Överlagrade fynd i Fässbergsdalen

Transkript

1 UV VÄST RAPPORT 2006:20 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Överlagrade fynd i Fässbergsdalen En sandarnaboplats med bevarat trämaterial Västergötland, Mölndal socken, Eklanda 1:105, RAÄ 152 Glenn Johansson och Jörgen Streiffert med bidrag av Björn Gedda

2

3 UV VÄST RAPPORT 2006:20 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Överlagrade fynd i Fässbergsdalen En sandarnaboplats med bevarat trämaterial Västergötland, Mölndal socken, Eklanda 1:105, RAÄ 152 Glenn Johansson och Jörgen Streiffert med bidrag av Björn Gedda

4 Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Väst Kvarnbygatan Mölndal Växel: Fax: e-post: e-post: Bildredigering Anders Andersson Layout Lena Troedson Omslagsbilder Bakgrundsbilden visar Mattias Öbrink som vattensållar material vid Eklanda, och bilden på framsidan visar exempel på fynd från platsen. Foto: Glenn Johansson. Tryck/Utskrift Intellecta Docusys, Västra Frölunda, 2006 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle. Dnr L1999/ Riksantikvarieämbetet UV Väst Rapport 2006:20 ISSN

5 Innehåll Inledning 7 Områdets topografi och fornlämningar 7 Den arkeologiska undersökningens målsättning 10 Undersökningens förutsättningar, val av metod och genomförande 11 Stratigrafi och datering 17 Fynden 18 Flinta 18 Organiskt material 22 Aktivitetsyta och anläggningar 25 Analyser C-analys 25 Makrofossilanalys 27 RAÄ Mölndal 152 en av flera överlagrade boplatser i området 27 Balltorp 28 Bua Västergård 28 Miljön i Eklanda för cirka 8000 år sedan 29 Tolkning satellit bosättningsstrategier 31 Referenser 34 Administrativa uppgifter 35 Bilagor 36 Bilaga 1. Fyndlista föremål i flinta 36 Bilaga C-dateringar 40 Bilaga 3. Makrofossilanalys 41 Figurförteckning 43 Tabellförteckning 44

6 Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Sverigekartan med platsen för undersökningen markerad.

7 År 2004 undersökte Riksantikvarieämbetet UV Väst en stenåldersboplats i Eklanda i Mölndal. Boplatsen var från jägarstenåldern och drygt år gammal. Vid den tiden låg boplatsen direkt vid en strand på sydsidan av en större ö. Efter det att boplatsen övergivits, steg havsnivån till mer än fem meter över platsen. I samband med detta sedimenterades sand och lera över den forna boplatsytan. När vi nu gjorde vår undersökning, fick vi gräva oss ner med grävmaskin nästan två meter under dagens markyta för att komma åt boplatsen. Där nere hittade vi inte bara flintredskap utan också trä fanns bevarat. Inledning Glenn Johansson Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för Arkeologiska Undersökningar, UV Väst, har på uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götaland utfört en arkeologisk undersökning av fornlämning RAÄ Mölndal 152. Fornlämningen, en stenåldersboplats, var belägen inom fastigheten Eklanda 1:105, Mölndal socken i Mölndal kommun (fig. 1 3). Undersökningen i fält genomfördes under perioden 13 april 11 juni år 2004 och föranleddes av att Skanska AB avsåg att exploatera området för husbyggnation. Den arkeologiska undersökningen bekostades av Skanska AB. På grund av oförutsedda omständigheter vid undersökningen, där ett välbevarat organiskt material i form av trä påträffades, utökades undersökningens budget efter beslut av Länsstyrelsen. Den utökade budgeten finansierades gemensamt av Skanska AB och Riksantikvarieämbetet. Områdets topografi och fornlämningar Den undersökta stenåldersboplatsen låg på ett flackare parti på norra sidan av Fässbergsdalen vid Eklanda i Mölndals stad. Cirka 800 meter söder om boplatsen och i dalgångens mittdel sträcker sig Söderleden, en av Göteborgs större trafikleder. Här flyter också en mindre å som i väster mynnar ut i Askimsviken. Vid ån och Söderleden är landskapet öppet, vidsträckt och flackt och kontrasterar mot de skogstäckta och kuperade höjdryggarna längs dalgångens båda sidor. Vad som ytterligare skiljer är de många industrier och bostadshus som under senare år vuxit fram nere i själva dalgången. Även geologiskt skiljer sig dalgångens lägre delar mot de högre. Tjocka lerlager dominerar i dalgångens mellersta och flacka partier, medan jordarna upp i slänterna längs dalgångens sidor är mer sandiga för att mot bergshöjderna övergå i tunna moränlager. Boplatsen som undersöktes låg under lager av postglacialt deponerad sand och lera, cirka 17 meter över havet i en åt söder liggande slänt ner mot vad som tidigare utgjort en mindre havsvik. Åt väster och öster avgränsar två högre bergsmassiv och mot norr ett högre beläget och vidsträckt sluttande avsatsparti, vilket i sin tur avgränsas av höga bergsformationer. Därmed kan sägas att platsen har legat i ett vindskyddat läge där de enda vindarna som egentligen berört har kommit från söder, en iakttagelse som gjordes nästan dagligen vid undersökningen. Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 7

8 Fig. 2. Utsnitt ur Blå kartan, blad 61 Göteborg, med platsen för undersökningen markerad. Skala 1: Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket Dnr /32. 8 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

9 0 500 m Fig. 3. Utsnitt ur Fastighetskartan, blad 6B 9e, med undersökningsområdet markerat. Skala 1: Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket Dnr /32. Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 9

10 I omgivningarna finns flera fornlämningar registrerade. Bland dem en delvis överlagrad stenåldersboplats, RAÄ Mölndal 155, som undersöktes av UV Väst år 2000 (Streiffert 2002). Vid sidan av det överlagrade materialet fanns vid denna boplats även bearbetad flinta, eldstäder, gropar och stolphål direkt under matjorden. Det överlagrade fyndmaterialet som framkom låg cirka 1,5 meter ner under dagens markyta. Intressant är att samma typ av föremål dels fanns överlagrat men också direkt under matjorden. En förklaring till detta skulle kunna vara att en kraftig storm i samband med en tillfällig vattenhöjning sköljt över området och täckt boplatsen med ett tjockt sandlager. Överlagringen har troligen skett snabbt och efter vattnets tillbakadragande har man åter vistats på platsen. Bearbetad flinta har också hittats på ytterligare ett flertal platser i närområdet (RAÄ Mölndal 87, 114, 118 och 151). På ömse sidor om den nu undersökta boplatsen finns även bytomter och husgrundslämningar registrerade (RAÄ Mölndal 130 a och b samt 131). En fyndplats för svartgods visar även på medeltida aktiviteter i närområdet (RAÄ Mölndal 141). Vidgas fornlämningsöversikten ytterligare märks att ett stort inslag av gravar, sannolikt järnåldersgravar, i form av stensättningar finns på närbelägna bergshöjder (RAÄ Mölndal 2, 3 och 11). Men den i det här sammanhanget självklart mest intressanta fornlämningen är den kända så kallade Balltorpsboplatsen (RAÄ Mölndal 110). En bosättning från stenåldern som var samtida med den nu undersökta platsen. Även boplatsen vid Balltorp var överlagrad och låg på ungefär samma nivå över havet som den nu undersökta vid Eklanda. I ett geografiskt perspektiv låg de två platserna närmast mitt för varandra på ömse sidor om Fässbergsdalen. När de användes under äldre stenåldern var de dock åtskilda av vatten. Den arkeologiska undersökningens målsättning Boplatsen är från jägarstenåldern (mesolitikum) och cirka år gammal. Därmed kan boplatsen tidsmässigt räknas in i en grupp av överlagrade boplatser som finns i området från boreal tid. Ett par av dessa, undersökta på och 80-talet, kan numera betraktas som klassiska och viktigare stenåldersundersökningar i Västsverige. På de båda undersökta boplatserna Bua Västergård (Wigforss 1983) och Balltorp (RAÄ Mölndal 110) (Nordqvist 2000) påträffades såväl anläggningar som bevarat organiskt material i form av obrända ben. Ett begränsat trämaterial fanns även bevarat. De båda boplatserna har legat kring just de nivåer som den nu aktuella exploateringen vid Eklanda berörde. De stratigrafiska förhållandena vid Bua Västergård och Balltorp karaktäriseras av att de fyndförande lagren låg in- och överlagrade i sand- och gruslager under postglacial lera. Detta är ett förhållande som skapar gynnsamma bevaringsförhållanden för organiska material. Eftersom Länsstyrelsen avsåg att lämna tillstånd för borttagande av fornlämningen RAÄ 152, var det primära syftet med undersökningen att dokumentera fornlämningen innan platsen skulle bebyggas. Syftet med undersökningen, mer specifikt så som det formulerades i undersökningsplanen, var att öka kunskapen om resursutnyttjande och bosättningsstrategi under boreal och äldre atlantisk tid. Nästan mitt för RAÄ Mölndal 152, på södra sidan av Fässbergsdalgången, var den tidigare nämnda boplatsen vid Balltorp belägen. Boplatsen under- 10 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

11 söktes 1987 och resultatet från undersökningen har därefter legat till grund för en avhandling kring västsvenskt mesolitikum vid Göteborgs Universitet (Nordqvist 2000). I avhandlingen diskuteras bland annat resursutnyttjande och bosättningsstrategier utifrån den undersökta boplatsen. Balltorpsboplatsen har legat vid stranden på norra sidan av en större halvö och redskap och benmaterial pekar mot att man från boplatsen bedrivit jakt på landdäggdjur (Nordqvist a.a.). Fyndmaterialet från boplatsen är omfattande och den kan förmodas ha utgjort en så kallad basboplats. I de modeller som konstruerats för bosättningsstrategier från den aktuella tidsperioden utgår man ifrån att denna typ av större och relativt permanenta boplatser genererar ett antal satellitlokaler kring sig. Dessa tänker man sig då som mer tillfälliga och för specifika ändamål utnyttjade platser. Närheten till Balltorpsboplatsen och det faktum att Eklandaboplatsen är belägen på en större ö, gör den till en viktig och intressant lokal då den kan fogas in i ett större sammanhang. Trots att den är mer eller mindre samtidig med boplatsen vid Balltorp, kan fyndmaterialets karaktär och dess belägenhet peka mot att de båda lokalerna representerar helt skilda företeelser. Genom att studera skillnader och likheter mellan dem skapas möjligheten att diskutera organisatoriska principer kring bosättningsstrategi i det boreala stenålderssamhället. Under det vaga begreppet boplats döljer sig platser som ursprungligen använts i helt skilda syften och för olika ändamål. Skall man nå en djupare förståelse av stenålderssamhällets struktur och förändring över tid, är ett viktigt steg att bosättningsmönster kartläggs. Utifrån detta kan ekonomisk och kulturell strategi och dess förändring över tid diskuteras i ett större perspektiv. Undersökningens förutsättningar, val av metod och genomförande Boplatsen vid Eklanda påträffades vid en arkeologisk utredning av området redan 1989 (Nordqvist 1989) och förundersöktes därefter år 2000 (Nordqvist 2001). Resultatet från utredningen och förundersökningen, visade att det på platsen fanns en så kallad överlagrad mesolitisk boplats. På geologiska grunder och föremålsfynd av bland annat karaktäristiska mikrospånkärnor och spån i flinta, kunde boplatsen dateras till mellanmesolitisk tid och så kallad Sandarnakultur. Ett överlagrat flintmaterialet kunde konstateras förekomma inom ett cirka 3000 kvadratmeter stort område, beläget på en nivå kring meter över dagens havsnivå. Att boplatsen var överlagrad innebar att den forna boplatsytan låg cirka 1,7 meter ner under dagens markyta. Detta är en effekt av att havsnivån under den postglaciala transgressionen steg upp emot fem meter över boplatsytan. I samband med detta kom sand och lera att sedimenteras över boplatsen. När det gäller arkeologiska undersökningar av boplatser som på detta sätt berörts av transgressioner och härigenom täckts av metertjocka sediment och lager, blir undersökningarna av dem speciella. Inte minst är de svåra att lokalisera vid utredningar och när de väl påträffas, blir nästa led i den arkeologiska processen, förundersökningarna, komplicerade företag. Att ytmässigt avgränsa och ringa in dem innebär omfattande schaktning med grävmaskin och slutundersökningar av dem blir oftast tämligen omfattande projekt. Även Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 11

12 12 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning mindre boplatsundersökningar kräver ofta omfattande schaktning, där stora dumpmassor genereras som måste tas omhand. Härtill kommer att friläggandet av boplatsytorna ställer stora krav på schaktningen så att schaktväggar blir stabila, då risken för instörtande schaktväggar många gånger är överhängande. Ytterligare ett moment som komplicerar undersökningarna är att när schaktningar görs ner till dessa djup uppstår problem med grundvatten. Ofta behövs omfattande dräneringsgrävning och tekniska lösningar med vattenpumpar för att de ytor som ska undersökas blir torrlagda (fig. 4). Undersökningen av boplatsen påbörjades i mitten av april och inleddes med att ett system av dräneringsdiken grävdes i syfte att avleda vatten från området. Därefter upptogs ett tjugotal sökschakt i syfte att mer exakt avgränsa det fyndförande området. Härigenom kunde den ursprungligen 3000 kvadratmeter stora ytan krympas och boplatsen begränsas till endast cirka 150 kvadratmeter. Enstaka flintor fanns visserligen spridda över i princip hela det ursprungliga området, men det var endast inom en mycket begränsad yta som en mer påtaglig koncentration fanns. Vad som inte påträffats vid förundersökningen var ett organiskt material och överraskningen och förväntningarna blev stora när ett välbevarat trämaterial låg tillsammans med flintan. Efter det att boplatsen genom schaktdragning avgränsats, blev nästa led i undersökningen att schakta ned till denna nivå, cirka 1,7 meter under dagens markyta. Detta gjordes och en sammanhängande yta om cirka 500 kvadratmeter frilades, varvid boplatsytan framtogs i sin helhet (fig. 5a och b). Eftersom det på boplatsen, vid sidan av slagen flinta, även förekom ett organiskt material i form av trästycken, bark och skal av hasselnötter fick schaktningen göras mycket försiktigt. Detta innebar att cirka fem centimeter av den överlagrande sanden sparades och finrensningen av boplatsytan fick göras med hjälp av vatten. Detta gick till så att hela ytan, utan att föremål flyttades, försiktigt spolades fram med vattensprutor (fig. 6). Först när detta var gjort, handgrävdes hela det fyndförande området. Att vattensålla allt material ansågs alltför tidskrävande, så den nivå undersökningen fick läggas på resulterade i att ungefär var tredje kvadratmeter vattensållades medan övriga rutor fingrävdes för hand. Sammanlagt grävdes på detta sätt 102 kvadratmeterstora rutor, vilket i princip innebar att hela den fyndförande ytan undersöktes. Att ta hand om allt trämaterial lät sig av flera skäl inte göras, dels var det alltför omfattande, dels till delar mycket nedbrutet och fragmentariskt. I mycket stor utsträckning var det också helt naturligt, det vill säga att det inte fanns spår av bearbetning på det. Så omhändertagandet av trämaterial gjordes selektivt och i begränsad omfattning. Alla bitar som misstänktes vara bearbetade togs naturligtvis omhand och även större trästycken togs tillvara. Härutöver togs också prover som exempel på trämaterialets sammansättning. Vid sidan av detta togs även ett stort antal jordprover för makrofossilanalys samt förkolnade hasselnötskal för 14 C-datering. För den geologiska bedömningen och tolkning av lager och stratigrafi konsulterades geolog Tore Påsse vid Sveriges Geologiska Undersökningar (SGU). Påsse besökte undersökningsplatsen vid två tillfällen. För dokumentation användes geodimeter och intrasissystemet, bland annat mättes större träbitar och stenar in. Över valda sektioner inom det fyndförande området gjordes planritningar för hand där bland annat läget för en del fynd ritades in. För hand ritades även profiler från schakt i syfte att

13 dokumentera lagerföljd och stratigrafi. Kontinuerligt under undersökningens gång användes kamera, dels i form av översiktlig dokumentation av själva undersökningsprocessen, dels för ren dokumentation av exempelvis föremål in situ och andra iakttagelser. Avslutningsvis gjordes stickprovsmässigt djupschaktningar ytterligare tre meter ned under den fyndförande horisonten i syfte att försäkra oss om att inte ännu djupare liggande fyndlager fanns. Att det på platsen skulle finnas ett bevarat trämaterial kom vid slutundersökningen som en överraskning, något sådant hade inte hittats vid utredning eller förundersökning. Ett faktum som fick konsekvenser för slutundersökningen vars budget inte förutsett ett sådant material. Att undersöka och ta hand om ett överlagrat organiskt material blir tids- och kostnadsmässigt betydligt mer omfattande än om boplatsfynden endast utgjorts av flinta. Då bedömningen gjordes att boplatsens vetenskapliga potential avsevärt ökat genom de goda bevaringsförhållandena, fattade Länsstyrelsen beslut om en något utökad undersökningsbudget. Därmed skapades förutsättningar att ta hand om och dokumentera undersökningen på en vetenskapligt acceptabel nivå. Tidsramen för fältundersökningen utökades och ytterligare medel för analyser tillsköts. Avslutningsvis vill jag också säga några ord om undersökningsplatsens något speciella belägenhet i direkt anslutning till ett bostadsområde och till Eklanda skola. Med stort intresse följdes undersökningen av lärare och elever vid skolan och många var de klasser som besökte utgrävningen. I början handlade det om spontana besök men ganska snart hittade vi tillsammans med personal från skolan fungerande former för studiebesök på platsen. Det blev många och spännande möten och samtal en bit ner i marken. Fig. 4. Schaktningen gjordes ned till en nivå cirka 1,7 meter under dagens markyta, vilket ledde till att delar av ytan som skulle undersökas lades under vatten. Foto: Glenn Johansson. Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 13

14 Fig. 5. Schaktplanen visar schakt, avbanad yta och boplatsens utsträckning. Skala 1:500. På bilden till höger visas boplatsens läge i förhållande till befintlig bebyggelse. Skala 1:2000. Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket Dnr / UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

15 Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 15

16 Fig. 6. Boplatsen delades in i sektioner som finrensades och varsamt spolades fram. Foto: Glenn Johansson. Fig. 7. Profilen visar stratigrafin vid Eklanda. Arkeologen står med fötterna på den dåtida boplatsytan, cirka 1,7 meter ner under dagens markyta. Foto: Anna Sjöberg. 16 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

17 Stratigrafi och datering Området som ingick i undersökningen var ursprungligen cirka kvadratmeter stort och låg på en nivå mellan meter över havet. Området var flackt och nivåskillnaden liten, på en sträcka av 75 meter från den högsta punkten i norr till den lägsta i syd skilde inte mer än knappt två meter. Som ett första led i undersökningen täcktes området in med sökschakt och dessa visade på en relativt ensartat lagerföljd. Detta med undantag för två lager, benämnda lager 5 och 6, vilka också var de ur arkeologisk synpunkt mest intressanta. Dessa båda lager förekom endast inom undersökningsområdets högst belägna och norra del och bestod dels av det fyndförande lagret (lager 6) samt ett fint sandlager (lager 5) som överlagrade detta. De båda lagren tunnade ut ner i slänten mot söder, och vid en nivå strax under 18 meter över havet upphörde de helt. Det fyndförande lagret (lager 6) bestod av en något grusig sand och låg cirka 1,7 meter ner under dagens markyta och täcktes av fem olika och distinkta sand och lerlager (fig. 7). Överst i stratigrafin fanns ett 0,3 0,4 meter tjockt ploglager, brunt och något lerigt (lager 1), därunder följde ett cirka 0,3 meter tjockt lager av gulaktig lera (lager 2). Under detta lerlager fanns ett cirka 0,4 meter tjockt lager bestående av grå gul sand (lager 3), som i sin tur låg på ett 0,2 0,3 meter tjockt lager av gul lera (lager 4). Under denna lera fanns så ett andra sandlager, ett cirka 0,4 meter tjockt lager av mycket fin grå sand (lager 5). Mellan detta sandlager och en blågrå lera (lager 7-glacial lera) fanns ett upp till 0,15 meter tjockt (fyndförande) lager av grusig sand (lager 6). Även lager 5 innehöll slagen flinta, dock mycket få och spridda i det cirka 0,4 meter tjocka sandlagret. De geologiska och stratigrafiska förhållandena vid Eklanda är tacksamma ur dateringssynpunkt då de utgör en av flera variabler genom vilka boplatsen kan dateras. Genom en kombination av typologisk- och geologisk datering samt 14 C-analys kan boplatsen anses vara mycket väldaterad. När det gäller den typologiska dateringen av fynden, så finns det ingenting i flintmaterialet som kan tidsbestämmas närmare än till mellanmesolitikum och så kallad Sandarnakultur i stort. De typologiskt mest distinkta föremålen: kärnor, spån/mikrospån och mikroliter, är av mellanmesolitisk typ och förekommer allmänt under en längre tidsperiod. Så genom fynden ges endast en grov datering till mellanmesolitikum i stort. Att de mesolitiska boplatserna i stor utsträckning legat vid de dåtida stränderna är ur dateringssynpunkt tacksamt. Förskjutningen av strandlinjen över tid är ju förhållandevis väl känd. Men också den här dateringsmetoden får sägas vara något grov, då den inte mer än i undantagsfall medger en finare datering. I de fall terrängen från boplatsen sluttar mycket brant neråt, blir konsekvensen att boplatsen fortfarande kan sägas vara strandbunden även då havsnivån varierar med åtskilliga meter. Under förutsättning att boplatsen vid Eklanda varit strandbunden, vilket allt talar för, blir dess belägenhet på en relativt flack yta på en nivå kring 18 meter över havet tacksamt ur dateringssynpunkt. Ytan med fynd och den eventuella anläggningen, låg på en nivå kring 18,2 18,4 meter över havet vilket innebär att havsnivån vid tidpunkten för Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 17

18 användandet av platsen rimligen måste ha stått vid 18 meter över havet eller lägre. Aktuella strandlinjekurvor för området visar att havsnivån når upp över boplatsytan ungefär kring BP och att den därefter under flera tusen år utgör en havsbotten. Utifrån vad som är känt kring det geologiska förloppet, går det alltså att sluta sig till att platsen används före ungefär BP. Boplatsen har varit belägen i en mycket flack terräng, som endast sluttar mycket svagt åt söder. Detta innebär att boplatsen endast legat omedelbart vid strandkanten och varit direkt strandbunden under en mycket kort period. En sänkning av havsnivån på bara så lite som en eller ett par meter innebär en markant förskjutning av strandlinjen västerut mot Fässbergsdalgången. Under förutsättning av att boplatsen legat i direkt anslutning till en dåtida strand, i kombination med det faktum att platsen läggs under vatten kring BP innebär ett mycket snävt tidsrum då platsen sannolikt utnyttjats, mellan ungefär BP. Detta är en geologisk datering som också helt korresponderar med de två 14 C-dateringar som finns, vilka båda överlappar tidsavsnittet. Fynden Fynden från undersökningen består dels av redskap och restprodukter i flinta och dels av ett organiskt material. Det organiska materialet utgörs av trä, bark, skal av hasselnötter och kåda. Vid sidan av fynd i dessa material finns endast ett föremål i annat material, en knacksten i kvartsit. Med undantag för ett par dussin svallade flintor, härrör alla fynd från det geologiskt låsta lager 6. Sammanlagt finns från undersökningen endast 587 flintor registrerade, vilket utslaget på hela ytan innebär färre än sex fynd per kvadratmeter. Det är med andra ord ett synnerligen litet material som påträffades vid Eklanda och det är då också viktigt att notera att de fåtaliga flintorna också i princip utgör hela det flintmaterial som blivit kvar på platsen efter det att den övergivits. Vid undersökningen kunde den fyndförande ytan mycket bestämt avgränsas och genom att den var så begränsad kunde den också undersökas i sin helhet. Som nämnts finns ett fåtal flintor vilka inte härrör från den fyndförande horisonten med organiskt material. Det fyndförande lagret täcktes av ett cirka 0,3 meter tjockt lager av fin sand vilket innehöll enstaka flintor. Flintorna i detta lager var mycket få och förekom spridda på olika nivåer i sanden. Till skillnad från det överlagrade materialet var flintan i sanden svallad och vitpatinerad. De fåtaliga fynden i sanden har lagrats in när lagret bildades. När det gäller dessa inlagrade fynd så är den ursprungliga deponeringsplatsen omöjlig att lokalisera mer än till området i stort. Flinta Vid registreringen av fynden har de sorterats efter Göteborgs Arkeologiska Museums sorteringsschema (Andersson m.fl. 1978). Sammanställningen nedan visar hur de 587 flintorna fördelar sig på olika fyndkategorier (tabell 1). 18 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

19 Tabell 1. Sammanställning av flintmaterialet Föremålstyp Antal Avslag med retusch 2 Mikrolit, övrig 2 Kärnyxa 7 Kärna 18 Mikrospånkärna 2 Kärnfragment 14 Spån/spånfragment 16 Mikrospån/mikrospånfragment 2 Avslag/övrig slagen flinta 513 Splitter 13 Summa 587 Avslagsmaterial Merparten av flintan utgörs av avslag och övrig slagen flinta, vilka vid registreringen har förts samman under benämningen avslagsmaterial. Till avslagsmaterialet kan också splitter räknas, vilket finns i ett mindre antal. Det ringa antalet splitter visar endast att sådana fanns på platsen, men säger egentligen ingenting om den verkliga mängden eftersom splitter inte systematiskt samlades in. Vid sållningen av material från meterrutsgrävningen användes ett relativt grovmaskigt nät (fem millimeter) vilket medförde att små föremål som splitter försvann. Sammantaget består avslagsmaterialet, splitter inkluderat, av 526 registrerade fynd, vilket innebär närmare 90 procent av hela flintmaterialet. Vad man kan säga om avslagsmaterialet är att det uppvisar en betydande storleksmässig variation. Allt ifrån mycket små, endast centimeterstora, upp till avslag som mäter närmare tio centimeter med en vikt på över 100 gram finns i materialet. Redskap Bortsett från kärnyxorna, karaktäriseras flintmaterialet från Eklanda av få formella redskap. Vid sidan av yxorna finns endast fyra ytterligare flintor som sekundärt bearbetats genom retuschering och dessa består av två retuscherade spån/mikrospån, sannolikt fragment av mikroliter samt två retuscherade avslag (fig. 8). De båda avslagen är oregelbundna och är endast försedda med en kort retusch längs en kant. Andra redskap som annars är vanliga på boplatser från den här tiden saknas förvånande nog. Redskap såsom knivar, skrapor, borr eller sticklar saknas helt bland Eklandafynden. Kärnyxor Som kärnyxor har sju fynd registrerats, fyra av dem (F1, F56, F61 och F95) är tveklöst yxor medan det finns en viss osäkerhet vad gäller övriga tre (F63, F69 och F107) (fig. 9). Dessa tre flintstycken är bearbetade och har givits en form och storlek som ligger kärnyxorna nära, men definitionsmässigt uppfyller de inte kriterierna för en kärnyxa. En mer korrekt registrering av dem vore att registrera dem som övrig slagen flinta. Anledningen till att jag valt Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 19

20 att ändå klassificera dem som kärnyxor, är för att lyfta fram dem och inte låta dem försvinna i materialet. Kärnor En stor fyndkategori bland flintorna från Eklanda är kärnor, sammanlagt 20 stycken varav två mikrospånkärnor. Utöver de intakta kärnorna finns även fragment från ytterligare minst 14 kärnor, huvudsakligen sidofragment men även två plattformsavslag från spånkärnor finns. Då den totala mängden flinta är så liten (588 stycken) får man nog anse att andelen kärnor är betydande, sett till materialet i sin helhet. Medräknat fragmenten så utgör kärnorna mer än fem procent av fynden, vilket får sägas vara förhållandevis mycket. Flertalet och de mest typiska kärnorna består av plattformskärnor med en plattform och storleksmässigt är variationen mycket stor (fig. 10). De minsta är inte större än 35 millimeter (40 g) medan de största är hela 80 millimeter stora och väger uppemot 220 gram. Genomgående för plattformskärnorna är att man producerat spånliknande avslag från dem. Distinkta spånkärnor saknas, utan de spån som producerats uppfyller inte kriterierna för definitionen av spån. Att kalla kärnorna för avslagskärnor blir ändå något missvisande, då det är uppenbart att det bakom ligger en medveten intention om att just producera långsmala avslag (som endast skiljer sig från spån genom att vara något mer oregelbundna till formen än vad spån, per definition, är). Karaktäristiskt för mellanmesolitikum anses de koniska spån/mikrospånkärnorna vara, men i Eklandamaterialet lyser de i princip med sin frånvaro även om ett exemplar finns registrerat bland fynden. Denna kärna hör dock inte ihop med den undersökta boplatsytan. I det cirka 0,3 meter tjocka sandlager som överlagrade den fyndförande ytan fanns enstaka inlagrade flintor, dessa skilde sig genom att de var vitpatinerade och i större eller mindre grad svallade. Tabell 2. Sammanställning av kärnor i flinta Typ Antal Övrig kärna med en plattform 11 Övrig kärna med två plattformar 2 Övrig kärna 4 Konisk kärna med en plattform 1 Övrig mikrospånkärna med en plattform 2 Summa 20 Tabell 3. Sammanställning av kärnfragment i flinta Typ Antal Sidofragment 12 Plattformsavslag 2 Summa UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

21 Fig. 8. Flintmaterialet från Eklanda karaktäriseras av att det finns mycket få formella redskap bland fynden, men bland dem finns dessa båda retuscherade spån, troligen fragment av mikroliter (F104 och F135). Skala 2:1. Teckning: Anders Andersson. Fig. 9. De enda redskap, vid sidan av ett par fragmentariska pilspetsar (mikroliter), som hittades vid Eklanda var kärnyxor. På fotot syns en av dessa (F61). Skala 1:1. Foto: Anders Andersson. Fig. 10. Kärnor och kärnfragment utgör ett relativt stort inslag bland fynden från Eklanda. På fotot syns exempel på två av den mest frekventa typen: övrig kärna med en plattform (F42 och F65). Som framgår av bilden uppvisar kärnorna en betydande storleksmässig variation. Skala 1:1. Foto: Anders Andersson. Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 21

22 Spån/mikrospån Utmärkande för många mellanmesolitiska boplatser är att de karaktäriseras av stora mängder spån/mikrospån, men så var inte fallet vid Eklanda. Antalet spån och mikrospån är inte speciellt stort (16 respektive två) och att skilja mellan mikrospån och spån, som gjorts vid registreringen, är egentligen knappast relevant. Studerar man bredden för spånen/mikrospånen så varierar den, trots det ringa antalet, mellan 7 16 millimeter. Skulle någonting vara utmärkande för spånmaterialet från Eklanda så är det väl just detta, att de varierar i bredd mellan att definitionsmässigt beskrivas såsom breda mikrospån och smala spån (fig. 11). Detta tycks för övrigt vara ett generellt drag för spånproduktionen under i vart fall senare delen av mellanmesolitikum i området. I ett annat sammanhang har undertecknad gjort en noggrann studie över ett spånmaterial samtida med det nu undersökta i Eklanda. Från en äldre undersökning, cirka en kilometer sydväst om Eklandaboplaten, tvärs över Fässbergsdalgången, finns ett större spånmaterial bestående av 329 spån/mikrospån. Vad man kan konstatera är där en ännu större variation (4 20 millimeter) men med en klar dominans för spån/mikrospån med en bredd på 7 12 millimeter, alltså i princip samma tendens som i det mindre Eklandamaterialet (Johansson 2000). För spånmaterialet vid Eklanda gäller att det i stor utsträckning handlar om spånfragment, endast sju av spånen/mikrospånen är hela, medan övriga består av korta fragment. Vad gäller längden för de hela så varierar den mellan 30 och 40 millimeter. Vid sidan av flintmaterialet finns även en knacksten i kvartsit bland fynden (F108). Knackstenen är i det närmaste helt rund och diametern är ungefär nio centimeter och vikten 506 gram. Ser man till fynden i sin helhet, flintan och trämaterialet, så låg det samlat och koncentrerat till en mindre och avgränsad yta. Ett av få fynd som hittades utanför fyndkoncentrationen är denna knacksten som låg ungefär tio meter bortanför fyndkoncentrationen. Organiskt material Fig. 11. Bland fynden finns ett knappt tjugotal spån/ mikrospån varav flertalet består av fragment. Fotot visar exempel på spånmaterialet från Eklanda (F20, 74 och 100). Skala 2:1. Foto: Anders Andersson. Det organiska material som bevarats och hittats på boplatsen vid Eklanda består av bark, trästycken, hasselnötskal och kåda. Framförallt påträffades stora mängder barkbitar, de största ända upp emot 30 centimeter långa. Även trästycken hittades en del, alltifrån endast centimeterstora bitar upp till cirka 40 centimeter långa trästycken och käppar. Det allra mesta av trämaterialet verkar vara helt naturligt, det vill säga att det inte går att konstatera någon direkt bearbetning av det. Däremot kan det inte uteslutas att exempelvis den stora mängden bark är ett resultat av att trästockar barkats av på platsen (fig. 12). Påtagligt för trämaterialet är att mycket av det härrör från eldstäder på boplatsen, en relativt stor andel är helt eller delvis förkolnat (fig. 13). Även om det mesta av trämaterialet inte är påtagligt bearbetat, så finns enstaka bitar som uppvisar spår av bearbetning det syns att de blivit avsiktligt tillskurna. Tyvärr består de bearbetade bitarna endast av mindre fragment av större stycken och några redskap har inte kunnat identifieras (fig. 15). Vid sidan av trä och bark hittades även mycket skal av hasselnötter på boplatsen, såväl brända som obrända. Ett enstaka fynd av kåda gjordes också, den lilla klumpen är cirka 3 4 centimeter stor och på den syns avtryck av 22 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

23 Fig. 12. Vid undersökningen hittades flera större träbitar, föremålet på bilden överst är närmare 40 centimeter långt. De flesta trästycken verkar dock vara obearbetade. Stora mängder bark fanns bevarat på boplatsen. Fotot nederst visar exempel på den mycket välbevarade barken. Obestämd skala. Foto: Anders Andersson. Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 23

24 Fig. 13. Mycket av trämaterialet kommer från eldstäder på boplatsen. Fotot visar exempel på helt eller delvis förkolnat trä. Skala 1:2. Foto: Anders Andersson. Fig. 14. En liten bit kåda finns bland fynden. I kådan syns ett nätmaskliknande avtryck. Skala 1:1. Foto: Anders Andersson. Fig. 15. Exempel på träbitar som bearbetats, tyvärr utgör de endast fragment av större föremål. Några redskap har inte kunnat identifieras. Den övre biten har en obestämd skala, de nedre visas i skala 1:2. Foto: Anders Andersson. 24 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

25 vad som förefaller kunna härröra från ett snöre, ett nätmaskliknande mönster (fig. 14). I trämaterialet finns ett relativt stort antal arter representerat. Sex, möjligen sju olika arter har kunnat identifieras: al, björk, hassel, sälg, tall, vide och möjligen även ask. Aktivitetsyta och anläggningar Som tidigare beskrivits var fyndmaterialet välbevarat, dels fanns ju ett delvis bearbetat trämaterial kvar och dels var flintan osvallad och såg närmast nyslagen ut. Trämaterialet, i form av barkbitar, delvis förkolnade trästickor och större eller mindre bitar av pinnar och käppar låg tillsammans med såväl förkolnade som obrända hasselnötskal och flinta inom en endast cirka meter stor yta. Det cirka 150 kvadratmeter stora och fyndförande området var i sin avgränsning så pass distinkt att det hela, trots den vågpåverkan platsen varit utsatt för i samband med transgressionen, gav intryck av att vara relativt opåverkad. Lämningarna förmedlade i sin helhet ett in situ intryck, där det mesta pekade mot att fynden och ytan snabbt förseglats genom att ett sandlager kastats upp över och täckt boplatsen. Vid undersökningen fanns det därför förhoppningar om att anläggningar skulle kunna finnas bevarade. Från mesolitisk tid finns bland annat exempel på att bark använts som material till golvbeläggning. Den stora mängden barkbitar inom en mindre yta antydde möjligheten av att en hydda kanske funnits på platsen. Detta kunde ej bekräftas vid undersökningen. Barken som framkom var alldeles för spridd och gles för kunna tolkas som en sammanhängande beläggning. Inte heller stolphål som skulle kunna tänkas ingå i en hyddkonstruktion påträffades, ett faktum som gäller mer distinkta anläggningar överhuvudtaget. Vad vi däremot fann och som troligen utgjorde rester av en anläggning, var vad som kan tolkas som spår efter en större härd (fig. 16). När ytan försiktigt spolats fram och finrensats, framträdde en cirka 1,5 0,9 meter stor koncentration av kol, sot och delvis förkolnade trästickor och brända skal av hasselnötter. I plan kunde koncentrationen relativt väl avgränsas till en oval form med enstaka knytnävsstora skörbrända stenar. När kolkoncentrationen blivit inmätt i plan och därefter undersöktes visade den sig dock inte ha något djup. Om kolkoncentrationen utgjorde rester av en härd så har den varit anlagd direkt på marken och inte varit nedgrävd. Analyser 14 C-analys För datering av boplatsen har två prover inlämnats till Institutionen för Teknikvetenskaper, Avdelningen för jonfysik, Uppsala Universitet (bilaga 2). Båda proverna utgjordes av förkolnade skal från hasselnötter. Ett av proven härrör från vad som uppfattades kunna vara rester av en härd och analysen har givit en datering till BP (Ua-27121). Det andra provet som analyserats är taget cirka två meter vid sidan av den förmodade härden och ur den fyndförande horisonten (lager 4). Resultatet av denna analys visar på Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 25

26 26 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning Fig. 16. Planen visar grävda meterrutor, fyndspridning och möjligen en härd. Skala 1:40.

27 en datering till BP (Ua-27120). I kalibrerade värden ger de båda proverna en datering till 7500 BC 6800 BC respektive 7600 BC 7320 BC (kalibrerade med två sigma). Naturligtvis kan dateringarna visa på aktiviteter på platsen vid två skilda tillfällen, men eftersom det finns en överlappning på 200 år (två sigma) mellan 7500 och 7300 BC kan de analyserade proverna mycket väl också vara helt samtida. Makrofossilanalys Fem prover har analyserats för att få reda på om det fanns några växtmakrofossil och om dessa skulle kunna ge någon inblick i den lokala vegetationen, miljön och/eller kulturen. Analysen har gjorts av paleoekolog Björn Gedda vid Riksantikvarieämbetet UV Syd (bilaga 3). Vanliga frågor i en mesolitisk kustmiljö som denna är: val av föda, landskapets öppenhet och strandlinjens läge. Tyvärr var resultatet från analysen magert och några säkra slutsatser om vegetationsstruktur och boplatsens varaktighet kan inte dras. Dock pekar Gedda på att fynd av Chenopodium (mållor) tyder på att platsen inte varit en helt tillfällig boplats. Men huruvida detta skett i form av en längre vistelse eller återkommande går dock inte att svara på. Av Salix (vide, sälg etcetera) påträffades frön och knoppfjäll i så pass stor mängd att det är troligt att dessa träd/buskar vuxit precis i strandkanten. Mer frekventa fynd var skal av hasselnötter (Corylus), såväl öppnade som oöppnade. En del av skalen är förkolnade, vilket tyder på att de rostats. Bland de säkra fynden finns även al (Alnus), troligen klibbal, samt björk och tall. Eventuellt finns även ask (Fraxinus) representerat i materialet även om denna bedömning, enligt Gedda, är något osäker. Ett av proverna innehöll, till skillnad från de övriga, stora mängder av den underjordiska mikrosvampen Cenococcum geophilum. Denna växer endast på land, så att påträffa denna kan ses som ett tecken på erosion. De fåtal som påträffats i övriga prover kan ha följt med någon bäck eller kommit ned vid ett häftigt skyfall. I R 545 är de däremot så många att en erosion i form av en transgression eller kanske ökad mänsklig aktivitet verkar troligare. RAÄ Mölndal 152 en av flera överlagrade boplatser i området Jörgen Streiffert För att få en bättre uppfattning om platsanvändande och när människor har vistats i området är det viktigt att göra jämförelser med andra närbelägna och överlagrade lämningar i närområdet. Platser som också har haft en liknande datering. Ett självklart jämförelseobjekt är den tidigare undersökta Balltorpslokalen RAÄ Mölndal 110 och den andra lokalen i Eklanda som också undersökts, RAÄ Mölndal 155. Likaså är det av intresse att även se till de tolkningar som gjorts av undersökningsresultaten från Bua Västergård, RAÄ Askim?? 185, en annan samtida och närliggande överlagrad fornlämningslokal vid Askimsviken på Näsets halvö. Särskilt viktigt är det att se till de årstidsbundna indikationer som finns i jämförelsematerialet och då huvudsakligen de ben- och florarester som hittats, vilket konkret innebär resultaten från Balltorp och Bua Västergård. Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 27

28 Några liknande iakttagelser har tyvärr inte kunnat göras inom Eklanda RAÄ Mölndal 155 eller 152. Varför det är angeläget att finna ett organiskt material är att såväl djur som växter har ett inrutat liv som styrs av årstidens växlingar. Därför kan denna typ av material ses som synnerligen lämpligt att använda i en diskussion om när under året en plats har använts. Särskilt om en viss typ av årsindikerande lämningar hittas. Ser man till faunan är det främst förekomst av ben från ungdjur, flyttfåglar och hjortdjurens fällhorn som ger en uppfattning om vilken tidpunkt på året som djuren har vistats på en plats. De botaniska lämningarna har också en motsvarande sammansättning som visar när på året en plats har använts. Balltorp En grundläggande faktor som styr tolkningarna är de rådande bevaringsförhållanden. En plats kan exempelvis ha använts under en viss tid på året men en frånvaro av ett tolkningsbart material gör att en sådan förklaring inte låter sig göras. För Balltorp gäller denna iakttagelse i hög grad, vilket innebär att inga belägg för en sommarvistelse ännu har kunnat konstateras för denna plats. Av de säsongsindikerande lämningarna är det framförallt bevarade botaniska lämningar utav hasselnötter, rönnbär och björnbär som hittats i Balltorp. Därutöver har ben från höst- och vinterfåglar påträffats. Islommen är exempelvis en sådan fågel, men till denna kategori kan även övervintrande arter nämnas som tordmule, storskarv, havstrut och gråtrut. De få sälben som framkommit är sannolikt från knubbsäl, en sälart som är mest sårbar i samband med att den i augusti till september byter fäll. Benmaterialet kommer dock huvudsakligen från landdäggdjur där dominerande storviltsarter är uroxe, kronhjort, vildsvin och rådjur. Från mindre djurarter har rester från bland annat vildkatt och ekorre hittats. Ben från bäver och gädda visar att också sötvattenslevande djur har infångats. De ben som hade sitt ursprung från djur knutna till den maritima miljön utgjorde emellertid en mindre andel och var då huvudsakligen från säl, fisk och havsfågel (Nordqvist 2000). Bua Västergård Det andra exemplet, Bua Västergård, ger tyvärr inte heller ett helt klart svar om när man vistats i denna typ av miljö. Gemensamt för båda plasterna är ett läge i en skärgårdsmiljö. Bua har dock funnits på en ö i den yttre skärgården. Av de framkomna benmaterialen har fisket varit särskilt betydelsefullt, särskilt infångandet av torsk och långa. Förutom fiske finns indikationer på olika typer av jakt, vilket visas av ben från säl, sjöfågel, och olika slags djur som funnits i strandzonen samt från större skogsdäggdjur. Materialet från de jagade djuren har haft olika ändamål. I första hand kan de ses som viktiga köttproducenter samt det faktum att djuren också ger hudar, horn och ben. De tydligaste säsongsindikerande benen har varit de som kommer från vinterhalvåret och då särskilt de vinterindikerande arterna alfågel, sjöborre, knubbsäl och kronhjortens fällhorn. 28 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

29 Benmaterialet visar att människorna i än högre grad än i Balltorp har inriktat sin jakt till olika djurarter som representerar landmiljö och djupare hav. Belägg från djuphavsfiske kunde dock ej synas bland fiskbenen i Balltorp. Trots ett läge direkt invid vattnet har människorna här också utnyttjat resurser från skogsområdet och sötvattensystem, vilket visas av ben från vildsvin, kronhjort, rådjur, bäver och eventuellt älg. Sammantaget visas ett allsidigt användande av de omgivande naturresurserna. Wigforss skriver i sin publikation Bua Västergård att materialet tillsammans med boplatsens läge indikerar en basboplats för cirka 26 personer om fyra till fem familjer som levt på jakt, fiske och insamling. Säsongsindikationerna är få och inte särskilt tydliga, men med tanke på den rika miljön, den rikt differentierade fångsten samt platsernas väl skyddade läge så är det inte omöjligt att den varit bebodd under flera säsonger i sträck och kanske rent av året runt (Wigforss 1983, s. 108) Wigforss reviderar dock sin åsikt några år senare och menar i en artikel att lämningarna snarare är rester från en säsongsboplats från vinterhalvåret (Wigforss 1995, s. 203). Men enligt Lepiksaar kan de djur som påträffats ha jagats året runt (Lepiksaar 1983, s. 128). Ett påpekande som också kan gälla för Balltorpslokalen. Miljön i Eklanda för cirka 8000 år sedan Utifrån de gjorda observationerna av fauna och flora i Balltorp kan också miljön där de två undersökta och överlagrade lokalerna i Eklanda belysas. Vad som först kan konstateras är att människorna har levt i en utpräglad skärgårdsmiljö vilken har karaktäriserats av en biotop rik på såväl jaktdjur som flora. Vidsträckta strandängar har legat vid havets kant och sträckt sig upp mot slänter och högre bergsformationer. En landskapstyp som troligtvis utgjort en viktig förutsättning för bland annat uroxens trivsel. I sluttningarna ner mot vattnet har miljön varit ljus och öppen, kännetecknad av en gles skogsmark med hassel, björk och tall. Jordmånen har skapat en förutsättning för en vegetation där vildsvin, kronhjort, ekorre, vildkatt och mård utgjort en del av miljöns fauna. Björk och tall har huvudsakligen funnits på höjder samt längs dalstråk med myrar och sumpvegetation. En lämplig biotop för djur som hare och eventuellt älg (en miljö som emellertid inte kunnat bekräftas genom fynden i Balltorp). Dalgången har sannolikt präglats av öppna gräsytor som funnits längs med vattendrag, sumpmarker och flacka strandområden (Nordqvist 2000). I ett större perspektiv har omgivande landsdelar bestått av flera skilda och skiftande miljöer med flacka stränder vid havet, branta sluttningar och höga berg med sjöar och bäckar. Ett landskap som har haft flera skilda biotoper och en skiftande fauna och flora. Att människorna utnyttjat skilda biotoper visas också på Balltorpsboplatsen genom fynd av arter som lever i bräckvatten och sötvatten, som bäver och gädda, samt benfynd av sill, torsk och bäver. Detta visar ett jakt- och kanske även insamlingsområde som sträcker sig från fastlandets och öarnas strandzon, via de grundare områdena inomskärs, till de större havsdjupen. Sammanfattningsvis kan sägas att såväl fauna som flora överlag har varit rikhaltig men de har också skiftat inom varje biotop efter säsong. En konsekvens har sannolikt varit att människorna därför kommit att få en närmast Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 29

30 cyklisk symbios med de existerande livsbetingelserna och flyttat när de förändrats. Därför har inga andra säsongsindikationer än en viss typ kunnat konstateras. Det finns dock inget som stödjer denna teori från de undersökta platserna. Men det finns heller inget som visar ett motsatt förhållande. Man kan då fråga sig om denna typ av platser som använts, ett läge invid havet i en relativt skyddad topografisk miljö, endast går att knyta till en viss tid på året som exempelvis under höst och vinter. Det går dock inte att utesluta att platsen även har brukats under sommarhalvåret. Orsaken, och en källkritisk aspekt, är att vissa sommarväxter är mer känsliga och bevaras inte lika lätt som vissa andra från årets mer senare period. Därför kan en sommarbosättning vara svårare att upptäcka än en plats som använts under vinterhalvåret där vissa växter, som exempelvis hasselnötter, är mer beständiga än sommarhalvårets bär och frukter. Tabell 4. I tabellen redovisas en sammanställning av fynden från de i texten diskuterade boplatserna Bua Västergård, Balltorp och RAÄ Mölndal 152 och 155 i Eklanda Bua Västergård Balltorp RAÄ 152 RAÄ 155 Artefakttyp Antal Antal Antal Antal Kärnyxor Sandarnayxa 1 Skivyxa 1 Trindyxa/hacka av bergart 1 Mikroliter Hullingsspetsar 2 Borrspetsar Övriga retuscherade spetsar 6 14 Tångespets 9 Eneggade spetsar 5 Avslagsskrapa 9 19 Knivar 4 Spånkniv 5 Avslagskniv 4 Kniv/stickel 1 Sticklar 5 69 Spån med retusch Mikrosticklar 78 1 Korta spånfragment med retusch Mikrospån med retusch Avslag med retusch Tvärretuscherade spån och spånfragment UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

31 Tabell 4. I tabellen redovisas en sammanställning av fynden från de i texten diskuterade boplatserna Bua Västergård, Balltorp och RAÄ Mölndal 152 och 155 i Eklanda Bua Västergård Balltorp RAÄ 152 RAÄ 155 Artefakttyp Antal Antal Antal Antal Längsretuscherade spån 21 Stycke med tillhuggning 19 Knackstenar Övriga redskap 26 Plattformskärna 178 Kärna 18 Övrig kärna 24 Kärnfragment Mikrospånkärna 8 2 Spånkärna 97 Avslagskärna 927 Plattformsavslag 139 Sidofragment av spånkärna 174 Spån Spånskrapa 1 Mikrospån Lancettmikrolit 47 1 Hullingspets 16 Avslag/övrig slagen 513 Avslag Övrig slagen 10 Övrig flinta Splitter Tolkning satellit bosättningsstrategier Glenn Johansson Eftersom boplatsen vid Eklanda är överlagrad så innebär det att platsen utsatts för en omfattande påverkan. Havets vågor har slagit upp över den forna stranden och havsnivån har stigit till uppemot fem meter över boplatsytan och mäktiga sand- och lerlager har under denna process sedimenterats över boplatsen. Det första och för fyndmaterialets bevarande, mest avgörande och dramatiska skeendet sker troligen ganska omgående efter platsens övergivande. Vid detta tillfälle deponeras det cirka 0,2 0,3 meter tjocka sandlager som direkt överlagrade fyndhorisonten. Därefter ligger materialet relativt väl inkapslat och skyddat under den fortgående processen och även gentemot senare tiders markanvändning. Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 31

32 För tolkningen av materialet och platsens användande är det naturligtvis av avgörande betydelse i vilken omfattning de påträffade fynden är representativa för det ursprungligen deponerade och kvarlämnade materialet. Vad gäller den rent arkeologiska insatsen så utgör inte fyndmaterialet ett mer eller mindre representativt urval. Platsen undersöktes i sin helhet och i princip har allt (flint-) material tagits tillvara. Däremot är frågan i vilken utsträckning det påträffade materialet också motsvarar de föremål som en gång blivit kvarlämnade, något mer osäker. Då platser berörs av transgressioner finns en stor risk att fyndmaterial i större eller mindre utsträckning påverkas och transporteras av vattenrörelser. I värsta fall förflyttas hela boplatsmaterial så långt att inte ens den ursprungliga deponeringsplatsen säkert kan fastställas, närmare än till ett större geografiskt område. I andra och i ett mindre dramatiskt händelseförlopp kanske materialet inte rör sig mycket mer än att det vaskas runt något på boplatsen. Och i bästa fall sker överlagringen så skonsamt att allt kvarlämnat material i stort sätt bara bäddas in på just platsen det kvarlämnats. Då överlagringen sker under dramatiska former blir frågor kring materialets representativitet naturligtvis osäkra. En boplatsanalys som bygger på fyndspridning och redskaps förekomst/avsaknad blir synnerligen osäker och knappast ens meningsfull. När det gäller Eklandamaterialet så tyder det mesta på att överlagringsprocessen varit skonsam och att fynden som påträffades också motsvarar vad som ursprungligen lämnats kvar. Att delar av fyndmaterialet, mer än mycket marginellt, sköljts ut från boplatsen är inte troligt. Vad som framförallt talar Fig. 17. Kartan visar kustområdet med en aktuell strandlinjekurva för tiden vid bosättningen. På kartan har de i texten nämnda boplatserna vid Eklanda, Balltorp, Sandarna och Bua Västergård markerats. 32 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

33 för att så är fallet, är dels det faktum att flintan inte är svallad, utan närmast ser nyslagen ut, och dels att materialet inte är sorterat. Storleks- och viktmässigt sett är materialet mycket blandat, såväl splitter som större redskap och kärnor förekommer sida vid sida. De tidigare undersökta och överlagrade boplatserna Bua Västergård och Balltorp karaktäriseras av mycket stora fyndmängder. Redskap och bevarade ben, pekar mot att man från boplatsen vid Balltorp bedrivit jakt på större landdäggdjur i stor omfattning. På samma sätt visar fynden vid Bua Västergård att fiske och havsjakt/fångst bedrivits i stor omfattning av boplatsens invånare (fig. 17). I jämförelse med dessa lokaler är materialet från Eklanda helt annorlunda till sin karaktär. Utmärkande och karaktäristiskt för Eklandafynden är det mycket begränsade flintmaterialet, sammanlagt finns från undersökningen knappt 600 registrerade flintföremål och som påpekats handlar det om en totalundersökt boplats. Uppenbart är att det under mellanmesolitikum, vid sidan av de stora och fyndrika boplatserna, även finns mycket små boplatser. Vad dessa skillnader representerar är intressant, då det möjligen speglar bosättningsstrategier som har med landskapets utnyttjande att göra. En möjlig förklaring kan naturligtvis vara att materialet vid Eklanda faktiskt är representativt för boplatser vid den här tiden. Att boplatserna i själva verket var små och att lokalerna med de stora fyndmaterialen, snarare är en effekt av ackumulering än att de representerar stora boplatser. Kanske har vissa platser varit intensivt besökta och kanske har även små gruppers aktiviteter med tiden genererat stora fyndmaterial. Tolkat på detta sätt skulle en begränsad vistelse vid Eklanda av en mindre grupp människor, inte på något avgörande vis skilja sig från aktiviteter på de stora lokalerna. Man har bara varit vid dessa vid så många fler tillfällen. Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 33

34 Ett annat och troligare sätt att förklara skillnaden är att se den som uttryck för och ett resultat av att platserna fyllt olika funktioner och använts på helt olika sätt. I modeller där försök gjorts att rekonstruera mesolitiska samhällens organisation och bosättningsstrategier, utgår man som regel från att det funnits ett system med basboplatser. Dessa har tänkts utgjort en större grupps mer permanenta vistelseplats. På en sådan lokal har en grupp människor, som också innefattat små barn och äldre personer, tänkts vistats relativt permanent, åtminstone säsongsvis under en del av året. En förutsättning för detta är naturligtvis att platsen varit lokaliserad på ett sådant sätt att man från den, i omgivningarna haft access till vad man behövt för sitt uppehälle. Exempelvis mat, dricksvatten, ved och andra typer av material för tillverkning av bland annat olika redskap, kläder etcetera. En del av detta har säkert funnits direkt vid boplatsen eller kunnat införskaffas i den närmaste omgivningen, exempelvis dricksvatten och ved, medan annat har fått hämtas på längre avstånd. Jakt på olika landdäggdjur har bedrivits på varierande avstånd från boplatsen och detsamma kan nog sägas gälla viss typ av fiske och havsjakt. Alldeles säkert genererar ett basläger ett mycket stort antal lokaler för olika ändamål kring sig. Platser som mer eller mindre regelbundet besöks och används för specifika ändamål. Modellen kan liknas vid ett centrum eller nav kring vilket ett stort antal satelliter genereras. Möjligen representerar lämningarna vid Eklanda en sådan lokal. Fyndmaterialet är i jämförelse med andra lokaler mycket litet. Flinta har helt enkelt inte bearbetats och slagits i någon större omfattning. Vad gäller de redskap som påträffades, så rör det sig närmast uteslutande om yxor. Utöver dessa finns en, möjligen två, pilspetsar i form av mikroliter samt något retuscherat avslag. Förutom de redskap som förekommer är det intressant att notera avsaknaden av andra. Vanligt förekommande redskap i större antal vid den här tiden på de mellanmesolitiska boplatserna är bland annat skrapor, knivar, borr och sticklar, men också mikrospån/spån. Det verkar som om de arbeten som utförs med dessa redskap inte bedrivits vid Eklanda. Utan vad som kan förmodas utifrån de påträffade redskapen, är att arbete med yxor karaktäriserat verksamheten vid platsen. Referenser Andersson, S, Rex-Svensson, K & Wigforss, J Sorteringsschema för flinta. Göteborgs Arkeologiska Museum, Fyndrapporter Göteborg. Johansson, G Mesolitiska, neolitiska och andra förhistoriska lämningar i Balltorp. Västergötland, Mölndals kommun, Mölndals stad, kompletterande slutundersökning av RAÄ 111. UV Väst Rapport 2000:16. Arkeologisk undersökning. Kungsbacka. Johansson, G Kolla en år gammal stenåldersboplats i Kungsbacka. Halland, Tölö socken, Kolla 3:3. UV Väst rapport 2001:27. Arkeologisk förundersökning och undersökning. Kungsbacka. Nordqvist, B Arkeologisk utredning av Eklandaområdet i Mölndals kommun, Bohuslän. Riksantikvarieämbetet UV Väst utr 89:1. Kungsbacka. 34 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

35 Nordqvist, B Coastal Adaptions in the mesolithic. A study of coastal sites with organic remains from Boreal and Atlantic periods in Western Sweden. GOTARC. Series B. Gothenburg Archaeological Thesis. No. 13. Gothenburg. Nordqvist, B Stenålderslämningar öster om Eklanda by. Västergötland, Mölndals socken, Eklanda 1:69 m.fl., RAÄ 114, 131 och 152. UV Väst Rapport 2001:34. Arkeologisk förundersökning. Kungsbacka. Streiffert, J Förhistoriska lämningar vid Eklanda. Västergötland, Mölndals socken, fastigheten Eklanda 1:69, RAÄ 155. UV Väst rapport 2002:9. Arkeologisk undersökning. Kungsbacka. Wigforss, J, Lepiksaar, J, Olsson, I, och Påsse, T Arkeologisk undersökning. Bua Västergård en år gammal kustboplats. Arkeologi i Västsverige 1. Göteborgs arkeologiska museum. Göteborg. Wigforss, J West Swedish Mesolithic settlements containing faunal remains aspects of the topography and economy. I: Man and Sea in the Mesolithic coastal settlement above and below present sea level. Fischer, A (red). Oxbow Monograph 53. Oxford. Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: Länsstyrelsens dnr: Riksantikvarieämbetets projektnummer: Intrasisprojekt: V2004:010. Undersökningstid: 13/4 4/ Projektgrupp: Glenn Johansson, Anna Sjöberg, Mattias Öbrink och Jörgen Streiffert. Underkonsulter: 14 C-analys: Ångströmslaboratoriet (The Ångström Laboratory), Avdelningen för jonfysik, Uppsala Universitet, Sweden. Makrofossilanalys: Paleoekolog Björn Gedda, Riksantikvarieämbetet UV Syd. Exploateringsyta: kvadratmeter. Undersökt yta: 200 m 2. Läge: Fastighetskartan, blad 6B 9e, x y Koordinatsystem: Göteborgs stad. Höjdsystem: Göteborgs stad. Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 1 planritning i skala 1:20. Digital dokumentation: förvaras på UV Väst. Fynd: Fynd med Fnr Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 35

36 Bilagor Bilaga 1. Fyndlista föremål i flinta Fynd Grävenhet Lager Typ Antal Kärnyxa Avslag Spån Avslag Avslag Kärna, fragment Avslag Avslag Avslag Avslag Övrig kärna Avslag Övrig kärna 2 plattformar Kärna, fragment Kärna, plattformsavslag Splitter Mikrospånkärna övrig 1 plattform Avslag Avslag Spån, fragment Kärna, fragment Avslag Övrig kärna Avslag Avslag Avslag Övrig kärna 1 plattform Avslag Avslag Övrig kärna 1 plattform Kärna, fragment Avslag Avslag Avslag Övrig kärna 1 plattform Kärna, fragment Avslag UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

37 Fynd Grävenhet Lager Typ Antal Splitter Kärna, plattformsavslag Avslag Kärna, fragment Övrig kärna 1 plattform Spån/spånfragment Mikrospån Avslag Avslag Avslag Avslag Övrig kärna 1 plattform Avslag Avslag Kärna, fragment Avslag Avslag Avslag Kärnyxa Övrig kärna 1 plattform Avslag Avslag Kärna, fragment Kärnyxa Avslag Avslag Avslag Övrig kärna 1 plattform Övrig kärna 1 plattform Mikrospånkärna övrig 1 plattform Avslag Kärnyxa? Avslag Spån, fragment Kärna, fragment Avslag Spån, fragment Avslag Avslag Avslag 25 Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 37

38 Fynd Grävenhet Lager Typ Antal Splitter Avslag Avslag Avslag Avslag Splitter Spån, fragment Avslag Avslag Splitter Avslag Avslag Övrig kärna Avslag Avslag Kärna, fragment Övrig kärna Kärnyxa Övrig kärna 1 plattform Avslag Avslag Avslag Mikrospån, fragment Övrig kärna 2 plattformar Avslag Avslag Mikrolit, övrig Avslag Avslag Kärnyxa? * 6 Knacksten A 1119** Avslag A 1119** Avslag med retusch Avslag Avslag Splitter Spån, fragment Avslag Kärna, fragment Spån, fragment 1 38 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

39 Fynd Grävenhet Lager Typ Antal Avslag Spån Avslag Avslag Avslag Konisk kärna 1 plattform Avslag Avslag Splitter Avslag med retusch Avslag Övrig kärna 1 plattform Avslag Avslag Avslag Avslag Avslag Mikrolit, övrig Övrig kärna 1 plattform Avslag Avslag Avslag Avslag Avslag 2 * Fynd av kvartsit. ** Fynd från anläggning Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 39

40 Bilaga C-dateringar 40 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

41 Bilaga 3. Makrofossilanalys Paleoekolog Björn Gedda, Riksantikvarieämbetet UV Syd Fem prover har analyserats för att få reda om det fanns några växtmakrofossil och om dessa skulle kunna ge någon inblick i den lokala vegetationen, miljön och/eller kulturen. Vanliga frågor i en mesolitisk kustmiljö som denna är, födoval, landskapets öppenhet och strandlinjens läge. De provtagna lagren består av leriga-sandiga sediment med bra bevaringspotential för såväl brända som obrända växtmakrofossil. Metod Proverna behandlades efter standardmetoder genom att siktas vid tre millimeters och 0,5 millimeters maskvidd. Därefter flotterades proverna i sina respektive fraktioner. Analysen utfördes under stereolupp med cirka gångers förstoring. Resultat Resultatet var magert i fråga om artrikedom och fyndmängd och den information som går att få ut är snarare av kvalitativ än kvantitativ art och med endast fem prover går det inte att dra några slutsatser om vegetationsstruktur och boplatsens varaktighet. Emellertid kan en del hypoteser ställas upp. Fynden av Chenopodium (mållor) i proverna tyder på att platsen inte varit en helt tillfällig boplats utan att den verkar ha använts under ett antal år. Huruvida detta har varit permanent eller återkommande, som en sorts sommar-/jakt-bostad går ej att avgöra. Mållor är ett kvävegynnat släkte och en del av makrofossilen liknar dessutom Chenopodium ficifolium vilken är det i än högre grad än de vanligare Chenopodium album. Det finns dock en hel del vilda arter så boplatsens varaktighet kan inte helt tolkas efter dessa fynd. Salix (vide, sälg etcetera) påträffades som frö i ett av proven och sannolikt är ett antal av knoppfjällen tillhörande Salix. Andelen är så pass stor att det verkar troligt att träden/buskarna växt precis i strandkanten. Fyndet av Fraxinus (ask) är överraskande. Visserligen påträffas pollen från ask i små mängder även i tidig Boreal tid men de är inte vanliga. Fossilet är inte välbevarat och jag vill på grund av ovanligheten konsultera ytterligare någon paleoekolog innan jag definitivt kan säga att det är Fraxinus. Lagret borde dessutom 14 C-dateras. Även fynden av Alnus (al, sannolikt klibbal) är relativt tidiga men här är identifieringen säker. Corylus (hassel) har uppenbarligen varit omtyckt då liksom nu. De flesta skalen som jag har påträffat har varit öppnade men ett fåtal har varit oöppnade. I några fall har jag dessutom påträffat förkolnade fragment vilket tyder på att de även rostats. Övriga fynd som björk, tall och diverse örter är att betrakta som förväntade inslag. Prov R 545 (1PM 645) innehåller till skillnad från de övriga stora mängder av den underjordiska mikrosvampen Cenococcum geophilum. Denna växer endast på land så att påträffa denna kan ses som ett tecken på erosion. De fåtal som påträffats i övriga prover kan ha följt med någon bäck eller kommit ned vid ett häftigt skyfall. I R 545 är de däremot så många att en Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 41

42 erosion i form av en transgression eller kanske ökad mänsklig aktivitet verkar troligare. Huruvida någon av dessa teorier kan stämma med verkligheten får avgöras efter analys av de provtagna lagrens läge. R 525-1PM649 R 520, 1PM 648 R 545, 1PM 645 R540, 1PM 647 R 1282, 1PM 287 Tall (barr) Pinus sylvestris L. 4 1 Tall (kotte) Pinus sylvestris L. 1 del Björkar Betula sp. Nöt 2 10 cf Klibbal (kotte) Klibbal (frö) Ask Alnus glutinosa (L.) Gaertner Alnus glutinosa (L.) Gaertner Fraxinus excelsior L cf 1 cf cf 1 Viden Salix L. 1 Hassel (nöt uppskattat heltal) Corylus avellana L Mållor Chenopodium spp Hampflockel Eupatorium cannabinum L. 1 Korsblommiga Brassicaceae - Cruciferae 1 Starrar Carex sp. 1 Knoppfjäll+ knoppar Kol xx xx xxx xx xx Förkolnad hassalnöt (uppskattat heltal) 1 1 Insecta x x x Cenococcum Ett fåtal Ett fåtal Flera Ett fåtal? 2 olika 1 2 olika samma som fig E , ev. Potentilla 1 flintavslag 42 UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

43 Figurförteckning Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Sverigekartan med platsen för undersökningen markerad Fig. 2. Utsnitt ur Blå kartan, blad 61 Göteborg, med platsen för undersökningen markerad. Skala 1: Fig. 3. Utsnitt ur Fastighetskartan, blad 6B 9e, med undersökningsområdet markerat. Skala 1: Fig. 4. Schaktningen gjordes ned till en nivå cirka 1,7 meter under dagens markyta, vilket ledde till att delar av ytan som skulle undersökas lades under vatten. Foto: Glenn Johansson Fig. 5. Schaktplanen visar schakt, avbanad yta och boplatsens utsträckning. Skala 1:500. På bilden till höger visas boplatsens läge i förhållande till befintlig bebyggelse. Skala 1: Fig. 6. Boplatsen delades in i sektioner som finrensades och varsamt spolades fram. Foto: Glenn Johansson Fig. 7. Profilen visar stratigrafin vid Eklanda. Arkeologen står med fötterna på den dåtida boplatsytan, cirka 1,7 meter ner under dagens markyta. Foto: Anna Sjöberg Fig. 8. Flintmaterialet från Eklanda karaktäriseras av att det finns mycket få formella redskap bland fynden, men bland dem finns dessa båda retuscherade spån, troligen fragment av mikroliter (F104 och F135). Skala 2:1. Teckning: Anders Andersson Fig. 9. De enda redskap, vid sidan av ett par fragmentariska pilspetsar (mikroliter), som hittades vid Eklanda var kärnyxor. På fotot syns en av dessa (F61). Skala 1:1. Foto: Anders Andersson Fig. 10. Kärnor och kärnfragment utgör ett relativt stort inslag bland fynden från Eklanda. På fotot syns exempel på två av den mest frekventa typen: övrig kärna med en plattform (F42 och F65). Som framgår av bilden uppvisar kärnorna en betydande storleksmässig variation. Skala 1:1. Foto: Anders Andersson Fig. 11. Bland fynden finns ett knappt tjugotal spån/mikrospån varav flertalet består av fragment. Fotot visar exempel på spånmaterialet från Eklanda (F20, 74 och 100). Skala 2:1. Foto: Anders Andersson Fig. 12. Vid undersökningen hittades flera större träbitar, föremålet på bilden överst är närmare 40 centimeter långt. De flesta trästycken verkar dock vara obearbetade. Stora mängder bark fanns bevarat på boplatsen. Fotot nederst visar exempel på den mycket välbevarade barken. Obestämd skala. Foto: Anders Andersson Fig. 13. Mycket av trämaterialet kommer från eldstäder på boplatsen. Fotot visar exempel på helt eller delvis förkolnat trä. Skala 1:2. Foto: Anders Andersson Fig. 14. En liten bit kåda finns bland fynden. I kådan syns ett nätmaskliknande avtryck. Skala 1:1. Foto: Anders Andersson Fig. 15. Exempel på träbitar som bearbetats, tyvärr utgör de endast fragment av större föremål. Några redskap har inte kunnat identifieras. Den övre biten har en obestämd skala, de nedre visas i skala 1:2. Foto: Anders Andersson Fig. 16. Plan som visar grävda meterrutor, fyndspridning och möjligen en härd. Skala 1: Överlagrade fynd i Fässbergsdalen. En sandarnaboplats med bevarat trämaterial 43

44 Fig. 17. Kartan visar kustområdet med en aktuell strandlinjekurva för tiden vid bosättningen. På kartan har de i texten nämnda boplatserna vid Eklanda, Balltorp, Sandarna och Bua Västergård markerats Tabellförteckning Tabell 1. Sammanställning av flintmaterialet Tabell 2. Sammanställning av kärnor i flinta Tabell 3. Sammanställning av kärnfragment i flinta Tabell 4. I tabellen redovisas en sammanställning av fynden från de i texten diskuterade boplatserna Bua Västergård, Balltorp och RAÄ Mölndal 152 och 155 i Eklanda UV Väst Rapport 2006:20. Arkeologisk undersökning

45

46 År 2004 undersökte Riksantikvarieämbetet UV Väst en stenåldersboplats i Eklanda i Mölndal. Boplatsen var från jägarstenåldern och drygt år gammal. Vid den tiden låg boplatsen direkt vid en strand på sydsidan av en större ö. Efter det att boplatsen övergivits, steg havsnivån till mer än fem meter över platsen. I samband med detta sedimenterades sand och lera över den forna boplatsytan. När vi nu gjorde vår undersökning, fick vi gräva oss ner med grävmaskin nästan två meter under dagens markyta för att komma åt boplatsen. Där nere hittade vi inte bara flintredskap utan också trä fanns bevarat. ISSN