MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA

Transkript

1 EUROPAPARLAMENTET Utskottet för rättsliga frågor MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA (0047/2012) Ärende: Motiverat yttrande från det tyska förbundsrådet över förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om skydd för enskilda personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter. (COM(2012)0010) C7-0024/ /0010(COD)) Enligt artikel 6 i protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna får de nationella parlamenten, inom åtta veckor från den dag då ett utkast till lagstiftningsakt översänds, till Europaparlamentets talman och rådets och kommissionens ordförande lämna ett motiverat yttrande med skälen till att de anser att det aktuella utkastet inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Enligt Europaparlamentets arbetsordning har utskottet för rättsliga frågor ansvar för respekten för subsidiaritetsprincipen. För er kännedom bifogas ett motiverat yttrande från det tyska förbundsrådet över ovannämnda förslag. CM\ doc PE v01-00 Förenade i mångfalden

2 BILAGA Motiverat yttrande från det tyska förbundsrådet Vid sitt 895:e sammanträde den 30 mars 2012 antog förbundsrådet följande yttrande i enlighet med artikel 12 b i EU-fördraget: 1. Förbundsrådet välkomnar syftet med förslaget till direktiv, nämligen att underlätta det polisiära och rättsliga samarbetet i straffrättsliga frågor med respekt för den grundläggande rätten till skydd för personuppgifter. 2. Invändning om åsidosättande av subsidiaritetsprincipen enligt artikel 12 b i EU-fördraget omfattar även frågan om EU:s behörighet, se yttrandena från förbundsrådet av den 9 november 2007 (Bundesrat Drucksache 390/07 (beslut), punkt 5), den 26 mars 2010 (Bundesrat Drucksache 43/10 (beslut), punkt 2) och den 16 december 2011 (Bundesrat Drucksache 43/10 (beslut)). Subsidiaritetsprincipen är en princip för utövande av behörighet. Om unionen inte har någon behörighet föreligger också ett brott mot subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritetskontrollen måste därför börja med att man prövar frågan om rättslig grund. 3. Det framlagda förslaget till direktiv om skydd för enskilda personer vid behandling av personuppgifter för att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder är inte förenligt med artikel 16.2 i EUF-fördraget, i den mån direktivets tillämpningsområde också inbegriper nationell behandling av personuppgifter. Därför omfattas inte kommissionens förslag av den angivna rättsliga grunden i artikel 16.2 i EUF-fördraget, i den mån förslaget inbegriper polismyndigheternas strikt nationella informationsutbyte. Enligt principen om tilldelade befogenheter i artikel 5.2 i EU-fördraget får unionen endast handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de mål som fastställts där. Artikel 16.2 i EUF-fördraget medger bara att man utfärdar bestämmelser om skydd för enskilda personer vid behandling av personuppgifter i medlemsstaterna inom ramen för verksamhet som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Det nationella straffrättsliga förfarandet omfattas emellertid endast i ringa utsträckning av unionsrättens tillämpningsområde. EU:s begränsade behörighet för att utfärda direktiv om straffrättsliga frågor (artikel 82.2 i EUF-fördraget) inskränker därför också EU:s dataskyddsrättsliga befogenhet inom detta ämnesområde. Detta strider mot en harmonisering av den strikt PE v /6 CM\ doc

3 nationella behandlingen av personuppgifter i straffrättsliga frågor. Behandlingen av personuppgifter är av avgörande betydelse i straffrättsliga förfaranden. Förslaget till direktiv leder därför till omfattande ingrepp i straffprocesslagstiftningen som inte är nödvändiga för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av beslut och det straffrättsliga samarbetet med en gränsöverskridande aspekt. Förslaget innehåller till exempel regler som ger medlemsstaterna omfattande normer för handläggande av dokument (artiklarna 5 och 6), för utredningsinsatser med tillämpning av särskilda kategorier av personuppgifter (artikel 8) samt för rätten till tillgång och information (artiklarna 11 14). I motiveringen till förslaget till direktiv anförs som skäl för att inbegripa den nationella behandlingen av personuppgifter att de berörda myndigheterna inte utan vidare skulle kunna skilja mellan inhemsk och gränsöverskridande behandling av personuppgifter eller förutse om vissa personuppgifter kan bli föremål för ett gränsöverskridande utbyte i ett senare skede. Detta kan emellertid inte motivera nödvändigheten av ett så brett tillämpningsområde för direktivet. De berörda myndigheterna kan utan vidare bedöma den gränsöverskridande överföringen av personuppgifter som tidigare samlades in enligt reglerna i den nationella straffprocessrätten enligt de regler som gäller för gränsöverskridande överföring. Om rättsliga brister vid dataöverföringen inom ramen för det rättsliga och polisiära samarbetet kvarstår skulle dessa områdesspecifika regler kunna omarbetas. De praktiska svårigheter som kommissionen antar skulle uppstå vid en rättslig gränsdragning mellan den nationella uppgiftsbehandlingen och det gränsöverskridande utbytet av personuppgifter kan däremot inte motivera en utvidgning av de aktuella befogenheterna. Dessa resonemang gäller på motsvarande sätt för behandlingen av personuppgifter inom polislagstiftningen. 4. Behörighetsramen i artikel 16.2 i EUF-fördraget ( unionsrättens tillämpningsområde ) konkretiseras i enlighet med artikel 2.6 i EUF-fördraget för polisväsendet genom artikel 87 i EUF-fördraget. Enligt denna omfattas bara samarbetet mellan medlemsstaternas polismyndigheter och brottsbekämpande myndigheter. Artikel 87.1 i EUF-fördraget ger såtillvida ingen befogenhet att lagstifta om ärenden som uteslutande berör dessa myndigheters verksamhet inom en medlemsstat och därmed ingen form av samarbete mellan medlemsstaterna. Befogenheten att reglera polisens informationsutbyte, som är införd i artikel 87.2 a i EUF-fördraget, överensstämmer i sin räckvidd genom hänvisning till de ändamål som specificeras i artikel 87.1 med dess fastställande av behörighetsområdet för samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter. Därav följer att polisens informationsutbyte också inom dataskyddsrätten omfattas av en regleringsbefogenhet för EU uteslutande när det gäller samarbetet mellan medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter. CM\ doc 3/6 PE v01-00

4 Även enligt artikel 51 i EU-stadgan om de mänskliga rättigheterna omfattar artikel 8 i stadgan bara medlemsstaternas verksamhet i den mån de tillämpar unionsrätten; en utvidgning av befogenheten genom tillämpning av stadgan är enligt artikel 51.2 i stadgan likaledes utesluten. Genom tolkning av artikel 8 i stadgan och artikel 16.2 i EUF-fördraget med åsidosättande av den särskilda karaktär som bestämmelserna om området med frihet, säkerhet och rättvisa har ges primärrätten genom förslaget till direktiv en så bred tolkning att en konstitutionellt betydelsefull konfliktsituation som beskrivs i den tyska författningsdomstolens dom av den 30 juni 2009 (aktbeteckning: 2 BvE 2/08 bl.a.) uppstår mellan principen om tilldelade befogenheter och den enskilda medlemsstatens författningsenliga integrationsansvar med konsekvenser för en verklig garanti för säkerhet och ordning. Den enbart formella formuleringen i artikel 2.3 a i förslaget till direktiv lämpar sig inte för att undvika den faktiska utvidgning av befogenheterna som i hög grad sker på bekostnad av polisens suveränitet i medlemsstaterna. 5. Förbundsrådet ser heller ingen befogenhet för EU att utfärda undantagsbestämmelser som inte är brottsrelaterade i situationer där en fara behöver avvärjas. Också här finns en verklig risk att EU utan ett vederbörligt klargörande undantag kompletterar eller materiellt utvidgar den dataskyddsrättsliga befogenheten enligt artikel 16 i EUF-fördraget på bekostnad av medlemsstaternas befogenhet avseende de icke brottsrelaterade bestämmelserna enligt den tyska författningsdomstolens dom av den 30 juni 2009 (aktbeteckning: 2 BvE 2/08 bl.a.) i situationer där en fara behöver avvärjas. Inte heller här lämpar sig den formella formuleringen i artikel 2.3 a i förslaget till direktiv till att undvika denna befogenhetsöverföring som anges i de enskilda bestämmelserna. 6. Förslaget till direktiv strider också i snäv mening mot subsidiaritetsprincipen, som förankras i artikel 5.3 i EU-fördraget, i den mån förslaget innehåller regler för rent nationell uppgiftsinsamling och uppgiftsbehandling. Såtillvida finns inget mervärde i de enhetliga regler som föreskrivs för hela EU. Tvärtom kan medlemsstaterna själva i tillräckligt hög grad reglera sin rent interna uppgiftsbehandling (insamling, lagring och överföring), eller är denna sektor i den tyska lagstiftningen redan tillräckligt reglerad genom de gällande dataskyddslagarna. 7. Också motiveringen avseende införlivandet av det rent nationella polisiära informationsutbytet och dess förenlighet med subsidiaritetsprincipen strider mot de riktlinjer som kommissionen måste iaktta i artikel 5 i protokoll nr 2 till Lissabonfördraget, vilket kommissionen är bunden till enligt artikel 51 i EU-fördraget. Formuleringarna i motiveringen under 3.2 i förslaget till direktiv hävdar bara en överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen utan att lägga fram de kvantitativa och kvalitativa uppgifter som PE v /6 CM\ doc

5 krävs enligt artikel 5 i protokollet. Följedokumentet SEC(2012)0073 hänvisar i det avseendet på sidan 3 bara till ett spekulativt uttänkt hinder för medlemsstaternas informationsutbyte mellan de berörda myndigheterna. Till grund för detta antagande ligger enligt en förklaring i konsekvensbedömningsdokumentet SEC(2012)0072 på sidan 34 under d ändå bara en bedömning av en icke offentliggjord undersökning från ett migrationspolitiskt rådgivningsinstitut. Grundvalen för undersökningen från det ovidkommande institutet går på så sätt varken att kontrollera eller följa upp och är därmed olämplig. Andra uppgifter som kan spåras saknas. 8. Regleringen berör dessutom skyddsvärdet i artikel 72 i EUF-fördraget. Artikel 72 i EUF-fördraget kompletterar artikel 5.3 i EU-fördraget för polisväsendet. Den särskilt noggranna kontroll av nödvändighetskriteriet för motsvarande ingripanden som följer av artikel 72 i EUF-fördraget står inte att finna vare sig i själva förslaget till direktiv eller i följedokumenten. De föreslagna inskränkningarna i polismyndigheternas rent nationella informationsutbyte liksom möjligheterna enligt artikel 27 i förslaget till direktiv att bindande reglera kraven på och därmed den dataskyddsrättsliga lagligheten avseende användningen av nationella informationstekniska metoder och system berör därmed polisens utövning av ansvar och kapacitet att sörja för den rent nationella garantin om säkerhet och ordning som garanteras genom artikel 72 i EUF-fördraget. Om särskilda metoder och system förklaras för dataskyddsrättsligt olagliga skulle dessa inte längre få användas, och därigenom skulle polisens konkreta tjänsteutövning vid enskilda ingripanden starkt begränsas. 9. Tvånget att ändra befintliga bi- eller multilaterala polisavtal i artikel 60 i förslaget till direktiv berör både Wienkonventionen om traktaträtten och medlemsstaternas utrikespolitiska befogenheter. Artikel 351 i EUF-fördraget föreskriver bara att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja det som är oförenligt med fördragen i den mån ingångna avtal inte är förenliga med fördragen. Den stelbenta formuleringen i artikel 60 i förslaget till direktiv måste man därför ställa sig kritisk till. En utformning som sunset clause skulle vara ett alternativ. 10. Det framgår inte klart att medlemsstaterna inte har förmåga att tillräckligt kunna genomföra dataskyddet inom myndigheter genom uppgifts- och verksamhetsbeskrivningar för de tjänstemän inom myndigheterna som handhar frågor om uppgiftsskydd. Dessutom följer av förslaget till direktiv inget bevis för att myndigheternas dataskydd genom det stora antal bestämmelser som ingår i artikel 30 och de efterföljande artiklarna i förslaget till direktiv blir bättre än genom de nationella bestämmelser som delvis redan finns, vilket också strider mot subsidiaritetsprincipen. CM\ doc 5/6 PE v01-00

6 11 Förbundsrådet hänvisar även till sitt yttrande över kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén med titeln Ett samlat grepp på skyddet av personuppgifter i Europeiska unionen (COM(2010)0609); Bundesrat Drucksache 707/10 (beslut), punkt 8. PE v /6 CM\ doc