan lägret upplöstes. Den 12 oktober hålls en minnesdag i lägret med tal av ryska ambassaden, kommunen, Ryska riksförbundet och Länna hembygdsförening. Servering, föreläsning och mycket annat. Text Leif Ekblom