Ett vikingatida gravfält

Transkript

1 Ett vikingatida gravfält i Tibble, Täby Centrum RAÄ 136, Täby sn, Uppland Förundersökning samt särskild arkeologisk undersökning Anna Hed Jakobsson Rapporter från Arkeologikonsult 2009:2164

2

3 Ett vikingatida gravfält i Tibble, Täby Centrum RAÄ 136, Täby sn, Uppland Förundersökning samt särskild arkeologisk undersökning Rapporter från Arkeologikonsult 2009:2164 Anna Hed Jakobsson

4 Allmänt kartmaterial: Lantmäteriverket Gävle Medgivande I 2009/0762. Ar k e o l o g i k o n s u lt Optimusvägen 12 B Upplands Väsby Tel: Fax:

5 Innehåll Sammanfattning...5 Inledning... 7 Förutsättningar...7 Gravfältet och dess omgivning... 9 Den arkeologiska undersökningen Målsättning, metod och genomförande...13 Förundersökningen Slutundersökningen av gravhögen, Grav 1A och 1B...16 Slutundersökningen av gravfältet...17 Metod Analyser...19 Resultat Gravarna, de gravlagda och föremålen i gravarna...21 Gravarnas yttre...21 Gravarnas inre...22 Benmaterialet Gravbröd...24 Föremålen i gravarna...24 Treudden...26 Gravliknande stensättningar och andra anläggningar...27 Recenta bebyggelserester Kronologi Gravfältet i sitt sammanhang...28 Något om gravläggningsritualer Grav- och anläggningsbeskrivningar Grav 1A...31 Benen...35 Föremålen...35 Dateringen...37 Grav 1B...38 Benen Föremålen Dateringen Grav Benen...45 Föremålen...45 Dateringen...45 Grav Benen...50 Föremålen...50 Dateringen

6 Grav Benen Föremålen...54 Brödfynd...55 Dateringen...55 Grav Benen Föremålen Dateringen A 2, Utgår...60 A A 4, Utgår...63 A 7, Utgår...63 A KK A Ben...67 Föremål...67 Dateringen...67 Utvärdering Referenser...73 Litteratur Arkiv...75 Övriga källor...75 Tekniska och administrativa uppgifter...76 Administrativa uppgifter...76 Belägenhet...76 Undersökning...76 Personal...76 Bilagor Bilaga 1 Schaktbeskrivningar av förundersökningsschakten...78 Bilaga 2 Fyndtabell...81 Bilaga 3 Bentabell...85 Bilaga 4 Osteologisk rapport Bilaga 5 Analysrapport av förmodade brödfynd Bilaga 6 Makrofossil- och lipidanalys Bilaga 7 14 C-analyser Bilaga 8 Konserveringsrapport Bilaga 9 Kontexttabell Bilaga 10 Figurförteckning

7 Sammanfattning Delar av ett gravfält (RAÄ 136) har undersökts inför en ny vägdragning vid Täby Centrum. Gravfältet är beläget inom fastigheten Tibble. De undersökta gravarna utgjordes av en hög med en intilliggande rektangulär stensättning tolkad som en s k sydvästport, två runda stensättningar samt två ovala/skeppsformiga stensättningar. Dessutom undersöktes en treudd samt två rundade stensättningar som saknade gravgömma. Tre anläggningar, som initialt bedömdes som gravar, var naturformationer eller resultat av sentida aktiviteter. En stenrad tolkades som en terrassering eller möjligen en gravrest. Kvarvarande delar av gravfältet karterades och omfattar efter undersökningen tre, möjligen fyra, synliga gravar; en till två runda stensättningar, en kvadratisk stensättning samt en större hög belägen på gravfältets krön. Samtliga gravar var vikingatida och anlagda under 800- och 900-talet e Kr, gravhögen möjligen i början av 1000-talet. Gravfältet var anlagt på orörd mark. Alla gravanläggningar var brandgravar. Det inre gravskicket utgjordes av brandlager, som regel även med gravurna. Högen innehöll två gravgömmor, och även i sydvästporten fanns en begravning. Totalt hade åtta individer gravlagts i gravarna, samtliga var vuxna. Osteologisk könsbedömning kunde endast göras på två av de gravlagda, båda var sannolikt män. Gravarna var förhållandevis enkelt utrustade. De innehöll förutom de brända benen av de gravlagda, och ett flertal djur, sammanlagt fyra torshammarringar placerade i eller på gravurnor, keramik, pärlor, kamfragment, nitar, spikar, beslag och eldslagningsflinta. I en av gravarna fanns bröd. Treudden saknade gravgömma, men det fanns en nedgrävning för en stolpe mitt i anläggningen. I stolphålet stod även ett keramikkärl. Sannolikt har detta placerats i gropen i samband med att stolpen har ryckts upp. Analys av kärlet visar att det innehållit vegetabilier med en mindre andel hartssyror, och/eller någon dryck, och/eller något sockerrikt. Den eller de sista gångerna kärlet användes avsattes även spår av mjölkprodukter i keramiken. En beståndsdel var upphettad björknäver, vilket är ett inslag som har observerats tidigare i ceremoniella sammanhang från järnålder. Treudden är troligen uppförd under 800-talet. Gravfältet ligger idag i utkanten av Täby Centrum-området, i ett mindre grönområde kringskuret av vägar, järnväg och bebyggelse. När gravfältet anlades låg det i en sluttning ovanför en bördig dalgång med ängs- och åkermarker. Gravfältet är samtida med gravfältet RAÄ 135, som ligger strax öster om RAÄ 136. Antagligen kan båda gravfälten knytas till byn Tibble, som åtminstone sedan tidigt 1600-tal har legat ca 150 meter norr om gravfälten. 5

8 ± Figur 1. Undersökningsområdet markerat på Terrängkartan. Skala 1:

9 Inledning Förutsättningar Arkeologikonsult genomförde 26/6 11/ en förundersökning av gravfältet RAÄ 136 i Täby socken, Uppland (Lst dnr ). Uppdraget var att kartera fornlämningen samt avgränsa gravfältet mot norr och väster eftersom Östra Banvägen skulle förlängas och knytas samman med trafikapparaten vid Täby Centrum. I samband med den avgränsande förundersökningen skulle också en gravhög grävas ut och tas bort. Högen låg inom det planerade vägområdet och hade sedan länge varit avskuren från de övriga gravarna av en gång- och cykelväg. När det i samband med förundersökningen upptäcktes att det planerade vägområdet var större än förutskickat, och att gravar fanns inom detsamma, informerades Länsstyrelsen som beslutade att en särskild arkeologisk undersökning skulle genomföras av de berörda delarna av gravfältet (Lst dnr ). Den särskilda arkeologiska undersökningen genomfördes 30/10 23/ Uppdragsgivare var Täby kommun. Figur 2. Gravfältet fotograferat vid förundersökningen i juni Centralt i bilden syns den stora gravhög som fortfarande ligger kvar bevarad i det utsparade grönområdet. I bakgrunden skymtar Täby centrum. Foto: Anna Hed Jakobsson. 7

10 !( Täby 116:1 ± Täby 118:1!( Täby 118:2 Täby 322:1!(!( Täby 118:2 ") Täby 124:1 Täby 280:1 Täby 130:1 Täby 323:1 Täby 126:1 Täby 129:1 ") Täby 210:1 Täby 301:1!( ") Täby 290:1 Täby 135:2 Täby 345:1!( Täby 135:1 Täby 136:1 Täby 348:1!( Täby 137:1 Täby 303:1 Täby 140:2 ") Täby 140:1 Täby 140:1 Täby 140:2!( Täby 164: Meter ")!( ") Fast fornlämning Bevakningsobjekt Undersökt och borttagen Övrig kulturhistorisk lämning Uppgift om fornlämning Figur 3. Undersökningsområdet för RAÄ 136 och närliggande fornlämningar markerat på Fastighetskartan. Skala 1:

11 Gravfältet och dess omgivning Figur 4. Kvarvarande delar av RAÄ 136. I bakgrunden Täby Centrum. Tibble gård låg förr där det idag är parkering, till höger i bild. Foto: Anna Hed Jakobsson. I dag ligger gravfältet RAÄ 136 inklämt mellan vägar, järnväg och bebyggelse. Den sparade grönytan är inte stor, bara omkring 75 x 60 meter, men är ändå ett värdefullt tillskott till naturmarken i det hårt exploaterade Täby Centrum-området. Gravfältets utbredning före slutundersökningen motsvarar sannolikt den ursprungliga. Även om den moderna bebyggelsen alltsedan Roslagsbanan byggdes har brett ut sig inom Tibbles ägor har impedimentet inte nämnvärt påverkats, om alls. Skogsbacken med gravarna tycks åtminstone sedan 1600-talet ha varit orörd och troligen bara använd för bete och liknande. Dock var gravfältet inte oskadat. Mitt på gravfältet fanns en större grustäkt och i den södra delen hade jordmassor och rivningsbråte dumpats vid något tillfälle. Strax väster om högen i gravfältets SV del syntes spår av diverse grävverksamheter, troligen relaterade till Roslagsbanan och olika kabeldragningar. Det har tidigare inte gjorts några arkeologiska undersökningar på gravfältet. I rapporten om granngravfältet RAÄ 135 anges det att även RAÄ 136 förundersöktes år 1991, när förundersökningar ägde rum inom RAÄ 135 och 129 (Hauptman Wahlgren 1996:8), men detta är felaktigt (uppgiften kontrollerad i ATA). Däremot har gravfältet karterats och inventerats flera gånger karterades gravfältet av Ivar Schnell (fig. 5). Kartan visar ett fåtal fornlämningar, varav de två största motsvarar de inför undersökningen befintliga högarna. Tyvärr saknas en beskrivning 9

12 ± till kartan, som uppvisar en rätt svårförståelig numrering av fornlämningarna (nr 1, 3, 4, 5(?), 6 och 20). Utbredningen av gravarna överensstämmer dock väl med senare karteringar och det framgår också tydligt att gravhögen i gravfältets västra del redan har påverkats av gångvägen. Grustäkten verkar också redan ha ägt rum, kanske skedde detta när Roslagsbanan byggdes i slutet av 1800-talet. Grav Störning Meter Figur 5. Kartering av I. Schnell 1927, kompletterad med år 2007 undersökta och karterade gravar. Skala 1: Vid förstagångsinventeringen 1949 uppgavs att gravfältet omfattade ca 15 fornlämningar, varav två högar, 12 runda stensättningar och en kvadratisk stensättning. Enligt Monica Modin (1973:87) ska det på gravfältet finnas några runda stensättningar, delvis med kraftiga kantkedjor, två högar samt en kvadratisk, fylld stensättning med väl synlig kantkedja. Vid andragångsinventeringen 1981 återfanns inte den kvadratiska stensättningen, inte heller sju av de runda stensättningarna, varför dessa bedömdes som osäkra och gravfältet alltså skulle omfatta fem runda stensättningar och två högar. Vid den kartering som genomfördes i samband med förundersökningen iakttogs nio möjliga gravar, av vilka fem nu har undersökts. Gravfältet är således ganska litet men ändå representativt för det genomsnittliga mälardalsgravfältet, som brukar rymma synliga gravar (Bennet 1987a:156). Området som gravfältet ligger i är mycket fornlämningsrikt. Eller har snarare varit så, eftersom marken utmed Roslagsbanan och kring gamla Tibble by sedan 1960-talet har exploaterats intensivt. Modern bebyggelse har på kort tid helt ersatt det gamla odlingslandskapet och det ursprungliga fornlämningsbeståndet har reducerats kraftigt. Omfattande arkeologiska undersökningar utfördes åren , då bl a över 300 gravar med datering från bronsålder till vikingatid undersöktes inom de närmast belägna fastigheterna Tibble, Åkerby och Ensta (Modin 1973). Senare har även delar av gravfälten RAÄ 120 från sen vikingatid och RAÄ 116 från äldsta järnålder undersökts (Hedman 1987). Majoriteten av de kvarvarande fornlämningarna består också av gravfält, bevarade i de grönområden och parker som finns kvar. 10

13 Gravfältet RAÄ 136 utgörs idag av en moränbacke som är delvis gräsbevuxen, delvis bevuxen med lövträd, enar, nypon- och hallonsnår. Det ligger mellan 10 och 15 meter över havet en knapp halvkilometer från Östersjöfjärden Stora Värtan. När gravfältet var i bruk låg det vid det inre av en smal havsvik, förlängningen av nuvarande Näsbyviken, och på en avsats i nordvästsluttningen av en morän- och bergshöjd. I väster fanns således havsviken, i norr, där Täby Centrum-bebyggelsen numera breder ut sig, fanns låglänta lermarker med enstaka uppstickande moränholmar. Lermarkerna användes troligen för bete, ängsslåtter och åkrar medan de steniga moränimpedimenten fick hysa bebyggelse och gravar. I öster fanns ett sankt område eller en mindre sjö ungefär där Täby Galoppbana ligger idag. Gravfältet ligger inom bebyggelseenheten Tibble. Tibble gård eller by är känd från år 1344 i formen thigbile (digitala Ortnamnsregistret, Förleden thig är en fornsvensk motsvarighet till tjock och namnet lär ha innebörden den tätt bebyggda byn (Calissendorff 1986:75f). Tibble har legat på samma plats åtminstone sedan början av 1600-talet, och gårdsläget har möjligen kontinuitet tillbaka till järnåldern (Modin 1973). Ytterligare fyra gravfält har funnits inom samma äga, så som den redovisas i de geometriska jordeböckerna från 1630-talet. Tre av dessa (RAÄ 126, 130 och 166) är helt undersökta och borttagna. Gravfälten visade sig vara anlagda under olika perioder. Monica Modin, som undersökte gravfälten, antog att 1600-talets ägogränser hade relevans även under järnåldern och att Tibbles fem gravfält bildade en kronologisk kedja. RAÄ 130 var det äldsta, anlagt under en kortare period i slutet av romersk järnålder/tidig folkvandringstid. RAÄ 126 användes under folkvandringstid för att under tidig vendeltid avlösas av RAÄ 166. Modin antog att det gravfält som sedan användes under hela den yngre järnåldern var det stora RAÄ 135. Senare undersökningar verkar delvis kunna bekräfta detta. Två skadade stensättningar undersöktes 1975 och kunde dateras till yngre järnålder (Hemmendorff 1975). Ytterligare en delundersökning av gravfältet företogs Tio stensättningar, en flatmarksgrav samt en treudd (eller tresidig hög som den kallas i rapporten) kunde då dateras till vendel- och vikingatid. Gravarna överlagrade en skärvstenshög, stolphål, stenpackningar och härdar från äldre järnålder (Hauptman Wahlgren 1996). Man kunde dock inte säga något närmare om bebyggelsens karaktär eller dess relation till Tibble gård. Modin antog att bebyggelsen under yngre järnålder hade ändrat läge från en plats närmare de äldre gravfälten till platsen för 1600-talsgården, och att man då samtidigt flyttade gravfältet till ett impediment (RAÄ 135) i närheten av bebyggelsen (Modin 1973:87, 96). Tolkningen är fortfarande möjlig även om det inte är uteslutet att räkna med flera bebyggelselägen. Det finns flera frågetecken vad gäller användningstiden för RAÄ 135. Vid delundersökningen 1975 påträffades en flatmarksgrav som sannolikt är från äldre järnålder. Det är därför möjligt att RAÄ 135 till skillnad från de övriga gravfälten inom Tibbles ägor har kontinuitet genom hela järnåldern (Hauptman Wahlgren 1996:7). Ett sådant gravfält har funnits inom grannbyn Enstas ägor. Gravfältet, RAÄ 124, började anläggas under sen romersk järnålder och användes sedan kontinuerligt till och med 1000-talet (Modin 1973:87). En annan möjlighet är att RAÄ 135 har använts i omgångar, dels under äldre järnålder och innan RAÄ 130 togs i bruk, dels återigen från vendeltiden och framåt. 11

14 Modin antog att det nu undersökta gravfältet RAÄ 136 var det yngsta av Tibbles fem gravfält (ibid.). Den nu genomförda undersökningen visar dock att RAÄ 136 inte avlöser RAÄ 135. Snarare förefaller gravfälten vara helt eller delvis samtida. ±!( ") Täby 136:1 ")!( ") Fast fornlämning Övrig kulturhistorisk lämning Uppgift om fornlämning Undersökt och borttagen Meter Figur 6. Geometrisk avmätning, Tibble Skala 1:

15 Den arkeologiska undersökningen Målsättning, metod och genomförande Förundersökningen Syftet med förundersökningen var, i enlighet med Länsstyrelsens kravspecifikation, att avgränsa gravfältet. Metoden som valdes var att ta upp sökschakt med grävmaskin och gräva ned till dess att fornlämningar påträffades, alternativt ned till orörd mark. Schakten lades i gravfältets norra och västra delar (se figur 7 samt för beskrivning av schakten bilaga 1). Sammanlagt 12 sökschakt togs upp till en yta om ca 330 kvadratmeter. Eftersom uppdraget var att avgränsa gravfältet kom cirka hälften av schakten att endast omfatta avbaning, eftersom fornlämningar påträffades direkt under torvlagret. Samtliga schakt, konstaterade fornlämningar och möjliga fornlämningar mättes in med en Leica totalstation, beskrevs och fotodokumenterades. Sex schakt bedömdes innehålla fornlämning eller möjlig fornlämning. Med den kartering som också gjordes antogs det planerade vägområdet omfatta sju synliga fornlämningar, varav fem gravar och två fornlämningar av okänd karaktär (gravar och/eller byggnader i form av stenrader eller syllar) samt fem i schakten upptäckta härdar. Vidare antogs att ytterligare fornlämningar skulle kunna finnas, som inte var synliga innan en mera omfattande avbaning företagits. Härdarna framkom i gravfältets södra del och delvis under ett upp till 1,8 meter tjockt lager av ditlagda massor. Lagret innehöll bland annat rester av en brunnen byggnad från sen tid. Någon byggnad på denna plats har inte kunnat påträffas vare sig i historiskt kartmaterial eller på äldre fotografier, så förmodligen har lämningarna förts till platsen någon annanstans ifrån, möjligen från gamla Tibble gård eller Grindtorpet. 13

16 16 15 ± K 9538 K 9 14 Karterad fornlämning Hög Härd Sten Störning Schakt R meter 10 Figur 7. Schaktplan över förundersökningsschakten. Skala 1:

17 Figur 8. Härdarna i förundersökningsschakt 4. De ligger kvar utanför vägområdet. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 9. I schaktväggen (Schakt 1) syns de brandrester som fanns i gravfältets södra del, vilka bl a innehöll lämningar av en sentida byggnad. Foto: Anna Hed Jakobsson. 15

18 Slutundersökningen av gravhögen, Grav 1A och 1B Syftet med undersökningen av gravhögen var att dokumentera yttre och inre gravskick, göra en osteologisk bedömning samt datera anläggningen. Figur 10. Högen före undersökningen i juni Foto: Anna Hed Jakobsson. Före undersökningen mättes högen in med totalstation samt fotograferades. Därefter avlägsnades vegetationsskiktet och jordmanteln skiktvis med grävmaskin, varvid jorden även delvis genomsöktes för hand. De undre skikten av jordmanteln liksom inre stenkonstruktioner frilades för hand med fyllhammare och skärslev. De perifera delarna av högen visade sig vid undersökningen vara kraftigt skadade varför dessa till största delen grävdes maskinellt. Efter att jordmanteln avlägsnats lodfotograferades anläggningen med hjälp av en skylift, vilken dock visade sig vara delvis otillräcklig. I kombination med tidsbrist innebar det att lodfotografierna inte blev heltäckande. En sektion upprättades och högen grävdes ned på ömse sidor om en stående ca 0,5 meter bred profilbank, som på var sida dokumenterades med en sektionsritning i skala 1:20. Då det visade sig att gravgömmorna i högen till stora delar hamnade i den stående profilbanken och att dessa befann sig osedvanligt ytligt i högen (jordmanteln var tunn) övergick arbetet till en kombination av plan- och profildokumentation (se figur 27-29). Varje stratigrafisk enhet/kontext blev utgrävd för sig och dokumenterad med inmätning och fotografering, och sektionen togs successivt ned och dokumenterades. De enskilda kontexterna beskrevs på blanketter där de även relaterades till under- och överlagrande kontexter i en matris. Det understa lagret i högen grävdes skiktvis med maskin ned till orörd marknivå. Brandlagret samt delar av anläggningens fyllning vattensållades genom såll med 4 mm masktäthet. Fynd in situ mättes in och fotograferades, övriga fynd relaterades med samlingsnummer till respektive kontext. 16

19 Naturvetenskapliga analyser och prover, fyndhantering och konservering ägde rum i samband med föreliggande rapportarbete. (För resultat och metoder se Slutundersökningen av gravfältet, Analyser.) Slutundersökningen av gravfältet Undersökningsområdet omfattade ett ca 55 x 9-27 m stort område (ca 985 kvm) i gravfältets nordvästra till nordöstra del. Här sluttade gravfältet mot väster och norr, på en nivå ca 12 till 15 meter över havet. Som konstaterades i förundersökningen var topografin i områdets södra del förändrad av påförda massor, i väster fanns en äldre grustäkt, och i norr utmed gång- och cykelvägen var sluttningen schaktad och släntad. Syftet med slutundersökningen var i enlighet med Länsstyrelsens direktiv att undersöka och dokumentera samtliga fornlämningar inom exploateringsområdet. För gravarna gällde uppdraget att med en lägre ambitionsnivå dokumentera yttre och inre gravskick, utföra osteologisk bedömning av benmaterial samt datera anläggningarna. Föremålsfynd skulle beskrivas och klassificeras översiktligt. I uppdraget ingick även att kontrollera ytan under vägen, ett arbete som efter samråd uppskjutits i samband med förundersökningen. Efter avbaningen och undersökningen av Grav 1 (gravhögen) stod det dock klart att marken här redan var grävd ned till steril nivå, troligen i samband med att vägen anlagts, varför det inte fanns någon anledning att bryta upp asfalt och vägfyllning. Ett annat avsteg från undersökningsplanen var att de härdar som iakttogs vid förundersökningen inte grävdes ut, eftersom de låg utanför exploateringsområdet. Figur 11. Undersökningen ägde rum i november, med typiska komplikationer i form av kyla, snö och mörker. Foto: Anna Hed Jakobsson. 17

20 R ± K 9538 K 9 Grav Grav? Stenkrets Utgår Sten Störning Schakt meter Figur 12. Schaktplan över gravfältet, slutundersökningen. Skala 1:

21 Metod Undersökningen inleddes med avbaning med grävmaskin kombinerat med handrensning av gravar och andra anläggningar. Samtliga anläggningar mättes in så att en schaktplan kunde upprättas. Ett fåtal rensfynd mättes in med exakta koordinater. Inmätningarna gjordes med en Leica totalstation. Innan undersökningen av gravarna påbörjades lodfotograferades undersökningsområdet och de synliga anläggningarna med hjälp av en skylift. Anläggningarna fotograferades även med snedbilder. Gravarna dokumenterades därefter huvudsakligen i plan. Varje observerad kontext i gravens uppbyggnad mättes in med ett unikt kontextnummer och beskrevs på en kontextblankett som även omfattade de stratigrafiska sambanden i form av en matris. Fynd och prover mättes in och fördes till respektive kontext. Vissa påträffade föremål, främst benurnor, mättes in och fotograferades in situ. All fotografering skedde digitalt. Metoden ger möjlighet till en mer komplett dokumentation av hela gravens uppbyggnad, och därmed den kronologiska händelsekedja som resulterat i graven, än traditionell dokumentation med plan och ett mer eller mindre godtyckligt tvärsnitt i form av en sektion. I tre anläggningar (Grav 6, A2) grävdes dock även sektioner. I Grav 6 gjordes detta för att lagren var svåra att avgränsa vid undersökningen, i A2 därför att endast halva anläggningen undersöktes. Dessa sektioner dokumenterades med foto. I anläggning A10 gjordes även en sektionsritning för att pröva huruvida en sådan skulle tillföra plandokumentationen något. Samtliga brandlager och vissa delar av anläggningarnas fyllningar vattensållades genom 4 mm såll. Undersökningen avslutades med en s k slutavbaning med grävmaskin, då marken togs ner till orörd nivå över hela undersökningsytan. Syftet var att säkerställa att det inte fanns ytterligare överlagrade anläggningar eller kulturlager. All dokumentation inklusive fyndregistrering, prover, konserveringsåtgärder och osteologisk analys har i samband med rapportarbetet samlats i Arkeologikonsults digitala dokumentationssystem SiteWorks. I samband med rapportarbetet har materialet även bearbetats i ArcView (kartor, planer) samt i Illustrator (sektionsritningar). Analyser Benmaterialet från undersökningen utgjordes nästan enbart av bränt (kremerat) ben. Allt material har genomgått osteologisk analys, utförd av firma Leif Jonsson Osteology, Göteborg. Frågeställningarna inför analysen var framför allt de gravlagdas könstillhörighet och åldersfördelning samt antal individer på gravfältet som helhet och i enskilda gravar. Resultatet redovisas dels i den sammanfattande analysen av gravfältet, dels i de enskilda gravbeskrivningarna. För Leif Jonssons rapport se bilaga 4. Totalt analyserades 7 14 C-prover av brända ben, från grav 1A (två prover), 1B, 5, 6, 8, och 9, vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet. Urvalet av vilka kontexter som skulle dateras skedde efter en bearbetning av det utgrävda materialet, och härvidlag 19

22 prioriterades själva gravgömmorna. De ben som skulle skickas på analys valdes ut av osteolog Leif Jonsson. En del av det utvalda benmaterialet visade sig tyvärr, när analyserna var klara, ha varit för dåligt bränt. Detta ledde till att 14 C-analysens resultat i några fall slog fel på flera århundraden. Samtliga 14 C- dateringar redovisas närmare i respektive gravbeskrivning samt i bilaga 7. Prover togs för makrofossilanalys ur brandlager och/eller urna i gravar, med syfte att belysa gravritualen och/eller finna daterbart material. Efter undersökningen bedömdes emellertid att endast två prover skulle analyseras, tagna ur treudden A10. De övriga bedömdes som sannolikt kontaminerade pga skador (Grav 5 och Grav 6), eller så ansågs jordmängden som för liten för att vara representativ (Grav 1, Grav 8). Tidigare försök med makrofossilanalys har visat att det krävs större mängder, liksom ett större och mer representativt gravantal, för att fånga spår av gravritualer. Makrofossil säger ofta mer om landskapets karaktär än om ritualerna (t ex Grön & Sundberg 2005:14, 25). I Grav 9 förbisågs att jord skulle samlas in. Den makrofossilanalys som gjordes på jord insamlad i treudden utfördes dels på jord som legat i det keramikkärl som påträffades i anläggningen, dels på ett referensprov från jorden utanför kärlet. Proverna analyserades av Liselotte Bergström, Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet, och redovisas i anläggningsbeskrivningen samt i bilaga 6. Lipidanalys utfördes på den keramik som påträffades i treudden A10. Dels analyserades själva keramiken, dels bevarad beläggning på kärlet. Analysen utfördes av Sven Isaksson, Arkeologiska forskningslaboratoriet (se bilaga 6). Konservering Innan beslut om konservering fattades gjordes en bedömning av fyndens informationsoch bevarandepotential. De som valdes ut var slutligen fem föremål av järn: fyra torshammarringar samt en del av en hank med hankfäste. Konserveringen utfördes av Charlotte Hedenstierna-Jonsson vid Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Rapporten presenteras i bilaga 8. 20

23 Resultat De undersökta gravarna utgjordes av en hög med sydvästport, två runda stensättningar samt två ovala/skeppsformiga stensättningar. Dessutom undersöktes en treudd samt två rundade stensättningar som saknade gravgömma. Tre anläggningar, som initialt bedömdes som gravar, var naturformationer eller resultat av sentida aktiviteter. En stenrad var svårtolkad. De tolkningar som har övervägts är att stenraden är en (kvarvarande del av) en nordlig avgränsning av gravfältet, en terrassering eller markutjämning i sluttningen, eller en nästan helt förstörd grav. Av de undersökta anläggningarna hade sex iakttagits i förundersökningen, medan fem inte var synliga före avbaningen. De bevarade delarna av gravfältet karterades och omfattar efter undersökningen tre, möjligen fyra gravar. Två förefaller runda, en är kvadratisk och en är en större hög i krönläge. En av de möjliga gravar som iakttogs vid förundersökningen, belägen norr om grustäkten, kunde redan vid avbaningen avfärdas som en stensamling som bör ha haft med grustäkten att göra. Stenmaterialet föreföll utvalt och låg tätt packat, men mellan och under stenarna framkom rester av en sentida plåthink. Gravarna, de gravlagda och föremålen i gravarna Gravarnas yttre Trots det ringa antalet undersökta gravar var variationen i yttre gravskick stor. Medräknas de karterade gravarna blir variationen på gravfältet än större. Den största undersökta anläggningen var högen (Grav 1A, fig. 10), som var ca 10 meter i diameter och 0,9-1,0 meter hög, men det bör noteras att högen var skadad och delvis rekonstruerad. Mycket talar dock för att måtten överensstämmer med de ursprungliga. Till den runda högen hörde också en flack rektangulär stensättning, en s k sydvästport (Grav 1B). Den anslöt till och var inbyggd genom högens kantkedja, och innehöll ytterligare en begravning. Övriga gravar utgjordes av stensättningar. Samtliga var flacka, i allmänhet mellan 0,15 och 0,3 meter höga, och syntes knappt före avtorvning. Alla hade kantkedjor och stenpackningar eller spår av stenpackningar, av i allmänhet 0,15-0,35 meter stora rundade och kantiga stenar med inslag av mindre (0,1 m) och större (intill 0,9 m) stenar. Stenpackningarna låg i ett till två skikt. Gravarna var tämligen små, de två runda stensättningarna var 2,6 (Grav 8) respektive 2,9 (Grav 9) meter i diameter. Båda dessa var också påtagligt vällagda med ett utvalt stenmaterial (fig. 41, 45, 48). De två ovala eller skeppsformiga stensättningarna gav ett slarvigare intryck, men detta berodde antagligen på skador som tillfogats anläggningarna. Den ena av dessa var i högre grad skeppsformad (Grav 5) med klumpstenar eller stävstenar, medan den andra (Grav 6) var mera oval. De liknade dock varandra på så sätt att båda hade brandlager i den östra delen vilket avgränsades av en inre kantkedja (fig. 31, 32, 36). Mittmarkeringar fanns i Grav 8 och Grav 9 i form av ytligt placerade större stenar, fyra respektive fem stycken. I Grav 9 fanns även inre men synliga kantkedjor, närmast placerade i spiralform kring den centrala gravgömman. 21

24 Gravarnas inre Samtliga sex undersökta gravar var brandgravar, med mer eller mindre omfattande brandlager. I de flesta var brandlagret rätt diffust och endast svagt sotstrimmigt. Ingen av gravarna verkade anlagd på platsen för brandbålet, men i Grav 5 fanns spår av brända plankor som kan ha varit delar av bålvirket, om de inte utgjorde rester av något större träföremål (i så fall sammanfogat utan nitar/spikar). I fem av gravarna fanns även en lerurna använd som benbehållare nedsatt i brandlagret. Urnorna kunde ha lite olika placering i brandlagret, både stratigrafiskt och i plan. I vissa fall tycks man först ha spritt ut bålresterna på marken, och därefter ställt ned urnan. I andra fall har man först ställt urnan på plats och därefter lagt ut bålresterna. I några gravar stod urnan centralt i brandlagret, i andra mera i utkanten. I gravhögen (Grav 1A) fanns två urnor. Det är möjligt att den skadade sydvästporten, Grav 1B, också har rymt en urna. Här var dock keramikmängden tämligen liten och spridd, varför detta är osäkert. Lockstenar placerade ovanpå urnorna fanns i de båda gravgömmorna i högen 1A, samt i Grav 9. Torshammarringar påträffades i eller intill urnorna i Grav 1A (en torshammarring i respektive benbehållare), Grav 5 och Grav 6. Torshammarringarna var tillsammans med urnorna omsorgsfullt utplacerade i gravarna, till skillnad från de föremål som låg spridda i brandlagren. Benmaterialet Benmaterialet från undersökningen utgjordes, sånär som på ett par fynd, helt av bränt (kremerat) material. De obrända benfynden var hästben, som i båda fallen påträffades ytligt i gravar. Ovanpå stenpackningen i Grav 8 låg ett helt strålben av en vuxen häst. Mellan stenarna i stenpackningen i gravhögens skadade sydvästport, Grav 1B, påträffades delar av en hästtand. Mängden brända ben i gravarna varierade, från ca en deciliter upp till som mest 1,95 liter. Den genomsnittliga volymen var ca 0,65 liter, medräknat de djurben som fanns i samtliga gravar. Normalt uppgår volymen ben efter en kremerad vuxen individ till ca 2-3,5 liter. Även om man räknar med att nedbrytande processer har påverkat benen efter gravens förslutning (Sjöling 2007) innebär det att man har gjort ett medvetet urval av benen i brandlagren. I gravurnorna fanns t ex övervägande kraniedelar. De gravlagda Sammanlagt identifierades åtta gravlagda personer i de fem undersökta gravarna. I högen fanns tre begravningar, två centralt i högen och en i högens sydvästport. Den osteologiska analysen visade att gravhögens två urnor med omgivande brandlager innehöll benrester efter två individer, båda vuxna och medelålders. Gravgömmorna var placerade på olika stratigrafiska nivåer, vilket innebär att den ena individen har gravlagts tidigare än den andra. Den först gravlagde var förmodligen en man. Könet på den senare gravlagda kunde inte bestämmas. I sydvästporten hade en vuxen (medelåldersäldre) person gravlagts. Den osteologiska analysen kunde inte heller här avgöra om det var en man eller en kvinna. 22

25 I de övriga gravarna var de gravlagda individerna också vuxna. I Grav 5 kunde ingen ytterligare bestämning än att den gravlagde var vuxen göras, i Grav 6 fanns en år gammal individ, i Grav 9 hade en årig man gravlagts. Enligt den osteologiska analysen hade två individer begravts i Grav 8. Benen i urnan härrörde från en år gammal person, medan benen i brandlagret kom från en yngre individ, vuxen men troligen under 20 år. Gravens konstruktion visade att båda dessa personer hade gravlagts innan brandlagret och urnan täcktes av stenpackningen (vilket även verkar ha varit fallet i högen 1A). Det finns gott om vikingatida exempel på att flera individer har gravlagts i samma grav, både i skelettgravar och i brandgravar. Vanliga tolkningar som brukar framföras är att någon eller några av de gravlagda har fått följa med som ett offer, eller att det rör sig om ett slags kollektivgravar för familjemedlemmar. Det har inte varit möjligt att göra könsbedömningar utifrån de enkla föremål som fanns i gravarna, och gravarnas yttre gav heller inga ledtrådar. Torshammarringar är inte könsexklusiva utan förekommer relativt jämnt fördelade i mans- och kvinnogravar, möjligen med en viss övervikt för kvinnor (40% respektive 60% enligt Ström 1984:136). Det verkar även finnas lokala variationer gravfält emellan. I Skälby i Sollentuna (Andersson 2003; 2005:76) och Dragonbacken i Järfälla (Bratt 2001:47) har torshammarringarna haft en tydlig koppling till de gravlagda kvinnorna. En hypotes är att de två dubbelgravarna på RAÄ 136 har hyst en man och en kvinna. Dessa (Grav 1A och Grav 8) var de enda gravarna på gravfältet som innehöll pärlor, om än i små mängder: fem stycken i vardera graven. Djuren i gravarna Djurbenen i gravarna bör snarast ses som ett väsentligt inslag i gravritualen, hellre än att djuren har lagts på bålet och hamnat i graven som gravgåvor till den döde. Grunden för det är det ritualiserade mönster som finns under vikingatid beträffande val av djurart och antal djur. En jämförelse med djurben i brandgravar från Spånga (Sigvallius 1994) och Norrsunda samt Sollentuna (Andersson 2005) visar att djurofferritualen överensstämmer väl mellan de olika lokalerna. Bland de brända benfragment som fanns i urnor och brandlager i Tibble identifierade den osteologiska analysen flera djurarter. Vanligen fanns tre djur representerade i graven: i Grav 1A (gravhögen med två urnor) fanns kombinationen häst-hund-katt. Det var här inte möjligt att föra inslaget av djurben till endera gravgömma. De båda urnorna innehöll vid sidan av människobenen även fragment av hästben, övriga djurben låg i brandlagret. I Grav 1B (sydvästporten, skadad) fanns kombinationen häst-hund-höns. I Grav 5 (skadad) fanns ett mindre däggdjur, arten kunde inte identifieras. I Grav 6 fanns kombinationen häst-katt-höns. I Grav 8 fanns tamsvin(?)-hund-höns, och i Grav 9 fanns ben efter en mindre hund. I de tre gravar som innehöll häst (Grav 1A, 1B och Grav 6) rörde det sig i samtliga fall om de köttfattiga delarna av djuret: huvud, hals, svans och ben. Det vanligaste djuret var hund, som fanns i fyra gravar (Grav 1A, 1B, Grav 8 samt Grav 9). I tre gravar fanns höns (Grav 1B, Grav 6 och Grav 8), medan katt fanns i två gravar (Grav 1A och Grav 6). I Grav 8 fanns med viss reservation också tamsvin, i form av en del av frambogen. 23

26 Gravbröd Bröd påträffades i Grav 8, i form av ett antal förkolnade bitar. Brödet fanns dels i urnan, dels i brandlagret. Samtliga bitar var från en och samma brödkaka (se anläggningsbeskrivningen samt bilaga 5). Det har inte varit möjligt att avgöra ifall spridningen har varit avsiktlig, dvs. om brödkakan har delats upp i samband med gravläggningarna eller om allt bröd ursprungligen har legat i urnan tillsammans med de brända benen av en av de gravlagda. Bröd iakttogs inte i någon av de andra gravarna. Det är vanligt att endast någon enstaka eller ett fåtal gravar på ett gravfält innehåller bröd (Bergström 2007:51) men de besvärliga omständigheterna (mörker och kyla) vid undersökningen utgör här en viss felkälla. Det kan även finnas en tidsmässig skillnad av relevans för att bröd endast hittades i denna grav. Grav 8 är sannolikt den äldsta graven av de nu undersökta, och seden med bröd i gravar upphör långsamt under den sena vikingatiden. Föremålen i gravarna Gravarna var tämligen ordinärt, eller enkelt, utrustade och mycket av materialet var till följd av gravskicket starkt eldpåverkat och fragmenterat. De vanligaste föremålen från gravarna var keramik, huvudsakligen i form av benurnor. Torshammarringar fanns i fyra gravgömmor. Vanligaste inslaget i brandlagren var nitar, spikar, nubb och obestämbara fragment av järnföremål. Kamfragment förekom i fyra gravar. Pärlor fanns i två gravar, och de enda mycket fragmentariska bronsföremålen påträffades i en och samma grav, högen 1A. De enda lösfynden på gravfältet påträffades intill Grav 6 och utgjordes av en del av ett bryne samt två keramikskärvor. Nedan redovisas artefakterna översiktligt. För en närmare beskrivning av föremålen från respektive grav hänvisas till gravbeskrivningarna samt fyndtabellen (bilaga 2). Föremål av metall Föremål av kopparlegering (brons) fanns endast i form av två små centimeterstora fragment, det ena möjligen av ett beslag och det andra ett obestämbart hakeliknande föremål. Båda fanns i brandlagret till Grav 1A. Järnföremål fanns i samtliga gravar. Sammanlagt hittades fyra torshammarringar i tre gravanläggningar (Grav 1A, 5 och 6, se respektive gravbeskrivning). En intressant omständighet, mot bakgrund av diskussionen om ifall torshammarringar varit med på gravbålet eller ej (jfr avsnittet Något om gravläggningsritualer), är att åtminstone två av torshammarringarna var kraftigt eldpåverkade och sköra (se bilaga 8). Två ringar saknade hängen (Grav 1A och Grav 5), vilket i det ena fallet kan bero på sekundära skador. En hade 19 mer eller mindre hela runda och vridna små ringar samt fyra torshammarhängen trädda på ringen (Grav 1A), en hade två spiralliknande hängen och ett torshammarhänge (Grav 6). Torshammarringar är vanligast under 900-talet men de förekommer också under 800-talet (Ström 1984). Den hittills äldsta dateras till ca 750 e Kr men påträffades i ett ovanligt sammanhang (verktygslådan i en båtgrav i Valsgärde). Gunnar Andersson menar att torshammarringar är mest frekventa under senare delen av 900-talet och 1000-talet (Andersson 2005:72f). 24

27 En torderad, helt rak järnten med ögla i ena änden vari satt en fastkorroderad ögla tolkades som en del av en hank med hankfäste (Grav 8). Spikar, nitar och nubb framkom i fyra gravar (1A, 1B, 6 och 8). I alla var de spridda i brandlagret och/eller gravfyllningen och antalet varierade mellan ca sex till drygt femtio. Samtliga nitar hade rombiska nitbrickor. Utöver dessa föremål framkom tre små järnkrampor och en mindre järnten. Järnnitar förekommer i brandlager från folkvandringstid och framåt (Bennett 1987:95). De kan ha fäst ihop en rad olika slags träföremål som t ex ämbar och kistor. Större nitar antas ofta komma från kasserade båtar eller båtdelar som har använts som bränsle i gravbålet (t ex Andersson 2003:38). Det är omdiskuterat hur många nitar som krävs för att man ska kunna anta att en (hel) båt har funnits med på gravbålet (t ex Petré 1984:58 med referenser; Larsson 2007:53ff). Minst 50 båtnitar har antagits vara nödvändigt för att bygga en mindre båt (t ex Müller-Wille 1974:191). Det finns dock exempel på båtar sammanfogade av betydligt färre nitar, t ex på båtgravfältet i Tuna i Badelunda. Båten i grav 48 var sammanfogad med 15 krampor, fem spikar och ingen nit (Nylén & Schönbäck 1994/2:108), båten i grav 23B med fyra krampor samt fem nitar och spikar (ibid:92). Svårigheten att avgöra varifrån nitar och andra hopfogningsmaterial härrör är betydande. Förutom för ovan nämnda funktioner har nitar och spikar även använts t ex i vagnar (vagnskorgar) och slädar (Johansson ). Pärlor och kammar Två gravar innehöll pärlor, Grav 1A och Grav 8 (båda dubbelbegravningar). I varje grav fanns fem pärlor. Samtliga tio pärlor var av glas och av varierande färg och form, de flesta med breda kronologiska marginaler (se vidare gravbeskrivningarna nedan). En polykrom pärla från Grav 8 dateras enligt Callmer till ca e Kr (Callmer 1977:89), en segmenterad pärla från Grav 1A till ca e Kr (ibid.). Fragment av kammar påträffades i fyra gravar (Grav 1B, 6, 8 och 9). Samtliga fragment var mycket små och härrörde från sammansatta enkelkammar. Fragmenten i Grav 8 var för små för att kunna bestämmas till typ. Fragmenten från Grav 1B och Grav 6 är med all sannolikhet s k B-kammar, medan Grav 9 innehöll fragment av en A2-kam, enligt Kristina Ambrosianis (1981) definition. Den senare typen brukar dateras till 800-talets första hälft, medan B-kammarna har sin kronologiska tyngdpunkt i 900-talet. Keramik Skärvor av mer eller mindre krossade keramikkärl fanns i samtliga gravar. I fem av anläggningarna fungerade kärlen som benbehållare, möjligen var detta fallet i alla sex gravarna. Godset är ljusbrunt/gråbrunt till rödtonat, med varierande ofta grov magring, och kärlen av typiska yngre järnåldersformer, av Sellings AIV-grupp (Selling 1955). Troligen är alla av lokal produktion. Samtliga kärl är oornerade. Keramikens kvalitet varierar mellan dåligt bränd till välbränd. Storlekarna på urnorna varierar föga, i fem gravar var de ca cm, i en grav ca 14 cm i diameter. Kärlet i treudden avviker inte från detta mönster, även om det haft en annan funktion än gravurnorna. I högen (Grav 1A) fanns dessutom ett kärl, som inte har använts som benbehållare. Detta var av liknande gods som de övriga men mindre, ca cm i diameter och 8 cm högt (det behandlas vidare nedan i avsnittet Något om gravläggningsritualer). 25

28 Övrigt I brandlagret i gravhögen 1A fanns fyra mindre flintbitar, troligen eldslagningsflinta. I samma hög påträffades även, i konstruktionen, en del av en underliggare till en malsten. Treudden Anläggningen, A10, låg i gravfältets övre nordöstra del, ca sju meter norr om den stora högen på gravfältets krön. Den var av vikingatida typ med insvängda sidor, närmare 11 meter långa och markerade med kantkedjor av 0,2-0,4 meter stora stenar. Uddarnas ändar, vilka låg i nordväst, nordöst och söder, markerades av något större klumpstenar av röd bergart. I övrigt var treudden flack, endast 0,1-0,25 meter hög, och jordfylld. Inga spår av någon begravning påträffades i anläggningen. Istället fanns centralt i konstruktionen en nedgrävning för en stolpe. Att döma av kvarvarande stenskoning bör stolpen ha varit ca 30 cm i diameter. Stratigrafiska iakttagelser tyder på att stolpen vid något tillfälle under vikingatiden har ryckts upp ur treudden. Stolprester saknades helt. En sten (KK 156, se anläggningsbeskrivningen) bredvid stolphålet förklaras rimligast av att den utgjort en del av stenskoningen och att den (tillsammans med stolpen) har dragits upp ur stolphålet. Varför stolpen har dragits upp är svårförståeligt men utgör en medveten handling. Den har åtföljts av att man har placerat en kruka med något innehåll där stolpen har stått. Krukan framkom vid undersökningen halvvägs ned i fyllningen i stolphålet, och innehöll inget annat än jord. Jorden och kärlet har analyserats av Sven Isaksson (se bilaga 6). Resultatet av analysen var flertydigt. Beläggningen inuti kärlet, dvs resterna av det som kärlet senast innehöll (vid deponeringstillfället), bestod av vegetabilier med en mindre andel hartssyror, och/ eller någon dryck, och/eller något sockerrikt. I keramiken fanns också spår av mjölkprodukter som kan ha avsatts den eller de sista gångerna kärlet användes. En särskilt intressant iakttagelse var att kärlet innehöll spår av upphettad björknäver. Hartser utvunna ur björknäver har tidigare observerats i ceremoniella sammanhang från järnålder. De antas bland annat ha använts i rökelse (Isaksson 2005). Att treudden saknade gravgömma är inte unikt, av över 120 arkeologiskt undersökta treuddar i Norden har endast ca 65% innehållit brända ben och gravfynd (Andrén 2004:408 m ref). Av undersökta treuddar i närområdet kan nämnas två förmodat vikingatida treuddar med insvängda sidor på gravfältet RAÄ 124. I likhet med treudden på RAÄ 136 bestod de endast av stenramar, men saknade helt inre fyllning och fynd (Modin 1973:48). På RAÄ 123, vars daterbara gravar var från sen vikingatid, undersöktes tre treuddar. Inte heller här påträffades några spår av gravläggningar. I en av treuddarna fanns dock några krukskärvor och fragment av bröd, i en annan en blå glasflusspärla. Den tredje treudden var helt fyndtom (Modin 1973:78). Treudden, eller den tresidiga högen, som undersöktes på granngravfältet RAÄ 135, saknade också gravgömma. Däremot hittades små koncentrationer av obrända djurben och keramik, främst i anläggningens västra del (Hauptman Wahlgren 1996:12). I Arninge (RAÄ 94) 26

29 undersöktes två vendeltida treuddar (Hedman 1996) där den ena innehöll både ben (brända och obrända) samt föremål (pärlor, halsring?, kam och keramik), medan den andra endast innehöll föremål (keramik och ett bryne). Möjligen, fast detta är inte säkert underbyggt, föreligger här en kronologisk skillnad där det framför allt är de yngre treuddarna som saknar begravningar. Anders Andréns förslag, att treuddarna kan ha gestaltat det mytologiska världsträdets stam och tre rötter (Andrén 2004:389ff), är i detta sammanhang bestickande. Andrén nämner bl a två uppländska exempel som är uppenbara jämförelseobjekt med den nu undersökta treudden: en treudd från Odensala socken som i sin mitt haft en över tre meter hög monolitisk mittsten, och en treudd på Helgö där mittpunkten har legat rakt över platsen för en rest stolpe (ibid: 409). Treudden i Tibble har varit försedd med en rest stolpe i mitten och kan därför tolkas som ytterligare ett exempel på världsträdsrepresentationer på gravfält. Kärlet med sitt innehåll, deponerat eller offrat efter att trädstammen har ryckts upp, motsäger knappast den tolkningen. Treudden har inte daterats naturvetenskapligt, men sammanhanget på gravfältet, intill Grav 8 och 9, talar för att den har byggts under 800-talet. Gravliknande stensättningar och andra anläggningar Några av de anläggningar på gravfältet som initialt togs för gravar saknade gravgömma. Två kunde efter undersökning avfärdas som en naturformation (A4) respektive ett resultat av sentida aktiviteter (A2). En stenansamling (A7) kan med stark reservation möjligen tolkas som en förstörd grav, eftersom ett bryne påträffades intill, troligare är dock att även denna är en naturlig formation i den steniga backen. Två stensättningar var emellertid uppenbart konstruerade och kunde inte avfärdas som naturliga, sentida eller förstörda (A3 och A17). Stensättningar utan gravgömma är inget ovanligt utan snarare regelmässigt förekommande på yngre järnåldersgravfält. Av Modins redogörelse för de närliggande gravfälten RAÄ 123, 126, 130 och 166b framgår att det på samtliga funnits en eller flera stensättningar som helt saknat ben och/eller föremål som tyder på en begravning (Modin 1973). Hur de två fyndtomma stensättningarna på RAÄ 136 ska tolkas är oklart. Notabelt är att båda skilde sig från de stensättningar som innehöll begravningar. Dels saknade de kantkedja och tydlig form, dels hade de en avvikande placering på gravfältet. Medan de övriga låg relativt högt upp i slänten och i morän, låg dessa två mera neddraget i en naturlig svacka, och i ren lera. Recenta bebyggelserester På gravfältet fanns även lämningar av sentida bebyggelse, dock föreföll samtliga vara ditflyttade. Treudden överlagrades av en dumphög med brända trärester, kol och tegel från någon byggnad, som inte stått på platsen men möjligen i närheten. A2 som var en lertäkt eller grop för sopor innehöll djurben (troligen nöt), tegel och cement. Mest 27

30 påtagliga var de omfattande dumpmassor med huvudsakligen brända bebyggelserester, men även järnskrot och glas, som påträffades i samband med förundersökningen i fornlämningens södra del. Handsmidda spikar och glasbuteljer antyder en datering till 1800-tal-/tidigt 1900-tal. Järnskrot fanns också intill grustäkten i gravfältets västra del. Det har inte gått att få klarhet i varifrån dessa lämningar kommer eller när de har dumpats på gravfältet. Kronologi Samtliga gravar har kunnat dateras. Kronologin baseras i första hand på föremålsfynden i gravarna i kombination med olika element i det inre gravskicket. 14 C-analysen var av olika skäl bristfällig (se vidare Utvärdering). Grunderna för dateringen redogörs för nedan, i respektive gravbeskrivning. Sammanfattningsvis kan konstateras att alla de undersökta gravarna är anlagda under vikingatid. Med vissa osäkerhetsmarginaler föreslås dateringar enligt följande: 800-talet: Grav 8 och Grav 9, Treudden A talet: Grav 5 och Grav /1000-talet: Grav 1A+B För övriga anläggningar (A3, A17 och KK167) är tidsställningen osäker. Sammanhanget talar för en generell samtidighet med gravarna, dvs vikingatid. Gravfältet i sitt sammanhang Som konstaterades inledningsvis antog Modin att RAÄ 136 var det yngsta av Tibbles fem till synes kronologiskt arrangerade gravfält, och att det hade avlöst det intilliggande gravfältet RAÄ 135. Efter den nu genomförda undersökningen kan konstateras att så inte är fallet. Snarare är de båda gravfälten helt eller delvis samtida. Kanske ska detta förklaras som en konsekvens av en vikingatida befolkningsökning och en möjlig bebyggelseförtätning. Enligt Modins populationsberäkningar har befolkningen ökat inom både Tibble och Ensta under vikingatiden (Modin 1973:91). Samtidigt har Åkerby tillkommit med tre gravfält, varav minst två antagligen är samtida, och en eller flera bebyggelseenheter. Kanske kan den stora och iögonfallande högen i krönläge, som ännu ligger kvar på RAÄ 136, vara en indikation på att det under loppet av den äldre vikingatiden etablerades ytterligare en gård inom Tibble-enheten som manifesterades i det nya, men med RAÄ 135 delvis samtida, gravfältet. 28

31 Något om gravläggningsritualer Samtliga handlingar som utförs när en grav anläggs bör i någon mening vara rituella, men några sedvänjor utkristalliserar sig extra tydligt som återkommande gravritualer. Två traditioner som har en stark koppling till det vikingatida brandgravskicket och som tycks ha varit särskilt omhuldade i sydöstra Uppland, är dels bruket att lägga torshammarringar i gravarna (Andersson 2005:68 med ref), dels seden att utrusta gravarna med bröd. Tidsmässigt sammanfaller inte dessa traditioner helt, då seden med bröd förekommer något tidigare (Bergström 2007:63), men de har samma geografiska förankring. Gravfältet RAÄ 136 är en god representant för detta mönster. Det var bara i en grav som bröd påträffades, Grav 8. Enligt Liselotte Bergström som studerat fenomenet med bröd i gravar är det vanligt att bröd bara påträffas i någon enstaka eller ett fåtal gravar på ett gravfält (Bergström 2007:51). Graven har en trolig datering till äldre vikingatid vilket stärker bilden av gravfältet som komponerat eller framvuxet i enlighet med ett vedertaget mönster. Torshammarringarna framkom i urnor som fungerat som benbehållare. Båda torshammarringarna i Grav 1A låg ungefär mitt i urnan, medan den i Grav 6 låg ytligare, ovanpå benen. I Grav 5 var urnan för trasig för att placeringen skulle kunna avgöras säkert, men ringen låg inte i botten av urnan utan ett stycke upp i den, och liksom i de övriga gravarna delvis över de brända benen. Torshammarringarna var brända, särskilt tydligt i gravhögen (jfr bilaga 8), vilket inte brukar vara fallet (Andersson 2005:67). Enligt Andersson är t ex samtliga torshammarringar som hittades på gravfälten i Skälby och Valsta obrända. Han menar därför att ringarna har placerats i graven som en del av gravritualen, men att de inte har funnits med på gravbålet (2005:47). Man skulle kunna uttrycka detta som att torshammarringarna därmed skulle ha varit kopplade till en viss (bestämd) sekvens i den långa rad av handlingar som en begravning utgjorde. Eftersom torshammarringarna i Tibble till skillnad från de exempel Andersson anför var hårt brända, skulle begravningsritualen här ha sett aningen annorlunda ut. Därmed inte sagt att torshammarringarna har burits i levande livet. Oavsett om de har varit med på bålet eller inte kan de ha varit specifikt framställda för gravsammanhanget, och gravfältet kan vara ett exempel på ännu en lokal variation av det regionala temat. Ytterligare två exempel på möjliga ritualer på RAÄ 136 ska ges, det första en eventuell avsiktlig keramikkrossning, det andra tänkbara spår av hästoffer. I gravhögen påträffades utöver gravurnorna ytterligare ett lerkärl. Kärlet låg utspritt över och intill lockstenen över den äldsta urnan. Skärvorna låg huller om buller och vissa av kärlets bottendelar låg med undersidan uppåt. Det såg ut som om kärlet med avsikt hade släppts eller kastats ned på stenen och splittrats. En alternativ tolkning är att kärlet har krossats, medvetet eller omedvetet, i samband med att den (något) yngre urnan placerades i högen. 29

32 I samtliga gravar som innehöll brända ben efter häst (Grav 1A, 1B och Grav 6) var det de köttfattiga delarna av djuret som hade deponerats: huvud, hals, svans och ben. Det tyder på att man har tagit vara på hästköttet för att konsumera det, antingen i ett profant eller i ett rituellt sammanhang. I Grav 1B hittades även delar av en obränd hästtand högt upp i stenpackningen. Ovanpå stenpackningen i Grav 8, en grav som i övrigt inte innehöll hästben, påträffades ett helt obränt strålben av häst. Möjligen är de obrända hästbenen, även i dessa fall från de köttfattiga delarna av djuret, spår av rituella handlingar. 30

33 Grav- och anläggningsbeskrivningar Nedan följer en beskrivning av de enskilda anläggningarna, deras uppbyggnad samt innehåll. Först redovisas gravarna, därefter treudden och övriga anläggningar. Numreringen har delvis upprättats i samband med rapportarbetet. Grav 1A HÖG, rund, ca 10 m i diameter och 1,0 m hög. Skadad. BRANDLAGER, två urnor. Gravanläggningen var belägen på en naturlig avsats i gravfältets västra utkant. I jämförelse med övriga gravar låg högen i ett neddraget läge. En gång- och cykelväg som anlagts över gravfältet hade skilt högen från övriga gravar så att den föreföll ligga ensam. Anläggningen framstod före undersökningen som en välbevarad hög, svagt oval, ca 10,5 x 10 m stor (NÖ-SV) och ca 1,0 m hög. Den var kraftigt överväxt av gräs, nyponsnår och flera träd. När träd och vegetation tagits bort framkom en till synes kompakt jordmantel som klädde in hela högen. Snart upptäcktes dock att denna utgjordes av ett 0,05-0,15 m tjockt humöst och luckert jordlager (KL28), som dels täckte bevarade delar av den ursprungliga högen, dels dolde helt söndergrävda och omdeponerade delar av anläggningen. Cirka en tredjedel av högen var söndergrävd och i dessa partier låg material från jordmanteln blandat med lera och stenar från högens inre konstruktion samt sterilt morängrus (KN27). I jordmassorna fanns även plast och annat modernt skräp. I väster, norr och öster hade högen grävts sönder ända till steril nivå. Spår efter en skopa visade att skadorna orsakats av en grävmaskin. Av allt att döma har högen därefter återuppbyggts och släntats till så att den på ytan föreföll intakt. Att någon kantkedja inte var synlig före undersökningen, vilken den ska ha varit enligt FMIS, bekräftar också att högen restaurerats. Påträffat skräp, och storleken på de träd som växte på högen, visar att vegetationslagret över de omdeponerade delarna bildats under en period av tjugo-trettio år. De centrala delarna av graven var dock oskadda. Här påträffades under vegetationslagret ett ursprungligt yttre jordlager av gråbrun, siltig mo, ca 9,3 x 6,2 m stort och 0,06-0,2 m tjockt (KL34). Över detta lager låg ett antal stenar (KK30) på den norra sidan av högen, sannolikt konstruktionselement från kantkedja eller kärnröse som flyttats om vid renoveringen av högen. Mellan och under stenarna framkom plast. Motsvarande ytligt liggande stenar saknades i högens södra del. 31

34 Figur 13. Grav 1A när undersökningen har påbörjats. I kanten parallellt med vägen syns hur gravhögen har grävts sönder och återuppbyggts av omrörda massor. Foto mot V: Anna Hed Jakobsson. Under jordlagret (KL34) framkom i högens sydvästra och mest oskadda periferi en kantkedja, ca 6 m lång och lagd av 0,3-0,7 m stora stenar (KK40). Kantkedjan var tydligt avgrävd i öst och väst och saknades helt i den norra halvan av högen. Innanför kantkedjan fanns ett ca 6,6 m långt och 1,0 m brett bräm av 0,1-0,4 m stora stenar lagda i ett till två skift (KK41). En mindre brämrest fanns också i högens norra del (KK42), och sannolikt har både kantkedja och bräm ursprungligen funnits runt hela högen. Kantkedjan och stenbrämet var lagda i ett mäktigt lager gråbrun, hårt packad lera (KL35), ca 8,5 x 4,4-5,8 m stort, vilket utgjorde högens inre konstruktion tillsammans med spridda stenansamlingar. Figur 14. Den bevarade delen av kantkedjan. T. v. syns sydvästporten. Foto: Ludvig Papmehl-Dufay. Ett egentligt kärnröse saknades, men mängden sten tilltog mot centrum av graven (KK33, 44). I den sydvästra delen av lerlagret låg ett antal likstora stenar i en ca 2,3 m lång och svagt böjd rad. Möjligen var detta rester av en skadad och avklippt inre kantkedja. En av stenarna i stenraden var en malsten (del av underliggare, KK50). På gravens krön, men inte synlig före undersökningen, fanns en mittmarkering i form av en ofylld stencirkel, 1 m i diameter av 0,15-0,2 m stora stenar (KK46), i vilken låg två 0,35-0,4 m stora klumpstenar samt en 0,45 m lång spetsig sten (KK45). Den senare har sannolikt varit rest. 32

35 I de centrala delarna av högen och ytligt i den inre ler- och stenkonstruktionen fanns spridda inslag av brända ben och sot. Mängden ökade några centimeter ned i lagret och ett brandlager (KL37) kunde avgränsas, ca 3,9 x 2,6 m stort och intill 0,25 m tjockt. Lagret var mäktigast i mitten och tunnade ut åt sidorna, men var diffust och svåravgränsat. Det bestod av gråaktig, lucker silt som innehöll begränsat med sot, kolpartiklar och små mängder brända ben. Sot och kol låg i strimmor och skikt både horisontellt och vertikalt. En tolkning, som dock inte säkert kunde beläggas eftersom tydliga horisonter saknades, är att brandlagrets karaktär kommer sig av två olika urnnedsättningar (nedan). Ett fåtal enklare föremål påträffades i brandlagret. I brandlagret och förskjutet mot östsydöst under ett par av stenarna i mittmarkeringen framkom lockstenen till en urna. Stenen (KK47) var 0,19 x 0,27 m stor och av en slät, grönaktig bergart. Den passade precis i urnans öppning. Urnan var trasig i buk och mynning men hade hel botten, med ett yttre bottenmått in situ om cm. I urnan fanns brända ben samt en torshammarring. Innanför stencirkeln och med dragning åt västnordväst framkom även en fläck med koncentrerat kol och sot, 0,23 m i diameter och 2 cm tjock (KL48). Figur 15. Ett malstensfragment ingick i högens konstruktion. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 16. Mittmarkeringen på gravhögens krön. Under denna framkom de två gravgömmorna. Foto mot NNÖ: Anna Hed Jakobsson. Figur 17. Rekonstruktion av hur markeringen på krönet kan ha sett ut. I nederkanten, vid skärslevens spets, syns den översta gravgömman. Foto mot V: Anna Hed Jakobsson. 33

36 Figur 18. Lockstenen över den först påträffade gravgömman. Foto mot V: Anna Hed Jakobsson. Figur 19. Urnan med torshammarringen. Foto mot Ö: Anna Hed Jakobsson. När stencirkeln och urnan tagits bort framkom ytterligare en stensamling ett stycke djupare ned i brandlagret. Stenarna låg i ett skikt och utgjordes av 0,1-0,28 m stora rundade och kantiga stenar (KK51). Under dessa framkom dels en stenrad, ca 0,5 m lång (NV-SÖ) av fem kantiga 0,07-0,18 m stora stenar (KK52), dels en större flat, oval sten av grå granit, ca 0,55 x 0,35 m stor (KK53). Även denna visade sig vara en locksten, som täckte ytterligare en urna. Urnan var trasig i buk och mynning men botten var hel, med en diameter in situ om cm. I urnan fanns brända ben samt en torshammarring. På och runt lockstenen låg ett krossat keramikkärl. Skärvorna låg oordnat och med bottendelar vända med undersidan uppåt, vilket tyder på att kärlet antingen har krossats avsiktligt, eller har gått sönder och rubbats när man anlagt de högre belägna konstruktionerna. Stensamlingen (KK51, 52) har möjligen också varit arrangerad annorlunda från början, men har blivit störd eller ändrad i samband med att man har placerat den högre belägna (yngre) urnan i anläggningen, och därefter byggt stencirkeln (KK46). Figur 20. Det krossade kärlet över lockstenen. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 21. Den äldre gravgömman. Foto mot N: Anna Hed Jakobsson. Figur 22. Torshammarringen i urnan. Foto mot N: Anna Hed Jakobsson. 34

37 En oregelbunden stenpackning fanns under gravgömmorna (KK56). Denna tolkas som en del av högens inre konstruktion, liknande stensamlingarna KK33 och KK44. Stenarna låg i ett lerlager som var identiskt med det lerlager som fanns över gravgömmor och brandlager. Lagret (KL169) var ca 9,7 x 6,5 m stort och intill ca 0,65 m tjockt. Även detta hade genomgrävts i sen tid i väster, norr och öster. Under detta lager vidtog det sterila morängruset med inslag av markfasta block och stenar. I anslutning till kantkedjans sydvästra del framkom en stenpackning, oregelbunden men närmast fyrsidig, samt ett brandlager. Se separat anläggningsbeskrivning för Grav 1B. Benen I högen har två personer gravlagts. I den äldsta urnan fanns kraniedelar från en vuxen individ, troligen en man, med åldern Dessutom fanns i urnan en svanskota från en häst. Intill urnan tillvaratogs kraniedelar men även hals, vadben och diafysfragment från en vuxen person. Åldern uppskattades här till ca år men benen antas komma från samma individ som i urnan (mail Leif Jonsson ). Här fanns även benfragment av häst(?), ben från en medelstor till storvuxen hund, samt en tamkatt. I den yngre urnan fanns ben från en troligen vuxen person, vars kön inte kunde identifieras. Även denna urna innehöll benfragment av häst. Spritt i brandlagret fanns 0,1 liter nästan helt brända ben. De härrörde från en vuxen, möjligen äldre individ, troligen samma person/-er som i någon eller båda urna/-orna. Dessutom fanns ben från en hund och en tamkatt, troligen även dessa från samma individer som hittades intill den äldsta urnan. Förekomsten av katt är möjligen daterande, katter blir vanligare i gravar under den senare delen av vikingatiden (Sigvallius 1994:69; Andersson 2004:79). Intressant att notera är att benfragmenten var större (i medeltal mm) i urnorna än i brandlagret (10 mm). Benfragmenten i hela högen uppgick totalt till endast ca 0,7 liter. Föremålen Gravens fyndmaterial kan indelas i två kategorier, gravgåvor och utrustning av personlig karaktär respektive föremål med anknytning till gravritualen. Den första kategorin föremål fanns det lite av och de var spridda i brandlagret, vilket gör det omöjligt att säga till vilken gravlagd individ de ska föras. I brandlagret (fynd /1-13; /2-3) fanns fyra mindre flintbitar (eldslagningsflinta), ett litet rektangulärt fragment av ett bronsbeslag, ett hakeliknande 1,7 cm långt bronsföremål, en järnkrampa, en nit, sex nitbrickor, fyra spikar, ett obestämbart järnfragment samt fem glaspärlor i olika färg och form. En gul och en röd var tunnformade och opaka (Callmers pärlgrupp Aj), en var grön, transparent och rektangulär med prismor (grupp Qa), en var koboltblå, rund och platt (grupp Fa), och en mörkblå med två segment (grupp Ea). Pärltyperna har ganska breda kronologiska marginaler. Den segmenterade pärlan hör hemma i period BPVI-BPXII, dvs ca e Kr (Callmer 1977:89). Figur 23. Pärlorna från brandlagret. Skala 1:1. Foto: Erik von Dardel. 35

38 De föremål som sannolikt placerats i graven som en del av gravritualen utgjordes av gravurnorna, torshammarringarna och det krossade keramikkärl som påträffades på lockstenen över den äldre urnan. All keramik utgjordes av AIV-gods. Den först nedsatta urnan (fynd ) var av ljusbrunt-tegelrött gods med mörkare insida, magrat med 1,5-3 mm stora korn. Urnan var cm i diameter med inåtböjd mynning och flat botten. Botten var 18 cm (yttre mått) och 1,5-1,8 cm tjock, bukbitarna 1-1,6 cm tjocka. Den senare nedsatta urnan (fynd ) var av ljusbrunt-beigerött slätt gods med mörkare insida, magrat med 1-2 mm stora korn. Urnan var cm i diameter. Botten var ca 17 cm i diameter, 1-1,9 cm tjock och flat med tendens till fot mellan buk och botten. Mynningen var utåtböjd och av 0,3-0,6 cm tjockt gods, bukbitarna 0,8-1,1 cm tjocka. Det krossade kärlet (fynd , 3879) var av ljusbrunt-tegelfärgat, välbränt gods med inåtböjd mynning (diametern 13 cm, 0,4-0,6 cm tjock) och flat botten med fot (bottendiametern 12 cm, godset 1,4-1,8 cm tjockt). Kärlet har varit ca 8 cm högt. Torshammarringarna var kraftigt eldpåverkade och sköra. I den äldsta urnan var torshammarringen (fynd ) torderad på tre ställen och hade ett lås bildat av två hakformiga ändar. Tenen var 0,4 cm tjock och ringens diameter ca 13 cm. Kring ringen satt 10 hela och 9 fragmenterade runda vridna ringar, 1,4 cm i diameter och 0,4 cm breda. Dessutom fanns på ringen fyra torshammarhängen, ett av typ C, två av typ D och ett av typ F (Ström 1970, 1984). Även i den yngre urnan fanns en torderad torshammarring (fynd ) med ett lås bildat av två hakformiga ändar. Tenen var 0,4 cm tjock och ringens diameter ca 12 cm. Ringen saknade hängen. Figur 24. Torshammarring från Grav 1 efter konservering. Skala 1:2. Foto: Erik von Dardel. 36

39 Dateringen Figur 25. Torshammarring från Grav 1 efter konservering. Skala 1:2. Foto: Erik von Dardel. Bränt ben från människa ur innehållet i den äldsta urnan gav en 14 C-datering till ± 30 BP, vilket kalibrerat med två sigman ger en datering till e Kr, med ett sigma till e Kr. Dateringen överensstämmer väl med föremålen i graven. Bränt ben (häst) från den yngre urnan lämnades också in för 14 C-datering. Här avvek resultatet däremot kraftigt från det förväntade, med en 14 C-datering till ± 45 BP, vilket kalibrerat med två sigman ger en datering till e Kr, med ett sigma till e Kr. De stratigrafiska relationerna och förekomsten av en torshammarring i urnan visar att dateringen är fel. Troligen beror feldateringen på att de brända benen varit av dålig (otillräckligt bränd) kvalitet (Possnert muntl. medd ). Gravhögen antas vara anlagd under 900-talets senare hälft/tidigt 1000-tal. Inget talar för att någon längre tid förflutit mellan nedsättningarna av den första (äldsta) och den andra gravurnan. 37

40 Grav 1B STENSÄTTNING, SYDVÄSTPORT, närmast rektangulär, 4,8 x 2,5 m och intill 0,4 m hög. Skadad. BRANDLAGER Figur 26. Sydvästporten. Foto mot ÖNÖ: Annie Larsson. Anläggningen framkom vid avtorvningen av gravhögen. Den var belägen under de perifera delarna av högens jordmantel, inbyggd genom högens kantkedja, och anlagd upp över högens stenbräm. Med reservation för att högen var skadad iakttogs inga tecken på att Grav 1B hade grävts ned genom jordmanteln. Det innebär att sydvästporten anlagts efter det att kantkedja och stenbräm lagts på plats, men innan jordmanteln kastades upp över högen. Anläggningen framträdde först som ett sotigt brandlager med tämligen rikliga mängder brända ben, synligt ett stycke utanför högen och omedelbart under torv och vegetationsskikt. Vid rensning framkom en oregelbunden men närmast fyrsidig stenpackning, ca 4,8 x 2,5 m stor (NÖ-SV) av både glest och tätt lagda, rundade och kantiga 0,3-0,4 m stora stenar i ett till tre skikt. Stenpackningen låg tydligt upp över stenbrämet i högen. Mitt för stenpackningen var tre stenar i kantkedjan något större än de övriga, och låg en aning högre upp. Dessa tolkades som rubbade eller ditlagda i samband med att sydvästporten anlagts. Graven var skadad, dels saknades stenar närmast högens kantkedja, dels saknades stenar i den centrala delen så att brandlagret låg blottat. Där stenmaterial fanns kvar var stenarna i mitten av anläggningen mindre, 0,1-0,3 m stora. Fyllningen mellan stenarna bestod av grå lera och siltig gråbrun mo. Brandlagret var oregelbundet rundat, ca 2,2 m i diameter och intill 0,1 m tjockt, mäktigast i den centrala delen. Det utgjordes av grå silt med ett ganska litet inslag av sot och kol, brända ben, enklare före- 38

41 mål och spridd keramik. I två områden i lagrets centrala och västra del var benmängden mer koncentrerad. Sannolikt saknas en del av brandlagrets ursprungliga innehåll pga skador. I söder och väster fanns ett par markfasta stenar som stenpackningen anlagts intill och delvis över, brandlagret låg i morängrus. ± Se detaljkartor Omdepoderade stenar KK 30 Stenar i störning Störning KN 27 Jordmantel KL 34 Stenpackning KK 38 Kantkedja KK 40 Bräm KK 41 Bräm KK 42 Stensamling KK33, KK44 Klumpstenar KK 45 Lerlager KL 35 Centrummarkering KK 46 Brandlager KL 37, KL meter Figur 27a. Plan över Grav 1A + 1B. Skala 1:80. 39

42 ± Malsten Stensamling KK 33, KK 44 Klumpstenar KK 45 Centrummarkering KK 46 Lermantel KL 35 Locksten KK 47 Urna!( Torshammarring Sotfläck KL 48 Brandlager KL 37!( Krossat kärl Stensamling KK 51 Stenrad KK 52 Locksten KK 53 Urna!( Torshammarring Brandlager KL 37 Undre stenpackning KK 56 Lerlager KL meter Figur 27b. Detalj av Grav 1A + 1B. Skala 1:40. 40

43 X Y locksten urna Omrört lager KN 27 Humöst jordlager KL 28 Gråbrun siltig mo KL 34 Grå lera KL 35 + KL 169 Grå, sotstrimmig silt KL 37 Sandig morän 2 m Figur 28. Grav 1A, sektion mot söder. locksten urna X Y Omrört lager KN 27 Humöst jordlager KL 28 Gråbrun siltig mo KL 34 Grå lera KL 35 + KL 169 Grå, sotstrimmig silt KL 37 Sandig morän 2 m Figur 29. Grav 1A, sektion mot norr. 41

44 Torv 28 Jordlager 30 Omdeponerade stenar 27 Sentida störning 34 Jordmantel 38 Stenpackning 39 Brandlager 45 Klumpstenar 40 Kantkedja 41 Bräm 42 Bräm 46 Mittmarkering 35 Lerlager 33 Stensamling 44 Stensamling 47 Locksten över urna 48 Sotfläck 37 Brandlager 51 Stensamling 52 Stenrad 53 Locksten över urna 169 Lerlager 56 Stensamling 168 Steril morän Figur 30. Matris över uppbyggnaden av gravhögen 1A + 1B. 42

45 Benen I Grav 1B hade en vuxen, medelålders-äldre person gravlagts. Om det var en man eller kvinna kunde inte bestämmas. Här fanns även ben från en häst (kranium, hals, svans och fötter), en hund av medelstor-mindre typ samt en höna. Mellan stenarna i stenpackningen påträffades delar av en obränd hästtand. Benfragmenten i brandlagret uppgick totalt till ca 1,95 liter. De var i medeltal 15 mm stora och delvis ofullständigt brända. Föremålen I brandlagret (fynd /1-8) fanns 17 nitar med rombisk nitbricka, 18 fragment av nitar/spikar, 4 spikar, 6 nubb, en liten järnten, en mindre mängd (102g) keramik och ett kamfragment med nithål. Kamtypen har inte säkert kunnat bestämmas men sannolikt rör det sig om en B-kam. Keramiken bör möjligen räknas till kategorin föremål med anknytning till gravritualen, men var för fragmentarisk för att säkert vara från en urna. Dock fanns både botten, buk och mynningsbitar bevarade. Keramiken var av ljusbrunt, dåligt bränt AIV-gods. Dateringen Ben från brandlagret gav en 14 C-datering till ± 35 BP, vilket kalibrerat med två sigman ger en datering till e Kr, med ett sigma till e Kr. Dateringen antyder att stensättningen skulle vara äldre än gravhögen (då bortses från 14 C-dateringen av den yngre gravgömman, jfr ovan). Föremålsfynden ger ingen närmare datering, även om de många nitarna samt den troliga B-kammen är en fingervisning. De stratigrafiska relationerna var dock tydliga och talar emot att graven skulle vara äldre än högen. Grav 1B antas därför, i likhet med hela anläggningen, vara anlagd under 900-talets senare hälft/tidigt 1000-tal. 43

46 Grav 5 STENSÄTTNING, spetsoval eller skeppsformad, 6,5 x 3,4 m stor och 0,15-0,5 m h. Skadad. Kantkedja. BRANDLAGER, urna. Graven var belägen i gravfältets nordvästra del och placerad i en västsluttning. Vid förundersökningen framstod den som en närmast rund, övertorvad stensättning med delvis synlig kantkedja. Efter avtorvningen framkom istället en spetsoval, närmast skeppsformad kantkedja (KK ), sammanlagt ca 6,5 m lång av 0,2-0,45 m stora, rundade och kantiga stenar. De båda delarna av kantkedjan anslöt till större, 0,5-1,0 m stora stävstenar i öst och väst. Stenen i VNV (KK121) låg ett stycke ned i sluttningen och var störst, ca 1,0 x 0,55 m och 0,5 m hög, stenen i ÖSÖ (KK122) var ca 0,6 x 0,5 m och 0,2 m hög. Graven var skadad, som om de översta konstruktionsdetaljerna hade avlägsnats. En löst liggande oregelbunden samling av 0,15-0,45 m stora stenar över den södra delen av kantkedjan kan ha utgjort rester av en stenpackning (KK136). I den östra delen av anläggningen fanns även en oregelbunden lagerrest av gråbrun, siltig mo (KL152), ca 1,0 x 0,8 m stor och som mest 0,05 m tjock, som kan ha varit en del av ett täckande jordlager. Den skeppsformade kantkedjan var för övrigt ofylld, men i östra delen av anläggningen fanns en närmast rund inre kantkedja (KK125), 2,65-3,35 m i diameter och 0,2-0,4 m hög, lagd av 0,2-0,45 m stora stenar. Innanför denna låg ett brandlager (KL127) blottat direkt under torven. Det fyllde den inre kantkedjan och låg delvis upp över den, och hade sålunda lagts på plats efter det att kantkedjan placerats ut. Brandlagret var närmast runt i formen, ca 2,4 m i diameter och 0,05-0,2 m tjockt, variationen i tjocklek förklaras av att det låg direkt på den ojämna moränen. Det utgjordes av gråbrun silt med inslag av kol, sot och enstaka brända ben samt, mot botten av lagret, en del små (0,02-0,05 m) skörbrända stenar. I lagrets norra och nordöstra del fanns rikligt med förkolnat trä. Trästyckena var upp till 4 mm tjocka och låg utan särskild ordning. I brandlagrets södra del stod en urna. De övre delarna saknades men botten och buken var bevarade till ca 5 cm, om än mycket fragmenterade. I urnan fanns en mindre mängd brända ben samt en sönderbruten torshammarring. Relationen mellan den inre och den yttre, skeppsformade kantkedjan kunde inte klaras ut. Båda låg direkt på undergrunden och föreföll samtida. Även stävstenarna låg direkt i moränen. Det verkar som att man först har lagt ut kantkedjor och eventuellt också stävstenar (såvida man inte använt befintliga markfasta stenar). Därefter har man satt ner urnan och spritt bålrester runt denna och innanför den inre kantkedjan. Sannolikt har man sedan täckt brandlagret med en jordfyllning och kanske även med en stenpackning. Under brandlagret påträffades en fläck med fet, svart siltig jord med kolstänk, oval och 0,24 x 0,18 m stor, och endast intill 0,02 m tjock (KL162). Fläcken har oklar funktion, det är även osäkert om den tillhört graven. 44

47 Benen Figur 31. Grav 5, översikt. Foto mot V: Anna Hed Jakobsson. Benmängden uppgick till endast ca 17 gram, troligen till följd av skadorna på graven. I urnan hittades ett sextiotal delvis ofullständigt brända skalltaksfragment av en vuxen individ. Kön och ålder kunde inte fastställas. I brandlagret fanns ytterligare benfragment av människa (?) samt ett mindre däggdjur där arten inte kunde bestämmas. Föremålen Gravurnan (fynd ) var ett AIV-kärl av gråbrun, dåligt bränd och grovt magrad keramik (kornstorlek 1,5-3,5 mm). Vid undersökningen mättes bottendiametern in situ till ca 12 cm, bukdiametern till ca 14 cm. Vid upptagandet splittrades urnan i 120 bitar. I utkanten av brandlagret framkom en skärva AIV-keramik (fynd ) med ljusbrun, rödaktig färg och med mindre magringskorn (1-2 mm). Torshammarringen (fynd ) var sönder och diametern osäker. Tenen var torderad och 0,4 cm tjock. Ringen saknade hängen, möjligen till följd av att graven var skadad. Dateringen Bränt ben från människa tillvarataget intill urnan gav en 14 C-datering till ± 40 BP, vilket kalibrerat med två sigman ger en datering till e Kr, med ett sigma till e Kr. Förekomsten av en torshammarring i graven, och även yttre likheter med Grav 6 intill, gör att dateringen bedöms som felaktig (jfr Grav 1A). Graven är vikingatida, dock kan den inte dateras närmare än ca e Kr. Hypotetiskt är den samtida med Grav 6 och därmed från 900-talet (nedan). 45

48 Î Î Î Î Figur 32. Lodfoto över Grav 5. Skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson. ± Jordpackning KL152 Stenpackning KK136, KK137 Rubbad sten KK145 Virkesrester Brandlager KL127 Stenkrets KK153 Yttre kantkedja KK117, KK120 Inre kantkedja KK125 Mörkfärgning KL162!( Torshammarring Urna Markfast sten ( meter Figur 33. Plan över Grav 5 och Anläggning 14. Skala 1:40. 46

49 Torv 152 Jordpackning 137 Stenpackning 136 Stenpackning 145 Rubbad sten 127 Brandlager 117 Kantkedja 120 Kantkedja 125 Kantkedja 162 Mörkfärgning 168 Steril morän 121 Markfast sten 122 Markfast sten 146 Markfast sten 154 Markfast sten Figur 34. Uppbyggnaden av Grav 5 i matrisform. 47

50 Anläggning 14 STENKRETS, ca 1,3 m i diam och 0,15-0,3 m hög runt markfast sten. FYNDTOM Omedelbart SV om den västra stävstenen i Grav 5 framkom vid rensning en stenkrets som låg runt en markfast, rundad 0,7 x 0,5 m stor sten (KK154). Stenkretsen (KK153) var närmast rund, ca 1,3 m i diameter och enskiktad, lagd av rundade 0,15-0,25 m stora stenar. Stenarna var lagda direkt på undergrunden. Anläggningen tolkades initialt som en möjlig grav, men inga fynd eller iakttagelser gjordes som kunde bekräfta antagandet. Oklar funktion, möjligen är den en estetisk detalj knuten till Grav 5? Figur 35. A14, mot V. Foto: Anna Hed Jakobsson. 48

51 Grav 6 STENSÄTTNING, närmast oval, ca 6,0 x 2,7 m och 0,2-0,3 m h. Skadad. Kantkedja. BRANDLAGER, urna. Î Î Î Î meter Figur 36. Grav 6, lodfoto mot N, skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson. Grav 6 var den nordligaste graven på gravfältet, belägen på en avsats ovanför en brant nordslänt. Alldeles norr och nordväst om graven hade sluttningen släntats till, men graven bör även ursprungligen ha legat på en avsats ovanför lägre liggande mark. Vid förundersökningen framstod graven som en oregelbunden, närmast tresidig stensättning. Vid avtorvningen framkom istället en närmast oval men ofullständig kantkedja (KK128), ca 6,0 m lång och 2,7 m bred av 0,2-0,5 m stora stenar. Kantkedjan fanns på gravens norra, södra och västra sidor. I öster var graven skadad. Innanför kantkedjan fanns (rester av) stenpackningar i västra respektive östra delen av graven. Den västra (KK129) var oregelbundet oval, ca 1,4 x 0,8 m stor av 0,2-0,5 m stora stenar. Stenarna hade samma karaktär som de som ingick i kantkedjan. Den östra stenpackningen (KK 130) var större, rundad och ca 2,4 m i diameter. Den bestod av ett storleksmässigt mer heterogent stenmaterial, bl a ingick ett större block på 0,9 m och mindre stenar på ned till 0,15 m. 49

52 Den östra stenpackningen täckte ett brandlager (KL131). Detta var ytmässigt nästan lika stort som stenpackningen, ca 2,0-2,15 m i diameter, och beskrivs som ett mörkt, lerigt lager, ca 0,05-0,1 m tjockt. Spritt i brandlagret fanns rikligt med nitar och spikar, järnföremål, keramik och brända ben. Ungefär mitt i brandlagret stod en krossad urna med brända ben och en torshammarring. Väster om brandlagret fanns ett grått lerigt lager (KL149) som innehöll brända ben, keramik, kamfragment samt järnnitar. Keramiken var av samma typ som urnan i brandlagret. Lagret, ca 1,4 x 2,8 m stort och 0,06-0,17 m tjockt, tolkas som en jordfyllning i graven som har kontaminerats av det intilliggande brandlagret. Ytterligare ett jordlager fanns väster om KL149. Det var ca 1,4-1,7 m i diameter och låg under den västra stenpackningen men över kantkedjan. Beskrivning av detta lager saknas. Det tolkas med viss reservation som samma lager eller gravfyllning som KL149, men utan inslaget av brandlagerrester. Kantkedjan och brandlagret låg på undergrunden som bestod av stenig morän. Graven har sannolikt byggts upp så att kantkedjan först placerats ut, därefter brandlagret och urnan. Det framgick inte i vilken ordning brandlager och urna placerats i graven. En jordfyllning har därefter bretts ut i gravens västra del, möjligen även över brandlagret. Stenpackningen över brandlagret, liksom kantkedjan söder och öster om brandlagret, var skadad. Det är därför möjligt att brandlagerresterna i fyllningen väster om det egentliga brandlagret har dragits ut i samband med att dessa skador uppstått, och att en jordfyllning över brandlagret försvunnit. Sist har en stenpackning lagts över graven. Hur den har sett ut är oklart, men den kan ha varit delvis olika i västra respektive östra delen av graven. Benen Den gravlagda var ca år men kunde inte könsbedömas. Brandbålsresterna innehöll även ben av häst (kranium, hals, svanskota och extremiteter, troligen efter ett ungdjur), tamkatt samt höns. Benmaterialet från graven uppgick till 0,27 liter. Benen var mestadels helt brända och krossade till i medeltal 20 mm stora bitar. Föremålen Figur 37. Urnan i Grav 6 in situ. Foto: Fedir Androsjtjuk. Gravurnan (fynd /2) var ett AIV-kärl av ljusbrun, grovmagrad, dåligt bränd keramik. Den hade flat botten med rak bottenkant och utåtböjd mynning. Godsets tjocklek varierade från 0,8 cm (mynningen) till 1,1 cm (botten). Den låg till största del in situ men var krossad i över tvåhundra fragment. I urnan påträffades förutom 50

53 de brända benen en torshammarring (fynd /1) som var 0,3 cm tjock och torderad med en diameter om 13 cm. På ringen satt två spiralliknande hängen och ett torshammarhänge av C-typ (Ström 1970, 1984). Spritt i brandlagret (fynd /1-5) fanns vidare 10 nubb, 10 spikar, 18 nitar och 13 stift, samt två järnkrampor. Vilket eller vilka föremål de en gång suttit på kan inte avgöras. Nitarna hade rombiskt huvud. De föremål som fanns i fyllningen väster om det egentliga brandlagret (fynd /1-4) utgjordes av en spik, två nubb och keramikskärvor av samma typ som urnan, tre botten- och tre bukbitar. Dessutom påträffades mycket små fragment av en sammansatt enkelkam med kryssdekor, en B-kam enligt Ambrosianis (1981) indelning. Figur 38. Torshammarringen från Grav 6, efter konservering. Skala 1:1. Foto: Erik von Dardel. Dateringen Bränt ben från häst tillvarataget i brandlagret intill urnan (fynd ) gav en 14 C- datering till ± 30 BP, vilket kalibrerat med två sigma ger en datering till e Kr, med ett sigma till 780/ e Kr. Den naturvetenskapliga dateringen sammanfaller väl med torshammarringen och B-kammen, vilken i Birkamaterialet dateras till 900-talet (Ambrosiani 1981). Graven bör vara byggd under 900-talet. 51

54 ± !( meter Figur 39. Plan över Grav 6. Skala 1:40. Markfast sten, del av KK130 Stenpackning KK129, KK130 Jordpackning KL148, KL149 Brandlager KL131 Kantkedja KK128!( Torshammarring Urna Torv 129 Stenpackning 130 Stenpackning 148 Jordpackning 149 Jordpackning 128 Kantkedja 131 Brandlager 168 Steril morän Figur 40. Uppbyggnaden av Grav 6 i matrisform. 52

55 Grav 8 STENSÄTTNING, rund, 2,6 m i diam och 0,3 m hög. Kantkedja/stenkrets. BRANDLAGER, urna. Figur 41. Grav 8, översikt efter rensning, mot V. Foto: Anna Hed Jakobsson. Graven var inte synlig före avtorvning. När vegetationslagret avlägsnats framkom en rund, ganska flack stensättning med tät välavgränsad stenpackning, 2,6 m i diameter och 0,2-0,3 m hög. Gravens kantstenar eller yttre begränsning kan beskrivas som en stenkrets snarare än egentlig kantkedja, 2,6 m i diameter och uppförd av tätt placerade, vanligen 0,2-0,4 men enstaka 0,15-0,25 m stora, rundade stenar. Överst i stenpackningen låg en markering i form av fyra större stenar (KK114), 0,45-0,5 x 0,25-0,35 x 0,15-0,2 m stora, något förskjutna mot söder men sannolikt en centrummarkering. Stenpackningen (KK113) var enskiktad och 0,15-0,25 m hög, lagd av 0,15-0,5 m stora, mestadels rundade stenar. Stenarna hade sjunkit ner något, ca en decimeter, i den underliggande jordfyllningen. Detta jordlager (KK118) framkom direkt under stenpackningen och var närmast runt, 2,0 m i diameter och 0,05-0,15 m tjockt, mäktigast i gravens östra del. Det utgjordes huvudsakligen av gråbrun silt med inslag av sten, grus och sand, samt spridda brända ben och föremål. Egentligt brandlager saknades (jfr Grav 9). En urna påträffades i gravens östra del, nedsatt vid ett par av kantstenarna. De nedre delarna av urnan låg in situ men den var krossad i flera hundra fragment och delar av den påträffades även i brandlagret. Väl samlat i urnan fanns brända ben samt rester av förkolnat bröd. Brödbitar fanns även spritt i brandlagret liksom ett antal föremål. Under jordfyllning och kantstenar vidtog morän. Som de övriga gravarna låg även Grav 8 direkt på moränen. Uppbyggnaden har gått till så att en rundel av stenar först placerats ut, innan stenkretsen fylldes med jord och brandlagerrester. Därefter har en urna placerats i gravens östra del intill ett par av 53

56 stenarna i stenrundeln och en tät stenpackning lagts ovanpå jordfyllningen. Överst har fyra större stenar placerats ut som en mittmarkering. Benen I urnan fanns 0,2 liter mest helt brända benfragment. Merparten benfragment utgjordes av skalltak men det fanns även inslag av extremiteter. Den gravlagda var år men kunde inte könsbedömas. I urnan fanns även fragment av höns. I brandlagret fanns ytterligare 0,4 liter helt brända benfragment. En vuxen individ identifierades, men denna person föreföll vara yngre än 20 år, dvs tonårig. Könet kunde inte heller här avgöras. Dessutom fanns i brandlagret en hund av medelstor typ samt ben av höns och eventuellt tamsvin i form av en del av frambogen. Människobenen i urnan respektive brandlagret hade olika utseende, bl a vad gäller sotigheten, och den uppskattade åldern är inte överlappande. Detta talar för att det rör sig om två individer gravlagda i samma stensättning. Liksom i övriga gravar var benmängden liten, vilket innebär att endast en mindre del av bålresterna gravsatts. I Grav 8 är det också tydligt att man har separerat benen från de två gravlagda individerna, och att endast benen från en av dessa personer har placerats i urnan. Dessa var i medeltal större (20 mm) än benen i brandlagret (15 mm). Ovanpå stenpackningen påträffades ett helt obränt strålben av en fullvuxen häst. Föremålen Figur 42. Urnan i Grav 8. Foto: Mikael Isaksson. Urnan (fynd /1, 4659/1, 4662/1) var ett AIV-kärl av ljusbrun, dåligt bränd keramik med en diameter om ca cm. Mynningsbitarna hade inåtböjd kant. Godset var sparsamt magrat med 1-2 mm stora korn och var mellan 0,8 cm (mynning) och 1 cm tjockt. De fem pärlorna (fynd /2-6) var av glas. Två var runda, koboltblå respektive mörkblå och transparenta (grupp Fa enligt Callmer 1977), två var ringformiga vita/gråvita opaka (grupp Ac), och en var polykrom, gul-blåsvart (typ E160). Pärlorna förekommer under en lång tid men den polykroma pärlan dateras enligt Callmer till period BPI-BPIII, dvs. ca e Kr (ibid: 89). Fem mycket små kamfragment från en sammansatt enkelkam (fynd /7) hade spår av kantföljande och tvärgående linjer men kunde inte bestämmas närmare till typ. Vidare fanns i graven 14 mer eller mindre hela spikar, två nubb, sex obestämda järnfragment (fynd /8-10), samt en torderad, helt rak järnten med ögla i ena änden, vari satt en fastkorroderad ögla. Föremålet är sannolikt en del av en hank med hankfäste (fynd ). 54

57 Figur 43. Pärlorna i Grav 8. Skala 1:1. Foto: Erik von Dardel. Figur 44. Hank med hankfäste (?). Skala 1:1. Foto: Erik von Dardel. Brödfynd Brödbitarna i brandlagret och urnan tycks utgöra delar av samma bröd. Om brödet delats upp mellan urna och brandlager redan vid begravningen eller om det har hamnat i brandlagret på samma sätt som delar av urnan kunde inte fastställas. Liselotte Bergström som analyserat brödet anser att det varit ett tunnbröd (Brödtyp B; Bergström 2007:140ff), ca 10 cm i diameter och 0,6-0,8 cm tjockt (se bilaga 5 med foto på brödet). Minst tre olika sädesslag har använts i brödet: korn, havre och vete. Dateringen Bränt ben från människa tillvarataget i urnan (fynd ) gav en 14 C-datering till ± 35 BP, vilket kalibrerat med två sigman ger en datering till e Kr, med ett sigma till e Kr. Dateringen korresponderar väl med den polykroma pärlan (ca e Kr) och även med förhållandet att bröd som innehåller tre sädesslag vanligen förekommer under vendeltid och tidig vikingatid. Brödtyp B uppträder i gravfynd från 700-talet och framåt. Inga gravar yngre än 900-tal har innehållit bröd (Bergström 2007:70, 171). Graven antas därför vara byggd under 800-talet. Î Î Î Î Figur 45. Grav 8, lodfoto mot N. Skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson. 55

58 ± Centrummarkering KK114 Stenpackning KK113 Brandlager KL118 Kantstenar KK132 Urna meter Figur 46. Plan över Grav 8. Skala 1:40. Torv 114 Centrummarkering 113 Stenpackning 118 Brandlager 132 Kantstenar 168 Steril morän Figur 47. Uppbyggnaden av Grav 8 i matrisform. 56

59 Grav 9 STENSÄTTNING, rund, 2,9 m i diam och 0,1-0,25 m hög. Kantkedja. BRANDLAGER, urna. Figur 48. Grav 9 efter rensning, översikt mot V. Foto: Anna Hed Jakobsson. Graven var inte synlig före avtorvning. När vegetationslagret avlägsnats framkom en rund, flack stensättning med tät, välsatt stenpackning och kantkedja. Kantkedjan var rund, 2,9 m i diameter med stenstorlekar mellan 0,17 och 0,5 m, de flesta 0,23-0,3 m. Stenpackningen (KK110) var enskiktad och lagd med ett relativt homogent stenmaterial. Stenarna var 0,25-0,35 m stora och mestadels rundade. I packningen låg även fem större stenar (KK115), 0,25-0,4 x 0,4-0,6 x 0,15-0,2 m stora. En större sten som låg centralt i graven visade sig vara en locksten över gravgömman (KK170), och de andra större stenarna stod på högkant på ungefär samma avstånd från lockstenen i norr, söder och öster. Stenpackningen var uppbyggd kring två inre stenkretsar. Innanför den yttre kantkedjan (KK109), på ett avstånd av ca 0,25-0,45 m och något avvikande i formen gentemot kantkedjan, fanns en rund till oval stenkrets (KK119), ca 2,1 x 1,7 m stor av glest placerade 0,2-0,3 m stora stenar. Innanför denna stenkrets fanns ytterligare en stenkrets (KK 123). Denna var oval, ca 1,5 x 1,0 m och närmast lagd i spiralform. I den NV delen gick stenkretsen omlott med sig själv och bildade här en dubbelradig konstruktion. Stenkretsen var byggd av 0,12-0,32 m stora stenar. Stenkretsarna förhöll sig stratigrafiskt så att den yttersta kantkedjan lagts på plats först, därefter den näst innersta, därefter den innersta, spiralformade stenkretsen. Denna stenkrets låg placerad runt en urna och över ett lager med brända ben. Därefter har de sex större stenarna placerats ut, varav en av dem lagts inom den inre delen av den 57

60 innersta stenkretsen, som en locksten över urnan. Sist i handlingskedjan har stenpackningen placerats ut mellan och över stenkretsar, kantkedja och centrummarkering. De inre stenkretsarna har byggts efter det att en jordfyllning med spridda brända ben (KL124) först placerats ut. Det är oklart i vilken ordning jorden med brända ben och den yttersta kantkedjan lagts på plats. Båda låg i den sterila moränen. Jordfyllningen med spridda brända ben täckte en yta om 1,3 m i diameter. Lagret var ca 0,1 m tjockt och liknade det som påträffades i Grav 8 intill, ett siltigt lager med sten, grus och sand. Graven saknade sålunda ett egentligt brandlager. Centralt i siltlagret stod en urna med brända ben. Urnan hade krossats av stenarna i den inre stenkretsen (KK123) och av lockstenen. Enda föremål utöver urnan och de brända benen var två kamfragment. Benen Den osteologiska analysen visade att den gravlagde var en årig man. Benen, mest helt brända kraniedelar, i medeltal 20 mm stora, fanns i och intill urnan. Dessutom fanns ben efter en mindre hund i graven. Föremålen Urnan (fynd ) var av ljusbrunt gods, med flat botten och antydan till fot samt rak mynning med inåtlutande mynningsprofil. Mynningsdiametern var 20 cm, bottendiametern 19 cm och godsets tjocklek varierade mellan 0,7 cm (mynning) och 1 cm (botten). Kamfragmenten (fynd /1-2) bestod av ett fragment med en punktcirkel och ett fragment med dubbla kantföljande linjer. Båda tillhör en skaftskena från en sammansatt enkelkam av A2-typ (Ambrosiani 1981). Dateringen Figur 49. Kamfragmenten från Grav 9. Skala 1:1. Foto: Erik von Dardel. Bränt ben från människa tillvarataget vid urnan gav en i sammanhanget märklig 14 C- datering, till ± 50 BP. Kalibrerat med två sigman ger det en datering till e Kr, med ett sigma till e Kr, dvs. romersk järnålder. Dateringen är uppenbart felaktig. Läget på gravfältet, det yttre och inre gravskicket, keramiken och särskilt kamfragmenten talar samstämmigt för en datering till vikingatiden, mest sannolikt tidigt 800-tal. 58

61 Î Î Î Î Figur 50. Grav 9, lodfoto mot N, skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson ± Stenpackning KK110 Centrummarkering KK115 Locksten KK170 Inre kantkedja KK123 Inre kantkedja KK119 Brandlager KL124 Yttre kantkedja KK109 Urna meter Figur 51. Plan över Grav 9. Skala 1:40. 59

62 Torv 110 Stenpackning 170 Locksten 115 Centrummarkering 123 Inre stenkrets 119 Inre stenkrets 124 Brandlager 109 Yttre kantkedja 168 Steril morän Figur 52. Uppbyggnaden av Grav 9 i matrisform. A 2, Utgår STENSAMLING, oregelbunden, stensättningsliknande, ca 3 x 2,5 m. RECENT lertäkt/ sopgrop. 60

63 A 3 STENSÄTTNING, närmast tresidig, ca 3-4 m i diam och intill 0,7 m h. FYNDTOM I samband med förundersökningen framstod anläggningen som en närmast tresidig stensättning. Vid avtorvning framkom en stenpackning av 0,5-0,7 m stora stenar i en möjlig gravkonstruktion, med oregelbunden men väl avgränsad form, ca 3-4 m i diameter och intill 0,7 m hög. Innanför och upp emot, samt i norr även utanför dessa stenar, framkom en stenpackning av mindre 0,1-0,2 m stora stenar. Eftersom mittdelen därigenom utgjordes av mindre stenar gav anläggningen ett insjunket intryck. Inga spår efter någon ytterligare konstruktion, nedgrävning, ben eller föremål påträffades i stensättningen, som dock var uppenbart konstruerad. En mindre del av anläggningens övre nordöstra del låg i morän, i övrigt var anläggningen uppförd på lera. Î Î Î Î meter Figur 53. Lodfoto över A3, mot N. Skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson. 61

64 ± Stensamling KK102 Kantkedja KK meter Figur 54. Plan över A3. Skala 1:40. Torv 102 Stenpackning 101 Stenpackning 168 Steril morän Figur 55. Uppbyggnaden av A3 i matrisform. 62

65 A 4, Utgår NATURBILDNING A 7, Utgår NATURBILDNING A 17 STENSÄTTNING, närmast oval, ca 4 x 2,7 m och 0,2-0,3 m h. FYNDTOM A17 låg strax norr om grustaget i gravfältets västra del, i en nordvänd slänt ned mot en lerfylld svacka på gravfältet. Den syntes inte före avtorvning. Efter avtorvningen framkom en välavgränsad stenpackning, närmast oval, ca 4,0 x 2,7 m och 0,2-0,3 m hög. De ingående stenarna var i allmänhet 0,2-0,5 m stora och rundade. Stenpackningen var anlagd mellan två markfasta stenar eller block i sluttningen. Stenpackningen var huvudsakligen enskiktad, utom i västra delen. Där framkom under stenpackningen en oregelbunden grop eller fördjupning i marken, ca 1,2 m i diameter och fylld med ytterligare ett lager stenar, 0,1-0,25 m stora. Inga spår av gravsättning, andra konstruktioner, ben eller fynd iakttogs. Anläggningen låg huvudsakligen i lera utom i sydväst där marken bestod av morän med inslag av sand. Î Î Î Î meter Figur 56. Lodfoto A17, mot N. Skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson. 63

66 ± meter Stensamling KK107 Stensamling KK112 Figur 57. Plan över A17. Skala 1:40. Torv 107 Stenpackning 112 Stenpackning 168 Steril morän Figur 58. Uppbyggnaden av A17 i matrisform. 64

67 KK167 STENRAD Nedanför och väster om Grav 6 framkom vid avbaningen en stenrad, ca 2,95 m lång (VNV-ÖSÖ) av sju 0,35-0,4 m stora, rundade stenar. Stenraden var svagt krokig eller S-formad. Inga fynd kunde relateras till stenraden, som låg i den sterila moränen. En osäker tolkning är att stenarna haft en funktion som avgränsning eller stadkant i sluttningen nedanför gravarna på gravfältet. Helt kan inte uteslutas en förstörd grav, eftersom slänten här var påverkad av sentida verksamheter ± meter Sten KK 167 Figur 59. Plan över KK167. Skala 1:40. 65

68 A 10 STENSÄTTNING, TREUDD, ofylld, 10,7-10,9 m i sida och 0,1-0,25 m hög, med hörnstenar och centralt stolphål. EJ GRAV Figur 60. Översiktsbild över treudden samt till höger i bild Grav 8 och 9. Foto mot ÖSÖ: Mikael Isaksson. Anläggningen låg i gravfältets övre nordöstra del, ca 7 m NNO om den stora högen på gravfältets krön. Den tolkades vid förundersökningen dels som en rundad stensättning, dels som en stenrad eller syll som föreföll ligga djupare ned i marken och därför bedömdes som möjliga överlagrade lämningar. När grästorven avlägsnades framgick att anläggningen utgjordes av en treudd. Den låg i en sluttning och den nordöstra armen låg därför längre ned i backen än de andra två. I östra delen överlagrades anläggningen av en dumphög med brända trärester, kol och tegel från någon byggnad. För att få fram hela anläggningen utvidgades undersökningsområdet något åt nordost. Treudden var välbevarad med insvängda sidor, 10,7-10,9 m långa och uppbyggda av 0,2-0,4 m stora stenar. Uddarnas ändar, vilka låg i NV, NÖ och S, markerades av tre större klumpstenar, 0,4-0,65 m stora, av röd bergart (KK138, 139 och 140). Treudden hade en flack profil, var ca 0,1-0,25 m hög och jordfylld. Ett par tre meter räknat från ändstenarna mot anläggningens centrum fanns glesa stenpackningar av 0,2-0,65 m stora stenar (KK 142, 143 och 144). Ett par stenar (KK155, 156) låg också ovanpå jordfyllningen. KK156 antogs vid undersökningen härröra från ett stolphål intill (se nedan). Jordfyllningen (KL151) fanns innanför kantkedjan och ändstenarna. Lagret 66

69 låg upp mot (delvis över) ändstenarna, kantkedjan och stensamlingarna KK samt stenen KK158. Förutom stenarna KK155 och 156 som låg ovanpå fyllningen föreföll denna således vara det sista att hamna på plats i anläggningen. Lagret var mäktigast i anläggningens centrum (0,15 m), något tunnare i väst (0,1 m), medan det i nordöstlig riktning tunnade ut till obefintlighet. Lagret täckte helt den i moränen liggande stenen KK158. Ett bränt ben hittades i treuddens NV udd (eventuellt ditkommet med fyllningen?). Under jordfyllningen och stenen KK 156 framkom en stenansamling som visade sig utgöra den övre delen av ett stenskott stolphål, placerat i anläggningens mitt. Ett tiotal 0,1-0,25 m stora stenar framkom först på en yta av 0,6-0,7 m i diameter. Stenarna stack upp mellan 0,05-0,15 m över en nivå som tolkades som den forntida markytan. Sammanlagt framkom ett drygt 30-tal stenar i fyllningen. Nedgrävningen i sig var rundad, 0,75 m i diameter samt 0,35-0,38 m djup. Bortsett från det översta skiktet sten var nedgrävningens mittparti tämligen stenfritt. Inga stolprester påträffades, men att döma av kvarvarande stenskoning bör stolpen ha varit ca 0,3 m i diameter. Halvvägs ned i fyllningen, och krossad av en ca 0,2 m stor rundad sten, framkom en kruka som endast innehöll jord. Mycket talar för att stolpen vid någon tidpunkt medvetet har avlägsnats. Tolkningen grundas dels på krukans placering, den stod inte på nedgrävningens botten utan ungefär i fyllningens mitt, dels på stenen KK156:s stratigrafiska läge över jordfyllningen. Läget kan rimligast förklaras av att stenen utgjort en del av stenskoningen och att den (tillsammans med stolpen) har dragits upp ur stolphålet. Avsaknaden av stolprester är ytterligare en indikation. Ben Det fragment av ett bränt ben som påträffades i jordfyllningen kunde inte bestämmas närmare än som däggdjur eller människa. Det kan ha hamnat i jordfyllningen sekundärt. Föremål Krukan i stolphålet (fynd ) var ett AIV-kärl, av ljusbrunt-rödaktigt och ställvis brunsvärtat (särskilt på insidan) gods. Keramiken var välbränd och sparsamt magrad men med grova magringskorn. Hela krukan var bevarad, men hade gått sönder av trycket från en sten. Den var ca 11,5 cm hög, hade en bukdiameter om ca cm, svagt inåtböjd ca 9 mm tjock mynning, buk av mm tjockt gods, och flat 8-9 mm tjock botten med utkragad fot. För analyser av krukans innehåll se bilaga 6. Dateringen Läget på gravfältet, tämligen högt och inte långt från storhögen på gravfältets krön, antyder att anläggningen är en av de äldre på gravfältet. Detta får dock stå som en ren hypotes. Säkrare är att treuddar med insvängda sidor och hörnmarkeringar är typologiskt yngre än treuddar med raka sidor, och oftast har daterats till vikingatid (Carlsson 1990:18ff; Andrén 2004:407ff, jfr dock t ex Hedman 1996:113ff där treuddar med insvängda sidor daterats till vendeltid). En fingervisning om tidsställningen ger också 67

70 sambandet med Grav 8 och Grav 9. De ligger placerade 1,0 respektive 0,6 m ifrån treuddens västra sida, och verkar relatera till anläggningen som närmast omfamnar de båda gravarna. Båda dateras till 800-talet. Kärlet i stolphålet har en form och godskvalitet som inte ger någon närmare datering. Figur 61. Stolphålet i treudden sett mot V. Krukan som deponerats i gropen är synlig och bakom stenskoningen syns på ytan den sten som vi antar har dragits upp ur gropen när stolpen ryckts upp (KK156). Foto: Mikael Isaksson. Figur 62. Krukan i gropen hade krossats av en sten. Foto: Mikael Isaksson. 68

71 ± meter Sten KK155, KK156, KK158, KK159 Ändsten KK138, KK139, KK140 Jordpackning KL151 Stolphål BS157 Kantkedja KK141 Stensamling KK142, KK143, KK144 Stolphål BS157 Stenskoning BS157 Urna Figur 63. Plan över A10. Skala 1:60. 69

72 Torv 155 Sten 156 Sten 151 Jordpackning 141 Kantkedja 138 Ändsten 139 Ändsten 140 Ändsten 142 Stensamling 143 Stensamling 144 Stensamling 157 Stolphål 159 Sten 168 Steril morän Figur 64. Uppbyggnaden av A10 i matrisform. 70

73 Utvärdering Förundersökningens resultat tydde på att det i området som skulle slutundersökas fanns fem gravanläggningar samt två fornlämningar som bedömdes kunna vara ytterligare gravar eller anläggningar knutna till en bebyggelse. Gravarna antogs pga läget, det yttre gravskicket och undersökningen av högen vara vikingatida, medan de förmodade andra anläggningarna ansågs kunna vara äldre. Resultatet av den särskilda arkeologiska undersökningen kom att överensstämma tämligen väl med förundersökningens antaganden, med vissa undantag. Initialt efter avbaningen dokumenterades fler anläggningar/förmodade gravar än de som hade karterats i förundersökningen, elva stycken. I slutändan blev antalet gravar dock det förväntade: fem stensättningar varav en treudd, samt en stenrad som stratigrafiskt bör tillhöra samma tid. Även dateringen av gravarna överensstämmer med vad som antogs, dvs att gravfältet är vikingatida. Av de övriga undersökta anläggningarna visade sig två stensättningar vara helt ben- och fyndtomma, varför det är tveksamt att benämna dem gravar. Dock var de medvetet anlagda och bör tolkas som konstruktioner som ingått i gravfältets uppbyggnad. Även treudden saknade begravning. Övriga anläggningar avskrevs som recenta eller naturbildningar. Inga lämningar äldre än gravfältet iakttogs. De lämningar som vid förundersökningen antogs kunna vara äldre än gravarna konstaterades vid slutundersökningen vara en del av treudden. Högen, som grävdes ut i samband med förundersökningen, förväntades vara intakt men visade sig vara kraftigt skadad. Eftersom den restaurerats omsorgsfullt fanns ingen möjlighet att upptäcka detta på förhand. Turligt nog var det främst högens periferi som var skadad, och gravgömmor och brandlager befanns välbehållna. Att eventuella sekundära eller perifert belägna gravgömmor försvunnit bedöms som osannolikt då inga spår av sådana kunde upptäckas i jordmassorna. En kritisk anmärkning vad gäller dokumentationen är att högen lodfotograferades med en skylift som inte var tillräckligt hög och stabil. I kombination med tidsbrist innebar det att lodfotografierna inte blev heltäckande. För undersökningen valdes en kontextuell grävnings- och dokumentationsmetod ( single-context, jfr Harris 1989). Grävningstekniskt föreligger ingen större skillnad mellan kontextuell metod och traditionell lager- eller konstruktionsgrävning, bortsett från att man (oftast) hoppar över momentet med kvarstående sektioner. Däremot blir dokumentationen mera noggrann eftersom varje kontext mäts in, fotograferas och beskrivs. I gravanläggningar med komplex stratigrafi underlättar metoden tolkningen av de ingående kontexternas inbördes relationer. I enkla anläggningar, som kanske bara består av fyra-fem kontexter i en enkel stratigrafisk sekvens, kan dokumentationsmetoden i fältsituationen däremot uppfattas som tidkrävande. Detta ska dock ställas mot den tidsvinst det innebär att inte rita sektioner. Matrisen som används för att visualisera lagerföljder och relationer skiljer sig från sektionsritningen på så vis att matrisen omfattar samtliga kontexter i graven, medan sektionen endast redovisar ett godtyckligt 71

74 tvärsnitt där alla kontexter kanske inte finns med. Fördelen med sektionsritningen (eller fotot) är dock att den ofta är mera lättillgänglig rent visuellt. I anläggningar med komplicerad stratigrafi, eller när man vill illustrera en särskild (stratigrafisk) relation, kan en sektionsritning därför vara ett utmärkt komplement till matrisen. Beträffande de 14 C-prover av brända ben som utfördes måste poängteras de osäkerhetsmoment som finns med denna metod, och som inte är särskilt omdiskuterade eller kända. Vid undersökningen analyserades sju prover av brända ben vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet. Samtliga var hämtade från gravgömmor (benurnor och i ett fall brandlager). Emellertid slog 14 C-analysens resultat i fyra gravar fel på flera århundraden. Professor Göran Possnert har förklarat att detta sannolikt beror på att benmaterialet inte har upphettats till tillräckligt höga temperaturer vid kremeringen, vilket leder till att benen, under tiden i graven, har påverkats av omgivningen (muntl. medd ). Detta kan leda till att dateringarna blir antingen för tidiga eller för sena, beroende på vad som har påverkat de brända benen. I detta fall har det varit möjligt att kontrollera 14 C-analysens resultat med föremålsdateringar. Detta är långt ifrån alltid görligt, särskilt när det gäller gravmaterial från äldre järnålder. 72

75 Referenser Litteratur Ambrosiani, K., Viking Age Combs, Comb Making and Comb Makers in the light of finds from Birka and Ribe. Stockholm Studies in Archaeology 2. Stockholm. Andersson, G., Gravspråk som religiös strategi. Valsta och Skälby i Attundaland under vikingatid och tidig medeltid. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska Undersökningar Skrifter nr 61. Västerås., Skälby i Sollentuna. Bebyggelse och gravar under 2000 år. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Mitt. Rapport 2003:5.Stockholm. Andrén, A., I skuggan av Yggdrasil. Trädet mellan idé och realitet i nordisk tradition. I: Andrén, A., Jennbert, K., Raudvere, C., (red.), Ordning mot kaos studier av nordisk förkristen kosmologi. Vägar till Midgård 4. Lund. Bergström, L., Gräddat. Brödkultur under järnåldern i östra Mälardalen. Thesis and Papers in Scientific Archaeology 9. Stockholm. Bennet, A., Graven religiös och social symbol. Strukturer i folkvandringstidens gravskick i Mälarområdet. Theses and Papers in North-European Archaeology 18. Calissendorff, K., Ortnamn i Uppland. Stockholm. Callmer, J., Trade beads and bead trade in Scandinavia ca AD. Acta Archaeologica Lundensia Series in 4. Nr 11. Bonn & Lund. Carlsson, M., En studie av undersökta treuddar i Mälardalen och Östergötland. C-uppsats i arkeologi. Stockholms universitet. Stockholm. Grön, C. & Sundberg, K., Ett gravfält vid Broby. Norrortsleden. Uppland, Täby socken, Broby 4:1, RAÄ 313:2. Dnr UV Mitt, dokumentation av fältarbetsfasen 2005:16. Arkeologisk undersökning. Harris, E.C., Principles of archaeological stratigraphy. London. Hauptman Wahlgren, K., Ett yngre järnåldersgravfält och boplatslämningar i Tibble vid Täby Centrum. Roslagsbanan. Uppland, Täby socken, RAÄ 135. Riksantikvarieämbetet UV Stockholm, Rapport 1996:42. 73

76 Hedman, A., Tidig järnåldersbebyggelse i centrala Täby. Ett nyupptäckt äldre järnåldersgravfält på Åkerby fornlämning 116 Täby socken Uppland. Rapport, UV 1987:9. Riksantikvarieämbetet., Gravar och bebyggelseutveckling i Arninge. Riksantikvarieämbetet UV Stockholm, Rapport 1996:108. Hemmendorff, O., Rapport. Del av fornlämning 135, gravfält, yngre järnålder. Tibble, Täby sn, Uppland. Dnr 2489/75 ATA. Isaksson, S., Food for the Gods. An Analysis of Organic Residues from the Havor Hoard. I: E. Nylén, U. Lund Hansen, P. Manneke (red.), The Havor Hoard. The Gold The Bronzes The Fort. KVHAA:s Handlingar, Antikvariska serien 46, Stockholm. Sid Johansson, H., Båtnitar. Analys och konservering av järnnitar från Birkas garnison. Opubl. CD-uppsats i laborativ arkeologi. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Larsson G., Ship and Society. Maritime Ideology in Late Iron Age Sweden. AUN 37. Uppsala. Modin, M., Tre järnåldersgårdar i Täby. Opubl. Lic.-avhandling, Stockholms universitet. Nylén E. & Schönbäck B., Tuna i Badelunda. Guld kvinnor båtar. Vol. 2. Västerås kulturnämnds skriftserie 27. Uppsala. Petré B., Arkeologiska undersökningar på Lovö. Del 3. Gravar, gravfält och boplatser på Lovö. Undersökningar Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology 10. Stockholm., Arkeologiska undersökningar på Lovö. Del 4. Bebyggelsearkeologisk analys. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology 10. Stockholm. Selling, D., Wikingerzeitliche und frühmittelalterliche Keramik in Schweden. Stockholm. Sigvallius, B., Funeral Pyres. Iron Age Cremations in North Spånga. Thesis and Papers in Osteology 1. The Osteological Research Laboratory. Stockholm University. Stockholm. Sjöling, E., Bränt, begravt och nedbrutet. Fältosteologiska studier av brända ben. I: M. Notelid (red.), Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual i Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier. Volym 2. Uppsala. Sid

77 Ström, K., Om fynden av torshammarringar. Opubl. Lic.avhandling vid seminariet i nordisk fornkunskap, Stockholm., Thorshammerringe und andere Gegenstände des heidnischen Kults. I: G. Arwidsson (red.), Birka II:1. Systematische Analysen der Gräberfunde. KVHAA. Stockholm. Arkiv FMIS, Fornminnesregistret genom FMIS. ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet Övriga källor Jonsson, L. Mail Possnert, G. Muntligt meddelande

78 Tekniska och administrativa uppgifter Administrativa uppgifter Länsstyrelsens beslutsnummer: och Länsstyrelsens handläggare: Michael Olausson Arkeologikonsults projektnummer: 2147 och 2164 Uppdragsgivare: Täby kommun Belägenhet Fornlämningsnr: RAÄ 136:1 Socken: Täby Landskap: Uppland Undersökning Typ av undersökning: Fältarbetstid: Projekttyp: Förundersökning samt särskild arkeologisk undersökning till , respektive till Vägbyggnation Personal Projekt- och rapportansvarig: Projektgrupp fältarbete: Rapportmedarbetare: Kartor och planer: Layout: Anna Hed Jakobsson Anna Hed Jakobsson, Ludvig Papmehl-Dufay, Annie Larsson, Svante Norr, Mikael Isaksson, Fedir Androsjtjuk Fedir Androsjtjuk, Cecilia Lindblom Samuel Björklund, Medea Huuva Medea Huuva 76

79 Bilagor Bilaga 1 Schaktbeskrivningar av förundersökningsschakten Bilaga 2 Fyndtabell Bilaga 3 Bentabell Bilaga 4 Osteologirapport Bilaga 5 Analysrapport av förmodade brödfynd Bilaga 6 Makrofossil- och lipidanalys Bilaga 7 14 C -analyser Bilaga 8 Konserveringsrapport Bilaga 9 Kontexttabell Bilaga 10 Figurförteckning 77

80 Bilaga 1 Schaktbeskrivningar av förundersökningsschakten Schakt 1 (SU 1) Storlek: ca 5 x 1,5 m (NÖ-SV) och 0,6-0,8 m dj. Lagerföljd: Torv ca 0,1 m, därunder matjord ca 0,1 m, därunder i NÖ delen sand, ca 0,15 m (påförd i sen tid), därunder ett sotigt brandlager, recent, 0,25-0,6 m tjockt. Lagret innehöll spik, trärester mm av uppenbart recent art ( tal). Därunder framkom steril lera. Schakt 2 (SU 2) Storlek: ca 3,6 x 1,3 m (Ö-V) och 0,3-0,5 m dj. Lagerföljd: Torv ca 0,1 m, därunder matjord ca 0,06-0,1 m, därunder ett sotigt brandlager, recent, ca 0,3 m tjockt. Grävdes ej vidare. Schakt 3 (SI 3) Storlek: ca 8 x 5-6,75 m (Ö-V) och 0,3-1,8 m dj. Lagerföljd: Torv ca 0,1 m, därunder matjord ca 0,05-0,1 m, därunder sand och osorterat stenmaterial, ca 0,15-0,6 m (djupast i SV), därunder ett sotigt brandlager, recent, 0,4-0,6 m tjockt. Därunder framkom i schaktets östligaste del en härd (KL 58) som låg i sandig morän. I schaktets centrala del fanns även ett lerlager 0,05-0,15 m tjockt med enstaka stenar, vilket tolkades som påfört i sen tid, över den sandiga moränen men under det recenta brandlagret. Anläggningsbeskrivning: Härd (KL 58), rund, ca 0,8 m i diam, med innehåll av rikliga mängder kol och skörbrända stenar. Inmätt och fotograferad. Schakt 4 (SI 4) Storlek: ca 7,8 x 4,5-5 m (Ö-V) och 0,4-0,6 m dj. Lagerföljd: Torv ca 0,1 m, därunder matjord ca 0,05-0,15 m, därunder framkom fyra härdar (KL 59-62) som låg på sandig morän. 78

81 Anläggningsbeskrivning: KL 59. Härd, närmast oval, 1,0 x 0,6 m (NV-SÖ), något diffus med sparsamma mängder kol och skörbrända stenar. Inmätt och fotograferad. KL 60: Härd, rund, 1,7 m i diam, rikligt med kol och skörbrända stenar. Inmätt och fotograferad. KL 61: Härd, närmast rund, 0,7 m i diam, rikligt med kol och skörbrända stenar. Inmätt och fotograferad. KL 62: Härd, rund, 1,9 m i diam, rikligt med kol och skörbrända stenar. Inmätt och fotograferad. Schakt 5 (SU 5) Storlek: ca 6 x 1,5 m (VNV-ÖSÖ) och 0,5-0,8 m dj, beläget i brant sluttning mot VSV. Lagerföljd: Torv ca 0,1 m, därunder i schaktets ÖNÖ hälft sandig morän, i VSV istället lösa jordmassor med matjord och sten samt inslag av recenta brandrester, ca 0,7 m tj, därunder sandig morän. Schakt 6 (SU 6) Storlek: ca 3,6 x 1,6-1,8 m (NV-SÖ) och 0,3-0,8 m dj, beläget i sluttning mot V. Lagerföljd: Torv ca 0,1 m, därunder lösa jordmassor med brun sandig mylla och sten 0,2-0,7 m. Grävdes ej i botten. Schakt 7 (SI 7) Storlek: oregelbundet schakt i slänt mot NV, ca 7-8 x 6 m och 0,2-0,3 m dj. Lagerföljd: Torv 0,05-0,1 m, därunder mylla 0,05-0,1 m, därunder sandig morän. I schaktet påträffades en stenansamling (nr 21), vilken tolkades som en skadad stensättning (?). Stenansamlingen föreföll närmast rund och ca 3-3,5 m i diam. Spridda stenförekomster fanns även i marken utanför den mera sammanhängande stenpackningen. Oregelbundet stenmaterial var synligt i 1-2 skikt. Det övre skiktet utgjordes av 0,3-0,4 m st stenar, under dessa syntes en stenpackning av 0,15-0,2 m st stenar. Stenarna var relativt löst liggande. Efter slutundersökning blev den avfärdad som anläggning. Schakt 8 (SU8) Storlek: ca 13,5 x 1,2-2,0 m och 0,2-0,6 m dj. Lagerföljd: Torv ca 0,05-0,1 m, därunder mylla ca 0,05 m, därunder lera samt siltig och sandig morän. 79

82 Schakt 9 (SU9) Storlek: ca 5,7 x 4,4 m och 0,25-0,4 m dj. Lagerföljd: Torv ca 0,05-0,1 m, därunder mylla 0,05-0,1 m, därunder steril lera. Schakt 18 (SI 18) Storlek: ytan var ca 4,5-6,3 x 3-5,3 m och intill 0,2 m dj. Schaktet grävdes ej i botten då fornlämning påträffades direkt under torven i schaktets övre belägna SV del. Anläggningsbeskrivning: Del av en kantkedja, ej avgränsad. Intill kantkedjan syntes sotig mylla och kolfragment, som indikerade ett brandlager. Ytterligare stensamlingar fanns i schaktets NÖ del som tolkades som en gravanläggning. Schakt 19 (SI 19) Storlek: ca 5 x 6 m (NV-SÖ) och intill 0,35 m dj. Torvlagret var tunt och strax under torven framkom i schaktets högre liggande S del stenrader, tolkade som kantkedjan och/ eller kanten av en stenpackning tillhörande en sannolikt tresidig stensättning. Marken var störd/omrörd i de lägre N delarna av schaktet, med en ca 0,1 m tjock horisont av i sen tid påförd jord direkt över undergrunden, som utgjordes av sandig morän. Schakt 20 (SI 20) Storlek: ca 14,5 x 5,3 m (NV-SÖ). Lagerföljd: Torv ca 0,1 m, därunder ett mylligt jordlager ca 0,05-0,2 m. Därunder steril morän. I övre SÖ delen av schaktet framkom en mindre stenpackning av 0,08-0,15 m st stenar, vilka tolkades som en möjlig grav. I anslutning till den fanns en stenrad samt två stenrader ca 0,5 m under markytan. I Ö och N delen föreföll marken störd av sentida markingrepp. Anläggningsbeskrivning: Stenpackningen var rundad och ca 0,6 m i diam, och bestod av 0,08-0,15 m st stenar, tolkades som en möjlig grav. Intill den fanns en stenrad vilken tolkades som en kantkedja eller de yttre delarna av en stenpackning, rundad och 3,5 m l av 0,3-0,5 m st rundade och avlånga stenar. Enskilda stenar Ö därom tolkades som möjligen tillhörande samma konstruktion men föreföll rubbade/utrasade. Då stenraden låg förhållandevis djupt under torven, i jämförelse med övriga anläggningar i närområdet, tolkades anläggningen som möjligen tillhörande ett äldre skede överlagrat av de synliga anläggningarna på gravfältet. 80

83 Bilaga 2 Fyndtabell KX Fyndnr Objekt Material Typ Del Antal Antal frag Vikt (g) Form Färg Dekor Övrigt /1 Nit/spik Järn Huvud, stjälk 1 1 4,46 Spets saknas /2 Ten Järn Hel 1 3,90 Böjd 0,4 cm tjock /1 Nit Järn Hel 1 7,05 Rombisk bricka /2 Spik Järn Hel 1 4, /1 Kärl Keramik AIV Fot, fragment, skärva odef, buk, mynning, botten ,77 Samma kärl som 3879/ 1 hel sida, 2 fotskärvor, 3 fragment, 3 skärvor odef, 6 bukbitar, 3 mynningsbitar, 2 bottenbitar /1 Torshammarring Järn Ten, hängen ,72 Fragmenterad, torderad ten med fyra torshammarhängen samt 19 hela eller fragmenterade runda ringar /1 Kärl Keramik AIV Buk, mynning, fot ,09 Samma kärl som 3799/ 1 buk/mynning, 1 buk/fot /1 Pärla Glas/glasfluss Pärla, odef. Hel 1 1,17 Tunnformig Orange /2 Pärla Glas/glasfluss Pärla, odef. Hel 1 0,91 Tunnformig Röd /3 Pärla Glas/glasfluss Pärla, odef. Hel 1 0,54 Segmenterad Blå /4 Pärla Glas/glasfluss Pärla, odef. Hel 1 0,84 Prismatisk Grön /5 Pärla Glas/glasfluss Pärla, odef. Hel 1 0,67 Rund Blå /6 Spik Järn Hel 4 18, /7 Spik/nit Järn Fragment , /8 Kramp Järn Hel 1 1, /9 Eldslagningsflinta Flinta Fragment , /10 Beslag Kopparlegering Fragment 1 1 0, /11 Obestämd Kopparlegering Fragment 1 1 2, /12 Kärl Keramik AIV Buk fragment 2 14,55 1 bukbit, 1 fragment /13 Kärl Keramik AIV Fragment 3 3,47 3 fragment /1 Urna Keramik AIV Fragment, skärva odef, mynning, botten, buk, fot ,29 37 fragment, 7 skärvor odef, 5 mynningsbitar, 4 bottenbitar, 28 bukbitar, 5 fotdelar, 1 botten/fot/buk 81

84 Fyndtabell, forts. KX Fyndnr Objekt Material Typ Del Antal Antal frag Vikt (g) Form Färg Dekor Övrigt /1 Urna Keramik AIV Fragment, botten, fot, buk, skärva odef, mynning, ,5 66 fragment, 2 bottenbitar, 5 fotdelar, 13 bukdel, 14 skärva odef, 3 mynningsbitar /1 Torshammarring Järn Ten ,32 Fragmenterad, torderad ten /2 Nit Järn Hel 1 8,23 Rombisk bricka /3 Obestämd Järn Fragment 14 8, /1 Kärl Keramik AIV Mynning, fragment 1 8 6,56 1 mynningsbit (?), 7 fragment /1 Spik Järn Huvud, stjälk ,12 Spets av på 2 st /2 Nubb Järn Hel 6 24, /3 Nit Järn Hel ,38 Rombiska brickor /4 Nit/spik Järn Fragment 18 40, /5 Ten Järn Fragment 1 3 2,99 Böjd 0,2 cm tjock /6 Kam Ben/Horn Sammansatt enkelkam /7 Kärl Keramik AIV Fragment, buk, mynning, fot Tandplatta 1 1 0,09 Halvt nithål synligt /8 Obestämd Glas Obestämd Fragment 1 1 0,3 Klar fragment, 3 bukbitar, 1 mynningsbit, 1 bottenkant/fot /1 Bryne Sandsten Bryne, odef. Fragment ,83 Röd Slipad yta på över- och undersida /1 Kärl Keramik AIV Buk 1 18, /1 Kärl Keramik AIV Skärva, odef. 2 23, /1 Obestämd Järn 1 27,09 Torderad ten med ögla, samt däri sittande kramp /1 Urna Keramik AIV Buk, mynning, fragment bukbit, 4 mynningsbitar samt 56 fragment /2 Pärla Glas/glasfluss Pärla, odef. Hel 1 0,48 Rund Polykrom Ja Mönster ej bestämbart /3 Pärla Glas/glasfluss Pärla, odef. Hel 1 0,26 Ringformig Vit /4 Pärla Glas/glasfluss Pärla, odef. Hel 1 0,64 Rund Blå /5 Pärla Glas/glasfluss Pärla, odef. Hel 1 0,11 Ringformig Vit /6 Pärla Glas/glasfluss Pärla, odef. Hel 1 0,5 Rund Blå /7 Kam Ben/Horn Sammansatt enkelkam Fragment 1 5 0,13 Linjer Spår av kantföljande linjer samt tvärgående linjer synliga 82

85 Fyndtabell, forts. KX Fyndnr Objekt Material Typ Del Antal Antal frag Vikt (g) Form Färg Dekor Övrigt /8 Spik Järn Huvud, stjälk ,56 6 hela, 2 med huvud samt del av stjälk, 5 stjälk, 1 huvud /9 Obestämd Järn 6 15, /10 Nubb Järn Huvud, stjälk 2 1 2,92 1 hel, 1 med huvud samt del av stjälk /1 Urna Keramik AIV Mynning, skuldra, skärva odef., fragment /1 Urna Keramik AIV Mynning, skärva odef., fragment /1 Urna Keramik AIV Buk, mynning, botten, skärva odef., fragment /1 Kam Ben/Horn Sammansatt enkelkam mynningsbitar, 1 skuldra, 3 skärva odef., 208 fragment mynningsbitar, 2 skärva odef., 355 fragment buk, 10 mynning, 7 botten, 21 skärva odef., 52 fragment Skaftskena, fragment 1 2 0,47 Linjer, punktcirkel 1 skaftskena med kantföljande linjer, 1 fragment med linjer på båda sidor /1 Urna Keramik AIV Skärva odef., fragment skärva odef., 118 fragment /1 Torshammarring Järn Ten ,75 Fragmenterad, torderad ten /1 Kärl Keramik AIV Skärva, odef , /1 Torshammarring Järn Ten, hängen 1 25,45 Torderad ten med 3 hängen (2 spiralliknande, 1 torshammare) /2 Urna Keramik AIV Buk, mynning, botten, fot, skärva odef., fragment /1 Spik Järn Hel 10 51, /2 Nubb Järn Hel 10 33, bukbitar, 4 mynning, 3 botten, 3 fot, 20 skärva odef., 168 fragment /3 Nit Järn Båtnit Huvud, bricka, stjälk 18 91,53 9 hela, 5 med nitbricka samt stjälk, 1 huvud, 3 med huvud samt stjälk /4 Stift Järn Stjälk 13 30,11 Utan huvud /5 Krampa Järn 2 3 0,62 1 hel, 1 i två delar /1 Spik Järn Hel 1 5, /2 Nubb Järn Hel 2 4, /3 Kärl Keramik AIV Botten, buk, fragment ,98 3 bottenbitar, 3 bukbitar, 3 fragment /4 Kam Ben/Horn Sammansatt enkelkam /1 Kärl Keramik AIV Mynning, buk, fot, skärva odef., botten, fragment. Fragment 1 4 0,06 Kryss Mycket små fragment ,2 8 mynningsbitar, 8 bukbitar, 4 fot, 6 skärva odef, 3 botten, 26 fragment. 83

86 84

87 Bilaga 3 Bentabell KX Fyndnr Typ Benslag Antal Vikt (g) Beskrivning /2 homo sapiens kranium 5 16,1 vuxen individ, år, manlig? /3 equus caballus svanskota 1 1, /14 homo sapiens kranium, extremiteter 7 7,3 vuxen individ, möjligen äldre /15 canis familiaris tand, kota, fötter 9 2,7 vuxen individ /16 felis catus hälben, extremiteter 5 1,2 vuxen individ /2 homo sapiens diafysfragment 2 5,9 vuxen (?) individ /3 equus caballus atlaskota, fotben 3 7,0 vuxen (?) /1 homo sapiens kranium, hals, vadben, diafysfragment 19 36,8 vuxen individ, år /2 equus caballus kota 1 4,7 vuxen individ, äldre? /3 canis familiaris kotor, skenben 3 5,9 vuxen individ, medelstor till storvuxen /4 felis catus höftben, lårben 2 0,3 vuxen individ /1 equus caballus kindtand 1 12,3 vuxen(?) individ, obränt fragment /9 homo sapiens kranium, lårben 12 9,9 vuxen individ, år /10 equus caballus bakre vrist 1 1, /11 equus caballus? tandrotsfragment 2 0, /12 equus caballus?/ homo sapiens? mellanfot/lårben 13 26, /13 canis familiaris kranium, bål, extremiteter 14 4,4 vuxen individ, medelstor? /14 canis familiaris? kalvariefragment, kotfragment 3 0, /15 mammalia? 2 1,9 fragment med snittspår /16 homo sapiens kranium, överarm, lårben, mellanhand/-fot, ledfragment /17 equus caballus kranium, halskota, svans, fötter 29 52, ,4 vuxen individ, år /18 canis familiaris kranium, bål, extremiteter 35 11,5 vuxen individ av medelstormindre typ /19 gallus domesticus överarm, lårben, tars, tå 5 0,9 vuxen individ /1 equus caballus strålben 1 97,0 obränt ben /11 homo sapiens kranium, revben, extremiteter 20 22,2 vuxen individ, möjligen yngre än 20 år /12 canis familiaris kotor, extremiteter 39 18,1 vuxen individ, medelstor /13 sus domesticus? fragment av distal epifys 1 0,4 ungdjur, del av frambog (?) /14 gallus domesticus skuldra, vinge, tars 4 0,7 vuxen individ /15 mammalia? 1 0,9 obränt fragment /2 homo sapiens kranium, extremiteter ,5 vuxen individ, år /3 gallus domesticus korpbensfragment 1 0,1 vuxen individ /2 homo sapiens kranium, atlas extremiteter ,0 vuxen individ, år, man /3 canis familiaris från hela kroppen 52 12,7 vuxen individ, mindre typ 85

88 Bentabell, forts. KX Fyndnr Typ Benslag Antal Vikt (g) Beskrivning /2 homo sapiens? skalltak 1 7,4 vuxen individ /2 homo sapiens? kraniefragment?, diafysfragment 2 2,8 vuxen individ /3 mammalia vristben? 1 0,1 mindre däggdjur /10 felis catus? diafysfragment 4 1, /11 gallus domesticus tars 1 0,1 vuxen individ /7 homo sapiens kranium, extremiteter 11 8,0 vuxen (?) individ, ca år /8 equus caballus kranium, halskota, extremiteter 4 17,9 ungdjur(?) /9 felis catus skenbensled 1 0, /5 homo sapiens kranium, underarm, skenben (?) 7 6,1 vuxen(?) individ /6 equus caballus svanskota 1 0, /7 equus caballus? mellanfotsben, ledfragment 4 4, /1 mammalia?/ homo sapiens?? 1 0,6 86

89 Bilaga 4 Osteologisk rapport Leif Jonsson Brända ben från gravfältet RAÄ 136 i Täby socken i Uppland Det undersökta materialet kommer från fornlämning RAÄ 136 i Täby socken i Uppland. Fornlämningen utgjordes av ett gravfält från Yngre Järnålder. Gravskicket var kremationer men i en del gravar förekom obrända djurben. Den arkeologiska utgrävningen gjordes under år 2007 av Arkeologikonsult AB under ledning av Anna Hed- Jakobsson. Vid analysen av brandgravarna har jag följt den metodik som utarbetades av Nils-Gustaf Gejvall (1947, 1948, 1951, 1954, 1961, 1963, Gejvall & Persson 1970) och som använts och vidarutvecklats av hans elever (t. ex. Persson 1970, Iregren 1972, Ekman 1971, 1973, Jonsson 1976, Holck 1986, Sigvallius 1994). Varje samling brända ben har vägts och volymbestämts (utom vid små mängder där antalet ben räknats) och det största fragmentet har mätts och en ungefärlig medelstorlek på fragmenten uppskattats. Benens förbränningsgrad har bedömts på färgen varvid fragment brutits itu för att visa färgen utan färg från omgivande jord. Benens färg på utsidan och förekomst och grad av sotinblandning har dokumenterats. Varje bensamling genomletades flera gånger och alla identifierbara fragment sorterades ut. Det har varit en målsättning att identifiera så många anatomiska regioner i skelettet som möjligt för att kunna pröva om tillvaratagandet av benen från gravbålet varit fullständig eller ej, eller om man bara tagit delar av benmängden eller att man möjligen delat upp benmängden i en del för graven och en del för andra ändamål. När det varit möjligt har fragmenten bestämts till kroppssida. Ålder har bedömts utifrån skelettets allmänna utveckling där barn och ungdomar påvisas genom benens mindre grovlek och att epifyser inte vuxit fast i rörbensdiafyserna. Mindre barns skallsömmar har speciellt utseende alltefter ålder. Nyfödda och späda barn känner man lätt igen på benens storlek och tunnhet. Tänder som inte brutit fram kan i kremationer ofta hittas som mer eller mindre intakta kronor vilka kan identifieras till tand och på sätt ge en noggrannnare åldersbedömning. För vuxna individer har närmare åldesrbedömning gjorts med hjälp av igenväxningsgraden hos sömmarna i skall- 87

90 taket. Även graden av utvidgning hos skalltakets mellersta, svampartade skikt diploë, samt frekvensen av spjälkning längs diploëskiktet har tagits med i bedömningen. Cementpålagring på tandrötter ökar med ålder och tändernas pulpakanaler smalnar. Hos äldre individer kan man också se hur svampartad benvävnad i ledändar och kotor fått en glesare struktur än hos yngre individer. Könsbedömning begränsas till äldre ungdomar och vuxna individer. Främst är det kraniets utformning ovan näsroten (glabella) och grovleken av ögonhålans övre kant som kommit att utnyttjas. Det postkraniella skelettets allmänna byggnad från gracilt, kvinnligt, till robust, manligt, har tagits med i bedömningen. Tjockleken av diafysväggen har när det varit möjligt mätts i de områden som anvisats av Gejvall för överarmsben, strålben och lårben. Hos lårbenet har även utformningen av muskelfästet på diafysens baksida (linea aspera, pilastern) noterats. Diametern hos ledhuvudena av överarmsbenet respektive lårbenet har inte varit aktuella att använda i det här materialet. Den genomsnittliga tjockleken hos skalltaket har mätts men har inte beaktats i högre grad vid könsbedömningen. Förekomst av kvarstående pannsöm (metopsism) respektive påvisbar sluten pannsöm har också dokumenterats. 88

91 Referenser Ekman, Jan, :31. Backa Röd. Osteologisk analys av de brända benen. Fyndrapporter 1971, s Göteborgs Arkeologiska Museum. Ekman, Jan, Osteologisk analys. I Cullberg, K., Ekehögen-Backa Röd-Valtersberg. Frågor om kronologi och kulturkontakter under yngre förromersk järnålder i Göteborgsområdet. Studier i nordisk arkeologi 12. Arkeologiska Museet och Fornminnesföreningen i Göteborg. Gejvall, Nils-Gustaf, Bestämning av brända ben från forntida gravar. Fornvännen 1947:1. Gejvall, Nils-Gustaf, Antropologisk del. I Sahlström, K. E. och Gejvall, N.- G., Gravfältet på Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar, del 60:2, s s. tabeller. Gejvall, Nils-Gustaf, II. Antropologisk del. Undersökning av de brända benen från Mellby gravfält. Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1951, femte delen sjätte häftet, s Gejvall, Nils-Gustaf, Brandgravarnas beninnehåll samt därpå baserade determinationer. I Sahlström, K. E. och Gejvall, N.-G., Bankälla och Stora Ro. Två västgötska brandgropsgravfält. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar, del 89, s Gejvall, Nils-Gustaf, Anthropological and osteological analysis of the skeletal material and cremated bones from Simris 2:3, Simris parish. I Stjernquist, B., Brons Age problems in the light of Simris excavations. Acta Archaeologica Lundensia, ser. in 4:o, No 5, s Gejvall, Nils-Gustaf, Cremations. I Brothwell, D. and Higgs, E. (eds.) Science in Archaeology, s Thames and Hudson, London. Gejvall, Nils-Gustaf och Ove Persson, Osteological analysis of the human and animal cremated bones. I Lamm, K., Gejvall, N.-G., Persson, O. och Holmqvist, W., Excavations at Helgö III, Report for (W. Holmqvist red.), s Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Uppsala. Holck, Per, Cremated bones. A medical-anthropological study of an archaeological material on cremation burials. Antropologiske skrifter nr 1. Anatomisk institutt, Universitetet I Oslo. Iregren, Elisabeth, Vårby och Vårberg II. Studie av kremerat människo- och djurbensmaterial från järnåldern. Thesis and Papers in North-European Archaeology. Stockholms Universitet. 89

92 Jonsson, Leif, 1976 (opublicerad). Osteologisk undersökning av det förromerska flatmarksgravfältet Valtersberg, Ytterby socken i Bohuslän. D-uppsats i Historisk osteologi, Osteologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet. Persson, Ove, Bone determinations. I Lamm, K., Gejvall, N.-G., Persson, O. och Holmqvist, W., Excavations at Helgö III, Report for (W. Holmqvist red.), s Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Uppsala. Sigvallius, Berit, Funeral pyres. Iron Age cremations from North Spånga (avh.). Thesis and Papers in Osteology I. Stockholms Universitet. 90

93 Osteologiska resultat och bedömningar Gravhög utbyggnad, KL 39, F 3111, brandlager 1,4 l, 886 g. Maximalt 48 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Delvis ofullständigt brända, vita-grå, sotiga. Människa, Homo sapiens: 21 fragment ( 24,4 g) identifierade: kranium, överarm, lårben, mellanhand/-fot och ledfragment. Diagnos: vuxen individ, år, kön? Kalvarium Överarmsben Lårben Mellanhand/-fot Övrigt 14 skalltaksfragment varav 1 med sutur sluten invändigt och 2 delvis spjälkade i diploë, tjocklek 3,6 mm; 2 tinningben; 1 okben, utskott mot pannbenet 1 diafysfragment 1 diafysfragment 1 diafysfragment 1 ledfragment (8,6 g, överarms- och lårbensdiafys, till datering) Häst, Equus caballus: 29 fragment (52,2 g) identifierade: kranium, halskota, svans och fötter. Underkäke 4 alveolfragment Tand 1 kindtandsfragment Atlas 1 fragment Andra halskotan 1 fragment Svanskota 1 fragment, fast epifys Framvrist 1 carpale 4+5 Bakvrist 1 fragment Språngben 1 fragment Mellanfot, mittstråle 9 fragment Mellanfot, sidostråle 3 fragment Tåleder 2 tåled1; 1 tåled3 Sesamben 1 proximalt; 1 distalt 91

94 Hund, Canis familiaris: 35 fragment (11,5 g) identifierade: kranium, bål och extremiterer. Diagnos: vuxen individ av medelstor-mindre typ. Kalvarium Underkäke Kotor Revben Strålben Handlov Knäskål Tåleder Övrigt 3 fragment 1 muskelutskott 4 halskotefragment, fasta epifyser; 1 svanskota, fast epifys 2 fragment 1 diafysfragment 1 carpale intermedium 1 fragment, längd GL 15 mm 1 tåled1; 2 tåled2 17 diafysfragment Höns, Gallus domesticus: 5 fragment (0,9 g) identifierade: överarm, lårben, tars och tå. Diagnos: 1 vuxen individ. Överarmsben Lårben Tars Tåled Övrigt 1 distal led, vuxen 1 diafysfragment 1 proximal led, färdigvuxen proximalt 1 fragment 1 diafysfragment Gravhög, kx 37, F 3878, i urnan 0,1 l, 30 g. Maximalt 55 mm, i medeltal 20 mm stora fragment. Helt till halvt brända, vita-blågrå. Människa, Homo sapiens: 5 fragment (16,1 g) identifierade: kranium. Diagnos: vuxen individ, år, robust, manlig? Kalvarium 3 skalltaksfragment, maximalt 7,6 mm tjocka;1 tinningben; 1 nackben av robust typ Häst, Equus caballus: 1 svanskota med fast epifys, 1,0 g. 92

95 Gravhög, kx 37, F 9573, intill urnan 0,4 l, 165 g. Maximalt 40 mm, i medeltal 20 mm stora fragment. Halvt till helt brända, vita-gråsvarta/brunblå. Människa, Homo sapiens: 19 fragment (36,8 g) identifierade: kranium, hals, vadben och diafysfragment. Diagnos: vuxen individ, år. Kalvarium Andra halskotan, axis Vadben Övrigt 12 skalltaksfragment varav 6 spjälkade i diploë, suturer slutna invändigt (2 synliga utvändigt); 1 tinningben; 1 okben 1 fragment av kotkroppen 1 fragment 3 diafysfragment (8,9 g av diafysfragment till datering) Häst?, Equus caballus?: 1 kotfragment med fast epifys och osteofyter i kanten, 4,7 g. Diagnos: vuxen individ, äldre?. Hund, Canis familiaris: 3 fragment (5,9 g) identifierade: kotor och skenben. Diagnos: vuxenj individ, medelstor till storvuxen. Kotor Skenben 1 ländkota med fast epifys; 1 korskota 1 distal led med fast epifys Tamkatt, Felis catus: 2 fragment (0,3 g) identifierade: höft- och lårben. Diagnos: vuxen individ. Höftben Lårben 1 ledgrop 1 ledhuvud med fast epifys Gravhög, KL 37, F 9571, i och invid urna 0,1 l, 52 g. Maximalt 50 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Mestadels helt brända fragment, vita-grå, jordiga. 93

96 Människa, Homo sapiens: 2 diafysfragment, 5,6 g, vuxen(?) individ. Häst, Equus caballus: 3 fragment (7 g) identifierade: atlaskota, fotben. Diagnos: vuxen (?). Atlaskota 1 fragment Sesamben 1 fragment av proximalt sesamben Övrigt 1 diafysfragment (uttaget till datering) Gravhög, KL 37, F 9569, spritt i brandlager 0,1 l, 70 g. Maximalt 27 mm, i medeltal 10 mm stora fragment. Nästa helt brända, vita-vitgrå, jordiga. Människa, Homo sapiens: 7 fragment (7,3 g) identifierade: kranium och extremiteter. Diagnos: vuxen, möjligen äldre individ. Kalvarium Övrigt 4 skalltaksfragment med ganska tunna tabulae (kompakta skikten) 3 diafysfragment Hund, Canis familiaris: 9 fragment (2,7 g) identifierade: tand, kota och fötter. Diagnos: vuxen individ. Tand Ländkota Språngben Hälben Tåleder Övrigt 1 indtandsrot 1 fragment med fast epifys 1 fragment 1 fragment med fast epifys 1 tåled2; 1 kloled 3 diafysfragment 94

97 Tamkatt, Felis catus: 5 fragment (1,2 g) identifierade: hälben och extremiteter. Diagnos: vuxen individ. Hälben Övrigt 1 helt ben med fast epifys, längd GL 25,2 mm 1 ledfragment; 3 diafysfragment Gravhög, kx 38, F obränt fragment, 12,3 g. Häst, Equus caballus: emalj av kindtand. Diagnos: vuxen? individ. Grav 2, sydport, KL 39, FI 3111, brandlager i utbyggnad 0,55 l, 379 g. Maximalt 40 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Helt brända till delvis ofullständigt brända, vita-grå med gråsvart kärna, sotiga. Människa, Homo sapiens: 12 fragment (9,9 g) identifierade: kranium och lårben. Diagnos: vuxen, år. Kalvarium Underkäke Lårben 2 skalltaksfragment med suturer slutna invändigt och synliga utvändigt; 8 övriga fragment 1 alveolfragment 1 diafysfragment Häst, Equus caballus: 1 fragment av bakre vrist (tarsale 3), 1,0 g. Häst?, Equus caballus?: 2 tandrotsfragment (framtand?), 0,4 g. Häst, Equus caballus?/människa, Homo sapiens: 13 diafysfragment (mellanfot/lårben), 26,3 g. 95

98 Hund, Canis familiaris: 14 fragment ( 4,4 g) identifierade: kranium, bål och extremiteter. Diagnos: vuxen individ, medelstor? typ. Kalvarium Underkäke Tand Kotor Revben Överarmsben Armbågsben Mellanfot Extremitet 1 nackben 1 alveolfragment 1 rot 4 halskotor, fasta epifyser 1 fragment 1 distalt fragment 1 proximal led 2 diafysfragment 1 diafysfragment Hund?, Canis familiaris?: 1 kalvariefragment; 2 kotfragment, 0,5 g. Större däggdjur, Mammalia: 2 fragment med snittspår, 1.9 g. Grav 5, kx 127, F 5357, ben i urna 60 fragment, 14,3 g. Delvis ofullständigt brända, vita-gråsvarta. Människa?, Homo sapiens?: skalltaksfragment, 7,4 g. Diagnos: vuxen individ. (uttagna till datering) Grav 5, kx 127, F fragment, 2,9 g. Delvis ofullständigt brända, vita-gråblå. Människa?, Homo sapiens?: kraniefragment? samt diafysfragment, 2,8 g. Diagnos: vuxen individ. Mindre däggdjur, Mammalia: 1 vristben?, 0,1 g. 96

99 Grav 6, kx 131, F ,2 l, 113g. Maximalt 35 mm, i medeltal 20 mm stora fragment. Mest helt brända, vita-grå-gråsvarta. Människa, Homo sapiens: 11 fragment (8,0 g) identifierade: kranium och extremiteter. Diagnos: vuxen? individ, cirka år. Kalvarium Rörben 9 skalltaksfragment med kompakta ytter och innerskikt 1 diafysfragment av mellanhands- eller mellanfotsben; 1 diafysfragment av vadben? Häst, Equus caballus: 4 fragment (17,9 g) identifierade: kranium, halskota och extremiteter. Diagnos: ungdjur(?). Kalvarium 1 tinngingbensfragment, klippbenet Atlaskota 1 fragment Rörben 1 metafysdel mot fog mot lös epifys; 1 ledfragment (7,7 g, klippbensdelen, till datering) Tamkatt, Felis catus: 1 distal skenbensled, fast epifys, bredd Bd 11.9 mm, 0,7 g. Tamkatt?: 4 diafysfragment, 1,2 g. Höns, Gallus domesticus: 1 proximal led av tarsben, 0,1 g. Diagnos: vuxen fågel. Grav 6, kx 149, F ,07 l, 54 g. Maximalt 25 mm, i medeltal 15 mm stora frag,ment. Mest helt brända fragment, vita-gråvita. 97

100 Människa, Homo sapiens: 7 fragment ( 6,1 g) identifierade: kranium, underarm och skenben? Diagnos: vuxen? individ. Kalvarium Underarm Skenben? 5 skalltaksfragment 1 diafys av strålben eller armbågsben 1 diafysfragment Häst, Equus caballus: 1 fragment av svanskota, 0,6 g. Häst?, Equus caballus?: 2 diafysfragment av mellanfotsben; 2 ledfragment, 4,9 g. Grav 8, FI 118, F ,4 l, 252 g. Maximalt 34 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. helt brända, vitagråvita, jordiga med lite sot. Människa, Homo sapiens: 20 fragment (22,2 g) identifierade: kranium, revebn och extremiteter. Diagnos: vuxen individ, möjligen yngre än 20 år. Kalvarium Revben Handlov Rörben 17 skalltaksfragment varav 5 med öppna suturer, kompakta tabulae, 2 spjälkade i diploë; 1 överkäksfragment, alveol 1 fragment 1 carpalben 4 diafysfragment Hund, Canis familiaris: 39 fragment (18,1 g) identifierade: kotor, extremiteter. Diagnos: vuxet djur, medelstor typ. Kotor Överarmsben Strålben Vrist, främre Mellanfot Vadben Språngben Hälben Tåleder Rörben Övrigt 1 halskota; 4 svanskotor; 1 övrigt fragment, fasta epifyser 1 distalt fragment, fast pifys 1 proximalt fragment, fast epifys 1 carpale intermedium; 1 carpale ulnare, 1 carpale accessorium 1 metacarpale5; 4 distala fragment, fasta epifyser, Bd 7,6 mm; 1 diafysfragment 1 ledfragment, fast epifys Vänster + höger fragment 1 fragment 4 tåled1; 4 tåled2 7 diafysfragment 1 lefragment 98

101 Tamsvin?, Sus domesticus?: 1 fragment lös distal epifys, 0,4 g. Diagnos: ungdjur, del av frambog? Höns, Gallus domesticus: 4 fragm,ent (0,7 g) identifierade: skuldra, vinge och tars. Diagnos: vuxen fågel. Skulderblad Strålben Armbågsben Tars 1 ledfragment 1 distal led 1 distal led 1 distal led Däggdjur, Mammalia: 1 obränt fragment, 0,9 g. Grav 8, FI 113, F 3338, ovanpå stenpackningen Häst, Equus caballus: 1 helt strålben, obränt (avgrävt distalt), från vuxet djur, längd GL cirka 293 mm, minsta diafysbredd SD 30,9 mm, 97 g. Grav 8, kx 118, F ,2 l, 98,2 g. Maximalt 53 mm, i medeltal 20 mm stora fragment. Mest helt brända, vita (enstaka grå). Människa, Homo sapiens: 34+ fragment (47,5 g) identifierade: kranium, extremiteter. Diagnos: vuxen individ, år. Kalvarium 29 skalltaksfragment, kraftiga med kompakta tabulae (inga suturfragment) Underkäke 1 alveol fråm visdomstand Överarmsben 1 distal led, fast epifys Rörben 1 metafysdel med tät spongiosa; diafysdelar av lårfben och skenben Finger- eller tåled 1 led3 (8 g diafyser av lår- och skenben till datering) Höns, Gallus domesticus: 1 korpbensfragment av vuxen fågel, 0,1 g. 99

102 Grav 9, kx 124, F ,0 l, 554,g. Maximalt 53 mm, i medeltal 20 mm stora fragment. Mest helt brända fragment, vita-gråvita, jordiga. Människa, Homo sapiens: 143 fragment (190 g) identifierade: kranium, atlas extremiteter. Diagnos: vuxen individ, år, man. Kalvarium Underkäke Atlaskota Överarmsben Underarm Lårben Skenben Ledhuvud 83 skalltaksfragment varav 26 med suturer som slutits eller börjat slutas invändigt, 18 spjälkade i diploë; vänster+höger klippben; v+h vårtutskott; v+h okben; v+h pannben mot ögonhålan (4 fragment, manlig typ) pannsömmen ej sluten (metopisk); 18 övriga fragment 1 fragment med spina mentalis, manlig?; 1 alveol av visdomstand 1 fragment 4 diafysfragment 3 diafysfragment av strålben eller armbågsben 11 diafysfragment varav 4 pilaster; 1 distal led 3 diafysfragment 2 fragment från lår- eller skenben Finger- eller tåleder 4 fragmednt av led 1 eller 2; 1 av led 3 Hund, Canis familiaris: 52 fragment (12,7 g) identifierade: från hela kroppen. Diagnos: vuxet djur, mindre typ. Kalvarium Underkäke Tänder Kotor Bröstben Revben Överarmsben Strålben Armbågsben Handlov Höftben Vadben Språngben Hälben Mellanfot Tåled V+h ledknapp (längd 14 mm); 2 överkäke; 2 övriga 4 fragment 3 rötter 1 atlas; 5 halskotor; 3 bröstkotor; 2 ländkotor; 2 svanskotor, fasta epifyser 1 fragment 6 fragment 1 distal led; 2 diafysfragment 1 diafysfragment 1 proximal led 1 carpale accessorium (11,7x8,7 mm); 1 övrigt 1 ledgrop 1 diafysfragment 1 fragment 1 fragment 7 diafysfragment 1 led2 Artefakt: 2 kamfragment av ben. Grav 10, Fy 151, F 8511 Däggdjur? eller människa?: 1 bränt fragment, 0,6 g. 100

103 Bilaga 5 Analysrapport Morfologisk (okulär och mikroskopisk) undersökning av förmodade brödfynd från Raä 136 Täby sn Liselotte Bergström Metod Tre fyndnummer från grav 8, Täby C raä 136, Täby sn lämnades in för analys. Föremålen studerades morfologiskt, dels okulärt, dels med hjälp av ett Nikon SMZ-U stereomikroskop, och samtliga fynd fotodokumenterades. Ytstruktur, inklusive porositet, sprickbildning och förekomsten av små fragment av växtmaterial, registrerades. Över- och undersida, snittytor samt övriga formelement av betydelse vid tolkningen dokumenterades. Resultatet av dokumentationen låg sedan till grund för försök till rekonstruktion av brödens ursprungliga former. Utifrån tidigare bilddokumentation av förhistoriska brödfynd och utförda rekonstruktionsförsök (Bergström 2007) gjordes en uppdelning av brödfynden i grupper relaterade till den mest sannolika tillagningsmetoden. Fynden undersöktes i stereomikroskop varefter små prover togs, vilka preparerades för undersökning i ljusmikroskop. För att identifiera de sädesslag som ingått som mjöl vid brödbaket är cellstrukturanalys nödvändig. Detta innebär att delar av brödfyndet undersöks mikroskopiskt efter diagnostiska cellmönster i sädeskornen från de olika sädesslagen men också cellmönster från andra frön som avsiktligt eller oavsiktligt hamnat med i bröddegen. Små prover togs i områden där inget minerogent material (lera m.m.), rottrådar eller annat postdepositionellt material störde. Bitarna löstes upp genom att kokas i 25% ammoniak varefter proverna blektes med 30% väteperoxid. Det kvarvarande materialet monterades i glycerin och studerades i ett Nikon Optiphot-2 ljusmikroskop vid förstoringarna X. För det fortsatta tolkningsarbetet sparades ett stort antal digitala högupplösta bilder per cellfragment vid olika förstoringar. Bilderna analyserades därefter. För identifieringen användes AFLs referenssamling av botaniskt material, analys av brödrekonstruktioner samt referenslitteratur (Moeller 1928; Winton & Winton 1932; Hopf 1954; Hjelmqvist 1977; 1984; 1990; Körber-Grohne & Piening 1980; Körber- Grohne 1981; Holden 1986; 1990; Dickson 1987; 1989; Colledge 1988; Bergström 2003, 2007). 101

104 Resultat Brödfyndet samlades vid fältundersökningen in i tre olika fyndnummer, två från brandlagret och ett från krukan. Fynden analyserades okulärt och under stereomikroskop var för sig och jämfördes även med varandra. Bitarna tycks utgöra delar av samma bröd varav de flesta och största bitarna tillhör F4660 och därmed påträffats i brandlagret. Endast från detta fyndnummer undersöktes material för cellstrukturer. Fynd 1659 Fyndet utgörs av två brödbitar (Figur 1). Ursprunglig skorpa kan iakttas på båda sidorna av den ena biten samt på undersidan av den andra biten. Tjockleken på biten med både ovan- och undersida uppgår till 0,7 cm. Fynd 1660 Fyndet utgörs av sex brödbitar (Figur 2). Samtliga är flata med parallella ovan- och undersidor. Bitarna är kraftigt lerbemängda men antydan till ursprunglig skorpa kan iakttas. Utifrån formen på kanterna kan brödets ursprungliga storlek fastställas till ungefär 10 cm i diameter, men inte rent cirkulärt. Brödbitarna i F1660 är något buckliga och tämligen kompakta. Tjockleken är 0,6 cm. Brödet har varit ett något mindre bröd av Brödtyp B (tunnbröd) (enligt indelning i Bergström 2007). Vid cellstrukturanalysen påträffades ett flertal större och mindre cellfragment. Både enkla cellager med aleuronceller eller tvärceller samt större sjok med flera olika cellager förekommer i materialet. Fragmenten med aleuronceller kan delas in i flera grupper utifrån skillnader i storlek och i viss mån form på cellerna. Ett flertal fragment utgörs av aleuronceller med celler i storleken µm och µm respektive. Dessa härrör från korn (Hordeum vulgare). I ett par fall kan även delar av tvärcellager, med tunnväggiga celler, ses i anslutning till aleuroncellerna. I ett fall kan även spermoderm ses. Ett mindre fragment med aleuronceller har celler i storleken µm. Även ett par små fragment med tvärceller med pärlbandsformiga/paketformiga cellväggar kan ses. Sannolikt utgör dessa olika bitar delar av cellskikt från vete (Triticum aestivum). Ytterligare ett antal mindre cellfragment utgörs huvudsakligen av aleuronceller med celler i storleken µm, med ett medianvärde runt µm. Flera små cellfragment utgörs av celler av spermoderm i rader och med tunna cellväggar med tämligen raka avslut. Både spermodermen och aleuroncellskikten härrör troligen från havre (Avena sativa). Fynd 1662 Fyndet utgörs av tre brödbitar (Figur 3). Delar av ursprunglig skorpa kan iakttas på bitarna. Utseendet på skorpan anger att brödet har haft en flat form. Bitarna har en något mer porös textur än de andra F1659 och F1660. Tjockleken uppgår till 0,7 0,8 cm. 102

105 Sid 1 Sid 2 Sid11 Sid Sid22 Sid Figur 1. Grav 8. F4659. Till vänster de båda bitarna i skala 1:1. Till höger den övre biten sedd från sidan i skala 1:1 samt i skala 4:1. Figur 1. Grav 8. F1659. Till vänster de båda bitarna i skala 1:1. Till höger den övre biten sedd från sidan i skala 1:1 Figur 1.1. Grav 8.8.4:1. F4659. Till Till vänster vänster de de båda båda bitarna bitarna ii skala skala 1:1. 1:1. Till Till höger höger den den övre övre biten biten sedd sedd frfrån ån sidan sidan ii skala skala 1:1 1:1 samt samt ii skala skala 4:1. 4:1. samt i skala Figur Grav F4659. Sid 1 Sid 2 Sid11 Sid Sid22 Sid Figur 2. Grav 8. F4660. Överst samtliga bitar i skala 1:1. Till vänster två av bitarna sedda från sidan. Till höger en förstoring i skala 4:1. Figur Grav Grav F4660. Överst samtliga bitar ii skala skala 1:1.i skala Till vänster vänster två avvänster bitarna sedda seddaavfrfrån ån sidan. Till Till högerfrån en förstoring förstoring skala 4:1. en Figur Grav 8. F1660. Överst samtliga bitar 1:1. två Tillav två bitarna sedda sidan. Till höger Figur 8.8. F4660. Överst samtliga bitar 1:1. Till bitarna sidan. höger en ii skala 4:1. förstoring i skala 4:1. Sid 1 Sid11 Sid Sid 2 Sid22 Sid Figur 3. Grav 8. F4662. Till vänster de tre bitarna i skala 1:1. Till höger den största biten sedd från sidan i skala 1:1 och i skala 4:1. Figur3.3. Grav Grav 8.8. F4662. F4662. Till Till vänster vänster de de tre tre bitarna bitarna ii skala skala 1:1. 1:1. Till Till höger den den största största biten biten sedd sedd frfrån ånsidan sidaniiskala skala1:1 1:1 ochiiskala skala4:1. 4:1. Figur Figur 3. Grav 8. F1662. Till vänster de tre bitarna i skala höger 1:1. Till höger den största biten sedd från och sidan i skala 1:1 och i skala 4:1. 103

106 Tolkning De analyserade brödfynden utgör rester efter bröd av en sort som till utseende och innehåll (Tabell 1) överensstämmer med övriga brödfynd påträffade i gravar från yngre järnålder i Mälarregionen. Brödfynden utgörs av Typ B, en brödform som tillagats genom stekning, exempelvis i ett stekjärn. Bröd av Typ B har en form som definitivt förutsatt vändstekning, dels för att bli genomgräddad men framförallt för att få den överensstämmelse mellan de båda sidorna (ovan och under) som bröden uppvisar. De analyserade bitarna av brödfynden innehåller fragment av korn (Hordeum vulgare), vilket också är den vanligast förekommande sädesslaget i järnålderstida brödfynd. I brödet identifierades dessutom ytterligare två sädesslag. Kombinationen av minst tre olika sädesslag i samma bröd är tämligen ovanlig och förekommer främst i vendeltida mansgravar. I ett par fall har tre ingredienser påträffats i gravar från tidig vikingatid (800-tal). Detta gäller A6, Häggvik raä 282, Sollentuna sn, samt grav 1932 III, Hemlanden raä 118, Adelsö sn (se Bergström 2007). Utseende Ingredienser Form Diameter Tjocklek korn vete havre Grav 8 Typ B ca 10 0,6-0,8 x x x Tabell 1. Sammanställning över resultaten från brödanalysen. 104

107 Referenser Bergström, Liselotte Fytolitformer i olika delar av sexradigt skalkorn (Hordeum vulgare ssp. vulgare) och tvåradigt nakenkorn (H. v. ssp. distichon), modernt och förhistoriskt material. Opublicerad rapport för Kungl. Skogs. och Lantbruksakademien. Stockholm Gräddat Brödkultur under järnåldern i östra Mälardalen. Stockholms universitet. Colledge, Susan Scanning Electron Studies of the Cell Patterns of the Pericarp Layers of some wild wheats and Ryes. Methods and problems. I: Olsen, Sandra L. (red.), Scanning Electron Microscopy in Archaeology. BAR 452. Oxford. s Dickson, Camilla The identification of cereals from ancient bran fragments. Circaea 4.2: The Roman army diet in Britain and Germany, in Archäobotanik, Symposium der Universität Hohenheim (Stuttgart) vom Juli Dissertationes Botanicae 133: Hjelmqvist, Hakon Some economic plants from the Greek Bronze Age. Appendix 1. I: Åström, Paul, The cuirass tomb and other finds at Dendra. Part 1: The chamber tombs. Studies in Mediterranean Archaeology Vol. IV, Göteborg. s Botanische Analyse einiger Brote.I: Arwidsson, Greta (red.), Birka II:1. Systematische Analysen der Gräberfunde. KVHAA, Stockholm. s Über die Zusammensetzung einiger prähistorischer Brote. Fornvännen 85:9 21. Stockholm. Holden, Timothy G Preliminary Report on the Detailed Analyses of the Macroscopic Remains from the Gut of Lindow Man. I: Stead, Ian Mathieson, Bourke, John B. & Brothwell, Don R. (red.), Lindow man. The Body in the Bog. London. s Transverse cell patterns of wheat and rye bran and their variation over the surface of a single grain. Circaea 6.2: Hopf, Maria Anatomische Untersuchungen an Weizenspelzen und -körnen verschiedener Polyploidiestufen als Vorarbeit für die Bestimmung prähistorischer Funde. Der Züchter, s

108 Körber-Grohne, Udelgard Distinguishing prehistoric cereal grains of Triticum and Secale on the basis of their surface patterns using the scanning electron microscope. Journal of Archaeological Science 8: Nutzpflanzen in Deutschland. Kulturgeschichte und Biologie. Stuttgart. Körber-Grohne, Udelgard & Piening, Ulrike Microstructure of the surfaces of carbonised and non-carbonised grains of cereals as observed in scanning electron and light microscopes as an additional aid in determining prehistoric findings. Flora 170: Moeller, Josef Mikroskopie der Nahrungs- und Genussmittel aus dem Pflanzenreiche. 3rd ed. revised by dr C. Griebel. Berlin. Winton, Andrew Lincoln & Winton, Kate Barber The structure and composition of foods. Vol. I, Cereals, starch, oil seeds, nuts, oils, forage plants. New York. 106

109 Bilaga 6 Analys av organiska lämningar från treudden A10, Raä 136, Täby sn, Uppland. Lot ta Be r g s t r ö m & Sv e n Isaksson Arkeologiska Forskningslaboratoriet Stockholms universitet Oktober 2008 Inledning Följande rapport behandlar analys av organiska lämningar, dels genom makrofossilanalys av två jordprover och dels genom kemisk analys av lämningar på och i ett keramikkärl, i material från treudden A10 på fornlämning Raä 136 i Täby sn, Uppland. Ett jordprov togs ur fyllningen på kärlet och ett togs utanför kärlet, ur fyllningen av det stolphål i vilket kärlet påträffats. Materialet skickades in av Arkeologikonsult, till Arkeologiska forskningslaboratoriet (AFL), Stockholms universitet, för analys. Analysteknik Båda jordproverna floterades genom dekantering och våtsiktning. Det organiska materialet undersöktes i vått tillstånd under stereomikroskop vid gångers förstoring. Det kvarvarande minerogena materialet torkades och genomsöktes efter artefakter, ben m.m. Kärlet var i bitar och en bit från övre delen av buken med intakt mynningsrand valdes ut för analys. Valet styrdes av att denna del av kärlen vanligen har högre halter lipidrester än andra (jfr Charter et al. 1993). Krukskärvan undersöktes först med stereolupp. Under ett tunt lager av jord fanns en tunn svartbrun beläggning. Ett prov av detta togs genom att skrapa loss beläggningen till aluminiumfolie med hjälp av en skalpell. Denna analyserades med Fouriertransformerad infrarödspektrometri (FTIR), enligt ett protokoll som utarbetats på AFL för snabb och generell karakterisering av förhistoriska organiska lämningar (Isaksson 1999). Metoden bygger på att olika bindningar och funktionella grupper i organiska föreningar absorberar infrarött ljus av olika våglängder. Ett IR-spektrum blir därmed ett fingeravtryck av provets huvudkomponenter. Ett prov på 0,1-0,2 mg av den organiska lämningen togs ut för analys med FTIR. Provet blandades med 20 mg kaliumbromid (KBr) i en agatmortel. Prov- och KBr- 107

110 pulverblandningen pressades sedan med en Qwik Handi-Press till en klar och genomskinlig pellet som placerades i instrumentets provkammare. Instrumentet var av märket ATI Mattson Genesis. Mätningen gjordes i vågtalsområdet cm -1, med en upplösning på 4,0 cm -1. Varje prov skannades 128 gånger vilket gav en mättid på 2,79 minuter per prov. Bearbetning och utvärdering av spektrumet gjordes med mjukvaran WinFIRST. Provet jämfördes med de referensdatabaser som byggs upp på AFL (jfr Isaksson 1999). Sökalgoritmen som används ger resultatet i korrelationskoefficienter. Detta gör att resultatet är ett absolut värde med statistisk signifikans. Om två spektra har en korrelationskoefficient (r) högre än 0,95 så är sannolikheten liten för att de skall utgöra helt olika material. Med minskande r så ökar denna risk. Från keramiken togs omkring 1 gram keramikpulver ut kvantitativt för analys. Provet togs från kärlets insida med hjälp av en kakelfräs vid låga varvtal. Den yttersta millimetern slipades bort för att undvika ytlig kontamination. Till provet sattes 20 µg internstadard (n-hexatriakontan (C36), Aldrich) kvantitativt. Extraktionen av lipidrester utfördes med kloroform och metanol, 2:1 (v:v), i ultraljudsbad 2 x 15 minuter. Röret centrifugerades sedan i 30 minuter med 3000 varv per minut. Det nu klara extraktet överfördes till preparatrör och lösningsmedlet avdunstades med hjälp av kvävgas. De erhållna lipidresterna behandlades med bis(trimetylsilyl)trifluoracetamid med 10% (v) klortrimetylsilan, i blocktermostat vid 70 C i 20 minuter. Överblivet reagens avlägsnades med kvävgas. De derivatiserade proverna löstes i n-hexan, och 1 µl injicerades i GCMS:n. Analysen utfördes på en HP 6890 Gaskromatograf med en SGE BPX5 kapillärkolonn (15m x 220m x 0,25m) av opolär karaktär. Injektionen gjordes pulsed splitless (pulstryck 17,6 Psi) vid 325 C via ett Merlin Microseal High Preassure Septum med hjälp av en Agilent 7683B Autoinjektor. Ugnen var temperaturprogrammerad med en inledande isoterm på två minuter vid 50 C. Därefter ökades temperaturen med 10 C per minut till 350 C följt av en avslutande isoterm på 15 minuter. Som bärgas användes helium (He) med ett konstant flöde på 2,0 ml per minut. Gaskromatografen var kopplad till en HP 5973 Masselektiv detektor via ett interface med temperaturen 350 C. Fragmenteringen av separerade föreningar gjordes genom elektronisk jonisering (EI) vid 70 ev. Temperaturen i jonkällan var 230 C. Massfiltret var satt att scanna i intervallet m/z , vilket ger 2,29 scan/sec, och dess temperatur är 150 C. Insamling och bearbetning av data gjordes med mjukvaran MSD ChemStation. Resultat av makrofossilanalysen Prov 1. Jord från urnan. 1,1 l torrsubstans. Det organiska materialet utgjordes av recenta rötter och rottrådar, små träkolsfragment, insektsdelar samt sklerotier av svampen Cenococcum geophilium. Därtill påträffades en liten mynningsbit från krukan. 108

111 Prov 2. Jord från graven. 2,4 l torrsubstans. Det organiska materialet utgjordes även här av rötter, träkolsfragment, Cenococcum geophilium, insektsdelar samt tre kärnor av Rubus idaeus (hallon). Inget förkolnat frömaterial eller annat förhistoriskt relevant material påträffades i någondera prov. Av insektsmaterialet påträffades både delar av en krossad vivel samt en fullständig tusenfoting. Båda dessa har sannolikt kommit med proven i levande tillstånd och visar på färsk bioturbation i jorden. Resultat av FTIR-analysen IR-spektrumet från provet har en intensiv absorptionstopp omkring 1000 cm -1 och ett brett band omkring 3400 cm -1. Dessa absorptioner härrör från C O- respektive H Obindningar, båda karakteristiska för kolhydrater. Det aktuella provet påminner mycket om resultaten från IR-analyser som jag utfört på dels ett material från grav- och boplatskeramik från Kättsta, Ärentuna sn, Uppland, Sverige, daterat från yngre bronsålder och till övergången mellan yngre romersk järnålder och folkvandringstid (Isaksson 2007) och dels organiska lämningar från en situla som ingår i den omtalade Havorskatten, Gotland, Sverige (Isaksson 2005b). Vid jämförelse med dessa prover erhölls höga korrelationer (Kättsta, r=0,98-0,95; Havor, r=0,95), men också med en organisk lämning av huvudsakligen vegetabilier med en mindre andel hartssyror från Pinaceae och Betulaceae (r=0,97, referens 69 i Isaksson 1999, Olander 1999). Graden av korrelation är så pass hög att de sannolikt utgör mycket likartade material. Havormaterialet tolkar jag försiktigt som möjliga rester efter någon dryck, men kommenterar det exceptionella i att denna typ lämningar skall ha överlevt tiden i marken eftersom de huvudsakligen består av vattenlösliga sockerarter och organiska syror eller deras salter. Kättstaproverna tolkar jag som att eventuellt kunna utgöra antingen intorkade/inbrända rester efter någon dryck och/eller inbrända rester efter något sockerrikt (t ex honung). Resultat av analysen av lipidrester Det är viktigt att påpeka att de slutsatser som dras utifrån analysen av lipidrester från förhistoriska keramikkärl är tolkningar. De olika ämnenas detektion är i de flesta fall oproblematisk men deras ursprung kan ibland vara tvetydigt. Det hela är jämförbart med att uttolka enskilda byggnader utifrån en schaktplan full med stolphål. Följande text är ett försök att i allmänna ordalag förklara hur jag kommit fram till tolkningen av provet. Samtliga föreningar som behandlas finns inte i det aktuella provet men är ämnen som jag sökt efter. Provet innehöll relativt låga halter lipidrester, 33 µg per gram keramik. Triacylglyceroler utgör huvudbeståndsdelen av det man till vardags benämner fetter och oljor (depåfetter). Intakta TAG påträffas ibland i välbevarade förhistoriska prover. Är distributionen av TAG bred (ca kolatomer i acyldelen, jämfört med ca 46-54) antyder detta fett från idisslare, i synnerhet mjölkfetter, då dessa producerar fler kortkedja föreningar. 109

112 I provet finns låga halter av TAG med en bred distribution (40-52), varför kärlet sannolikt varit i kontakt med mjölkfetter. Lipidresterna i provet domineras av fria fettsyror. Dessa frigörs från framför allt TAG genom hydrolys. När en fettsyra frigjorts från en TAG bildas en diacylglycerol (DAG) och när DAG förlorar en fettsyra bildas en monoacylglycerol (MAG). Såväl DAG som MAG är vanliga ämnen i förhistoriska fettrester i keramik. En stor del av denna hydrolys sker redan vid tillagning, dvs. då kärlet använts, men kan sedan fortsätta under nedbrytningsförloppet. I provet finns spår av såväl MAG som DAG. Fettsyrorna i en skärva kommer huvudsakligen från den mest fettrika ingrediensen i en anrättning. Denna behöver dock inte ha varit huvudingrediensen även om fettsyrorna dominerar i fettresten. Fettsyrasammansättningen i depåfetter från olika organismer varierar. Denna påverkas dock av nedbrytningsprocesserna varför tydliga skillnader i fräscha produkter kan suddas ut med tiden. Framför allt är det omättade fettsyror som försvinner då dessa bryts ned mycket lättare än mättade (Kumarathasan et al. 1992). Viss information finns dock att hämta ur sammansättningen av fettsyror. Terrestriska animalier har högre andel stearinsyra (C18:0) i relation till palmitinsyra (C16:0) än andra produkter. En hög C18:0/C16:0 är en indikation på att depåfettet kommer från landlevande djur och en låg kvot att depåfettet antingen kommer från växtriket eller från fisk (Isaksson 2000). Kvoten C18:0/C16:0 är i provet 1,18, vilket är att betrakta som högt och en indikation på fetter av animaliskt ursprung. Många marina fiskar är rika på fleromättade ω-3-fettsyror. Dessa fettsyror bryts snabbt ned (Kumarathasan et al. 1992) men vid upphettning kan en del av dem omvandlas till ω-(o-alkylfenyl)fettsyror (Artman & Alexander 1963:644, Matikainen et al. 2003:567f), vilka är beständiga över arkeologisk tid (Hansel et al. 2004). I marina fettrester skall det finnas alkylfenylfettsyror med 16, 18 och 20 kolatomer, vilka bildats av fettsyrorna C16:3, C18:3 och C20:3. Linolensyran (C18:3) finns även i flera vegetabiliska oljor, så om sammansättningen av alkylfenylfettsyror domineras kraftigt av C18 tyder detta på förekomsten av vegetabiliska fettrester (olja). Fettsyran C20:3 finns även i inälvsmat (t ex lever) från landlevande djur varför alkylfenylfettsyran C20 inte är specifik för ett marint ursprung. Inga alkylfenylfettsyror kunde påvisas i provet. Fettrester från marina djur och fiskar skall dessutom innehålla två isoprenoida fettsyror, 4, 8, 12-trimetyltetradekansyra (4, 8, 12-TMTD) och 3, 7, 11, 15-tetrametylhexadekansyra (3, 7, 11, 15-TMHD, även kallad fytansyra). Fytansyra kan dessutom bildas genom oxidation av fytol, vilken i sin tur kommer från klorofyll. Klorofyll finns som bekant i gröna växter men kan också komma från fotosyntetiserande mikroorganismer. I provet finns fyransyra, men inte den andra isoprenoida fettsyran, vilket indikerar nedbrutet klorofyll i provet. Mager fisk innehåller för låga halter av fettsyrorna C16:3, C18:3 och C20:3 för att dessa skall lämna några spår i arkeologisk fettrester. De behöver heller inte innehålla några isoprenoida fettsyror. Det enda som skiljer fettrester efter mager fisk från fettrester efter vegetabilier är därmed närvaron av kolesterol (Olsson & Isaksson 2008). 110

113 Kolesterol är en sterol som inte produceras av växter, vilka i stället producerar en rad fytosteroler (t ex β-sitosterol, stigmasterol eller kampesterol). Kolesterol är dock inte unik för fisk utan finns allmänt i fetter från djur. I provet finns spår av både kolesterol och en fytosterol (β-sitosterol), vilket visar att kärlet varit i kontakt med både animaliska och vegetabiliska fetter. När fetter hettas upp inne i keramiken kan reaktioner ske mellan fria fettsyror. En serie produkter av dessa reaktioner är långkedjiga ketoner med ojämnt antal kolatomer (C29-C35), där karbonylgruppen sitter på den mittersta kolatomen. Förekomsten av en serie av dessa ämnen är alltså ett direkt belägg för att kärlet varit upphettat till hög temperatur med fettsubstans i kärlväggen (Evershed et al. 1995). Detta kan ha skett så väl i samband med matlagning som i samband med annan upphettning. I provet finns hela serien långkedjiga ketoner. Fetter från idisslare (från själva djuret och från mjölk) innehåller mer grenade fettsyror och fettsyror med ojämnt antal kolatomer. Detta beror på bakteriella aktiviteter i tarmar och magar hos idisslare (Christie 1981). För att säkerställa ett ursprung till idisslare, och framför allt för att skilja idisslares depåfetter från mjölkfetter, krävs analys av stabila kolisotoper i enskilda fettsyror (Dudd et al 1999). Det man mäter är skillnaden i δ 13 C-värde mellan fettsyrorna C16:0 och C18:0; δ 13 C C16:0 δ 13 C C18:0. Dudd och Evershed (1999:1480) har visat att kvoten C17:0 grenade /C18:0 rak kan vara användbar för att skilja idisslare från andra djur, och även att skilja mellan fettrester från kött och mejeriprodukter (mjölk, ost). I deras undersökning motsvarar kvoter om ca 0,006-0,014 fett från kött medan kvoter om ca 0,019-0,027 motsvarar fett från mejeriprodukter. Analys av stabila kolisotoper i enskilda fettsyror har utförts på ett antal krukskärvor från Uppland. En korrelationsanalys av kvoten C17:0 grenade /C18:0 rak och δ 13 C C16:0 δ 13 C C18:0 för dessa prover visar en statistiskt signifikant och stark korrelation mellan dessa data (n = 6, r = 0,905, r 2 = 0,820, t = 4,26, p = 0,013). Ett t-test visade att det fanns en signifikant skillnad i kvoten C17:0 grenade /C18:0 rak mellan prover som karakteriserats som idisslare/mjölkprodukter (C17:0 grenade /C18:0 rak mellan 0,020 och 0,041) och icke idisslare (C17:0 grenade /C18:0 rak mellan 0,0064 och 0,0077) utifrån deras (δ 13 C C16:0 δ 13 C C18:0 )-värden (t=3,101, df=4, p=0,0362). Kvoten C17:0 grenade / C18:0 rak är i det aktuella provet 0,046. Detta, tillsammans med identifieringen av en bred distribution av TAG (se ovan), är ett starkt indicium på att provet innehåller rester efter idisslare, högst sannolikt mjölkprodukter. Det kan vara på sin plats att påpeka att idisslare (Ruminantia), en underordning av hovdjuren, inte bara omfattar familjen slidhornsdjur (Bovidae) (i vilken de traditionellt domesticerade nöt, get och får ingår) utan även hela familjen av hjortdjur (Cervidae). Angående kvoterna, både C18:0/C16:0 och C17:0 grenade /C18:0 rak, så är det viktigt att notera att när olika material blandas påverkas självklart de olika halterna av fettsyrorna varandra vilket man måste vara uppmärksam på. Då det är mikroorganismer som producerar de grenade C17:0-fettsyrorna (Dudd et al 1998) kan även sådant som fermentering av maten påverka kvoterna. Även nedbrytningsprocesserna anses kunna förändra relationen mellan fettsyrorna, även om det är oklart hur detta går till, varför kvoterna endast får ses som indikationer. 111

114 Utanpå många växter finns ett vaxlager, som är uppbyggt av långkedjiga fettalkoholer (alkanoler) och fettsyror, både fria och sammanbundna till vaxestrar. När växtdelar kokas i vatten kan lite av detta vax lossna från växten och absorberas av keramiken (Charters et al 1997). Skärvor som innehåller alkanoler och/eller fettsyror med fler än tjugo kolatomer har tolkats som innehållandes spår av växtvaxer. Även om halterna av dessa ämnen är relativt låga i fettresterna kan dessa växtdelar ändå ha varit en dominerande ingrediens i den ursprungliga anrättningen. Endast spår av en (C22:0) långkedjig fettsyra finns i provet. Det finns växtvaxer med C22:0 som längsta fettsyra men då vanligen i kombination med alkanoler. Beläggen för vaxrester i provet är därför ringa. I många prover förekommer terpenoida föreningar, vanligen olika former av hartssyror. När dessa förekommer i låga halter härrör de troligen från röken från elden kärlen hettats upp vid. Vid högre halter kan kärlet antingen ha tätats med harts, kåda eller tjära, eller så har kärlet använts för att processa dessa kåd- och tjärprodukter. Sammansättningen av hartssyrorna ger ledtrådar till vilken familj av träd hartssyran härrör ifrån. På så sätt kan man till exempel skilja mellan hartser från Pinaceae (gran, tall) och Betulaceae (björk). Om produkten framställts genom torrdestillation (tjärbränning) av kådrik ved bildas metylestrar av hartssyror genom att syrorna reagerar med metanol (träsprit) under processen. Kan metylestrar påvisas innebär detta att produkten är bränd tjära (Mills & White 1994). Detta gäller främst diterpener från gran och tall. När det gäller triterpener från björk omvandlas dessa på andra sätt. I provet finns spår av triterpenen allobetulinol som är en av vanligen flera ämnen som bildas vid upphettning av björknäver (Regert et al 2003:109f). Att det är just kopplingen till björk som dyker upp i provet är kontextuellt intressant. Hartser utvunna ur just björknäver har tidigare observerats i potentiellt ceremoniella sammanhang från järnålder (Sandelin 1998, Isaksson 2005, 2006). Sammanfattning Inget förkolnat frömaterial eller annat förhistoriskt relevant material påträffades i någondera av jordproverna. FTIR-analysen av den organiska beläggningen som påträffats på insidan av kärlet gav ett flertydigt resultat; antingen vegetabilier med en mindre andel hartssyror och/eller intorkade/inbrända rester efter någon dryck och/eller inbrända rester efter något sockerrikt. Själva keramiken innehåller låga halter lipidrester. Kvoten C18:0/C16:0 är hög vilket skulle kunna indikera fetter från terrestriska animalier. Animaliskt fett styrks av detektion av kolesterol i provet. Kvoten C17:0 grenade /C18:0 rak är hög (>0,020) vilket skulle kunna indikera bidrag av fetter från idisslare. En bred distribution av triacylglyceroler indikerar att det rör sig om mjölkprodukter. Detektionen av en fytosterol (β-sitosterol) samt den isoprenoida fettsyran fytansyra (3, 7, 11, 15-tetrametylhexadekansyra) visar att även vegetabilier av något slag ingått. I provet finns spår av triterpener som kan härröra från upphettad björknäver. En serie långkedjiga ketoner visar att kärlet hettats upp kraftigt med fetter inuti kärlväggen. 112

115 Referenser Artman, N. R., & Alexander, J. C Characterization of Some Heated Fat Components. Journal of American Oil Chemists Society 45. Champaign. Charters, S., Evershed, R. P., Goad, L. J., Heron, C. & Blinkhorn, P. W Quantification and distribution of lipids in archaeological ceramic: implications for sampling potsherds for organic residue analysis and the classification of pottery use. Archaeometry 35. Oxford. Charters, S., Evershed, R. P., Quye, A., Blinkhorn, P. W. & Reeves, V Simulation experiments for determining the use of ancient pottery vessels: the behaviour of epicuticular leaf wax during boiling of leafy vegetable. Journal of Archaeological Science 24. London. Christie, W. W Lipid Metabolism in Rumimnant Animals. Oxford. Craig, O. E., Love, G. D., Isaksson, S. Taylor, G. & Snape, C. E Stable carbon isotopic characterisation of free and bound lipid constituents of archaeological ceramic vessels released by solvent extraction, alkaline hydrolysis and catalytic hydropyrolysis. Journal of Analytical and Applied Pyrolysis 71. Amsterdam. Dudd, S. N., Regert, M. & Evershed, R. P Assessing microbial contributions during laboratory degaradations of fats and oils and pure triacylglycerols absorbed in ceramic potsherds. Organic Geochemistry 29. Oxford. Dudd, S. N., Evershed, R. P. & Gibson, A. M Evidence for Varying Patterns of Exploitation of Animal Products in Different Prehistoric Pottery Traditions Based on Lipids Preserved in Surface and Absorbed Residues. Journal of Archaeological Science 26. London. Evershed, R. P., Stott, A. W., Raven, A., Dudd, A. N., Charters, S. & Leyden, A Formation of Loch-Chain Ketones in Ancient Pottery Vessles By Pyrolysis of Acyl Lipids. Tetrahedron Letters 36. Oxford. Evershed, R. P., Dudd, S. N., Lockhart, M. J. & Jim, S Lipids in archaeology. Handbook of Archaeological Science. Chichester. Hansel, F. A., Copley, M. S., Madureira, L. A. S. & Evershed, R. P Thermally produced ω-(o-alkylphenyl)alkanoic acids provide evidence for the processing of marine products in archaeological pottery vessels. Tetrahedron Letters 45. Oxford. Isaksson, S Guided by Light: The swift characterisation of ancient organic matter by FTIR, IR-fingerprinting and hierarchical cluster analysis. Laborativ Arkeologi

116 Isaksson, S Food and Rank in Early Medieval Time. Theses and Papers in Scientific Archaeology 3. Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Isaksson, S Food for the Gods - An analysis of organic residues from the Havor treasure. I: Nylén, E. Lund-Hansen, U. & Manneke, P The Havor Hoard. The Gold The Bronze The Fort. KVHAA Handlingar. Antikvariska serien 46. Stockholm. Isaksson, S Ur skogen Förändringar i människans relation till den vilda naturen under järnålder och tidig medeltid. META Medeltidsarkeologisk tidskrift 2006:2. Isaksson, S Analys av organiska lämningar i keramik från Kättsta, Raä 56 och Raä 335, Ärentuna sn, Uppland. Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Uppdragsrapport nr 73. Kumarathasan, R., Rajkumar, A. B., Hunter, N. R. & Gesser, H. D Autoxidation and Yellowing of Methyl Linolenate. Progress in Lipid Research 31. Oxford. Matikainen, J., Kaltia, S., Ala-Peijari, M., Petit-Gras, N., Harju, K., Heikkilä, J., Yksjärvi, R. & Hase, T A study of 1,5-hydrogen shift and cyclization reactions of an alkali isomerized methyl linolenoate. Tetrahedron 59. Oxford. Michel, R. H., McGovern, P. E. & Badler, V. R The first wine and the first beer. Chemical detection of ancient fermented beverages. Analytical Chemistry 65: Mills, J. S. & White, R The Organic Chemistry of Museum Objects. Second edition. Oxford. Olander, K Harts eller mat? en analys av organiska beläggningar på järnålderskeramik. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 98/99 Del 2. Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Olsson, M. & Isaksson, S Molecular and isotopic traces of cooking and consumption of fish at an Early Medieval manor site in eastern middle Sweden. Journal of Archaeological Science 35. Sandelin, S Hartser deras kemiska sammansättning och funktion i det förhistoriska grav- och boplatsmaterialet. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 97/

117 Bilaga 7 14 C-analyser Göran Possnert Ång s t r ö m s l a b o r at o r i e t Uppsala universitet Resultat av 14 C datering av brända ben från Uppland. Förbehandling av brända ben: 1. 1,5 % NaOC1 tillsatt till det rengjorda och krossade benprovet och blandningen fick stå i rumstemperatur i 48 timmar. 2. Provet tvättat till neutral i avjoniserat vatten. 3. 1M HAc tillsatt till provet och blandningen i rumstemperatur i 24 timmar. 4. Provet tvättat till neutral i avjoniserat vaten och avtorkat. 5. Lakning med 6 M HC1 och den erhållna CO -gasen grafiteras därefter Fe-katalytiskt före acceleratormätningen av 14 2 C-innehållet. Resultat Labnummer Prov δ 13 C PDB 14 C ålder BP Ua RAÄ 136 Täby, PK 49-25,8 1415±45 Ua RAÄ 136 Täby, PK 54-20,4 1055±30 Ua RAÄ 136 Täby, PK / ,8 1240±35 Ua RAÄ 136 Täby, PK ,7 1180±35 Ua RAÄ 136 Täby, PK ,1 1745±50 Ua RAÄ 136 Täby, PK ,4 1405±40 Ua RAÄ 136 Täby, PK ,8 1155±30 115

118 116

119 117

120 118

121 119

122 120

123 Bilaga 8 Konserveringsrapport Charlotte Hedenstierna-Jonson Stockholms universitet Upp d r a g s r a p p o r t nr /2008 Järn Grav Fynd id Föremål Antal Kl54 Torshammarring Kl54 Torshammarring Torshammarring Torshammarring Del av Torshammarring 1 Korrosion och allmäntillstånd Metallen från kulturlager 54 visade spår av kraftig eldpåverkan och bedöms generellt vara skör. Ytan är täckt av en porös krusta med tecken på sprickbildning och korrosionsblåsor. I övrigt ter sig metallen stabil men med viss krusta och enstaka tendenser till sprickbildning och korrosionsblåsor. Särskilda noteringar Torshammarringen från grav 8 uppvisar viss ornering då ringen är skruvad. Eventuella amuletter är helt dolda i en kraftig krusta. Behandling Föremålen lades i 4% EDTA di-na, ph-värde 6, temperatur 80 C i ca 5 timmar, därefter samma lösning med rumstempererad under natten. Bearbetning med skalpell och upprepade ultraljudsbehandlingar i ljummet avjoniserat vatten. Putsning och polering med roterande dentalborstar. För att avlägsna destruerande klorider lades föremålen i avjoniserat vatten med tillsatt di-natriumvätefosfat (1%). Denna urlakningsprocess upprepades flera gånger tills kloriderna avlägsnats. Därefter torkades föremålen under vacuum och gavs slutligen ett skyddande ytskikt i form av paraffinimpregnering. 121

124 Särskilda noteringar För att kunna avlägsna den kraftiga krustan på torshammarringen från grav 8 behandlades denna vidare med 6% EDTA som penslades på föremålet, samt upprepade ultraljudsbad. Limning med Araldit har genomförts på följande föremål: Torshammarring från grav 6 kx 131 FI

125 Bilaga 9 Kontexttabell Kontext Objekt Tillhör grav Beskrivning 1 Hög Skadad hög. Brandlager med två urnor (1A), samt sydvästport med brandlager (1B). 2 Stensättning UTGÅTT Utgått. Recent anläggning/ lertäkt/sopgrop (165, 166). 3 Stensättning Gravliknande stensättning. Fyndtom. 4 Stensättning UTGÅTT 5 Stensättning Stensättning. Brandlager med urna. 6 Stensättning Stensättning. Brandlager med urna. 7 Stensättning UTGÅTT 8 Stensättning Stensättning. Brandlager med urna. 9 Stensättning Stensättning. Brandlager med urna. Höjd/djup, max Höjd/djup, min X Y Z , , , , , ,275 0,38 0, , , ,685 Utgått. Naturbildning , , ,75 0,33 0, , , ,095 0,4 0, , , ,55 Utgått. Naturbildning , , ,11 0, , , ,82 0,2 0, , , , Stensättning Treudd med centralt stolphål. 0,25 0, , , ,52 11 Stensättning Karterad fornlämning , , , Hög Karterad fornlämning , , , Stensättning Karterad fornlämning , , , Stenkrets Stenkrets sammanbyggd med grav 5. 0,3 0, , , , Stensättning Karterad fornlämning , , , Stensättning Gravliknande stensättning. Fyndtom. 0,42 0, , , , Lager Spår av grustäkt? , , , Nedgrävning Sentida störning i grav , , ,14 28 Lager 1 Humöst jordlager 0,15 0, , , , Konstruktion 1 Omdeponerade stenar 0,4 0, , , ,9 33 Konstruktion 1 Stensamling 0,35 0, , , , Lager 1 Jordmantel 0,2 0, , , , Lager 1 Lerlager 0,3 0, , , , Lager 1 Brandlager 0, , , ,74 38 Konstruktion 1 Stenpackning 0,3 0, , , , Lager 1 Brandlager 0, , , , Konstruktion 1 Kantkedja 0,55 0, , , ,42 41 Konstruktion 1 Bräm 0,35 0, , , ,53 123

126 Kontexttabell, forts. Kontext Objekt Tillhör grav Beskrivning Höjd/djup, max Höjd/djup, min X Y Z 42 Konstruktion 1 Bräm 0,4 0, , , ,27 43 Konstruktion UTGÅTT 1 Samma som (del av) KL , , , Konstruktion 1 Stensamling 0,4 0, , , ,01 45 Konstruktion 1 Klumpstenar 0, , , , Konstruktion 1 Mittmarkering 0,15 0, , , Konstruktion 1 Locksten 0, , , , Lager 1 Sotfläck 0, , , ,01 51 Konstruktion 1 Stensamling 0,2 0, , , ,92 52 Konstruktion 1 Stenrad 0,1 0, , , ,81 53 Konstruktion 1 Locksten 0, , , ,76 55 Konstruktion UTGÅTT 1 Förmodad locksten, del av KK , , , Konstruktion 1 Stensamling 0,5 0, , , , Lager Härd. Ej undersökt , , , Lager Härd? Ej undersökt , , ,76 60 Lager Härd. Ej undersökt , , ,97 61 Lager Härd/härdrest. Ej undersökt , , , Lager Härd. Ej undersökt , , , Konstruktion UTGÅTT 101 Yttre konstruktionselem. 102 Yttre konstruktionselem. Sten, inmätt vid FU, del av A , , ,365 3 Stenpackning 0,55 0, , , ,68 3 Stenpackning 0,15 0, , , , Grop Recent störning , , , Yttre konstruktionselem. 108 Yttre konstruktionselem. UTGÅTT 109 Yttre konstruktionselem. 110 Yttre konstruktionselem. 112 Inre konstruktionselem. 113 Yttre konstruktionselem. 114 Yttre konstruktionselem. 115 Yttre konstruktionselem. 116 Yttre konstruktionselem. UTGÅTT 117 Yttre konstruktionselem. 118 Inre konstruktionselem. 17 Stenpackning 0,35 0, , , ,005 Utgått. Naturlig morän , , ,76 9 Yttre kantkedja 0,35 0, , , ,805 9 Stenpackning 0,3 0, , , , Stenpackning 0,15 0, , , ,045 8 Stenpackning 0,25 0, , , ,83 8 Centrummarkering 0,2 0, , , ,92 9 Centrummarkering 0,2 0, , , ,87 Utgått. Naturlig morän , , ,065 5 Kantkedja 0,25 0, , , ,185 8 Jordpackning 0,15 0, , , ,84 124

127 Kontexttabell, forts. Kontext Objekt Tillhör grav 119 Inre konstruktionselem. 120 Yttre konstruktionselem. 121 Yttre konstruktionselem. 122 Yttre konstruktionselem. 123 Inre konstruktionselem. 124 Inre konstruktionselem. 125 Yttre konstruktionselem. 126 Yttre konstr.element UTGÅTT 127 Inre konstruktionselem. 128 Yttre konstruktionselem. 129 Inre konstruktionselem. 130 Inre konstruktionselem. 131 Inre konstruktionselem. 132 Yttre konstruktionselem. 136 Inre konstruktionselem. 137 Inre konstruktionselem. 138 Yttre konstruktionselem. 139 Yttre konstruktionselem. 140 Yttre konstruktionselem. 141 Yttre konstruktionselem. 142 Yttre konstruktionselem. 143 Yttre konstruktionselem. 144 Yttre konstruktionselem. 148 Inre konstruktionselem. 149 Inre konstruktionselem. Beskrivning Höjd/djup, max Höjd/djup, min X Y Z 9 Inre stenkrets 0,2 0, , , ,785 5 Yttre kantkedja 0,3 0, , , ,235 5 Hörnmarkering/stävsten? 0, , , ,67 5 Hörnmarkering/stävsten? 0, , , ,72 9 Inre stenkrets 0,2 0, , , ,78 9 Jordpackning 0, , , ,755 5 Inre kantkedja 0,4 0, , , ,445 5 Stenfri yta över brandlager i Grav , , ,515 5 Brandlager 0,2 0, , , ,48 6 Yttre kantkedja 0,3 0, , , ,56 6 Stenpackning 0,3 0, , , ,68 6 Stenpackning 0,5 0, , , ,625 6 Brandlager 0,1 0, , , ,63 8 Yttre begränsning stenpackning 0,25 0, , , ,835 5 Stenpackningsrest? 0,3 0, , , ,45 5 Stenpackningsrest? 0,2 0, , , , Hörnmarkering 0, , , ,64 10 Hörnmarkering 0, , , , Hörnmarkering 0, , , ,59 10 Kantkedja 0,25 0, , , ,59 10 Stenrad 0,3 0, , , ,99 10 Stenpackning 0,25 0, , , , Stenrad 0,15 0, , , ,6 6 Jordpackning ca 0,1 ca 0, , , ,835 6 Jordpackning 0,17 0, , , ,

128 Kontexttabell, forts. Kontext Objekt Tillhör grav 151 Inre konstruktionselem. 152 Yttre konstruktionselem. 153 Yttre konstruktionselem. 155 Yttre konstruktionselem. 156 Yttre konstruktionselem. 157 Inre konstruktionselem. 158 Inre konstruktionselem. 159 Inre konstruktionselem. 160 Yttre konstruktionselem. UTGÅTT Beskrivning Höjd/djup, max Höjd/djup, min X Y Z 10 Jordpackning 0,15 0, , , ,51 5 Jordpackning 0,1 0, , , , Stenkrets 0,25 0, , , ,52 10 Sten 0, , , ,97 10 Sten 0, , , ,98 10 Stolphål 0,38 0, , , ,89 Markfast sten 0, , , , Sten 0, , , ,89 Utgått. Stenpackning blev recent anläggning/lertäkt/ sopgrop (165, 166) , , , Lager 5 Mörkfärgning/lager 0, , , , Grop Recent anläggning/lertäkt/ sopgrop 166 Lager Recent anläggning/lertäkt/ sopgrop 0, , , ,26 0,35 0, , , , Stenrad Stenrad 0, Lager 1 Lerlager 0, , , , Yttre konstruktionselem. 9 Locksten 0, , , ,87 126

129 Bilaga 10 Figurförteckning Figur 1. Undersökningsområdet markerat på Terrängkartan. Skala 1: Figur 2. Gravfältet fotograferat vid förundersökningen i juni Centralt i bilden syns den stora gravhög som fortfarande ligger kvar bevarad i det utsparade grönområdet. I bakgrunden skymtar Täby centrum. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 3. Undersökningsområdet för RAÄ 136 och närliggande fornlämningar markerat på Fastighetskartan. Skala 1: Figur 4. Kvarvarande delar av RAÄ 136. I bakgrunden Täby Centrum. Tibble gård låg förr där det idag är parkering, till höger i bild. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 5. Kartering av I. Schnell 1927, kompletterad med år 2007 undersökta och karterade gravar. Skala 1: Figur 6. Geometrisk avmätning, Tibble Skala 1: Figur 7. Schaktplan över förundersökningsschakten. Skala 1:500. Figur 8. Härdarna i förundersökningsschakt 4. De ligger kvar utanför vägområdet. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 9. I schaktväggen (Schakt 1) syns de brandrester som fanns i gravfältets södra del, vilka bl a innehöll lämningar av en sentida byggnad. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 10. Högen före undersökningen i juni Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 11. Undersökningen ägde rum i november, med typiska komplikationer i form av kyla, snö och mörker. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 12. Schaktplan över gravfältet, slutundersökningen. Skala 1:500. Figur 13. Grav 1A när undersökningen har påbörjats. I kanten parallellt med vägen syns hur gravhögen har grävts sönder och återuppbyggts av omrörda massor. Foto mot V: Anna Hed Jakobsson. Figur 14. Den bevarade delen av kantkedjan. T. v. syns sydvästporten. Foto: Ludvig Papmehl-Dufay. Figur 15. Ett malstensfragment ingick i högens konstruktion. Foto: Anna Hed Jakobsson. 127

130 Figur 16. Mittmarkeringen på gravhögens krön. Under denna framkom de två gravgömmorna. Foto mot NNÖ: Anna Hed Jakobsson. Figur 17. Rekonstruktion av hur markeringen på krönet kan ha sett ut. I nederkanten, vid skärslevens spets, syns den översta gravgömman. Foto mot V: Anna Hed Jakobsson. Figur 18. Lockstenen över den först påträffade gravgömman. Foto mot V: Anna Hed Jakobsson. Figur 19. Urnan med torshammarringen. Foto mot Ö: Anna Hed Jakobsson. Figur 20. Det krossade kärlet över lockstenen. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 21. Den äldre gravgömman. Foto mot N: Anna Hed Jakobsson. Figur 22. Torshammarringen i urnan. Foto mot N: Anna Hed Jakobsson. Figur 23. Pärlorna från brandlagret. Skala 1:1. Foto: Erik von Dardel. Figur 24. Torshammarring från Grav 1 efter konservering. Skala 1:2. Foto: Erik von Dardel. Figur 25. Torshammarring från Grav 1 efter konservering. Skala 1:1. Foto: Erik von Dardel. Figur 26. Sydvästporten. Foto mot ÖNÖ: Annie Larsson. Figur 27a. Plan över Grav 1A + 1B. Skala 1:80. Figur 27b. Detalj av Grav 1A + 1B. Skala 1:40. Figur 28. Grav 1A, sektion mot söder. Figur 29. Grav 1A, sektion mot norr. Figur 30. Matris över uppbyggnaden av gravhögen 1A + 1B. Figur 31. Grav 5, översikt. Foto mot V: Anna Hed Jakobsson. Figur 32. Lodfoto över Grav 5. Skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson. Figur 33. Plan över Grav 5 och Anläggning 14. Skala 1:40. Figur 34. Uppbyggnaden av Grav 5 i matrisform. Figur 35. A14, mot V. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 36. Grav 6, lodfoto mot N, skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson. Figur 37. Urnan i Grav 6 in situ. Foto: Fedir Androsjtjuk. Figur 38. Torshammarringen från Grav 6, efter konservering. Skala 1:1. Foto: Erik von Dardel. 128

131 Figur 39. Plan över Grav 6. Skala 1:40. Figur 40. Uppbyggnaden av Grav 6 i matrisform. Figur 41. Grav 8, översikt efter rensning, mot V. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 42. Urnan i Grav 8. Foto: Mikael Isaksson. Figur 43. Pärlorna i Grav 8. Skala 1:1. Foto: Erik von Dardel. Figur 44. Hank med hankfäste(?). Skala 1:1. Foto: Erik von Dardel. Figur 45. Grav 8, lodfoto mot N. Skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson. Figur 46. Plan över Grav 8. Skala 1:40. Figur 47. Uppbyggnaden av Grav 8 i matrisform. Figur 48. Grav 9 efter rensning, översikt mot V. Foto: Anna Hed Jakobsson. Figur 49. Kamfragmenten från Grav 9. Skala 1:1. Foto: Erik von Dardel. Figur 50. Grav 9, lodfoto mot N, skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson. Figur 51. Plan över Grav 9. Skala 1:40. Figur 52. Uppbyggnaden av Grav 9 i matrisform. Figur 53. Lodfoto över A3, mot N. Skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson. Figur 54. Plan över A3. Skala 1:40. Figur 55. Uppbyggnaden av A3 i matrisform. Figur 56. Lodfoto A17, mot N. Skala 1:40. Foto: Mikael Isaksson. Figur 57. Plan över A17. Skala 1:40. Figur 58. Uppbyggnaden av A17 i matrisform. Figur 59. Plan över KK167. Skala 1:40. Figur 60. Översiktsbild över treudden samt till höger i bild Grav 8 och 9. Foto mot ÖSÖ: Mikael Isaksson. Figur 61. Stolphålet i treudden sett mot V. Krukan som deponerats i gropen är synlig och bakom stenskoningen syns på ytan den sten som vi antar har dragits upp ur gropen när stolpen ryckts upp (KK156). Foto: Mikael Isaksson. Figur 62. Krukan i gropen hade krossats av en sten. Foto: Mikael Isaksson. Figur 63. Plan över A10. Skala 1:60. Figur 64. Uppbyggnaden av A10 i matrisform. 129

132 130

133

134 Arkeologikonsult Box Upplands Väsby Tel Fax