DE MENSKLIGA HÖRSELVERKTYGENS BESKRIFMNG OCH FÖRRÄTTNING. med Kongl. Maj.ts serskilde allernådigstc tillåtelse. ocb

Transkript

1 DE MENSKLIGA HÖRSELVERKTYGENS BESKRIFMNG OCH FÖRRÄTTNING. Akademisk Afhandling, med Kongl. Maj.ts serskilde allernådigstc tillåtelse ocb vidterfarna Medicinska Fakultetens i Upsala samtycke, ulgifven a GUSTAF V i K E N I U M. D. Ch. Maig, E xlra Provincialläkare i Hjo distrikl ocb N IL S A X E L SPA R R M A N ai Geslrico-H elsiuge Landskap till offentlig granskning framställd pä Öfre Filosofiska Lärosalen d. 18 Oct, 184o. p. v. t. f. m. 3 Del. U i» s a 1a, TflYCKT HOS L E FFI, ER OCII SE CELL

2

3 pyrarrîden uppåt till on på dphnes främre yta befintlig fåra, som leder in it t i Fallopii vattcngång, hvarest hon (nerven ifråga) sammanträffar med ansigtsnerven vid dess knä. Här förenar sig pyramidens ytliga nerv med yttre strängen af ansigtsnerven till en gråaktigt röd, något los, knutaktig ansvällning,' från hvilken de förenade utgöra trummsträngen. Strax efter sin afgång från meckelske nerv knuten afger den törra en eller flere grenar till Eustaehii rör, som (dock stundom bekommer dem från den förre. b) Tredje grenen eller ned ra käk nerven. Från Arnolds eller Öronnervknuten, som tätt Utanför aflånga bålet ligger på inre sidan af denne hufvudgren, atgar till hammarmuskeln en nerv, som begynnande på knutens bakre del uteftrr inre sidan af hårda hjernhinnans medlersta pulsåder beger sig till denne muskels gång, livarifran den utbreder sig i sjelfve muskeln. Man har ansett denna nerv för en gren af nerven till gomfiygelns muskler. Dessutom går från Arnolds nervknut en eller flere grenar till y llig a tinningnerven, som begynner med 2 rötter, mellan hvilka medlersta pulsådern till hårda hjertihinnan förlöpir. Denna nerv afger hörselgångens of ra och netlra n erver, hvilka stundom ha gemensam början. De gå båda genom öronspottkörtein till hörse Igången, uti hvars hud den förre utbreder sig. Den sednare stiger nära intill hörselgångens främre vägg i höjden, delar sig vid en bakom ledhålan för underkäken befintlig springa i 2 grenar, af hvilke den ene, yttre utbreder sig i njurfoimiga fördjupningen och huden i hörselgängens öfra vägg, den andre, inre eller egentliga nerven till trummhinnan genom nämnda springa under hörselgångens vägg beger sig till öfra randen aftrummhinnans ring, hvarifrån den till trummhinnan bakom hammarens hufvud afger en liten gren, som fördelar sig mellan den förras hinnor. Medelst grenar på ömse sidor om ham-

4 marens hiifvud förenar den sig ined (nimmst längen. Stundom afger denna nerv någre grenar till benhårde hörselgångens hud. Ytliga tinningneivens hufvudgren afger derefter först, da hon genomtränger öronspottkörtelns öfre del någre grenar för öronlisten och fiäinre öronklaffen, delar sig vidare i en främre och en bakre gren, af hvilke den sistnämnde, som är minst, framom örat stiger uppåt och hakat och fördelar sig mellan dess lyftare, framätdragare och list. Denne sednare benämnes andre öron gren en» B) Ansigtsnerven cllcr sjunde nervparet. Den börjar med en större och en mindre rot uti fåran mellan långmergens äggformiga upphöjningar (oliverne) och bakre pyramiderne och gar, fästad vid hörselnervens inre sida framåt, utåt, uppåt till och inuti gemensanime nervgången. Den mindre roten afger en gren till hörselnerven, till hvilken äfven en eller flerc grenar afgå från ansigtsnerven uti den gemensamme nervgången, i hvars botten den sednare nerven, for att inträda ii t i oeh genomlöpa Fallopii vattengång, skilljer sig från den förra. Uti fallopiske valtengångens främre knä mottager den pyramidens ytliga nerv och bildar dermed den ofvan beskrifna, af Arnold knutlika ansvällningen (if ansiglnervens knä benämnda ttppdrifningen. Från denna ansvällning går en gten med 1 eller 2 rötter, för att förena sig med öfre delen af hörselnerven, tillbaka till den gemensamme nervgången. I denne grens föreningspunkt med hörselnerven finnes en liten ri daktig grå uppdrifning En annan gren går från den knutlika ansvällningens yttre del utåt och framåt, för att efter ett korrt förlopp förena sig med den till öronknuten gående grenen af jacohssonska nerven. En tredje gren från samma ansvällning är / nim m st rängen, som bildad af pyramidens Jtliga nerv jemte någre nervtrådar från ansigtsnerven, sammanhänger med och åtföljer denna

5 sednnr genom större delen af Fallopii vatfengang, ur hvilken han under en spetsig \inkel inträder i en korrt kanal, som leder honom inuti trumiuhålan i grannskapet af dess tårtformiga upphöjning. Härifrån gar han mellan städets långa ben och hammarens skaft till (ïlaseri springa, genom hvilken han hreder id senan till hammarens långa ben utträder ur trummhålan. Uti trumiuhålan ingåj1 han förening med en eller fiere grenar från den redan beskrifna egent'iga nerven (ill trummhinnan 1 grannskapet af trummhålans vårtformiga upphöjning afger ansigtsnerven en eller 2 grenar till hammarmuskeln och något djupare en till stigbygelmuskeln. Sedan trummsträngen afgått från ansigtsnerven, ingår den-s na uti nedrn ändan af Fallopi valtengång förening med örongrenen af Iungmagnerven. Så snart ansigtsnerven utträdt ur gri fiel hålet, afger hon bakre, ncilra öronnerven som är än enkel än dubbel, stiger uppåt och nära sin början erhåller grenar från lungmagnervens ö- rongren och stora öronnerven, som utgår från tredje halsnerven. Derefter delar den bakre, nedra öronnerven sig i 2 grenar. Den ene bakre_, slörre stiger vid vårtutskottet i höjden, ger grenar till detta utskott och örats bakåtdrare och förbinder sig ofta med en gren från örats stora nerv. Den andre, frä m re, mindre, grenen går till njurformiga fördjupningens Ihud, nedre, bakre delen af den broskartade hörselgången (och örats bakåtdragare samt tränger stundom genom öronlorosket inuti inre hörselgångens hud. Afven denne gren ingår någon gång förening med stora öronnerven. Stundom afger ansigtsnerven, synnerligen om nedra öronnerven är klen, till dess hakre gren en mindre nerv. Dessutom bildar ansigtsnervens stam i ansigtet en nervfläta, som afger trfiningnerverna, från hvilka utgå grenar till örats framåtdragare, lyflare och hud.

6 C) / / ii r seine r v e n eller åttonde nerv p a r e L Hörselnerven, som är ganska mjuk, begynner på 4:de hjernkammarens botten enligt någre i de In ila Iverstrimmorna, enligt andre i den enligt Lineke af biöderne Wenzel först upptäckta och af Gall örcmnervknnt *) benämnda grå upphöjningen, som star, hvad storleken vidkommer, i bestämdt förhällande till hörselnerven; enligt andre åter till en del frän 4 de hjernkammarens 'äggi till en del frän varolsbryggan. Från den ena hörselneiven går till den andra ett bredt band. Hörselnervens i 4:de hjernkammaren befintliga rötter, förenade till eu nervstam, vända sig framåt och ulät törst öf\er lilla hjernans nedre, sedan bakåt och nedåt omkring dess medlersta ben, som tillskjuter dem någre ytterligare trådar. De bilda vid detta ben en gråaktig ansvällning. Fästad medelst bindväf och stundom nervtrådar v id ansigtsnervens yttre sida, stiger derefter hörselnerven snedt framåt, utåt och uppåt till och inuti den geinensamme nervgången, i hvilken den skilljer sig ftån ansigtsnerven och sjell delas i 2 ända tiil gångens ifråga botten utvändigt med hvarandre förenade grenar. Den främ re eller snäckans nerv ligger djupare och är skrtiftdrmigt rtillnd omkring sig sjelf. Enligt Gaal har Pappenheim upptäckt, alt denna nerv öfveraljt är omgifven af ett temligen tjockt, rödgråt t lager knultnerg (Ganglienmark)* Denna nerv går till den gemensamme hörselgångens större vik, vid bottnen af hvars runda urgröpning hon fördelas i månge ytterst fine grenar, hvilke genom mynningarna i \ k ru f fe rmigt siktlike fläcken inträda i pelarens gångar, vid slutet af hvilke de enligt ett förklaringssätt tversöfver skiufskifvans båda ytor bege sig till snäckans väggar. De hvilke gå till nedre ylan skola vara störst. Någre, lielt små, hvilke vid pelarens spets inträda uti snäckgången, * ) I a n a to m i.s k. 'b esk rifu in g på hjernan o ch ry g g in erg en hos rr.tn - uiskao och de an d re verteb rerad e dju ren af A. H. F lo rm an npp^e», alt tiuziu» iufort nainnet G r C M g l i u m C IC O U S tlc iin i.

7 .ir gå ulan beröring med skrufskifvans benhårde del genast till den hinnaktige. Alle sammanträffa i snäckans ytiro vägg. Enligt ett annat förklaringssält utbreda de sig strålformigt mellan benhårda skrufskifvans båda benskifvor, ingå föreningar med hvar'andre och sönderdelas pénselformigt, hvarefter de fortgå till skrufskifvans hinnaktige del, i hvars omkrets och \äfnad de skola sluta med mjcket fine, h vite trådar. Enligt ett tredje förklaringssält träda de in uti pelarens skruflormige gång, i hvilken de först fördelas i mindre på skrufskifvan sig utbredande grenar; enligt ett fjerde äro de från början sammanflätade. Någre bland dem fortgå ända till skrufskifvans benhårda och broskartade ytor. Alle öfvergå de slutligen uti en enkel nervgröt. Enligt ett femte förklaringssält inträda de under form af nästan runda nervknippen uti benhårde delen af skrufskifvan, i hvilken de fördelas i hvarandre korsande nervtrådar, bland hvilke 2 och 2 sammanlöpa uti nätbildande maskor, hvilka ha sin platts på medlerste delen af skrufskifvuin. fl varje uti detta nät inträdande nervtråd är innesluten uti en nervslida. Dessa nervslidor, hvilka på tnatngfaldigt sätt genomkorsa hvarandra, bilda i det de samimanlöpa inslaget uti skrufskifvans binnaktige del, som enligt denna äsigt utgöres af 3 lager, af hxilka de båda yttre tillhöra skrufgångarnes vattenafsöudrande, hinnaktiga rör, det medlersta består af det nyssnämnda inslaget. Der, hvarest de båda yttre lagren nfkigsna sig fran hvarandra, för alt bekläda skrufgångarnes yltre väggar, är én liten kanal för ett kärlnät. Den btt)»re hrtf vndgrenen eller förm akets n e r v, som går bakåt och utat oc!i vid sitt inträde i de gångar, h\ilke leda den in uti förmaket, afklädcr sin nervslida, har en liten knutaktig ansvällning, ur hvilken 3 grenar framträda. Den öfverste eller störste af desse grenar går till gemensamme nervgångens öfra vik, vid hvars botten den fördelar sig i en mängd smärre grenar, hvilke uti öfro aikilike fläcken inträda i förmaket, der fördelande sig i

8 3 knippen, af hvilkn ett går till den geniensainme eller aflånge säcken och de båda andra till livar sin af öfre och yttre halfcirkelbåg.irnes blåsformiga ul\idgning. Den till aflange säcken gående grenen omfattar från förmakets pyramidformiga upphöjning liksom en hylsa eller bägare en tredjedel af den förres främre vägg, på hvilken dess trådar lyckas nätformigt sammanvecklade. De genomtränga väggen, nipn förvandlas på dess inre sida till en lös, mjuk d ervid fasthängande gröt. Sådan var den äldre åsigten, hvars anhängare än anlogo att nervutbi edningen sträckte sig till hela omfånget af den ailånge säckens inre vägg, än lämnade oafgjordt, huruvida den blott intog en del af henne. Enligt nyare undersökningar genomtränga nervtrådarne säcken ifråga och utbreda sig på dess inre vägg, just der, hvnrest öronsanden träffas. Vid inträdet uti säcken äro de omgifne af en af den sednare bildad slida, hvilken vändande sig inåt, omger dem ända intill deras slulutbredning. Denna slida bemedlar den på delta ställe beiintlige, framstående kanten, i höjd med hvilken nervgrenarne med hvarandre bilda bågar. För att -sammanträffa med kärlen och bilda säckens inre lager, vänder sig skidan här ifrån nervkulorna, hvilka i stället komma i omedelbar beröring med öronsanden På lika sätt har man angifvil utbredningen af de andre båda grenarne uti främre och yttre halfcirkelbågarnes blåsformiga utvidgningar. Den niedlerste dehjn a) förm aksnerven delar sig i 2 trådar, hvilke inträda i förmaket genom klotformiga gropens siktfläck och under form af en pensel upplösa sig i oändligt många, finare trådar, hvilke omfatta den runde säcken samt, för att öfverdraga dess inre yta, synnerligen dennas botten med en mjuk, ytterst hvit nervgröt, inträda i densamme. Enligt nyare undersökningar fördelar den sig alldeles som den till aflånge säcken gåendp. Den nedre, mindre grenen slutligen går genom ensamma hålet i gemensamme nervgången till förmakets nedre siktfläck och bakre halfcir*

9 3 y kelbâgens blåsformiga utvidgning, i hvilken han utbreder sig på samma sätt som nerverna till de båda andre halfcirkelbagarnes blåsformiga utvidgningar. D ) TungsvaUjnerven cllcr nioiulc ner vpar et. Från öfre, främre delen af dess af Andersch upptäckte nervknut, strax utanför hallsåderhålet uppkommer Jacobssons eller trummhälans nerv, som genom trumnikanalen inträder i trummhålan, hvarest hon fördelar sig i 2 grenar. Den e n e, nedre grenen ger först grenar till Eustachii rör, går sedan genom en kanal från trummhålan till hallspulsådergången, hvarest hon förenar sig med den sympathiska nerven. Ofre grenen går rakt uppåt i en ränna öfver sniickhögen, afger derunder en gren till snäckfenstret, till snäckhögen en annan, som börjande med 2 rötter, sedan han med nedre grenen bildat en förening, går till Eustachii rör, en 3:dje och4:de tillförmaksfenstret, inträder derefter i den på pyramidens främre yta slutande truiiimkanalen, mottar vid sitt inträde deri en gren från ansigtsnerven, går vidare efter sitt utträdande geno ni trumni kanalens på pyramidens främre yta befintliga hål under namn af pyramidens m indre, ytliga nerv genom aflåuga eller lilla runda hålet till öronnervknuten å tredelade nervens tredje hufvudgren Man har äfven uppgett, att en annan gren skulle afgä i grannskapet af förmaksfenstr«et och förlöpande mellan pulsådergången och Eustaehii rör sednare inträda i den förre samt slutligen förenas med djupa vidianska nerven. Om denne gren, hvilken Arnold benämnt pyramidens mindre djupa n erv, ha andre trott, att den är jaoohssonska nervens nedre hufvudgren, som afvikit från sitt vanliga läge. Enligt Gaal bildar jacobssonska nerven på snäckhögen och trummhälans nedra vägg ett nät med grenar af förste hallsnervens främre gren, sympathiska nervens hallsnerv knut och trummsträngen.

10 E) Lungmagnerven eller tionde nervparet. Lungmagnervens öfre gren, gom utgår från bakre delen af den förras nervknut och förenas med en gren från tungsvalgnervens hör ofvan omnämnde knut, går sedan i en rönna utefter hallsådergropen till det i skilljeväggen mellan hallsåder- och griftelhålen belägna hål, genom hvilket hon inträder i Fallopii vattengång, hvarest hon fördelas i 3 grenar, af hvi/ke den m inste vänder sig mot ansigtsnervens rotända, med hvilken han förenas. Den andre, något större, förenas i motsatt rigtning med samma nerv. Den tredje, störste, inträder i vårtutskottets gång genom ett i grannskapet af trummsträngknnalens mynning i Fallopii valtengång befintligt häl, delar sig här i 2 grenar, af hvilke den ene förenas med bakre, nedre öronnerven från sjunde paret, den andre, större, utträder på hörselgångens bakre vägg, hvarest han sällar sig till bakre öronpulsådern och utan att med henne förenas liggande jemte henne dels utgrenar si" uti öronens vaxafsöndrande körtlar dels genomborrar Öronbrosket för att fördela sig i huden på dess urgröpta yta. D) Första hallsnervens främre gren afger en liten yttre gren, som genom en från bakre \äggen al hallspulsådergången till trummhalan ledande gång förenas med jacobssonska nerven. E) Andra hallsnervens bakre gren, stora nachnerven afger ofta en mindre gren, som förenas med bakre öronnerven och utbreder sig i örats lyft are och bakre sidas hud, F) Tredje hallsnervens främre gren afger en mindre gren, stora ö ro nnerven, som bakom underkäkens gren uppstiger till bakre, nedre delen af örat, utgrenar sig uti dess hud och bakre muskler, afger till örläppen en gren, som derefter mellan öronlisten och motlislen går

11 tili bålformiga gropen, i hvars hud den utbreder»ig. M indre nacknerven, en annan mindre gren af samme hufvudgren, utbreder sig i vartuts' ottets, bakre och öfre delens af yttre Örat hud samt i dess (jttre örats) 1)itare och bakåtdragare. 12) B in d v ä f sammanbinder alle de föregående Sednure A f delningen. De menshliga UÖrsclvcrkiggens för rättning. 1. Y ttre Örats och hörselgångens förrättning består egentligen deri, att de inleda ljudet till de öfriga hörselverktygen. Från den ljudande kroppen ledes nemligen ljudet till hörselverktygen genom likartade vågsviingningar uti mellanliggande kroppar. Ehuru luften i de fleste händelser är en sådan ljudledare, tjena äfven andre kroppar dertill. Träffar ljudvågen en fast kropp, så återkastas hom dessutom under samme vinkel, hvarunder hon träilar k roppen ifråga. De till yttre örat k ominande ljudvågorna ledas till hörselverktygens inre delar dels genom åtei kastning inåt hörselgången dels genom ljudvågor uppväckta i det förra, hvars många upphöjningar synas dels bemedla ljudvågornas infallande i hörselgången under något när rät vinkel dels underlätta dess (yttre örats) svängningsfortnåga. Luften uti hörselgången leder pa en gång ljudet till trunimhinnan och förökar det genom resonans, Hörselgångens väggar leda ljudvågen från yttre örat till truinmhinnans omkrets. Öt on vaxet och håren på öronklaffarne och i hörselgångens mynning synas dels skydda hörselgången för främmande kroppar dels något ruildra ljudet. Oronvaxet har derjemte måhända sig uppdiaget dels att förhindra hörselgångens fastare väggar att gifva alltför starkt genljud dels att så inverka på den inströinande luften, att de uti henne inom hörselgången

12 uppväckta ljudvågor ej af hörselsinnet uppfattas. Yttre örats muskler synas lia det dubbla uppdraget att hålla det lörra i sitt rätta läge och att öka dess (yttre örats) spänstighet. Oronklatlarne synas lämna hörselgången något skydd. lånligt Gaal har James Sym antagit, att genom yttre örat vinnes kännedom om den rigtning, hvarifrån ljudet kommer. 2. Trummhålan s och dc henne tillhörande de lam es förrättning. Luften i trummhålan bemedlar dels jeiunvigt mellan tryckningen på båda sidor om trummhinnan dels en friare vexelverkan mellan de små öronbenen dels slutligen ljudets ledning till labyrinthen, hvarvid hon genom trummhinnans rörelse försättes i svängningar, hvilka öka ljudet. Eustachii rör dels leder luft, som derigenom, att hon förut genoinströmat lungorna antagit, kroppens temperatur, från näsgångarnes bakre öppningar till trummhålan dels åter utsläpper en del af denna luft, när medelst sammandragningar i hammarmuskeln dess skida tryckas inåt och förminskar det förras håla. Genom denna luftens in- och utströmning vinner hon i trummhålan den för ljudvågornas fortplantning nödvändiga spänstighet. Om eustachiska röret har man i öfrigt antagit, dels att det ledpr de i munnen och näsan inströmande ljudvågorna till trummhålan och labyrinthen, dels att det dit leder ljudet af en talande persons egen röst, dels slutligen att det nfleder intrycket af alltför skarpa ljud. Mot det sista antagandet talar rörets ifråga form. De båda första vederläggas af åtskilliga försök, till hvilka hörer det, hvarigenom ådagalägges, att ljudet af en stämgallel, som, medan hörselgångarnes yttre mynningar äro tillstoppade, införes i munnen, ej höres förr, än han kommer i beröring med någon del af svalget. Trummhålans upphöjningar och fördjupningar ej mindre än de många benskilljeväggarna mellan vårtutskottets håligheter synas föröka ljudet genom åleistudsning. 1 anseende till dessa

13 hålors lingo vidd sammanfaller del återstudsnde ljudet så fullkomligt med det ursprungliga alt något echo ej uppkommer. Måhända mottaga äfven håligheterna i vårlutskottet en del af den i trummhålan befintliga luften, om hon medelst alltför häftiga ljudvågor starkt sammanprässas af trummhinnan. Trummhinnan, som skuddar de innanför henne helägne delar för yttre skador, försättes dels genom luften uti hörselgången dels genom denne sednares väggar uti ljudande rörelser. Enligt Cïaal Im imiilier och Savart funnit, att trummhinnan vid medelmåttig spänning har största ljudledande förmåga, så alt denna sednare hland annat skulle förminskas genom hammarmuskelns häftiga sammandragning. Men ej blott de små hörselbenens muskler ulan äfven mängden af luften i trummhålan verkar på trummhinnans ljudledande förmåga. Sålunda blir trummhålan vid stark utandning, medan munn och näsa äro tillslutne, uppfylld af luft, som uttränger och utspänner den eftergifvande trummhinnan åt hörselgången. Vid under samma omständigheter förstärkt inandning spännes trummhinnan i alldeles motsatt rigtning. Enligt Gaal antar Müller, att egentligen förnimmelsen af djupa toner förminskas genom trummhinnans spänning medelst sammantryckt luft och Wollaston att en alltför stor förlunning af luften har samma verkan. Körmaksoch snäckfenstrens mjuke delar spännas likaledes genom förökad luft halt i trummhålan. Emedan trummhinnan och förmaksfenstrets mjuke delar äro förenade med hvar sin ända af de små hörselbenens kedja, åstadkomma alltid förändringar uti den förras spänning lika beskaffade förändringar uti de sednare (förmaksfenstrets mjuke delar) Ot'li Ivertom. Emedan åter färändring uti spänningen i förmaksfenstrets mjuke delar alltid medelbarligen åstadkommer lika beskaffad förändring i snäckfenstrets hinna, eger äfven en bestämd vexelverkan rum emellan spänningen uti trummhinnan och de i lahyrinthen helägne mjuke delar. Någre författare anta, att trummhinnan

14 fori plantai- ljudvågorna till de små hörselbenen oeli alt dessa leda «lem (ill förmaksfenstret ; andre åter, hvilke anse, all ljudvågorna endast genom luften i trummhålan meddelas åt snäekfensterhinnan och labyrinthen, anta, att de små hörselbeuen blott bemedla spänningen i trummhinnan och förmaksf. nstrets mjuke delar samt medelbarligen i snäekfensterhinnan och hinnaktsge labyrinthen. De fleste anta emedlertid, att ljudet dels genom de små hörselbenen dels genom snäckfenstren fortplantas till labyrinthen. Man har dessutom antagit att trummhinnan, helt och hållet beröfvad inflytande på hörselförmågan, endast skyddar de innanför henne belägne delarne för y (fre skador. De till stöd för denna åsigt anförda händelser ådagalägga emedlertid, att hörselförmågan alltid varit på ett eller annat sätt förändrad, förminskad hos personer, hvilkes trummhinna varit mer eller mindre skadud. Mari har äfven antagit, att trummhinnans egentliga bestämmelse är att uppfatta tonerna och att hennes spänning ökas af höga minskas af djupa toner. Denna åsigt vederlägges af Linckcs erfarenhet, att personer hvilkas trummhinna varit skadad, förmått uppfatta musikaliska toner långt bättre än rösten vid ett vanligt samtal. Gaal uppger, att James Sym, som anställt forskningar rörande hörselverktygens mekanik, tror, att trummhinnan för uppfattandet af ljudet falt ett temligen stort omfång; att ljudvågen medelst de sina hörselbenen med förminskad utsträckning inom samma tid fortplantas till törmaksfenstret äfvensom att medelst samma ben ljudvågen med förökad utsträckning inom samma tid från håligheterna i det örat omgifvande benet ledes till samma fenster; att trummhinnans och förmaksfenslrets olika omfång i förening med olikheten i rörelsen från hammarens spets till stigbygelns fotskifva till den grad förökar verkan af luften, att hon titan förminskning kan meddela ljudet åt en hårdare ledare; att stigbygelns fotskifva, medelst ljudvågorna skjuten ur sitt läge i förmaksfenstret, jetule trummhinnan återför es

15 Ull sin rätta platts medelst de små hörselbenens mnskler; hit Iiiflen i Eustaehii rör medelst stigbygelns i förmaksfeilst i et befintliga folskifva inverkar på labyrinthens vätskor, hvilka åter fortplanta denna inverkan till hörselnerven. Knbgt samme författare skall Bonnafont ha framkastat dylika åsigter rörande de små hörselbenens rörelser. Liksom det ej torde kunna bestridas, att luften fortplantas genom de små hörselbenens kedja, är det väl äfven obestridligen idagrnlagdl, nit liörselförniågan någon gång ej alldeles upphört, ehuru trummhinnan, hammaren och städel delvis ellt f luit och hållet gått förlorade. Man bar till och med anfört händelser, i hvilka hörseln fortfarit, ehuru ett af fenstren genom benvandling blifvit förändrade. Ehuru hörseln någon gång fortfarit, äfven sedan alla de små horselbenen borrtfaliit, torde kunna yrkas, ntt för usten af stigbygeln ntföl:es af hörselns, emedan den förres folskifva utgör en del af den benhårde labyrinthens 'ägg. Endast medelst förmaks» fenstrets tillslutande genom en hinna, torde hörselförmå* gan ktinna till någon del fortfara eller återställas efter stigbygelns förstöring. Det förhållandet, att ljudvågor, då de medelst en mellanliggande hinna fortplantas från luft till vätska, hlifva starkare än då fortplantningen sker omedelbart från den förra (ill den sednare, ådagalägger nyttan af snäckfenst jet. Ljudets fortplantning genom trummiiinnnn och de små hörselbenen beror på den omständigheten, att en liten hård kropp (stigbygeln), medelst en hinna sa fästad uti ett bål (förmaksfenstret), alt han är rörlig, mycket bättre öfverflyllar ljudvågorna från den på ena sidan om honom belintliga luften till en på motsatta sidan om honom befintlig vätska än hårde ledare, hvilke icke Bro fastade på delta sätt. Denna ljudets fortplantning till vätskan underlättas ännu mer, otn «len faste kroppen med sin andra ända är fästnd midt uti en på båda sidor af luft omgifven, utspänd hinna (ti ii tu mh i ti lian). De sina hörseibeiten, hvilka iamna stoil

16 åt trummliinnnn, skola dessujom enligt Lincke förekomma all donna hinnas rörelser uppfattas såsom egna Ijnrf. I)e sma hörselbenens båda muskier, hvilke synas tillhöra de s. k., frivillige, spänna (runnnhinnan. Emedan hennes spanning upphör liktidigt med sammandragningen i iiuisklerne ifråga, har hon ej behof af någon denna spänning upphäfvande muskel. Dessutom kan en alltför stark spänning i Irummhinnan snarare motverkas af hand än af muskler. Lineke förmodar, att hörs* Ihenens muskler genom sina sammandragningar äfven kunna inverka på sjelfva ljudet. Trummhalans slemhinna synes äfven kunna något mildra inverkan af ett alltför skarpt ljud. 3. L abyrinthens forriittnin q. Labyrin then är hörselsinnets egentliga verktyg, i h vil ket do i yttre örat och trummhålan samlade och förstäikta ljudvågorna efter deras olika beskaffenhet medelst hörselnerven uppfattas såsom olika ljud. Allt, som inverkar på hörselnerven, uppväcker hos henne den verksamhet, hvilken framkallar ljud. Ljudet, som icke är en sjelfständig kropp, uppväckes genom ljudvågornas inverkan på hörselnerven. För tillvägabringandet af ljudvågor åter fordras att en i rörelse försatt kropp stöter emot en ' annan och derigenom uppväcker en impuls, som af honom sjelf eilen en annan kropp fortplantas till hörselverktyget. Ljudvågorna uppkomma blott i elastiske kroppar. Desse kroppars qualitet bestämmer ljudets klang. Emedlertid äro icke alltid desse kroppar till alla sina delar på en gång försatte uti ljudande rörelser. Någre delar af dem kunna förblifva stilla eller nära nog stilla. Desse delar kallas ljud- eller svärigningsknutur. De ljudande delarne åter kallas ljud- eller svangmngsbågar. Från ljudknutarne svänga sig ljudbågarne åt två motsatta sidor. Ljudets styrka beror af den ljudande kroppens sto.ilek och de svängande delarnes antal. I)eremol bestämmes dess (ljudets) djup och höjd af sväng-

17 ningnrnas hastighet. Likartade svängningar bilda toner, olikartade bilda skall. Luften är ljudets allmännaste ledare'. Oui en ljudande kropp svänger sig at en sida, sa stöter han emot den honom på denna sida begränsande luften, som dcrigenom sammanpackas, förtätas. Då sammanpackningen uppnått den högsta grad s\ängningen ifråga kan åstadkomma, så börjar den sammanpackade luften att Utvidga sig. Genom denna utvidgning sammanpackas de närmast liggande luftdelarne, hvilke derefier utvidgas och sammanpacka de följande o* s. v. På detta sätt fortplantas hvarje svängning från del till del i det hvarje del undergår samma förändring. F.medlertid hafva de först ljudande delarne återkommit till hviln, medan de följande, sednare i svängning försatte ännu ljuda, ja innan de. hvilka sednast träffas af ljudstöten, blifvit försatte i ljudande rörelse. Dessa efter Inarandra inträffande sammanpaickningar och utvidgningar ha blihit benämnda ljudvågor, hvaremot dessa sednares fortgående svängningar kallas vågrö relser eller vä gs vän gni u gar. Om ljudet på sin väg- träffar på andre kroppar, så uppräcker det i dem likairlade, men svagare ljudande rörelser. Då ljudet från en ledare öfvergår till en annan, återkastas några ljudvågor, medan de öfriga Öfverflytlas till den nye ledaren, hvilken i mahn af sin likhet med den ljudande kroppen upptar ett större eller mindre antal ljudrågor. Stundom blir till och med ljudrågornas antal större uti ledaren än uti den ljudande kroppen. Delta inträffar om ledaren är begränsad af en fast kropp, som genom genljud ökar de svängande delarnes antal. Cotugno, som upptäckte, att labyrinlhen innehåller vätska, uppställde enligt Lincke rörande labyrinthens förrättning följande åsigt. De åt trummhinnan och de små hörselbenen meddelade vågrörelser fortplantas dels genom do i stigbygeln sålunda tillkomna rörelser dels genom hans medelst tryckningen inåt förmaket inträngande fotskifva till labyrinthens vätska och hinnaktige del, hvilka härigenom

18 siitfas i rörelse. Den i förmaket sammanpressade Vntskan, rörer sig på dubbelt sätt, dels från förmakets främre del genom de lodrätc halfcirkelbågarneg gemensamme mynning och den öfre af dem tillbaka till samme del af förmaket, dels från bakre delen af förmaket genom nyssnämnde mynning och nedre, lodräte halfcii kelbågen till samme del af förmaket. Desse rörelser förnyas så ofta vågsvängningar genom yttre och medlerste delarna af hörselverktygen fortplantas till labyrintben. llörelsen fortplantas genom förmaksskrufgangon från förmakets till snäckans vätska, som meddelar Ijudintrycket åt nervutbredningen i skrufskifvan. På det emedlertid vätskan nia kunna mildra intrycket af alltför häftiga vågrörelser, afleda snäckans och förmakets vattengångar henne inat hufvudskålens båla Denna åsigt utträngdes af Scarpa, hvilken enligt Lincke uppställde följande. Stigbygelns fotskifva, som är rigtad mot hinnaktige labyrintheos begge säckar och mynningen till förmakets skiufgäng, försätter medelst perilyrnphan serdeles tie nyssnämnde säckarne i rörelse, som vidare fortgår till hinnaktige labyrinthens halfcirkelbågar. Genon» desse rörelser försättas vidare vätskan och nervutbredningarna uti säckarne och de hinnaktige halfcirkelbågarne uti rörelse. Den aflånge säckens och de från honom utgående halfcirkelbågarnes läge föranleda, att de uti dem befintliga nervutbredningar häftigare än förmakets öfrige nervgrenar afiicieras af vågrörelserne, så vid t som desse sednare från alla sidor samlade och förstärkte träftä de förstnämnde. Desse rörelser förnyas så ofta som labyrinthens perilynipha genom stigbygeln bringas ur sin hvila. Enär åter snäckans ene skrufgång börjar i förmaket, den andre vid snäckfenstret, begge innehålla vätska och vid snäckans spets öfvergå i hvarandre, så försättes begges vätska och nerver i rörelse genom ljudvågor dels frän stigbygeln dels från snäckfenstrets hinna. Labyrinthens vätska dels mildrar intrycket af alltför skarpa Jjudvägor dels förhindrar omedelbar