60. Det svarta pusslet

Transkript

1 60. Det svarta pusslet "Hör här, Watson, sa Holmes och gnuggade sina händer. Vi har en halvtimme för oss själva. Låt oss göra det bästa av den. Mitt fall är, som jag sagt, nästan löst, men vi får inte begå misstaget att blir överdrivet självsäkra. Hur enkelt det här fallet än kan verka just nu, så kan det finnas något mera komplext bakom det..." - Doyle Malmö, tisdag 21 maj 2007, Jag har en idé om hur vi skulle kunna spåra dem, sa Sussanne. Om det är som du säger att den där ryssen drar omkring i en lyxutrustad Mercedes och kan registreringsnumret kan vi spåra honom via GPSn i hans bil. Tur att män är prylbögar. Hon log ett sarkastiskt leende. Anne hade låtit skugga Alex. Inte för sina känslors skull utan för sitt uppdrags skull. Hon hade därför haft litet koll på jesuiten och hon hade kommit ryssarna på spåret. Hon hade kommit till antikvariatet för sent, men ändå i rättan tid i rättan tid liksom, fast det hade ändå gått snett. Tack och lov hade hon koll på maffialedarens nya bil. - Hur fungerar det då, frågade Anne motvilligt, eftersom hon från den akademiska världen vant sig vid att det är ett svaghetstecken att visa tecken på okunnighet om någonting. Akademien var speciell på det sättet; ingen annanstans var gränderna mörkare och knivarna under rocken vassare, hade hon lärt sig. Ett enda tecken på svaghet kunde få en avundsjuka kollega att hugga en i ryggen och snart flockades resten av kollegorna som gamar runt ett blivande kadaver. - Satelliter som cirklar runt jorden sänder ut en signal med information som GPS-mottagare tar emot och använder för att beräkna användarens exakta position. Om en dator ombord på satelliten vet var du finns kan man få reda på det genom att hacka den, eller hur. Du får all info du behöver. Fart, kurs, distans, tider, rubbet. - Det låter inte helt lagligt eller ens helt enkelt att hacka en satellit. Vet du hur man gör? - Inte jag, men jag vet en som gör, svarade Sussanne.

2 Hackers och crackers oavsett vad de kallade sig själva retade de egentligen Sussanne något obeskrivligt. Vad fan höll de på med? De betedde sig som treåringar. Om de ändå kunde använda sig av sina kunskaper till något nyttigt som att; sabba för totalitära regimer, krascha konton för krigsförbrytare eller sabba litet för svenska folkhemsfascistiska politiska partier, vilka ville förbjuda fildelning via Internet men själva var ivriga att spionera på sina medborgare, skulle de kunna vara hjältar istället för snorungar. Fast Chrille var litet annorlunda. Han använde numera sina talanger till ganska förnuftiga saker. Bland annat hjälpte han gärna flyktingar att gratis få klara papper så de kunde andas ut en smula från migrationsverkets hetsjakt. Christer Svensson var en fetlagd ung man med tjocka glasögon och som alltid hade varit mobbad i skolan. Han hade nu nått en ålder av 21 år och hade tillbringat det mesta av sin vakna tid vid sina datorer de senaste åtta åren. Han hade skaffat sig respekt och självrespekt genom att först bli världsbäst på flera on-line-spel sedan genom sina spektakulära hackningar. Redan som 17-åring hade han blivit erbjuden jobb av Microsoft, men tackat nej. Sådan var i alla fall myten. Sussanne tyckte han var cool. Han skulle definitivt både vilja hjälpa till och med lätthet klara av det också. En förflugen tanke drabbade henne; Chrilles hjärna och Alexanders kropp - det skulle ha varit oslagbart. * Strax utanför Malmö, tisdag 21 maj 2007, Först förstod Alexander inte vad som hänt. Allt hade gått så fort. I ena ögonblicket hade Anne kommit inseglande och oskadliggjort munken, i nästa ögonblick hade det svartnat för ögonen. Så hade han vaknat till i en bil. Så fort Alexander visat de första tecken på att återfå medvetandet hade Sergej svängt av på en folktom rastplats och placerat honom i baksätet. Med vana händer hade han bundit armar och ben och försett honom med munkavle. De hade då varit på väg till Malmö, detta hade Alexander lyckats uppmärksamma, men så när de nästan var framme hade ryssen plötsligt kört in på E6an och körde nu norrut mot Helsingborg istället. Sergej började nu tala till honom där han låg på det skinndoftande baksätet i Mercedesen:

3 - På sätt och vis älskade jag min bror. Så det är inte mer än rätt att jag avrättar dig för att du dödade honom. Men oroa dig inte, jag har inte tänkt tortera dig eller något sådant. Tvärtom har jag för avsikt att göra den här resan så angenäm som möjligt. Först hade jag tänkt att du skulle få dig en flygtur från Öresundsbron. Hoppas du gillar att flyga. Fast så kom jag på det perfekta stället för den typen av aktiviteter. Och tro mig, Kronborgs slott är värt besväret med en extra omväg innan jag levererar stenen. - Det var inte meningen, försökte Alexander säga, men det enda som hördes var en slags odifferentierat mumlande ur munkaveln. Helsingör och Kronborg skulle åtminstone förlänga livet några timmar jämfört med Öresundsbron, tänkte han. Fast att försöka tala med ryssen och på det sättet få honom på andra tankar verkade vara svårt med munkaveln på. Söndag tog ingen notis om att Alexander försökte sig på dialog, utan fortsatte sin monolog som om han älskade att höra sin egen röst. - Det var Erik av Pommern som på 1400-talet lät bygga en fästning som fick namnet Krogen och som sedan Fredrik II i slutet av 1500-talet byggde om till Kronborgs slott. Stora delar av brann ner på 1600-talet, men det byggdes upp på nytt och man förstärkte slottets försvar betydligt tills det ansågs vara den starkaste fästningen i Europa. Inte det sämsta stället att dö på, eller hur? Alexander lyssnade på ryssens docerande beskrivning av deras destination, han var inte särskilt imponerad, men å andra sidan kunde Alexander inte göra så mycket annat än att lyssna till den slemmige gangstern. Han låg där han låg. Skräcken började komma krypande, han kunde inte ta in allt, distraherad som han var av det faktum att han verkade närma sig sin egen död, alldeles för ung. - Men, det riktigt intressanta är att det var hit Shakespeare förlade handlingen i Hamlet, fortsatte ryssen. Alla tror att de kan sin Hamlet, men historien är betydligt äldre och större än vad allmängods gör gällande. Redan Saxo Grammaticus, skrivare hos biskop Absalon av Bremen, som i och för sig kallade honom Amlethus, berättade om hur Hamlet får sin hämnd på den som mördat hans far och sedan haft mage att gifta sig med änkan. Fast visst var det Shakespeare som gav historien dess klassiska form där Hamlet som son till den avlidna kungen får höra av en vålnad att hans farbror Claudius, den nye kungen, har mördat fadern. Hamlet som är osäker på om gengångaren talat sanning testar kungen genom att låtsas vara galen och sätter upp en pjäs där mordet rekonstrueras. Claudius reaktion på teaterstycket

4 övertygar Hamlet om att denne är skyldig och han beslutar sig för att hämnas. När han avslöjar sina misstankar för sin mor, Drottning Gertrud, att hon är gift med sin förra makes mördare tvingas Hamlet hugga ned Kammarherren Polonius som avlyssnat det hela bakom en gardin. Sergej avbröt sin berättelse med ett skratt. Alexander kunde bara konstatera att om ett tillfälle yppade sig så skulle han till varje försöka att komma ur den här galningens våld. Visst var han rädd, men det finns tillfällen då man inte kan sluta kämpa hur stor faran än är. Hans tillfångatagare återupptog sin monolog. - Shakespeare kunde verkligen få sin publik att sitta som på nålar. Ingen kunde gärna se vem som skulle överleva, vilket inte är lika svårt att lista ut när man ser dagens Hollywoodproduktioner, eller när det gäller oss två i den här bilen förresten. Där kom det galna skrattet igen. - Visste du förresten vad som definierade en komedi förr i världen? Att historien har ett lyckligt slut. Detta är således en komedi för mig och en tragedi för dig, konstaterade han. - Hur som helst, fortsatte han exalterat, Kung Claudius förstår att Hamlet är honom på spåren och skickar honom till England för att mördas - på vägen dit blir de dock överfallna av sjörövare och Hamlet lyckas återvända hem. Under tiden har Ofelia som är Hamlets älskade, dränkt sig själv i förtvivlan över faderns död och hennes bror Laertes vill hämnas den tragedi Hamlet orsakat honom och hans familj. Alexander inser där han ligger att han kommer att få sig hela historien till livs. Han testar prövande sina rep. Inget tyder på att det skulle gå att ta sig loss. Nåväl, om han ändå ska dö kan han väl likaväl lyssna på historien. Själv har han aldrig haft tålamod att läsa Hamlet, även om han en gång försökt. Han minns också att han såg den som teater vid ett tillfälle i mellanstadiet på Ordenshuset i Virserum, den enda lokal i hans uppväxts håla som vid sidan av de kyrkliga byggnaderna rymde mer än hundra personer. Han minns att han tyckte pjäsen var tråkig. Han hade somnat och blev väckt av Ofelia, hon hette faktiskt så, som hade passat på att pussa honom. Denna unga Ofelia var senare den första kvinna han älskade med, 13 år gammal. Det var faktiskt redan då han upptäckte att han var som gjord för just detta; att älska. Men som det nu artade sig nu fick han väl vara tacksam för det av denna vara han fått. Å andra sidan var det hade fått av den varan säkert mera än många män fick erfara under ett

5 långt liv, typ de patetiska människor som hittar den så kallat rätta redan som femtonåringar, gifter sig som tjugoåringar och sedan håller fast vid vederbörande i allt mera svalt och opassionerat äktenskap livet ut. Älska och sedan dö, kortfattad och bra sammanfattning av livet, tänkte han. Så vandrade hans tankar till Sussanne. Tänk om han verkligen dog nu, vilket ödets ironi när han nu mot alla odds just hade hittat den han ville dela hela sitt liv med. - Det hela slutar med att Hamlet luras av Claudius och Laertes till en fäktningsmatch där Laertes svärd är förgiftat. Om Laertes inte skulle kunna träffa Hamlet med svärdet är reservplanen en bägare med förgiftat vin i. Hamlet såras av svärdet men lyckas ändå döda Laertes. Drottning Gertrud, som inte vet någonting om planen att döda Hamlet, dricker ur bägaren med vin och dör naturligtvis. Innan Laertes dör avslöjar han komplotten för Hamlet, som i vanvettig vrede sticker ned Claudius med det förgiftade svärdet och tvingar honom att dricka av det förgiftade vinet. En smula överdrivet om du frågar mig. Fram tills nu hade Alexander bara känt rädsla, förvirring och ilska inför sin kidnappare, men nu dök ännu en känsla upp: äckel. Äckel inför att ha tvingats samman med en så fruktansvärt störd individ.