Rasspecifika Avelstrategier (RAS) för Basset Fauve de Bretagne. Reviderad

Transkript

1 Rasspecifika Avelstrategier () för Basset Fauve de Bretagne Reviderad Sida 1 av 4

2 Innehållsförteckning (Vid läsning på dator: håll in Ctrl-tangenten och klicka på sidnumret så kommer du direkt till sidan) Innehållsförteckning...2 Förord...4 Syftet med arbetet i Svenska Basset Fauve de Bretagne Klubben...4 Syftet med och användningssätt...4 Förankring av i Basset Fauve de Bretagne klubben...5 Referens/Källor Historik och Basset Fauve som jakthund Bakgrund Basset Fauve de Bretagne i Sverige Basset Fauve som jakthund Nulägesbeskrivning av avelsstrukturen Avel i små populationer och den genetiska variationen Matadoravelstrenden Inavel Den effektiva populationsstorleken(ne) Slutsatser, målsättning och handlingsplan Slutsatser Målsättning Handlingsplan Avel för hälsa Tidigare hälsoundersökning Hälsa Nuläge Slutsatser, målsättning och handlingsplan Slutsatser Målsättning Handlingsplan Avel för jaktliga egenskaper Grundläggande egenskaper för jakt Allmänt om drevprov som individprövning för avelsvärdering Nulägesanalys prövade hundar Sida 2 av 4

3 4.4 Allmänt om avkommeprövning för avelsvärdering Nulägesanalys av de jaktliga egenskaperna Mentalitet för jakt Slutsatser, målsättningar och handlingsplan Slutsatser Målsättning Handlingsplan Avel för exteriör Allmänt om utställning som individ- och avkommeprövning Nulägesanalys exteriör Storlek Övriga delar av exteriören Mentalitet Slutsatser, målsättning och handlingsplan Slutsatser Målsättning Handlingsplan Sammanfattning och rekommendationer Sammanfattning med slutsatser SBFK:s Målsättningar för den kommande 5-årsperioden SBFK:s rekommendationer för den kommande 5-årsperioden SBFK:s övriga rekommendationer/riktlinjer för aveln den kommande 5-årsperioden SBFK:s stöd med att möjliggöra följandet av ovanstående rekommendationer och riktlinjer... 4 Sida 3 av 4

4 Förord Syftet med arbetet i Svenska Basset Fauve de Bretagne Klubben Hundrasernas utveckling i Sverige grundas på uppfödarnas val av avelsdjur samt på den spridning dessa djur får i avelsarbetet. SKK är den organisation som har till uppgift att vägleda uppfödarna i deras avelsarbete. Målsättningen är att föda upp hundar som har god hälsa och mentalitet, en god exteriör samt de bruks-/jaktegenskaper som krävs för det arbete som hundarna ska utföra. Ansvaret för arbetet med denna målsättning är delegerad till SKK:s medlemsorganisationer (special- och rasklubbar). En sådan organisation, under specialklubben Svenska Basset Klubben (SBaK), är Svenska Basset Fauve klubben (SBFK), bildad 21. Vid avel är ärftlig (genetisk) variation den grundläggande förutsättningen för att uppnå och bibehålla en livskraftig population. Därför måste avelsarbetet vara långsiktigt och målinriktat. Det är viktigt att aveln inte leder till brister avseende hälsa, jaktlig funktionalitet, exteriör och mentalitet. SBFK skall väcka intresse för rasen och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, jaktligt och exteriört goda Basset Fauve de Bretagne (BFdB). Årsmötet är SBFK:s högsta beslutande organ och styrelsen dess verkställande del. Styrelsen bildar vid behov arbetsgrupper som, med ett tydligt uppdrag från styrelsen, handlägger specifika områden. En av dessa arbetsgrupper är Avelskommittén. Styrelsens viktigaste uppgift är att verkställa handläggningen av handlingsplanen för rasutvecklingen. Detta görs med stöd av framtagna avelsstrategier och regelbunden uppföljning av desamma samt genom att stimulera och stödja uppfödare och hundägare och hjälpa dem att ta sin del av ansvaret för rasens utveckling. Avel och uppfödning skall alltid ske i överensstämmelse med gällande djurskyddslagstiftning och Svenska Kennelklubbens grundregler samt eventuella rasspecifika hälsoprogram. Syftet med och användningssätt De rasspecifika avelsstrategierna () är handlingsplaner för aveln av Basset Fauve de Bretagne i Sverige. De beskriver både problem och starka sidor som finns inom rasen och rymmer de avelsrekommendationer som utgör det konkreta som bör göras för att nå avelsmålen och bibehålla en positiv utveckling av rasen i Sverige. SKK arbetar tillsammans med specialklubbarna och rasklubbarna för att ta fram strategier för aveln inom vissa raser. Målet är att de hundar som föds upp av svenska uppfödare anslutna till SKK och/eller dess medlemsorganisationer, skall vara friska och funktionella ur alla aspekter. Arbetet med utgår från en nulägesbeskrivning och problemen som finns hos rasen idag. Hänsyn tas bl.a. till hundarnas hälsa, mentalitet, exteriör och de jaktliga egenskaperna. Strategin beskriver också vilka målsättningar som finns, hur dessa skall nås och när. Både hundägare och uppfödare bör sätta sig in i den avelsstrategi som gäller för rasen. för BFdB, utgör den handlingsplan som styrelse med Avelskommitté och övriga arbetsgrupper, har stöd av vid vägledning och stimulering av uppfödare och hundägare för att de skall ta sin del av ansvaret för rasens utveckling. vägleder också uppfödarna direkt i deras avelsarbete, mot en gemensam strävan efter en frisk, sund och jaktlig funktionell Basset fauve. Sida 4 av 4

5 Förankring av i Basset Fauve de Bretagne klubben Revideringen av är en prioriterad aktivitet inom klubben. Att formuleras på ett förståeligt sätt för alla och att den förankras bland medlemmarna är avgörande för att målsättningarna skall kunna nås. Därför inbjöd klubben till ett möte i mars 212 för att uppfödare och enskilda hundägare skulle få möjlighet att vara delaktiga i revideringsarbetet av. Intresset var dock mycket begränsat och klubben ansåg sig vara tvungen att ställa in mötet då ingen uppfödare, förutom de tre uppfödarna som är ledamöter i styrelsen respektive avelsfunktionär, hade anmält sig. Då revideringen av är en högprioriterad fråga för klubben valde Styrelsen med sina två arbetsgrupper, Avelskommittén och AG Drevjakt, att påbörja revideringsarbetet för att inte tappa tid. Under våren och sommaren 212 har arbetet pågått med att ta fram ett utkast till nytt dokument. Nästa tillfälle för medlemmar att vara delaktiga och inlämna synpunkter var i samband med klubbens aktivitetshelg 3-5 augusti 212. Där presenterade styrelsen genomfört revideringsarbete och möjlighet fanns för de närvarande att bidra med reflektioner och synpunkter. Därefter lades en färdig remissutgåva ut på klubbens hemsida för medlemmarna att inlämna synpunkter på. Efter analys av inlämnade synpunkter och justerande av dokumentet fastställde styrelsen reviderad och inlämnade den för slutlig godkännande till SBaK och SKK. Redovisning av aktuellt läge och årliga utvärderingar av målsättningar och handlingsplaner i, görs vid klubbens årsmöten fram till då en slutlig utvärdering med förslag på förändringar presenteras inför en ny revidering för perioden efter 217. Arbetsgruppen som under år 212 arbetat med revideringen av har bestått av: Susanna Jangeroth, styrelseledamot och medlem i avelskommittén Kurt Johansen, styrelsesuppleant och medlem i avelskommittén Roberto Gonzalo, ordförande i styrelsen och medlem i AG Drevjakt Håkan Hemäng, medlem i AG Drevjakt Anders Bjurström, medlem i AG Drevjakt Arbetsgruppen har fördelat uppgifterna sinsemellan och löpande haft avstämningsmöten för att diskutera och revidera materialet. Utifrån behov har även annan kompetens anlitats i olika frågor. Arbetsgruppen vill passa på att tacka Er som ställt upp och bidragit med arbete, material och kunskaper till detta dokument. Referens/Källor SKK kurslitteratur för Avelsfunktionärer: Avelsboken - Om strukturer och möjligheter i hundaveln (Lennart Swenson 24) Svenska Finnstövarföreningen: Avel för bättre jakthundar-avkommeprövning i teori och praktik (Roland Ohlsson 1996) Försvarsmaktens Hundtjänstenhet: Försvarsmaktens schäferavel (212 Handläggare Erik Wilson, Zoologi professor/etolog och ansvarig för Försvarsmaktens avelsverksamhet) Sida 5 av 4

6 Handledning och forskningsunderlag från Kjell Andersson, SKK Avelskommitté, F.d genetiker på SLU, Uppsala. SKK Ordlista Avel & Genetik (PDF-fil att hämta på SKK hemsida) SKK Avelsdata och SKK Hunddata (internettjänst) 1. Historik och Basset Fauve som jakthund 1.1 Bakgrund Den ursprungliga Fauve de Bretagne är en mycket gammal ras från Frankrike. Den användes som jakthund redan under 14-talet i Frankrike. Provinsen Bretagne i nordvästra Frankrike är det geografiska ursprunget för den strävhåriga, Fauve de Bretagne vilken utvecklats till den mer högbenta Griffon Fauve de Bretagne och den mer kortbenta Basset Fauve de Bretagne vilka i sina rasnamn även har pälsfärgen angivet (fauve). Namnet basset betyder låg hund". Basset betyder låg på franska och sålunda är innebörden av ordet Basset i rasens namn, att det handlar om en lågbent hund. Rasen är framavlad i sitt ursprungsland Frankrike, till att vara jakthund och användas vid jakt med drivande hund. Strax efter 1:a världskriget utvecklades den första officiella rasstandarden som utkom den 21 juni En av initiativtagarna var en bretonsk uppfödare vid namn Tretuel. Den franska fauveklubben är gemensam för Basset Fauve och Griffon Fauve. 1.2 Basset Fauve de Bretagne i Sverige De första hundarna som kom till Sverige importerades från England 1992 och den första kullen i Sverige föddes den 29 september 1993, det blev 4 tikvalpar varar en av valparna exporterades till Norge och blev där den första Basset Fauve de Bretagne i landet. Under 9-talet har hundar i huvudsak importerats från England, Danmark och Frankrike. Under början av 2-talet infördes nya införselregler och under senare år har importer från Frankrike dominerat. 1.3 Basset Fauve som jakthund Basset Fauve används i Sverige i den traditionella nordiska jaktformen med en ensam drivande hund. Denna jaktform är utvecklad och anpassad efter vår jakt, jaktkultur och våra viltvårdsförhållanden. Nedanstående beskrivning av denna jaktform är hämtad ur det kommande nya drevprovsreglerna: Den ensamdrivande hunden skall söka upp villebrådet och med skall, följa dess spår och hålla det i rörelse tills jägaren eller jägarna med vägledning av skallet kan söka sig i pass där viltet bedöms passera. Genom att jaktformen skall kunna bedrivas med en jägare tillsammans med en hund ställs högre krav på längre drevtider än vid andra jaktformer. Samtidigt krävs en spårnogrann hund som ej genskjuter, utan med ett lugnt drevsätt får drevdjuret att tryggt bli kvar på den egna marken utan att det går på långskjuts eller i gryt. De huvudsakliga viltslag som jagas med Bassset Fauve i Sverige är hare, räv, rådjur och dovvilt. Det förekommer mer sällan att basset fauve används till andra viltslag. Vissa enskilda hundar driver älg och vildsvin. Sida 6 av 4

7 I ursprungslandet Frankrike och dess grannländer används Basset Fauve också som drivande hund men då oftast i mindre pack, s.k. koppel, om 2-1 hundar. Jakt med en ensam hund förkommer men mer sällan. De viltslag som jagas med basset fauve i Frankrike är i regel desamma som i Sverige men även kanin och vildsvin. Våra hundar i Sverige, vilka skall jaga ensamma, behöver vid jakt vara så självständiga att de har motivationen och viljan att lämna sin lilla flock och sin ledare, för att självständigt jaga. Samtidigt skall den ha en sådan mentalitet att den efter allmän träning har förmågan att vilja komma till sin ledare efter en längre tids jakt, om drevdjuret sträcker ut och lämnar såten, eller vid inkallning. För den som har ett djupare intresse av rasens historia och användningssätt i länder utanför norden rekommenderas främst hemsidor tillhörandes Franska Fauveklubben, Engelska Basset Fauveklubben och Spanska Basset Fauveklubben. Länkar till dessa hemsidor finns på SBFK:s hemsida: 2. Nulägesbeskrivning av avelsstrukturen 2.1 Avel i små populationer och den genetiska variationen Arten hund är uppdelad i ett mycket stort antal hundraser och därmed bedrivs hundaveln till stor del i många små populationer. Förutom uppfödarnas önskningar i avelsarbetet om förändringar i frekvensen av arvsanlag får man också slumpmässiga förändringar utanför uppfödarnas kontroll. Vissa arvsanlag faller slumpmässigt bort medan andra blir kvar och sprids bland avkommorna och är inom husdjursaveln känd som genetisk drift i små populationer. Den genetiska driften har en betydande påverkan på resultatet av uppfödarnas ansträngningar och på rasernas utveckling. De arvsanlag som uppfödarna med säkerhet har god kontroll över är de som går att se och mäta och som därför faktiskt ligger till grund för avelsurvalet. Övriga arvsanlag styrs av slumpen och är därmed utanför vår kontroll Hundaveln av bruks- och jakthundar har genom selektion under lång tid succesivt pressats mot allt bättre och extremare specialförmågor. Om denna selektion upphör eller avtar till förmån för t.ex. exteriör fulländning, finns naturliga krafter som gör att populationen ur bruks- eller jakthänseende faller tillbaka mot det tidigare medelvärdet vilket i kombination med slumpen i rask takt kan förändra rasens bruks- eller jaktduglighet. Genom historien har vi exempel på ursprungliga bruks- och jakthundraser som idag har förändras på detta sätt. Ingen nämnd och ingen glömd. Det är därför viktigt att förstå för den som bedriver uppfödning, att egenskaper som inte längre ingår i avelsurvalet inte längre heller står under uppfödarens kontroll. Det är viktigt att vara medveten om vilken betydelse det har att ha en stor genetisk variation i aveln för rasens möjligheter till en positiv utveckling. Ett sätt att mäta den genetiska variationen är att beräkna den effektiva populationsstorleken (Ne) vilket inte är detsamma som den verkliga populationen. Ne ger ett uttryck för förlusten av ärftlig (genetisk) variation i en population. Avel i små populationer vilket all hundavel är, innebär att den genetiska variationen minskar efterhand men genom ett bra avelsurval och kloka strategier kan man kraftigt minska den genetiska förlusten per generation. Ju mer man minskar den genetiska förlusten desto livskraftigare stam. Vilken som är en Sida 7 av 4

8 ras effektiva populationsstorlek och genetiska förlust uträknas utifrån speciella beräkningar av antalet i avel använda hanar och tikar samt inavelsgraderna. Bild 2.1 Tabeller och diagram utvisande de senaste 1 årens registreringsstatistik reg/år Tikar (varav imp) ( 5) 5 ( 4) 37 ( 2) Hanar (varav imp) ( 5) 55 ( 2) 45 ( 3) Totalt ( 1) 15 ( 6) 82 ( 5) reg/år Tikar (varav imp) 51 ( 6) 5 ( 3) 56 ( 4) 82 ( 4) 56 ( 5) Hanar (varav imp) 59 ( 2) 49 ( 1) 55 ( 7) 67 ( 2) 63 ( 2) Totalt 11 ( 8) 99 ( 4) 111 ( 11) 149 ( 6) 119 ( 7) Sedan 24 redovisar SKK importer inom parantes. Sida 8 av 4

9 Bild Diagram utvisande antal födda valpar, valpkullar och genomsnittlig kullstorlek de senaste 1 åren ,6 3,9 5,1 6 5,9 4,9 6 5,7 4,8 4, valpar/år Kullar Medel kullstorlek Fram till 23 registrerades ca 3-5 hundar per år i Sverige för att från 24 (se bild 2.1) öka till cirka 1 registreringar. 211 hade rasen 119 registreringar, varav 7 var importer. Bild 2.2 Visar att det genom åren varit en stor efterfrågan på valpar och när det är lätt att sälja valpar så produceras det fler kullar. Om efterfrågan på valpar är mindre så krävs det oftast att avelsdjuren är mer meriterade för att uppfödarna ska få omsättning på sina valpar, vilket är gynnsamt sett ur ett avelsperspektiv. Vid en jämförelse, gjord av avelsfunktionärer i Svenska Griffon Vendeen klubben 212, så ökar vår ras något medans övriga drivande raser så som drever, tax samt de andra bassetraserna minskar i antalet registrerade valpar under 2-talet. Kullstorleken ligger normalt på 5-8 valpar men undantag finns både uppåt och neråt. Genomsnittet har de senaste åren legat på runt ca 5 valpar/kull, 2.2 Matadoravelstrenden Inom hundaveln förstärks ofta slumpeffekter av det som vanligen går under namnet Matadoravel. Med det avses att enskilda avelsdjur eller grupper av närbesläktade hundar får stor dominans vilket är vanligt under de första generationerna vid införandet av en ny ras. Analyser visar att Matadoravel har stor inverkan på rasers utveckling. Troligen större än slumpeffekten. Goda företrädare för en ras i aveln, kan förbättra och förändra rasers egenskaper men kan också skada rasen. Inte bara en individs goda egenskaper sprids i stor omfattning, också de mindre goda sprids i samma stora omfattning. Varje individ av sin art bär på genetiska skador, en genetisk börda, belastning, vilket innebär att hundar, oavsett ras, i genomsnitt har 5-6 mer eller mindre allvarliga defekter. Dessa utgörs av gener som kan vara av recessiv typ som inte upptäcks förrän individen får den i dubbel uppsättning (en från resp föräldrardjur). Den genetiska bördan kan också kräva särskilda yttre betingelser för att komma till uttryck. T.ex. genen för lungödem (en genetisk börda) verkar i första hand drabba s.k. jaktidioter vilket kan tyda på att denna genetiska skada bl.a. inte verkar komma till uttryck förrän hunden arbetar hårt och länge, på gränsen för sin maximala fysiska kapacitet. Sida 9 av 4

10 I ett tidigt skede kan en i rasen okänd eller ovanlig sjukdom, ses som en slumpmässig utvecklingsrubbning och därför avfärdas. Spridningen av denna gen kan därför fortgå en tid innan uppfödare av rasen blir medvetna om problemet och dess eventuella genetiska bakgrund. Detta är en av de två främsta anledningarna till att ett enskilt avelsdjur som tillåts fortplanta sina gener genom ett stort antal avkommor utgör en riskfaktor för den framtida utvecklingen av en ras. Den andra stora anledningen till att inte bedriva Matadoravel är att den också bidrar till att försvåra strävan efter att uppnå en gynsam effektiv populationsstorlek och att ha en låg förlust av den genetiska variationen. Genom matadoravel minkar den genetiska variationen och den genetiska driften ökar. I referenslitteraturen och i dokument utgivna av SKK finns det i princip tre olika sätt att räkna ut matadoravelsgränsen. Det första sättet är att ingen hund, under hela sin levnadstid, ska producera mer än 5 % av valparna i sin generation. Generationsintervallet, d.v.s. antal år från första kull till någon i denna första kull erhåller egen avkomma, är för närvarande 4 år för vår ras. Det andra sättet är egentligen en grov översättning av det första uträkningsättet där man istället säger att ingen hund under sin levnad ska producera mer än 25 % av det genomsnittliga antal valpar som registrerats/år i rasen de senaste åren. Det tredje uträkningssättet är att ett enskilt avelsdjur, under hela sin levnadstid, inte får ha mer än 5 % av antalet nyregistreringar under en 5 års period. Nämnda siffror skall inte ses som en rekommendation utan som en absolut övre gräns för en enskild hunds valpproduktion. I referenslitteraturen framgår det också att för att undvika samma risker med en grupp hel- eller halvsyskon så bör riktmärket vara att far- och morföräldrar inte bör tillåtas lämna fler barnbarn än två gånger vad en enskild hund fick producera. Detta skulle annars innebära att många yngre hundar i en familjegrupp fråntas avelsrätten på grund av den avel som redan bedrivits med äldre släktingar. Detta är ytterligare en anledning till att inte låta enskilda avelsdjur stå för en för stor mängd av valpproduktionen. Forskare inom populationsgenetik har visat att i ett längre perspektiv nås en maximal utvecklingsnivå om 5 % av samtliga individer i en djurgrupp utnyttjas i avel. Referenslitteraturen anger också att för att ha en livkraftig djurstam är det önskvärt att avelsarbetet baseras på minst 2-25 hanar och 1 tikar i samtidig avel och med en medveten styrning så att de flesta familjer (linjer) bidrar med avelsdjur till nästa generation. Sida 1 av 4

11 Bild Diagram utvisande antal kullar och använda avelsdjur de senaste 1 åren Använda tikar Använda hanar Kullar I bilden visas antalet använda avelstikar samt antalet använda avelshanar för kullarna Bilden visar att fördelningen i stort varit bra avseende användninga av olika djur i avelsarbetet. Bakom siffrorna framkommer det att många av de använda avelsdjuren utgörs av importer. Det finns en risk med att importhundarna används flitigt som avelsdjur speciellt eftersom de också vid ett flertal tillfällen visat sig vara släkt med varandra, vilket innebär att vi inte alltid ökar den genetiska variationen genom att importera hundar. Beräkningarna i nedanstående tabeller på Matadoravelstrenden baseras på samtliga tre uträkningssätt för beräkningar av det maximala antalet avkommor en enskild avelshund skall ha under sin livstid. Gemensamt för alla tre tabellerna är att de också är baserade på hur många avkommor som producerats per åtta år då åtta år är den genomsnittliga åldern för en Basset Fauve i avelstjänst (främst hanar). Sida 11 av 4

12 Bild 2.4 Tot ant reg Matadortrenden sedan (Matadorgräns: Max 5% av antalet registrerade valpar/generation. Generationsintervall 4 år) 5% av ant reg använda avelshanar under 8 årsperioden Matadorhanar" med fler valpar än 5% av valp/gen avkommor hos främsta Matadorhane använda tikar under 8 årsperioden "Matador -tikar" med fler valpar än 5% av valp/gen avkommor hos främsta Matadortik 4 årsperiod 8 årsperiod , , , , , , , , , , , , Bild 2.5 Tot ant reg Matadortrenden sedan (Matadorgräns: Max 25% av det genomsnittliga antalet registrerade valpar/år) Medel antal reg/år 25% av ant reg använda avelshanar under perioden Matadorhanar" med mer valpar än 25% av ant reg avkommor hos främsta Matadorhane använda tikar under perioden "Matadortikar" med mer valpar än 25% av ant reg avkommor hos främsta Matadortik 8 årsperiod Sida 12 av 4

13 Bild 2.6 Tot ant reg Matadortrenden sedan (Matadorgräns: Max 5% av antalet registrerade hundar under 5 år) 5% av ant reg använda avelshanar under 8 årsperioden Matador -hanar" med mer valpar än 5% av ant reg/5 år avkommor hos främsta Matadorhane använda tikar under 8 årsperioden "Matador -tikar" med mer valpar än 5% av ant reg/5 år avkommor hos främsta Matadortik 5 årsperiod 8 årsperiod , , , , , , , , , , , , Tabellerna i bild visar att det förekommit matadoravel med enstaka avelsdjur genom åren. Detta är vanligt och oftast en förutsättning i början av etabelingen av en ras i ett nytt land. Tyvärr förekommer det dock fortfarande. Risken är stor att dessa enstaka individers genetiska börda spridits och fortsätter att spridas i för stor omfattning i den svenska populationen. Detta försvårar möjligheten att uppnå en populationsstorlek över 2 individer och en låg förlust av genetisk variation. Detta kan medföra oönskade konsekvenser för vår ras framtid i Sverige. Tabellen visar att antalet Matadortikar minskat markant i jämförelse med Matadorhanarna. Tabellen visar tre olika gränser för matadoravel. För de senaste åren ligger gränsen för max antal valpar ett avelsdjur får ha under sin levnad på valpar. Medel utifrån de tre uträkningssätten ligger därvid på 25 valpar. et matadortikar som har flest valpar ligger i två av uträkningarna på 1-2 valpar över gränserna. När det gäller matadorhanarna med flest valpar, ligger dessa på upp emot dubbel så många valpar som det önskade (rekordet ligger för närvarande på 6 valpar). Detta är inte bra för rasen. Den fortgående Matadoraveln med enskilda avelsdjur, främst hanar, utgör ett hot mot den svenska populationens genetiska variation. Sida 13 av 4

14 Bild 2.7 Diagram utvisande antal barnbarn per hane (De 28 hanar som har flest barnbarn) Bild 2.8 Diagram utvisande antal barnbarn per tik (De 26 tikar som har flest antal barnbarn) Bild 2.8 Diagram utvisande antal barnbarn per tik (De 26 tikar som har flest barnbarn) Referenslitteraturen anger att far- och morföräldrar inte bör tillåtas lämna fler barnbarn än två gånger vad en enskild hund fick producera. Sålunda är den begränsade siffran för närvarande max ca 5-6 barnbarn/far- eller morförälder. I bild 2.7 samt 2.8 framkommer att enstaka individer har ett stort antal registrerade barnbarn efter sig, vilket medför att detta påverkar den genetiska variationen på samma sätt som Matadordjuren. 2.3 Inavel Inavel är en konsekvens av avel i små populationer. Metoden brukar användas för att skapa homogena stammar av hundar, urskiljningsbara från andra artfränder. Vid inavel avlar man så att det genomsnittliga släktskapet ökar inom populationen och vid utavel minskar man det genomsnittliga släktskapet i populationen. Släktskapsgraden anger hur stor del av generna som två individer har gemensamt just för att de är släkt, d.v.s. gener med gemensamt ursprung. En valp får alltid hälften av sina gener från resp förälder vilket ger en släktskapsgrad till föräldrana på 5 %. Detta är den enda absoluta släktskapsgraden, alla andra är sannolika genomsnittsvärden. Helsyskon har också en släktskapsgrad på 5 %. Teoretisk kan de dock få olika gener från sina föräldrar och därmed vara Sida 14 av 4

15 obesläktade men detta är i praktiken omöjligt utifrån en helhetssyn på genuppsättnigen men troligare om man studerar enskilda egenskaper eller gener. En enskild recessiv gen kan inte komma till uttryck om den inte dubbleras i en avkomma. Genom en för hög inavel underlättas dubblering av sedan tidigare överförda recessiva gener som då kan komma till uttryck i en avkomma. Sett över en hunds hela genuppsättning så resulterar far/dotter-parningar och parningar mellan helsyskon (inte förenliga med SKK:s avelspolicy) i att 25 % av avkommans arvsanlag dubbleras. Detta är förklaringen till inavelns negativa inverkan. Individens tidigare nämnda genetiska börda på 5-6 recessiva defektanlag kommer i ökad frekvens till uttryck genom dessa dubbleringar. Inavelgraden anger andelen gener som dubbleras genom föräldrarnas inbördes släktskap, En dubblering av vissa gener innebär också att andra alternativa gener inte längre får plats i individens genuppsättning, då antalet gener hela tiden är konstant. Det innebär att vid dubblering på 25 % (t.ex. helsyskon) så minskar också individens mångfald med 25 %. Egenskaper där individens mångfald har ett troligt egenvärde är mentala egenskaper, immunförsvar, fertilitet m.m. Bild 2.9 Sambandet mellan släktskap och inavel. Släktskapstyp Släktskapsgrad i % Inavelsgrad i % Förälder avkomma 5 25 Helsyskon 5 25 Halvsyskon 25 12,5 Kusiner 12,5 6,25 Bild 2.1 Tabeller och diagram utvisande inavelstrenden de senaste 1 åren. 7,% 6,% 5,8% 5,% 4,6% 4,% 3,% 3,4% 3,7% 2,9% Inavelsgrad 2,% 1,% 2% 2,1% 1,6% 1,3% 1%,% Rasens genomsnittliga inavelsgrad. Beräknad över 5 generationer. Det finns en osäkerhet avseende inavelstrend p.g. a. att de importerade hundarna inte har kompletta stamtavlor och därför inte ger en sann bild av inavelsgraden. Detta framkommer vid användning av provparningsfunktionen i SKK:s Avelsdata. Sida 15 av 4

16 Bild Tabeller utvisande inavelsgraden i genomförda parningar de senaste 1 åren Upp t.o.m.6,25% 6,25% - 12,49% 12,5%% - 24,99% 25% - Den genomsnittliga inavelsgraden (beräknad över 5 generationer) i rasen var under de första åren (1993-2) hög, ca 12 %, beroende på den bristande tillgången på avelsdjur. Från och med år 2 har inavelsgraden stadigt minskat till att ligga på i snitt 2-3 % i de flesta kombinationer med några få undantag där inavelsgraden är högre. 211 var den genomsnittliga inavelsgraden 1 %. Ett problem är att importerade hundars stamtavlor är korta och inte fullständiga, vilket riskerar att innebära en underskattning av inavelsgrad. För att bevara den genetiska variationen är det därför viktigt att inte enskilda tikar/hanhundar producerar för många valpar. 2.4 Den effektiva populationsstorleken(ne) Klubben har fått stöd och hjälp av Kjell Andersson, genetiker vid SLU och avelsfunktionär både i SKK:s och Svenska Dreverklubbens Avelskommitté, att räkna ut den effektiva populationsstorleken för vår population i Sverige. Kjell har användt sig av beprövade mätmetoder inom genetikforskningen. Referenslitteraturen anger att det inom hundavel är eftersträvansvärt att inte underskrida 1 individer i Ne och inte överskrida en genetisk förlust på,5 % per generation. Vidare framgår det att den långsiktiga strävan bör vara att uppnå över 2 individer i Ne. Djurstammar på över 4-5 individer i Ne anses kunna överleva obegränsad tid utan allvarliga slumpmässiga förändringar av genfrekvensen. En bra effektiv populationsstorlek gynnar den genetiska variationen och minskar förlusten per generation. En bra Ne uppnås främst genom att inte bedriva Matadoravel, ha en låg inavelsgrad i genomförda parningar och välja avelsdjur som genom mätning och/eller prövning visat önskvärda egenskaper. För vår ras ligger Ne idag på 125 individer och den genetiska förlusten per generation är,4 %. Detta innebär att vi har passerat första steget mot en stam med överlevnadspotential (över 1 i Ne) och låg genetisk förlust. Men uppfödarna måste fortsätta bedriva en ansvarsfull avel som gör att så vi kan passera nästa steg som är 2 i Ne och för att på sikt nå minst 4-5 i Ne. Det tål därför att Sida 16 av 4

17 upprepas att vägen till dessa mål är avstå från att bedriva Matadoravel och fortsätta sträva efter hålla ner den genomsnittliga inavelsgraden/år under 2% uträknat enligt SKK:s metod. 2.5 Slutsatser, målsättning och handlingsplan Slutsatser et registrerade hundar har ökat snabbt under 2-talet samtidigt som inavelsgraden har minskat. Dessa delar i avelstrukturen är positivt för att öka/bibehålla den genetiska variationen. De största hoten mot den genetiska variationen är att det fortfarande förekommer matadoravel i avelsstrukturen och att en del avelsdjur har ett för stort antal barnbarn. Dessa delar är mindre bra i avelsstrukturen och medför att den genetiska variationen i rasen minskar/begränsas Målsättning Fortsätta öka den genetiska variationen inom rasen. Minska den fortgående matadoraveln. Säkerställa att vi inom klubben är uppdaterade på rasens utveckling i för oss viktiga länder Handlingsplan Svenska Bassett Fauve Klubben skall: rekommendera uppfödare och hanhundsägare att: o vid parning inte överstiga den genomsnittliga inavelsgraden på 2 % enligt SKK:s uträkningsmetod. o begränsa hanhunds- och tikanvändningen vid avel och efter tre kullar utvärdera avkommornas jaktliga egenskaper och exteriör via svensk/nordisk drevprov och officiell utställning i lägst Ukl. Om minst 2 % av avkommorna erhåller godtagabara resultat på drevprov och officiell utställning (se rekommendationer i punkt och 5.4.3), kan ytterligare en fjärde kull tas. Dock skall avelsdjur inte tillåtas få mer än 25 valpar efter sig. aktivt bevaka rasutvecklingen i andra länder och säkerställa att vi håller oss uppdaterade på densamma. 3. Avel för hälsa 3.1 Tidigare hälsoundersökning Rasen kan bli mycket gammal. Hundar som är år och fortfarande mycket vitala är inte ovanligt. I början av 26 gjordes ett utskick av en hälsoenkät av Svenska Basset Fauve Klubben. Utskick gick till 45 hundägare inklusive uppfödare för att kartlägga rasens hälsa. Svarsfrekvensen var ca 5 % och nedan följer en redovisning av svaren. Sida 17 av 4

18 Öron (otit, svamp, inflammation) 1 % anser att deras hundar har haft öronproblem, en del återkommande och en del kroniska. Mage ( känslig mage, diarré, kräkning, dålig matlust, gastrit) 5,8 % svarar att hundarna har dessa problem Kejsarsnitt Frekvensen ligger på 5,3 % och orsaken uppges vara fellägen, stora valpar, ingen har angett värksvaghet som orsak till kejsarsnitt. Navelbråck 4,8 % är ingen sjukdom men ett observandum till uppfödarkåren. Tandförluster/Bettfel 4,8 % heller ingen sjukdom men ytterligare observandum till uppfödarna. En orsak kan vara att bettet inte varit angett i standarden förrän 23. Allergi/Hud (klåda, plitor, eksem, sår) 3,8 %. Övrigt Andra sjukdomar som angetts ligger på 1-2 % och det är epilepsi, tonsilliter, hypothyreos, Radius Curvus, övriga skelettproblem inkl. korsbandsskador/ruptur, kryptorschism, tumörer. Vi frågade också var och hur hundarna lever, ägarnas bostad osv. Det visade sig att de allra flesta BFdB lever inomhus med familjen, i hus på landet, ofta med fler hundar i hushållet. De används som jakt-, spår- och sällskapshundar. Några få är enbart sällskaphundar. 3.2 Hälsa Nuläge På årsmötet 29 antogs en motion gällande Hälsoredovisning. Under 21 uppmanades alla uppfödare att årligen rapportera in hälsostatus på de hundar som de hade fött upp. De uppfödare som årligen rapporterar in hälsoredovisningen till avelsråd/klubben får ta del av det inrapporterade resultatet. Under de senaste åren har det kommit till klubbens kännedom att sjukdomar som hjärtfel och hypothyreos (sköldkörtelfel, för låg produktion av sköldkörtelhormon) har drabbat vår ras. Det första kända fallet av lungödem har kommit till klubbens kännedom under 211. Försök att använda försäkringsdata avseende sjukdoms- och olycksfallsersättning har gjorts, men det har inte varit möjligt att få ut någon användbar statistik. Våren 212 fattade SBFK styrelse beslut om att uppmana enskilda hundägare att rapportera in sina hundars hälsostatus för att få in mer användbar statistik. Styrelsen jobbar också vidare med att få in sifferunderlag från bl.a. försäkringsbolag m.fl. Sida 18 av 4

19 3.3 Slutsatser, målsättning och handlingsplan Slutsatser Basset Fauve de Bretagne är en relativt frisk ras, men det finns ett behov av att fortsätta och även förbättra kartläggningen av hälsostatusen hos rasen för att få bättre kunskap samt för att tidigt kunna upptäcka nya sjukdomar som kan uppkomma Målsättning Bedriva avel med inriktning mot naturlig parning, hög dräktighetsprocent samt naturlig valpning. Bedriva avel på hundar vilka visat sig vara fria från kända eller misstänkta ärftliga sjukdomar Handlingsplan Svenska Basset fauve Klubben skall: Kartlägga hälsostatus hos rasen genom att regelbunden samla in hälsouppgifter från uppfödarna och hundägare samt att via klubbens hemsida och Fauvebladet uppmana enskilda hundägare att rapportera in hälsostatus på sina hundar. Kontinuerlig uppdatera information om rasens aktuella hälsostatus, tillgänglig för allmänheten i form av statistik på hemsida och i Fauvebladet. 4. Avel för jaktliga egenskaper 4.1 Grundläggande egenskaper för jakt Det övergripande målet med aveln för jaktlig funktion är att få fram jakthundar för den traditionella nordiska jaktformen med en ensam drivande hund på främst hare, räv, rådjur och hjort. Under själva jakten då goda vittringsförhållanden råder, skall hunden under slagarbete utan rotning, helst väcka med enstaka skall för att tidigt förvarna det blivande drevdjuret. Efter upptag skall hunden därefter ha viljan att driva med skall och spårnoggrant i minst 3 minuter samt i ett för drevdjuret icke stressande hastighet. Skallet skall helst vara klangfullt, flertonigt och tätt i skallomgångarna. Genom att hellre vara hård än lös, och tydligt nyansera i skallet, ges jägaren en grov uppfattning om hur drevet fortlöper. Vid tappter skall hunden lösa dem genom ringning och utan krav på väckskall. En sådan hund skall också ha en sådan mentalitet att den känner sig trygg och söker ut från sin förare efter slag men ändå med återkommande kontaktsök. Den skall vara tillgänglig utan att visa aggressivitet eller rädsla. Dess mentalitet skall också vara sådan att den utan större problem kan ges en normal allmänlydnad och kan tränas att komma på inkallning utom synhåll under sök och tappt samt inom åtminstone synhåll, från pågående drev. Om drevdjuret under jakten slutar bukta och med tempohöjning och i tydlig rak riktning avlägsnar sig långt ifrån buktområdet, skall hundens mentalitet helst vara sådan att den väljer att avbryta jakten och söka sig tillbaka mot föraren, gärna med kontaktskall. Sida 19 av 4

20 4.2 Allmänt om drevprov som individprövning för avelsvärdering Vid avelsurval avseende de jaktliga egenskaperna hos våra hundar är drevproven idag de enda officiella verktygen i Sverige. D.v.s. det är den enda officiella mätmetoden vi kan använda oss av för att via individprövning få ett avelsvärde på den enskilda hunden avseende de jaktliga egenskaperna samt visa att hunden är en jaktlig representant för rasen. Sammanställningar av många drevprov ger också en sammanfattande bild av den jaktliga förmågan hos rasen i Sverige utifrån den traditionella jaktformen med ensam drivande hund. Referenslitteraturen anger att 4-5 % av en population bör prövas. Arvbarheten avseende de egenskapsmoment som ingår i dagens drevprov visar i undersökningar redovisade i referenslitteratur/-dokument, gjorda på drever och stövare i både Sverige, Norge och Finland, ett värde på upp till,3 (3 % arvbarhet). Enligt referenslitteratur/-dokument är det önskvärt med mer än,3 (3 %). Denna bedömning av arvbarhet är dock vad som kan förväntas av nuvarande provform då dessa bl.a. bedöms av många domare och där de yttre förhållandena (miljön) under provdagen kan variera samt där förarens tidigare injagning av hunden kan påverka resultatet. Det är därför viktigt att påpeka att denna bedömning av arvbarheten därmed mer är ett mått på mätmetodens (provets) tillförlitlighet vad avser att kunna urskilja och mäta graden av ärftlighet. Ett arvbarhetsvärde på noll betyder således inte att egenskapen inte är ärftlig. Genom att prova hunden fler gånger och uträkna medelvärdet från proven ökar man resultatets tillförlitlighet och därmed kan arvbarhetsanalyserna förbättras. För att förstå svårigheten* med att mäta de jaktliga egenskaperna måste man veta att dessa egenskaper har en polygen arvsgång. Detta innebär att flera genpar i samverkan styr utvecklingen av egenskaperna. Detta gör det därför svårt att räkna ut olika jaktliga egenskapers arvsgång i jämförelse med enkla nedärvningsmodeller där endast en genuppsättning krävs för att egenskapen skall framträda. Vid drevprov är det också svårt att se enbart arvsanlagen generna d.v.s. genotypen. Drevproven utförs oftast på färdigutbildade hundar och under skiftande förhållanden. Därmed bedömer vi arvsanlagen tillsammans med den miljöpåverkan hunden haft/har under sin utbildning till jakthund d.v.s. fenotypen. Sammantaget framgår det av referenslitteratur/-dokument att hela drevprovets tillförlitlighet, för närvarande inte ger oss möjlighet att mäta och anaylera arvbarhet i tillräcklig omfattning och därför behöver utvecklas. Provet som helhet är därmed mer en prövning över hur representativ för rasen den enskilda hunden är. Däremot finns det delar i provet som är tillräckligt tillförlitliga (arvbarhet på upp emot,3). Mer om detta längre fram. Utifrån ovanstående information om drevproven som individprövning och för att uppnå en så stor urvalseffekt som möjligt och förbättra mätningen av arvbarheten måste: hundar prövas flera gånger då provens medelresultat förbättrar tillförlitligheten vid bedömning av arvbarheten dagens mätmetod, drevprovet, utvecklas mot att bli mer objektiv vilket också förbättrar tillförlitligheten vid bedömning av arvbarheten. Sida 2 av 4