ERTSERÖD, Tanums kommun En översiktlig naturvårdsinventering utförd av Lennart Olsson 1975

Transkript

1

2 ERTSERÖD, Tanums kommun En översiktlig naturvårdsinventering utförd av Lennart Olsson 1975 Kartor utförda av Helena Jonsson Naturvårdsenheten Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1976

3 LÄNSSTYRELSEN Göteborgs och Bohus län FÖRORD Föreliggande rapport är resultatet av en översiktlig naturvårdsinventering, som har utförts under vegetationsperioden Inventeringen är utförd på uppdrag av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Utredningen utgör ett fristående arbete inom naturvårdsenheten. Författaren har utfört hela undersökningen och är ensam ansvarig för dess innehåll samt för de åsikter och värderingar, som framförs i denna. Carl-Axel Jansson

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING Allmänt Inventeringsobjektets läge och omfattning Inventeringens syfte Metodik. Inventeringsarbetets uppläggning 1 2 BESKRIVNING AV INVENTERINGSOMRÅDET Allmänt Geovetenskapliga förhållanden Topografi Berggrund och lösa avlagringar Vegetation Hällmarkernas vegetation Rishedar Myrmark Ängsmark Vattensamlingar Snårvegetation Lövskog, Lövslyvegetation Barrskog Strändernas vegetation 11 3 SAMMANFATTNING, FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER 12 4 DELOMRÅDESBESKRIVNINGAR 13 5 LITTERATURFÖRTECKNING 27 Sid 6 BILAGOR Bilaga 1 Bilaga 2 Karta 1 Artlista över floristiskt intressanta kärlväxter Fotodokumentation Karta över vegetation, bebyggelse och vägar. Områdesindelning

5

6 1 INLEDNING 1.1 Allmänt Området Ertseröd har i den översiktliga naturvårdsplaneringen uppmärksammats och föreslagits som naturreservat. Det är då främst områdets betydelse för det rörliga friluftslivet och landskapliga kvalitéer som ansetts motivera en reservatsbildning. Ertseröd är till skillnad från närliggande områden relativt oexploaterat av fritidsbebyggelse. 1.2 Inventeringsobjektets läge och omfattning Inventeringsområdet är beläget ca 3 km SSV Grebbestad i Tanums kommun och omfattar drygt 3 km 2. Det gränsar i nordost till väg 163, i sydost till Veddemyrsberget och når i söder ned till Kattudden. Gränsen följer sedan strandlinjen 200 m norr om Brandudden (områdena kring Halsvik och Saltvik ingår ej). I nordväst följer gränsen till stor del vägen från Billtorp till Tränget. Växtgeografiskt ligger området i vad som brukar kallas kustlandet. 1.5 Inventeringens syfte Avsikten med inventeringen är att ge en beskrivning av naturförhållanden, främst vad gäller vegetation, flora och geologi. En vegetationskarta avsedd att utgöra underlag för framtida skötselplaner har också upprättats. 1.4 Metodik. Inventeringsarbetets uppläggning Fältarbetet har tagit sammanlagt 6 dagar i anspråk, varav en utnyttjats för allmän rekognoscering och de övriga för den mer systematiska inventeringen. En underlagskarta baserad på ekonomiska kartan och svartvita flygfoton (1967 års flygning) hade dessförinnan färdigställts. Karteringens noggrannhet har både vad gäller detaljrikedom och differentiering i olika vegetationstyper fått anpassas efter den begränsade tid som stått till förfogande. (Vegetationskarta 1.) Redovisningen omfattar en allmän beskrivning över i området förekommande naturtyper, samt en beskrivning över de olika delområdena. Denna senare del utgöres i princip av redigerade fältanteckningar, och omfattar främst ängsmarker och andra delobjekt, som är viktiga ur skötselsynpunkt, eller i andra avseenden. Bebyggelse, vägar, stigar samt vissa landskapselement såsom strandkaraktär, stenbrott, grustag o. dyl har noterats under inventeringen och redovisas på karta 1.

7 2 BESKRIVNING AV INVENTERINGSOMRÅDET 2.1 Allmänt Kala bergsryggar dominerar landskapsbilden i området. Dalgångarna upptas huvudsakligen av planterad tallskog och ängsmark. Flera vägar går genom området. Den största och mest frekventerade går förbi Billtorp till badstranden sydväst om Vallvik. Den ursprungliga bebyggelsen består av sammanlagt 8 mindre gårdar och torp, varav de flesta nu endast bebos sommartid. Fritidsbebyggelse finns vid Kolmyrarna och öster om Saltvik. 2.2 Geovetenskapliga förhållanden Topografi De centrala delarna utgöres av en i sydväst-nordostlig riktning gående höjdsträckning med två markerade toppar. Brefjäll och Högknatten 71,6 resp. 75 meter över havet. Dessutom finns en mindre bergsrygg i nordväst som saknar markerade toppar och endast når ca 40 m.ö.h. Längst i söder vid Kattudden finns ytterligare en mindre höjdplatå, som når en bit ut i havet och med sina relativt branta stränder utgör ett markant inslag i landskapsbilden. Mellan höjdsträckningar finns smala dalstråk med ängsmarker, åkrar och skogsdungar. Bild 22,45 Mindre spricksystem i sydväst-nordost respektive nordväst-sydost framträder tydligt i vissa hällmarksområden. Sprickorna är ofta små och relativt grunda Berggrund och lösa avlagringar Berggrunden består överallt av granit och landskapets ytskulptur betingas i hög grad av granitens karakteristiska förklyftningsegenskaper. Höjdområdena kännetecknas av mjukt avrundade, relativt släta berghällar. Dalsidorna är branta, bitvis lodräta. Tyvärr är flera av de mest tilltalande hällmarksområdena med vackert utbildad rundhällstopografi förstörda av stenbrott och upplag av skrotsten. Lösa avlagringar uppträder företrädesvis i dalgångarna. Det finare moränmaterialet har Bild 4,5,17 svallats ned från dalsidorna och täcker nu dalbottnarna. Finsand, sandblandad lera, och i dalgången söder om Högknatten även saltvattensgyttja, karakteriserar dessa lågt liggande partier.

8 Längs dalsidorna, men även här och var på höjdplatåerna, finns små svackor fyllda med moränavlagringar, vanligen mer eller mindre vegetationslösa block- eller klapperstensfält. Bild 12 Ett sanddynsfält med tallskog, omgivet av kala hällmarker finns norr om Högknatten. Området är av begränsad omfattning, men får ändå anses vara av visst geovetenskapligt intresse. Skalgrusavlagringar förekommer vid Brand, Vallvik och Nästegård. Förekomsten vid Brand är en relativt stor s.k. sadelavlagring bestående av skalblandad sand, medan de övriga är mycket små. Dessa områden äger ett skyddsvärde från geologiska såväl som botaniska och landskapliga synpunkter. Organogena jordar i form av torvmarker är vanliga i bergsområdena. Be flesta torvavlagringarna har här, liksom i de flesta, tidigare helt skoglösa områden, utsatts för täktverksamhet. 2.3 Vegetation Hällmarkernas vegetation Hällmarksljungheden är den vanligaste vegetationstypen i området. Ben utgör ett mosaikkomplex, där den högre vegetationen är inskränkt till sprickor i berget eller depressioner med lite vittringsgrus och ett mycket tunt humusskikt. På de släta hällarna finns endast skorplavar och i bland några navellavar av släktet Umbilicaria. Bland kärlväxterna märks förutom ljung även mjölon, kråkbär och kruståtel. På ställen där viss torvbildning kunnat ske förekommer hirsstarr (Carex panicca), brunven, tuvsäv och ibland även tuvull. Raggmossa (Rhacomitrium lanuginosum) och falsk vitmossa (Leucobrynm glaucum) är de mest iögonfallande bland förekommande mossor. Ben förra växer fläckvis direkt på kala hällmarker medan den senare uppträder i kanten av ljungmattan, där även flera av de vanligare hedskogsmossorna återfinns. Bild 19,20 Hällmarksljungheden är stadd i mycket långsam igenväxning. I närheten av planterad tallskog är det främst ungtallar som invaderar hällmarkerna. Andra partier koloniseras långsamt av björk, både vårtbjörk (Betula verrucosa) och glasbjörk (B. pubescens). Bild 28 På en del smärre kalkpåverkade eller fågelgödslade klipphällar, ofta i strandnära områden, utbildas en annorlunda hällmarksvegetation. Den karakteriseras av arter som sandlök (Allium vineale), vit och gul fetknopp, strandglim och styvrorsviol. På partier där ett något tjockare humuslager hunnit utbildas tillkommer vanligtvis också flera vanliga torrängsarter.

9 2.3.2 Rishedar Bild 9,11 Fukthedar finns företrädesvis på svagt sluttande hällmarker. De utmärkes av en vegetation dominerad av ljung, klockljung och blåtåtel. Andra vanliga arter är pors, odon, krypvide, tuvsäv och tuvull. Örtinslaget är litet, men på fukthedar i närheten av äldre bebyggelse, där betestrycket förmodligen varit större även i senare tid, uppträder blodrot, knapptåg, knägräs och brunven. I övergången mot våtare kärrområden finns ibland en bård av myrlilja. Bild 32,37 Fuktheden koloniseras ibland av enbuskar och åtminstone i de torrare randområdena kan täta enbusksnår utbildas. Tall och björk (Betula pubescens)vandrar också så småningom in på fuktheden. Samtliga fukthedar inom området är stadda i igenväxning. Torra rishedar förekommer framför allt på blockmark och grusig till sandig mark. Ljungen är alltid det dominerande riset, men fläckvis kan mjölon dominera, särskilt på storblockig mark. Kråkris, odon och en ingår, liksom spridda tuvor av kruståtel. I gränsen mot torrängsvegetation uppträder ljungen ofta i tuvor, och element från torrängsvegetationen kan nå långt in i ljungmattan Myrmark Myrarna är bortsett från några mindre partier med ren mossevegetation i regel utbildad som fattigkärr. I hällmarksområden är övergången mellan fukthed och kärr mer eller mindre flytande, och de båda vegetationstyperna förekommer vanligtvis i anslutning till varandra. På sluttande mark med god vattentillströmning karakteriseras kärrvegetationen av pors och blåtåtel. Denna typ (soligena kärr) är dock mindre vanlig. Topogena kärr, d.v.s. plana våtmarker som är påverkade av fastmarksvatten, förekommer i flacka hällmarksområden med sänkor, gärna i anslutning till vattensamlingar. Det är här alltid fråga om fattigkärrsvegetation, med bl.a. tuvull, ängsull och blåtåtel, på våtare mark ett välutvecklat bottenskikt av vitmossor samt vitag, löktåg och flaskstarr (Carex rostrata). I anslutning till vattensamlingar förekommer också rundsileshår (Drosera rotundifolia) och småsileshår (D. intermedia). I dalgångarna är kärrvegetationen annorlunda utbildad. I dalgången söder om Högknatten består den till stor del av bladvass i ett nästan rent bestånd. I randområdena finns flera videbuskage (Salix aurita/cinerca), samt vid övergången mot fuktängsvegetationen också svärdslilja, skogssäv, vattenpilört och plattstarr (Carex disticha). Ett mindre kärr, som kan karakteriseras som medelrikkärr finns söder om Billtorp. Förutom trivial fattigkärrsvegetation förekoramer här ängsstarr (Carex hostiana), slankstarr (C. flacca), trindstarr (C. diandra), loppstarr (C. pulicaris) och salttåg.

10 2.3.4 Ängsmarker Kalktorrängar. Denna vegetationstyp finner man på sandig skalförande mark. Kalktorrängarna inom inventeringsområdet är fåtaliga. Den största finns vid Brandudden och vegetationen består här av ett s.k. ängshavresamhälle med förutom täta tuvor av ängshavre (Arrhenatherum pratense), även backglim, brudbröd, backtrav (Arabidopsis thaliana) och luddhavre (Arrhenatherum pubescens). De tre förstnämnda arterna är karakteristiska för de flesta övriga mindre torrängspartier med viss kalkpåverkan. Fältmalört (Artemisia campestris), som är en art med sydöstlig utbredning i Sverige och är tämligen sällsynt i Bohuslän, uppträder dessutom anmärkningsvärt ofta. Bild 24,25 Samtliga kalktorrängar är stadda i långsam igenväxning. Det är främst nypon, en och slån, 26 som vandrar in. Övriga torrängar. Mer trivial torrängsvegetation förekommer på några mindre partier. I strandnära områden dominerar ofta sandstarr (Carex arenaria), som fungerar som sandbindare i övre delen av de flesta sandstränder. Annars karakteriseras torrängsvegetationen på skalfri sandig mark av fårsvingel och gulmåra. Dessutom kan luddhavre (Arrhenathernm pubescens), rödven, rölleka m.fl. ingå. Brynängsvegetation. Så kallade brynängssamhällen, d.v.s. högvuxen örtrik ängsvegetation, förekommer på skalförande mark, främst i anslutning till torrängar. Småborre, blodnäva, backglim, rödiklint, ängshavre, äkta johannesört (Hypericum perforatum) och bockrot karakteriserar här vegetationen. Detta växtsamhälle har ej markerats på vegetationskartan, då det oftast bara intar mycket smala områden i gränsen till lövsnår eller blockmark. Friska ängsmarker. På sandig mark med inslag av finare mineraljordsfraktioner är markens Bild 1,41, vattenhållande förmåga större, och ängsvegetationen blir här något frodigare, även om in- 42 slaget av torrängsarter ställvis kan vara ganska stort. Bland gräsen märks främst rödven, ängsgröe och timotej örtinslaget är i regel sparsamt. Följande arter brukar dock återfinnas: grässtjärnblomma, rölleka, ängsvial, kråkvicker och vitklöver. Flera av de områden, som på vegetationskartan klassifierats som friska ängsmarker utgörs av nedlagd åkermark, där annueller (ettåriga växter) utgör ett markant inslag. Denna ogräsflora karakteriseras av baldersbrå, kvickrot, åkertistel, topplån (Galeopsis bifila) m.fl. Bild 58 Fuktig ängsmark. Fuktängarna utvecklar, när de icke betas, en högörtsvegetation dominerad av älgört. Ett visst inslag av kärrväxter såsom bladvass, videört, fackelblomster och svärdslilja brukar också ingå. Upphör betesdriften helt vandrar så småningom al eller på något torrare mark björk (Betula pubescens) och sälg (Salix caprea) in. Betade fuktängar har ett annat utseende. Marken är småkullig p.g.a. betesdjurens trampande och beteshärdiga arter såsom vägtistel, åkertistel, kärrtistel, brännässla och revsmörblomma utgör ett iögonfallande inslag. Bland gräsen märks luddtåtel (Holous lanatus), tuvtåtel (Deschampsia caespitosa) och ibland ängssvingel (Festuca pratensis). Få upptrampad blottlagd jord finner man våtarv, baldersbrå och hönsarv.

11 Två smärre partier som kan karakteriseras som kalkfuktängar finns vid Brandudden. Förekomst av slankstarr (Carex flacca), vildlin och darrgräs antyder en måttlig kalkpåverkan Vattensamlingar Vattensamlingar förekommer företrädesvis i hällmarksområden. De flesta är omgivna Bild 11,22, av torvmark och har uppkommit genom torvtäktsverksamhet. Vattnet är ofta svagt hu- 29,30 musfärgat och vegetationen sparsam. Vattenklöver och löktåg är de utan jämförelse mest frekventa arterna. De återfinns även i grunda vattensamlingar, som torkar ut under eftersommaren. Förutom löktåg kan den submersa vegetationen bestå av vattenbläddra och vitmossa (Sphagnum sp). Vanligt mannagräs (Glyceria fluitans), plattbladig igelknopp (Sparganium angustifolium), gäddnate, flaskstarr, hästsvans och bredbladigt kaveldun är arter, som ofta påträffas. De båda sistnämnda undviker dock de mest näringsfattiga gölarna. Anmärkningsvärd är den rikliga förekomsten av notblomster, som noterades i en relativt grund vattensamling bara 500 meter från kustlinjen. Detta är annars en art med utpräglad inlandsutbredning. Bild 29 Till vattensamlingarna gränsar en kontaktvegetation av fattigkärrstyp. Här märks förutom vitmossor även rund-sileshår (Drosera rotundifolia), små-sileshår (D. intermedia), tuvull, gråstarr (Carex canescens), ängsull, tuvsäv, blåtåtel och klockljung Snårvegetation Bild 24 På vegetationskartan har en differentiering mellan enbuskmark och övrig snårvegetation gjorts. Den förstnämnda förekommer främst som randvegetation på igenväxande rishedar och hagmarker. Övrig snårvegetation omfattar ett flertal olika typer lövdominerade snår. På torrmark består de oftast av nyponros, slån och en. I soliga lägen på skalförande mark kan även hagtorn (företrädesvis Crataegus calycina) och liguster ingå. På frisk till fuktig mark kan lövsnårsvegetationen bestå av björnbär (Rubus fruticosa coll.) eller videarter (Salix aurita, S. cinerea) Lövskog, lövslyvegetation Bild 1,23, Randlövskogar av asp eller björk karakteriserar övergångs sonen mellan åker/ängsmark 41,42 och hällmark. Fältskiktet är av hedtyp och örtinslaget är litet, dock kan harsyra, ekbräken, hultbräken och linjekonvalj ingå. I hällmarkernas randområden kan björkskog med fältskiktet dominerat av blåtåtel uppträda. Några mycket små områden med ängsartad lövskog finns i norra delen av inventeringsområdet, vid Nästegård. I fältskiktet ingår här bl.a. stiuknäva, nejlikrot, smultron, majbräken, lundbräken och bergdunört (Epilobium montanum).

12 Med lövslyvegetation avses här täta snår av unglövskog. Dessa förekommer främst på igenväxande ängsmarker, men även på blockmark eller i skogsbryn. Fältskiktet är dåligt utvecklat, och består vanligen av rester från den ursprungliga ängsvegetationen Barrskog Praktiskt taget all barrskog som finns inom området är planterad. Med utgångspunkt från fältskiktets sammansättning kan de indelas i ängsbarrskogar och hedbarrskogar. Den förstnämnda typen förekommer på några få lokaler, främst i form av ängstallskog. I strandnära områden rör det sig om första generationen planterad tallskog, på sandig mark med skalgrus. I fältskiktet finns då flera av de ursprungliga torrängsarterna kvar. Därutöver förekommer bl.a. skogssallat, skogsviol, stinknäva och ängsruta (Thalictrum flavum). Egentlig ängstallskog finns på ett mindre område i östra delen av området. Trädskiktet utgörs här av högvuxna tallar, och i fältskiktet finner man bl.a. brudbröd, smultron, skogsviol, liljekonvalj, skogskovall, bockrot, ormbär, ängshavre och rödkörvel (Torilis japonica). Hedtallskog är den areellt mest betydande skogstypen. Träden når åtminstone i skyddade lägen ansenlig höjd innan de anses avverkningsmogna. I den mogna tallskogen kan därför ett välutvecklat buskskikt av lövsly utbildas. Detta domineras ofta av rönn, på torr mark med inslag av ek, asp och oxel, på fuktigare med glasbjörk och brakved. I fältskiktet finner man bl.a. kruståtel, lingon, vårfryle, ekorrbär och skogsstjärna. På sluttande, fuktig mark kan fältskiktet domineras av blåtåtel. Här förekommer också blodrot, ängsvädd, kärrviol, Jungfru Marie nycklar och klockljung. Granskog finns uteslutande på fuktigare mark. Ofta är det fråga om översluten ungskog, som i det närmaste saknar fältskikt. På några partier finns dock mogen granskog, och inslaget av örter i fältskiktet är då ganska stort: skogssallat, skogsviol, skogsnarv (Moehringia trinervia), skogsfräken, majbräken och i ett fall blåsippa Strändernas vegetation Områdets stränder ligger tämligen skyddade för västliga vindar. Otterön, Husön och en del mindre öar ger god lä. Detta innebär att vågerosionen på block- och sandstränder är måttlig. På klippstränder kan kärlväxter nå ned nära strandlinjen. Klippstränder. Den högre vegetationen är här hänvisad till sprickor i hällmarken. På de släta hällarna utgör diverse skorplavar den enda växtligheten. Sprickvegetationen består i de flesta fall av gulkämpar, trift, strandglim, kruståtel och rödsvingel. Sandstränder. Ett bälte av saltarv (Honckenya peploides) brukar finnas på den i övrigt vegetationsfria nedre delen av sandstranden. Därovan följer en bård med strandråg. I anslutning till driftsvallar med uppspolad tång förekommer åkermolke, gulsporre, skörbjuggsört, vägtistel, klibbkorsört (Senecio viscosus), kärrtörel, krusskräppa, stranåmålla (Atriplex littoralis), rödsvingel m.fl.

13 Blockstränder. Vegetationen är på dessa stränder mycket sparsam. Förekomst av grus och sand mellan blocken möjliggör dock för vissa växter att få rotfäste. Artsammansättningen är likartad den som gäller för sandstranden, dock tillkommer bl.a. strandkål. I strandnära områden, där grusinslaget är stort, kan små strandängsfragment utbildas. De domineras vanligen av rödsvingel eller salttåg. I övrigt uppträder här bohusmarrisp (Limonium humile), vanligt saltgräs (Puccinellia retroflexa), gulkämpar, höskallra och strandaster. 3 SAMMANFATTNING, FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER Ertserödsområdet utgör en representativ del av det bohuslänska kustlandskapet. Bergsryggar med hällmarksljunghed dominerar landskapsbilden. Dalgångarna upptas av ängsmark och planterad tallskog. Strändernas karaktär varierar från klipp- till block- och sandstränder. Från botanisk synpunkt är de kalkpåverkade torrängarna, med bl.a. riklig förekomst av fältmalört intressantast. Torrängsvegetationen vid Brandudden (I:7) och Nästegård (V:3, V:6) är dessutom landskapligt tilltalande. Dessa områden är kulturellt - upplevelsemässigt av stort värde och bör därför i första hand vårdas, lämpligen genom en försiktig röjning av buskelement. Eventuellt kan också ett lättare fårbete under hösten vara motiverat, åtminstone vid Brandudden. Ur landskapsbildssynpunkt är det angeläget att samtliga kvarvarande ängsmarker hålles öppna. Betesmarken söder om Billtorp (111:4) och området kring Stusseröd (VI:8, VI:12) bör därvid ges högsta prioritet. Ett sommarstugeområde finns vid Kolmyrarna. Fritidsbebyggelsen i angränsande områden expanderar också starkt. Det är angeläget att denna inte får utbreda sig ytterligare inom området. Området ligger tämligen avskiljt och utnyttjas bara i ringa grad av friluftsfolk. De livligast frekventerade badstränderna har utmärkts på karta 1. Här kan det vara lämpligt att ordna med, eller förbättra redan förefintliga, sanitära anordningar (TC, soptunnor). Förslag till gränsdragning för ett eventuellt reservat ges också på karta 1. DELOMRÅDE I: Strandpartiet från Brandudden till Saltvik Området består till stor del av hällmarker och igenväxande ängsmarker. Planterad tallskog, snårvegetation och blockmarker förekommer mer sparsamt. Strandkvaliten är skiftande. Huvuddelen utgöres av blockstrand, ibland med inblandning av grus och sand.

14 I:1 St Vallvikehuvud. Norr om udden finns en av badande livligt frekventerad sandstrand, med tämligen glesa bestånd av strandråg, saltarv och sandstarr (Carex arenaria). Här finns också en liten kalktorräng med bl.a. ängshavre, backsmultron och fältmalört. Söder om udden finns en uppläggningsplats för småbåtar. Soptunna och TC finns vid badplatsen. I:2 Området runt bäcken sydväst om Vallvik. Sandig mark med något skalgrus. Norra delen tallplanterad. Ängstallskog med fältskikt av bl.a. bockrot, gulmåra, ängshavre, brudbröd, brunven, skogsnarv och fårsvingel. Vid bäcken snårvegetation med en, hagtorn (Crataegas monogyna), sälg och pors. I bäckfåran tiggarranunkel och svalting. Vid stranden, i driftsvallen, finns bl.a. bohusmarrisp (Limonium humile) och kärrtörel. I:3 Blockmark öster om vägen. Små torrängspartier med enbuskar. Brynvegetation med brudbröd, blodnäva, bockrot, rödklint, vårfingerört (Potentilla crantsii) och liten blåklocka. I:4 Planterad barrskog. Nedre delen ängstallskog med enstaka svarttallar vid stranden. I:5 Sandstrand, i själva strandlinjen sten och grus. Strandråg och saltarv i ett smalt bälte längs hela stranden. Dessutom kärrtörel, åkermolke (Sonchus arvensis) och krusskräppa. Några små strandängsfragment med rödsvingel, salttåg, höskallra och bohusmarrisp. Detta strandparti ligger förhållandevis avskiljt och besöks mer sällan av badare. I:6 Igenväxande ängsmarker. Knylhavre (Arrhenatherum elatius) och rödsvingel dominerar. I övrigt: hundloka, gulmåra, hundäxing och höskallra. På fuktigare mark bladvass och älgört. Liten kalkfuktäng med slankstarr (Carex flacca) och vildlin (Linum catharticum). Östra delen av ängsmarken kalktorräng med ängehavre-samhälle, mot öster övergående i ljunghed. Nypon, en och på fuktigare partier vide (Salix aurita/ cinerca) vandrar in på ängsmarken. I:7 Kalktorräng med ängehavre, luddhavre, backtrav, backglim, gulmåra, brudbröd och fårsvingel. Vid stranden friska ängsmarker med bl.a. ängsgröe, rödsvingel och åkertistel. Mot öster vid bergsfoten ädellövsnå.r och brynvegetation. Liguster och slån dominerar snårvegetationen. I brynvegetationen ingår småborre, rödkämpar och brudbröd. Enstaka nyponbuskar och ungtallar finns i randområdena. I:8 Brandudden. Huvudsakligen kala klipphällar. I söder vid sjöbodarna kalkpåverkad hällmarksvegetation: sandlök, vit fetknopp, brudbröd, getväppling, getrams och strandglim. I:9 Sandstrand med saltarv. I driftsranden marviol. Norr om stranden liten, sluttande ängsmark på skalsand: ängshavre, brudbröd, vårfingerört, darrgräs, vildlin och krissla. I:10 Sandstrand med inslag av skalgrus. Vegetation av strandråg, saltarv och strandkvickrot (Agropyron junceum).

15 I:11 Planterad granskog med inslag av tall. Glest buskskikt med rönn, ek, liguster, oxel och krusbär. I fältskiktet: skogssallat, vitsippa, blåsippa, skogsnarv och skogsviol tillsammans med mer triviala hedskogsarter. DELOMRÅDE II: Hällmarksområdet norr och nordost om Vallvik Detta parti består till stor del av hällmarker och partier med planterad tallskog. I södra delen finns åtskilliga stenbrott. II:1 Substratdominerad blockmark (svallad morän) med enstaka rönnar. Vissa partier med buskvegetation av brakved, en, slån och nypon. Ställvis glest fältskikt med blåbär, kråkbär, ljung, gökärt, skogsklöver, stenbär, mjölon, träjon och kruståtel. II:2 Vettemyr. Gammalt torp, nu endast bebott sommartid. Mot söder tilltalande hällmarker, mot blockmarken ljunghed. Väster om torpet nyligen gallrad hedtallskog och igenväxande torr - frisk ängsmark dominerad av brunven (Agrostis tenus). I övrigt knylhavre, ängshavre, ängsgröe, rölleka och gulmåra. II:3 Högvuxen frisk-fuktig hedtallskog med buskskikt av rönn, brakved och glasbjörk. II:4 Tränget. Ursprunglig gårdsbebyggelse. Sommarbostad. Norr om gården blockmark med spridda rönnar. Väster om tallskog och tät granskog utan fältskikt. Mot söder sprickdal med högvuxen hedtallskog med buskskikt av en, ek, rönn och brakved. Fältskikt: liljekonvalj, örnbräken, kruståtel och lingon. II:5 Uttorkat kärr omgivet av fukthed/ljunghed. Blåtåtel, krypvide, klockljung, blodrot, hirsstarr och videört karakteriserar fältskiktet. II:6 Relativt grund, näringsfattig göl. Notblomster förekommer här tämligen rikligt tillsammans med dyfräken, plattbladig igelknopp (Sparganium angustifolium), löktåg och vattenklöver. II:7 Litet igenväxande fukthedsparti med bl.a. myrlilja, omgiven av gallrad hedtallskog. Till stor del fuktig tallskog med fältskikt av blåtåtel, skogsstjärna, Jungfru Marie nycklar, blodrot, ängsvädd, skogsbräken, skogsfräken, blåbär och kärrviol. II:8 Fukthed med uttorkad myrgöl. I kanten av gölen växer löktåg och ängsull. Söder om gölen hällmark med stenbrott.

16 DELOMRÅDE III: Dalgången mellan Vallvik och Billtorp Norra delen av dalgången består huvudsakligen av kulturmark. I mitten av dalgången finns ett stort parti hedbarrskog. Igenväxande ängsmarker och expanderande fritidsbebyggelse längst i sydväst. I dalbotten sandig jordmån, vid dalsidorna svallad morän. III:1 Igenväxande ängsmark på sandfält. Buskelement: nypon, hallon och en. Fältskikt: Rödsvingel, rödklint, brunven, rölleka, gulmåra, harklöver, svartkämpar, prästkrage, gåsört, mjölkört, rödkörvel (Torilis japonica), åkertistel, äkta johannesört (Hypericum perforatum) och femfingerört. III:2 Planterad barrskog. Södra delen till övervägande del granskog, vid bäcken med örtinslag av bl.a. Jungfru Marie nycklar, skogssallat, ekbräken, majbräken och våtarv. III:3 Medelrikkärr med bl.a. trindstarr (Carex diandra), slankstarr (Carex flacca), ängsstarr (Carex hostiana) och salttåg. III:4 Friska ängsmarker. Fältskiktet domineras av rödven, ängsgröe och timotej. För övrigt märks: prästkrage, åkertistel, knapptåg, rödklöver, rölleka, brunört, hönsarv, revsmörblomma, harstarr (Carex leporina), kråkvicker, äkta johannesört och grässtjärnblomma. På fuktigare partier finns även luddtåtel (Holcus lanatus), kärrtistel, knölsyska, tuvtåtel, kärrsilja och gulvial. Dessa ängsmarker betas, men en viss tendens till igenväxning (björnbär och asp) kan märkas. III:5 Högvuxen gles tallskog med välutvecklat buskskikt av rönn, vårtbjörk, hallon och druvfläder. I fältskiktet märks skogsstjärna, lundbräken, brunven, lentåtel och blåbär. Vid vägen finns en fornlämning (skeppssättning),som nu är helt dold av den täta undervegetationen. III:6 Björkdominerad randlövskog. Hedlövskog med visst lågörtsinslag av harsyra, ekbräken, hultbräken och nejlikrot. Vid diket ask, hägg och olvon. III:7 Norra delen åker, södra betesvall. Vid gränsen mot hällmarkerna bitvis randlövskog, till stor del bestående av ungasp. DELOMRÅDE IV: Det centrala bergspartiet Högknatten Brefjäll Denna bergsrygg dominerar landskapsbilden inom större delen av inventeringsområdet. Vegetationen utgörs huvudsakligen av hällmarksljunghed, ställvis finns större sammanhängande områden med fukthed och torr rished. Mindre moränavlagringar förekommer spritt över hela området. De bär ofta planterad tallskog, men rena blockmarker är ej sällan helt vegetationsfria.

17 IV:1 Göl i botten av tämligen djup depression i berget. Omgiven av smal bård av al, björk, rönn, ek, gran och asp. Kontaktvegetation av vitmossor, pors, klockljung, vitag och löktåg. I strandnära områden i gölen finns vanligt mannagräs (Glyceria fluitans), vattenklöver och plattbladig igelknopp (Sparganium angustifolium). Gölen utnyttjas som vattentäkt. IV:2 Torvmark med vattensamlingar. Den större med utbredd helofytvegetation av bladvass, vattenklöver och flaskstarr (Carex rostrata). Submers vegetation av vitmossa och vattenbläddra (Utricularia migaris). Mellan golarna extremfattigkärr med bl a flaskstarr och ängsull. Vattentäkt. IV:3 Sluttande blockmark. Svallad morän samt några större vittringsblock. Fältskikt saknas nästan helt, däremot finns enstaka träd av rönn och asp. IV:4 Humös vattensamling med ett mindre gungflyparti. Kontaktvegetation med vitmossor, brunven (Agrostis canina ssp. fascicularis), löktåg, vitag, småsileshår och rundsileshår. Omgiven av igenväxande fukthed med bl.a. myrlilja. IV:5 Blockmark med ungaspskog. Buskskikt: asp och en. Fältskikt: blåbär, kruståtel, örnbräken, skogsstjärna, liljekonvalj och lingon. IV:6 Planterad tall- och granskog. Tallskogen gallrad. Granskogen översluten (30 40-årig) med mycket glest fältskikt av kruståtel. Norr om barrskogspartiet smala stråk av rished, till stor del mer eller mindre igenväxande fukthed. IV:7 Fukthedsparti med björkdunge. I centrum litet fattigkärr omgivet av myrlilja. IV:8 IV:9 Högvuxen tallskog, närmast grustaget ängstallskog. I fältskiktet finns här: vitmåra, teveronika, brudbröd, skogsviol, rödkörvel (Torilis japonica), gullris, liljekonvalj, rödklint, bockrot, skogsklöver, ängshavre, ormbär och smultron. Buskskikt: rönn, vårtbjörk, brakved, olvon och unggran. Större delen av skogapartiet dock torr hedtallskog med välutvecklat buskskikt. Blockfält. Vegetationslöst, så när som på skorplavar och enstaka kuddar av raggmossa (Rhacomitrium lanuginosum). I randområdena koloniseras blockmarken av blåbär, ljung, kråkbär, mjölon och träjon. IV:10 Grund vattensamling omgiven av flacka hällmarker och blockmark. I vattnet växer submers vitmossa och plattbladig igelknopp. Längs stränderna löktåg, flaskstarr och vattenklöver.

18 IV:11 Planterad tallskog, södra delen på sand, närmast hällmarken dynfält. Fältskikt: lingon, kruståtel, kråkbär och ljung. Några mindre partier med lågörtinslag av bl.a. ekorrbär, skogsstjärna, liljekonvalj och gökärt. Risiga bestånd av planterad bergtall (Pinus mugo) finns också på dynområdet. Mot norr frisk-fuktig hedtallskog med inslag av björk. Fältskiktet domineras här av blåtåtel. IV:12 Klappersten/blockfält, i kanterna överväxande med rishedsvegetation, främst mjölon och ljung. Märken efter tidigare strandlinjer? IV:13 Sänka med hedbarrskog. Litet parti med björkskog (igenväxande hagmark) på relativt fuktig mark. Buskskikt: en, tall och björk. Fältskikt: blåtåtel, skogsfräken, ängskovall, blåbär, klockljung, björkpyrola och lingon. DELOMRÅDE V: Området kring Nästegård Norr om vägen utanför inventeringsområdet åkermark på sandblandad lera. Delområdet karakteriseras av ängs- och hagmarker samt sluttande hällmark. Den sydöstligaste delen utgöres av åkermark. V:1 Öppen betesmark omgiven av nyligen röjd björkhage. Det centrala partiet torr ängsmark som domineras av fårsvingel och rödven. Spridda buskar av en och nypon, samt en mindre träddunge med björk, al, axel, gran, rönn och slån. Området betas av får. V:2 Närmast vägen fuktigt lövskogsparti med björk och al. I fältskiktet tuvtåtel, skogsstjärna, vanligt mannagräs, kärrviol, skogsfräken och veketåg (Juncus effusus), vid gränsen mot enbuskmarken torrare mark med ek, rönn och oxel. I fältskiktet bl.a. stinknäva och nejlikrot. V:3 Sluttande torräng, svagt kalkpåverkad med enstaka enbuskar, som mot sydväst övergår i ljunghed. Några skarpa partier med glest fältskikt och bottenskikt med lavar: liten blåklocka, kattfot, sandnarv (Arenaria serpyllifolia), harmynta (Satureja acinos), harklöver, fårsvingel, backstarr (Carex ericetorum), vitknavel (Scleranthus perennis), islandslav (Cetraria islandica), grå renlav (Cladonia rangiferina) och en del andra Cladonia-arter. Få mindre extremt torra partier tillkommer: åkerfräken, gulmåra, getväppling, fältmalört, svartkämpar, femfingerört, vårstarr (Carex caryophyllea), luddhavre (Arrhenaterum pubescens), rölleka, käringtand, rödven, grusstarr (Carex hirta) och åkervädd. Närmast gården grop efter täktverksamhet. Här växer: korgvide (Salix viminalis), malört (Artemisia absinthium), stinknäva och nejlikrot. Torrängen betas ej, men igenväxningen synes gå mycket långsamt. V:4 I finsanden djupt nedskuren bäckfåra med tät snår- och lövvegetation: al, alm, björk, slån, en, olvon och röda vinbär. I fältskiktet: stinknäva, humleblomster, nejlikrot, älgört, smultron och bergdunört (Epilobium montanum).

19 V:5 Mellan åkern och hällmarken smalt parti med barrskog. Ungskog av gran och hedtallskog med enbuskar. V:6 Sluttande ängsmark. Övre delen torräng med enbuskar. Fältskiktets artsammansättning ungefär detsamma som vid V:3. Partiet närmast vägen torr-frisk ängsmark som domineras av rödven, luddhavre (Arrhenatherum pubescens), rödsvlngel och gulmåra. I övrigt ängsgröe, grässtjärnblomma, brunven, fårsvingel och ängshavre. Ängsmarken omges av snårvegetation av en, nypon och slån. Inget bete förekommer. DELOMRÅDE VI: Dalgången sydost om Brefjäll - Högknatten Djupt nedskuren sprickdal som i sydost gränsar mot Veddemyrsberget, i nordväst mot höjdsträckningen Brefjäll - Högknatten. Dalbotten upptas till stor del av betesmark. Jordmånen är sandig med undantag för de fuktigaste partierna, där den består av saltvattensgyttja. Längs dalsidorna finns smala skogspartier, huvudsakligen hedtallskog. VI:1 Alsnår med glest fältskikt av älgört. I övrigt manshög vegetation med brännässla, åkertistel, älgört, fackelblomster, vass och hallon. Vid vägen snår av björnbär, hallon och brakved. VI:2 Frisk ängsmark med starkt inslag av ogräsvegetation. Brunven, ängsgröe, tuvtåtel och toppdån (Galeopsis bifida) karakteriserar fältskiktet. I övrigt finns: baldersbrå, vanlig korsört, svinmålla, timotej, teveronika, åkertistel, ängsstjärnblomma, rölleka, revsmörblomma, vattenmåra (Galium palustre), ängssvingel, bitterpilört och kvickrot. Detta område utgörs förmodligen av nedlagd åkermark, betas ej. VI:3 Högörtsvegetation på fuktig - våt mark. Vattenpilört, videört, fackelblomster, strätta och amerikansk dunört (Epilobium adenocaulon?). Enstaka alar och videbuskar (Salix sp) ingår också. VI:4 Detta parti karakteriseras av tät högvuxen bladvass. Enstaka buskar och mindre mår av vide (Salix aurita/cinerea) och al ingår. VI:5 Mellan bäcken och hedtallskogen förutom bladvassdominerat område, buskage av al (ungskog) med glest fältskikt av älgört, våtarv, strätta, humleblomster, brännässla, revsmörblomma, besksöta, gökblomster, skogssäv, vattenmåra (Galium palustre), dyfräken, sumpförgätmigej (Myosotis caespitosa) och kärrgröe (Poa trivialis). Ett mindre parti kan karakteriseras som alkärr. frädskiktet är här glesare, marken våtare och i fältskiktet tillkommer bladvass och strandklo. I kanten av hedtallskogen finns ett mycket smalt parti med av hallon igenväxande frisk ängsmark. VI:6 Bladvassdominerat kärrparti.

20 VI:7 Ungskog av glasbjörk och sälg. I fältskiktet märks: älgört, humleblomster, brännässla, stinknäva, våtarv, rödsvingel, skogssallat, kärrviol, tuvtåtel, strandklo och lundgröe. Norr om, i anslutning till enbuskmarken, smal sluttande våtmark med: dyfräken, svärdslilja, kärrtistel, darrgräs, pors, fackelblomster, videört, strätta, kärrsilja, brunven och besksöta. Dessutom enstaka buskage med glasbjörk, gråvide (Salix cinerea), vitpil (S. alba) och al. VI:8 Sluttande, frisk ängsmark. Övre delen med enbuskar. Fältskiktet domineras av ängsgröe och rödsvingel. Vid vägen fukthedsparti, med högvuxna enbuskar. Betas ej. VI:9 Fuktäng. Det norra partiet betas ej. Högörtsvegetation med älgört dominerar här. Bland övriga arter märks: åkertistel, kärrtistel, videört, svärdslilja, brännässla, vattenpilört, gökblomster, ängskavle, vattenmåra (Galium palustre), fackelblomster och skogssäv. Vid bäcken smalt parti med bladvass (markerat som kärr på vegetationskartan). Södra delen av fuktängen betas och är starkt tuvad. Karakteristiska för detta område är: vägtistel, åkertistel, kärrtistel, luddtåtel (Holcus lanatus), tuvtåtel, krusskräppa, ängssvingel, brännässla, älgört och ängskavle (Alopecurus pratensis). På söndertrampade områden en ogräsflora med bl.a. revsmörblomma, våtarv, jordreva, hönsarv och baldersbrå. VI:10 Området sydost om bäcken upptas till stor del av frisk ängsmark. Vissa delar f.d. åker som nu karakteriseras av en ogräsflora med: baldersbrå, vanlig korsört, kvickrot, åkerviol, pipdån (Galeopsis tetrahit), åkerkårel (Erysimum cheirantoides), åkertistel, vägtistel, revsmörblomma, prästkrage, åkerförgätmigej, rödven, timotej och svinmålla. Fuktängsvegetationen karakteriseras av: tuvtåtel, luddtåtel, knapptåg och vattenpilört. Dessutom förekommer: fackelblomster, kärrtistel, bladvass, ängsvial, dyfräken, bitterpilört, kärrdunört, hundstarr, flaskstarr, svärdslilja och madrör (Calamagrostis neglecta). Hällmarker med gräshedsvegetation (kruståtel och fårsvingel) samt ett mindre alkärr med bl.a. språngört (Cicuta virosa) finns också inom området. Området har ej betats den senaste tiden. På de fuktigaste partierna vandrar buskar av vide (Salix sp) in. VI:11 Vid inventeringsområdets gräns litet parti med högstaminig örtrik granskog med bl.a. småborre, bockrot, harsyra, humleblomster och skogsnarv. I västra delen av detta skogsparti finns en mindre källa, där grundvatten under tryck strömmar fram ur den sandiga bottnen (s.k. artesisk brunn). Vid källan kärrvegetation med bl.a. bäckveronika (Veronica beccabunga), kärrkavle (Alopecurus geniculatus) och nysört. VI:12 Hällmarker med spridda enbuskar och små torrängspartier. Dessutom liten frisk ängsmark med: ängsgröe, ängssvingel, stormåra (Galium mollugo), rölleka, timotej, teveronika, baldersbrå och vanligt kungsljus (Verbascum thapsus). I norra delen lövslyvegetation av björk, asp och sälg i kanten av igenväxande frisk - fuktig ängsmark med bl.a. ängsgröe, åkertistel, knapptåg, kvickrot och fyrkantig johannesört (Hypericum maculatum). VI:13 Igenväxande fukthed. Förutom de vanligaste arterna finns här också kärrtistel, darrgräs, stjärnstarr, älgört och rödklint. Vid vägen hällmarker med ljung och enbuskar. I ljungmattan inslag av kalktorrängsvegetation (ängshavre och brudbröd).

21 VI:14 Högörtsäng med älgört och åkertistel som dominanter. Mot öster torrare parti karakteriserat av rödven och ängsgröe. Denna ängsmark betas ej, men utdikningen har nyss förbättrats. VI:15 Ängsmark på sandig lerjord med småkullig topografi. Betad. Fältskiktet domineras av ängsgröe. I övrigt finnes fårsvingel, rölleka, maskros (Taraxacum sp), kråkvicker, brännnässla, vägtistel, timotej, kvickrot, revsmörblomma, tuvtåtel, gårdsskräppa, Styvmorsviol och toppdån. DELOMRÅDE VII: Kattudden och hällmarksområdet öster därom Området består till stor del av en bergsplatå med ett flertal vattensamlingar och torvmarker. Åtskilliga mindre stenbrott och skrotstensupplag stör landskapsbilden. Några mindre torrängar och kalkpåverkad vegetation ingår också. VII:1 Sluttande torräng. Vid stranden sand med inslag av block och sten. Kalkpåverkad torrängsvegetation med ängshavre, backsmultron, gulmåra, ängsgröe, bockrot, rödiklint, liten blåklocka, brudbröd, rödven, backglim, fårsvingel, kruståtel, fältmalört, svartkämpar, teveronika, rölleka, trift, gråfibbla, käringtand, tjärblomster och sandstarr (Carex arenaria). Mot nordost övergår torrängen successivt i ljunghed. Torrängen utnyttjas flitigt av badande och används också som uppställningsplats för husvagnar. VII:2 Torvmarker med fuktheds- och mossevegetation. Igenväxning med glasbjörk, en, tall och bindvide (Salix aurita). Ett smärre parti med planterad tallskog på torvmark finns dessutom. VII:3 Hällmarksparti med gölar. Vattensamlingarna grunda och näringsfattiga omgivna av smal bård med fukthedsvegetation. Den största vattensamlingen dock något näringsrikare. Här växer: hästsvans, vattenklöver, svalting, vanligt mannagräs, vanlig igelknopp (Sparganium simplex), veksäv (Scirpus mamillatus) och kråkklöver. VII:4 Badplats med Söndertrampad torräng. Liten sandstrand med strandråg. sydväst smalt torrängsparti och blockmark med brynängsvegetation, Enstaka busksnår av nypon, liguster och rönn. VII:5 Längs bäcken lövsly- och snårvegetation med al, slån, liguster, olvon, asp, nypon, hartsros (Rosa villosa) och hallon. Längs vägen torrängsvegetation med bl.a. ängshavre, blodnäva, brudbröd och lundtrav (Arabis hirsuta). Vid vägens slut finns parkeringsplats, en tämligen förfallen badhytt samt en dansbana! VII:6 Flacka hällmarker. I en uttorkad vattensamling växer här vitag, krypvide, hirsstarr (Carex panicea), ärtstarr (Carex oederi) och brunag (Rhyncospora fusca).

22 Artilsta Sver floristiskt intressanta kärlväxter Siffrorna inom parentes hänvisar till karta 1. Artemisia campestris fältmalört (I:1.IV:3, VII:1) Carex diandra trindstarr (III:3) Cicuta virosa sprängört (VI:6) Crambe maritima strandkål (VII:4) Epilobium adenocaulon amerikansk dunört (VI:5) Inula salicina krissla (I:9) Lobelia dortmanna notblomster (II:6) Ligustrum vulgare liguster Flera lokaler Limonium humile bohusmarrisp Flerstädes på blockstränder Potentilla crantzii vårfingerört (I:1, I:5) Rhyncospora fusca brunag (VII:6) Satureja acinos harmynta (V:3, V:6) Scirpus mamillatus veksäv (VII:3) Thalictrum flavum ängsruta (I:11) Veronica beccabunga bäckveronika (VI:11)

23 LITTERATURFÖRTECKNING HALLBERG-, H P 1971 Vegetation auf den Schalenablagerungen in Bohuslän, Schweden. A.Ph.S. 56. FRIES, H 1971 Göteborgs och Bohusläns fanerogamer och ormbunkar. LID, J 1963 Norsk og svensk flora. MATTIASON, G 1973 Botanisk inventeringsmetodik. PÅHLSSON, L 1972 Översiktlig vegetationskartering SNV. SJÖRS, H 1967 Nordisk växtgeografi. SNV 1975 Översiktlig naturinventering och naturvårdsplanering. Kartor: Ekonomiska kartbladet: Topografiska kartbladet: Geologiska kartbladet: Grebbestad SV Fjällbacka NV 9 A Strömstad SV och SO Ser. Ac Nr 2, Strömstad.