Lag om Försäkringsmedicinska utredningar (FMU)

Transkript

1 Lag om Försäkringsmedicinska utredningar (FMU) Sammanfattning Den 1 januari 2019 träder en Lag om försäkringsmedicinska utredningar (prop. 2017/18:224) i kraft. För att stödja landstingen i genomförandet av den nya lagen har SKL utvecklat denna promemoria (PM) som ska utgöra en kunskapsbas för landstingens arbete med att utforma uppdraget, tillhörande kontrakt/avtal och övrig information för att kunna tillmötesgå skyldigheterna enligt lagen. PM:et kompletteras även med ett särskilt fråga-svars dokument för kontinuerlig uppdatering. Båda dessa underlag har propositionen (2017/18:224) som grund. Lagen syftar till att skapa en sammanhållen lagstiftning om försäkringsmedicinska utredningar samt att stärka de försäkrades integritet och säkerhet då försäkringsmedicinska utredningar utförs. Lag om försäkringsmedicinska utredningar innehåller bestämmelser om tillämpningsområden, landstingens ansvar och befogenheter, Försäkringskassans ansvar, krav på vårdgivare och hälso- och sjukvårdspersonal, övriga bestämmelser. Lagen innebär att landstingen ska tillhandahålla försäkringsmedicinska utredningar på begäran av Försäkringskassan. Försäkringsmedicinska utredningar ska inte utgöra hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen. Lagar som ska vara tillämpliga då försäkringsmedicinska utredningar utförs är patientskadelagen, patientdatalagen och patientsäkerhetslagen. Försäkringsmedicinska utredningar ska utföras av legitimerad läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal. Iakttagelser och bedömningar av den försäkrades funktions- och aktivitetsförmåga ska sammanställas i ett skriftligt utlåtande och skickas till Försäkringskassan. Ett landsting får sluta avtal med ett annat landsting eller någon annan om att i egenskap av vårdgivare utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för enligt den föreslagna lagen. Det är dock viktigt att det finns ett avtal för samverkan och vad de innebär och ska stämma överens med lagstiftning om förenklad samverkan som trädde i kraft den 1 juli

2 Bestämmelserna i lag om försäkringsmedicinska utredningar I det följande ges en övergripande sammanfattning av de resonemang som enligt Regeringens proposition 2017/18:224 ligger till grund för Lag om försäkringsmedicinska utredningar. Tillämpningsområde 1 Denna lag reglerar ansvar, befogenheter och krav vid undersökningar som Försäkringskassan får begära att den försäkrade ska genomgå när det behövs för bedömningen av frågan om ersättning eller andra förmåner enligt socialförsäkringsbalken (försäkringsmedicinska utredningar). Med försäkrad avses detsamma som i 4 kap. 3 socialförsäkringsbalken. I en försäkringsmedicinsk utredning ska den försäkrades funktions- och aktivitetsförmåga bedömas. En sådan utredning utgör inte hälso- och sjukvård i den mening som avses i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). Lagen inleds med en definition av försäkringsmedicinska utredningar, vilket är det begrepp som har valts eftersom det är väl etablerat inom både socialförsäkringsadministrationen (110 kap, 22 SFB) och de delar av hälso- och sjukvården där sådana utredningar tidigare har utförts. Definitionen motsvarar Försäkringskassans utredningsbefogenheter enligt 110 kap SFB. Att begreppet arbetsförmåga inte används, utan i stället bedömningen av frågan om ersättning eller andra förmåner enligt socialförsäkringsbalken öppnar upp för att försäkringsmedicinska utredningar inte bara kan begäras inom sjukförsäkringen, utan även inom t.ex. assistansersättningen. Detta innebär att det, förutom den nu aktuella lagregleringen, kommer att vara nödvändigt med ytterligare reglering i förordningar för olika slag av försäkringsmedicinska utredningar samt ersättningen till landstingen kopplat till dessa. Med försäkrad avses personer som uppfyller de krav i fråga om bosättning, arbete eller andra omständigheter som anges i 4 kap. 2 SFB samt gällande krav på försäkringstider, d.v.s. samma personkrets som omfattas av socialförsäkringsbalken. Paragrafens sista stycke beskriver vad det är som ska utredas, vad den försäkringsmedicinska utredningen går ut på, d.v.s. utredning av funktions- och aktivitetsförmåga. Här tydliggörs också att försäkringsmedicinska utredningar inte är vård enligt hälso- och sjukvårdslagens (HSL) definition. Argumenten är bl.a. att dessa utredningar inte har något vårdsyfte samt att den personkrets som omfattas av lag om försäkringsmedicinska utredningar är en annan än den som omfattas av HSL. Skrivningen ska framför allt tydliggöra för alla aktörer att just HSL inte är tillämpbar vid försäkringsmedicinska utredningar, även om vissa andra av hälso- och sjukvårdens lagar (patientskadelagen, patientsäkerhetslagen och patientdatalagen) är det.

3 Landstingets ansvar och befogenhet 2 Landstingen ansvarar för att försäkringsmedicinska utredningar kan tillhandahållas på begäran av Försäkringskassan. Det som sägs om landsting gäller även en kommun som inte ingår i ett landsting. En modell där landstingen ansvarar för att tillhandahålla försäkringsmedicinska utredningar grundar sig på en sammanvägd bedömning av samhällsintresset, Försäkringskassans och de försäkrades behov. I landstingen finns redan uppbyggd verksamhet, god kompetens, en vana att arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet och det finns även förutsättningar för en ändamålsenlig geografisk spridning i landet. En annan fördel är att den försäkringsmedicinska utredningen kan framstå som tryggare och mera rättssäker av den försäkrade om han eller hon utreds av hälso- och sjukvårdspersonal, fristående från Försäkringskassan. Flera av de risker som landstingen framfört anses vara lösta av lagen, genom bl.a. full ekonomisk kompensation för kostnader förknippade med utredningarna, jämnare beställningsflöde och samverkansmöjligheter mellan landstingen. Risken för att det nya uppdraget leder till undanträngningseffekter antas också dämpade genom den nya lagen. Bl.a. eftersom HSL inte är tillämpbar, och därmed inte bestämmelsen om att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde. Men också för att uppdraget innebär en kostnadstäckning som är riktad och utöver det generella statsbidraget. Landstingens möjlighet att bestämma hur verksamheten ska organiseras i egen regi, i samverkan med annat landsting eller upphandlad. 3 Ett landstings ansvar enligt 2 avser försäkrade som är bosatta inom landstinget. Detsamma gäller i fråga om försäkrade som har skyddad folkbokföring enligt 16 folkbokföringslagen (1991:481) och som stadigvarande vistas inom landstinget. Landstingets ansvar omfattar även den som, utan att vara bosatt inom landstinget, är försäkrad i Sverige enligt vad som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och är förvärvsverksam eller registrerad som arbetssökande inom landstingets område. Paragrafen avser en uttrycklig bestämmelse som anger och avgränsar landstingets skyldighet i förhållande till de medborgare som kommer i fråga för en försäkringsmedicinsk utredning. Bestämmelsen är också vägledande för vilket landsting Försäkringskassan i det enskilda fallet ska rikta sin begäran till med utgångspunkt från folkbokföringslagen. För personer som inte är bosatta men försäkrade för socialförsäkringsförmåner i Sverige till exempel arbetar i Malmö men är bosatt i Köpenhamn är det landstinget där personen arbetar som ska ansvara för eventuell en utredning. Det är Försäkringskassans uppgift att utreda till vilket landsting som den försäkrade hör.

4 4 Ett landsting får sluta avtal med ett annat landsting eller någon annan om att i egenskap av vårdgivare utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för enligt denna lag. Ett sådant avtal ska ange de villkor för överlämnandet och utförandet av uppgifterna. Denna paragraf innebär att ett landsting inte behöver utföra försäkringsmedicinska utredningar i egen regi eftersom landstingen får sluta avtal med en eller flera vårdgivare, offentlig eller enskild, om att utföra försäkringsmedicinska utredningar för deras räkning. Landsting som anlitar privata aktörer, en eller flera, ska tillämpa lagen (2007:1091) om offentlig upphandling samt följa upp och kontrollera kvaliteten i de upphandlade utredningarna. Oavsett om landstinget sluter avtal med annat landsting eller privat aktör bör landstinget ha kvar det övergripande ansvaret i egenskap av huvudman för att försäkringsmedicinska utredningar kan tillhandahållas på Försäkringskassans begäran. De krav och villkor som ska gälla för överlämnande och utförande av försäkringsmedicinska utredningar ska framgå av det avtal som ska upprättas mellan landstinget och den vårdgivare (egen regi, ett annat landsting eller privat) som ska utföra utredningar. Det kan t.ex. vara kvalitetskrav, tidsfrister, ersättningsfrågor och andra frågor som inte är reglerade i lag eller förordning. Det är även lämpligt att i dessa avtal ange vilka faktorer som kommer att användas vid uppföljning av de försäkringsmedicinska utredningarnas effekter. 5 Landstinget ska informera Försäkringskassan om vilken eller vilka vårdgivare som ska utföra de försäkringsmedicinska utredningar som landstinget ansvarar för. För att Försäkringskassan ska kunna skicka underlag inför en utredning till rätt vårdgivare är landstingen skyldiga att till Försäkringskassan ange vilken eller vilka vårdgivare som ska utföra de försäkringsmedicinska utredningar som landstinget ansvarar för enligt den föreslagna lagen. Försäkringskassan ska dock vid begäran om utredning kontakta det aktuella landstinget som ansvarar för att utföra utredningarna enligt 3 denna lag. Försäkringskassans ansvar 6 Försäkringskassan ska inför en försäkringsmedicinsk utredning informera den försäkrade om utredningens syfte och förutsättningarna för den samt om vad utredningen närmare innebär för den försäkrade. Försäkringskassan ska vidare informera den försäkrade om vilka uppgifter som kommer att överlämnas till den vårdgivare som ska utföra utredningen. Den försäkrade ska ges möjlighet att lämna kompletterande uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen.

5 Försäkringskassan ska informera den försäkrade om syftet med utredningen, vad utredningen innebär och skälet till att den försäkrade behöver utredas. Eftersom en försäkrad inte kan påtvingas en sådan undersökning som en försäkringsmedicinsk utredning innebär, behövs inget samtycke. I stället ska Försäkringskassans information beskriva vad som kan hända om den försäkrade utan giltig anledning vägrar att medverka i utredningen. Försäkringskassan bör vidare informera den försäkrade om vilka uppgifter som kommer att överlämnas till den vårdgivare som ska utföra den försäkringsmedicinska utredningen. Dessa utgörs av uppgifter som Försäkringskassan har i ärendet, t.ex. intyg, utlåtanden och journalhandlingar som kan ha betydelse som underlag för den försäkringsmedicinska utredningen. Vid urvalet ska Försäkringskassan beakta allas likhet inför lagen och vara sakliga och opartiska (objektivitetsprincipen). Det kan också vara uppgifter om att den försäkrade har särskilda behov, t.ex. inte behärskar det svenska språket eller är allvarligt syn-, hörsel- eller talskadad. Särskilt eftersom den försäkrades synpunkter och bedömning av sin egen förmåga har betydelse för utredningen. Den försäkrade är den som bäst känner sina problem, behov och tidigare kontakter med hälso- och sjukvården. Den försäkrade bör därför tidigt ges möjlighet att komplettera informationen, så att det underlag som skickas till vårdgivaren är komplett. 7 Försäkringskassan ska lämna ett underlag till den vårdgivare som ska utföra den försäkringsmedicinska utredningen. Underlaget ska innehålla de uppgifter om den försäkrade som vårdgivaren behöver för att utföra utredningen. Försäkringskassan ska även informera vårdgivaren om den försäkrade har särskilda behov som måste beaktas i samband med utredningen. Det underlag Försäkringskassan ska överlämna till vårdgivaren ska innehålla information från ärendet, uppgifter om särskilda behov som den försäkrade kan ha samt eventuellt kompletterande uppgifter den försäkrade själv anser vara av värde för utredningen. En försäkringsmedicinsk ska inte enbart baseras på tidigare dokumenterade uppgifter, utan även lämna utrymme för den utredande personalens att göra aktuella iakttagelser och bedömningar av den försäkrades funktions- och aktivitetsförmåga. Om vårdgivaren ändå anser att något av betydelse saknas i underlaget bör vårdgivaren vända sig till Försäkringskassan för en eventuell komplettering. Försäkringskassan ska då införskaffa det efterfrågade underlaget från hälso- och sjukvården. Vårdgivaren får inte hämta in denna information p.g.a. de sekretessbestämmelser som är förknippad med lagen. Bl.a. inre sekretess att personal endast får ta del av dokumenterade uppgifter om patienten de deltar i vården för genom patientdatalagen. I lagen om försäkringsmedicinska utredningar finns även begränsningar avseende elektronisk åtkomst, så att utförare av försäkringsmedicinska utredningar

6 inte får hämta personuppgifter om den försäkrade från annan vårdenhet eller annan vårdprocess hos vårdgivaren och inte heller från någon annan vårdgivare. De uppgifter Försäkringskassan överlämnar ska hos vårdgivaren hanteras så att ingen obehörig får tillgång till dem enligt 6 kap. 12 patientsäkerhetslagen (2010:659) och 25 kap. 1 offentlighets- och sekretesslagen. Dessa båda regleringar behandlar tystnadsplikten och sekretess. Risken för spridning av uppgifterna ska minimeras. Prognoser för utredningsbehovet Försäkringskassans behov av försäkringsmedicinska utredningar behöver få en långsiktig och stabil lösning, så att landstingen får möjlighet att bygga upp stabila enheter med rätt kompetens. Därför ska Försäkringskassan göra årliga prognoser över antal utredningar fördelade på olika utredningsformer och per landsting som myndigheten behöver kommande år. Försäkringskassan bör också följa upp sina prognoser och informera landstingen om förändrade behov. Genom detta kan man undvika att försäkrade i onödan får vänta på utredningar på grund av att landstingen saknar kapacitet eller att landstingen har outnyttjad kapacitet. Försäkringskassans ansvar för att lämna prognoser kommer att regleras i förordning. Den försäkrades kostnader Försäkringskassan bör ges möjlighet att bevilja den försäkrade ett förskott på ersättning för kostnader som han eller hon har för resa och uppehälle. Förskottet bör kunna lämnas genom att den försäkrade får medel för att själv betala för resor och logi eller genom att Försäkringskassan anvisar den försäkrade till resa och/eller logi som Försäkringskassan har upphandlat. Även detta kommer att regleras i förordning. Krav på vårdgivare och hälso- och sjukvårdspersonal 8 En försäkringsmedicinsk utredning ska utföras av legitimerad läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal hos vårdgivaren. Vårdgivaren ska utse en legitimerad läkare som ansvarig för utredningen. En försäkringsmedicinsk utredning bör utföras av legitimerad läkare och annan hälsooch sjukvårdspersonal hos en vårdgivare. I lagen undviker man att peka ut några specifika yrkesgrupper, vilket kan variera över tid och mellan olika slags utredningar. För att utföra en försäkringsmedicinsk utredning bör det dock alltid krävas någon som har legitimation för yrke inom hälso- och sjukvården (t.ex. arbetsterapeut, fysioterapeut, sjuksköterska). Om utredningen utförs av flera yrkesutövare måste dessa uppgifter sammanställas av någon som har den kompetens som behövs för att värdera och sammanställa olika iakttagelser och bedömningar. Eftersom de beslut om ersättning som en försäkringsmedicinsk utredning fungerar som ett underlag till; kan komma att överklagas till förvaltningsdomstol, är det angeläget att det finns en angiven person som kan svara

7 för innehållet i utlåtandet. Regeringen anser därför att vårdgivaren bör utse någon som ansvarar för utredning och innehåll i det utlåtande som ska skickas till Försäkringskassan. Den ansvarige föreslås vara legitimerad läkare, en kompetens som alltid ingår i en försäkringsmedicinsk utredning. 9 Den hälso- och sjukvårdspersonal som utför försäkringsmedicinska utredningar ska ha den kompetens som krävs för att bedöma den försäkrades funktions- och aktivitetsförmåga. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kompetenskrav för den personal som ska utföra försäkringsmedicinska utredningar. Förutom att vara legitimerade ska den personal som utför utredningarna också ha den kompetens som krävs för att bedöma den försäkrades funktions- och aktivitetsförmåga. Vilka ytterligare kompetenskrav som ska gälla för den personal som utför utredningarna kommer att regleras i föreskrifter. Regeringen avser att så lagen varit ikraft under en tid, utvärdera genomförandet av de försäkringsmedicinska utredningarna och dessa utredningars effekter. 10 Iakttagelser och bedömningar av den försäkrades funktions- och aktivitetsförmåga ska sammanställas i ett skriftligt utlåtande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska gälla för utlåtandet, dess innehåll och utformning. Den hälso- och sjukvårdspersonal som utför försäkringsmedicinska utredningar ska dokumentera utredningen i en journal. Efter avslutad undersökning ska den legitimerade läkare som ansvarat för undersökningen upprätta ett skriftligt utlåtande om den försäkrades funktions- och aktivitetsförmåga. Ett utlåtande ska innehålla sådan information som Försäkringskassan behöver för att kunna ta ställning till försäkrades rätt till ersättning eller andra förmåner. Detta kan variera beroende på vilken ersättning eller förmån som myndigheten ska pröva. En lagreglering är därför inte lämplig utan krav på innehåll och dokumentation i skriftliga utlåtanden kommer att regleras i föreskrift. 11 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om olika slag av försäkringsmedicinska utredningar. Försäkringskassans möjlighet att begära försäkringsmedicinska utredningar bör inte begränsas till ärenden inom sjukförsäkringen utan bör även vara möjligt för andra förmåner enligt socialförsäkringsbalken. Det kommer därför att bli nödvändigt med ytterligare reglering genom förordning om olika former av försäkringsmedicinska utredningar.

8 Om en försäkringsmedicinsk utredning behöver ändras eller utvecklas, ska frågan om vilka metoder och tester som ska användas utarbetas av de myndigheter som har den mest relevanta kompetensen på området. Det är även viktigt att det är förutsägbart vilken omfattning en försäkringsmedicinsk utredning har, då detta har betydelse för landstingen när de ska anpassa sin verksamhet. Omfattningen och innehållet i försäkringsmedicinska undersökningar bör kunna varieras beroende på de behov som Försäkringskassan har i sitt ersättningsärende och myndigheten bör därför kunna välja mellan olika utredningsformer. Det är den myndighet som får meddela föreskrifter som ska se till att landstingen får medverka i utformningen av dessa föreskrifter. 12 När försäkringsmedicinska utredningar utförs inom en enskild verksamhet ska den vårdgivare som bedriver verksamheten, utöver vad som i övrigt föreskrivs, tillämpa följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900): legalitet, objektivitet och proportionalitet 5, tolkning och översättning 13, och jäv Inom ramen för en försäkringsmedicinsk utredning ska inga åtgärder avseende vård och behandling vidtas. Den syftar endast till att få fram ett medicinskt underlag för Försäkringskassans fortsatta handläggning av ett ärende. Propositionen gör därför bedömningen att försäkringsmedicinska utredningar utgör ärendehandläggning inom hälso- och sjukvården, varför den nya förvaltningslagen bör vara tillämplig när försäkringsmedicinska utredningar utförs. Förvaltningslagen reglerar bland annat skyldigheten att agera sakligt och opartiskt, använda tolk samt undvika jäv. Eftersom förvaltningslagen bara gäller offentliga vårdgivare, finns en särskild bestämmelse i lag om försäkringsmedicinska utredningar om att privata vårdgivare också ska tillämpa den nya förvaltningslagens bestämmelser om legalitet, objektivitet, proportionalitet, tolkning och översättning samt jäv. Det är mycket viktigt att försäkringsmedicinska utredningen genomförs neutralt och förutsättningslöst, t.ex. att personal som genomför utredningen inte tidigare har haft en sådan kontakt med den försäkrade att det finns risk för att bedömningen inte blir objektiv. Den nya förvaltningslagens bestämmelser om överklagande anses inte gälla för utförandet av försäkringsmedicinska utredningar. Även om läkarens skriftliga utlåtande är en form av beslut som avslutar den försäkringsmedicinska utredningen inom landstinget är det först i samband med Försäkringskassans bedömning som det kommer att fattas ett beslut som kan antas påverka den försäkrades situation på ett inte obetydligt sätt. Försäkringskassans beslut är överklagbart och den försäkrade har då möjlighet att även klaga på det försäkringsmedicinska utlåtandet och dess innehåll.

9 Det försäkringsmedicinska utlåtandet utgör endast en del av Försäkringskassans totala beslutsunderlag och det är upp till Försäkringskassan att avgöra vilken betydelse det försäkringsmedicinska utlåtandet har i den försäkrades ärende. Övriga bestämmelser 13 Av patientdatalagen (2008:355) framgår att den lagen gäller vid tillämpningen av denna lag. Behörigheten enligt 4 kap. 2 patientdatalagen ska alltid begränsas så att personuppgifter som behandlas hos en annan vårdenhet eller inom en annan vårdprocess hos vårdgivaren inte får göras tillgängliga genom elektronisk åtkomst vid en försäkringsmedicinsk utredning. En vårdgivare får vid en försäkringsmedicinsk utredning inte ha direktåtkomst enligt 6 kap. 1 patientdatalagen till personuppgifter om den försäkrade som behandlas av andra vårdgivare. Ett försäkringsmedicinskt utlåtande bör inte innehålla fler uppgifter än vad som är nödvändigt för Försäkringskassans bedömningar. Uppgifter som är nödvändiga för utredningen men som inte behöver framgå av utlåtandet bör lämpligen i stället dokumenteras i en journal. Att patientdatalagen (PDL) görs tillämplig förväntas leda till en tydligare reglering för de vårdgivare och den hälso- och sjukvårdspersonal som ska utföra försäkringsmedicinska utredningar, en mera rättssäker behandling av personuppgifter, ett starkare integritetsskydd för den enskilde samt en enklare administration för hälso- och sjukvårdspersonalen. PDL ska tillämpas i sin helhet, sånär som på begränsningar i inre sekretess, elektronisk åtkomst och sammanhållen journalföring. Enligt lag om försäkringsmedicinska utredningar ska behörigheten för den som utför försäkringsmedicinska utredningar hos en vårdgivare, begränsas så att personuppgifter som behandlas hos en annan vårdenhet eller inom en annan vårdprocess hos vårdgivaren inte är tillgängliga genom elektronisk åtkomst eller direktåtkomst. Försäkringsmedicinska utredningar anses inte utgöra hälso- och sjukvård, de har inget behandlingssyfte och är heller inte medicinskt motiverade. Patientsäkerhetsaspekter som att följa upp en medicinsk behandling eller att ta del av läkemedelsanvändning saknas således i dessa fall. Det bör därför inte finnas någon risk för att patientsäkerheten försämras om elektronisk åtkomst till personuppgifter hos andra vårdenheter och vårdprocesser inte tillåts vid försäkringsmedicinska utredningar. I patientdatalagen finns regleringar med motsvarande begräsningar som vänder sig till alla vårdgivare. Personuppgifter som behandlas i en försäkringsmedicinsk utredning för ändamålet vårddokumentation inte får göras tillgängliga genom elektronisk åtkomst eller direktåtkomst för den som arbetar vid en annan vårdenhet eller inom en annan vårdprocess hos samma vårdgivare. I praktiken innebär detta att personuppgifter som behandlas inom ramen för en försäkringsmedicinsk utredning inte får göras tillgängliga för andra delar av hälso- och sjukvården, samtidigt som utredande

10 enheter inte får hämta in uppgifter från andra delar av hälso- och sjukvården som skulle kunna vara betydande för utredningen. Argumenten som framförs är att eftersom Försäkringskassan ska förse den vårdgivare som ska utföra utredningen med underlag, vilka den försäkrade ges möjlighet att komplettera, bör det inte finnas behov att söka ytterligare information. Då utredningarna inte har ett behandlingssyfte eller är medicinskt motiverade bör begränsningen heller inte innebära någon risk för att patientsäkerheten försämras. Personuppgifter som följer av en försäkringsmedicinsk utredning, vilken inte anses utgöra hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen, kan heller inte anses vara nödvändiga för den hälso- och sjukvårdspersonal som inte medverkar utredningen att ta del av. I propositionen anges också att den som arbetar både med försäkringsmedicinska utredningar och vid en annan vårdenhet eller i en annan vårdprocess hos samma vårdgivare inte ska vara förhindrad att ha elektronisk åtkomst till patientens journal i dessa respektive roller. Mot bakgrund av 12 och förvaltningslagens bestämmelser runt jäv är detta dock en olycklig formulering. Det är mycket viktigt att den personal som genomför försäkringsmedicinska utredningar inte har eller tidigare har haft en sådan kontakt med den försäkrade att det finns risk för att bedömningen inte blir objektiv. En journalhandling som förts vid en försäkringsmedicinsk utredning ska, i enlighet med Patientdatalagen, bevaras i tio år. Den försäkrade, men ingen annan, kan ges möjlighet att genom direktåtkomst ta del av utlåtandet och de journaler som förs i samband med en försäkringsmedicinsk utredning. Lagens anpassning till den nya dataskyddsförordningen (GDPR) För att behandling av personuppgifter ska vara laglig krävs att det finns stöd för behandlingen i dataskyddsförordningen (GDPR) som trädde i kraft 25 maj Laglig grund för hälso- och sjukvårdens behandling av personuppgifter vid en försäkringsmedicinsk utredning som genomförs i landstingets egen regi kommer av att det är nödvändigt för att fullgöra en rättslig förpliktelse (artikel 6.1 c). För utförare som inte tillhör denna kategori gäller att det är nödvändigt för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller sker som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning (artikel 6.1 e). Vidare anses det integritetsintrång som görs genom hälso- och sjukvårdens personuppgiftsbehandling vid försäkringsmedicinska utredningar med de föreslagna begräsningarna i den nya lagen och ändringarna i patientdatalagen stå i proportion till det syfte som eftersträvas, dvs. att förtroendet för socialförsäkringen upprätthålls genom att rätt socialförsäkringsförmån beviljas till rätt person. Den försäkrade har, med stöd dataskyddsförordningen, inte rätt att invända mot personuppgiftsbehandlingen. Däremot kan en person avstå från att medverka i utredningen samt begära rättelse och journalförstöring i de fall personuppgifterna anses vara inkorrekta eller ha behandlats felaktigt.

11 14 Av patientskadelagen (1996:799) och patientsäkerhetslagen (2010:659) framgår att dessa lagar gäller vid tillämpningen av denna lag. En försäkringsmedicinsk utredning kan ha stora likheter med en vanlig läkarundersökning. Även om risken är minimal, finns en viss risk för att den försäkrade drabbas av en skada i samband med en sådan utredning. Det finns därför anledning att ha en försäkring som täcker eventuella skador som kan drabba den försäkrade i samband med sådana utredningar. För att säkerställa skyddet för den enskilde i samband med en försäkringsmedicinsk utredning är det ändamålsenligt att utnyttja den befintliga patientförsäkringen och göra patientskadelagen tillämplig på försäkringsmedicinska utredningar. För att försäkrade som genomgår en försäkringsmedicinsk utredning inom en hälsooch sjukvårdsverksamhet ska få samma skydd för sin person och integritet som en patient har i motsvarande situation inom hälso- och sjukvården ska även patientsäkerhetslagen gälla. Detta får till följd att vårdgivarens skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete blir tillämplig (3 kap.), liksom övriga bestämmelser i lagen. Dit hör bl.a. skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. (6 kap.), Inspektionen för vård och omsorgs tillsyn (7 kap.) samt prövotid och återkallelse av legitimation m.m. (8 kap). Det innebär bl.a. att den hälso- och sjukvårdspersonal som medverkar i försäkringsmedicinska utredningar ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Innebörden av detta är att en försäkrad som har synpunkter på patientsäkerheten i samband med försäkringsmedicinska utredningar kan vända sig till IVO. När det gäller andra klagomål, t.ex. bemötande från verksamhetens personal, kan den försäkrade vända sig till vårdgivaren. Frågor som gäller beslut om ersättning eller annan förmån enligt socialförsäkringsbalken hänvisas till Försäkringskassan. När en försäkringsmedicinsk utredning utförs av en offentlig vårdgivare, kommer de uppgifter som framkommit att omfattas av sekretesskyddet i offentlighets- och sekretesslagen (25 kap. 1 ). Motsvarande bestämmelser om tystnadsplikt finns i 6 kap. patientsäkerhetslagen som då blir tillämplig i de fall en försäkringsmedicinsk utredning utförs hos en privat vårdgivare. 15 Ett landsting har rätt till ersättning från staten för kostnader för försäkringsmedicinska utredningar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 regeringsformen meddela ytterligare föreskrifter om ersättning för kostnader som ett landsting har med anledning av skyldigheter enligt denna lag. I förhållande till statsstödsreglerna gör regeringen bedömningen att Landstingens tillhandahållande av försäkringsmedicinska utredningar bör betraktas som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. Detta eftersom tjänsten är både nödvändig och viktig för att den svenska socialförsäkringslagstiftningen ska kunna fungera. Landstingen

12 kompenseras för tillhandahållandet av tjänsten i enlighet med artikel i EUFfördraget som innebär ett undantag från förbudet mot statligt stöd och gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Detta gäller under förutsättning de allmännyttiga ändamålen uppfyller samtliga fyra av de så kallade Altmark-kriterier som slagits fast av EU-domstolen: 1. Företagen ska ha ålagts klart definierade skyldigheter. 2. Kriterierna för hur ersättning beräknas ska fastställas i förväg på ett transparent sätt. 3. Ersättningen får inte vara högre än de direkta kostnaderna för att tillhandahålla tjänsten, inklusive en rimlig vinst. 4. När ett företag som getts ansvaret inte har valts ut genom ett alternativ som tillåter tillhandahåller tjänsterna till den lägsta kostnaden för det allmänna, skall ersättningsstorleken fastställas med utgångspunkt i de kostnader som ett genomsnittligt, välskött företag skulle ha haft. För försäkringsmedicinska utredningar gäller detta t.ex. vid utförande i egen regi eller via avtal med annat landsting. Paragraf 15 fastslår att landstingen ska ersättas för de kostnader som är direkt förknippade med utredningarna t.ex. för personal och lokaler men också för kostnader förknippade med administration och för att säkerställa kvaliteten i verksamheten. Närmare reglering av ersättning till landstingen för försäkringsmedicinska utredningar kommer att ske i form av förordning. Landstingen ska kunna ha viss beredskap för att kunna leverera försäkringsmedicinska utredningar. Landstingen bör därför garanteras en ersättning i likhet med vad som gällt i tidigare överenskommelser, d.v.s. motsvarande 70 procent av Försäkringskassans prognostiserade volym. Med hänsyn till artikel i EUF-fördraget måste ersättningsreglerna utformas på ett sådant sätt att landstingen inte blir överkompenserade. Av samma skäl måste landstingen lämna en redovisning till Försäkringskassan över de kostnader som landstinget har haft för att göra de försäkringsmedicinska utredningarna.